Kriminalpolitiken

Motion 1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

Sammanfattning

I denna motion redovisas socialdemokraternas förslag
till inriktning av kriminalpolitiken. Kriminalpolitiken skall
bygga på en humanistisk grundsyn och respekt för
människors lika värde. För att kriminalpolitiken skall vara
effektiv måste de åtgärder som vidtas grundas på kunskap
och beprövad erfarenhet. En ökad satsning bör ske på
brottsförebyggande arbete. Brottsoffren bör ges ett utökat
stöd och kriminalvården ett förbättrat innehåll. En kraftig
satsning bör ske på alternativa påföljder. En prioritering
förordas av kampen mot vålds- och narkotikabrottsligheten
och den ekonomiska kriminaliteten. Vidare föreslås ökade
insatser mot brottslighet med rasistiska och
invandrarfientliga inslag.

I särskilda motioner redovisar socialdemokraterna
förslag om den brottsförebyggande verksamheten,
domstolsväsendet och rättegångsordningen, rättshjälpen,
kriminalvården och åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten.

Allmänna utgångspunkter

Kriminalpolitikens huvuduppgift är att förebygga och
motverka brott. Målet är att alla människor skall kunna
känna trygghet till liv, hälsa, integritet och personlig
egendom. För detta fordras en helhetssyn på
kriminalpolitiken.

För att nå framgång i det brottsbekämpande arbetet är
det viktigt att slå vakt om det generella välfärdssamhället.
All erfarenhet visar att stora sociala klyftor, hög
arbetslöshet och förslummade bostadsområden föder våld
och annan kriminalitet. För att motverka riskerna för social
utslagning och kriminalitet måste insatser vidtas på skilda
områden av samhällspolitiken.

I detta perspektiv är det helt klart att den omläggning av
samhällspolitiken som regeringen inlett, allvarligt äventyrar
möjligheterna till ett effektivt brottsförebyggande arbete.
Ökande klyftor, kraftigt stigande arbetslöshet och
tilltagande utslagning skapar en grogrund för ökad
brottslighet. Detta samband har helt tappats bort i
regeringens kriminalpolitik. I stället är det hårdare tag och
ökad repression som framställs som universalmedlet mot
brottsligheten.

Socialdemokraterna anser att en kraftfull satsning måste
ske på det brottsförebyggande området. Det lokala
brottsförebyggande arbetet bör byggas ut kraftigt och ges
ännu större betydelse i polisens och andra samhällsorgans
arbete.

Barn och ungdom måste stå i centrum för det
brottsförebyggande arbetet. I första hand är det sjävfallet
föräldrarnas ansvar att fostra barn till goda
samhällsmedborgare. Därför måste familjepolitiken
utformas på ett sätt som underlättar för föräldrarna att ta
detta ansvar. Barnomsorgen och skolan har här viktiga
uppgifter. Stödet till de ungdomar som tidigt riskerar ''att
hamna utanför'' måste förstärkas.

Givetvis är också utformningen av straffsystemet och
dess tillämpning av avsevärd betydelse för
brottsbekämpningen. Hög upptäcktsrisk och snabbhet i det
rättsliga förfarandet har särskilt stor betydelse för att
brottsbekämpningen skall vara effektiv. Detta gäller inte
minst ungdomsbrottsligheten.

En ökad användning av frihetsstraff är generellt sett
inget verksamt medel när det gäller att bekämpa
kriminaliteten. Det visar en omfattande kriminologisk
forskning. Fängelse är en mycket allvarlig påföljd för den
enskilde och en dyr sådan för samhället. Inriktningen bör
därför vara att så långt möjligt tillgripa andra påföljder än
fängelsestraff.

Fängelsestraffets syfte är att avskräcka och avhålla
människor från att begå brott. Den avskräckande effekten
ligger framförallt i hotet att bli berövad friheten. Vid
verkställigheten av straffpåföljden skall kriminalvården
även fortsättningsvis bygga på grundsynen om humanitet.
Att underlätta för de dömda att efter avtjänat straff leva ett
normalt liv i samhället är, vid sidan av att verkställa straffen,
kriminalvårdens viktigaste uppgift.

Det är viktigt att arbetet med att utveckla alternativ till
fängelsestraffet fortsätter. Socialdemokraterna föreslår att
tillämpningsområdet för användandet av alternativa
påföljder som exempelvis samhällstjänst och kontraktsvård
vidgas.

De människor som utsätts för brott måste få tillräckligt
stöd och hjälp. En fortsatt utveckling av det
brottsofferprogram som socialdemokraterna initierade
måste ske.

