Radio och TV

Herr talman! Det kan mycket väl bli så. Det kan vara naturligt för oppositionspartierna att också redo- visa mycket av sitt kommande budgetmaterial redan i anslutning till att man tar ställning till de ekonomiska riktlinjerna. Det viktiga för oss har varit att säkerställa att inte riksdagen som sådan ska bli paralyserad av detta budgetarbete redan under våren, dvs. att vi ska få arbetet först på våren och därefter samma arbete igen på hösten, och att man får utskottsrundorna och re- misserna till utskotten av materialet. Det är därför som Riksdagskommittén grundat på referensgruppens arbete har utgått ifrån att man kan klara en vårproposition som innehåller de makroeko- nomiska riktlinjerna eller de makroekonomiska reso- nemangen, som Göran Magnusson har kallat dem, och att man sedan går över till själva bugetarbetet på hösten. En regering har som sagt alltid möjlighet att redo- visa så mycket som möjligt av sitt material redan under våren. Det är naturligtvis bra. Det är självfallet så att ett oppositionsparti också redan under våren kommer att arbeta med sina motioner som kommer att behandlas under hösten. Vi har också varit överens om att om det skulle visa sig att de farhågor som har uttryckts från vissa håll skulle besannas har man naturligtvis möjlighet att korrigera även detta beslut. Det har även konstitu- tionsutskottet tagit fasta på i sitt utlåtande.

Fru talman! I skatteutskottets betänkande 25 be- handlas dels regeringens förslag inför den allmänna fastighetstaxeringen år 2003, dels förslag angående mervärdesskatt vid korttidsutbildning. Först ska jag ta upp fastighetstaxeringen. Fastig- hetsskatten slår blint och är en orättfärdig skatt på främst tillväxtområdena i Sverige. Följdverkningarna kan bli ytterst kännbara för många personer som plötsligt finner att de är rika på papperet men att de saknar pengar för att kunna betala fastighetsskatten och därför tvingas flytta. Detta är ett slag i ansiktet på alla rättänkande och blottar regeringens maktarro- gans. För nationen Sverige kan fastighetsskatten öka ut- flyttningen av välutbildade från Sverige. Levnadsom- kostnaderna blir för höga i Sverige. Resultatet kan på sikt bli förödande för Sveriges möjligheter att kon- kurrera framgångsrikt på en alltmer kunskapsbaserad marknad. I Dagens Nyheter i dag återgavs ett bostadsindex som visar att en familj måste ha en sammanlagd fa- miljeinkomst på minst 700 000 kr för att kunna ha ett småhus i Stockholm och ha en skälig levnadsstan- dard. Motsvarande inkomst i Piteå och Skellefteå ligger runt 200 000 kr. Det visar den stora skillnad som finns i landet, och fastighetsskatten ökar segre- gationen, vilket absolut inte är önskvärt. Vi moderater har lagt fram förslag om att fastig- hetsskatten successivt ska avvecklas. Vi har även anvisat medel för att finansiera en sådan avveckling. I avvaktan på att fastighetsskatten är helt slopad före- slår vi att taxeringsvärdena för 1997 ska frysas när det gäller beskattningen av småhus. Dessutom ska endast halva markvärdet medräknas i skatteunderla- get. Vi sänker dessutom skatteuttaget med 0,1 pro- centenhet per år. Eftersom vi vill slopa fastighetsskatten och vi ba- serar vår avvecklingsplan på en frysning av 1997 års taxeringsvärden ser vi ingen anledning till att lägga ut en massa pengar på en ny fastighetstaxering. Vi har därför i reservation 1 yrkat avslag på propositionen i denna del. I den andra delen av detta betänkande behandlas ett förslag till ändring i mervärdesskattelagen med anledning av ett riksdagsbeslut den 18 maj i år som innebar att korttidsstudiestöd och internatbidrag inte ska regleras i studiestödslagen. I stället ska medel för bidrag till korttidsstudier ges till LO, TCO och Sta- tens institut för särskilt utbildningsstöd. Dessa orga- nisationer ska därefter ansvara för fördelning av bi- draget till de studerande. Som en följd av detta beslut vill regeringen ändra mervärdesskattelagen så att bidraget ska vara befriat från mervärdesskatt. Att fördela studiestöd av skattemedel är myndighetsutöv- ning. Vi anser inte att fackföreningar ska utöva myn- dighetsuppgifter. Den socialdemokratiska regeringen ska inte ensidigt gynna egna eller närstående organi- sationer. Det är återigen ett bevis för maktarrogans. Det är alltså avslag på propositionen även i denna del. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Fastighetstaxering 2003! Man nästan ryser av tanken att vi ska tvingas till fortsatt debatt om denna skattebas under lång tid framöver. Det vore mycket enklare om kammaren väljer att följa reser- vation 1 i stället för det dåliga betänkandet. Fastighetstaxeringen 2003 kommer att tvinga fram en folkstorm i vårt land. Det krävs inte några avance- rade opinionsundersökningar eller forskningsinsatser för att förstå svenska folkets uppfattning om fastig- hetskatt i allmänhet och höjningen vi har drabbats av för detta år i synnerhet. Därtill kommer påminnelsen om att en allmän taxering ska äga rum om några år. Fru talman! Jag vill för tids vinnande yrka bifall endast till reservation nr 6, men vi står självklart bakom samtliga våra reservationer i detta betänkande. Det är anmärkningsvärt, om inte förvånande, att regeringen inför regler som kräver speciella regler för att folk i allmänhet ska kunna efterleva reglerna. Jag vill fråga majoritetsföreträdaren Lisbeth Staaf- Igelström om det är oövertänkta förslag som vi tving- as anta i denna kammare eller om det verkligen är finansministerns och regeringens mening att vi ska införa regler som omgående ska regleras med nya regler. Varför kan inte utskottsmajoriteten acceptera förslagen från oppositionen att t.ex. frysa taxerings- värdena för våra bostäder? Under måndagens partiledardebatt svarade stats- ministern på en fråga av Alf Svensson om fastighets- skatten. Statsministern sade att de inte tänker med- verka till en utveckling av det slag som Alf Svensson beskriver. Får fastighetsskatten sådana konsekvenser kommer de naturligtvis att justera densamma. Vi har varken sett eller hört något om en justering av fastighetsskatten mer än ett förslag om en be- gränsningsregel. Detta tolkar jag som att regeringen tycker att fastighetsskatten är lagom och rimlig. Vad anser Lisbeth Staaf-Igelström om detta? Är fastighetsskatten i rätt nivå? Begränsningsregeln som utlovas i betänkandet kommer inte att lösa problemet med fastighetsskat- tens konstruktion. Den bekräftar bara konstruktions- felet med en skatt som plötsligt blir så hög att man måste skapa särregler för att mildra skattens skadliga effekter. Förlåt att jag frågar ytterligare en gång: Inser man inte det orimliga i det här beteendet? Lagstiftning bör vara så enkel och praktisk som det är möjligt - eller hur? Eller är det av arbetsmark- nadsskäl som regeringen inför dessa krångliga regler för att på sikt kunna anställa ännu fler kontrollanter finansierade av beskattningen av våra fastigheter? Jag tar mig för pannan när jag tänker på alla klassindel- ningar och värdeområden. Är det verkligen detta vi skall syssla med? Nej och åter nej. Kristdemokraterna har lagt fram ett förslag i sin motion Sk36 som pekar på en kommunal avgift i stället för som i dag det statliga systemet. Systemet med statlig fastighetsskatt bör successivt avvecklas. I stället bör kommunerna ges möjlighet att ta ut en avgift för täckande av kostnader för gatuunderhåll, brandförsvar och annan kommunal service kopplad till fastigheten. Statens intäktsbortfall skulle delvis kompenseras genom en nivåjustering i det generella statsbidraget till primärkommunerna i enlighet med finansieringsprincipen. Därmed anser vi att avgiften inte bör baseras på marknadsvärdet. Hoten om en framtida chockhöjning försvinner. Förutsägbarheten ökar och vi får ett skattesystem som mer liknar andra länder inom Europaunionen. I flera europeiska länder anser man att subsidiari- tetsprincipen är viktig. Därför har man valt att avstå från statlig fastighetsbeskattning. En kommunal av- gift skulle både ha legitimitet och transparens. Den skattskyldige skulle då veta vad han eller hon betalar för. I vår reservation nr 6, som jag har yrkat bifall till, har vi kortfattat beskrivit innebörden av dessa tankar. Fru talman! Jag vill i all korthet beröra Ringholms brev. Jag har tidigare berört det orimliga i den höjda statliga fastighetstaxeringen. Nu har svenska folket hört av sig till finansministern, och sista ordet är säkert inte vare sig sagt eller skrivet i detta ämne. Då författas ett brev med en tankelek att jag ska hyra ut mitt hus och betala skatt för mervärdet av min fastig- hets omkostnader. Jag tror inte det är sant! Men det är det väl inte heller - eller? Vad säger Lisbeth Staaf- Igelström? I så fall kan man ju ta till sig ledaren i Svenska Dagbladet från i lördags, den 9 juni 2001, där ledarskribenten likställer min bostads skatte- pliktiga mervärde med att jag ska beskattas för att jag reser billigare i andra klass på tåget i stället för i af- färsklass på X2000. Är detta regeringens nya skatte- politik för fastighetsbeskattningen som skiner fram i försommaren? Då kan man undra vad skördetiden i höst kommer att innebära för våra fastighetsägare. Då kan ju nästintill vad som helst beskattas till orimliga nivåer. Jag hoppas att utskottsmajoriteten tar avstånd från dylika brev.

Fru talman! Utformningen och omfattningen av fastighetsskatten är en het politisk fråga. Det är föga förvånande att det förhåller sig på det sättet. Fastig- hetsskatten gräver allt djupare hål i åtskilliga hushålls ekonomier. De höga fastighetsskatterna är en funk- tion av en hög skattesats och höjda taxeringsvärden, i vissa fall mycket höjda taxeringsvärden. För många hushåll förvärras situationen av att man också drab- bas av en hög förmögenhetsskatt. Många pensionärer med avbetalda lån på sina fastigheter får en kraftigt förhöjd förmögenhetsskatt på grund av de kraftigt förhöjda taxeringsvärdena. Det skulle inte behöva vara så. Men det är så, och det beror på oförmåga och bristande vilja hos rege- ringspartiet och dess samarbetspartier att göra någon- ting åt problemen med den höga fastighetsskatten. Vi har från Centerpartiet en klar linje för att komma till rätta med problemen. Taxeringsvärdena ska återgå till fjolårets nivå. Därefter ska de frysas där fram till nästa allmänna taxering. Skattesatsen ska vara 1,2 procentenheter för egnahem under inneva- rande år och därefter successivt sänkas. Förmögenhetsskatten ska sänkas i tre steg, där det tredje steget innebär en fullständig avveckling. Det skulle innebära sänkt fastighetsskatt för alla i stället för de chockhöjningar för vissa som nu har blivit resultatet och som innebär att många människor nu tvingas överväga att sälja sina fastigheter. Fru talman! Dagens betänkande behandlar fastig- hetstaxeringen av småhus inför allmänna fastig- hetstaxeringen år 2003. Utöver de problem med fas- tighetsskatten som jag inledningsvis har berört till- kommer att fastställandet av taxeringsvärdena uppvi- sar stora brister. Likvärdiga fastigheter i samma vär- deområde kan uppvisa helt olika taxeringsvärden på grund av dessa brister. Inte heller dessa brister visar den socialistiska majoriteten förmåga eller vilja att rätta till. Man kör i allt väsentligt i redan uppkörda hjulspår. Fru talman! Centerpartiet ger inga lättsinniga löf- ten om att helt slopa fastighetsskatten. Det finns and- ra och för oss angelägnare skattesänkningar att göra, t.ex. inkomstskatten för låga och normala inkomster. Utrymmet för skattesänkningar är begränsat om vi ska upprätthålla och förbättra välfärden för svenska medborgare och skattebetalare. Därför yrkar vi inte avslag på propositionen rakt av utan lägger i stället fram egna förslag till förändringar. Vi tar ansvar för att åstadkomma rimliga och rimligt rättvisa taxe- ringsvärden efter 2003 års allmänna fastighetstaxe- ring. Vi föreslår att antalet värdeområden minskar kraftigt för att antalet referensförvärv inom varje värdeområde ska bli tillräckligt stort för att utgöra underlag för en rimligt rättvisande värdering. Vi föreslår att problemen för fastboende i s.k. at- traktiva fritidshusområden åtgärdas genom att sär- skilja fastigheter för respektive fastboende och fri- tidsboende vid taxeringen i dessa områden. Vi föreslår att marknadsvärdena beräknas med ut- gångspunkt i medianvärdena inom varje värderings- område där köpeskillingar i den övre och undre kvar- tilen regelmässigt räknas bort. Vi föreslår att standardpoäng på grund av före- komsten av treglasfönster, isolerglas eller värmepump inte ska åsättas. Därmed motverkas inte sådana vikti- ga energi- och miljömässiga investeringar genom det högre taxeringsvärde dessa standardpoäng medför. Jag tycker att det är en gåta att inte vare sig Mil- jöpartiet eller Vänsterpartiet förmått att aktualisera denna fråga under förhandlingarna inför propositio- nen; det gav i varje fall inget resultat. Vi föreslår också att det införs lokala och förtro- endevalda taxeringsnämnder som ges ansvaret för taxeringsförfarandet. I majoritetens förslag har statis- tiska data på nytt kommit att spela en alltför stor roll - dessutom en stelbent roll. Detta på bekostnad av lokalkännedomen. Fru talman! Samtliga våra förslag avvisas av ut- skottsmajoriteten. I vissa fall hänvisas till pågående beredning i Regeringskansliet, i vissa fall avvisas de rakt av men med utomordentligt klena argument. Jag skulle därför vilja fråga majoritetsföreträdar- na: Varför har den åberopade beredningen, som ni nu hänvisar till, inte blivit klar inför propositionsskriv- ningen? När kan den förväntas bli klar? Kommer inte effekten av ställningstagandena, när beredningen är klar, att vara som jästen efter brödet när ni nu själva tar ställning innan beredningen faktiskt är slutförd? När det gäller direkt avvisande av våra förslag vi- sar det sig att man inte trängt tillräckligt djupt in i problematiken med starkt skiftande värden inom respektive värdeområde. Den förre centerriksdagsmannen Rune Torwald, som verkligen trängt på djupet i de här frågorna, har t.ex. vid studium av relationen mellan taxeringsvär- den och köpeskillingar på faktiskt försålda objekt i Norrtälje och delar av Bohuslän, funnit att den varie- rar mellan 1,98 och 0,28. Taxeringsvärdet kan alltså vara 1,98 gånger större än köpeskillingen och 0,28 av köpeskillingen. Det innebär att fastigheter försålts till halva taxe- ringsvärdet i vissa fall och till mer än tredubbla taxe- ringsvärdet i andra fall. Det om något belyser komp- lexiteten och orättvisan i de nuvarande taxeringsvär- dena. Denna orättvisa kommer att i stort permanentas genom majoritetens ointresse att göra något åt pro- blemen. Det är beklämmande. Det drabbar ofta redan hårt trängda hushåll. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 4.

Fru talman! Målsättningen med fastighetstaxe- ringen är att varje skattepliktig taxeringsenhet ska ges ett s.k. basvärde, som ska motsvara 75 % av taxe- ringsenhetens marknadsvärde. För att undersöka om denna målsättning uppnås med dagens regler har Fastighetstaxeringsutredningen som avlämnade sitt betänkande i februari förra året, genomfört en omfat- tande statistisk undersökning och lämnat förslag på förbättringar. En del av förslagen tas upp i detta betänkande. Det gäller vissa förbättringar i regelsystemet som vi från utskottsmajoritetens sida anser ska föras in i fastighetstaxeringslagen, inför den kommande all- männa fastighetstaxeringen av småhus. För att värdenivån ska kunna fastställas i områden med få försäljningar föreslås en lagregel, som innebär att ledning ska få hämtas från försäljningar av fastig- heter inom andra värdeområden där förutsättningarna för prisbildning antas vara likartade. Fastighetstaxeringsutredningen ansåg också att standardbedömningen av kök inte har fungerat bra. Utredningen har därför arbetat med en annan värde- ringsmodell. I propositionen föreslås att denna modell vidareutvecklas samt att bestämmelser om jämkning, indelning av huvudområdena exteriör, energihushåll- ning, kök, sanitet och övrig interiör blir lagreglerad. Vidare föreslås en indelning som ska omfatta minst tre och högst sju klasser för att komma till rätta med tröskeleffekter vid tomtmarkens klassindelning i strand och strandnära områden. Problem med rättvisande prisjämförelser vid vär- dering av småhus som ägs av bostadsrättsföreningar har föranlett ett förslag om att värdefaktorn fastig- hetsrättsliga förhållanden ändras så att grupphusom- råden indelas i endast två klasser. Andra förändringar är bl.a. en ny regel för juste- ring för säregna förhållanden, att delvärden för bygg- nad och mark ska fastställas även för kulturbyggnader och ändringar i fråga om indelning i specialbyggna- der. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti i år. Utskottsmajoriteten tillstyrker även regeringens förslag till ändring av mervärdesskattelagens regler om undantag från beskattning för utbildningstjänster. Regeringens förslag innebär en följdändring till tidi- gare beslut om hur bidragen till korttidsstudier ska administreras. Denna lagändring föreslås träda i kraft den 1 juli i år. Fru talman! Föga överraskande yrkar Moderata samlingspartiet och Kristdemokraterna avslag på förslagen, utifrån att man vill avveckla fastighets- skatten - inte nu, utan på sikt. Jag undrar: När? Kan- ske vi kan få ett svar på detta i dagens debatt. Det framförs också förslag om att det bör göras en genomgång av verkställighetsföreskrifterna som styr fastighetstaxeringen för att klargöra om dessa är grundlagsenliga. Ett förslag som vi från utskottsmajo- ritetens sida avstyrker eftersom regeringen har ändrat lagtexten i enlighet med Lagrådets förslag. Det är inte heller frågan om att utvidga området för verkställig- hetsföreskrifter utan snarare att detaljregleringen på lagnivå blir större. Vidare avstyrker Moderata samlingspartiet i en reservation ett yrkande i en motion från Centerpartiet om standardpoäng för vissa miljöinvesteringar. Det är ett förslag som dock stöds av Kristdemokraterna. När det gäller miljöinvesteringar, fru talman, framgår det av propositionen att denna fråga för när- varande är under beredning i Finansdepartementet utifrån det förslag som Fastighetsbeskattningskom- mittén lade fram i sitt betänkande. Centerpartiet vill inte avskaffa fastighetsskatten. Man föreslår bl.a. att antalet värdeområden minskas, att taxeringen av fastigheter för fastboende och fri- tidsboende skiljs åt samt att marknadsvärdena beräk- nas med hjälp av ett medianvärde. Från utskottsmajoritetens sida anser vi att försla- get om att minska antalet värdeområden gör det svå- rare att få taxeringsvärden som rätt återspeglar mark- nadsvärdet. Fler värdeområden ger större precision vid taxeringen vilket också Fastighetstaxeringsutred- ningen kom fram till. Vår uppfattning är att den bästa utgångspunkten vid indelning i värdeområden är att skapa homogena områden med likartad prisbildning och bebyggelse. Att skilja på taxeringen av fritidshus och perma- nentbostäder anser vi inte förenligt med principen att taxeringsvärdet ska återspegla den enskilda fastighe- tens marknadsvärde. Vidare delar vi inte uppfattning- en att ett medianvärde som bas vid fastighetstaxe- ringen skulle ge ett mer rättvisande resultat än vad dagens regler gör. Fru talman! I höstas fattade riksdagen beslut om att sänka skattesatsen för fastighetsskatten för både småhus och hyreshus, samtidigt som frysningen av taxeringsvärdet upphörde vid årsskiftet. Fribeloppet i förmögenhetsskatten höjdes liksom reavinstskatten vid försäljning av fastigheter. Vidare kommer en begränsningsregel att införas för hushåll med normal inkomst och förmögenhet. Förslaget innebär att be- rörda hushåll inte ska betala mer än 5 % av inkomsten i fastighetsskatt för sin permanentbostad. Den lag- stiftning som behövs för att uppnå detta kommer att utformas så att begränsningen i fastighetsskatteuttaget får effekt från den 1 januari i år. Frågor om den löpande fastighetsbeskattningen har utretts av Fastighetsbeskattningskommittén, och betänkandet bereds nu i Finansdepartementet. I av- vaktan på resultatet av den pågående beredningen anser vi från utskottsmajoritetens sida att det inte nu finns någon anledning att närmare gå in på frågor om fastighetsbeskattningens allmänna utformning. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag samt avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Lisbeth Staaf-Igelström frågade när Moderaterna hade tänkt avskaffa fastighetsskatten. Lisbeth Staaf-Igelström har uppenbarligen inte stude- rat våra motioner tillräckligt mycket. Av dem framgår nämligen att vi i vårt förslag för 2002 sänker skatten på småhus till 1 %. Sedan avvecklar vi med 0,1 pro- centenhet per år, vilket jag sade i talarstolen. Då kan man räkna på fingrarna när fastighetsskatten är av- vecklad. Jag hade inte tänkt begära ordet i övrigt, men när jag lyssnar till Lisbeth Staaf-Igelström - jag har yrkat avslag på hela propositionen - framgår det med all önskvärd tydlighet att hela denna fastighetstaxering är en lekstuga för byråkrater. Man ska sitta och mäta avståndet från sjön, om det är strandnära eller inte. Man har små värderingsområden - så små att det kanske inte blir några försäljningar inom området, och då ska man titta på ett som har "likartade" förut- sättningar. Snacka om godtycke! Detta är dessutom en skatt som berör väldigt många människor i landet, framför allt dem som bor i tillväxtområdena, där skatten stiger väldigt högt. I Täby har vi två olika områden som skiljs bara av en järnväg. För identiska hus har taxeringsvärdet på ena sidan nu höjts med 100 % och på andra sidan med ca 60 %. Det är återigen godtycke! Vi ska inte basera ett skattesystem på godtycke. Det är också en av anledningarna till att vi absolut inte vill medverka i den fortsatta lekstugan för byrå- krater, som jag sade. Frågan till Lisbeth Staaf-Igelström är: Har hon någon förståelse för att en familj i Stockholmsområ- det måste ha 700 000 kr i inkomst om de har ett små- hus för att kunna ha samma levnadsstandard som en familj i Piteå, som bara behöver 200 000 kr i in- komst? Är det ett bra samhälle som har de skillnader- na?

