Herr talman! Det finns inte någon allmänt vedertagen definition av identitetskapning eller identitetsstöld i svensk rätt. Det är givetvis ett allvarligt tillkortakommande.
Identitetsstöld innebär oftast att någon lurar en person eller ett företag att till exempel leverera varor till sig eller bevilja ett lån under förespegling att det är den som har fått sin identitet stulen som har gjort beställningen eller ansökan.
I vissa fall begär gärningsmannen adressändring för brottsoffret och får på så sätt tillgång till hans eller hennes post. Sedan utnyttjas kreditkortet, e-legitimationen eller liknande för att till exempel köpa varor eller ta lån. I de fallen är det som regel först när det börjar dyka upp krav på obetalda varor eller återbetalning av lån som den vars identitet har utnyttjats upptäcker vad som har inträffat. Under tiden som brottsoffret lever i okunskap kan varor till ett stort värde ha lämnats ut eller lån beviljats till avsevärda belopp.
Den som utsätts vittnar ofta om att det kan ta lång tid att hantera och få tillbaka förtroendet hos långivare och andra, om ens identitet har blivit stulen. Hela livet vänds ut och in, och man känner sig helt maktlös. Att rentvå sig från skulder som man egentligen inte har gett upphov till kan bli till ett deltidsjobb - eller till och med till ett heltidsjobb - som sträcker sig över flera månader.
Varför har då identitetsstölder blivit så vanligt att det i dag inte ens är något som många höjer på ögonbrynen för? Det finns flera
anledningar. I dag finns det stora möjligheter att skaffa sig information om andra personer. Många av uppgifterna om adress, personnummer och liknande är lättillgängliga och inte sällan offentliga.
Det har gjort det lättare att utge sig för att vara någon annan och att använda hans eller hennes identitet i olika sammanhang. Köp, lån, betalningar och kontakter med myndigheter sker numera ofta via internet eller telefon, vilket ökar möjligheterna att utge sig för att vara någon annan. Det är en kombination av möjligheter som spelar brottslingar i händerna.
Jag skulle vilja påstå att identitetsstölder är ett nytt mängdbrott, trots att det hittills inte har varit tydligt kriminaliserat, och problemet har vuxit stort under senare år. Ur den officiella brottsstatistiken går det inte att utläsa något om antalet identitetskapningar eller brott som begås med hjälp av kapade identiteter, men vi vet att den här utvecklingen går hand i hand med ökningen av antalet anmälda bedrägeribrott.
Antalet bedrägeribrott har ökat från ca 116 000 år 2010 till ungefär 156 000 år 2014 - en avsevärd ökning. Uppgifter som Polisens nationella bedrägericentrum i samarbete med UC tagit fram pekar på att det totala antalet bedrägerier med hjälp av kapade identiteter utgör en stor del av bedrägeribrotten och avser betydande värden.
Den stress och oro som brottsoffret utsätts för går inte att mäta, men det är inte svårt att tänka sig in i hur det känns att veta att någon annan utger sig för att vara du, beställer varor och tar lån i ditt namn och kanske tar ifrån dig tilltron till att kunna använda modern teknik för att leva ditt dagliga liv.
Den här lagstiftningen är efterlängtad. Den är ett steg i rätt riktning när det gäller att bekämpa den nya typ av brottslighet som vi har sett växa explosionsartat under de senaste åren, nämligen bedrägerierna.
Pengar som är lätta att tjäna är alltid populära hos kriminella. När det gäller bedrägerier och identitetsstöld kan brottslingar göra stora pengar enbart på att sitta framför datorn och med andras identiteter beställa varor eller lura till sig lån. Det är lukrativt, det är lätt att komma undan och straffet är sällan särskilt hårt. Alla ingredienser finns här för att dra till sig både småbrottslingar och den organiserade brottsligheten. Som en polis jag träffade uttryckte det: Man måste vara dum i huvudet för att råna en bank när det är så lätt att tjäna pengar hemma i soffhörnet.
Att inte bara själva bedrägeriet utan även identitetsstölden nu kommer att vara kriminaliserat är bra. Det gör att offret för identitetsstölden lyfts, vilket är efterlängtat.
