Rattfylleri

Betänkande 1991/92:JuU2

Justitieutskottets betänkande 1991/92:JUU02

Rattfylleri

---

Innehåll

• Motioner
• Utskottet
• Hemställan

1991/92
JuU2

Motioner

1990/91:Ju603 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att -- med motsvarande upphävande av 4 och 4 a §§
trafikbrottslagen -- återge 4 § den lydelse paragrafen hade före
den 1 juli 1990.

1990/91:Ju604 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att påföljden för grovt rattfylleri
skall vara fängelse i högst två år,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att uppenbar likgiltighet för
medtrafikanters säkerhet inte skall vara en avgörande faktor för
utdömande av fängelsestraff,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utdömande av skyddstillsyn som påföljd för
grovt rattfylleri,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
straffvärdet hos grova rattfylleribrott normalt är så högt att
detta i sig motiverar fängelse i stället för en inte
frihetsberövande påföljd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stöd och vård beträffande personer som har
dömts för trafiknykerhetsbrott.

1990/91:Ju605 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 4 a § lagen om
ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och i
6 kap. 2 § lagen om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) att
gränsen för grovt rattfylleri skärps från 1,5 till 1,0 i
enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av en utbyggnad av verksamheten med
vårdprogram för intagna i kriminalvårdsanstalt med
missbruksproblem,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fängelse som normalpåföljd för brottet
grovt rattfylleri.

1990/91:Ju606 av Stina Gustavsson (c) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen skall se över den nya
rattfyllerilagstiftningen.

1990/91:Ju612 av Karin Starrin och Gunnar Björk (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om ändring av gränsen för grovt
rattfylleri till 1,0 från 1,5 ,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fängelsestraff som normalpåföljd för grovt
rattfylleri.

1990/91:Ju635 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillämpningen av den nya lagstiftningen
angående rattfylleri.

1990/91:Ju639 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring
innebärande att skyddstillsyn i kombination med
behandlingsprogram blir huvudregel vid rattfylleribrott.

1990/91:Ju640 av Hans Lindblad m.fl. (fp, c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrad
lagstiftning rörande påföljdsval vid rattfylleribrott på sätt
som anförts i motionen.

1990/91:Ju642 av Yngve Wernersson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att samtalsaktiviteter, s.k.
rattfylleriprogram, finns att tillgå i alla delar av riket,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att påföljden skyddstillsyn med särskild
föreskrift bör få en större tillämpning i rättsutvecklingen än
villkorlig dom.

1990/91:Ju644 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder för att spåra förekomst av bensodiazepiner i samband
med rattonykterhet.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So511.

1990/91:Ju648 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om en sänkning av gränsen för grovt
rattfylleri till 1,0 .

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So336.

1990/91:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skärpta straff för trafiknykterhetsbrott.

1990/91:Ju803 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

9. (delvis) att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förändrad lagstiftning rörande påföljdsval vid rattfylleribrott
samt personundersökning i mål om sådana brott, i enlighet med
vad som i motionen anförts.

Här behandlas yrkandet såvitt avser påföljdsval vid
rattfylleribrott.

1990/91:Ju808 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att straffbarhetsgränsen för
rattonykterhet skall vara 0,1 % alkoholhalt i blodet.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T412.

Bakgrund

Inledning

Trafiknykterhetslagstiftningen har genomgått en betydande
utveckling alltsedan de första straffbestämmelserna, efter
initiativ från riksdagen (riksdagens skrivelse den 27 maj 1924,
nr 212), infördes på 1920-talet (prop. 1925:114, 1LU 34, rskr.
303; SFS 1925:151). Ansvarsområdet har successivt utvidgats, och
kravet på nykterhet i trafiken har efter hand skärpts. Ett
betydelsefullt led i utvecklingen var när frihetsstraff år 1934
infördes som en regelmässig påföljd för rattfylleri genom lagen
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon (prop.
1934:208, 2LU 35, rskr. 286).

År 1941 infördes de s.k. promillebestämmelserna (prop.
1941:159, 1LU 36, rskr. 287). Dessa regler medförde att
möjligheterna att bekämpa trafiknykterhetsbrott förbättrades
eftersom det inte längre behövde föras bevisning om att förarens
körförmåga varit nedsatt i det särskilda fallet utan
straffansvaret kunde direkt knytas till alkoholkoncentrationen i
förarens blod. Reformen år 1941 innebar också att
trafiknykterhetsbrotten delades in i två svårighetsgrader, av
vilka det svårare brottet senare fick beteckningen rattfylleri
och det lindrigare i allmänhet kom att benämnas rattonykterhet.
Straffskalorna för dessa brott -- fängelse i högst ett år,
eller, vid mildrande omständigheter, böter för rattfylleri resp.
böter eller fängelse i högst sex månader för rattonykterhet --
förblev oförändrade fram till den 1 juli 1990.
Genom lagstiftning år 1951 fördes bestämmelserna om
trafiknykterhetsbrott till trafikbrottslagen (1951:649, TBL;
prop. 1951:30, 2LU 30, rskr. 336). I TBL infördes samtidigt en
föreskrift om drograttfylleri.