Fru talman! Nu har representanten för skattesän- karpartiet här i riksdagen, Moderaterna, fört sin talan när det gäller fastighetsskatten. Jo, jag har studerat er motion, Carl Erik Hedlund, och jag har också sett vilka siffror ni har. För 2004 är det en minskning på fastighetsskatten med 9,36 miljarder kronor. Men jag undrar: När kommer den egentligen att bli avskaffad? Det har vi icke fått något tydligt svar på. Hur många år kommer det att ta, och hur kommer ni att finansiera alla de miljarder som staten då mister i skattein- komster? Fastighetsbeskattningen och taxeringvärderingen är definitivt ingen lekstuga för byråkrater, som Carl Erik Hedlund uttrycker sig. De är inte heller något godtycke. Det är klart lagreglerat vad som gäller i den här frågan. Sedan har jag faktiskt förståelse för dem som bor i attraktiva områden och som får en högre fastighets- skatt. Utifrån det, fru talman, jobbar vi nu med en begränsningsregel, som kommer att föreläggas riks- dagen i höst. Vi kommer att ta beslut om det hela. När det gäller övriga liknelser mellan Stockholm och Piteå är det också på det sättet att det här i Stock- holm går alldeles utomordentligt bra att sälja sitt hus eller sin fastighet, medan man uppe i Piteå ibland inte alls har den möjligheten. Det finns skillnader. Jag vill gärna minska de skillnaderna så att det finns fler arbetstillfällen i Piteå.

Fru talman! Ska jag tolka det sista som Lisbeth Staaf-Igelström säger så att det är en förmån att bo i Stockholm därför att man kan sälja huset och flytta härifrån? Man vill ju bo, arbeta och verka i området, men för att kunna göra detta måste man ha en så hög familjeinkomst som 700 000 kr - annars går det inte. Alla de som då har bott och verkat i detta område, sparat och nu kanske är pensionerade blir, som jag sade i mitt anförande, rika på papperet men har inte ett inkomstflöde. Trots begränsningsregeln räknas det inte in att de samtidigt har blivit förmögna och får en förmögenhetsskatt, även om de har samma hus som de kanske har bott i 40-50 år och t.o.m. byggt själva. Det är en orättfärdig politik. När det sedan gäller fastighetstaxeringen använder jag uttrycket lekstuga, och då säger Lisbeth Staaf- Igelström att det inte är någon lekstuga därför att det är lagreglerat. Ja, det är lagreglerat. Det är ju det som den lagstiftande församlingen här i kammaren för- väntas fatta ett beslut om. Men regelverket är sådant att det inbjuder till godtycke och bedömningar, med standard på köket, avstånd till vatten och de försälj- ningar som har gjorts i värdeområdet. Riksskatte- verket har påpekat att de här värdeområdena ger fel- aktiga siffror. Då tycker jag, fru talman, att det är för mycket av godtycke och att det lämnar utrymme för att det blir en lekstuga för byråkrater. Lisbeth Staaf-Igelströms senaste yttrande befäster min uppfattning.

Fru talman! Jag märker här att Carl Erik Hedlund drar alldeles för långtgående slutsatser när jag talar. Han säger bl.a. att jag inte skulle tycka att det är bra att man här i Stockholm har arbete, att det är en för- mån att få bo här i Stockholm och att man kan sälja sitt hus i attraktiva områden. Det har jag aldrig menat med mitt inlägg. Det jag menar, fru talman, är att vi också ska se till hur det ser ut i övriga landet. Vi har inte något godtycke när det gäller fastighetstaxeringen. Vi vill inte att människor i attraktiva områden som Stock- holm ska få lämna sitt hus och sitt hem. Därför, fru talman, kommer en begränsningsregel att föras in. Vi kommer också att mycket noga följa frågan.

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Lisbeth Staaf-Igelström med tanke på begränsningsregeln. Ja, vi kanske får uppleva att det blir 5 %. Tittar man på den totala beskattningen blir det lite lägre än 5 %. Enligt en utredning av Edin som vi fick för ett tag sedan rör sig skillnaden mellan låg- och höginkomst- tagare om bara 5-10 %. 61-70 % beskattning och moms tas ut från arbetstagarna. Ovanpå detta ska läggas 4 % netto i fastighetsskatt. Är det rimligt att vi helt plötsligt drabbas av såda- na här skatteökningar? Det hade varit betydligt enkla- re om vi hade använt markvärdet och inköpsvärdet på fastigheten som grund för fastighetsbeskattningen. Då hade vi haft en större trygghet i systemet. Skulle det inte vara mer tilltalande att vi på det sättet får veta vad vi ska betala i skatt under resten av fastighets- ägartiden?

Fru talman! Kd säger att man vill slopa fastighets- skatten och införa en kommunal avgift i stället. När vill ni slopa fastighetsskatten, Kenneth Lantz? Även i ert förslag finns inkomster till staten från fastighets- skatten år 2004. Det är ungefär 21 miljarder som kd räknar med att få in på fastighetsskatten. När vill ni egentligen slopa den? Ni måste vara tydliga i den frågan. I er motion skriver ni följande: "Skatter måste kunna prövas utifrån grundläggande värden. Skatter kan vara oetiska i den meningen att de kan vara ut- tryck för illegitim lagstiftning, vilket innebär att lag- stiftningen i sig överträder grundläggande etiska värden och mänskliga fri- och rättigheter och härur härledda skatterättsliga principer." Utifrån det ni skriver i er motion undrar jag varför ni inte omedelbart ser till att fastighetsskatten slopas. När kommer den att slopas? Jag kanske kan få ett svar av Kenneth Lantz på den frågan.

Fru talman! Kd säger att man vill slopa fastighets- skatten och införa en kommunal avgift i stället. När vill ni slopa fastighetsskatten, Kenneth Lantz? Även i ert förslag finns inkomster till staten från fastighets- skatten år 2004. Det är ungefär 21 miljarder som kd räknar med att få in på fastighetsskatten. När vill ni egentligen slopa den? Ni måste vara tydliga i den frågan. I er motion skriver ni följande: "Skatter måste kunna prövas utifrån grundläggande värden. Skatter kan vara oetiska i den meningen att de kan vara ut- tryck för illegitim lagstiftning, vilket innebär att lag- stiftningen i sig överträder grundläggande etiska värden och mänskliga fri- och rättigheter och härur härledda skatterättsliga principer." Utifrån det ni skriver i er motion undrar jag varför ni inte omedelbart ser till att fastighetsskatten slopas. När kommer den att slopas? Jag kanske kan få ett svar av Kenneth Lantz på den frågan.

Fru talman! Precis som det är omöjligt för rege- ringspartierna att ge tydliga svar får vi erkänna att vi har en ambition. Vi har skrivit ned det och vi står för att vi arbetar för en sänkning och utfasning av den statliga fastighetsskatten. Vi vidhåller dock att det vore mer rimligt med en kommunal fastighetsavgift eller bostadsavgift. Jag vill i så fall kontra och fråga om Lisbeth Staaf-Igelström tycker att det i dag är en riktig nivå på vår fastighetsbeskattning. Folk tvingas ju gå ifrån sina fastigheter. Varför inte införa en nivå som innebär att vi vet vad vi kommer att betala resten av den tid vi har vårt fastighetsbestånd, så att vi fas- tighetsägare kan känna trygghet? Därmed har jag lyft fram en del av de frågor som vi som parti står bakom. Vi är helt övertygade om att en kommunal fastighetsavgift har en helt annan öp- penhet och transparens inför skattebetalarna. Det finns också större försvar för att betala en avgift till den lokala skatteintagaren. Jag vill återkomma till min fråga, vad Lisbeth Staaf-Igelström anser om nivån på fastighetsskatten.

Fru talman! Det är bra att Kenneth Lantz från kd nu tydligt talar om att det är en ambition att man vill slopa fastighetsskatten. Då ska man också vara myck- et tydlig när man går ut i den offentliga debatten och inte enbart säga att man vill slopa fastighetsskatten. Man ska vara mycket tydligare i den offentliga de- batten, precis som Kenneth Lantz var här i kamma- ren. Fru talman! Vi har gjort förändringar av nivån på fastighetsskatten. Vi har sänkt procentsatsen. Vi har höjt fribeloppen för förmögenhetsskatt. Vi håller på med en begränsningsregel. Utifrån det kommer det att stabiliseras, det är jag helt övertygad om. Vi ska komma ihåg att marknadsvärdet ligger till grund för fastighetsskatten. Om marknadsvärdena stiger kommer självklart också fastighetsskatten att stiga. Jag tror också att huspriserna kommer att kunna sjunka. Då sjunker självklart också fastighetsskatten. Det är en automatik i det. Tack, Kenneth Lantz, för tydligheten när det gäl- ler fastighetsskatten.

Fru talman! Lisbeth Staaf-Igelströms anförande var en upprepning av den tekniska redovisning och tunna argumentation som finns i betänkandet för de utomordentligt marginella förändringar som där före- slås, mot våra förslag till förbättringar. Lisbeth Staaf- Igelström säger t.ex. det vi kan läsa i betänkandet, att det inte skulle vara förenligt med principen om att taxeringsvärdet ska återspegla den enskilda fastighe- tens marknadsvärde att skilja mellan fastigheter för fastboende och fritidsboende. Det visar att man inte har förstått eller kanske inte ens velat förstå innebör- den av vårt förslag i detta avseende. Vi menar att man ska skilja på taxeringsvärdena för dessa olika slag av boende, baserat på de olika köpeskillingarna. Det innebär en bättre återspegling av den enskilda fastig- hetens marknadsvärde och inte en sämre. Sedan vill jag på nytt efterlysa svar på de frågor jag ställde om varför beredningen har dragit ut på tiden och inte kunnat ligga som underlag för proposi- tionen. När kommer beredningen att vara slutförd?

Fru talman! Jag har informerat kammaren om vad som står i betänkandet och propositionen. Det upple- ver Rolf Kenneryd som en upprepning. Det är för information. Det är vår argumentation som ligger till grund för propositionen och betänkandet. Förslagen från Fastighetsbeskattningskommittén och Fastighetstaxeringsutredningen bereds för närva- rande i Finansdepartementet. Ett förslag kommer lite senare, Rolf Kenneryd. Även Rolf Kenneryd är medveten om att Fastig- hetstaxeringsutredningen har gjort en mycket grund- lig översyn av detta med värdeområden. Man har kommit fram till att de förslag vi nu kommer att be- sluta om här i kammaren är de bästa. Vi nämner aldrig hyresgästerna i diskussionen om fastighetsskatten. Jag vill lyfta upp den frågan. Cen- terpartiet vill höja fastighetsskatten för hyresboende. Det kommer att innebära att hyresgästerna får ännu dyrare boende. Tycker Rolf Kenneryd att det är rätt- vist, utifrån de höga kostnader som de hyresboende har fått under hela 90-talet? Är det rättvist gentemot glesbygden, som Rolf Kenneryds parti talar så varmt om?

Fru talman! Jag tar gärna en debatt med Lisbeth Staaf-Igelström på den senare punkten. Men låt oss göra det vid ett tillfälle då vi behandlar de frågorna i kammaren. Nu behandlar vi taxeringsförfarandet och fastighetsskatten för småhus. Dit hör inte hyreshusen. Det mycket bristfälliga svaret på mina frågor kan jag inte tolka på annat sätt än att majoriteten, rege- ringspartiet, som vanligt gömmer sig bakom utred- ningar, beredningar och det uttryck som tycks ha blivit Lisbeth Staaf-Igelströms favorituttryck: Vi följer noga de här frågorna. Åter och åter ska man noga följa frågorna. Är inte det ett sätt att förhala frågornas handläggning och dölja det faktum att regeringen och dess samar- betspartier saknar beslutspotens och förmåga att verkligen göra något åt de problem som är så uppen- bara redan i dagsläget?

Fru talman! Frågan om de som bor i hyresrätt finns faktiskt med i dag också, Rolf Kenneryd. I ert förslag om fastighetsbeskattningen ingår att man ska höja fastighetsskatten på hyresboende. Det ingår i paketet. Det ligger med här. Det är oerhört viktigt att vi utreder frågor ordent- ligt och noga följer upp dem. En utredning ger vid handen vad som är rätt och riktigt. Den ger fakta och kunskaper. Fastighetstaxeringsutredningen har noga följt upp de frågorna. Den säger att det förslag som vi kommer att anta här i kammaren i dag är det bästa förslaget på området. Om vi skulle införa något annat, enligt Centerpartiets förslag, kommer det helt enkelt att uppstå nya gränsdragningsproblem och andra pro- blem. Vi förhalar inte och vi döljer ingenting, Rolf Kenneryd. Vi är mycket öppna i den här frågan.

Fru talman! Det sägs i debatten att det är en folk- storm och att människor i allmänhet får lämna sina fastigheter. Visst är det en folkstorm när det gäller fastighetsskatten. Men det är i väldigt begränsade områden som den folkstormen finns. Den finns i de områden där vi har en klar obalans på fastighets- marknaden. Det gäller vissa storstadsområden och framför allt Stockholm. Vi har också vissa problem med taxeringsvärdena i skärgårdsområden. Att det skulle vara en väldigt utbredd folkstorm runtom i landet är inte den bild jag har när jag åker runt i landet och talar med människor och pratar poli- tik. Det är i vissa regioner som problemet finns. Det är bara att erkänna att det problemet finns och att det är ett stort problem där. Betänkandet handlar egentligen om hur man ska bete sig när man ska åsätta nya taxeringsvärden. De partier som inte vill ha någon fastighetsskatt tycker naturligtvis att vi inte behöver göra det. Taxerings- värdena ligger också till grund för civilrättslig lag- stiftning och har betydelse för civilrättsliga frågor. Taxeringsvärden lär vi nog behöva på ett eller annat sätt. Ska man ta bort arvsskatt, gåvoskatt och i stort sett alla skatter kanske behovet av taxeringsvärden generellt sett minskar. Men det är ganska viktigt t.ex. när man ska göra bodelningar och liknande att man har en grund att gå på och att taxeringsvärdet då kan ligga till grund för bedömningar. Jag är väldigt fascinerad av moderater och krist- demokrater som i alla andra lägen när det gäller eko- nomisk politik och ekonomi hänvisar till OECD och vad man där anser och tycker. Men när det gäller fastighetsbeskattningen nämner de inte OECD över huvud taget. Varför gör de inte det? Det är kanske för att OECD hävdar att Sverige tar ut för lite i fastighetsskatt. Deborah Roseveare, som var här på ett seminarium som var anordnat av Skat- tebetalarna, hävdade att vi tar ut alldeles för lite fas- tighetsskatt. Fastighetsskatten utgör bara 2 % av de totala skatteintäkterna i Sverige medan genomsnittet för OECD är 10 %. Det finns enligt OECD utrymme att femdubbla intäkterna från fastighetsskatten. Det tror jag väl inte att egentligen någon är beredd att föreslå här i kam- maren. Ni hänvisar ständigt till OECD. Det vore intressant att höra vad ni anser om OECD:s tankar i det här sammanhanget. Ligger fastighetsskatten på rätt nivå? För oss lig- ger fastighetsskatten intäktsmässigt på rätt nivå. Den bidrar till de totala skatteinkomsterna så att vi täcker de kostnader vi har i staten. Att bara kasta bort 23 miljarder om året är vi inte beredda att göra. Däremot är vi naturligtvis beredda att göra juste- ringar. Det vet ni om. Vi föreslår att bara halva för- mögenhetsvärdet ska tas upp för att kringgå det pro- blemet. Om taxeringsvärdena ökar och man får in betydligt mer pengar kan man naturligtvis trappa ned det totala skatteuttaget i den takt som taxeringsvärde- na ökar. Vad innebär då ett borttagande av fastighetsskat- ten för prisbilden? Det finns forskare som har gått igenom detta, och de talar om kapitaliseringseffekten. I en forskarrapport har man konstaterat att just kapi- taliseringseffekten är i stort sett 100 %. Det belopp man sänker fastighetsskatten med minskar kostnader- na. Det kommer att öka kaitalkostnaderna, dvs. pri- serna kommer att gå upp i motsvarande mån. Ett hushåll kommer att göra en bedömning. Hur mycket har jag möjlighet att avstå för boendet? Det vore intressant att få i gång en diskussion också kring det problemet. Tror verkligen Kristde- mokraterna och Moderaterna att kapitaliseringsef- fekter inte existerar? Tror moderater och kristdemo- krater att prisnivån kommer att ligga still om man tar bort fastighetsskatten? I så fall talar ni mot samtliga forskare på området. Vad man kan diskutera är hur stor procent kapita- liseringseffekten är. Är den 100 % eller 80 %? Det vore intressant att höra vad Moderaterna och Krist- demokraterna anser om alla dessa forskare som häv- dar detta. Kristdemokraterna föreslår att vi ska lägga över det på en kommunal avgift. Jag undrar var nivån ska ligga på. Man ska alltså ta bort statsbidrag. Hur mycket statsbidrag ska tas bort från kommunerna? Vad ska denna avgift täcka? Ska den täcka också vatten och sådana saker? Om jag har förstått det rätt är det meningen att så ska ske. Kommunerna kommer att få det väldigt svårt om man ska ta bort motsvarande 20-23 miljarder från dem och lägga det som en avgift. Det kommer att bli en kraftig omfördelning av fastighetsskatten. Icke- tillväxt-områdena kommer att få betala en betydligt högre avgift. Det skulle vara intressant att höra vad Kenneth Lantz anser om det. Reservation 4 handlar om att miljöinvesteringar inte ska räknas med. Även Kristdemokraterna står bakom den reservationen. Det är en missuppfattning från Rolf Kenneryds sida att taxeringsvärdet skulle påverkas av detta. Meningen är inte att taxeringsvär- det ska vara neutralt i förhållande till investeringarna, utan det gäller beskattningsunderlaget. Det är vad som bereds på Finansdepartementet. Det har alltså inte med detta ärende att göra över huvud taget. Man kan ha ett taxeringsvärde som speglar 75 % av marknadsvärdet. Sedan tar man bort den biten från taxeringsvärdet och bestämmer be- skattningsunderlaget. Då tar man bort just den effekt som miljöinvesteringarna har haft. Det är vad som bereds. Vi hade den diskussionen med Finansdeparte- mentet när vi var med i propositionsskrivandet. Då fick vi den förklaringen. Den accepterar vi fullt ut. I samband med att bestämmelserna träder i kraft kom- mer miljöinvesteringarna inte att ligga till grund för beskattning. Jag yrkar bifall till förslagen i det före- liggande betänkandet.

Fru talman! Per Rosengren ställde några frågor till mig. Vi får se om jag hinner kommentera alla. För det första är det rätt att taxeringsvärdet även har andra funktioner, t.ex. vid arvs- och gåvoskatt osv. Men det finns en rad andra egendomar som det inte finns något officiellt värde på, Per Rosengren. Det finns värderingsmän och värderingskvinnor, fastighetsvärderare och andra, som kan fastställa värdet i sådana fall. Det behövs inte att staten anger ett taxeringsvärde för att man ska klara de frågorna när det gäller arvs- och gåvoskatt, bodelning och sådant. För det andra gäller det OECD. Det är en intres- sant diskussion. Det är riktigt att OECD vid seminari- et här i Stockholm tyckte att Sverige hade för låg fastighetsskatt. Men då ska man ta in i bilden vad man också säger i övrigt, nämligen att vi har för höga inkomstskatter, att vi bör avskaffa förmögenhets- skatten, kapitalvinstskatterna, mervärdesskatten osv. I hela denna blandning och mix av olika skatter har Sverige inte alltid de högsta skatterna, men totalt sett ligger Sverige alltid - på varje enskilt skatteområde - bland länderna med de högsta skatterna. Totalt sett skapar detta det högsta skattetrycket, och det är i det perspektivet som vi i den här kammaren måste be- handla fastighetsskatten. Även vi moderater skulle förstås kunna tänka oss en fastighetsskatt om vi hade en helt annan struktur på övriga skatter. Men nu är det ju inte så. Eftersom fastighetsskatten kommer som en extra pålaga som man inte kan göra någonting åt - annat än att, som vi hörde tidigare, sälja huset och flytta någon annanstans där det är billigare att bo. Men vill man vara kvar så sitter man fast. Den diskussionen kan vi föra längre fram. OECD:s resonemang utgår alltså från en annan förutsättning. När det sedan gäller kapitaliseringen så påverkar den självfallet priset. Jag får ta detta i min andra re- plik, fru talman.