Prioriteringar

Under senare år har en rad åtgärder vidtagits för att
motverka våldsbrottsligheten. Insatserna har innefattat
förebyggande åtgärder, straffskärpningar, förbättringar av
det rättsliga förfarandet och ett bättre stöd till brottsoffren.
En av samhällets absolut viktigaste uppgifter är att
upprätthålla respekten för människors liv och hälsa.
Våldsbrottsligheten måste därför också framöver ha hög
prioritet i det brottsbekämpande arbetet.

Narkotikabrottsligheten måste bekämpas med kraft.
Målet är ett narkotikafritt samhälle. Särskild
uppmärksamhet måste ägnas åt sådana varningssignaler
som lokala förändringar av narkotikaströmmarna,
introduktion av nya preparat och framväxten av nya trender
av narkotikabruk. Åtgärder måste vidtas i syfte att
förhindra att Sverige blir ett transitland för narkotika. Den
nedrustning som nu sker av samhällets narkomanvård
måste stoppas.

Socialdemokraterna konstaterar att regeringen
nedprioriterat kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Dessa signaler har anammats på fältet och resulterat i en
klar försämring av samhällets insatser mot den ekonomiska
brottsligheten. Mot bakgrund av de mycket stora värden
som står på spel är denna neddragning anmärkningsvärd.
Den ekonomiska brottligheten drabbar oss alla. Det
marknadsekonomiska systemet och vår miljö skadas direkt
av denna brottslighet. Det är socialdemokraternas
bestämda uppfattning att en kraftfull satsning under de
närmaste åren bör ske på bekämpandet av den ekonomiska
brottsligheten och att denna brottslighet bör tillhöra de
prioriterade områdena.

En kraftig ökning har skett av den brottslighet som har
sin grund i främlingsfientlighet och rasism. Vid sidan av
ökad upplysning, förebyggande åtgärder och skärpt
lagstiftning, måste polisen och rättsväsendet i övrigt kraftigt
öka insatserna mot denna typ av brottslighet. Ökade
resurser måste avsättas för spaning och utredning av brott
med främlingsfientlig och rasistisk bakgrund. Spaning och
utredning av denna typ av brott bör vara ett prioriterat
område för säkerhetspolisen.

I det direkta brottsbekämpande arbetet bör således
våldsoch narkotikabrottsligheten samt den ekonomiska
brottsligheten prioriteras. Härutöver bör ökad
uppmärksamhet också riktas mot brott med
främlingsfientlig och rasistisk bakgrund.

Brottsutvecklingen och det kriminalpolitiska
reformarbetet

Brottsutvecklingen

I alla industrialiserade länder har den anmälda
brottsligheten ökat kraftigt de senaste 40 åren. Forskarna är
ense om att den viktigaste orsaken till detta är den minskade
sociala kontrollen och att brottstillfällena blivit så många
fler.

Det har funnits tecken på att vi i Sverige var på väg att
bryta denna utveckling. Exempelvis ökade den anmälda
brottsligheten under 1960-talet med ca 70 %
medan ökningstakten under 1980-talet var nere i 20 %.
Enligt kriminologiska forskare har nyrekryteringen
av brottslingar varit jämförelsevis låg under 1980-talet.

Ytterligare exempel på resultaten av det
kriminalpolitiska arbetet under 1980-talet är:andelen
ungdomar i åldern 15--17 år som dömts för grova brott har
halverats sedan mitten på 1970-talet,andelen ungdomar i
årskurs 9 som uppger att de prövat narkotika har sjunkit
från cirka 15 %
i början av 1970-talet till ca 3 %
i dag,andelen värnpliktsinskrivna som uppger att
de prövat narkotika har sjunkit från närmare 20 %
vid mitten av 1970-talet till ca 5 %
i dag,antalet polisanmälda brott har minskat i
början på 1990-talet,andelen människor som uppger sig
ha blivit utsatta för våld har varit oförändrad de senaste 15
åren.

Brottsligheten är emellertid fortfarande oacceptabelt
hög. Den drabbar enskilda människor hårt och skapar
otrygghet och bristande förtroende för rättssamhället. Det
krävs ett målmedvetet, långsiktigt och konsekvent
kriminalpolitiskt arbete för att ytterligare pressa tillbaka
brottsligheten. Det finns nu också oroande tecken som
pekar på att brottsligheten nu åter ökar. Under 1992 tycks
således våldsbrottsligheten ha ökat och brottsförebyggande
rådets prognoser om brottsuvecklingen fram till sekelskiftet
är dystra.

