Övergrepp på kvinnor och barn

Betänkande 1993/94:JuU3

Justitieutskottets betänkande 1993/94:JUU03

Övergrepp på kvinnor och barn

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Innehållsförteckning

1993/94
JuU3

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal frågor som
rör övergrepp mot kvinnor och barn och som väckts genom motioner
under den allmänna motionstiden år 1993. Utskottet avstyrker
samtliga motioner.

Motioner

1992/93:Ju608 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, kds) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheten att döma svenska medborgare
som begår sexuella övergrepp mot barn i andra länder vid svensk
domstol och straffa dem enligt svensk lag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att svenska domstolar och nämndemän bör
ges ökad upplysning om barnsexturismen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Sveriges medverkan i internordiskt och
internationellt samarbete.

1992/93:Ju616 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av den beslutade utredningen
om kriminalisering av prostitution,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utredningen endast bör avse
kriminalisering av kunderna i prostitutionsförhållanden.

1992/93:Ju622 av Elisabeth Persson m.fl. (v, s, fp) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
brottsbalken att köp av prostituerade kriminaliseras.

1992/93:Ju627 av Birgit Henriksson m.fl. (m, s, fp, c, kds,
nyd, v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om förlängning av
preskriptionstiden när det gäller sexuella övergrepp mot barn.

1992/93:Ju628 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson
(nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar upphäva preskriptionstiden för
sexuella övergrepp,

2. att riksdagen -- om yrkande 1 om upphävande av
preskriptionstiden inte bifalls -- beslutar förlänga
preskriptionstiden till 25 år för sexuella övergrepp.

1992/93:Ju647 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson
(nyd) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär sådant förslag till
ändring i brottsbalken att den som utnyttjar ett barn sexuellt
utomlands och gärningen enligt det landets lag inte är straffbar
ändå skall kunna åtalas och dömas för brott i Sverige,

3. att riksdagen hos regeringen begär sådant förslag till
ändring av brottsbalken, att en svensk medborgare som utomlands
ådöms ett lindrigare straff för sexuellt brott skall kunna
åtalas på nytt i Sverige och dömas till ett högre straff.

1992/93:Ju802 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
barn som brottsoffer måste ges ökat stöd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
ökad tilltro måste sättas till barns vittnesmål i rättsliga
sammanhang.

1992/93:Ju803 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
verksamheten med kontaktförmedling av utländska kvinnor bör
upphöra,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
utlänningslagen bör ändras så att inte den s.k. tvåårsregeln
automatiskt tillämpas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kopplerilagens bestämmelser bör prövas vid verksamhet med
kontaktannonser.

1992/93:Ju805 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kunskapsunderlag om kränkning av små barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förtydligande av lagstiftning om kränkning
av små barn.

1992/93:Ju809 av Karin Starrin m.fl. (c, m, fp, kds) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att gärningsmännen bör specialbevakas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en våldtäktsklinik.

1992/93:Ju813 av Lena Boström och Carin Lundberg (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om våld mot kvinnor.

1992/93:Ju816 av Isa Halvarsson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det angelägna i att skyndsamt utvärdera
möjligheten till livvaktsskydd och teknisk larmutrustning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skärpning av besöksförbudslagen.

1992/93:Ju818 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om kvinnofrid.

1992/93:Ju822 av Laila Strid-Jansson (nyd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om elektronisk varningssändare på vissa
personer där andra medel inte hjälper för att avvärja angrepp
eller brottslig handling till skydd för brottsoffren.

1992/93:Ju832 av Birthe Sörestedt och Sigrid Bolkéus (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att inrätta en kommission för att bekämpa
våldet mot kvinnor.

1992/93:Ju839 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, nyd, v)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om särskilda våldtäktsmottagningar för
kvinnor som utsatts för våld.

1992/93:Ju845 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärdsprogram för kvinnofrid.

1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utvärdering av samhällets insatser för
att motverka våld mot kvinnor.

1992/93:U640 av Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) vari
yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheten att döma svenska medborgare
för sexuellt utnyttjande oavsett i vilket land brottet begås,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetet mot sexuellt utnyttjande av barn.

1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om terapikostnader,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om preskriptionstiden vid sexualbrott.

Utskottet

Inledning

Ett stort antal åtgärder har på senare år vidtagits på olika
områden för att motverka våld och andra övergrepp på kvinnor och
barn och för att mera allmänt stärka brottsoffrens ställning. Ny
lagstiftning har införts samtidigt som ändringar gjorts i
befintliga lagar, och andra åtgärder har inriktats på att
åstadkomma förbättringar såväl vad avser förebyggande åtgärder
som skydd för brottsoffer.

Utskottet redovisar inledningsvis -- utöver det som nedan
anförs i samband med redovisningen av pågående utredningsarbete
och de aktuella motionerna -- kortfattat några av de åtgärder
m.m. som vidtagits såväl av myndigheter som av ideella
organisationer m.fl. för att förbättra hjälpen till och skyddet
av kvinnor och barn.

Under det senaste decenniet har lokala kvinnojourer växt fram.
Kvinnojourernas verksamhet bygger på ideella åtaganden och utgör
ett komplement till samhällets insatser. Under senare år har
kvinnojourerna fått ett väsentligt utökat stöd från det
allmänna. En kartläggning av kvinnojourernas verksamhet
redovisas i en rapport från Socialstyrelsen (SoS 1990:38).

Regeringen tillsatte år 1989 en arbetsgrupp inom
regeringskansliet för att arbeta med frågor om våld mot kvinnor.
Arbetsgruppen föreslog ett samlat åtgärdsprogram som bl.a. avsåg
fortbildning, stöd till lokala utvecklingsarbeten och till
kvinnojourerna samt Riksorganisationen för kvinnojourer i
Sverige (ROKS).

Landstingsförbundet initierade för några år sedan en kampanj
inom sjukvården, Vården mot våld. Målet var att personalen inom
hälso- och sjukvården skulle få ökade kunskaper såväl i att
upptäcka vilka patienter som varit föremål för våld som att ta
hand om dem.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala pågår för närvarande
projektet Omhändertagande vid kvinnomisshandel. Inom projektet
har bl.a. utarbetats ett handlingsprogram för behandlingen av
misshandlade kvinnor såväl avseende läkarundersökningen och
dokumentationen av skador som handläggning av sekretessfrågor.