Fru talman! När det gäller skatterna och skatte- trycket generellt sett så tycker jag att begreppet skat- tetryck är ganska ointressant i sammanhanget. Jag tycker att vi ska gå över till att diskutera andra saker, nämligen skattebaser, och se hur vi kan trygga dem. Skattetrycket är högt i Sverige - visst. Men i vissa andra länder har man barnbidrag som går över skatte- kontot. Det innebär att man sänker skattetrycket. Det skulle vi kunna göra i Sverige också. Då skulle plöts- ligt skattetrycket sjunka, och ändå har det inte hänt ett dugg. När vi var i Schweiz blev vi upplysta om att man där har obligatoriska försäkringar. Det har inte vi i Sverige, utan vi tar ut det över skatten i stället. Om vi hade gått över till ett obligatoriskt försäkringssystem så skulle vi ha sänkt vårt skattetryck, men ingenting vore förändrat. Att diskutera i sådana statiska termer som skatte- tryck är från anno dazumal. Vad vi måste diskutera är någonting helt annat, nämligen hur vi ska trygga våra skattebaser och vad vi ska beskatta. Det gäller att trygga en välfärd. Det är intressant att Carl Erik Hedlund kommer att ta upp kapitaliseringseffekterna i nästa inlägg. Vi får höra vad han har att säga.

Fru talman! Man känner sig som en fossil efter- som Per Rosengren säger att detta är från anno dazu- mal. Jag vet inte om han åsyftar det senaste sekel- skiftet eller sekelskiftet 102 år tillbaka. Jag tycker inte att skattetrycket är ointressant. Inom OECD försöker man göra beräkningar med hänsyn till olika typer av obligatoriska eller icke obligatoriska sjukförsäkringar för att se hur högt det samlade skattetrycket är - inklusive denna typ av obligatoriska utgifter. Det finns en väsentlig skillnad mellan Per Rosen- grens och min syn på detta. Jag utgår från medborga- ren - den enskilda medborgarens möjligheter att skapa en sfär och ett område för att förverkliga sina drömmar, sina avsikter med sin familj osv. Per Ro- sengren däremot pratar om hur viktigt det är att vi kan garantera skattebaser och få ut skatter. Det är klart att vi ska ha skatter för det som vi behöver för det ge- mensamma bästa, men vi måste hela tiden ha med- borgaren i centrum och se till att vi inte inskränker medborgarens handlingsutrymme. Det är min ut- gångspunkt. Jag nämnde kapitaliseringen i avslutningen av min förra replik. Självfallet kommer den att påverka det hela upp och ned. Hur mycket tror jag inte vi kan reda ut i det här replikskiftet, men det är en faktor. På samma sätt som höjda taxeringsvärden åtminstone momentant sänker priserna på fastigheter så skulle ett bortskaffande naturligtvis momentant höja dem. Se- dan kommer efterfrågan att styra det hela. Men hur mycket det handlar om - och det var också Per Ro- sengren inne på - kan vi inte diskutera här för det fordrar lite mer utläggning.

Fru talman! Det är intressant att vi äntligen börjar diskutera frågor som kapitaliseringseffekter. Det är ingen som har vågat eller velat göra det förut. Det är bra, för då kan vi diskutera hur mycket bostadskost- naderna kommer att öka - inte om de kommer att öka utan hur mycket. Enligt forskare som har varit inne på området så handlar det om mellan 80 % och 100 % kapitalise- ringseffekt, dvs. den kostnad som fastighetsskatten minskar med ökar kapitalkostnaden - ränta och amorteringar - i stället med. Det tycker jag är ganska intressant. Det är också intressant att höra att moderaterna nu säger detta. Sådana saker kommer naturligtvis inte att driva folk från hus och hem - det stämmer. De som en gång har köpt ett hus slipper dessa effekter. Men när det gäller nyetableringar så vet vi vilka det är som kommer att kunna nyetablera sig. Det blir ungefär samma kostnader. Fortsättningsvis kommer de över- hettade områdena - om det inte byggs - att bli getton för folk med höga inkomster oavsett om fastighets- skatten tas bort eller ej. Det tycker jag att debatten i dag visar. Jag hoppas verkligen att vi inte har samma upp- fattning vad gäller skatterna, Carl Erik Hedlund och jag, eftersom vi står för helt olika syn på dem. Vi arbetar med en generell välfärd som mål och för att se till att folk får sina behov tillfredsställda. Vi ska ha ett utjämnande system. Därför är det självklart att vi är intresserade av att ha skattebaserna och av att definie- ra dem så att vi kan trygga den generella välfärden. Vi har alltså helt olika syn på samhället och dess funktioner. Det är bara att konstatera. Det är skönt att det inte finns en majoritet för Carl Erik Hedlunds och Moderaternas syn på de här frågorna.

Fru talman! Jag ska inte gå så djupt in på kapitali- seringen. Jag delar i stort sett Hedlunds uppfattning och synpunkter. Om man tittar på den enskilda människan ser man att det är en större trygghet om man som fastighets- ägare och därmed fastighetsskattebetalare går in i ett avtal och vet att en viss nivå kommer att ligga fast. Jag tror att det skulle vara ett stort värde för oss om vi kunde tala om detta för svenska folket. Per Rosengren undrar om den kommunala avgif- ten. Det är samma sak här. Det blir en öppenhet, en annan transparens och en större förutsägbarhet. Man vet vilket belopp man kommer att betala i en sådan modell som Kristdemokraterna har önskat i sina re- servationer och motioner. Vi måste också se på det totala skattetrycket. Man kan nämna USA t.ex. Det finns säkert stater som har högre skattenivå på fastigheter än vad vi har i Sveri- ge. Men samtidigt har man där betydligt lägre in- komstskatter, så den totala bild som Per Rosengren refererar till visar nog ändå att Sverige är världsle- dande i beskattning. Det finns länder i Europa - jag kan nämna Frank- rike - som har ett helt annat fribelopp på t.ex. förmö- genhet. Per Rosengren slår sig för bröstet och säger: Vi har hjälpt till att höja fribeloppet på förmögen- hetsbeskattningen! Det är bra - det tackar vi för. Men tycker Per Rosengren att det räcker? Är det en till- räcklig nivå som vi har kommit fram till, eller kan vi förenas i en fortsatt kamp för ett borttagande av för- mögenhetsbeskattningen?

Fru talman! På den sista frågan kan jag svara di- rekt: Nej. Vi föreslår att man ska ta upp halva taxe- ringsvärdet vid förmögenhetsbeskattningen. Det kommer att lösa de flesta problem. Det är intressant att höra att Kenneth Lantz in- stämmer med vad Carl Erik Hedlund har sagt om kapitaliseringseffekterna. Det är väl jättebra det här! Då är vi alltså eniga om att kapitaliseringseffekter finns, och då ska vi bara diskutera nivån. Det här tycker jag är väldigt intressant. Gå ut och säg detta också i den allmänna debatten! Säg: Vårt förslag kommer att innebära att huspriserna går upp! Det är ju precis det som ni har stått här och sagt i dag. Det är mycket intressant. När det gäller Kristdemokraternas kommunala avgift står Kenneth Lantz och säger: Det är bra, för då vet folk hur mycket de ska betala. Ja, vad ska den kommunala avgiften ligga på? Och med hur mycket ska ni dra in statsbidrag från kommunerna - för det är ju så ni resonerar? Hur stor kommer den kommunala avgiften att vara och vad kommer den att innefatta? Kommer den att innefatta va-avgiften? Ska ni ta bort va-taxan? Jag har hört företrädare för Kristdemokra- terna säga att vi ska ta bort va-taxan och införa en kommunal avgift för vatten, vägar osv. Hur har ni tänkt er att det här ska fungera? Vilken nivå ska den kommunala avgiften ligga på? Hur mycket statsbi- drag drar ni in från kommunerna? Hur ska kommu- nerna i så fall klara av det? Detta är några frågor som folk i allmänhet kräver svar på. Ni kan inte hålla på och mörka längre. Upp till bevis!

Fru talman! Jag går gärna upp till bevis. Jag för- står att folk frågar efter detta. Som skattebetalare har man alltid rätt att få svar på sina frågor. Marknadsvärdet ska naturligtvis ligga till grund för de kommunala avgifterna, och de ska framför allt bli lägre än vad de är i dag. Sedan får jag väl ta lär- dom av regeringspartiet och stödpartierna och säga att vi bereder frågan. Det har vi lärt oss i den här debat- ten, och den erfarenheten har vi också från många andra debatter. Vi bevakar frågorna. Vi kommer att se till att det blir en rimlig nivå. Låt oss enas om att vi bereder frågan och att vi ar- betar för att det ska bli en lägre kommunal beskatt- ning för fastighetsägarna.

Fru talman! Det här blir fullkomligt absurt. Rege- ringspartiet och samarbetspartierna bereder väl inte nivån på fastighetsskatten och inkomsterna. Vi har detaljerat angett exakt hur många kronor som ska gå till kommunerna i statsbidrag och exakt hur mycket pengar som ska tas in genom fastighetsskatten. Nu tar vi ställning till hur vi ska fixa den allmänna fastig- hetstaxeringen. Så står Kenneth Lantz upp och säger att man inte vet hur stor den kommunala avgiften ska vara och hur mycket av statsbidragen som ska dras in. Det är ju genant. Är ni ett politiskt parti? Eller är det bond- fångeri ni håller på med? Varför kan ni inte meddela väljarna, svenska folket och fastighetsägarna hur stor er avgift ska vara och hur mycket pengar ni ska berö- va kommunerna? Det här är lurendrejeri på hög nivå, och det kommer från ett parti som säger sig stå för etik. Det är skrämmande.

Fru talman! Det här blir fullkomligt absurt. Rege- ringspartiet och samarbetspartierna bereder väl inte nivån på fastighetsskatten och inkomsterna. Vi har detaljerat angett exakt hur många kronor som ska gå till kommunerna i statsbidrag och exakt hur mycket pengar som ska tas in genom fastighetsskatten. Nu tar vi ställning till hur vi ska fixa den allmänna fastig- hetstaxeringen. Så står Kenneth Lantz upp och säger att man inte vet hur stor den kommunala avgiften ska vara och hur mycket av statsbidragen som ska dras in. Det är ju genant. Är ni ett politiskt parti? Eller är det bond- fångeri ni håller på med? Varför kan ni inte meddela väljarna, svenska folket och fastighetsägarna hur stor er avgift ska vara och hur mycket pengar ni ska berö- va kommunerna? Det här är lurendrejeri på hög nivå, och det kommer från ett parti som säger sig stå för etik. Det är skrämmande.

Fru talman! Det här blir fullkomligt absurt. Rege- ringspartiet och samarbetspartierna bereder väl inte nivån på fastighetsskatten och inkomsterna. Vi har detaljerat angett exakt hur många kronor som ska gå till kommunerna i statsbidrag och exakt hur mycket pengar som ska tas in genom fastighetsskatten. Nu tar vi ställning till hur vi ska fixa den allmänna fastig- hetstaxeringen. Så står Kenneth Lantz upp och säger att man inte vet hur stor den kommunala avgiften ska vara och hur mycket av statsbidragen som ska dras in. Det är ju genant. Är ni ett politiskt parti? Eller är det bond- fångeri ni håller på med? Varför kan ni inte meddela väljarna, svenska folket och fastighetsägarna hur stor er avgift ska vara och hur mycket pengar ni ska berö- va kommunerna? Det här är lurendrejeri på hög nivå, och det kommer från ett parti som säger sig stå för etik. Det är skrämmande.

Fru talman! Det här blir fullkomligt absurt. Rege- ringspartiet och samarbetspartierna bereder väl inte nivån på fastighetsskatten och inkomsterna. Vi har detaljerat angett exakt hur många kronor som ska gå till kommunerna i statsbidrag och exakt hur mycket pengar som ska tas in genom fastighetsskatten. Nu tar vi ställning till hur vi ska fixa den allmänna fastig- hetstaxeringen. Så står Kenneth Lantz upp och säger att man inte vet hur stor den kommunala avgiften ska vara och hur mycket av statsbidragen som ska dras in. Det är ju genant. Är ni ett politiskt parti? Eller är det bond- fångeri ni håller på med? Varför kan ni inte meddela väljarna, svenska folket och fastighetsägarna hur stor er avgift ska vara och hur mycket pengar ni ska berö- va kommunerna? Det här är lurendrejeri på hög nivå, och det kommer från ett parti som säger sig stå för etik. Det är skrämmande.

Fru talman! Framtiden kommer säkert att utvisa huruvida jag har blivit lurad eller inte. Faktum är att taxeringsvärdet ska spegla 75 % av marknadsvärdet oavsett vilken typ av investeringar det gäller. När man däremot tar ut skatten ska inte den här typen av energiinvesteringar beskattas. Men självklart ska de ligga till grund för arvs- och gåvobeskattning. När det gäller fastighetsskatten ska beskattningsunderlaget utgöra taxeringsvärdet minus de standardpoäng som man har fått på grund av energiinvesteringar. Det är precis det vi i Fastighetsbeskattningskommittén har föreslagit. Dessutom vill jag påpeka att vi var eniga på den punkten i det betänkandet. Därför kommer detta att effektueras.

Fru talman! Det betänkande vi nu diskuterar inne- håller vitt skilda saker. Några döljer sig under be- teckningen m.m. i själva rubriken. Huvudfrågan är dock frågan om några tekniska ändringar i vår fastig- hetstaxering. Folkpartiets inställning till fastighetsbeskattningen och fastighetsskatten redovisas punktvis i vår motion. Vi stryker under att vi vill ta bort den nuvarande fastighetsbeskattningen, att vi vill se till att det i framtiden blir likformighet mellan de olika boende- formerna och att vi vill slå vakt om avdragsrätten för låneräntor. Vi har vidare i många olika sammanhang föreslagit att förmögenhetsskatten ska avskaffas. Det spelar stor roll för många som har fastigheter. Vi föreslår att vi ska frysa taxeringsvärdena på fjolårets nivå tills vi får en ny tingens ordning på fastighetsbe- skattningsområdet. Själva betänkandet och propositionen handlar om tekniska förändringar i ett system som borde ändras i sin helhet. Vi har i vår motion pekat på att vi tänker återkomma till de mer detaljerade sakerna i samband med att man gör en större översyn. Fru talman! I dag vill jag yrka avslag på att vi gör de här tekniska förändringarna nu. Jag kommer att lämna in ett sådant avslagsyrkande till talmannen. En av de reservationer som finns med i betänkan- det - vi var inte närvarande när själva betänkandet justerades - handlar om hur man ska hantera miljöin- vesteringar. Där delar jag den uppfattning som Cen- terpartiet och kd har redovisat. I den mån det blir votering på den punkten kommer vi i Folkpartiet att stödja det förslaget. Bakgrunden till det är ganska självklar. Det gäller att hitta en tingens ordning som inte motverkar önskemålen och viljan att göra inves- teringar som är bra för vår miljö. Den exakta tekniska utformningen kan vi gärna diskutera både i kamma- ren och i andra sammanhang. Det viktiga är att få till stånd en sådan tingens ordning, och jag är inte helt övertygad, för att uttrycka det försiktigt, om att Vänsterpartiet kommer att lyckas med detta i samta- len med Finansdepartementet. Den andra punkten som tas upp gäller frågan om hur man ska ha det med mervärdesskatten i samband med korttidsstudier. Det har kammaren helt nyligen tagit ställning till, enligt vår mening på ett helt felak- tigt sätt. Vi och de andra borgerliga partierna har protesterat och röstat emot. Vi har kallat in Lagrådets bedömning av om det är rätt att föra över saker som i mycket liknar myndighetsutövning till organisationer som inte är myndigheter. Men tyvärr har en riks- dagsmajoritet beslutat om att genomföra detta. Den fråga som tas upp i dagsläget är vilka momsregler som ska gälla på den punkten. Vi instämmer för vår del helt och hållet i den kritik som finns i reservation 7 mot huvudbeslutet, men vill i det här sammanhang- et yrka bifall till den motion som vi har lämnat in. Där föreslår vi ett tillkännagivande om att det är en dålig tingens ordning som riksdagen har genomfört, men vi motsätter oss inte själva mervärdesskatteför- ändringen. Fru talman! På den punkten vill jag yrka bifall till vår motion.

Fru talman! Jag blir inte riktigt klok på Folkparti- et. Jag trodde att ni ansåg att taxeringsvärdet skulle spegla 75 % av marknadsvärdet. Jag trodde att det trots allt var grunden. På den punkten var det en enig fastighetsbeskattningskommitté. Vi ansåg att på ener- giinvesteringar skulle man inte ta ut fastighetsskatt. Där är vi totalt eniga. Regeringen har exakt samma uppfattning. Vi kommer att se till att justera beskatt- ningsunderlaget. Då förstår jag inte varför man ska stå här och re- servera sig. Vi har ju exakt samma uppfattning, alli- hop. Det blir bara demonstrationspolitik och inget annat. Men Folkpartiet kanske nu anser att marknads- värdet inte ska ligga till grund för taxeringsvärdet. Det är faktiskt det som Bo Könberg står här och sä- ger. Det vore intressant om han ville utveckla det.

Fru talman! Det vore alldeles utmärkt om vi vore helt eniga på den här punkten, som det sägs i olika sammanhang. Men det görs ju ingenting. Vi får inga förslag på den här punkten. Den dag vi får förslag ska vi gärna ta ställning till dem. Det vi gör i dag är att skicka en signal till regeringen, som vi litar något mindre på än vad Per Rosengren gör när det gäller att få en sådan tingens ordning. Som jag nämnde i mitt anförande kan man disku- tera den exakta tekniska utformningen. Det jag tycker är viktigt att sända är signalen att vi inte vill att detta ska leda till högre beskattning.

Fru talman! Fortfarande: Backar ni från uppfatt- ningen att taxeringsvärdet ska spegla 75 % av mark- nadsvärdet? Är det inte marknadsvärdet som ska ligga till grund för taxeringsvärdet? Jag blir lite konfunderad. Är det inte en bättre modell att utgå från att justera beskattningsunderla- get? Det är precis det som regeringen kommer att föreslå, och det var det som vi diskuterade i Fastig- hetsbeskattningskommittén. Det var så det skulle gå till. Man måste lära sig skilja mellan beskattningsun- derlaget och taxeringsvärdet i det här sammanhanget. Men Folkpartiet backar alltså från uppfattningen att taxeringsvärdet ska spegla 75 % av marknadsvärdet. Det är väl i och för sig en intressant signal.

Fru talman! Jag tror, Per Rosengren, att vi kan skilja mellan beskattningsunderlag och taxeringsvär- de. Jag har nu sagt i två inlägg på raken att vi är fullt beredda att diskutera den exakta tekniska utformning- en av detta. Kan man finna en god teknisk utformning som bibehåller kopplingen mellan 75 % av mark- nadsvärdet och taxeringsvärdet är det en modell som är klart intressant. Det som närmast skiljer oss åt i dagsläget tror jag är den oerhörda tilltro som Per Rosengren känner för regeringen och som jag inte fullt ut delar. Så till mina yrkanden, fru talman. Under punkt 1 yrkas att riksdagen avslår regering- ens förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringsla- gen och lag om ändring i lagen om statlig förmögen- hetsskatt. Därmed bifaller riksdagen motionerna Sk33 yrkande 1 i denna del, Sk34 yrkande 1 i denna del och Sk37 yrkande 1 i denna del och avslår proposi- tion 121 i denna del. Under punkt 4 yrkas att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförts i motion Sk35 om förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i mervärdesskattelagen. Därmed bifaller riksdagen motion Sk35.

Fru talman! Jag ska börja med att ge Carl Erik Hedlund rätt i att kostnaderna för boendet är väl höga i Sverige. Men att kostnaderna är exceptionellt höga i Stockholm beror inte primärt på fastighetsskatten utan på orimligt uppdrivna marknadsvärden. Detta att det krävs en årsinkomst på 700 000 kr för att klara av ett småhus i Stockholmsområdet gäller för de som ska köpa nytt hus nu, inte för de som bott där länge. Men visst finns det problem med dagens fastig- hetsskatt. Det visar sig bl.a. av behovet av den nya begränsningsregeln som gör att inget hushåll ska behöva betala mer än 5 % av bruttoinkomsten i fas- tighetsskatt. Vi sänkte tillsammans med regeringen och Väns- terpartiet skattesatsen från 1 ½ % till 1,2 % i höstas, och vi vill fortsätta att sänka skattesatsen. Ett annat stort problem, som andra har varit inne på i debatten, är förmögenhetsskatten. Därför vill vi i likhet med Vänsterpartiet att bara halva taxeringsvär- det ska räknas in i underlaget för förmögenhetsbe- skattning. Med gemensamma krafter ska vi nog få igenom det i höstens budgetförhandling. Men efter- som dagens betänkande egentligen rör värderingstek- niska frågor återkommer vi i frågan om fastighets- skatten i morgondagens finansdebatt. När det gäller miljöinvesteringar i fastigheter be- reder Finansdepartementet, som redan sagts, just nu en regel som ska göra att miljöinvesteringar inte till- låts påverka fastighetsskatten. Det är inte rimligt att den som satsar pengar på miljöinvesteringar straffas genom högre skatt. Å andra sidan vore det konstigt om investeringar som höjer marknadsvärdet inte också påverkar taxe- ringsvärdet. Därför är det en vettig lösning som nu bereds, nämligen att miljöinvesteringar tillåts påverka taxeringsvärdet men inte fastighetsskatten. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkan- de.