Trafiknykterhetsbestämmelserna har sedan år 1951 ändrats flera
gånger. År 1957 sänktes den nedre promillegränsen vid
rattonykterhet från 0,8 till 0,5 (prop. 1957:72, 1LU 16,
rskr. 240). Promillereglerna ändrades år 1975 så att
straffansvar inträder även när promillegränsen för rattfylleri
eller rattonykterhet inte har uppnåtts under själva färden utan
först efter dennas slut (prop. 1974:152, JuU37, rskr. 352).
Därmed försvann praktiskt taget det s.k.
tillbakaräkningsproblemet som tidigare ofta komplicerade
utredningar om brott av denna typ. I samband med lagändringen
infördes vidare en tidsbegränsad lagstiftning om
försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov. Denna
lagstiftning ersattes år 1976 av lagen (1976:1090) om
alkoholutandningsprov (prop. 1975/76:162, JuU 1976/77:15,
rskr. 94).

Promillereglernas tillämpningsområde omfattade fram till år
1978 inte vissa traktorer, men genom en lagändring detta år
utvidgades tillämpningsområdet så att det numera omfattar alla
motordrivna fordon utom sådana som är avsedda att föras av
gående (prop. 1977/78:77, JuU21, rskr. 156).

År 1982 gjordes bestämmelserna om rattfylleri och
rattonykterhet tillämpliga även på förare av maskindrivna
järnvägsfordon och tunnelbanetåg (prop. 1981/82:204, JuU58,
rskr. 331). Dessa bestämmelser fördes i maj 1985 med vissa
ändringar in i järnvägstrafiklagen (1985:192) som då trädde i
kraft (prop. 1983/84:117 och 1984/85:33, LU 1984/85:27, rskr.
201). Dessutom infördes ett straffansvar också för andra
järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten och därvid är så påverkade av
berusningsmedel att det måste antas att uppgiften inte har
kunnat utföras på ett betryggande sätt.

Möjligheter att förverka fordon som har använts vid bl.a.
trafiknykterhetsbrott infördes den 1 juli 1987 (prop.
1986/87:81, JuU24, rskr. 200).

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1989 får
alkoholutandningsprov användas som bevismedel i mål om ansvar
för trafiknykterhetsbrott; samtidigt utökades polisens
möjligheter att ta rutinmässiga alkoholutandningsprov (prop.
1988/89:118, JuU27, rskr. 314).

Riksdagen beslutade våren 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr.
106) om förändringar av bestämmelserna i TBL om
trafiknykterhetsbrotten. I samband därmed uttalade
justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
(1989/90:JuU2 s. 30) bl.a. att reformen av
trafiknykterhetslagstiftningen bör följas av en utvärdering av
dess tillämpning i praktiken och vilka konsekvenser i övrigt som
den har medfört. Utskottet anförde att inte minst angelägen är
en sådan utvärdering med hänsyn till den kraftiga utvidgning av
det straffbara området som reformen innebär. I samband med en
sådan utvärdering borde, uttalade utskottet, således utredas
exempelvis hur polisens kontrollmöjligheter har påverkats av
reformen, och det kunde i ett sådant sammanhang vara lämpligt
att även ta upp andra frågor som berördes i
lagstiftningsärendet, bl.a. om det föreligger behov av en mer
omfattande undersökning av trafikbrottslighetens orsaker, något
som förordades i en av motionerna. Med beaktande av att även
justitieministern uttalat sig för en utvärdering av reformen
förelåg det emellertid enligt utskottets mening inte något behov
av ett särskilt uttalande i frågan av riksdagen.

Regeringen uppdrog den 27 juni 1991 åt brottsförebyggande
rådet (BRÅ) att utvärdera effekterna av 1990 års reform av
trafikbrottslagen. I beslutet anges utvärderingens omfattning
och utformning enligt följande:

Utvärderingen skall främst ta sikte på i vad mån
lagändringarna har påverkat dels trafikanternas beteende i
trafiken, dels trafiksäkerheten med avseende på trafikolycksfall
(inklusive dödsolyckor) och andelen alkoholpåverkade förare.

Utvärderingen skall vidare belysa ändringarnas betydelse för
domstolarnas påföljdsval samt andelen återfall i
trafiknykterhetsbrott och skillnaden mellan olika påföljder när
det gäller återfall.

Även andra aspekter, som under utvärderingens gång kan visa
sig ha betydelse för frågan om lagändringens effekter, bör kunna
belysas.

Utvärderingen skall innefatta en genomgång av tillgängligt
forskningsmaterial på området samt en inventering av pågående
forskningsprojekt på närliggande områden.

Utvärderingen skall i så stor utsträckning som möjligt ge
underlag för en jämförelse mellan förhållandena före och efter
ändringarna av trafikbrottslagen.

Arbetet med utvärderingen skall där så är lämpligt göras i
samverkan med närliggande forskningprojekt.

Till utvärderingsprojektet skall knytas en referensgrupp
bestående av företrädare för justitiedepartementet,
rättsväsendet och andra berörda myndigheter.

Uppdraget skall enligt regeringens beslut slutredovisas senast
den 1 april 1994.

I regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 sägs att reglerna
för rattfylleri ses över med inriktning på sänkt promillegräns
och skärpta straff för grovt rattfylleri samt ökad enhetlighet i
tillämpningen.