Det kriminalpolitiska reformarbetet

Det kriminalpolitiska reformarbetet bör enligt
socialdemokraternas uppfattning inriktas på följande
områden.satsning på brottsförebyggande arbete, ett
reformerat straff- och påföljdssystem med utvecklandet av
alternativ till frihetsstraffet, en human kriminalvård med
förbättrat innehåll, utökat stöd till brottsoffren,
snabbare och tydligare reaktioner för unga lagöverträdare,
effektivare polisiära arbetsmetoder, ett rättsväsende
med hög rättssäkerhet, korta handläggningstider och
välutbildad personal.

Brottsförebyggande arbete

Allmänt

Grundläggande för möjligheterna att nedbringa
brottsligheten är ett aktivt och offensivt brottsförebyggande
arbete. Detta måste bedrivas på såväl kort som lång sikt.

Möjligheterna att motverka brottslighet och social
utslagning hänger nära samman med vår förmåga att bygga
ett samhälle som präglas av solidaritet, omtanke och
ansvarstagande människor emellan. Särskilt viktigt är det
att skapa goda förhållanden för barn och ungdomar att växa
upp i. Det är således genom breda sociala insatser och
attitydpåverkan som avgörande framgångar mot
brottsligheten kan nås. Därför är det också med betydande
oro vi socialdemokrater ser på regeringens allmänna
politik. Ökande klyftor, social utslagning och tilltagande
arbetslöshet utgör en grogrund för ökande brottslighet.
Nedrustningen av skolan är en annan faktor som kan få
allvarliga konsekvenser.

Men det är naturligtvis inte enbart genom breda
samhällspolitiska insatser som brottsligheten kan
förebyggas. Det är också av stor betydelse att de mer
direkta brottsförebyggande insatserna utvecklas.

Lokalt brottsförebyggande arbete

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte 1991 en
arbetsgrupp med uppgift att främja och utveckla det
brottsförebyggande arbetet. Som ett led i detta har
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) stött bildandet av lokala
brottsförebyggande organ på ett antal orter i landet. Syftet
är att fånga upp det engagemang som finns lokalt och få till
stånd ett brett brottsförebyggande arbete. Samverkan
mellan polisen, skolan och socialtjänsten måste öka.
Skolans roll i det brottsförebyggande arbetet bör utvecklas.
Föräldrar och andra vuxna måste engageras för att förmedla
positiva normer, lösa konflikter och utveckla samarbete
mellan generationer och grannskap. I de lokala
brottsförebyggande organens verksamhet är det också
betydelsefullt att samverkan sker med andra förvaltningar,
folkrörelser och föreningar.

Det arbete som hittills har bedrivits visar att utvecklad
lokal samverkan är mycket effektiv i kampen mot
brottsligheten. I exempelvis Linköping har man genom
sådant arbete lyckats halvera bostadsinbrotten och i
Fisksätra utanför Stockholm har man fått ner brottsligheten
med 20--25 %.

Socialdemokraterna
anser att verksamheten är av så stor
betydelse att BRÅ bör ges ett generellt uppdrag att hjälpa
till att bygga upp lokala brottsförebyggande organ i landets
kommuner bl.a. i samverkan med föreningar och
folkrörelser.

BRÅ:s forsknings- och utvecklingsarbete

Brottsförebyggande rådet har en central roll i det
brottsförebyggande arbetet. Genom forskning,
utvecklingsarbete och information skall BRÅ främja
brottsförebyggande insatser. BRÅ har också en viktig
funktion när det gäller att samordna olika myndigheters
arbete inom det kriminalpolitiska området. Inom BRÅ
bedrivs ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete av
hög kvalité. Det är av stor vikt att BRÅ:s verksamhet kan
bedrivas under tillfredsställande förhållanden och med
erforderliga resurser. Som justitieutskottet de senaste två
åren enhälligt framhållit, skulle inrättandet av professurer
vid BRÅ ha stor betydelse för forskningen och
rekryteringen av forskare till rådet.

Regeringen har emellertid i sitt budgetförslag inte
beaktat vad justitieutskottet uttalat. I stället uttalar
regeringen att frågan om den kriminologiska och
kriminalpolitiska forskningen i landet inför 1993 års
forskningsproposition för närvarande bereds inom
regeringskansliet. BRÅ:s resurser för forskning och
utveckling får inte minskas. BRÅ:s ställning måste värnas.