Fru talman! Näringsutskottets betänkande nr 11 handlar om allas vårt kära Telia. De senaste åren har vi diskuterat Telias framtid vid ett flertal tillfällen. Det brukar bli debatter just innan jul- och sommarup- pehåll. Denna gång är det frågan om ett s.k. utskottsiniti- ativ, motiverat av att regeringen inte hunnit lägga fram en proposition som kan behandlas av riksdagen innan sommaruppehållet. Brådskan motiveras av den snabba utvecklingen på telekommunikationsmarknaden. Regeringen vill, i de eventuellt uppkommande strukturaffärerna, ha möjlighet att agera fullt ut och utan störande diskus- sioner i riksdagen. Det kan handla om köp och sam- manslagningar av och med andra telebolag. Men det kan också, med det föreslagna beslutet som grund, bli frågan om försäljning av Telia till annat bolag. Regeringen ges helt fria händer. Sveriges riksdag avhänder sig makten och ansvaret. Fru talman! Detta är en ytterst allvarlig utveck- ling, ett raffinerat sätt att minska folkmaktens möjlig- heter att kontrollera regeringens hanterande av den gemensamma egendomen. För att ta ett så långtgående och viktigt steg, som nu vad gäller Telia, måste riksdagen helt enkelt ge- nom sitt utskott ges en mycket mer fullödig informa- tion som garanterar att riksdagen är informerad om regeringens planer och bedömningar. Att utan denna ingående information ge fritt fram till regeringen att hantera ett ägande på hundratals miljarder är oansva- rigt och ytterligare ett led i att minska riksdagens makt. Regeringen borde lita på riksdagens utskott, och utskottsmajoriteten borde inte så lättvindigt från- hända sig sin makt. Vi i Vänsterpartiet är angelägna om att Telia kan utvecklas, och vi är också angelägna om att få en sådan struktur på den nordiska telemarknaden att den fortsätter att vara en av de mest dynamiska i världen. Detta är viktigt för teknikutvecklingen och därmed för hela det nordiska näringslivet. Det bör finnas åtminstone ett större konkurrenskraftigt telebolag kvar i Norden. Det är viktigt att huvudkontor och forskning finns kvar och inte köps upp av starka pri- vata intressen. Under en överblickbar framtid är det fördelar med ett relativt stort statligt ägande i ett sådant bolag, dels för att stoppa fientliga uppköp, dels för att upprätthålla en fungerande konkurrens. Telia och övriga nordiska telekombolag står i dag inför hotet att bli uppköpta av större europeiska eller amerikanska telebolag. De nordiska telebolagen och deras ägare borde agera mer aktivt för att hävda det nordiska intresset. Det spel som nu pågår i det tysta handlar tydligen om vilket land, vilket telebolag, som slutligen ska sitta med Svarte Petter. Staterna känner sig pressade att marknadsanpassa sig så långt som möjligt - de försöker trumfa över varandra med att sänka sina ägoandelar. Den planerade fusionen mellan Telia och Telenor var ett försök att skapa ett starkt telekombolag på den nordiska marknaden. Men affären passar inte de in- tressen som snabbt vill privatisera hela branschen. Den privata marknaden, företagsledningar, nationella låsningar samt, inte minst, pratande politiker förstör- de detta goda försök. Utskottsinitiativet om att riksdagen ska avhända sig beslutsrätten i Telia står i bjärt kontrast till den minutiösa behandlingen av Telia-Telenor-affären. Då fick utskottet möjlighet att vända på varje sten. Ut- skottsordföranden själv var ytterst noga med att få information om varje detalj. Vänsterpartiet anser inte att den snabba utveck- lingen på telekommunikationsmarknaden motiverar den föreslagna åtgärden. Dessutom är det endast någon månad sedan denna riksdag avslog propåer om en avveckling av det statliga ägandet i Telia. Fru talman! Det mest besynnerliga i den här frå- gan är nog ändå det moderata agerandet. När hörde man senast att Per Westerberg och Moderaterna god- kände att riksdagen överlämnar hanteringen av några hundra miljarder till regeringen? När hörde vi senast att Moderaterna litade på regeringen - så till den milda grad att man lägger hela Telias framtid i dess händer? Utskottsmajoritetens förslag är allvarligt av flera anledningar. Riksdagen frånhänder sig makten över det samhälleliga ägandet. Riksdagens utskott är inte informerat om regeringens planer för framtidens Telia. Riksdagen fråntas möjligheten att korrigera framtida åtgärder av regeringen. Och: Telia kan nu, utan hörande av riksdagen, säljas till vilket konkurre- rande bolag som helst och därmed minska konkurren- sen på den nordiska telemarknaden. Fru talman! Det är för mycket begärt att Vänster- partiet, utan tillräcklig information och utan garantier, ska gå med på detta äventyr. Vi anser att det mesta talar för att just den dynamiska telekommarknaden - där alla talar med varandra, som vi ju hör då och då, och där man inte kan förutse vilka affärer som är möjliga och som dessutom är genomförbara - kan må bra av just den tankefrist som en riksdagsprocess utgör. Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Fru talman! Den senaste tidens aktiviteter på tele- kommarknaden har naturligtvis haft en väldigt stor inverkan på utskottets ställningstagande i fråga om att utöka bemyndigandet för regeringen. När vi för drygt ett år sedan diskuterade frågan kunde kanske ingen förutse den här hastigheten, behovet av omstrukture- ring etc. Därför har vi ställt oss till förfogande för att ta ett sådant här initiativ. Jag kan mycket väl förstå min utskottskamrat Beijers oro och vånda inför att, så kort tid efter det att vi har gett ett bemyndigande, återigen ta upp frågan. Trots detta vill jag påpeka att det inte riktigt går att jämföra med Telia-Telenor-affären därför att där var det två företag som ägdes av två nationalstater. Det var två företag som inte fanns på börsen och där man kunde föra en ganska öppen diskussion och ha en öppen dialog om avsikter o.d. Här är det fråga om ett företag som finns på börsen. Vi är tvungna att ta särskilda hänsyn till den börsetik och den börssekre- tess som föreligger. Det skulle vara ogörligt att, som Lennart Beijer här säger, kräva av regeringen en långtgående information. Ytterst skulle det vara till skada för bolaget, och det kan man kanske inte ställa upp på. Jag vill något beröra detta med statligt företagsä- gande - en fråga som jag förstår att övriga utskottsle- damöter kan komma in på. I den debatt som vi tidiga- re hade om detta har vi från socialdemokratiskt håll hävdat att det är, och ska vara, tillåtet för staten att äga företag och att driva företag samt att det ska vara tillåtet för staten att sälja företag. Det ska också vara tillåtet att omstrukturera företag och att t.o.m. köpa företag. Det beror helt och hållet på vad syftet är och på vilka ändamål som de statliga företagsinnehaven ska gagna. Det som är bra för folket ska vi ställa upp på här i riksdagen. Vi ska alltså kunna driva företag där vi tjänar speciella syften och där vi t.o.m. ska kunna tjäna pengar - det kan väl inte vara skadligt eller skamligt, även om det sker i ett av staten ägt företag. Många företag har haft stor betydelse för utveck- lingen i Sverige. Vi har Telia som har byggt upp en heltäckande infrastruktur i första hand för telefoni. Vi har Vattenfall som har bidragit till elektrifieringen av i stort sett hela Sverige. Vi har också andra företag som man kan peka på och som har bidragit till regio- nalpolitiskt betydelsefulla insatser och insatser av betydelse för sysselsättningen i Sverige. Möjligen kan det finnas behov av att i större ut- sträckning skapa en policy för de statliga företagen, en ägarpolitik som så att säga från tid till annan är känd och förutsägbar. Jag tror att vi är i behov av att diskutera en sådan ägarpolicy och att den må prövas av Sveriges riksdag. I detta fall har, som sagt, tekniken och utveckling- en gått väldigt fort. Inte alla har kunnat förutse detta - inte ens ledningen i Telia, tror jag. Det finns behov av att omstrukturera och av att fusionera när den här utvecklingen har gått som den gått. Den internationa- lisering som vi ser och behovet av ökade volymer liksom de pressade marginalerna innebär att företag måste växa för att kunna skapa värden. Vi socialdemokrater inser att där finns ett behov av att skapa ett större utrymme för regeringen, som direkt förvaltare av bolaget, att agera när tid gives. Den begränsning som nu finns ger inte regeringen och staten det utrymme som behövs för att kunna medverka i den strukturomvandling som Telias led- ning bedömer som alldeles nödvändig. I motsats till de borgerliga partierna, kanske fram- för allt Moderaterna, drivs inte vi ytterst av viljan att avveckla det statliga företagsägandet. Däremot kan vi höra från flera borgerliga partier att staten inte ska äga företag. Förmodligen är det av rent ideologiska skäl som man driver den frågan. Vi står nog för en mer pragmatisk inställning, nämligen att man, som sagt, ska se till företagens syften - vilka ändamål de tjänar, vilka tjänster de kan ge svenska folket och vilka pengar de kan tjäna in åt statskassan. Det är detta som vi ska titta på. Jag hoppas att vi så små- ningom kan komma överens om en politik på området som är klar och tydlig och som har den flexibilitet som staten och regeringen behöver för att bestämma i de här företagen. I det här läget är det fråga om att skapa mera vär- de i Telia. Vi kan inte i kammaren bestämma hur man ska göra, utan i det här fallet ska vi ge regeringen bemyndigandet att underskrida gränsen 51 % och därigenom möjliggöra för Telia att agera på markna- den. Jag tycker också att det är viktigt att säga att vi har ett ansvar även i Sveriges riksdag för att de 800 000-900 000 aktieägarna ska kunna påräkna ett framtida ökande värde på de aktier som de köpte i Telia. Vi vet själva att det har varit en ganska stor oro och bekymmersamma miner över att värdet på aktien sjönk ganska snart efter introduktionen. Många är förtvivlade över att de kan förlora pengar när de reali- serar sina aktier. Därför tycker jag att vi även gente- mot dem har ett ansvar. Kan man inte ge regeringen det utrymme som här föreslås äventyras också möj- ligheterna att skapa en bra återbäring åt dem som äger aktier i Telia. Fru talman! Jag vill till slut yrka bifall till utskot- tets förslag och avslag på reservationen.

Fru talman! Karl Gustav Abramsson säger det som ibland sägs, att sådan långtgående information är det omöjligt att ge i sådana här affärer därför att man skulle omöjliggöra, i det här fallet för Telia, att agera fullt ut. Nog borde man ändå tycka att regeringen ska ha fullt förtroende för riksdagens utskott, som ändå har att hantera sådana här frågor. Det borde vara möjligt att även vid statligt ägande använda den mo- dell som vi vanligtvis använder. Med det här utskottsinitiativet bryter vi också principen att riksdagen ska fatta de avgörande beslu- ten om försäljning och förändring. K G Abramsson har naturligtvis ett visst förtroende för regeringens agerande framdeles, det har jag full förståelse för. Men jag kan inte ha samma tillit måhända. Jag undrar faktiskt om den socialdemokratiska gruppen verkli- gen har analyserat konsekvenserna av vad ett sådant här beslut skulle föra med sig. Ni ger regeringen fritt fram att hantera statens ägande i Telia. Regeringen kan utan att fråga riksdagen sälja hela den statliga andelen utan att vi egentligen kan vidta någonting från riksdagen. Dessutom underlättar ni för en eventuell - vi får väl hoppas att det inte ska inträffa - moderatledd regering att snabbt utan att fråga riksdagen sälja av hela Telia. Har K G Abramsson klart för sig de kon- sekvenserna?

Fru talman! Det är väl riktigt, som Lennart Beijer misstänker, att jag har förtroende för regeringen. Jag utgår från att regeringen hanterar frågan om Telia på ett sådant sätt att det gagnar de syften som man avser att uppfylla med detta. Teoretiskt sett kan man sälja av hela Telia. An- ledningen till att vi över huvud taget inte gick in på att sätta gräns för bemyndigandet var att vi ytterligare någon gång skulle behöva pröva frågan om att utöka bemyndigandet. Det tyckte vi inte var särskilt bra. Sedan till börsetiken och sekretessfrågan. Jag vill naturligtvis lita på att utskottets ledamöter inte säger någonting utanför de rum som man sitter i och får information om i sådana här frågor, om man nu skulle ha fått information om det. Det är faktiskt att märka att i samband med att utskottet hanterade frågan och innan betänkandet var justerat kunde man läsa i tid- ningarna och höra i rapporteringen exakt om vad som var på gång. Någonstans måste information läcka ut. Det är till skada för sådana här affärer, det är bara att konstatera. Därför tycker jag att vi kunde komma överens om att sådana här känsliga frågor kan man inte hantera på sedvanligt sätt utan man måste sätta tilltro till, i det här fallet regeringen, att de kan hante- ra frågan på ett försvarligt och förståndigt sätt och på ett för svenska folket acceptabelt sätt.

Fru talman! Det ligger i sakens natur att när ett statligt ägande i princip ska beslutas och avhandlas i Sveriges riksdag är det en viss tröghetsfaktor i sådana här affärer. Men just därför måste man hitta former. Och jag tror att det vore utmärkt som man kunde hitta en form där riksdagens utskott ges detta tunga ansvar när man ska fatta så här långtgående beslut. En ytterligare konsekvens av utskottets förslag är att man nu knäsätter någon sorts metod att frånta riksdagen makten över det statliga ägandet. Jag und- rar om K G Abramsson är beredd att ge samma carte blanche till regeringen när det gäller ägandet i exem- pelvis Vattenfall. Slutligen: Varför tror K G Abramsson att mode- raterna är så beredvilliga med att lägga hela ansvaret på regeringen? Finns det någon analys från den soci- aldemokratiska gruppen om detta?

Fru talman! På den sista frågan har jag naturligt- vis ett ganska klart svar, men jag vet inte om jag är beredd att ge det i kammaren. Det är skojigt att få nypa till i ett sådant här sammanhang när vi av om- ständigheter som vi själva inte har kunnat påverka ser oss tvungna att utöka bemyndigandet. Det faller väl- digt väl in i moderaternas syn på det statliga företags- ägandet vore det mystiskt om man inte vore glad för att göra en sådan här sak. Jag tror att den fråga som Lennart Beijer tar upp om någon form av information vid hantering av såda- na här frågor som skulle passa in i just sådana här affärer kan bäst lösas genom att skapa en statlig ägar- policy, där sådana här frågor regleras redan på för- hand, där villkor och förutsättningar beskrivs på ett sådant sätt att man vid varje tillfälle vet om man från regeringens sida kan agera. Jag tror att det är nödvän- digt att vi har en sådan diskussion och att vi får ett sådant regelverk som gör att vi slipper den här typen av hantering. Jag kan också erkänna att det inte är lustigt att ett år efter det att vi har haft en stor fråga på bordet vi får den igen. I det här fallet anser jag att vi faktiskt är förpliktigade att ge regeringen det här bemyndigandet.

Herr talman! Det är korrekt som K G Abramsson säger att det har varit aviserad en ägarpolicy från Näringsdepartementet under en längre tid. Vi har väntat ivrigt från oppositionen på den. Vi vill gärna ha svar på vilka företag som det utifrån regeringens synvinkel finns skäl att äga, vilka företag som man kan avyttra eller driva i strikt kommersiell anda. Vi har den principiella uppfattningen, precis som våra borgerliga broderpartier, att vi vill utveckla fö- retagen, vi vill skapa möjligheter för dem att utveck- las. Därför har vi en ägarpolicy där vi har gått igenom företag för företag vilka vi tror kan utvecklas, stärkas och bli slagkraftigare när de får komma ut på kapi- talmarknaden eller säljas till andra ägare där de har större förutsättningar att utvecklas, expandera och skapa välfärd. Näringsutskottets betänkande nr 11, som vi nu behandlar i kammaren, är ett ganska unikt betänkan- de. Det är ett utskottsinitiativ, en exceptionell åtgärd som ett riksdagsutskott kan vidta och som enligt riks- dagsordningen fordrar näst intill enhällighet. Jag är därför glad över att vi har kunnat få en överväldigan- de majoritet i utskottet för detta initiativ. Jag beklagar att Vänstern, kommunisterna, har ställt sig utanför. Det finns de som har velat rädda regeringen. Men vi gör det inte för att rädda regeringen i sig, utan för att skapa och trygga nationella värden för Telia som bolag, för Telias anställda, för Telias närmare en miljon småsparare. Därmed blir det möjligt för bola- get att utvecklas. I motsats till Lennart Beijer har jag den uppfatt- ningen att det inte går att styra börsnoterade bolag från riksdagens kammare. Vi minns ju alla hur det gick när man skulle göra strukturaffär mellan det statliga Bofors och Saab i Linköping. Man stod och hoppade i korridorerna utanför, men det tog mellan fyra och sex månader från beslut till dess att klubban föll i kammaren. Det går inte att bedriva affärer med börsnoterade bolag på det sättet och förhandla inför öppen ridå. Man måste ge förtroende och löplina till den sittande regeringen. Det är självklart att jag gärna skulle ha sett och haft större förtroende för en borgerlig regering som hade hanterat detta. Men i brist på riksdagsmajoritet för borgerligheten måste man respektera den majori- tet som finns, och då är det sittande regeringen som måste ha fullmakt att kunna handla i bolagets intresse och i skattebetalarnas intressen. Det finns trots allt en hel del att lära av det som har skett. När den borgerliga regeringen i början av 90-talet införde den första regleringen av telemarkna- den i syfte att framtvinga konkurrens från ett naturligt monopol skapades den mest verkningsfulla och bäst fungerande teleavregleringen som man har sett, enligt våra amerikanska vänner. Det finns även akademiska uppsatser av interna- tionellt ryktbara ekonomer där man har kommit fram till att detta kanske var det enskilt viktigaste beslutet som fick hela tele- och IT-marknaden att explodera på ett utomordentligt sätt i Sverige. Avregleringen backades upp genom att man er- bjöd anställa pc:ar i hemmen. Därmed skapade man ett testmarknad på tele- och IT-området som har gjort Skandinavien världsledande på området samtidigt som man har skapat tiotusentals nya jobb. Efter det lyckosamma införandet av konkurrens och marknadsekonomi på telemarknaden argumente- rade vi redan våren 1995 för att man skulle utnyttja det mycket exceptionellt fina läge som svenska tele- bolag befann sig i till att göra affärer och därmed bli börsnoterade. Vi har alltsedan våren 1995 drivit kra- vet på börsnotering av Telia, och då har vi inte sett som något strategiskt intresse att staten ska kvarstå med ägande i bolaget. Den situation som vi nu ser med avregleringar och konkurrens på telemarknaden i hela världen, och i synnerhet i Europa, liknar mycket det som vi har sett i motsvarande utvecklingstermer på andra områden. På 80-talet fanns det över 40 tillverkare av tåg i Europa medan det fanns fyra tillverkare i USA. Kon- kurrenssituationen var i det närmaste hopplös för de små, framgmentiserade europeiska tillverkarna. Där- med kunde man förutse stora strukturförändringar för att företagen skulle bli internationellt konkurrens- kraftiga, för att sänka konsumentpriserna och för att se till att bevara så många arbetstillfällen som möj- ligt. Samtidigt skapade man välfärd genom dessa strukturförändringar. Det är likadant nu på telemarknaden. Det handlar om att äta eller ätas. Man kan naturligtvis sätta fot- boja på ett statligt bolag och förhindra det att med- verka i denna omstrukturering. Därmed blir bolaget kvar med en högre kostnadsstruktur jämfört med de bolag som kan agera. Då blir det ett mindre bolag som är mindre lönsamt och mindre attraktivt. Vi hade synpunkter på börsintroduktionen och på Telia-Telenor-affären. Jag tycker att Vänstern borde fundera lite grann hur det gick i Telia-Telenor- affären när två regeringar skulle förhandla utifrån värderingar från stora internationella firmor, men där det inte fanns några marknadsvärderingar av Telia och Telenor. I det läget var man beredd att sälja Telia för 60 % av värdet. När börsnoteringen kom visade det sig att det borde snarare ha varit 70 %. Det rör sig om vär- den på tiotals miljarder kronor i felräknade pengar. Det visar att man inte ska göra affärer mellan helstat- liga bolag, utan man ska göra affärer med noterade bolag. Då får man de bästa värderingarna samtidigt som man tillvaratar skattebetalarnas intressen. Vi kritiserade börsintroduktionen därför att man ville behålla ett statligt majoritetsägande, vilket nor- malt sett ger en form av rabatt i bolaget och inte en klar, entydig signal om en fortsättning av strukturaf- färerna. Jag ska inte ta upp diskussionen om prissättning. Det kan jag göra vid andra tillfällen i kammaren. Men jag tror att vi fick rätt. Regeringen borde inte ha varit bunden till ett fortsatt statligt majoritetsägande i Te- lia. Så sent som i början av april avslog den här kam- maren reservationer från de fyra borgerliga partierna som innehöll krav på att man skulle ge den socialde- mokratiska regeringen löplina för att den skulle kun- na ta till vara Telias nationella intressen, skattebeta- larnas intressen och sysselsättningsintressena. Reser- vationerna avslogs av kammaren. Vi ställer nu upp, inte för att rädda regeringen - det får andra göra - utan för att rädda bolaget så att det inte blir en munsbit som äts upp av andra. Det ska som ett av Sveriges viktigaste bolag i tid kunna ut- nyttja sin obestridliga teknologiska kompetens och sitt kunnande. Telia måste fullt ut få medverka i strukturomvandlingen på telemarknaden för att värna det nationella intressena. Jag önskar att kammaren vore beredd att göra det- samma för ett annat stort nationellt företag, nämligen Vattenfall. Vattenfall har egentligen exakt samma problem, samma svårigheter och samma behov som Telia. Herr talman! Jag beklagar att Vänstern inte ställde upp för att värna om Telia och Telias framtid. Jag beklagar den gammaldags synen att riksdagens ut- skott och kammaren ska förhandla i affärsuppgörelser mellan börsnoterade bolag. Vi ser ju hur det gick i förhandlingarna mellan statsägda bolag när det gällde Telia och Telenor. Men jag, tillsammans med mina borgerliga kolle- ger, är beredd att ställa mig bakom den fullmakt som vi nu ska ge till regeringen, inte för att rädda rege- ringen utan för att värna om ett av Sveriges viktigaste företag, dess framtid och nationella intressen, för att värna om alla de hundratusentals människor som har investerat i bolaget, för att värna alla de tiotusentals anställda i bolaget och för att värna bolagets underle- verantörer som är också beroende av att Telia kan utvecklas och äntligen släppas fritt, något som borde ha skett redan på våren 1995. Nu gäller det att ta till vara de intressen som finns kvar, och de är betydan- de. Herr talman! Därmed vill jag yrka bifall till för- slaget i utskottets betänkande, och jag vill speciellt markera det borgerliga särskilda yttrandet där vi inte anser att det finns skäl för att staten långsiktigt ska kvarstå med något ägande i Telia.