Gällande rätt

Gällande bestämmelser om trafiknykterhetsbrott trädde i kraft
den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106). Genom de nya
bestämmelserna sänktes gränsen för straffbar alkoholpåverkan i
trafiken från en blodalkoholhalt på 0,5 till 0,2 ; en
motsvarande sänkning gjordes beträffande alkoholhalten i
utandningsluften där gränsen för straffbar alkoholpåverkan nu är
0,10 milligram per liter utandningsluft. Trafiknykterhetsbrotten
är numera indelade i två grader. Normalgraden benämns
rattfylleri (närmast att jämföra med rattonykterhet) och den
grövre graden grovt rattfylleri (tidigare rattfylleri). När det
gäller brottet rattfylleri har promilleregeln i lagtexten
placerats före regeln om s.k. kliniskt rattfylleri. Denna senare
regel är tillämplig dels när det inte finns någon bevisning om
alkoholhalten i blodet eller utandningsluften, dels när någon
har fört ett fordon under påverkan av något annat medel än
alkohol. Bestämmelsen om grovt rattfylleri är utformad i
överensstämmelse med vad som normalt gäller för gradindelade
brott. Detta innebär att det i bestämmelsen anges vissa
omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om
brottet är grovt. Dessa omständigheter är en
alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 i blodet
(eller 0,75 milligram per liter utandningsluft), annan avsevärd
påverkan av alkohol eller något annat medel eller om förandet av
fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Även andra omständigheter kan kvalificera brottet som grovt. Det
är dock möjligt att brottet inte är att anse som grovt trots att
någon av de omständigheter som nämnts har förelegat.

Rattfylleri (nu grovt rattfylleri) hör till de brott som i
tidigare rättspraxis (se nedan) och i uttalanden i olika
lagstiftningsärenden ansetts normalt skola föranleda
fängelsestraff. I förarbetena till den nu gällande
trafiknykterhetslagstiftningen har givits uttryck för ett
synsätt som lämnar större utrymme för icke frihetsberövande
påföljder än tidigare. I proposition 1989/90:2 om
trafiknykterhetsbrotten (s. 40 f) uttalade justitieministern
beträffande val av påföljd följande.

De principer för val av påföljd som kommer till uttryck i den
nya lagstiftning som trädde i kraft vid årsskiftet [(1 januari
1989) prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404; SFS 1988:942] är
allmänt tillämpliga och därför givetvis även när det gäller val
av påföljd för rattfylleri. Detta innebär att rätten alltid
skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för
en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får
rätten utöver brottlighetens straffvärde och art beakta att den
tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Straffvärdet
hos grova rattfylleribrott är normalt inte så högt att detta i
sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande
påföljd. Däremot torde det stå klart att återfall i grovt
rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör att
annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Den fråga som i
praktiken är svårast att avgöra är därför i vilken utsträckning
rattfylleribrottens art måste anses vara sådan att brotten bör
följas av fängelse även om det inte är fråga om en
återfallssituation.

För egen del är jag av den uppfattningen att en avgörande
faktor i det hänseendet måste vara de risker för
trafiksäkerheten som brottet inneburit. Har gärningsmannen genom
sitt körsätt, den omfattning som körningen haft eller varit
avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid körningen
eller genom andra sådana omständigheter visat en uppenbar
likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet, måste detta
anses innebära en mycket stark presumtion för fängelse. Jag vill
stryka under att ett sådant synsätt innebär en väsentlig
skärpning för många fall som i dag bedöms som rattonykterhet men
som enligt mitt förslag blir att bedöma som grovt rattfylleri.
Har några särskilda omständigheter av det slag som jag nu berört
däremot inte förelegat, bör normala principer för påföljdsval
kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som nu
är fallet.

Det är emellertid inte endast brottslighetens art som är av
betydelse för valet mellan fängelse och en inte frihetsberövande
påföljd. Av stor vikt är självfallet också om det i det enskilda
fallet finns omständigheter som kan anses tala för en lindrigare
påföljd än fängelse. Det kan exempelvis vara sådana
omständigheter som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken. Jag tänker
här främst på det fallet att den tilltalade drabbas av hinder
eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning till
följd av att körkortet återkallas. Av än större betydelse torde
sådana omständigheter som nämns i 30 kap. 9 § andra stycket
brottsbalken vara. Det är, förutom de s.k. kontraktsvårdsfallen,
situationer där en påtaglig förbättring skett av den tilltalades
personliga eller sociala situation eller där han undergår
behandling för sitt missbruk.

Har domstolen funnit att brottet i det enskilda fallet inte
bör föranleda fängelse, står valet, om vi bortser från
överlämnande till särskild vård, mellan villkorlig dom och
skyddstillsyn. För att villkorlig dom skall kunna komma i fråga
krävs i princip att det saknas särskild anledning att befara att
den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt
brottslighet. Villkorlig dom skall normalt förenas med ett
bötesstraff, som när det gäller grovt rattfylleri måste vara
kännbart.