I propositionen om en ny jämställdhetslag (prop. 1990/91:113,
1990/91:AU17, rskr. 288) redovisades ett åtgärdsprogram med
tonvikt på regionalt utvecklingsarbete och fortbildning av
berörda personalgrupper liksom för ett förbättrat akut skydd för
kvinnor som utsatts för våld eller hot därom. Åtgärderna berör
ett mycket stort antal personer inom rättsväsendet,
socialtjänsten samt hälso- och sjukvården.

Som en följd av riksdagens beslut att anta propositionen om ny
jämställdhetslag fick Socialstyrelsen medel till ett regionalt
utvecklingsprojekt rörande våld mot kvinnor. Avsikten är att få
fram metoder och modeller för ett förbättrat samarbete mellan
myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten, hälso- och
sjukvården samt olika frivilligorganisationer.

Den 1 juli 1991 inrättades vid Uppsala universitet en
professur i sociologi, särskilt kvinnoforskning med inriktning
på frågor som rör våld mot kvinnor. Härutöver har regeringen
beslutat att låta göra en översikt över pågående och avslutad
forskning rörande våld mot kvinnor. Studien kommer att
överlämnas till regeringen inom kort.

Den 1 juli 1988 trädde lagen (1988:688) om målsägandebiträde i
kraft (prop. 1987/88:107, JuU33, rskr. 318). Lagen innebar att
målsägande fick rätt till eget juridiskt biträde vid
förundersökning och rättegång vid vissa typer av brott, främst
grövre sexuella övergrepp. Den 1 januari 1991 utvidgades
möjligheterna att få målsägandebiträde, och numera föreligger
rätt att få sådant biträde i alla mål rörande sexualbrott
(1989/90:JuU5, rskr. 65). Vid övriga brott där målsägandebiträde
kan komma i fråga, t.ex. misshandel och olaga hot, har
möjligheterna att få biträde blivit mera generösa genom
lagändringen.

I departementspromemorian Några brottsofferfrågor (Ds 1992:24)
föreslås ytterligare utvidgningar av möjligheterna att få
målsägandebiträde. I promemorian föreslås också utökade
möjligheter till allmän rättshjälp och annat ekonomiskt bistånd
åt brottsoffer i angelägenheter som behandlas utomlands.
Promemorian har remissbehandlats, och en proposition kan
förväntas under hösten.

Den 1 juli 1992 trädde ändringar i kraft (prop. 1991/92:35,
JuU7, rskr. 159) beträffande vissa av sexualbrotten i 6 kap.
brottsbalken (BrB). Syftet med ändringarna var att stärka
skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella
sammanhang och att i strafflagstiftningen ytterligare markera
allvaret i sexuella övergrepp mot barn.

Den 1 juli 1993 ändrades och i huvudsak skärptes straffen för
bl.a. ett antal vålds- och sexualbrott (prop. 1992/93:141,
JuU16, rskr. 220). Härigenom stärks det straffrättsliga skyddet
för utsatta grupper, särskilt för kvinnor som utsätts för våld
och hot samt för barn.

Kommittén om ideell skada har i augusti 1992 lagt fram
delbetänkandet Ersättning för kränkning genom brott (SOU
1992:84). Kommittén föreslår nya regler om ersättning för
lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga
friheten eller annat integritetskränkande brott. Betänkandet har
remissbehandlats och förslagen bereds nu i
Justitiedepartementet.

I departementspromemorian Brottsoffren i blickpunkten (Ds
1993:29), som för närvarande remissbehandlas, föreslås en mängd
åtgärder för att i olika hänseenden ytterligare stärka
brottsoffrens ställning.

En lagrådsremiss som behandlar frågor om frihet från ansvar är
under utarbetande inom regeringskansliet. Arbetet grundar sig
framför allt på Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande (SOU
1988:7) Frihet från ansvar och på överväganden gjorda av
Våldskommissionen, redovisade i kommissionens slutbetänkande
(SOU 1990:92) Våld och brottsoffer. I lagrådsremissen kommer
att redovisas överväganden rörande bl.a. bestämmelserna om
nödvärn och nöd.

Justitiedepartementet har även givit ut en handbok, Misshandel
och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn (tredje reviderade
upplagan, 1991), vilken främst riktar sig till dem som i sitt
arbete kommer i kontakt med offer för misshandels- och
sexualbrott.

Slutligen förtjänar att nämnas att projektet Kvinnor och
handikapp under våren 1993 gett ut rapporten Våld mot
handikappade flickor och kvinnor. I rapporten Kvinna och
invandrare, utgiven i september 1992, belyser Statens
invandrarverk bl.a. misshandlade invandrarkvinnors situation.

Pågående utredningsarbete m.m.

Regeringen tillkallade den 11 mars 1993 en särskild utredare
för att göra en översyn av samhällets åtgärder mot prostitution
(dir. 1993:31). Utredaren skall kartlägga prostitutionens
omfattning i Sverige och särskilt belysa de olika problem som är
förknippade med prostitution samt orsakerna till dessa.
Utredaren bör, enligt direktiven, utarbeta eventuella förslag
till förbättringar av samhällets insatser. Frågan om en
kriminalisering är en lämplig metod för att motverka
prostitutionen och dess konsekvenser skall därvid
förutsättningslöst undersökas.

Regeringen har därefter den 1 juli 1993 beslutat att tillsätta
en särskild kommission (dir. 1993:88) för att utifrån ett
kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot
kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld.

Kommissionen skall enligt sina direktiv bl.a. göra en
utvärdering och allmän översyn av tillämpningen av de regler som
rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade
brott, t.ex. olaga hot och ofredande, och överväga möjligheterna
att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma till rätta med
sådana brott. Kommissionen skall också undersöka hur långa
handläggningstiderna hos de brottsutredande myndigheterna, dvs.
polis- och åklagarmyndigheterna, är för de brott som innefattar
övergrepp mot kvinnor samt i det sammanhanget se om rutinerna
för handläggningen av sådana brott kan förbättras. Kommissionen
skall även kartlägga i vilken omfattning och i vilka situationer
socialtjänsten samt hälso- och sjukvården kommer i kontakt med
kvinnor som har utsatts för våld och redovisa om det finns
hinder för att inom dessa huvudmäns områden skydda och stödja
samt ge adekvat behandling till dessa kvinnor samt lämna förslag
om hur sådana eventuella hinder kan övervinnas. I sammanhanget
skall kommissionen överväga om det finns behov av att inrätta en
eller flera s.k. våldtäktskliniker och om så är fallet närmare
ange förutsättningarna för en sådan verksamhet. Kommissionen
skall bl.a. också göra en kartläggning och bedömning av de
nuvarande behandlingsmetoderna för män som gjort sig skyldiga
till övergrepp mot kvinnor samt undersöka om s.k. punktbevakning
av de våldsverkande männen är möjlig och lämplig i kombination
med andra metoder som skyddar utsatta kvinnor och lämna förslag
om hur en sådan punktbevakning i så fall skulle kunna utformas.

Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande utarbetandet
av en departementspromemoria i vilken kommer att tas upp frågor
rörande bl.a. preskriptionstiderna för sexualbrott mot barn, en
utvidgad kriminalisering av barnpornografibrott samt frågor som
rör sexuellt umgänge med barn. Arbetet beräknas vara slutfört
inom kort.

Inom kriminalvården bedrivs utvecklingsarbete bl.a. av olika
behandlingsmetoder för män som gjort sig skyldiga till övergrepp
på kvinnor och barn. Fängelseutredningen (dir. 1992:36) har
bl.a. i uppgift att klarlägga hur riksdagens målsättning att
utöka behandlingen av dessa män skall kunna uppnås. Arbetet i
den delen beräknas vara slutfört vid årsskiftet 1993/94.

Övergrepp m.m. på kvinnor

Kvinnovåldskommission m.m.

I motion Ju832 (s) förespråkas en kommission för bekämpning av
våld mot kvinnor, och i motion Ju846 (s) efterlyses en samlad
utvärdering av samhällets insatser för att motverka våld mot
kvinnor. I motionerna Ju813 (s), Ju818 (-) och Ju845 (s)
föreslås brett upplagda åtgärder mot kvinnovåld.

Regeringen har som nyss nämnts nyligen beslutat tillsätta en
kommission för att göra en översyn av frågor som rör våld mot
kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld.
Utskottet konstaterar att motionsönskemålen härigenom är
tillgodosedda, och utskottet avstyrker bifall till motionerna
Ju813, Ju818, Ju832, Ju845 och Ju846 i nu behandlad del.

Kriminalisering av prostitutionskontakter

I motionerna Ju616 (s) och Ju622 (v, s, fp) begärs åtgärder
för att kriminalisera köparens förfarande i ett
prostitutionsförhållande.

Frågan om kriminalisering av prostitutionskontakter har flera
gånger varit aktuell i utskottet (se senast 1992/93:JuU15 med
där gjorda hänvisningar). Utskottet ansåg då sammanfattningsvis
att frågan om kriminalisering av prostitution borde få en
ordentlig genomlysning.

Regeringen har under våren tillkallat en särskild utredare för
att göra en översyn av samhällets åtgärder mot prostitution. I
direktiven sägs bl.a. att frågan huruvida en kriminalisering är
en lämplig metod för att motverka prostitutionen och dess
konsekvenser förutsättningslöst bör undersökas.

I det beredningsläge saken för närvarande befinner sig saknas
det anledning för riksdagen att göra några uttalanden. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna Ju616 och Ju622.

Oetisk kontaktförmedling m.m.

I motion Ju803 (kds) förespråkas dels åtgärder för att stoppa
förmedlingen av kontakt med utländska kvinnor, dels att den s.k.
tvåårsregeln i utlänningslagen inte bör tillämpas automatiskt
samt dels att verksamheten med sådana kontaktannonser som här
avses bör prövas mot kopplerilagstiftningen.

Möjligheterna att förmedla utländska kvinnor -- t.ex. för
äktenskap -- till män som är bosatta i Sverige är beroende av
utlänningslagstiftningens regler om invandring i s.k.
anknytningsfall. Enligt dessa beviljas uppehållstillstånd
regelmässigt för vissa nära anhöriga, bl.a. make/maka eller
samboende. Ett uppehållstillstånd är permanent eller gäller för
viss tid. Under förutsättning att bosättningen här avses bli
beständig eller långvarig skall i princip permanent tillstånd
beviljas. För make eller samboende gäller emellertid -- om
äktenskapet eller samboendet har uppkommit kort tid före eller
efter inresan -- en ordning med uppskjuten
invandringsprövning. Detta innebär att utlänningen vanligen
beviljas fyra temporära uppehållstillstånd om vardera sex
månader innan han eller hon accepteras som invandrare. Skulle
äktenskapet eller samboförhållandet upphöra före denna
tvåårsperiods utgång kan den utländska parten ändå beviljas
fortsatt tillstånd, men det krävs då att det föreligger särskilt
ömmande omständigheter eller att det skulle framstå som stötande
för rättskänslan att vägra fortsatt tillstånd.

Utskottet har tidigare i fråga om sådan kontaktförmedling som
det här gäller uttalat (1987/88:JuU12 s. 20 och 1990/91:JuU21 s.
13 f), att verksamhet som kan sägas gå ut på att "importera"
kvinnor till Sverige kan vara djupt oetisk och kränkande för de
inblandade parterna och att den som i vinningssyfte ägnar sig åt
sådan verksamhet på ett cyniskt sätt utnyttjar inte bara
kvinnors önskan om ett bättre liv utan också mäns kontaktbehov
och osäkerhet. Utskottet ansåg att åtgärder borde vidtas mot
denna typ av kontaktförmedling.

Beträffande frågan huruvida kopplerilagstiftningen kan bli
tillämplig i sammanhanget konstaterade utskottet i 1991 års
ärende att, i den mån någon förmår en kvinna som kommit till
Sverige att här prostituera sig torde gärningen vara straffbar
som koppleri. Om kvinnan utsätts för tvång eller liknande kan
fråga om ansvar för brott i 4 kap. BrB aktualiseras. Om det
handlar om sexuellt tvång kan ansvar enligt 6 kap. för
sexualbrott komma i fråga.

Inom ramen för den ovannämnda prostitutionsutredningen skall
göras en kartläggning av omfattningen och formerna av såväl den
heterosexuella som den homosexuella prostitutionen. Vid denna
kartläggning skall enligt direktiven bl.a. "kvinnoimporten"
från Sydostasien och Östeuropa uppmärksammas.

Frågan om tillämpningen av den s.k. tvåårsregeln i
utlänningslagen har under senare år återkommande (senast SfU
1986/87:21) behandlats av socialförsäkringsutskottet som därvid
avstyrkt bifall till aktuella motionsönskemål. Det saknas
anledning för justitieutskottet att ha någon annan uppfattning.