Herr talman! Jag kan garantera Per Westerberg att även Vänstern är intresserad av att såväl skattebetala- re som aktieägare och Telias underleverantörer ska få en så bra framtid som möjligt. Men vi ser ändå saker och ting på ett lite annorlunda sätt. Jag håller också med om att det gamla Televerket, numera Telia, tillsammans med Ericsson har sett till att Sverige har blivit en mycket dynamisk region för telekomutvecklingen. Det ska också bevaras, och det måste bevaras över hela den nordiska marknaden. Men jag tycker ändå att man inte kan gå från ett mo- nopol till en hårt reglerad marknad hur enkelt som helst och hoppa över den ordning som ändå råder, att det faktiskt är riksdagen som formellt sett ska fatta beslut om ägandet för samhället. Jag tycker att mode- raterna är lite väl nonchalanta och att de hoppar över den delen. Annars är det naturligtvis svårt att ta miste på Per Westerbergs munterhet och glädje i den här frågan. Det är kanske det som mest retar somliga av ledamö- terna. Det senaste året har ju Per Westerberg flera gånger drivit frågan om en totalt utförsäljning, men också förlorat ett antal omröstningar. Därför förstår jag naturligtvis att det är bingo när det helt plötsligt innan sommaren uppkommer ett läge där moderaterna kan genomföra sin politik. Jag vill ställa två frågor till Per Westerberg. Är det även i dag, enligt Per Westerberg, okej om Telia köps upp och dess huvudkontor och forskning ham- nar utanför landets gränser? Är det principiellt helt okej för Per Westerberg att Sveriges riksdag avhänder sig beslutsmakten över ett par hundra miljarder kro- nor och lägger hela ansvaret i regeringens händer?

Herr talman! Jag tror att man ska se på resultatet av regeringar som förhandlat om Telia-Telenor. Det blev en fars. Det blev fel värderingar. Vi riskerade att förlora 50-100 miljarder av skattebetalarnas pengar beroende på felaktiga värderingar, värderingar som är jättesvåra att göra när det inte finns en börsnotering av bolagen. Nej, jag har inte målsättningen att Telia ska köpas upp och försvinna ur landet. Men jag har en målsätt- ning att Telia ska kunna utvecklas. Lägger man fot- bojan på Telia att inte kunna delta i strukturaffärerna då går det nog som Lennart Beijer är rädd för, nämli- gen att risken är väldigt stor att Telia köps upp och försvinner ur landet. Det är i stället viktigt att Telia har möjlighet att delta som ett förhållandevis stort och välkonsoliderat bolag i strukturomvandlingen och därmed kunna bli en stor svensk spelare och aktör, kanske nordisk eller nordeuropeisk aktör. Jag vill värna om bolagets framtid. Jag ser det helst i Sverige, men jag ser det inte som det centra- laste i varje läge var huvudkontoret ligger. Mitt syfte är självfallet att bevara Telia som ett stort svenskt bolag eller nordiskt bolag. Det gäller inte att avhända sig det ena eller det andra, utan det gäller att sälja eller få värdetillväxt genom att ett plus ett inte blir två utan tre när man gör strukturaffärer, precis som sked- de när det gällde tågindustrin i mitten på 80-talet. Sedan, Lennart Beijer, är det i viss mån lite mer regler på den här marknaden än på många andra, men det är inte längre någon unik infrastruktur med koppartråden. Vi har massor av mobiltelefon, vi har bredband i luften, vi har svartfiber - massor av kon- kurrerande system. Det är det som skapar en bra kon- kurrensmarknad.

Herr talman! Det är roligt och intressant att Per Westerberg säger att han tycker att det nordiska tele- bolaget ska finnas kvar i Norden och Sverige. Men i det här fallet kan det ju gå på precis vilket sätt som helst. Med den oro som finns på den nordiska tele- marknaden, där både regeringar och telebolag talar med alla och där man inte riktigt vet var poletten ska ramla ned, kan det till sist bli ett läge där större aktö- rer går in och rensar. Det är i det läget som det fak- tiskt kan vara en fördel för gamla monopol att ha kvar det statliga ägandet till viss del. Per Westerberg nämnde också att den här meto- den borde användas också i andra sammanhang, alltså metoden att avhända riksdagen inflytande i de här frågorna. Jag ställer frågan direkt: Vill Per Wester- berg genomföra samma carte blanche vad gäller regeringens hantering av både Vattenfall och Vin & Sprit exempelvis?

Herr talman! Jag är lite förvånad att Lennart Bei- jer, som har suttit i näringsutskottet så länge, inte verkar ha läst de borgerliga fyrpartireservationerna som har varit flitigt förekommande. Där ger vi rege- ringen fullmakt att börsintroducera och sälja ett större antal statliga bolag, inte för säljandets egen skull utan för att företagen ska kunna utvecklas bättre, skapa större värden och därmed ge fler arbetstillfällen i det långa loppet. Bland de bolag som vi tror har väsentliga intres- sen att vinna genom att få bli stora nordiska eller nordeuropeiska aktörer finns Vattenfall alldeles up- penbart. Jag anser personligen att det är en nationell skandal att Vattenfall inte får stärka sin svaga balans- räkning och kunna bli ett av de stora kraftbolag som fortsätter på den europeiska marknaden i stället för att bara bli uppköpt, vilket risken annars är och som det har gått med Sydkraft, med Stockholm Energi och Birka och mycket annat. Det är därför jag vill värna om möjligheterna här. Det är därför vi vill ge fullmakt. Vi inser nämligen att riksdagen inte kan sitta och förhandla, utan att det måste ske på marknadens villkor. Jag förstår att det för en gammal kommunist är lite svårt att acceptera marknadens villkor med börsintroduktion och flerna- tionella äganden och att ett företag, även ett före detta statligt, kan flytta sitt huvudkontor, inte bara privata. Men logiken för Lennart Beijer vore ju att alla företag skulle vara statsdominerade - det kanske är rätt lo- giskt för en kommunist - och därmed stanna i Sveri- ge. Men det ger ett fattigare Sverige och ett mindre trevligt Sverige med färre välbetalda jobb. Det som jag vill ha är fler välbetalda svenska med god väl- färdsutveckling och bra utveckling inom företagen.

Herr talman! Jag vill först kommentera initiativ- frågan, som Per Westerberg tog upp och som också Lennart Beijer var inne på. Det kan inte och får inte vara en normal ordning att initiativ tas i utskott, där- för att då undandrar man frågorna den normala be- redningsprocessen. Det är konstitutionellt tvivelaktigt att jobba på det sättet. Per Westerberg uttrycker sig på ett sätt som får mig att fundera i banorna att staten som företagsägare är oerhört oskicklig och inkompetent att driva företag. Nu kan man genom inofficiell information se att de statliga företagen har gått väldigt bra, att de har till- fört sina ägare, svenska folket, rejäla resurser och varit framgångsrika på marknaden. Per Westerberg understryker själv att Telia är ett av de mest framgångsrika företagen i Sverige, och Telia har varit statsägt till för bara något år sedan. Det tycker jag är ett bra betyg som Per Westerberg ger på ett statligt företagsägande. Jag skulle vilja ställa en fråga till Per Westerberg. Är det så att moderaterna anser att staten är helt in- kompetent att driva företag, och vad skulle det i så fall bero på?

Herr talman! Jag anser inte att staten är helt in- kompetent. Det kan finnas särskilda fall i särskilda företag där det kan finnas behov av ett statligt ägande. Men det finns ett väldigt stort antal företag som staten i dag äger där det inte finns något sådant skäl och där skattebetalarnas pengar kan användas effektivare. Det var enligt min uppfattning omöjligt att sälja Televerket så länge det var ett verk, inte ett aktiebo- lag, och innan vi fick en konkurrensutsatt väl funge- rande telemarknad. Men efter att detta skedde och vi fick en unik utveckling har det visat sig att det tele- verk som börsintroducerades hade en snabbare värdeutveckling än vad det svenska Telia fick. Jag menar därför att det går att göra saker ännu bättre med större fokus och större koncentration. Det som vi ser, oftast inom det privata ägandet, det blandade ägandet, det konkurrensutsatta ägandet, är att man därmed utvecklas bättre. Sedan går jag över till den här sista rapporten från Näringsdepartementet om att det har gått jättebra under föregående år. Det handlar egentligen om två bolag, Telia och Vattenfall, och det handlar om börsutvecklingen. Går man ett år längre tillbaka i tiden är det närmast katastrofala siffror. Jag tror att man ska se det i ett längre perspektiv, och då visar det sig att oftast mår konkurrensutsatta företag bättre av att leva på marknadens villkor med privata ägare. Jag vill också ta upp utskottsinitiativet. Jag delar uppfattningen att ett utskottsinitiativ är en exceptio- nell åtgärd. Det är en åtgärd som vi har vidtagit och varit beredda att stödja utifrån nationella värden som ska räddas. Det är en 14-dagarsbehandling i riksdagen i stället för mellan fyra och sex månader bara i riks- dagen för en normal behandling av ett regeringsför- slag. Detta ska göras med stor varsamhet. Anledning- en är ju att socialdemokratin inte var särskilt förutse- ende, det kan man verkligen inte säga, med att ge fullmakt åt sin egen regering.

Herr talman! Det är väl ändå ostridigt att Telever- ket, som var ett s.k. affärsverk, byggde upp väldigt mycket av den nationella teleinfrastrukturen och att det är det som i stor utsträckning har bidragit till att göra nuvarande Telia till ett intressant företag. Allting kan inte ha skett efter bolagiseringen som riksdagen beslutade om 1993 utan mycket måste ha hänt dess- förinnan. Jag kan hålla med om att det finns olika syn på de statliga företagen. Det är säkert så att flera av de statliga företagen skulle kunna avvecklas utan att det skulle skada samhällets intressen, statsekonomin eller andra intressen. Det är därför jag menar att vi kanske i större utsträckning borde diskutera en statlig ägar- policy när det gäller företagande så att man från den ena tiden till den andra kan säga att så här ska vi hantera den statliga företagsamheten. Vår uppfattning är att staten ska kunna äga före- tag, driva företag, tjäna pengar och tjäna olika andra syften. Det är väl dokumenterat men tål kanske att sägas ytterligare en gång att det bara är av rent ideo- logiska skäl, inte bara det som har med marknaden att göra, som Per Westerberg och Moderaterna inte vill se staten som företagsägare.

Herr talman! Det senaste är inte sant. Det är väl snarare så att det har varit vänstergrupperingen som av dogmatiska skäl inte har velat släppa kontrollen över Telia, och vi har sett hur det har gått. Jag kan inte förstå moralen i att svenska staten ska vara en av de största spritförsäljarna i världen via Vin & Sprit i konkurrens med ett stort antal andra. Jag kan inte förstå att vi ska ha ett statligt monopol på apotek, på att sälja huvudvärkstabletter. Man kan köpa cigaretter i en tobaksaffär men inte nikotinplås- ter. Det vill man från statens sida ha monopol på i Apoteksbolaget. Jag kan inte förstå varför inte Vat- tenfall, med sin tekniska kompetens inte minst på miljöområdet, bör få expandera och bli en av de verkligt stora europeiska aktörerna. I stället sitter man med en fotboja av statligt ägande. Vi prövar i varje enskilt fall om privat ägande, börsnotering eller försäljning på annat sätt tillför det enskilda bolaget något extra, något positivt. När det gör det vill vi gå till försäljning. Tillför det ingenting, är det så att inget blir bra utan att det snarast blir sämre, förordar vi heller inte försäljning. Vi är inte dogmatiska mer än i den meningen att vi vill värna om företagen, om företagens bästa och även skatte- betalarnas intressen. När det gäller telemarknaden kan jag säga att jag hade äran att debattera med förre finansministern Erik Åsbrink nere i Haag. Vi kunde gemensamt notera att det inte var alldeles lätt att se alla de beslut som ledde till tele- och IT-utvecklingen i Sverige. Vi var nog ganska ense om att teleavregleringen i början av 90- talet kanske var det mest centrala. Jag vet att tillver- karna anser att Riksskatteverket glömde att införa förmånsvärde för fri mobiltelefon och att det är en viktig faktor. Jag vet också att införande av pc i hemmen skapade en testmarknad som var väsentlig. Som helhet har det varit utomordentligt framgångs- rikt.

Herr talman! Jag skulle kunna hålla ett mycket kort anförande som bestod av en enda sentens som skulle kunna lyda: Vad var det vi sade? Jag ska dock utveckla resonemanget något. Det kanske kan verka övermaga, men jag tänkte inleda med att citera vad jag sade i debatten den 17 maj förra året då vi debatterade frågan om en börsin- troduktion av Telia. Då sade jag bl.a. så här, i alla fall enligt mitt manus: "1998 stod socialdemokraterna här i kammaren och talade för att staten skulle vara en- samägare till Telia. Allt annat var fel. Förra året, 1999, sa socialdemokraterna att det skulle bli en fu- sion med Telenor och statligt majoritetsägande i 16 år. Allt annat var fel. Nu säger socialdemokraterna att upp till 49 % av aktierna ska säljas ut. Majoriteten ska behållas. Vad blir beskedet från socialdemokra- terna nästa år?" Nu är det nästa år. Nu debatterar vi nästa kapitel i historien. Jag behöver väl inte säga att det som soci- aldemokraterna är med om att formulera i föreliggan- de betänkande är annorlunda än det som diskuterades 1999. Det är också annorlunda än förslaget om den tänkta fusionen med Telenor och annorlunda än förra årets ställningstagande. Nu har socialdemokraterna tagit ytterligare ett steg framåt, men det är kanske inte så lätt att upptäcka för betraktaren eftersom man sin vana trogen väljer att backa in i framtiden. Vi kristdemokrater har under en lång följd av år förordat en successiv försäljning av aktierna i företa- get Telia. Skälet är att Telia måste få samma möjlig- heter som andra företag att skaffa sig nytt kapital för investeringar och expansion genom emissioner. Det är också vad ledningen för företaget länge efterfrågat och vad vi tror är angeläget för att långsiktigt värna företaget Telia, alla dess anställda och företagets utvecklingsmöjligheter. I tidigare debatter har majo- riteten hävdat att företaget ska ägas av staten och enbart staten. Senare har det hetat att staten åtminsto- ne ska inneha en majoritet. Nu är det nya besked, och det är glädjande. Det har tidigare nämnts att det här är ett utskottsi- nitiativ. Det är alltså inte föranlett av någon proposi- tion från regeringens sida. Det är ganska ovanligt, och det är naturligtvis orsakat av den hastighet med vilken förändringar sker på det här området. Det visar också svårigheten för staten att äga på ett område som är konkurrensutsatt och föremål för betydande om- struktureringar med internationella implikationer på många håll. Det är glädjande att vi är näst intill eniga i betän- kandet i det här sammanhanget. Dagens beslut - rätt hanterat av regeringen - öppnar nya möjligheter för Telia att expandera och skaffa sig en starkare position med fler arbetstillfällen i Sverige genom att man kan ingå allianser som jag tror kan vara till fördel för företaget och alla dess anställda. Till betänkandet har vi kristdemokrater tillsam- mans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern fogat ett särskilt yttrande i vilket vi erinrar om att vi anser att staten när marknadsförutsättningarna så medger helt bör lämna sitt ägande i Telia. Herr talman! Jag har roat, eller möjligen oroat, mig med att titta tillbaka på Vänsterpartiets irrande i den politiska terrängen när det gäller Telia. Den är så slingrig att en orm borde bli grön av avund. Jag skulle med intresse ta del av Lennart Beijers förklaring av de kovändningar som har skett på det här området under de senaste åren. I ett betänkande som vi be- handlade 1999 hade Lennart Beijer och Vänsterpartiet en reservation i vilken man kunde läsa att utskottet, det var alltså Vänsterpartiets mening: "anser vidare att riksdagen bör klarlägga att för Telia skall gälla att det samhällsekonomiska ansvaret skall komma före det företagsekonomiska lönsamhetskravet. Att - som regeringen gör - ställa krav på att Telias avkastning skall ligga på en nivå som gäller för övriga konkur- rensutsatta teleoperatörer i Europa motverkar det grundläggande syftet med Telias verksamhet." Så går man på i samma stil i det betänkandet. Man uttalade också sin tillfredsställelse över att regeringen i den då aktuella propositionen hade sagt att någon ändring av Telias ägarstruktur inte var aktu- ell. Staten skulle alltså fortsatt äga Telia. Om det skulle behövas ytterligare kapital skulle det ske på något annat sätt än via en ägarspridning. Förra året ställde sig Vänsterpartiet bakom majo- ritetens text i betänkandet. Man hade alltså inga re- servationer. Då ställde man sig bakom bl.a. formule- ringen: "Det är viktigt att framhålla att de båda statliga ägarna skall utöva ett professionellt och affärsmässigt ägande av det nya bolaget. Kravet på avkastning skall sålunda ligga på samma nivå som för liknande euro- peiska telekombolag." Det är alltså något helt annat än året före. Och de båda statliga ägarna handlar alltså om den norska och den svenska staten. Man sade vidare: "Det nya bolaget skall arbeta på rent affärsmässi- ga grunder och skall ge en avkastning och en värde- tillväxt för ägarna som ligger minst i nivå med övriga större europeiska telekommunikationsoperatörer." Till det betänkande som vi i dag debatterar har Vänsterpartiet fogat en reservation i vilken man häv- dar att staten fortsatt ska ha ett starkt ägande. De frågor till Vänsterpartiet som infinner sig är förstås: Hur ska detta företag kunna hävda sig på en marknad om man inte ska få tillgång till vad kapitalmarknaden kan erbjuda i form av medel? Vänsterpartiet har ju där, som jag läste upp här tidigare, vacklat fram och tillbaka. Om man nu säger att staten ska äga, i likhet med förra årets position och inte med den position som man hade för två år sedan, så skulle ju staten vara ensam ägare. Hur ser Vänsterpartiets linje ut egentligen? Vilken är Vänsterpartiets linje när det gäller det statliga ägandet? Är inte sanningen den att Vänsterpartiet här i riksdagen har en position men att den vänsterpartistiska kongressen har kört över riks- dagsgruppen och sagt: Nu får det vara slut med flör- tandet med marknadskrafterna, och nu ska inte något mer säljas, utan nu får vi slå till reträtt? Är inte detta anledningen till det här? Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkan- de och ber kammaren att uppmärksamma det särskil- da yttrande som är fogat till betänkandet, i vilket vi påtalar att staten bör lämna sitt ägande så snart mark- nadsförutsättningarna medger det.

Herr talman! Göran Hägglund tar upp en mycket intressant fråga, nämligen vad vi i Vänsterpartiet tycker när det gäller frågor som handlar om statligt ägande och hur vi har utvecklat oss genom historien. Även om detta inte tillhör dagens ämne så kan jag ge Göran Hägglund rätt så långt att den här frågan dis- kuteras intensivt i partiet. Men jag tycker ändå att vi har utvecklat oss i en modernare och kanske mer offensiv riktning jämfört med tidigare. Vi tror fortfa- rande, vilket dessutom är ganska uppenbart, att det i ganska många lägen, kan vara väldigt offensivt och riktigt att behålla ett statligt ägande. När det gäller Telia har vi faktiskt flera gånger sagt att en väldigt viktig anledning till att vi tycker att staten bör vara kvar som ägare är att man ska förhind- ra fientliga uppköp och se till att man får en marknad med konkurrens. Vad som håller på att hända på alla marknader, även på den dynamiska telekommarkna- den, är att vi ser framför oss att stora bolag kommer att få en mycket dominerande ställning. Då vore det väldigt fel att från den politiska sidan bara låta denna utveckling pågå. Vi är för ett starkt telekombolag på den nordiska marknaden. Det innebär naturligtvis att vi måste göra fusioner eller andra sammanslagningar. Men, herr talman, detta borde kunna gå till på något annat sätt än att på ett särskilt utskottsinitiativ avhän- da riksdagen makten över 200 miljarder. Jag tycker ändå, Göran Hägglund, att även kristdemokraterna borde förklara hur man kan ge detta plötsliga carte blanche till regeringen i en så pass avgörande och viktig fråga.

Herr talman! Arbetsfördelningen mellan regering och riksdag är ju sådan att regeringen står för det dagliga fotarbetet så att säga och att riksdagen fattar beslut om budget och lagar och ger regeringen ramar för dess arbete. Till det hör att ge instruktioner när det gäller de företag som staten äger. Vi har den uppfatt- ningen, som jag har redogjort för tidigare, att staten inte ska driva företag som är verksamma på en kon- kurrensutsatt marknad och där det inte finns särskilda skäl för att staten ska göra det. Vänsterpartiet har en annan uppfattning, vilket man kan respektera. Men det problem som infinner sig här är att om företags- ledningen, företaget, skulle ha affärsmöjligheter här som innebär fusioner, uppköp eller annat så infinner sig en situation då det blir oerhört tungrott och be- svärligt, vilket riskerar att affären går i stöpet, vilket i sin tur riskerar att få oerhört dystra effekter för före- taget och för alla dess anställda. Vi har ju som sagt facit i hand i dag när det gäller frågan om hur skickli- ga riksdag och regering är att själva sköta affärer med andra statliga företag och andra stater. Och detta leder ju knappast till slutsatsen att detta är något att föredra för framtiden, utan företagsledningen bör få möjlighet att finna vad som är bäst för företaget, och regeringen bör få möjlighet att se till att det kan genomföras till gagn för företagets utvecklingsmöjligheter och till gagn för företagets alla anställda.