Utrymmet för villkorlig dom som påföljd för den som gjort sig
skyldig till grovt rattfylleri är emellertid begränsat till
följd av att en stor majoritet av dem har kroniska
alkoholproblem. Även om sådana problem inte automatiskt kan tas
till intäkt för att det föreligger risk för fortsatt
rattfylleribrottslighet är detta naturligtvis ofta förhållandet.
Den påföljd som då kommer i fråga är skyddstillsyn.

Justitieutskottet uttalade med anledning av propositionen
bl.a. (1989/90:JuU2, s. 24 f) att det enligt utskottets mening
är angeläget att ta till vara de möjligheter som finns att
försöka motverka fortsatt brottslighet -- och därmed
trafikfarliga beteenden -- genom behandling och andra former av
hjälpåtgärder. Problemet är, fortsatte utskottet, i första hand
hur man på bästa sätt skall kunna motverka fortsatt brottslighet
hos den förhållandevis lilla grupp som svarar för de grövre
trafiknykterhetsbrotten. Fängelsestraff har här inte visat sig
vara något verksamt medel anförde utskottet som ställde sig
bakom justitieministerns uppfattning att det är bättre för
trafiksäkerheten om påföljdssystemets många olika möjligheter
utnyttjas för att komma till rätta med den enskilde
gärningsmannens grundläggande problem.

Utskottet instämde även i övrigt i justitieministerns ovan
redovisade uttalanden beträffande val av påföljd för
rattfylleri. Riksdagen följde utskottet.

Rättspraxis

Den påföljdspraxis som tillämpats när det gäller rattfylleri
har under senare år genomgått en förändring. Eftersom
domstolarna i ökad omfattning tagit hänsyn till den tilltalades
personliga förhållanden, har en förskjutning skett från fängelse
mot fler icke frihetsberövande påföljder främst skyddstillsyn i
förening med föreskrift om behandling. År 1989 meddelades 7 306
tingsrättsdomar i vilka rattfylleri (nu motsvarande grovt
rattfylleri) var huvudbrottet. Påföljden bestämdes till fängelse
i 72 % av fallen, till skyddstillsyn i drygt 18 % (varav 2 %
kontraktsvård) och till villkorlig dom i 5 %. Under andra
kvartalet 1990 (1 613 tingsrättsdomar) blev påföljden fängelse i
66 % av fallen, skyddstillsyn i 21 % (varav 2 % kontraktsvård)
och villkorlig dom i 10%. Sedan de nya reglerna om
trafiknykterhetsbrott trädde i kraft den 1 juli 1990 har en
ytterligare förskjutning skett från fängelsestraff till icke
frihetsberövande påföljder. Under andra kvartalet 1991
meddelades i rikets tingsrätter 1 424 domar i vilka grovt
rattfylleri utgjort huvudbrottet. Påföljden bestämdes till
fängelse i 45 % av fallen, till skyddstillsyn i 27 % (varav 2 %
kontraktsvård) samt till villkorlig dom i 27 %.

Nedan lämnas en kort redogörelse för domar som högsta
domstolen (HD) meddelat efter det att de nu gällande
trafiknykterhetsbestämmelserna trädde i kraft och i vilka HD
tagit ställning till frågor om påföljd för grovt rattfylleri.

I HDs dom den 10 december 1990, DB 35, var fråga om en
kvinna (NN) som gjort sig skyldig till rattfylleri i augusti
1988. HD anförde inledningsvis att det saknades anledning anta
att en tillämpning av de nya bestämmelserna om rattfylleri
skulle leda till ett lindrigare straff varför NN skulle dömas
enligt 4 § 1 mom. trafikbrottslagen i dess lydelse vid tiden för
brottet. Beträffande NNs personliga förhållanden anförde HD
bl.a. att hon hade vårdnaden om tre barn, att hon sammanbodde
med en man med alkoholproblem, att hon själv missbrukat alkohol
samt att hon sedan oktober 1988 erhållit behandling för sina
alkoholproblem. Härefter anförde HD.

RÅ [riksåklagaren] har anfört att de skäl som hänför sig till
NN:s rent personliga situation inte är av den styrkan att de bör
medföra att påföljden bestäms till skyddstillsyn. Vid en samlad
bedömning som tar hänsyn också till hennes familjesituation,
främst att hon i praktiken ensam tar vård om tre minderåriga
barn, finns det dock enligt RÅ utrymme för att välja en icke
frihetsberövande påföljd.

HD finner att vad som framkommit om NN:s personliga
förhållanden innebär särskilda skäl att bestämma en icke
frihetsberövande påföljd. NN bör dömas till skyddstillsyn med
föreskrift som tar sikte på hennes alkoholproblem.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom [fängelse en månad]
beträffande påföljden dömer HD NN till skyddstillsyn. -- NN
skall underkasta sig den nykterhetsvårdande behandling som
skyddskonsulenten i samråd med läkare bestämmer.

I NJA 1990 s. 772 var fråga om en man (NN) som, i februari
1989, efter att, i samband med utfart från en parkeringsplats,
ha påkört och skadat två andra fordon smitit från platsen. Han
stoppades av polis efter att ha kört omkring 300 m. HD anförde,
efter att ha redogjort för förarbetsuttalanden till den nya
trafiknykterhetslagstiftningen, i påföljdsfrågan följande:

NN hade en så hög alkoholkoncentration i blodet som 2,27
promille. Enbart detta förhållande utgör, med hänsyn till de
återgivna förarbetsuttalandena, inte tillräcklig anledning att
bestämma påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till
omständigheterna i samband med körningen.