Riksdagen bör nu ta ställning för inrättandet av en
professur vid BRÅ och ge regeringen i uppdrag att
återkomma med förslag om detta i 1993 års
forskningspolitiska proposition. Riksdagen bör också ge
regeringen till känna vad som anförts om BRÅ:s resurser
för forskning och uveckling.

Illegala vapen

I det brottsförebyggande arbetet ingår också åtgärder
med syfte att försvåra och förhindra brottsligheten. Det
gäller exempelvis åtgärder för säkrare lås i bostäder och
bilar. En fråga av stor betydelse är möjligheterna att
begränsa tillgången på illegala vapen. Rikskriminalen
redovisade nyligen statistik över vapenstölderna i landet
sedan 1972. Under perioden fram till 1990 stals över 17 000
skjutvapen, drygt 800 skarpladdade
stridsvagnsminor och mer än 500 handgranater. Av
skjutvapnen har 4 000
kommit till rätta. Merparten av vapnen tillgrips i
bostäder men också stölderna i försvarets anläggningar är
vanliga och gäller då oftast grövre skjutvapen och
sprängmedel.

Det har blivit allt vanligare att vapen används vid brott.
Därför har också lagstiftningen under senare år skärpts i en
rad avseenden. Knivförbud har införts och
vapenlagstiftningen har förändrats i riktning mot skärpt
kontroll av vapen och ammunition som förvaras i hemmen.

Problemen är dock så allvarliga att den nya
vapenlagstiftningen noga måste följas upp i syfte att utröna
i vad mån den är tillräcklig för att minska förekomsten av
illegala vapen.

Stölderna ur militära förråd är omfattande. Militära
vapen, sprängämnen och ammunition förvaras i obevakade
förråd som saknar inbrottslarm och ofta är försedda med
lättforcerade dörrar.

Med hänsyn till de särskilda risker som är förknippade
med dessa vapen och sprängämnen måste skyndsamma
åtgärder vidtas i syfte att förhindra stölder ur militära
förråd. Också frågan om behovet av en ökad kontroll och
säkrare förvaring av de vapen som finns i
hemvärnsorganisationen bör övervägas.

Straff- och påföljdssystemet

Fängelsestraffet

En grundläggande tanke i modern kriminalpolitik är att
minska användningen av fängelsestraff. Detta är också en
av de övergripande målsättningarna med den
socialdemokratiska kriminalpolitiken.

Om denna inriktning har det tidigare rått stor politisk
enighet. Den moderate justitieministern Håkan Winberg
uttalade således i budgetprop. 1980/81 följande om
fängelsestraffkommitténs arbete: ''För egen del fäster jag
stora förhoppningar vid att utredningsarbetet skall leda
fram till en minskad användning av de för den enskilde
nedbrytande och för samhället kostbara frihetsstraffen''.

För att den allmänna laglydnaden skall kunna
upprätthållas måste fängelsestraffet kunna tillgripas.
Användningen bör dock begränsas till de allvarligare
brotten.

Det finns ingen vetenskaplig grund för att påstå att en
utvidgad användning av fängelsestraffet leder till en
varaktigt lägre brottsnivå. Denna insikt har lett till att
utvecklingen internationellt nu är att minska användningen
av fängelsestraff.

I Sverige går emellertid utvecklingen i motsatt riktning.
Regeringens förslag till straffskärpningar och förändringar
av den villkorliga frigivningen kan på några års sikt komma
att medföra ett behov av ca 1 200
nya anstaltsplatser, en ökning med mer än 25 %.
Denna ökning medför en årlig driftskostnad på ca
500 miljoner
kronor och en investeringskostnad på ca 1,4
miljarder kronor. Regeringens politik är ett ekonomiskt
slöseri och dessutom ineffektiv och inhuman.

Socialdemokraterna motsätter sig en utveckling mot
ökad användning av frihetsstraff.

Alternativa påföljder

Med hänsyn till de nackdelar som är förenade med
fängelsestraffet måste arbetet med att utveckla alternativa
påföljder fortsätta. Arbetet bör inriktas på att finna sådana
alternativ till fängelse som tar sikte på att reparera den
skada som vållats genom brottet och som har pedagogiska
inslag med syftet att motverka återfall i brott.

Socialdemokraterna ser det som positivt att regeringen
fullföljer den socialdemokratiska regeringens intentioner
att utvidga samhällstjänsten till att omfatta hela landet.
Också kontraktsvården bör ges ett bredare
användningsområde. Det gäller även användningen av
böter, villkorlig dom och skyddstillsyn i förening med
särskilda föreskrifter. Detta kräver en väl fungerande
frivård. Övervakningsinstitutet måste ges ett konkret
brottsförebyggande innehåll.