I övrigt kan utskottet konstatera att de i motionen
aktualiserade frågorna är föremål för utredning. Några särskilda
riksdagsuttalanden är enligt utskottets mening inte
erforderliga. Motion Ju803 avstyrks.

Översyn m.m. av lagen om besöksförbud

I motion Ju816 (fp) yrkas att en ordning med obligatorisk
häktning vid överträdelser av besöksförbud skall införas.

Lagen (1988:688) om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli
1988. Den innebar ett förbättrat skydd för framför allt kvinnor
som hotas, förföljs eller trakasseras (prop. 1987/88:137, JuU42,
rskr. 320). Besöksförbudet skall förebygga hotfulla och farliga
situationer och ge polisen möjlighet att omedelbart ingripa i en
situation som upplevs som hotande eller skrämmande för den som
förbudet avser att skydda.

Besöksförbud kan utfärdas om det på grund av särskilda
omständigheter finns risk för att någon kommer att begå brott
mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera en annan
person. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om den mot vilken
förbudet skall gälla tidigare har begått brott mot den andra
personens liv, hälsa, frihet eller frid. Besöksförbudet skall i
första hand innebära ett förbud att besöka eller på annat sätt
ta kontakt med en viss person eller att följa efter denne. Om
ett sådant förbud inte är tillräckligt, skall ett utvidgat
besöksförbud kunna meddelas. Detta kan innefatta ett förbud att
uppehålla sig i närheten av den andra personens bostad,
arbetsplats eller något annat ställe där den personen brukar
vistas.

Besöksförbud beslutas av åklagaren och får meddelas för högst
ett år och kan förlängas med ytterligare ett år i taget.
Beslutet kan på begäran av den som ålagts besöksförbud eller av
den som förbudet avser att skydda prövas av allmän domstol.

Den som överträder ett besöksförbud döms till böter eller
fängelse i högst ett år. Vid besöksförbudslagens tillkomst var
påföljden för överträdelse av besöksförbud böter eller fängelse
i högst sex månader, och överträdelse av ett förbud fick åtalas
av åklagaren endast om målsäganden angett brottet till åtal
eller åtal var påkallat ur allmän synpunkt. Efter initiativ av
utskottet (1989/90:JuU5) höjde riksdagen från den 1 april 1990
straffmaximum för överträdelser till fängelse i högst ett år.
Därmed blev det också möjligt att anhålla och häkta den som
överträder ett förbud. Samtidigt upphävdes den särskilda
åtalsregeln.

Regeringen uppdrog hösten 1991 åt Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) att göra en studie av besöksförbudslagen och dess
tillämpning. Studien, som bl.a. skall innehålla en utvärdering
av 1990 års straffskärpning, beräknas bli slutförd inom kort.

Utskottet har i samband med handläggning av frågor rörande
besöksförbudslagen vid flera tillfällen (se senast 1992/93:JuU7)
behandlat bl.a. motionsyrkanden om en ordning med obligatorisk
häktning vid överträdelser av besöksförbud. Utskottet har därvid
konstaterat att obligatorisk häktning i och för sig förekommer
vid vissa mycket allvarliga brott som mord, dråp eller
människorov, för vilka minimistraffet är fängelse i minst
två år, men funnit att överträdelser av besöksförbud i
straffprocessuellt hänseende inte kan jämställas med sådan
brottslighet.

I sammanhanget bör nämnas att Polisrättsutredningen i ett
delbetänkande (SOU 1993:60) föreslagit en ny bestämmelse i
rättegångsbalken (RB) om häktning för vissa brott som har
typiskt ordningsstörande karaktär, oavsett vilken påföljd som
kan följa på brottet. Bl.a. omfattas överträdelse av
besöksförbud av den föreslagna bestämmelsen.

Enligt utskottets mening bör beredningen av
Polisrättsutredningens betänkande avvaktas. Motion Ju816 bör
således inte nu föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Motionen avstyrks.

Livvaktsskydd och punktbevakning m.m.

I motion Ju816 (fp) begärs en skyndsam utredning av frågan om
livvaktskydd och möjligheterna till teknisk larmutrustning. I
motion Ju822 (nyd) efterlyses en ordning där en person som
förföljer en annan skulle kunna tvingas bära en varningssändare
som varnar den förföljde om förföljaren kommer inom ett visst
avstånd. I motion Ju809 (c, m, fp, kds) krävs punktbevakning av
presumtiva våldsmän.

En försöksverksamhet med livvakt för hotade kvinnor har
genomförts i Stockholms, Malmöhus, Västernorrlands samt
Göteborgs och Bohus län.

Till skydd för hotade kvinnor har polisen vidare tagit fram en
särskild larmutrustning. Utrustningen består av
specialutrustade väskor innehållande mobiltelefon,
telefonsvarare m.m. som delas ut till hotade kvinnor. Det finns
för närvarande ca 300 sådana väskor utdelade runt om i landet.
Rikspolisstyrelsen (RPS) har nyligen redovisat en utvärdering
av verksamheten med livvaktsskydd m.m. till regeringen. Enligt
RPS bör verksamheten permanentas och utvidgas. Vidare anser RPS
att fler och bättre larmutrustningar för hotade kvinnor bör
införskaffas.

Justitieministern anförde i ett frågesvar i riksdagen (prot.
1992/93:5 s. 69 f) att punktbevakning av de våldsverkande männen
utan tvivel skulle vara det mest tilltalande sättet att skydda
utsatta kvinnor på så till vida att den hotade kvinnan inte
själv besväras av säkerhetsåtgärderna. Det är emellertid,
anförde hon, betydligt svårare att garantera att kvinnan
verkligen har ett tillräckligt skydd med den metoden.
Justitieministern uttalade att det enligt uppgift från polisen
är mycket svårt och resurskrävande att punktbevaka en person som
inte vill medverka till det, och hon ansåg att det är mycket
säkrare att erbjuda den utsatta kvinnan ett livvaktsskydd.
Ministern hänvisade vidare till att det av regeringsuppdraget om
livvaktsskydd för hotade kvinnor framgår att polisen särskilt
skall beakta kvinnans krav och önskemål om utförandet av
livvaktsskyddet. Inget hindrar, anförde hon, att polisen
exempelvis kombinerar livvaktsskydd med punktbevakning av en
särskilt farlig person. Det är emellertid enligt
justitieministern en fråga som bara kan och skall bedömas av
polisen. I debatten antydde ministern också att s.k. elektronisk
övervakning möjligen skulle kunna vara ett hjälpmedel i detta
sammanhang.