Såväl sammanstötningarna med de bägge parkerade bilarna som
smitningen ger belägg för att NN var klart olämplig som
bilförare, låt vara att påkörningarna skall ses mot bakgrund av
att de skedde i samband med utfart från en parkeringsplats där
utrymmet var begränsat. Några mer utpräglade risker för
trafiksäkerheten har dock inte förelegat. Här får bl a beaktas
att, enligt vad NN oemotsagt har uppgett, han hade för avsikt
att föra bilen endast ett par hundra meter och att körningen
ägde rum i ett bostadsområde med ringa trafik och vid en
tidpunkt då få personer vistades ute.

Omständigheterna kan sammantagna inte anses ha varit sådana
att NN har visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters
säkerhet. Med tillämpning av normala principer för påföljdsval
bör NN, som ej tidigare dömts för trafiknykterhetsbrott, ådömas
en icke frihetsberövande påföljd.

Det saknas särskild anledning att befara att NN kommer att
göra sig skyldig till forsatt brottslighet. Påföljden bör därför
bestämmas till villkorlig dom jämte böter. [Fängelse två månader
i hovrätten.]

I NJA 1990 s. 796 var fråga om en man (NN) som på en
parkeringsplats där det var mycket folk och bilar i rörelse
körde en kortare sträcka och då påkörde två andra bilar.
Alkoholkoncentrationen i mannens blod var omkring en timme efter
körningen 2,55. HD konstaterade inledningsvis bl.a. att
under förarbetena till den nya lagstiftningen angående
trafiknykterhetsbrott har givits uttryck för ett nytt synsätt,
som lämnar större utrymme för ej frihetsberövande påföljder än
tidigare. Härefter anförde HD.

Av NNs egna uppgifter framgår att han var klart olämplig som
bilförare, något som vinner stöd av den mycket höga
alkoholkoncentrationen i blodet, sammanstötningen med de bägge
parkerade bilarna och omgivningens reaktioner. NN har uppgett
att han endast haft för avsikt att i låg fart föra bilen på
parkeringen en sträcka om ca 40 meter. Oavsett hur det förhåller
sig med den saken får NN anses ha visat en uppenbar likgiltighet
för andra trafikanters säkerhet genom att i sitt kraftigt
berusade tillstånd föra bilen på den livligt trafikerade
platsen. Brottet är alltså av sådan art att fängelse normalt
skall ådömas även med beaktande av de uttalanden som har gjorts
i förarbetena till den nya lagstiftningen.

Efter att ha lämnat en beskrivning av NNs personliga
förhållanden varav framgick bl.a. att han under flera år haft
alkoholproblem och att en behandlingsplats på ett behandlingshem
var reserverad för honom fortsatte HD.

Vad som framkommit om NNs person talar med styrka för en icke
frihetsberövande påföljd. Det är också angeläget att den
planerade behandlingen kommer till stånd så snart som möjligt.
HD ansluter sig därför till riksåklagarens bedömning att --
trots brottets art -- skälen mot ett fängelsestraff väger över.

HD dömde NN till skyddstillsyn jämte 75 dagsböter. [Fängelse
en månad i hovrätten.]

I NJA 1991 s. 77 var fråga om en kvinna (NN) som omkring
klockan 02.50 kört bil i Skara. Alkoholhalten i hennes blod var
efter körningen 2,01 .

HD som fastställde hovrättens domslut på en månads fängelse
anförde i domskälen bl.a. följande.

NN hade knappt tio minuter efter körningen en
alkoholkoncentration i blodet av 2,01 promille. Enbart detta
förhållande utgör inte tillräcklig anledning att bestämma
påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till
omständigheterna i samband med körningen. Denna ägde visserligen
rum vid en tidpunkt då trafiken var ringa. NN hade emellertid,
då hon greps, kört flera kvarter genom centrala Skara, och
hennes avsikt var att fortsätta en ej obetydlig sträcka längs
stadsgator och en landsväg. Dessa omständigheter i förening med
den höga alkoholkoncentrationen i blodet gör att brottet får
anses vara av sådan art att fängelse normalt skall ådömas.

Frågan är då om sådana omständigheter föreligger som ändock
föranleder en icke frihetsberövande påföljd.

NN har rörande sina personliga förhållanden uppgivit i
huvudsak följande. Hon anser sig inte vara beroende av alkohol
men dricker vin varje helg. Vid tiden för brottet var hon
deprimerad efter en uppslitande skilsmässa. Hon befann sig också
i en svår ekonomisk situation. Hon är ensamstående med en
12-årig dotter, som hon i händelse av ett fängelsestraff inte
har möjlighet att placera. Hon saknar vänner som hon kan
anförtro sig åt och ingen i hennes omgivning känner till
rattfylleribrottet.

NNs personliga omständigheter får i och för sig sägas vara
ömmande. Vad som framkommit utgör emellertid inte tillräckliga
skäl att döma till annan påföljd än fängelse.