Herr talman! Nu är det så, Göran Hägglund, att det inte alltid hjälper att ett företag är privatägt. Även sådana företag får problem, och även sådana företag sköts illa eller sämre. Och dessa exempel har vi gans- ka många av. Nu menar Göran Hägglund, precis som de flesta andra, att det är tungrott och besvärligt att regeringen och dessutom riksdagen ska lägga sig i hanteringen när ett företag går från monopol till en reglerad marknad. Det är klart att det får en viss ytterligare gång att riksdagen ska vara inblandad. Men det är ju det som detta betänkande handlar om. Ska vi gå ifrån principerna och bara lämna över ansvaret till rege- ringen, eller ska vi följa den ordning som vi har haft, att riksdagen trots allt ska uttala sig om stora föränd- ringar i ägandet, alltså ett gemensamt ägande som det här landets skattebetalare har byggt upp under många år? Det är säkert en något längre handläggningstid och handläggningsgång än i ett annat stort privat koncernbolag. Men är inte det bra? Behöver det alltid vara så dåligt att vi i riksdagens utskott ändå vet vad vi gör? Jag tror inte att Göran Hägglund heller vet så mycket om denna affär. Och skulle han göra det så vore det intressant att få veta någon liten detalj.

Herr talman! Lennart Beijer använder uttrycket: Även privata företag kan skötas illa. Det är naturligt- vis riktigt att företag, vilka de än ägs av, kan skötas illa. Men det är ju inte ett argument för att staten ska äga mer och att skattebetalarnas medel ska äventyras. När ett privat företag gör dåliga affärer så drabbar det aktieägarna som då ser sina medel minska i anslut- ning till det. Men här är det ju så att vad vi har som insats är skattebetalarnas medel som har byggts upp under en lång tid i det här företaget. Jag tycker då inte att staten ska driva företag på områden där andra kan gör det lika bra. Vänsterpartiet förefaller nu vara tillbaka vid den position som man hade 1999, alltså att staten ska äga. Och i den mån staten inte ska äga ska det behandlas i riksdagens utskott. Om nu en affärsmöjlighet skulle yppa sig - om vilket jag inte känner till någonting - där man skulle få möjlighet till avslut nu i juni t.ex., så skulle riksda- gen i den gängse ordningen med en proposition vars motionstid löper ut i oktober kanske kunna fatta be- slut i november eller december. Så görs inga affärer i dag. Om Vänsterpartiets linje skulle vinna kammarens bifall när vi ska votera i detta ärende vore det en stor olycka för företaget, en stor olycka för företagets alla anställda och ett mycket stort problem för Sverige. Därför yrkar jag som sagt bifall till förslaget i betän- kandet.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet, som faktiskt innehåller en värdefull förändring och en önskvärd inriktning som vi från Centerpartiet också tidigare förespråkat, dvs. inget statligt majoritetsägande i Telia. Motiven är mycket väl beskrivna tidigare i debat- ten, och jag kan därför fatta mig mycket kort och konstatera att vi i dag har en mycket stor majoritet för detta förslag. Det är positivt. Personligen finner jag ingen anledning att här och nu se bakåt och titta på vad som har varit. Jag tror att det är utomordentligt viktigt att vi ser framåt i stället. Vi är alla här helt överens om att telekommarkna- den är stadd under snabba och omfattande föränd- ringar. Det är mycket angeläget att det skapas samma förutsättningar och villkor för Telia som för bran- schen i övrigt när det gäller att agera på denna mark- nad och inte minst när det gäller den strukturom- vandling som pågår. Vi får också vara överens om, anser jag, att Sveri- ge inte är betjänt av ett svagt Telia. Det är utomor- dentligt viktigt att påpeka. Det är också viktigt att detta förslag omgående omsätts i praktiskt handling. Denna viktiga fråga får inte dras i långbänk hos regeringen. Det gagnar var- ken bolaget eller staten - dvs. svenska folket - som ägare. Som framgår av det särskilda yttrandet, där Cen- terpartiet deltar, vill vi erinra om att staten helt bör lämna ägandet i Telia så snart marknadsförutsättning- arna medger det.

Herr talman! Det statliga ägandet har varit mycket framgångsrikt. Det sker årligen stora inleveranser till statens och skattebetalarnas kassa. Värdet på det statliga ägandet i Sverige har utvecklats mycket posi- tivt. Vi måste säga att Telia trots eller kanske tack vare det statliga ägandet har klarat sig mycket bra jämfört med andra spelare på telekommarknaden. Jag tror inte att Åke Sandström på samma vis som kanske Per Westerberg stämplar alla som ifrågasätter utskottsinitiativet om carte blanche för regeringen när det gäller att hantera 200 miljarder som gammaldags hårdhjärtade kommunister. Men jag vill fråga Åke Sandström om han anser det principiellt riktigt att ge regeringen fria händer när det gäller att hantera ägan- det i Telia. Tycker Åke Sandström, vilket jag tycker vore mycket intressant att höra, att denna hantering - dvs. att ge regeringen fria händer - också borde gälla Vattenfall?

Herr talman! Vad gäller den strikt demokratiska processen delar jag de frågetecken som här har rests och som har berörts av praktiskt taget samtliga talare före mig. Det är ur strikt demokratisk synpunkt inte tillfredsställande. Utskottsinitiativ i den form som jag anser att vi här har varit tvungna att ta får absolut inte bli någon vana. Jag har tidigare deklarerat att vi från Centerparti- ets sida inte på samma sätt är beredda att ge regering- en fria händer då det gäller Vattenfall.

Herr talman! Det är skönt att höra Åke Sand- ströms klarläggande. Initiativ godkänns alltså av Centerpartiet vad det gäller Telia, men det skulle inte komma i fråga när det gäller företaget Vattenfall. Det måste innebära att Centern ändå tycker att vi bör ha en viss möjlighet att se hur det statliga Vattenfall kan göra bäst ifrån sig i Sverige och hur vi bäst klarar av Vattenfall också på en reglerad marknad.

Herr talman! Frågan är något akademisk eftersom den inte är aktuell, men när det gäller principfrågan om utförsäljning av Vattenfall vidhåller jag den upp- fattning jag har deklarerat tidigare.

Herr talman! Trots att Åke Sandströms anförande var kort innehöll det en formulering som lite grann förvånade mig. Jag vet inte om jag ska tolka det som det sades, men det låter som om Åke Sandström upp- fattar det beslut som riksdagen så småningom ska ta som en instruktion till regeringen att omedelbart gå ifrån sitt ägande. Då vill jag påminna om vad som står i betänkan- det: "Utskottet vill understryka att det nu aktuella bemyndigandet skall ses som en möjlighet för rege- ringen att agera utifrån det som kan anses bäst gagna bolaget men också staten, dvs. svenska folket, som ägare av bolaget." Är det Åke Sandströms uppfattning att detta ska tolkas som en instruktion att genast agera för att av- veckla hela det statliga majoritetsägandet i bolaget?

Herr talman! Vi har tagit del av så många rappor- ter och så många besked, och vi har läst så många gånger att frågan bereds i departementet och att man överväger att komma med förslag. Jag vet att man inte kan vänta alltför länge när det gäller strukturfrå- gor. Med mitt uttryckssätt menar jag att det som bäst gagnar staten som ägare och svenska folket i många lägen kan vara skyndsamhet när det gäller affärer. Vi måste medge inför varandra att staten kanske inte - särskilt inte i sådana fall där riksdag och regering ska kontrollera verksamheten - är särskilt lysande på snabba affärer. Jag tolkar det som att det som bäst gagnar också kan vara skyndsamhet.

Herr talman! Det börjar bli en tradition här i riks- dagen att tala om Telia vid allehanda avslutningar. Traditioner är bra, men man kunde hysa en förhopp- ning om att detta skulle vara sista gången vi talade om detta. Men så blir väl inte fallet. Herr talman! Jag tänker inte säga "Vad var det vi sade?", även om det var just detta vi talade om för många år sedan. Jag vill inte upprepa alla de argu- ment för att sälja Telia som vi har anfört under åren utan vill hänvisa till alla de motioner och reservatio- ner som vi har skrivit i Folkpartiet. Men grundinställningen är naturligtvis att man ska sälja hela Telia och ge företaget full handlingsfrihet och se till att det inte ska behöva passera klåfingriga politiker. Vi vet nu t.ex. inte vilken affär som står för dörren annat än genom de rykten som cirkulerar, men jag vill varna regeringen och Björn Rosengren för att göra om samma misstag som vid misslyckandet med statliga Telenor. Ett fortsatt starkt statligt ägande gynnar inte Telia, aktieägarna eller Sverige. Sälj Telia. Bolaget är kom- petent att klara sig på egen hand. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betän- kandet.

Herr talman! Får jag börja med att konstatera att det är bra när man uppnår enighet kring olika frågor som gäller spelreglerna eller systemen för att hantera olika politiska frågor. Det har man lyckats med rätt väl i det betänkande som vi nu ska diskutera, alltså Riksdagen inför 2000-talet. Det gäller åtgärderna kring uppföljning och utvärdering. Det gäller EU- frågornas behandling i riksdagen och förhållandet till regeringen, och det gäller utskottens arbetsformer. Jag tycker att det känns tillfredsställande att man kan vara överens om detta. Desto beklagligare är det då att majoriteten har valt att köra över socialdemokraterna beträffande justeringar i budgetprocessen. Jag tycker att det är trist att uppleva detta ännu en gång men konstaterar att så är fallet och att vi naturligtvis får fortsätta att vinna erfarenheter kring den då, som jag utgår ifrån, reviderade budgetprocessen. Vi får se vilka erfaren- heter vi vinner och vilka möjligheter till förändringar som då kan uppkomma. Jag tycker, herr talman, att det finns anledning att säga att det vilar något besynnerligt över majoritetens förslag beträffande vårpropositionens ställning och innehåll. Man vill göra den obligatorisk, men samti- digt ska man desarmera kraften i den. Man ska ta bort de restriktioner som finns, som man borde kunna ha där, som gäller utgiftstaket, utgiftsramar och sal- domålet. På något sätt är de här två ståndpunkterna motsatta. Man gör alltså vårpropositionen obligato- risk, men man desarmerar kraften i den och betydel- sen av den. Motiveringen till det här är dubbelarbetet. Det ska inte förnekas att man förmodligen både i riksdagen och i regeringen kan se det som att det förekommer ett visst dubbelarbete, men jag tycker kanske inte att riksdagens arbete och arbetsomfattning ska vara det som i första hand styr om man behöver diskutera förändringar i processerna. Man skulle möjligen kun- na hitta andra och mindre ingripande förändringar i den här pågående processen och se till att man mini- merar eller begränsar dubbelarbetet, vilket naturligt- vis i och för sig är angeläget. Jag menar att det finns en stor risk. Vi utvecklar också det i reservationen, liksom man gör det i den avvikande mening som finns i finansutskottets yttrande över de här frågorna, och konstaterar att det är viktigt att på våren, speciellt under valåret, kunna fastställa de utgiftstak som ska gälla och saldomålet, som det brukar uttryckas i olika sammanhang. Flera tunga remissinstanser - Riksbanken och Statskontoret, för att nämna ett par - har ju också uttalat sig i samma riktning, nämligen om vilken betydelse som det uppsatta taket, saldomålet och utgiftsramarna har haft för att stabilisera budgetpro- cessen. Detta har också bidragit verksamt till att man har kunnat sanera statsfinanserna. Jag tror att det kan finnas olika värderingar bakom detta, men det finns något som jag vill ta upp i det här sammanhanget och rikta till utskottets företrädare. Om herr talmannen tillåter kan jag väl också få fråga mig vem som egentligen är utskottets företrädare; jag ser i varje fall ingen från Moderata samlingspartiet här i riksdagen för närvarande. Men jag kan i alla fall konstatera att majoriteten tar upp frågor som innebär att det blir svårare för väljaren att särskilt under val- året analysera stabiliteten och kraften i de förslag som kan komma att läggas fram under våren, både från regeringens sida - i fortsättningen beror det ju på hur regeringen värderar vårbudgeten och betydelsen av den - och framför allt kanske från oppositionens sida. Oberoende av vem eller vilka som är i opposition leder det här till att man kan gömma sig bakom makroekonomiska resonemang, fördelningsresone- mang, som det står att den här vårbudgeten i fortsätt- ningen i första hand ska handla om. Och det blir svå- rare för väljaren att veta på vilken politik man faktiskt röstar, eftersom budgetarbetet ska komma i gång först efter valet. Det tycker jag ur demokratisk synpunkt är besvärande. Jag vill gärna fråga utskottets företrädare varför det är så viktigt att slopa det som kallas för restriktio- nerna i vårbudgeten, att göra den mera till ett resone- rande instrument av makroekonomisk karaktär och att inte hålla fast vid det som hittills har kommit att gäl- la. Den frågan tycker jag är viktig att besvara i det här sammanhanget. Jag tror också att det vore bra för den allmänna politiska debatten. Det är ju tänkt att oppo- sitionen ska få resurser och möjligheter till analys av sina förslag och att väljaren ska kunna få en ordentlig jämförelse mellan de olika förslagen. Frågan är varför det har känts så oerhört angeläget att förändra bud- getprocessen på det här sättet, så att det blir mycket svårare för väljaren att se igenom de förslag som finns. Herr talman! Jag vill till sist i det här inlägget yr- ka bifall till reservation 1 och bifall till de delar av förslaget i det här betänkandet som inte omfattas av reservation 1. Jag gör detta för att markera vikten av att man kan vara överens om spelreglerna. Tack!

Herr talman! I likhet med Göran Magnusson kan jag uttrycka en viss förvåning över att moderaterna i konstitutionsutskottet har abdikerat i den här debat- ten. Herr talman! För några år sedan satt jag med i Riksdagsutredningen som bland andra lade fram förslag om en ny budgetprocess - rambudgetproces- sen. Det var i det stora hela en lyckad satsning och gav ökad styrförmåga åt budgethanteringen. Möjligen komplicerades den här reformen en del av att utgift- staksfrågorna kom med i bilden och av att regeringen gav större tyngd åt vårpropositionen än vad Riks- dagsutredningen egentligen avsett genom att ange preliminära ramar för utgiftsområdena redan på våren och fastställa utgiftstak, också det på våren. Herr talman! Plötsligt hamnade vi i en situation där dubbelarbetet med budgetfrågorna bredde ut sig. En stor del av riksdagsarbetet koncentrerades kring budgetfrågor. Budgetfrågor är viktiga, men de är inte hela världen. Man kan säga att Riksdagsutredningens tanke om en vidgad verksamhet med uppföljning och utvärdering fick stryka på foten i kampen om utrym- met - det blev budget nästan hela året. Siffernissarna i huset fick också julafton året om. I och med det förslag som vi i dag behandlar tar vi ett steg i rätt riktning, tillbaka till det som var Riks- dagsutredningens tanke, dvs. att det skulle vara en minskning av dubbelarbetet när det gäller budgeten och att det än en gång blir fokus på uppföljning och utvärdering. Möjligen kan vi lyckas bättre nu med den här delen. Herr talman! Fortfarande återstår en del problem. Budgetprocessens andra steg reformeras inte. Där kvarstår en olycklig rigiditet. I Riksdagskommitténs referensgrupp för utvärdering av budgetprocessen listade vi tidigt de problem som gällde budgetproces- sens andra steg, dvs. då vi efter att ramarna fastställts ska bestämma innehållet inom utgiftsområdena, men den frågan blev hängande och lär tarva sin lösning så småningom. Varje parti, framför allt varje opposi- tionsparti, vill ju i budgetbesluten visa upp sina hel- hetsbilder. Det borde ju varje politisk bedömare för- stå. Men skulle man i någon liten fråga faktiskt kunna hitta en majoritet som är annorlunda än regeringens för en viss justering är den enda möjligheten att i alla andra frågor ställa upp bakom regeringsförslaget för att få till stånd en sådan justering inom ramen. I praktiken är därmed majoritetsbesluten i sådana frå- gor borta ur bilden. Det heter så fint att visst kan riksdagen ändra raminnehållet, men det bygger på ett strikt teoretiskt resonemang som inte tar hänsyn till den faktiska verkligheten. Det är bara min förhopp- ning att klokskapen ska växa även på det här området. Herr talman! I betänkandet finns det också förslag på ändringar i riksdagsordningen som har bäring på hanteringen av utgiftsområdena. I huvudsak har vi inga invändningar mot de beslut som föreslås, utom på en punkt. Visserligen är konstitutionsutskottet ett kompetent och dugligt utskott, men dess kompetens att bedöma Sveriges representation i utlandet har ändå vissa begränsningar. Det är heller inte så att utskottet har för lite att göra, snarare tvärtom. Det är två principer som här krockar: Principen en myndig- het - ett anslag krockar med principen om att en frå- geställning ska behandlas på det ställe där man har den största kompetensen på området. I det här fallet finns det starka skäl som talar för att frågorna om Sveriges representation i utlandet rimligen bör ligga kvar på utrikesutskottet. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser- vation 2.

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till reserva- tion 2, Ärenden om Sveriges representation i utlandet, samt till utskottets förslag till beslut i övrigt i betän- kandet. Jag har inte deltagit i beredningen i KU över hu- vud taget, men jag satt med i referensgruppen om budgetprocessen där vi diskuterade just frågorna om vad vårbudgeten ska innehålla osv. Här ställer jag verkligen upp på majoritetens slutsatser i betänkan- det. Men det var inte därför jag begärde ordet, utan det gäller just reservation 2. Bakgrunden är den förändring som föreslås i vår- propositionen om överföring av ärenden om Sveriges representation i utlandet från utgiftsområde 5 till utgiftsområde 1, dvs. Rikets styrelse. Vi reservanter menar att en sådan sammanslagning är olycklig och att de samordnings- och effektivitetsvinster med sammanslagningen som åberopas inte har kunnat redovisas. Däremot finns en rad nackdelar, bl.a. att KU skulle få ansvaret för Sveriges utrikesförvaltning - ett område som man rimligtvis, med tanke på alla de tunga uppgifter man har sedan tidigare, egentligen inte har rimliga förutsättningar att hantera. Utrikesut- skottet däremot har med detta i det dagliga arbetet och har en naturlig kompetens på området. Utskottet har skrivit att utrikesutskottet också fortsättningsvis såvitt avser annat än budgetfrågor ansvarar för beredningen av ärenden om Sveriges representation i utlandet. Det går förstås att säga, men var och en förstår nog att de frågorna mycket tätt hänger ihop med budgeten och är mycket svåra att skilja åt. I verkligheten blir det väl så att utrikesut- skottet får yttra sig till KU och att KU måste skaffa in kunskaper också om de här frågorna, som man egent- ligen inte har förutsättningar att hantera. Man får alltså ett nytt område, och utrikesutskottet mister det som man verkligen har kompetens på. Det tycker vi är fel. Jag kan förstå att man har den här drivkraften med en myndighet osv. Men utrikesförvaltningen är ju inte riktigt som andra förvaltningar i Regeringskansliet. Det finns en skillnad där. Dess verksamhet berör inte bara staten utan också, som det står i reservationen, "ett brett spektrum av individer, grupper och juridiska personer, vilket ger utrikesförvaltningen en vidare roll jämfört med andra enheter inom Regeringskansli- et". Regeringskansliet i övrigt är ju ett stabsorgan med uppgift att förbereda och samordna verksamheter och beslut för regeringen. För UD är det en begränsad del, och UD har också myndighetsuppgifter. Det är det som är skillnaden. På grund av UD:s alldeles speciella förhållanden har det varit en skillnad mellan Regeringskansliet i övrigt och UD. Vi tycker att det är viktigt att det även fortsättningsvis är på det sättet. Vi tycker alltså inte att det finns skäl att överföra beredningsansvaret för frågor om Sveriges representation i utlandet från utrikesutskottet till konstitutionsutskottet, inte heller att ändra benämningen på utgiftsområdena vilket också föreslås. Med det vill jag återigen yrka bifall till reserva- tion 2.

Herr talman! Jag kan med majoritetens hjälp fö- reträda utskottet just i den fråga som både Ingvar Svensson och Marianne Andersson har tagit upp, nämligen frågan om beredningen och anslagstillhö- righeten beträffande utrikesförvaltningen och UD. Jag kan naturligtvis inse, och det har vi också gjort på majoritetssidan, att det finns bäring också i det resonemang som förs i reservationen, nämligen att konstitutionsutskottet inte är det mest lämpade ut- skottet för att diskutera representationen i utlandet och Sveriges utrikesförhållanden. Men samtidigt ligger det en hel del i att man ska betrakta, och det har riksdagen ställt sig bakom tidigare, Regerings- kansliet som en myndighet. Då är det inte heller olo- giskt att förfara på det sätt som regeringen har före- slagit och som utskottsmajoriteten står för här, nämli- gen att överföra beredningsansvaret när det gäller själva pengarna. Enligt majoritetens uppfattning har vi också, och det finns en majoritet även i utrikesutskottet för den synpunkten, genom skrivningarna och det sätt på vilket detta nu är upplagt tillförsäkrat utrikesutskottet möjligheter att lägga synpunkter på just det som är viktigt sett från utrikesutskottets synpunkt. Mot den bakgrunden har jag och en majoritet i utskottet tyckt att man kan ställa sig bakom det förslag som förelig- ger på den här punkten. Sedan är det ju så att även om man ska ha stor re- spekt för riksdagsordning och riksdagsbeslut är dessa inte heligare än att om erfarenheterna skulle visa att man har anledning att ändra sig får man naturligtvis göra det. Men jag tror att det här är ett väl avvägt upplägg, och utrikesutskottet tillförsäkras också möj- ligheten att uttala sin bestämda uppfattning i olika frågor som hänger samman med det här anslaget.