Men detta räcker inte. Tillämpningsområdet för
kontraktsvård och samhällstjänst bör vidgas till att omfatta
nya kategorier av intagna och andra åldrar.

Villkorlig frigivning

Det råder bred politisk enighet om att
halvtidsfrigivningen bör avskaffas och ersättas med en
annan form av villkorlig frigivning. Straffsystemkommittén
har i uppdrag att överväga den villkorliga frigivningens
framtida utformning. Socialdemokraterna anser att
kommitténs arbete bör präglas av ambitionen att försöka
minska användningen av frihetsstraffen. Arbetet bör också
inriktas på att den framtida villkorliga frigivningen i
huvudsak skall vara obligatorisk. Ett införande av ett nytt
system med obligatorisk villkorlig frigivning måste således
kombineras med en ökad användning av alternativa
påföljder som t.ex. samhällstjänst och kontraktsvård.
Frågan om att införa någon form av frigivningspermissioner
bör också prövas. Straffsystemkommittén bör ta ett samlat
grepp på dessa frågor. En förändring av den villkorliga
frigivningen bör således inte ske som en isolerad åtgärd.

Staffsystemkommittén bör ges tilläggsdirektiv med den
ovan anförda inriktningen.

Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen

Ett omfattande utrednings- och reformarbete har
bedrivits på straffrättens område under 1980-talet.
Brottsbalken har i flera avseende förändrats såväl avseende
gärningsbeskrivningar som straffsatser. Specialstraffrätten
har fått ökad betydelse under de senaste åren. Här kan
erinras om trafikbrottslagen, narkotikastrafflagen och
skattebrottslagen. Strafflagarnas utformning måste ständigt
anpassas till nya förhållanden.

Kriminalpolitiken i stort får inte kännetecknas av
ryckighet och kortsiktiga hänsyn. Detta är ett uttryck för
vår syn på rättsäkerheten.

Socialdemokraterna menar att den samlade
straffrättsliga lagstiftningen nu är mogen för översyn.

I det arbetet bör strafflagarnas systematik och
förhållande till varandra övervägas. Även enskilda
gärningsbeskrivningar i framförallt brottsbalken bör ses
över. Särskilt bör prövas om specialstraffrättsliga lagar skall
föras in i brottsbalken. Det bör ankomma på regeringen att
finna de lämpliga formerna för en sådan strafflagsöversyn.

En humant inriktad kriminalvård

Kriminalvårdsanstalterna

En stor andel av dem som döms till fängelsestraff har
sociala handikapp av olika slag. De har som regel haft svåra
uppväxtförhållanden, de är dåligt utbildade, har ofta
missbruksproblem och svårigheter med arbete och bostad.
Mer än hälften av dem som döms till fängelse är arbetslösa,
70 %
av rattfylleristerna har betydande alkholproblem, mer
än 40 %
av de intagna är narkotikamissbrukare. Utbildning
utöver folk- och grundskola är mycket ovanlig. För många
av de intagna gäller att de inte ens avslutat grundskolan.
Mer än hälften har tidigare fängelseerfarenhet.

Möjligheterna att inom kriminalvårdens ram komma till
rätta med dessa problem är givetvis begränsade.
Verkställigheten måste oavsett detta vägledas av
ambitionen att åstadkomma möjligheter för de intagna att
ha en social plattform efter frigivningen. Det är ett
rättfärdighetskrav att de som redan har det svårt inte i
onödan utsätts för ytterligare lidande och obehag. Tvärtom
måste dessa människor ges stöd och hjälp till ett normalt liv.

Vid verkställigheten av fängelsestraff bör de principer
tillämpas som lades fast genom kriminalvårdsreformen
1974. Det innebär att de intagna enligt den s.k.
närhetsprincipen i största möjliga utsträckning skall avtjäna
sina straff på lokalanstalt i närheten av hemorten. Avsikten
är att de intagna på så sätt skall kunna upprätthålla
kontakter med anhöriga och få den service inför och efter
frigivningen som hemkommunens myndigheter kan
erbjuda.

En annan princip som låg till grund för
kriminalvårdsreformen var normaliseringsprincipen. Den
innebär att kriminalvårdens klienter skall ha samma rätt till
samhällets stöd, hjälp och service som andra medborgare.
Regeringen har tagit initiativ till en översyn av
kriminalvårdslagstiftningen och också i anslutning härtill
ifrågasatt närhetsprincipen.