Utskottet har tidigare (1992/93:JuU7 s. 9 f) behandlat frågor
som rör livvaktsskydd och punktbevakning. Utskottet avstyrkte de
då aktuella motionsönskemålen under hänvisning till den
försöksverksamhet med livvaktsskydd som då inletts och till att
punktbevakning av presumtiva våldsmän är något som redan nu kan
beslutas av polismyndighet.

Utskottet konstaterar att Kommissionen om våld mot kvinnor
enligt sina direktiv har bl.a. dels att undersöka frågor rörande
punktbevakning av de våldsverkande männen och därmed
sammanhängande frågor, dels att inhämta erfarenheter från den
verksamhet med larm m.m. och livvaktsskydd som leds av RPS och
som nyligen utvärderats.

Motionerna Ju809, Ju816 och Ju822 bör sålunda med hänvisning
till det pågående utredningsarbetet inte nu föranleda någon
åtgärd från riksdagen, och utskottet avstyrker bifall till dem i
nu behandlade delar.

Våldtäktsmottagning

I motionerna Ju809 (c, m, fp, kds) och Ju839
(fp, s, kds, nyd, v) förespråkas inrättande av särskilda
våldtäktsmottagningar för kvinnor som utsatts för grova
sexualbrott och som har behov av medicinsk och psykiatrisk vård
eller socialt stöd.

Utskottet har tidigare (se 1992/93:JuU7 s. 13 f), med
hänvisning till att frågan om det bör inrättas särskilda
våldtäktskliniker eller inte är en sak som skall prövas av
sjukvårdshuvudmännen, avstyrkt likalydande motionsönskemål.

I direktiven till kommissionen om våld mot kvinnor (s. 17)
sägs i denna del att ett förslag om våldtäktskliniker bör
redovisas senast den 30 november 1993. I direktiven understryks
att inrättandet av sådana kliniker i första hand är en fråga för
sjukvårdshuvudmännen men att behovet av en eller flera kliniker
bör övervägas.

Utskottet, som anser att det är angeläget att behovet av vård
för de drabbade kvinnorna tillgodoses, konstaterar att det inte
finns skäl för riksdagen att i detta sammanhang ta ställning i
frågan. Utskottet avstyrker motionerna Ju809 och Ju839 i nu
behandlade delar.

Övergrepp m.m. på barn

Tillämpligheten av svensk lag vid sexuella övergrepp utomlands

I motionerna Ju608 (m, c, fp, kds), Ju647 (nyd) och U640 (fp)
yrkas att svenska medborgare som gjort sig skyldiga till
sexuella övergrepp på barn utomlands skall kunna lagföras i
Sverige. I motion Ju647 yrkas dessutom att straff skall kunna
utdömas i Sverige även om gärningen inte är straffbelagd i
landet där den begåtts. I motionen yrkas också en ordning enligt
vilken en person som ådömts ett lindrigt straff för sexuellt
övergrepp utomlands skall kunna åtalas på nytt i Sverige och här
ådömas ett nytt strängare straff.

Utskottet kan konstatera att brottsligheten blivit alltmera
internationell i takt med livligare kommunikationer mellan
länderna. De rättsvårdande myndigheterna har allt oftare att ta
ställning till fall då gärningsmannen är hemmahörande i
främmande land eller då brott har begåtts utomlands av svenska
medborgare. För att skapa möjligheter till internationellt
samarbete bl.a. för verkställighet av utländska brottmålsdomar
öppnades för undertecknande inom Europarådet den 28 maj 1970 en
konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
(brottmålsdomskonventionen). Konventionen innehåller också ett
särskilt avsnitt om brottmålsdoms internationella rättskraft.
Konventionsstaterna förpliktas att med vissa undantag ge dom
meddelad i annan konventionsstat samma effekt som följer med dom
som meddelats i den egna staten. Principen att ansvar för
gärning som har prövats genom lagakraftvunnen dom inte på nytt
får tas upp till prövning (med ett latinskt uttryck "ne bis in
idem", ej två gånger samma sak) infördes därmed på det
internationella planet.

Brottmålsdomskonventionen föreskriver (prop. 1972:98 s. 74)
sålunda att samma gärning inte på nytt får tas upp till prövning
om den dömde har frikänts för brottet. Detta gäller även när
frikännandet grundas på det förhållandet att den åtalade
gärningen inte är straffbar i den konventionsstat där domen har
meddelats. Efter fällande dom får ny lagföring inte heller ske
om den ådömda påföljden är verkställd eller verkställigheten
pågår även om straffet är betydligt lindrigare än vad som skulle
ha blivit fallet om gärningen hade prövats i den egna staten
(prop. s. 55). Fällande dom hindrar också ny lagföring (medför
s.k. res judicata-effekt) när påföljden har bortfallit enligt
den dömande statens lag på grund av nåd, amnesti eller
preskription. Ny lagföring för samma brott får inte heller ske,
om den dömde har förklarats skyldig utan att någon påföljd
ådömts. Sverige har tillträtt brottmålsdomskonventionen.

Kravet på s.k. dubbel straffbarhet för svensk strafflags
tillämplighet på brott begångna utomlands infördes sålunda till
följd av att Sverige i stort sett godtog
brottmålsdomskonventionens "ne bis in idem"-regler (prop.
1972:98, JuU26, rskr. 285). Regleringen, som återfinns i 2 kap.
2 § BrB, innebär att en gärning som är fri från ansvar enligt
lagen på den ort där den begåtts undantas från den svenska
jurisdiktionsrätten. Även de regler om preskription som gäller
på gärningsorten skall beaktas. Som en följd av regeln om kravet
på dubbel straffbarhet skall en domstol vid lagföring för brott
som begåtts utom riket också ta hänsyn till gärningsortens lag
även på det sättet att i denna föreskrivet straffmaximum skall
respekteras vid bestämmande av påföljd.

I konventionen finns möjligheter till vissa förbehåll mot
bestämmelser i denna. I 2 kap. 3 § BrB görs för vissa uppräknade
specialfall undantag från de begränsningar i den svenska
kompetensen som är stadgade i 2 kap. 2 §. Sålunda görs undantag
bl.a. för brott där minimistraffet är fängelse i fyra år. Fråga
om ansvar för sådana gärningar kan alltså tas upp vid svensk
domstol och prövas enligt svensk lag utan hinder av bl.a.
lagakraftägande dom meddelad i den främmande stat där gärningen
förövats oberoende av om den tilltalade fällts eller frikänts
för brottet. Lagföring i Sverige kan i sådana fall emellertid
ske endast efter särskild åtalsprövning (5 a §).