I NJA 1991 s. 80 var fråga om en man (NN) som omkring kl.
19.00 fört bil på Skeppsbron i Malmö. Alkoholkoncentrationen i
mannens blod var omkring en timme efter körningen minst 1,89 .
HD uttalade i sina domskäl följande.

NN hade omkring en timme efter körningen en
alkoholkoncentration i blodet av 1,89 promille. Enbart detta
förhållande utgör inte tillräcklig anledning att bestämma
påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till
omständigheterna i samband med körningen.

NN hade, när han greps, kört ca 1 km inom Malmö centrala
delar, längs gator som normalt är starkt trafikerade. Hans
avsikt var att fortsätta en avsevärd sträcka längs bl a en av
huvudlederna till Limhamn. Dessa omständigheter i förening med
den förhållandevis höga alkoholkoncentrationen i blodet gör att
brottet får anses vara av sådan art att fängelse normalt skall
ådömas.

På grund härav och då det inte har framkommit några
omständigheter beträffande NN:s person som föranleder en annan
påföljd än fängelse, skall HovR:ns domslut [fängelse en månad]
fastställas.

I HDs dom den 11 juni 1991, DB 17, var fråga om en man
(NN) som år 1989 gjort sig skyldig till tre fall av olovlig
körning grovt brott, rattonykterhet och rattfylleri. Hovrätten
hade dömt mannen till fängelse i tre månader. Enligt vad som
antecknats i HDs dom hade mannen tidigare dömts för brott,
främst förmögenhets- och trafiknykterhetsbrott. För rattfylleri
och olovlig körning hade han dömts till fängelse senast dels i
juni, dels i oktober 1987.

Efter att ha lämnat en kort redogörelse för rättspraxis
konstaterade HD med anledning av de nya reglerna om
trafiknykterhetsbrott att återfall i grovt rattfylleri har
angetts vara en omständighet som medför att annan påföljd än
fängelse normalt är utesluten. HD konstaterar vidare bl.a. att i
enlighet med allmänna principer om inverkan av återfall vid
bestämmande av påföljd bör gälla att, sedan några år gått från
den tidigare domen eller i förekommande fall från frigivningen
från ett frihetsstraff, påföljdsbestämningen för det nya brottet
endast i undantagsfall påverkas av den tidigare domen; allmänna
regler för val av påföljd kan även i andra fall medföra att en
annan påföljd än fängelse bör väljas för återfallet, om skälen
för detta är starka. HD redovisade att NN haft alkoholproblem
under många år och att han genomgått en alkoholavvänjande
behandling och därefter lyckats avstå helt från alkohol.
Avslutningsvis anförde HD i sina domskäl.

Enligt 30 kap 9 § andra stycket 1 brottsbalken skall som
särskilt skäl för att döma till skyddstillsyn beaktas om en
påtaglig förbättring har skett av den tilltalades personliga
eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft
samband med hans brottslighet. Denna regel är tillämplig i fråga
om NN, som på eget initiativ har underkastat sig rehabilitering
med ett såvitt kan bedömas gott resultat. Detta resultat skulle
kunna spolieras eller i varje fall allvarligt äventyras om NN nu
skulle undergå fängelsestraff. De skäl som talar mot att NN döms
till fängelse är med hänsyn härtill så starka att denna påföljd
ej bör väljas trots att han återfallit i allvarlig
trafiknykterhetsbrottslighet. Påföljden bör i stället bestämmas
till skyddstillsyn. Med hänsyn till omständigheterna saknas
tillräcklig anledning att förena skyddstillsynen med särskilda
föreskrifter.

I HDs dom den 26 juni 1991, DB 19 var fråga om en man (NN)
som gjort sig skyldig till två fall av rattfylleri i maj och i
juni 1989. Brotten begicks under den tid mannen -- som sedan
början av 1980-talet periodvis missbrukat alkohol -- tillsammans
med sin hustru och två barn vistades på ett familjehem för
familjebehandling. Mannen hade tidigare, i februari 1985, dömts
för rattfylleri till fängelse.

HD anförde i sina domskäl bl.a.

NN hade den 27 maj cirka 90 minuter efter körningen en
alkoholkoncentration i blodet av 1,85 promille. Vid det andra
tillfället uppgick alkoholkoncentrationen i blodet ca 30 minuter
efter körningen till 1,82 promille. Den höga
alkoholkoncentrationen i förening med omständigheterna vid
körningarna gör att gärningarna får anses vara av sådan art att
fängelse normalt skall ådömas. Gärningarna innebär också att NN
återfallit i trafiknykterhetsbrott. Med hänsyn till den tid som
förflutit mellan den tidigare rattfylleridomen och de nu
aktuella gärningarna, något mer än fyra år, bör emellertid
påföljdsbestämningen för dessa inte påverkas av rattfylleridomen
(jfr Högsta domstolens dom den 11 juni 1991, DB 17).