Socialdemokraterna menar att de grundläggande
principerna för 1974 års kriminalvårdsreform alltjämt står
sig och att dessa bör tjäna som vägledning för den översyn
som nu skall göras av lagstiftningen.

Ett särskilt problem är narkotikan på våra anstalter. En
självklar inriktning är att göra anstalterna narkotikafria.
Differentieringen är viktig för att nå detta mål. Detta kräver
att det finns tillgång till platser på anstalter och avdelningar
med olika inriktning. En alltför hög beläggning på
anstalterna försvårar möjligheterna till differentiering.

Beläggningen på anstalterna är nu så hög att en
diffentiering knappast kan ske och möjligheterna till en
meningsfull vård och behandling försvåras därför allvarligt.
Intagna som vill arbeta eller studera på anstalterna får stå i
kö till sysselsättning. Fängelserna och häktena är överfulla.
Detta skapar naturligvis en mer destruktiv och hårdare
miljö på anstalterna. Det leder till tvång, våld och sannolikt
en ökad återfallsbenägenhet. Regeringens politik, som sägs
syfta till att få ner brottsligheten, riskerar nu tvärtom att
föda ny brottslighet.

Regeringen bör för riksdagen redovisa vilka åtgärder
som är nödvändiga för att säkerställa möjligheterna till
differentiering och en meningsfull vård och behandling.

Regeringen bör också för riksdagen redovisa vilka
åtgärder som är nödvändiga för att åstadkomma en rimlig
beläggning vid häktena.

För att de intagna skall kunna anpassa sig till ett normalt
liv efter frigivning är det mycket viktigt att ökade satsningar
görs på grundutbildning, yrkesutbildning och social träning.

Vård- och behandlingsinsatserna måste byggas ut och en
ökad medverkan bör ske av myndigheter och organisationer
utanför kriminalvården redan under verkställighetstiden.

Permissioner

En fråga som uppmärksammats mycket i den offentliga
debatten är rymningar och missbruk av permissioner, i
några mycket uppmärksammade fall. Detta föranledde den
socialdemokratiska regeringen att vidta en rad åtgärder för
att höja säkerheten särskilt vid specialavdelningarna. Det
bör vara en självklar princip att man inte skall kunna rymma
från sådana avdelningar. Det kan även framöver finnas
behov av att fortlöpande vidta åtgärder för att höja
säkerheten vid anstalterna.

Antalet rymningar har dock totalt sett minskat kraftigt
de senaste åren. Under den socialdemokratiska
regeringsperioden halverades antalet rymningar. Också
antalet misskötta permissioner minskade. Av över 33 000
permissioner under en niomånadersperiod
missköttes 3 %
i någon form. 1989 ändrades reglerna för och
tillämpningen av permissionsbestämmelserna i avsikt att
motverka misskötsamhet. Den ändringen ledde till att
andelen permissioner som missbrukades minskade med 20 %.

Det
är angeläget att understryka att permissioner är en
mycket viktig del i arbetet med att förbereda frigivningen.
En alltför sträng lagstiftning och tillämpning av den kan
leda till stor oro på anstalterna och ökar risken för
rymningar och annan misskötsamhet. Permissioner är
nödvändiga för att ge de dömda en chans att klara sig efter
fängelsevistelsen.

Den dömdes möjligheter att kunna behålla sociala
kontakter utanför fängelset samt kunna söka arbete och
bostad är mycket väsentliga för att minska risken för återfall
i brott. Någon allmän skärpning av restriktionerna vid
kriminalvårdsanstalterna får därför inte ske.

Frivården

Frivården spelar en betydelsefull roll inom
kriminalvården. Frivården skall motverka återfall i brott
och underlätta den dömdes anpassning i samhället. Många
av frivårdsklienterna är arbetslösa. Det gäller inte minst de
villkorligt frigivna. Även bostadssituationen är mycket svår
för många. Arbete och bostad är de grundläggande
förutsättningarna för en normal tillvaro efter anstaltstiden.
Det är nödvändigt att de huvudmän, som ansvarar för
arbete (arbetsförmedling), boende (kommunen) och
sjukvård inkl. psykiatri (landstinget) tar sitt ansvar.

Frivården är i stort behov av kvalificerade övervakare,
och ökade insatser bör därför göras för rekrytering och
utbildning av övervakare. Här har exempelvis fackliga
organisationer, idrottsrörelsen och andra ideella
organisationers engagemang stor betydelse.
Socialdemokraterna föreslår också i en särskild motion om
kriminalvården en ökning av lekmannaarvodet.