Trots att det innebär stor stress och mycket besvär, och för vissa en ren katastrof, att bli utsatt för identitetsstöld anses man faktiskt inte som brottsoffer i dag. Den som anses vara brottsoffer är i stället den som har vilseletts och inte den vars identitet har använts. Att den som utsatts för bedrägeriet ska anses vara brottsoffer är självklart, och det är givetvis ohållbart att offret för identitetsstöld inte erkänns som brottsoffer. Det var en av anledningarna till alliansregeringen tillsatte den här utredningen, och det är något som vi ändrar på i dag.
Det är bra, och det är som sagt efterlängtat. Men det ställer också frågor: Hur kan det ha tagit den här regeringen så lång tid att komma till skott? Nära två och ett halvt har det tagit att få till en proposition på bordet efter det att utredningen var klar. Hur många människor har fått sina ekonomiska liv sönderslitna under den tiden? kan man undra.
Det är bra att regeringen fullföljer sådant som alliansregeringen påbörjat, men intentioner är ingenting utan förmåga att genomföra. Ord är bra, men handling är bättre. Prat i all ära, men hellre resultat.
Den här produkten är bra och ett steg i rätt riktning, men för att den inte bara ska bli ett slag i luften måste vi också se till att brotten utreds och att gärningsmännen lagförs. Låt inte detta bli ytterligare en lag som brottslingarna rycker på axlarna åt! Låt den bli ett effektivt verktyg för polisen!
Det kan vara svårt att utreda och få fram bevis när det gäller identitetsstöld och bedrägerier, men det är inte omöjligt. Det som behövs är dock till stor del mer kunskap hos polisen. Många av dessa brott begås på elektronisk väg, och här krävs det att de enskilda poliserna vet vad de sysslar med. På sätt och vis rör det sig om klassiska bedrägeribrott, men då bevisningen ofta ska tas fram på elektronisk väg blir utredningsarbetet annorlunda, och för det krävs it-kunskap, mycket it-kunskap.
Alltför ofta kan vi läsa i tidningarna om utredningar som har lagts ned alldeles för fort och där offret självt har tagit fram de bevis som behövs. Det är förstås bra att fler brottslingar kan lagföras, men brottsoffer ska inte behöva lita till sig själva och sin egen förmåga att göra polisens jobb. Det ska polisen göra.
Centerpartiet satsar 2,4 miljarder extra på polisen i sin vårbudgetmotion. Av dessa 2,4 miljarder vill vi att 140 miljoner kronor satsas på mer fortbildning inom polisen för att hantera de vardagsbrott som vi ser i dag, bland annat just bedrägerier och identitetsstölder. Det, tillsammans med vårt förslag om 2 000 nya poliser, är en början på att kunna stoppa den våg av bedrägerier vi har sett skölja över vårt avlånga land under de senaste åren.
Första kvartalet i år fick polisen in hela 25 000 anmälningar om kortbedrägerier, vilket är en fördubbling jämfört med samma period i fjol. Även på årsbasis har polisen sett en skenande utveckling av kortbedrägerier. De ökade med 60 procent från drygt 30 000 år 2014 till ca 50 000 anmälningar år 2015.
De här bedrägerierna är en spegelbild av de identitetsstölder som drabbar folk över hela landet, men trots nästan obegripliga ökningar ger regeringen inte mer än 283 miljoner kronor till polisen i ytterligare tillskott. Samtidigt ger man polisen fler extrauppgifter i form av ansvar för gränskontroller och liknande som suger musten ur hela organisationen. Hur kan man tro att det ökar tryggheten? Hur kan man tro att 283 nya miljoner till en polisorganisation som går på knäna ska räcka till något annat än att putsa lite på ytan?
Centerpartiet ser dessa utmaningar. Vi har lagt i en högre växel för att stoppa vardagsbrottsligheten och hjälpa en hårt ansträngd polisorganisation att komma på fötter en jobbig omorganisation.
Medan Centerpartiet och faktiskt hela oppositionen lägger i en högre växel puttrar regeringen kvar på tvåan. Det är inte att ta ansvar för människors trygghet.