Sammanfattningsvis kan sägas att huvudregeln (2 kap. 2 § BrB)
innebär att en svensk medborgare, eller utlänning med hemvist
här, som begått brott utomlands kan lagföras i Sverige enligt
svensk lag under förutsättning att gärningen är straffbelagd
inte bara i Sverige utan även där den begicks.

I FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989, som
Sverige har ratificerat, åtar sig konventionsstaterna bl.a. att
skydda barn mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella
övergrepp. För att förhindra att barn utnyttjas sexuellt, t.ex.
för prostitution eller i pornografiska sammanhang, skall
konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder såväl på det
nationella som på det internationella planet. Efterlevnaden av
konventionen regleras genom bestämmelser om en kontrollerande
kommitté och ett rapportsystem.

I ett interpellationssvar den 20 november 1992 (prot.
1992/93:28 s. 33) angående bestraffning av sexualbrott som skett
utomlands anförde justitieministern att det framför allt krävs
utredningsmaterial från det land i vilket brottet begåtts för
att vi i praktiken skall kunna komma åt svenska s.k. sexturister
som gör sig skyldiga till sexuella övergrepp utomlands.
Justitieministern anförde vidare att regeringen har för avsikt
att i lämpligt sammanhang diskutera ett intensifierat samarbete
med de thailändska myndigheterna i syfte att förmå dem att i
ökad utsträckning ingripa mot och utreda aktuell brottslighet
samt att uppnå förbättrade möjligheter att erhålla bevismaterial
m.m. Ministern framhöll också att det är viktigt att det vidtas
åtgärder för att försöka lösa problemen även på andra sätt än på
rent straffrättsliga vägar.

Utskottet har tidigare (senast 1991/92:JuU7 s. 16) behandlat
och med hänvisning till regleringen i BrB avstyrkt motioner
rörande frågor som sammanhänger med förutsättningarna för att
svenska medborgare skall kunna dömas enligt svensk lag och vid
svensk domstol för sexualbrott begångna utomlands.

Utskottet konstaterar att flertalet av världens länder har
ratificerat FN-konventionen om barnets rättigheter och att många
länder som inte ratificerat konventionen har undertecknat
densamma. (En förteckning över vilka länder som ratificerat och
vilka som undertecknat konventionen är införd som bilaga till
1992/93:UU3.) Det sagda innebär att det normalt bör vara
straffbart även i andra länder att förgripa sig sexuellt på
barn. Ett sådant brott kan då som framgår av den nyss gjorda
redogörelsen i normalfallet också föranleda straff i Sverige.
Utskottet kan för sin del ha förståelse för syftet med här
behandlade motionsyrkanden. Utskottet konstaterar med
tillfredsställelse att den nuvarande regleringen som regel ger
möjligheter att ingripa med straffrättsliga sanktioner i Sverige
under förutsättning att saken inte redan prövats utomlands. En
utvidgning av den svenska jurisdiktionen i övriga fall -- utöver
de undantag som finns i 2 kap. 3 § BrB -- skulle strida såväl
mot grundläggande principer i den internationella rättskulturen
(prop. 1972:98 t.ex. s. 55 och 99) som mot Sveriges
internationella åtaganden. Detta kan utskottet inte tillstyrka.
Utskottet avstyrker således bifall till motionerna Ju608, Ju647
och U640 i här behandlade delar.

Internationellt samarbete m.m.

I motion Ju608 (m, c, fp, kds) förespråkas att Sverige skall
medverka i internationellt och internordiskt samarbete för
bekämpning av sexualbrott mot barn. I motion U640 (fp) yrkas att
svensk polispersonal, som stationerats i Thailand för
narkotikabekämpning, bör få i uppdrag att också förmedla
information om svenska medborgares eventuella sexuella
utnyttjande av minderåriga därstädes.

I det interpellationssvar som justitieministern lämnade den 20
november 1992 på frågor rörande bestraffning av sexualbrott som
skett utomlands, vilket nämnts ovan (prot. 1992/93:28 s. 33 f),
anförde hon i fråga om Sveriges internationella engagemang att
Sverige har varit och alltjämt är aktivt i Europarådet när det
gäller att utarbeta rekommendationer för att med internationella
insatser bekämpa barnprostitution och utnyttjande av barn för
pornografi. Justitieministern anförde vidare att Sverige även
inom ramen för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna
deltar aktivt i arbetet som syftar till att bekämpa förekomsten
av barnprostitution, handel med barn och barnpornografi.
Ministern tillade att det enligt hennes sätt att se saken
framför allt är med breda internationella insatser som resultat
kan uppnås.

Regeringen beslutade den 17 december 1992 att uppdra åt
Rikspolisstyrelsen (RPS) att verka för ett ökat samarbete med
utländsk polis för att bekämpa brottslighet som består i att
svenska medborgare begår sexuella övergrepp mot barn utomlands.
I beslutet anförs att möjligheten att använda sådana
polissambandsmän som har stationerats eller verkar i de aktuella
länderna särskilt skall beaktas. Regeringen har också beslutat
att för innevarande budgetår beräkna medel för ett ökat
samarbete med utländsk polis för att bekämpa sådan brottslighet.
RPS skall före utgången av februari 1994 till regeringen inkomma
med en utförlig redovisning av samarbetet och dess resultat.

Utskottet noterar med tillfredsställelse regeringens åtgärder
på det internationella planet mot utnyttjande av barn. Några
ytterligare åtgärder behöver för närvarande inte aktualiseras.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju608 och U640 i nu
behandlade delar.

Information m.m. till domare och nämndemän

I motion Ju608 (m, c, fp, kds) förespråkas att domare och
nämndemän i svenska domstolar skall ges en ökad information om
barnsexturismen.