-- -- --

Enligt 30 kap 9 § andra stycket 1 brottsbalken kan rätten som
särskilt skäl för att döma till skyddstillsyn beakta om en
påtaglig förbättring har skett av den tilltalades personliga
eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft
samband med hans brottslighet. Denna bestämmelse får anses
tillämplig på NN. Han har under snart tre års tid varit
underkastad rehabilitering för att komma tillrätta med sina
alkohol- och familjerelationsproblem, såvitt kan bedömas med
goda resultat. Det är uppenbart att den förbättring som uppnåtts
skulle kunna spolieras eller i varje fall allvarligt äventyras
av ett fängelsestraff. Dessa omständigheter talar med styrka för
en icke frihetsberövande påföljd. NN får anses ha ett starkt
behov av det fortsatta stöd som en övervakning kan ge. Påföljden
bör därför bestämmas till skyddstillsyn [hovrätten fängelse två
månader]. -- NN:s ekonomiska situation är sådan att
skyddstillsynen inte bör förenas med ett bötesstraff.

I HDs dom den 4 september 1991, DB333, var det fråga om en
kvinna (NN) som gjort sig skyldig till två fall av vårdslöshet i
trafik, olovlig körning grovt brott samt rattfylleri.
Rattfylleribrottet tillgick så att kvinnan den 30 juni 1989
strax före kl. 23.00 förde sin bil flera kilometer på livligt
trafikerade gator från Limhamn till Malmö centrum, där hon
vållade en sammanstötning med en annan bil. Alkoholhalten i
hennes blod uppgick en timme efter körningen till 1,50 . HD
uttalade att dessa förhållanden gör att brottet får anses vara
av sådan art att fängelse normalt bör ådömas. Efter en
redogörelse för NNs personliga förhållanden anförde HD.

Den utredning som föreligger om risken för att NN vid
avtjänandet av ett kortare frihetsstraff skall drabbas av
menliga följder har inte sådan tyngd att annan påföljd än
fängelse bör ådömas. Den betydelse som straffverkställigheten
kan få för hennes båda barn kan inte heller påverka
påföljdsvalet i detta mål.

HD fastställde det av hovrätten utdömda fängelsestraffet om en
månad.

I HDs dom den 18 oktober 1991, DB 418, var fråga om en man
(NN), född 1949, som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri,
grov vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från
trafikolycksplats. Det av tingsrätten utmätta straffet, fängelse
i fem månader, hade av hovrätten ändrats till skyddstillsyn med
särskild behandlingsplan (s.k. kontraktsvård). HD, som dömde
mannen till fängelse i tre månader, anförde i sina domskäl.

NN förde söndagen den 7 oktober 1990 på eftermiddagen sin bil
på riksväg 34 inom Hultfreds kommun en sträcka av åtminstone två
mil i tät trafik. I en kurva kom bilen över på vägens vänstra
sida. En mötande bilist lyckades styra sitt fordon av vägen men
trots att bilens vänsterhjul gick utmed vägrenens vita
linjemarkering stötte bilarnas vänstersidor ihop och skrapade
emot varandra. NN stannade inte utan fortsatte med hög
hastighet. Han förde därvid sin bil ömsom på höger och ömsom på
vänster sida av vägen. NN påträffades senare sovande i sin bil
på en gågata inne i Hultsfred. -- NN har förklarat att han inte
har något som helst minne av körningen.

Alkoholkoncentrationen i NN:s blod uppgick omkring en och en
halv timme efter körningen till minst 4.10 promille.

Genom sin körning har NN visat uppenbar likgiltighet för sina
medtrafikanters säkerhet. Omständigheterna vid körningen i
förening med den osedvanligt höga alkoholkoncentrationen i
blodet gör att brottsligheten måste anses vara av sådan art att
någon annan påföljd än fängelse knappast kan komma i fråga.
Härtill kommer att NN tidigare gjort sig skyldig till
trafiknykterhetsbrott. Den 30 augusti 1988 dömdes han för
rattfylleri till fängelse en månad. Återfall i grovt rattfylleri
är också en sådan omständighet som normalt utesluter annan
påföljd än fängelse.

Av ett i Högsta domstolen ingivet läkarintyg, utfärdat den 20
september 1991 av överläkaren Staffan Annebäck, Västerviks
sjukhus, framgår bl a följande. NN saknade tidigare en djupare,
känslomässigt förankrad insikt i sitt rätt allvarliga
alkoholberoende. Sedan han under april och maj 1991 vistats fem
veckor på behandlingshemmet Bråviken har emellertid hans
inställning till hela sin situation och sina alkoholproblem
radikalt förändrats. Detta har lett till att han helt ändrat sin
livsföring. -- NN har avyttrat sin rörelse i
i Vimmerby och har flyttat till Lund där hans hustru fått
anställning. Han har själv ännu inte lyckats få något nytt
arbete. Han besöker flera gånger i veckan organisationen Anonyma
Alkoholister och har hittills klarat sig utan återfall. Sedan NN
kommit ifrån sitt alkoholberoende har hans relation till hustru
och barn förändrats positivt. -- Ur rehabiliteringssynpunkt
skulle det enligt Staffan Annebäck vara mycket olyckligt att nu
döma NN till ett fängelsestraff.

NN har uppgivit att han följer den behandlingsplan som
upprättades för honom i hovrätten. Han har gjort ett återbesök
på behandlingshemmet och skall enligt planen göra ytterligare
tre besök där innan behandlingen är avslutad. Han besöker
sjukhus en gång i månaden för leverprov men har inte längre
regelbunden kontakt med psykolog.