Kriminalvårdens anställda har en utsatt situation. Frågor
som rör utbildning, arbetsmiljö, arbetsledning och
decentralisering måsta ha hög prioritet.

Brottsoffren

Brottsofferprogrammet

Den socialdemokratiska regeringen inledde år 1986 en
ambitiös satsning på att förstärka brottsoffrens ställning.
Detta tog sig uttryck i 1988 års särskilda
brottsofferprogram. En rad åtgärder har därefter vidtagits.
Direkta lagändringar med inriktning på att stärka
brottsoffrens ställning har genomförts. I andra avseenden
har en översyn av reglerna påbörjats. En omfattande
satsning har skett på att bättre informera brottsoffren om
deras rättigheter och möjligheter att erhålla stöd.

Vidare har utbildningen väsentligt förbättrats av dem
som inom rättsväsendet arbetar med dessa frågor. Nya
metoder för samverkan mellan berörda rättsliga och andra
instanser har utvecklats för att på ett effektivt sätt tillgodose
brottsoffrens behov. Brottsoffer- och kvinnojourernas
verksamhet har stötts på olika sätt.

Det är viktigt att det arbete som inleddes av den
socialdemokratiska regeringen nu fullföljs. Detta inte minst
med tanke på att de som utsätts för brott i stor utsträckning
tillhör den grupp som riskerar att drabbas hårt av
regeringens politik på andra områden. Risken för att
drabbas av brottslighet är betydligt större för människor
som vistas i miljöer där utslagning är vanligt
förekommande.

Polisens roll

Polisens roll när det gäller stödet till brottsoffren kan inte
underskattas. Oftast är det polisen som den brottsdrabbade
först kommer i kontakt med. Polisen har den viktiga och
många gånger svåra uppgiften att informera om formerna
för det fortsatta rättsliga förfarandet, om den drabbades
rättigheter och möjligheter att erhålla hjälp i olika
avseenden liksom hur man bär sig åt för att få exempelvis
ersättning för de skador som brottet givit upphov till.
Många gånger är det också polisen som i praktiken får svara
för samordningen av brottsofferstödet genom att förmedla
kontakter med brottsofferjourer, kvinnojourer, sociala
myndigheter etc.

För att polisen skall kunna fullgöra dessa uppgifter krävs
inte bara personella resurser utan också utbildning och väl
fungerande administrativa rutiner. På många håll uför
polisen detta arbete på ett tillfredsställande sätt men på sina
håll föreligger påtagliga brister.

Enligt vår uppfattning är det viktigt att de enskilda
poliserna har erforderlig utbildning och att det finns väl
utarbetade rutiner för denna verksamhet.

Våldet mot kvinnor

Vi socialdemokrater vill betona vikten av att arbetet med
att motverka våld mot kvinnor fortsätter. En rad
förbättringar av lagstiftningen i syfte att förstärka skyddet
har genomförts. Men detta arbete kan inte bedrivas enbart
med rättsliga medel. Av stor betydelse är det
utvecklingsarbete av samarbetsformerna i frågor rörande
våld mot kvinnor, som påbörjades av den
socialdemokratiska regeringen. Inte minst viktigt är att ta
fasta på den isolering och rädsla som de drabbade
kvinnorna ofta upplever och som försvårar för dem att ta
det skydd som samhället erbjuder i anspråk.

Regeringen har avsatt 10 miljoner
kronor för försöksverksamhet med
livvaktsskydd för hotade kvinnor. Socialdemokraterna är
positiva till försöksverksamheten men vill samtidigt fästa
uppmärksamheten på att förslaget lämnar en rad frågor
obesvarade inte minst ur integritetssynpunkt.

Vi vill också betona vikten av att man söker andra
lösningar som mer tar sikte på att lösa de bakomliggande
konflikter som ofta utgör orsaken till att kvinnor är hotade.
Vi vill också understryka betydelsen av en aktiv
opinionsbildning och upplysning. Många av de framgångar
som hittills har uppnåtts kan bero på att kunskapen och
medvetandet om kvinnovåldet har ökat, vilket har lett till
att de drabbade i högre grad har kontaktat rättsväsendet
eller andra som erbjuder hjälp och stöd. Här har
kvinnojourerna otvivelaktigt haft en stor betydelse.