Utskottet behandlade frågor om utbildningsinsatser och
information rörande sexuella övergrepp mot bl.a. barn så sent
som i våras i samband med budgetpropositionen. Utskottet anförde
i sitt av riksdagen godkända betänkande (1992/93:JuU24 s. 11)
bl.a. att Domstolsverket anordnat regionala utbildningsdagar vid
flera länsrätter i detta ämne och att verket också bekostat
deltagande för domare i kurser och konferenser anordnade av
t.ex. Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Rädda barnen och Barnens
rätt i samhället (BRIS). Utskottet konstaterade att BRÅ t.ex.
anordnat flera konferenser i ämnet under medverkan av bl.a.
domare (se BRÅ-PM 1992:4), att Rädda barnens länsförbund
planerar att under åren 1993--1995 anordna regionala seminarier
om sexuella övergrepp på barn och barnmisshandel för bl.a.
domare samt att Rädda barnen också har framställt en videofilm
om sexuella övergrepp på barn vilken inköpts av Domstolsverket
för utlåning till domstolarna. Information sprids också,
konstaterade utskottet, skriftligen till domstolarna genom t.ex.
BRÅ-rapporter angående sexualbrott mot barn (se t.ex.
BRÅ-rapporter 1990:6, 1990:8, 1991:1 och 1992:4 samt BRÅ-PM
1992:4).

Beträffande information till nämndemännen konstaterade
utskottet att nämndemännen, genom sina organisationer och med
ekonomiskt stöd från Domstolsverket, arrangerar seminarier,
studiebesök och föredrag där också frågor om sexuella övergrepp
mot barn behandlas.

Vid utskottets behandling av medelstilldelningen till
domstolarna (prop. 1992/93:100 bilaga 3, JuU24, rskr. 289)
förordade utskottet en anslagsökning med 3 miljoner kronor bl.a.
för att möjliggöra ökade utbildningsinsatser inom domstolarna
när det gäller det sexualiserade våldet, något som enligt
utskottets mening framstod som angeläget.

Utskottet kan konstatera att det inom domstolsväsendet
kontinuerligt pågår utbildning och lämnas information till
domare och nämndemän i aktuella frågor. Under innevarande
budgetår har möjligheterna till utbildning och information i
dessa frågor förbättrats ytterligare genom det resurstillskott
som på utskottets initiativ tillförts domstolsväsendet.

Utskottet anser att motion Ju608 i nu behandlad del får anses
tillgodosedd och avstyrker bifall till den.

I motion Ju805 (fp) yrkas att domstolarna tillförs ett bättre
kunskapsunderlag för att rätt kunna bedöma frågor som rör våld
mot och kränkningar av barn samt att lagstiftningen på området
förtydligas. I motionen pekas på att en domstol i ett fall, där
ett barn utsatts för våld, funnit att barnet varit så litet att
det inte förstått mycket av vad det utsatts för och därför inte
kunnat bli kränkt vad avser dess personliga integritet m.m.

I det aktuella fallet ändrade hovrätten tingsrättens dom i
fråga om skadestånd till ett barn, en vid tiden för brottet 17
månader gammal pojke, som av sin far utsatts för mordförsök.
Hovrätten sänkte det av tingsrätten utdömda skadeståndet och
anförde i den delen bl.a. att ett så litet barn inte kan uppleva
den form av kränkning det var fråga om i målet; pojken hade
kastats ut från ett fönster på tredje våningen i ett bostadshus
7,5 meter över markplanet och därvid erhållit skrapsår och
blåmärken samt vållats en lindrig gångrubbning. Hovrätten fann
att ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen
avseende kränkning av barnets människovärde kunde utgå endast
under förutsättning att barnet när det blivit större och fått
veta vad det utsatts för måste antas bli kränkt. Hovrätten, som
fann det tveksamt om en kränkning av barnets människovärde kunde
betraktas som en förutsebar skadeföljd, ansåg att
ersättningsgill skada i denna del inte styrkts och lämnade
yrkandet om ersättning för kränkning utan bifall.

Högsta domstolen (HD) anförde i dom den 7 april 1993, nr DT
205, bl.a.: Sådant lidande som -- -- -- ger underlag för rätt
till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan ta sig
skilda uttryck beroende bl.a. på arten av den brottsliga
gärningen och på vem som har utsatts för denna. En del
påfrestningar som olika brott typiskt sett kan medföra saknar
aktualitet om det är ett helt litet barn som har drabbats, medan
andra -- såsom känslor av obehag, skräck eller ångest -- är att
beakta även i sådana fall. HD fann att det, med hänsyn till det
ifrågavarande brottets beskaffenhet och de omständigheter
varunder det utfördes, måste förutsättas att pojken genom den
aktuella gärningen tillfogades lidande av det slag som avses med
bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen och att han var
berättigad till ersättning enligt denna bestämmelse.

I sitt delbetänkande (SOU 1992:84) Ersättning för kränkning
genom brott uttalar Kommittén om ideell skada bl.a. (s. 236):
Det förekommer att även mycket små barn utsätts för övergrepp av
olika slag. Inte ens spädbarn är förskonade härifrån. Ibland kan
det vara fråga om övergrepp som barnet självt inte upplever som
ett övergrepp och givetvis än mindre förstår innebörden av. Att
en person t.ex. försiktigt berör ett spädbarn i avsikt att väcka
eller tillfredsställa sina egna sexuella lustar torde, även om
det är straffbart, inte förorsaka barnet något lidande i den
mening som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. I sådana fall
kan följaktligen inte heller någon ersättning för lidande utgå.
Exemplet torde dock vara mera av principiell än av praktisk
betydelse, eftersom övergrepp av detta slag sällan kommer till
polisens kännedom. Annorlunda förhåller det sig om det är fråga
om övergrepp av allvarligare slag. I sådana fall måste enligt
kommitténs mening utgångspunkten vara att även de minsta barnen
tillfogas lidande.

Kommittén om ideell skada föreslår nya regler om ersättning
för lidande m.m. som innebär höjningar av ersättningsnivåerna
i många fall. Förslagen har remissbehandlats och bereds vidare i
Justitiedepartementet.

Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för
riksdagen att nu göra några uttalanden i frågan. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju805.

Barn som brottsoffer

I motion Ju802 (kds) yrkas att barn som brottsoffer ges ett
ökat stöd samt att det skall sättas större tilltro till barns
vittnesmål i rättsliga sammanhang.

Beträffande barn som brottsoffer i allmänhet konstaterar
utskottet att det under det senaste året aktualiserats en serie
olika åtgärder i syfte att stärka ställningen för dem och för
andra som har utsatts för brott. En mängd förslag har antingen
redan genomförts eller är föremål för beredning i
regeringskansliet. Utskottet har i inledningen till detta
betänkande redovisat flera av dessa åtgärder.