Vad sålunda framkommit om NNs situation utgör inte
tillräckliga skäl att döma till annan påföljd än fängelse. Vid
straffmätningen skall dock den tid som NN vistats på
behandlingshem beaktas.

Utskottet

Inledning

Som framgår ovan behandlade utskottet under riksmötet 1989/90
ingående ett regeringsförslag om lagstiftning rörande
trafiknykterhetsbrotten. I ärendet ställde sig utskottet bakom
förslagen i propositionen utom såvitt avsåg den nedre
promillegränsen för rattfylleri. Den nya lagstiftningen om
trafiknykterhetsbrotten som trädde i kraft den 1 juli 1990 har
rönt stor uppmärksamhet, och i den allmänna debatten har en
omfattande kritik riktats mot den. Kritiken har särskilt
inriktats på det höga antalet domar där påföljden för grovt
rattfylleri bestämts till villkorlig dom.

Ämnet uppmärksammades också under den allmänna motionstiden
1991, då ett stort antal motioner med anknytning till
trafiknykterhetsbrottslighet väcktes. Bland motionsyrkandena
ingår krav på att gränsen för grovt rattfylleri skall sänkas
till 1,0 , att straffmaximum för detta brott skall höjas från
fängelse i ett år till fängelse i två år samt att påföljden
fängelse skall få en ökad användning vid rattfylleribrott.
Motionsyrkandena har återgetts i det föregående.

Överväganden

Rent allmänt vill utskottet anföra följande.

Gärningar som numera benämns grovt rattfylleri utgör en
brottslighet där den regelmässiga användningen av fängelse
medfört en stark allmänpreventiv verkan. Det förhållandet att
antalet domar där villkorlig dom kommit att utgöra påföljden för
grovt rattfylleri ökat på det sätt som -- i vart fall
inledningsvis -- varit fallet kan tolkas som om lagstiftaren
intagit en förändrad, mindre restriktiv, syn på brott av denna
typ. Enligt utskottets uppfattning är det beträffande grovt
rattfylleri alltjämt nödvändigt med en påföljdspraxis som
tillgodoser den allmänpreventiva effekt som lagstiftningen
rimligen är avsedd att ha. Detta utesluter i och för sig inte
att det är önskvärt att domstolarna inhämtar underlag för att, i
enlighet med allmänna principer för straffmätning och
påföljdsval, kunna bestämma påföljden för grovt rattfylleri till
skyddstillsyn (t.ex. med kontraktsvård eller andra särskilda
föreskrifter) där det visar sig att den enskildes alkoholproblem
är sådana att annan påföljd än fängelse ter sig adekvat (jfr
beträffande personutredning vid trafiknykterhetsbrott
justitieutskottets betänkande 1991/92:JuU4 personutredning i
brottmål). Däremot bör villkorlig dom tillämpas med stor
restriktivitet.

Vid ställningstagande till motionsönskemålen vill utskottet
notera följande.

Som framgår ovan har BRÅ erhållit i uppdrag att utvärdera
reformeringen av trafiknykterhetslagstiftningen. Att en sådan
utvärdering kommer till stånd överensstämmer med vad utskottet
uttalat. BRÅ skall redovisa resultatet av utvärderingen senast
den 1 april 1994. Enligt utskottets uppfattning kan den
nödvändiga utvärderingen av rattfyllerilagstiftningen inte
avvaktas så länge. Regeringen har i regeringsförklaringen anfört
att reglerna för rattfylleri skall ses över med inriktning på
sänkt promillegräns och skärpta straff för grovt rattfylleri
samt ökad enhetlighet i tillämpningen. Att en sådan översyn
skall ske framstår som lämpligt och nödvändigt; härvid torde
samtliga i detta ärende aktuella motionsspörsmål komma att
övervägas. Denna översyn bör ske med största skyndsamhet så att
ett förslag om ändrad lagstiftning, om en sådan skulle visa sig
nödvändig, kan presenteras för riksdagen snarast.

Med hänsyn till att åtgärder i den av utskottet förordade
riktningen redan aktualiserats genom regeringsförklaringen
saknas anledning för någon särskild åtgärd i ärendet från
riksdagens sida. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall
till samtliga motioner.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande rattfylleri
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju603, 1990/91:Ju604,
1990/91:Ju605, 1990/91:Ju606, 1990/91:Ju612, 1990/91:Ju635,
1990/91:Ju639, 1990/91:Ju640, 1990/91:Ju642, 1990/91:Ju644,
1990/91:Ju648 yrkande 1, 1990/91:Ju802 yrkande 19,
1990/91:Ju803 yrkande 9 i denna del och 1990/91:Ju808 yrkande
2.

Stockholm den 12 november 1991

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik
Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Ulla-Britt Åbark (s), Bengt-Ola
Ryttar (s), Ingbritt Irhammar (c), Birthe Sörestedt (s), Birgit
Henriksson (m), Nils Nordh (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Göran
Magnusson (s), Lars Sundin (fp), Sigrid Bolkéus (s), Christel
Anderberg (m) och Kjell Eldensjö (kds).