Herr talman! Det här är intressant, för vi försöker ju förenkla riksdagsarbetet. Andra delar i betänkandet - som handlar just om vårbudgeten, att undvika dub- belarbete i budgetprocessen osv. - syftar ju till att undvika dubbelarbete och göra riksdagsarbetet enkla- re så att ledamöterna kan ha större möjlighet att ägna sig åt uppföljning och åt att arbeta politiskt, så att säga. Därför tycker jag att den delen i betänkandet är bra. Här gör man en annan sak, eftersom man har en princip om en gemensam förvaltning. Men huruvida det verkligen är effektivt eller undviker dubbelarbete har man inte brytt sig om. På detta område inför man i stället dubbelarbete, på sätt och vis, för riksdagsle- damöter. Vi i utrikesutskottet ska yttra oss till KU, och KU måste också sätta sig in i detta. Alltså blir det två ställen som ska hantera de här frågorna, som förut har hanterats på ett ställe. Företrädare för UD kom- mer att behöva komma både till utrikesutskottet och till KU och föredra sina frågor, vilket gör att det totalt sett åtgår mer tid. Och det är bara ett av argumenten. Jag tycker att den princip som Göran Magnusson pratar om inte är så stark att den uppväger de nack- delar som den här förändringen medför. Därför har vi också yrkat avslag på det här förslaget.

Herr talman! Vi ska nu diskutera hur riksdagens arbetsformer blir bättre, inte bara för oss som leda- möter utan framför allt för medborgarna, så att be- slutsfattandet kan bli bättre. Det är många viktiga saker som Riksdagskom- mittén har lagt fram förslag om. De flesta förslag har man varit eniga om i kommittén och i konstitutionsut- skottet. Därför är det inte de som står i fokus för de- batten. Men jag vill ändå passa på och nämna att det är otroligt angeläget att man lyfter fram, förtydligar och förbättrar arbetet med EU-frågorna och att olika typer av förslag läggs fram för att förbättra riksdagens utvärdering av redan fattade beslut. Det här är viktigt för medborgarna, insynen och kvaliteten i beslutsfat- tandet. Sedan finns det några saker som vi inte är överens om. Jag vill börja med att kort och gott instämma med vad Marianne Andersson har framfört vad gäller arbetet med utrikesförvaltningen. Jag behöver inte upprepa någonting om det. Sedan kommer vi till frågan om budgethantering- en. Man blir förbluffad när man hör socialdemokra- ternas representant Göran Magnusson säga att majo- riteten i kommittén och utskottet har valt att köra över socialdemokraterna beträffande budgetprocessen. Sanningen är den att socialdemokraterna i Riksdags- kommittén och konstitutionsutskottet har kört över den beredningsgrupp som har lagt ned mycket tid och kraft på att utreda dessa frågor och i vilken socialde- mokraterna har varit representerade och där kommit fram till helt andra saker än vad utskott och kommitté har ändrat sig till. Göran Magnusson undrar varför vi inte ska hålla fast vid nuvarande ordning. Det var analysen att inte hålla fast vid den nuvarande ordningen som gjorde att arbetet satte i gång. Man var överens om att det finns problem som behöver åtgärdas. Det finns saker som måste förändras. Det var därför man över huvud taget tillsatte en kommitté som skulle se över budgetpro- cessen, och den ingick i Riksdagskommitténs arbete. I den kommitté, där jag och flera andra här närvaran- de ingick, gjorde vi en helt gemensam analys, nämli- gen att det är dubbelt arbete med detaljer och inget arbete med de övergripande frågorna i ekonomi och budget. Den ordningen ville kommittén ändra på så att det blev ett ordentligt arbete med detaljerna och ett ordentligt arbete med de övergripande frågorna. Dessutom skulle det bli mer tid för utvärdering av de ekonomiska besluten. Det här handlar inte om de enskilda ledamöternas arbetsförhållanden. Det handlar om riksdagens sam- lade möjligheter att å ena sidan vid ett tillfälle disku- tera och fatta beslut om de övergripande frågorna och kunna göra alternativen tydliga, bryta dem mot var- andra och redovisa ordentligt för allmänheten, å andra sidan vid ett tillfälle bryta de olika budgetposterna mot varandra. I kommittén var vi oense om en liten fråga, dvs. om man formellt ska fastställa utgiftstak för år tre redan på våren, eller om man formellt ska fastställa utgiftstaket för år tre på hösten. Det var den detalj som man inom den kommittén hade delade meningar om. Alla var inte heller så bestämda om vad som var bäst. Man landade lite på det ena eller det andra. Vi var fullkomligt rörande överens i analysen och slut- satsen att ramarna för utgiftsområdena för åren ett, två och tre icke skulle fastställas på våren. Nu har socialdemokraterna ändrat sig på den punkten och vill ha kvar besluten om ramarna för åren ett, två och tre, dvs. man vill backa tillbaka till ruta ett, där vi stod när arbetet började. Jag kan förstå att Lisbet Calner från socialdemokraterna som ledde arbetsgruppen valde att inte själv sätta sitt namn un- der reservationen mot alla de slutsatser som vi efter gediget arbete var rörande överens om. Göran Magnusson kallar att fatta beslut kring de övergripande ekonomisk-politiska frågorna såsom inriktning på skattepolitiken, dvs. hela inkomstsidan, saldon osv., för att gömma sig bakom makroekono- miska resonemang. Man tar sig för pannan. Detta land styrs då av personer som anser att riktlinjer för den ekonomiska politiken är att gömma sig bakom makroekonomiska resonemang. Herr talman! I morgon kommer vi att ha en debatt om ett betänkande som heter Riktlinjer för den eko- nomiska politiken, utgiftstak, m.m. Det finns i ordets rätta bemärkelse inga sådana riktlinjer för den lång- siktiga ekonomiska politiken, men det finns en väldig massa detaljer i detta. Debatten kommer förmodligen - utan att föregripa vad som ska hända - i huvudsak att handla om detta. Den kommer att handla om de- taljer. Den kommer att handla om huruvida man vill ha 75 miljoner kronor eller inte till arbetsförmedling- en. Den kommer att handla om hur man ser på de lokala investeringsprogrammen och fördelningen i tiden, osv. Det är precis på samma sätt som med re- missdebatten i april. Det är precis på samma sätt som med inriktningsdebatten i juni förra året. Det är precis på samma sätt som med remissdebatten i april förra året, osv. bakåt i tiden. Detta gäller inte bara debatten i kammaren utan det gäller hela debatten. Det framgår av betänkandet att tyngdpunkten ligger där. Detta vill vi ändra på. Vi som jobbade med att ta fram underlaget för Riksdagskommittén var överens om detta. Jag tycker mig ibland höra en lite oklar hållning från moderaterna om vad riktlinjepropositionen verk- ligen ska ta fasta på, men det är ibland även en oklar hållning från kd och c. Därför har jag i ett särskilt yttrande markerat exakt vad detta handlar om. Det viktiga är inte att formellt fastställa utgiftstaket för år tre. I dag när regeringen lägger fram ett sådant förslag sker det med en gigantisk budgeteringsmarginal, ett reformutrymme, dvs. det är fortfarande inte klart hur man tänker förhålla sig. Det finns inga saldomål för åren två och tre, och det finns ingen inriktning på skattepolitiken. Det är otroligt viktigt att de frågorna behandlas öppet och tydligt och inte göms bakom detaljer i en vårproposition. Därför har Helena Barg- holtz i konstitutionsutskottet och jag i finansutskottet markerat detta i särskilda yttranden. Det ska finnas sådana riktlinjer som utgiftstak, saldomål, mål för finansiellt sparande osv. Det är det här som Göran Magnusson kallar för att gömma sig bakom makro- ekonomiska detaljer. Så går jag till frågan om valår. Det är rimligt att alla partier har ett valprogram. Man får förutsätta att alla partier kan skriva sina egna valprogram och göra realistiska kalkyler över vilka vallöften som ställs ut utan att de behöver klubbas i kammaren. Så jobbar vi i Folkpartiet. Vem - jag riktar mig direkt till Göran Magnusson - kunde med ledning av regeringens vårproposition 1998 gissa sig till att socialdemokra- terna gick till val på införande av maxtaxa - en re- form som kostar 5-8 miljarder kronor? Ingen. Om jag har förstått rätt var det inte ens regeringsledamöterna. Att kvarstå vid dagens ordning - vilket är social- demokraternas förslag - tycker jag vore oerhört be- klagligt. Jag hoppas verkligen att ni själva för framti- den förmår att tänka om på denna punkt och lyssnar på dem som har jobbat med frågorna i den kommitté som hanterat budgetprocessen i stället för på vad det nu är som har gjort att ni har ändrat er och vill behålla dagens ordning. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet i alla delar utom i den del som gäller utrikesförvaltningen där Marianne Andersson redan har framfört ett yrkande.

Herr talman! När jag läste Folkpartiets särskilda yttrande kom jag fram till, efter mina försök att för- stå, att Folkpartiet borde tillhöra minoriteten i frågan. Jag har förstått av Karin Pilsäters utläggning att parti- erna ska ha den uppfattning som partierna hade i den beredningsgrupp som sysslade med detta. När jag säger att socialdemokraterna är överkörda, eller i varje fall har spelats bort i frågan, anser Karin Pilsäter att de som är överkörda är den informella beredningsgrupp som fanns under Riksdagsutred- ningen. Om det är Karin Pilsäters uppfattning att kommittéförslag och annat ograverat ska gå igenom beredningsprocessen, förstår jag över huvud taget inte varför vi ska diskutera detta i kammaren. Jag kan aldrig känna mig bunden av en beredningsgrupp. Jag kan bara känna mig bunden av de formella organ som fattar beslut. Är jag satt att bereda detta i konstitu- tionsutskottet, så bereder jag frågan i konstitutionsut- skottet. Jag bereder inte arbetsgruppens förslag utan jag bereder Riksdagsstyrelsens förslag. Det är Riks- dagsstyrelsen som har lagt fram förslaget. Jag kan hålla med om att man ska diskutera dub- belarbetet, och undvika det. Frågan är om lösningen på problemet är att des- armera kraften i vårpropositionen på det sätt som majoriteten tänker sig. Jag begriper fortfarande inte varför det är så viktigt att desarmera kraften och ta bort jämförbarheten när det gäller vårpropositionens olika förslag. Jag tycker fortfarande att det finns anledning att notera den positiva effekt som bl.a. utgiftstak och saldomål har haft i vårpropositionen och hålla fast vid det.

Herr talman! Göran Magnusson påpekar de olika formella vägarna. Man har självklart rätt att ändra uppfattning. Det intressanta är att ni uppenbarligen inte vill argumentera för varför ni har ändrat uppfatt- ning. Vad jag menar är att ni borde lyssna på dem som, såvitt jag har uppfattat det, är formellt tillsatta och har i uppgift att utreda frågan, och lyssna på de argument som fanns för varför man satte i gång att utreda frå- gan. Vad ni gör är att i efterhand inte bara underkänna kommitténs arbete - ni bemödar er inte om att argu- mentera för varför analysen var fel - utan ni under- känner också den analys man gjorde av varför arbetet över huvud taget skulle sätta i gång. Ni säger att det inte finns något problem i hanteringen. När det gäller jämförbarheten är ju sanningen att det i dag inte är jämförbart för fem öre. Det dokument som Göran Magnusson nu hyllar innehåller ju inga saldomål annat än för det första året. Det innehåller ingen inriktning på skattepolitiken, dvs. hela budge- tens inkomstsida. Däremot innehåller det ett formellt förslag om utgiftstak för år tre. Men riktigt vad man tänker fylla det med, utanför ramarna, är det ingen som vet. Skillnaden mellan mitt särskilda yttrande och er reservation är mycket stor. Likheten är att jag också trycker på att man ska ange ett utgiftstak. Men att ange ett utgiftstak är inte detsamma som att man formellt måste klubba det. Det är preliminärt och kan förändras. Det intressanta är att ni vill behålla den nuvarande ordning som innebär att vi två eller tre gånger om året ska diskutera enskilda anslag så att man gömmer de övergripande ekonomisk-politiska frågorna. Det är dem man gömmer i dag.

Herr talman! Det är ju att ange ett utgiftstak som inte fastställs och som inte har något egentligt värde som är problemet. Socialdemokraterna försöker både i finansutskottet och i konstitutionsutskottet att peka på betydelsen av att man har stabiliserat budgetpro- cessen och fått bättre fasthet i den just genom att man i vårpropositionen har angett de olika förhållandena. Nu gör man vårpropositionen obligatorisk men desarmerar kraften i den, enligt vår värdering. Jag har för övrigt inte sagt att man gömmer sig bakom makroekonomiska detaljer. Jag tycker att det är svårt att över huvud taget förstå den ordkombina- tionen. Man hänvisar till makroekonomiska resone- mang som ska föras i vårpropositionen och en del fördelningsresonemang som man också tycker ska vara där. Jag tycker ärligt att det är bättre med större kon- kretion och fasthet även i vårpropositionen. Det är där vi skiljer oss åt. Jag tycker därför att jag har anledning att fråga om Karin Pilsäter anser att majoritetens förslag med det nya upplägget av vårbudgeten ökar väljarens möjligheter att förstå sig på och genomskåda de olika partiernas alternativ.

Herr talman! Om jag sade makroekonomiska de- taljer var det en felsägning. Jag har försökt att uppre- pa citatet som makroekonomiska resonemang. Det är de som är poängen. Jag tror att det ökar väljarnas möjlighet, t.ex. om regeringen - som majoriteten vill - skulle redovisa en inriktning på skattepolitiken, vilket man i dag inte gör. Jag tror att det skulle öka väljarnas möjlighet om man också redovisade hur man ser på saldomål och det finansiella sparandet, inte bara för det första året. Jag tror att det är en grav missuppfattning att tro att budgetprocessen har stramats upp med hjälp av det formella beslutet om utgiftstak år tre på våren i stället för på hösten, dvs. om man tar det några månader tidigare tre år tidigare, eller inte. Det är inte där stabi- liteten ligger. Den ligger i hela systemet. Vi vill göra systemet ändå bättre. Det vill uppenbarligen inte ni. Ni har gjort en helt annan bedömning än vad man gjorde när arbetet satte i gång och vad man gjorde i den omfattande analys i de förslag som finns, nämli- gen att det är ett problem att man fördjupar sig i de- taljerna först i april, maj och juni sedan även i sep- tember, oktober, november och december. Det är bättre om riksdagen kan koncentrera sig på en sak i taget och göra det ordentligt, dvs. övergri- pande inriktning, detaljer och utvärdering i stället för detaljer, detaljer, detaljer. Det finns dessutom ingenting som säger att välja- ren med hjälp av dagens ordning för vårproposition ändå får reda på hur det kommer att bli i höstbudge- ten. Vi vet alla att det finns ett antal frågor som ni inte har förhandlat färdigt om och som kommer att dyka upp då. Skattepolitiken - inte bara långsiktigt, utan för nästa år - kommer som en överraskning, glad eller inte, i höstbudgeten.

Herr talman! Jag vill klargöra frågan om synen på vad regeringen skriver i sina propositioner. Vi har inte haft något emot att regeringen i sin vårproposi- tion redovisar preliminära utgiftsramar eller utgift- stak. Vad vi har haft något emot är att man har en beslutspunkt som tvingar oppositionen att börja räkna nedifrån. Vi anser inte att man behöver skriva regeringen på näsan vad den ska skriva i sina propositioner i bröd- textform. Det är skillnaden mot det yttrande som Karin Pilsäter och Helena Bargholtz står bakom.

Herr talman! Jag tycker att oklarheten kvarstår. Ni säger att ni inte vill skriva regeringen på näsan. Frå- gan är vad man menar att det ska innehålla. Jag hävdar, som jag har gjort i hela den här dis- kussionen, att det inte är utgiftstaket år tre som avgör om man fördjupar sig i detaljer under våren eller inte, utan det är ramarna för år ett och möjligen åren två och tre. Det är ramarna som gör att vi fördjupar oss i detaljer. Jag hoppas att alla partier i fortsättningen kommer att ha den ambitionen att man tydligt redovisar sina övergripande riktlinjer för den ekonomiska politiken, inte bara i form av ord utan med viss konkretion vad gäller exempelvis saldomål och inriktning på skatte- politiken, precis som samtliga oppositionspartier har gjort. Majoriteten kräver faktiskt ändå fler detaljer av oss på de områdena. Jag tycker att vi alla ska ha den gemensamma am- bitionen att de övergripande frågorna - inte detaljerna - tydligt ska redovisas på våren. Utan att skriva nå- gon på näsan vad de ska och inte ska skriva skulle man kunna försöka ha en gemensam hållning kring detta så att vi inte hamnar i ett urval av olika detaljer som man väljer att plocka fram i olika sammanhang för att undvika det som saken egentligen ska handla om.

Herr talman! Betänkandet Riksdagen inför 2000- talet borde väl egentligen tilldra sig betydligt större uppmärksamhet än vad som nu är fallet - inte för att vi riksdagsledamöter tenderar att vara särskilt engage- rade i frågor som hänger samman med våra egna arbetsförhållanden, utan för att riksdagen, dvs. den folkvalda lagstiftande församlingen, utgör den svens- ka folkstyrelsens hjärta. I en bok har jag hittat ett utdrag ur 1954 års för- fattningsutrednings direktiv. Man kan bl.a. läsa föl- jande: Det demokratiska systemet måste äga arbetsdug- lighet för att kunna lösa de nya problem som sam- hällsomdaningen för med sig. Samtidigt utgör en aktiv folklig kontroll över regeringsmakten en förut- sättning för att demokratins jämlikhets- och rättfär- dighetsideal ska kunna förverkligas. Detta innebär icke endast att det måste finnas organisatoriska for- mer som ger människorna möjlighet att göra sitt in- flytande gällande. Det fordras också att de beslutande organen står i en så intensiv och allsidig kontakt med folkopinionen att medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som fattas. Försummas denna sida av sam- hällsomdaningen blir följden att människorna känner sig maktlösa inför den samhällsorganisation som de själva ska styra. Detta gäller väl i lika hög grad i dag. Demokratin kan förvisso inte reduceras till riksdagen. Demokratin och demokratins förutsättningar byggs och försvaras i första hand utanför detta hus och kan aldrig ses isole- rade från klassförhållanden, från könsbestämda makt- strukturer. Men den centrala folkrepresentationens möjligheter att fullgöra sina uppgifter, dess förmåga att uttrycka väljarnas åsikter och intressen, dess för- måga att omsätta dessa intressen i politiska beslut, är helt avgörande för ett demokratiskt samhälle. Man kan kanske uttrycka det så att en väl fungerande riks- dag är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för demokratin. Därför är det naturligt och nödvändigt att riksda- gen själv utvecklar och reformerar sina egna arbets- former i takt med att den samhälleliga verkligheten förändras. Till grund för KU:s förslag, och för våra beslut senare, ligger det arbete som har utförts i Riksdags- kommittén och i Riksdagsstyrelsen. Det är inga re- volutionerande förändringar som föreslås. Snarast är det väl ett försiktigt och noga avvägt justerande av våra arbetsformer på ett antal punkter. Det har också med ett par undantag kunnat göras i partipolitisk enighet. Vad gäller de två undantagen ber jag att få hänvi- sa till tidigare talare och till betänkandets text. Jag har personligen kanske i och för sig svårt att engagera mig lika mycket som Karin Pilsäter i de mer budget- tekniska frågorna, men i sak har hon rätt. Göran Magnusson har å sin sida rätt när det gäller utrikes- förvaltningens placering i detta sammanhang. Den stora politiska enigheten generellt sett är bra, inte därför att enighet i sig per definition skulle vara bättre än oenighet - absolut inte. Tvärtom tror jag att oenighet, polemik och argumentation från olika ståndpunkter och från olika intressen ligger i demo- kratins väsen och är nödvändiga för demokratins funktionssätt. Men om vi kan vara ense om demokra- tins spelregler kan vi med större tillförsikt ge oss in i den ideologiska och politiska striden om sakfrågorna. De här föreslagna förändringarna är alltså begrän- sade, men jag tror att det vore ett misstag att därav dra slutsatsen att demokratins och de demokratiska institutionernas problem är begränsade. Tvärtom är det nog så att den politiska demokratin står inför större utmaningar och större hot än vad vi kanske riktigt vågar inse, samtidigt som alltfler länder i värl- den inför politiska system med några av demokratins förutsättningar, flerpartisystem m.m. Detta är natur- ligtvis en oerhört glädjande utveckling. Samtidigt som detta sker verkar den faktiska makten i allt högre grad utövas någon annanstans än i de demokratiska församlingarna - kanske i de multi- nationella företagens styrelserum eller på den närmast mytiska finansmarknaden. Om demokratin blir allt- mer maktlös undergrävs också den demokratiska idén och stödet för den demokratiska idén. Om de folkval- da inget kan göra växer snart kraven på en stark man, en stark ledare, en führer. Vårt svar - och då menar jag inte enbart vi som för tillfället är folkvalda i den här församlingen, utan alla människor som vill försvara demokratin - måste vara att stärka politikens möjligheter, att stärka den politiska demokratin, inte försvaga den. Vi ska utvid- ga, inte inskränka, det område där demokratins prin- ciper gäller. Vi ska försvara folksuveränitetsprincipen och avvisa alla försök att binda, försvåra och fördröja de politiska besluten och majoritetens vilja till för- ändring. Vi ska göra de demokratiska institutionerna starkare och mer demokratiska, inte svagare och mindre demokratiska. Det är utifrån denna grundsyn som jag, mitt parti och många andra avvisar idéer om författningsdom- stolar, tvåkammarsystem, kvalificerade majoriteter etc. etc., som enbart, och åtminstone i första hand, avser att försvåra för det politiska systemet att funge- ra och försvåra för folkmajoritetens vilja att få ett genomslag. Det är ur detta perspektiv och med denna ut- gångspunkt som vi ser Sveriges fortsatta integrering i den europeiska unionens politiska system som myck- et problematisk. Jag tänker inte gå in på den debatten nu - det tillåter inte tiden. Jag vill avsluta med följan- de ord. I all sin anspråkslöshet är det här förslaget om re- formering av riksdagens arbetsformer ett steg i en riktning som innebär en förstärkning av den politiska demokratins möjligheter att göra sig gällande. Det är därför jag med glädje kan yrka bifall till ut- skottets förslag i dess helhet.