Frågor om värdet m.m. av vittnesmål och annan bevisning i
rättsliga sammanhang regleras i första hand i 35 kap. 1 § RB. I
detta lagrum fastslås den fria bevisprövningen som
grundsats för prövningen av vad som är bevisat i ett mål. -- I
korthet innebär denna bl.a. att domaren har att fritt bedöma
värdet av den förebragta bevisningen. Värdet av ett bevis
bestäms alltså av domarens på samvetsgrann prövning grundade
övertygelse och inte av legala regler. Regeln om domarens frihet
vid bevisvärderingen innebär emellertid inte att han får grunda
sitt avgörande på en rent subjektiv uppfattning rörande de olika
bevisens värde, utan hans övertygelse måste vara objektivt
grundad och sålunda stödjas på skäl som kan godtas av andra
förståndiga personer. Enligt den legala bevisteorin, vilken
övergivits i modern rättsskipning, bestämdes i lagen dels det
värde rätten skulle tillerkänna olika bevis, dels vilken
bevisning som fick föras fram.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte finna att det
behövs några uttalanden från riksdagens sida såvitt avser barn
som brottsoffer i allmänhet. Anledning att frångå principen om
den fria bevisprövningen saknas. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju802 i nu behandlade delar.

I motion A811 (c) yrkas att incestoffer skall få sina
terapikostnader betalda.

Utskottet behandlade förra våren (1991/92:JuU18 s. 5 f)
motioner rörande kostnaderna för psykoterapi för incestoffer och
redogjorde i detta sammanhang utförligt för de olika möjligheter
som föreligger att få ersättning bl.a. för sådana kostnader.

Utskottet konstaterade därvid att frågan om ersättning ur det
offentliga sjukförsäkringssystemet för kostnader för psykoterapi
är uppmärksammad och att det för incestoffer finns särskilda
möjligheter att få kostnaden för psykoterapi ersatt av statliga
medel genom brottsskadenämnden.

Utskottet tillade att det faller sig naturligt att
informationen till brottsoffer i olika sammanhang också omfattar
möjligheten till psykoterapi i krisbearbetande eller
rehabiliterande syfte.

Utskottet fann att det inte fanns något behov av uttalanden
från riksdagens sida i frågan.

Utskottet är fortfarande av denna uppfattning och avstyrker
bifall till motion A811 i nu behandlad del. Utskottet vill här
tillägga att brottsskadenämnden har tilldelats särskilda medel
för information om möjligheterna till ersättning av staten
(prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 135). I sammanhanget vill utskottet
även peka på att det i departementspromemorian (Ds 1993:29)
Brottsoffren i blickpunkten i samband med förslaget om
inrättande av en brottsofferfond bl.a. anförs (s. 84) att en
sådan fond skulle kunna lämna bidrag till bl.a. sådana projekt
som mer direkt hjälper och stöttar i det enskilda fallet --
t.ex. inrättande av våldtäktskliniker och kristerapiverksamhet.

Preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott

I motionerna Ju627 (m, s, fp, c, kds, nyd, v) och A811 (c)
förespråkas att preskriptionstiden för sexualbrott förlängs. I
motion Ju628 (nyd) yrkas att preskriptionstiden förlängs,
alternativt att preskription av sådana brott helt slopas.

Utskottet behandlade våren 1992 (1991/92:JuU7 s. 14 f) frågor
rörande preskriptionsbestämmelser m.m. för sexualbrott.
Utskottet redovisade där utförligt gällande rätt m.m., och som
bakgrund hänvisar utskottet till denna redogörelse.

Utskottet uttalade då bl.a. att starka skäl måste kunna
åberopas för en avvikelse från den generellt gällande
preskriptionstiden, i all synnerhet när det är fråga om att
förlänga den. Utskottet anförde vidare att utskottet dock
tidigare inte avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om
sådan påkallas. Utskottet förordade en översyn beträffande
sexualbrotten. Vad utskottet anförde om en översyn gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna (rskr. 159).

Utskottet konstaterar att en departementspromemoria som bl.a.
redovisar möjligheterna till en förlängning av
preskriptionstiderna för sexualbrott för närvarande utarbetas
inom Justitiedepartementet.

Det finns inte skäl för riksdagen att nu ta ställning till
frågan. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju627, Ju628
och A811 i nu behandlade delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kvinnovåldskommission
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju813, 1992/93:Ju818,
1992/93:Ju832, 1992/93:Ju845 och 1992/93:Ju846 yrkande 19,

2. beträffande kriminalisering av prostitutionskontakter
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju616 och
1992/93:Ju622,

3. beträffande oetisk kontaktförmedling m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju803,

4. beträffande översyn m.m. av lagen om besöksförbud
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju816 yrkande 2,

5. beträffande livvaktsskydd och punktbevakning m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju809 yrkande 1,
1992/93:Ju816 yrkande 1 och 1992/93:Ju822 yrkande 3,

6. beträffande våldtäktsmottagning
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju809 yrkande 3 och
1992/93:Ju839 yrkande 1,

7. beträffande tillämpligheten av svensk lag vid sexuella
övergrepp utomlands
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju608 yrkande 1,
1992/93:Ju647 yrkandena 2 och 3 samt 1992/93:U640 yrkande 4,

8. beträffande internationellt samarbete m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju608 yrkande 3 och
1992/93:U640 yrkande 5,

9. beträffande information m.m. till domare och nämndemän
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju608 yrkande 2,

10. beträffande kränkning av barn
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju805,

11. beträffande barn som brottsoffer
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju802 yrkandena 1 och 3,

12. beträffande terapikostnader för incestoffer
att riksdagen avslår motion 1992/93:A811 yrkande 36,

13. beträffande preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju627, 1992/93:Ju628
och 1992/93:A811 yrkande 37.

Stockholm den 12 oktober 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Nils Nordh (s),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Kjell Eldensjö (kds) och
Alf Eriksson (s).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Motioner 1
Utskottet 4
Inledning 4
Pågående utredningsarbete m.m. 6
Övergrepp m.m. på kvinnor 7
Kvinnovåldskommission m.m. 7
Kriminalisering av prostitutionskontakter 7
Oetisk kontaktförmedling m.m. 8
Översyn m.m. av lagen om besöksförbud 9
Livvaktsskydd och punktbevakning m.m. 10
Våldtäktsmottagning 11
Övergrepp m.m. på barn 11
Tillämpligheten av svensk lag vid sexuella övergrepp
utomlands 11
Internationellt samarbete m.m. 14
Information m.m. till domare och nämndemän 14
Barn som brottsoffer 16
Preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott 18
Hemställan 18