Herr talman! Det betänkande som vi i dag debat- terar borde, precis som Mats Einarsson sade, väcka lite mer uppmärksamhet, kanske framför allt i den här kammaren, där vi alla berörs av besluten. Det beslut som vi nu ska ta har dock föregåtts av väldigt många timmars arbete i olika grupper, och framför allt i Riksdagskommittén, som lade huvudförslaget. Varför har det lagts ned så mycket arbete på det- ta? Jo, det beror naturligtvis på att det är oerhört vik- tigt att vi i riksdagen har arbetsformer som stärker demokratin och som gör att vi inte behöver dubbel- jobba i en massa olika omgångar med sådant som vi kanske kan göra på ett enklare och bättre sätt och som ger möjligheter till det som är viktigt i en riksdag, nämligen uppföljning och utvärdering och framför allt de förändringar som EU-medlemskapet innebär på demokratin och möjligheterna att i riksdagen vara med och påverka. Jag yrkar för Miljöpartiet bifall till förslaget i det här betänkandet i dess helhet. Jag ska bara kort kommentera ett par av delfrå- gorna. Först är det bra att förändra budgetprocessen så att vi inte behöver ta ställning till en preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden redan under våren, vilket skapar onödigt dubbelarbete. I stället handlar vårpropositionen om allmänna riktlin- jer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Det är också en förbättring att regeringen senast den 14 maj varje år föreslås lämna resultatredovisningar i skrivelser, vilket ger samtliga partier bättre underlag vid bedömningar av makroekonomiska fördelnings- mässiga konsekvenser. Den ständigt återkommande frågan om att propo- sitionerna måste spridas över året finns också med i betänkandet och bör väl nu, efter alla dessa år av påpekanden, till slut få ett genomslag. Även om ett tillkännagivande inte görs understryker utskottet det angelägna i att få en sådan spridning. Anhopningarna vissa tider på året skapar problem, framför allt för oppositionspartierna. En annan fråga som är av särskild vikt handlar om riksdagens inflytande i frågor som rör EU. Kravet på större möjligheter för fackutskotten att påverka är en förutsättning för att riksdagens roll inte ska tunnas ut eller degraderas. Det innebär att utskotten måste komma in tidigt i ståndpunkts- och beslutsprocessen. Fackutskottens upprättande av promemorior över EU-relaterade frågor är ett steg i rätt riktning. En särskild EU-debatt en gång om året med regeringsfö- reträdare är behövlig, inte minst med tanke på den allt tydligare utvecklingen mot en federalistisk färdrikt- ning som unionen nu tycks ta. Det kunde vi bl.a. konstatera efter gårdagens utspel om att EU nu be- stämmer över vår alkoholpolitik och att vi därmed måste ändra på alkoholskatterna. Vi får inte längre begränsa oss till inrikespolitiska frågor när vi nu är så beroende av det som beslutas i Bryssel. Det måste hela tiden finnas parlamentariska möjligheter att påverka regeringen, ändra regeringens ståndpunkter och beslutsinriktning. Det gäller inte minst i lagstiftningsfrågor, där riksdagens suveränitet urholkas steg för steg. Vi har en skyldighet att försva- ra vårt eget parlamentariska och demokratiska system och därmed arbeta mer för mellanstatlighet och att ta tillbaka de beslutsområden där EU inte borde få fatta beslut med överstatlig verkan. Allt som stärker riksdagens inflytande är därför nödvändigt. För oss har det på flera områden redan gått för långt. Vi anser att det är oacceptabelt med en utveckling som fråntar folkets representanter reellt inflytande över nationella frågor och möjlighet till större restriktivitet i miljö- och hälsofrågor. Det är oacceptabelt med en inriktning mot ett Europas för- enta stater med gemensam utrikes- och säkerhetspoli- tik och försvarspolitik, gemensam valuta och asylpo- litik, där vi inte längre kan bestämma utan måste finna oss i en allt hårdare och mindre human politik, ett EU som lägger sig i t.o.m. skatter och sociala frågor. Detta påverkar naturligtvis riksdagens arbete. Riksdagens ökande inflytande över EU-politiken är den möjlighet vi har att aktivt försöka styra ut- vecklingen mot ett mer mellanstatligt, alleuropeiskt och internationellt samarbete i framtiden. Förutom att informationen från regeringen till riksdagen måste ökas för riksdagens möjligheter till inflytande är det bra att betänkandet betonar behovet av att utreda allmänhetens möjligheter till ökad EU- information. Är det något som behövs i en djungel av beslut och direktiv från EU så är det klargöranden och möjligheter för var och en att förstå och kunna ta ställning till det som beslutas. En sådan information är inte bara önskvärd. Det är en demokratisk skyldig- het.

Herr talman! Vår anmälan till den här debatten kom att ske någon timme för sent i går. Det är anled- ningen till min placering på talarlistan. Jag kan för- säkra Göran Magnusson att jag hann lyssna på hans inlägg. Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 2, i likhet med övriga företrädare för de borgerliga partierna. Samtidigt kan jag också uttrycka min tillfredsställelse över den relativt breda majoritet som står bakom betänkandet som sådant. Herr talman! En person som kommer in i den svenska riksdagen och får uppleva hur den arbetar i dag blir naturligtvis oerhört förvånad över den om- fattande tid som åtgår till budgetprocessen, både på våren och på hösten. Vad den personen framför allt skulle komma att förvånas över är att budgetproces- sen som sker under våren i stort sett repriseras under hösten. Man ägnar dubbelt arbete åt i stort sett samma frågor. Det kan man möjligen ha synpunkter på i största allmänhet utifrån riksdagsledamöternas arbets- situation. Men det innebär framför allt att andra upp- gifter blir gravt försummade. Ur den synpunkten är det tillfredsställande att man nu genomför en ytterli- gare reformering av budgetprocessen på så sätt att vi under våren förhoppningsvis kan ägna oss åt de makroekonomiska frågorna, t.ex. skattepolitikens inriktning, men att vi inte ska behöva fördjupa oss i detaljer. Göran Magnusson tycks betrakta den förändring- en som en desarmering av kraften i vårpropositionen. Jag har förstått att regeringens företrädare tror att det ska bli effekten. Man upplever uppenbarligen från regeringsperspektivet att man kommer att slarva med budgetarbetet under sommaren inför höstpropositio- nen om man inte har fått ett konkret beslut från riks- dagen under våren beträffande utgiftstaket för år 3. Jag vill med kraft framhålla att ingenting hindrar regeringen och eventuella stödpartier att komma fram till alla konkreta detaljer inför höstpropositionen redan under våren och även skriva det i den proposi- tion som avlämnas. Däremot ska riksdagen avhålla sig från att fatta det konkreta sifferbeslutet beträffan- de utgiftstaket för år 3 och även ramarna för de olika åren. I det ögonblick man tvingar riksdagen att fatta de besluten innebär det med automatik att ett mycket omfattande och detaljrikt motionsarbete utlöses hos oppositionspartierna. Det motionsarbetet ska med fördel förläggas till hösten, då man ska fatta dessa konkreta detaljbeslut. Herr talman! Jag vill notera att Riksdagskommit- téns arbete nu har lett till att vi får en reformerad budgetprocess. Den var ju reformerad sedan tidigare. Nu har vi också fått en oberoende riksrevision under riksdagen och skapar tid för uppföljning och utvärde- ring från riksdagen under våren. Det är ett mycket tillfredsställande resultat av Riksdagskommitténs arbete.

Herr talman! Jag skulle först vilja konstatera att budgeten är det instrument som används för att ge- nomföra politikens inriktning. Det är inte bara en kameral fråga, utan det handlar om politikens inrikt- ning. Jag uppfattar finansutskottets företrädare Len- nart Hedquist som om tyngdpunkten ska läggas på redovisning, uppföljning och kontroll. Jag har ingen- ting emot att man sysslar med det också. Det är an- geläget. Jag står bakom utskottsförslaget i det avse- endet. Men ibland tenderar det att handla mer om att kontrollera besluten än att koncentrera sig på beslu- tens innehåll. Det kommer vi att få lov att diskutera under åren framöver. Min fråga till Lennart Hedquist blir varför det är så bra att slopa den fasthet som vårbudgeten hittills har medfört och förlägga arbetet till hösten. Man kan stödja sig på olika uttalanden. Lennart Hedquist har i olika sammanhang ansett att Riksbanken är bland de klokare institutioner som vi har i landet. Dessutom uppfyller Riksbanken höga krav på oberoende. Riksbanken säger i sitt remissyttrande föjande: "Riksbanken ställer sig dock mera tveksam till för- slaget att även ram- och takbesluten skall förläggas till hösten. Anledningen till detta är bl.a. att riksda- gens takbeslut är en viktig utgångspunkt för regering- ens budgetarbete. Riksbanken ser en risk i att en sena- reläggning av takbeslutet kan leda till att regeringens budgetarbete blir alltför styrt av de underifrån kom- mande anspråken på budgetutrymme." Det är min ena fråga, hur Lennart Hedquist kommenterar det. Den andra frågan är följande. I besluten ingår också ramar för den kommunala ekonomin. Hur kommer det att fungera i det av Lennart Hedquist så varmt omhuldade systemet?

Herr talman! När det först gäller den kommunala ekonomin och ramarna för den förutsätts de finnas med i vårpropositionen även i fortsättningen. Därut- över vill jag med en viss tydlighet ange att effekten av nuvarande ordning är att man gravt försummar uppföljning och utvärdering. Ett tecken på detta är när vi i morgon kommer att behandla årsredovisningen för staten för föregående år. Den ägnas knappt något som helst intresse både i motioner och egentligen även från utskottet. Det beror inte på att det är ointressant utan på att andra frågor har trängt ut fokuseringen på utvärdering och uppföljning. Vad Riksbanken har sagt är förmodligen att man är rädd för att en regering kommer att slarva med budgetprocessen om det inte är så att den ska föra fram beslutet till riksdagen redan under våren. Jag vill kraftigt framhålla att en regering naturligtvis ska ge ordentliga riktlinjer för sin budgetprocess i departe- menten och se till att vi får ett bra budgetmaterial på hösten. Men det måste man kunna få fram utan att tvinga riksdagen till ett budgetarbete. Som representant för ett oppositionsparti finner jag det ganska frustrerande att vi ska behöva skriva dubbla motioner, dels partimotioner i slutet av april, dels partimotioner i början av oktober. De kommer i stort sett kommer att innehålla samma sak, nämligen vårt alternativ för den ekonomiska politiken men också vårt alternativ för detaljerna på de olika utgifts- områdena. Detta är inte ett vettigt sätt att använda vår tid på. Framför allt innebär det att vi inte kommer att funge- ra som medborgarnas företrädare på ett riktigt sätt. Då måste vi ägna frågor om utvärdering och uppfölj- ning betydligt mer tid.

Herr talman! Nu säger Lennart Hedquist att den kommunala ekonomin ska fastställas på våren. Ford- rar inte också det motioner, och innebär inte också det något slags dubbelarbete? Det finns inget i systemet som kräver någon fastställelse av kommunala eko- nomiska ramar eller annat. Det är ett åtagande från den regering som finns, men riksdagen ska ändå inte fastställa detta. Jag tycker att det resonemang som Lennart Hedquist här för är inkonsistent. Beträffande dubbelarbetet och dubbla motioner kan jag inse att det är möjligt att detaljeringsgraden i vårpropositionen har blivit för hög och att det egent- ligen är problemet. Samtidigt tycker jag inte att man ska desarmera kraften i vårpropositionen på det sätt som man nu gör. Det borde vara möjligt att både från regeringens sida och från oppositionens sida hitta möjligheter och metoder för att komma till rätta med det som är definierat som problemet med dubbelar- bete. Både Karin Pilsäter och andra diskuterar här som om regeringen ständigt vore densamma och opposi- tionen ständigt vore densamma. Det kan ju bli om- bytta roller. Hela systemet bygger på att det faktiskt ska kunna bli det. Därför bör man tänka på det i ett lite bredare perspektiv än bara i termer av opposition eller regering. Riksbanken anser att regeringen även i fortsätt- ningen bör lägga fram förslag till tak för statsutgifter- na på våren. Anledningen är att den ser en risk för att de skulle växa snabbare när det inte finns en begräns- ning som utgångspunkt för budgetarbetet.

Herr talman! Jag tycker att det är relativt rimligt att regeringen lägger fram ett sådant förslag till tak, och jag utgår från att man har arbetat fram det. Vad det här handlar om är huruvida det taket ska beslutas av riksdagen under våren eller om den ska fatta de samlade budgetbesluten i det sammanhanget under hösten. Jag utgår ifrån att Göran Magnusson har läst fi- nansutskottets yttrande där vi har påtalat att en rege- ring alltid bör kunna styra budgetarbetet med samma fasthet i det interna budgetarbetet genom beslutade utgiftsramar i regeringen. Det bör alltså inte vara just detta att riksdagen gör ett klubbslag som är avgöran- de. Om man ställer kravet på att riksdagen ska göra det klubbslaget på våren måste oppositionspartierna i detalj redovisa hur de har räknat fram det alternativa utgiftstaket. Massmedierna kommer att fästa stort avseende vid dessa uträkningar. Då ställs kravet på mycket detaljerat budgetalternativ redan under våren. Det är för att vi ska undvika det dubbelarbetet med detaljerade budgetalternativ under våren som det är viktigt att Riksdagskommitténs förslag kan gå igenom och att regeringen också arbetar med ut- gångspunkt från detta.

Herr talman! Lennart Hedquist förespråkar här varmt, och stöder sig också på finansutskottsmajori- teten, att regeringen ska lägga fram förslag till ramar och de olika siffror som ska gälla. Javisst, det tycker också jag. Men det ska också gälla oppositionen. Om man har krav på att regeringen ska visa korten är det väl rimligt att också oppositionen visar korten och inte bara sysslar med makroekonomi och andra sådana frågor som man nu tänkt sig att man ska ägna sig åt i det här sammanhanget. Det är min slutreplik.

Herr talman! Det kan mycket väl bli så. Det kan vara naturligt för oppositionspartierna att också redo- visa mycket av sitt kommande budgetmaterial redan i anslutning till att man tar ställning till de ekonomiska riktlinjerna. Det viktiga för oss har varit att säkerställa att inte riksdagen som sådan ska bli paralyserad av detta budgetarbete redan under våren, dvs. att vi ska få arbetet först på våren och därefter samma arbete igen på hösten, och att man får utskottsrundorna och re- misserna till utskotten av materialet. Det är därför som Riksdagskommittén grundat på referensgruppens arbete har utgått ifrån att man kan klara en vårproposition som innehåller de makroeko- nomiska riktlinjerna eller de makroekonomiska reso- nemangen, som Göran Magnusson har kallat dem, och att man sedan går över till själva bugetarbetet på hösten. En regering har som sagt alltid möjlighet att redo- visa så mycket som möjligt av sitt material redan under våren. Det är naturligtvis bra. Det är självfallet så att ett oppositionsparti också redan under våren kommer att arbeta med sina motioner som kommer att behandlas under hösten. Vi har också varit överens om att om det skulle visa sig att de farhågor som har uttryckts från vissa håll skulle besannas har man naturligtvis möjlighet att korrigera även detta beslut. Det har även konstitu- tionsutskottet tagit fasta på i sitt utlåtande.

Herr talman! Jag vill bara göra ett kompletterande inlägg med anledning av det Göran Magnusson säger. Han talar här som om det vore så i dag att den sittan- de regeringen visar korten i vårpropositionen. Den visar vissa kort. Det kan t.ex. gälla 300 miljoner mer till arbetsförmedlingen. Men den visar inte de korten som gäller den övergripande inriktningen. Den visar inte vilka mål man har för det finansi- ella sparandet åren två och tre. Den visar inte vad man tänker fylla ut den gigantiska budgeteringsmar- ginalen för tillkommande reformer med. Däremot har den i sina förhandlingar med sina stödpartier uppen- barligen fyllt kylskåpet med allehanda produkter, varav en del talar man om nu och en del talar man inte om nu. Detta gör att det inte blir någon ordning på budgetbehandlingen och behandlingen av den ekonomiska politiken. Detta, herr talman, oroar mig i det fall att rege- ringen tänker fortsätta att agera så här till dess att den blir utbytt. Jag vill samtidigt passa på att meddela att vi som i dag utgör oppositionen har tilltro till vår egen förmå- ga att bedriva ett omfattande och väl utvecklat bud- getarbete och göra det färdigt utan att behöva redovi- sa delar av arbetet i en vårproposition och samtidigt mörka de kort som handlar om de övergripande frå- gorna. Jag hoppas att Göran Magnusson i den del han uppenbarligen inte under den tidigare behandlingen har tagit intryck av alla de argument som har fram- förts i frågan i stället har tagit intryck under denna debatt. Om inte så välkomnar jag ett längre besök i kammaren under morgondagens ekonomiskpolitiska debatt. Då, om inte annars, kommer det nämligen att framstå med all önskvärd tydlighet att om det ska bli någon stadga vad gäller beslut kring inriktningen på den ekonomiska politiken så måste det i varje fall från den sida Göran Magnusson representerar med hjälp av riksdagsbeslut komma en rejäl förändring.

Herr talman! Den proposition som vi här behand- lar är intressant ur många aspekter. Även om rege- ringen begår fel och har konstigheter för sig i många sammanhang så skulle jag nog vilja säga att just detta ärende är extremt dåligt skött. Herr talman! Riksdagen beslutade i november år 2000 att de digitala TV-sändningarna skulle byggas ut i hela landet. Regeringen har därefter, den 21 de- cember år 2000, gett de TV-företag som tidigare hade rätt att sända i samtliga fem försöksområden rätt att också sända i hela landet. Herr talman! Detta beslut förändrade rättsläget för TV 4:s koncessionsavgifter, som ju gäller det analoga nätet, dock utan att regeringen insåg att så skulle ske. I villkoren för TV 4 gäller att koncessionsavgift ska betalas om företaget i hela landet sänder TV-program under förutsättning att företaget har rätt att sända reklam i sådan sändning och är ensamt om denna rätt. Genom beslutet den 21 december år 2000 upphävdes den ensamrätten för TV 4. Regeringen borde redan tidigare ha insett att be- slutet av den 21 december skulle stå i konflikt med TV 4:s ensamrätt enligt lagen. Men denna konflikt uppdagades först i samband med att Radio- och TV- verket den 24 april i år fastslog att den fasta delen av TV 4:s koncessionsavgift inte ska utgå under 2000. I skälen anför verket konsekvenserna av regeringens beslut den 21 december år 2000. Radio- och TV- verket avser att senare besluta om de rörliga avgifter- na. Först i föreliggande proposition konstaterar rege- ringen, vad gäller rättsläget, att det nu inte längre finns grund för att ta ut koncessionsavgift av TV 4 och att lagstiftningen måste justeras med hänsyn till detta. Och det är inte små pengar som det handlar om - ca 500 miljoner kronor på ett år. Fru talman! Det är vidare anmärkningsvärt att re- geringen inte har upptagit överläggningar med TV 4 om situationen och därefter till riksdagen avgett för- slag till lösning när det gäller de misstag som begåtts. I sändningstillståndet föreskrivs nämligen att över- läggningar mellan staten och tillståndshavaren ska inledas i vissa situationer, bl.a. om förändringar av avgiften. Det är uppseendeväckande att regeringen ensidigt föreslår förändringar i tillståndsvillkoren. Det kan starkt ifrågasättas om detta agerande står i över- ensstämmelse med de grundläggande förutsättningar- na för avgiftsplikten. I botten på det här ligger ett grundläggande avtal som sedan under tidens gång har förändrats till sänd- ningsvillkor. Det är egentligen ett avtalsbrott som man begår här. I stället väljer regeringen att oerhört snabbt - t.ex. hade det berörda företaget tre arbetsdagar på sig att utarbeta remissvar - lägga fram en proposition om förändringar i lagen. Regeringen gör det dessutom utan att höra Lagrådet, vilket den är skyldig till enligt regeringsformen 8 kap. 18 §. Underlåtenhet får endast ske då Lagrådets yttrande skulle sakna betydelse eller fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avse- värt men uppkommer. Fru talman! Regeringen har därvidlag gjort en to- tal felbedömning. Lagrådets yttrande skulle ha haft betydelse, vilket visas av det nu avlämnande yttrandet från Lagrådet till konstitutionsutskottet. Mot bak- grund av yttrandet till konstitutionsutskottet står det också klart att det men som uppkommer är det som regeringen skapar genom att inte höra Lagrådet. Skulle man ha fullföljt propositionen endast med Lagrådets justering så skulle det ha kostat Statsverket uppåt 500 miljoner kronor. Fru talman! Syftet med regeringens förslag är allt- så att TV 4 genom förändring i lagen ändå ska bli skyldigt att inbetala samma nivå för koncessionsav- giften som före beslutet den 21 december år 2000. Hur denna summa skulle framräknas framgår av punkt 3 i övergångsbestämmelserna för den förändra-