Under senare år har således en rad åtgärder vidtagits i
syfta att motverka våld mot kvinnor. Socialdemokraterna
anser att det nu är dags att göra en samlad utvärdering av
samhällets insatser på detta område.

Unga lagöverträdare

Numera är det självklart att också samhället har ett
ansvar för ungdomars uppväxtförhållanden. Barn och
ungdomar som gjort sig skyldiga till brott tillhör ofta den
grupp som har störst behov av stöd och hjälp. Det är också
viktigt att även gentemot de unga upprätthålla och hävda
de grundläggande värden som skyddas av de straffrättsliga
reglerna. Samhället måste reagera snabbt och konsekvent
när ungdomar begår brott.

Den socialdemokratiska regeringen vidtog en rad
åtgärder inriktade på de unga lagöverträdarna. Nya regler
tillkom som förbättrade möjligheterna till ett snabbt och
effektivt ingripande mot unga lagöverträdare. Möjligheter
infördes för såväl polis som domstolar att ålägga ungdomar
att reparera och återställa det de har ställt till med. Förbud
infördes mot att bära kniv på allmän plats och mot
försäljning av s.k. gatustridsvapen m.m.

Det finns trots de åtgärder som vidtagits fortfarande en
rad brister i den nuvarande lagstiftningen. Det var
bakgrunden till att den socialdemokratiska regeringen
tillsatte ungdomsbrottskommittén. Den har i uppdrag att
göra en samlad utvärdering av socialtjänstreformens
betydelse för behandlingen av unga lagöverträdare.

Kommittén skall också förutsättningslöst överväga om
den nuvarande arbetsfördelningen mellan socialtjänsten
och rättsväsendet är väl avvägd och om samarbete mellan
myndigheterna kan förbättras. Den skall också överväga
vissa förslag som våldskommissionen fört fram, bl.a. förslag
om utvidgat stöd för och skydd av ungdomar som riskerar
att utvecklas ogynnsamt, om jour- och ungdomsdomstolar
och om utökat samarbete mellan myndigheter och
föräldrar.

Ungdomsbrottsligheten har ofta sin grund i psykiska och
sociala problem. Dessa kan inte lösas genom rättsliga
insatser utan kräver andra åtgärder, som vård och
behandling. Ett fängelsestraff kan många gånger direkt
motverka syftet att ge den unge förutsättningar för ett
laglydigt liv.

Det är också bakgrunden till principen om att ungdomar
under 18 år som begår brott skall falla under socialtjänstens
ansvar och inte under kriminalvårdens. Enligt
socialdemokraternas uppfattning bör den huvudprincipen
även gälla fortsättningsvis.

Därför reagerar socialdemokraterna också starkt mot
förslaget om att återinföra ungdomsfängelser och skapa
särskilda veckoslutsfängelser för ungdom.

Detta innebär inte att socialdemokraterna anser att de
nuvarande förhållandena inom ungdomsvården är
tillfredsställande. De brister som varit rådande inom
ungdomsvården har lett till att riksdagen beslutat om att
låta staten återta ansvaret för de särskilda
ungdomshemmen. Med ett statligt huvudmannaskap och en
central intagning är det lättare att få överblick över
ungdomshemmen, differentiera vården och planera intaget
på ett ändamålsenligt sätt.

Polisen

Polisens verksamhet syftar till att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet samt ge allmänheten skydd och annan
hjälp. I kampen mot brottsligheten har polisen en central
roll.

Polisväsendet har varit föremål för en rad reformer
under 1980-talet. Dessa har tagit sikte på att ge de lokala
polismyndigheterna större befogenheter att själva besluta
om sin verksamhet och att stärka lekmannainflytandet.
Målen har varit decentralisering, synlighet, service och
effektivitet.

1980-talets polisreformer har haft stor betydelse och
polisväsendet har i allt väsentligt förmått omsätta beslut och
mål i praktisk handling. Men det innebär inte att
förändringsarbetet får avstanna. Polisväsendet är en stor
och i många avseenden alltför tungrodd organisation. 1990-
talet ställer nya krav på polisväsendet.

Resursfrågorna inom polisväsendet tilldrar sig stor
uppmärksamhet. Den personalbrist som fortfarande finns
framförallt i Stockholm kommer efter den ökning av
utbildningen som skedde 1989--1991 att vara avhjälpt under
de närmaste åren. Regeringen har föreslagit att antalet
polismanstjänster skall fastläggas till ca 16 700.
I en motion om den ekonomiska brottsligheten
föreslår socialdemokraterna kraftigt ökade resurser till
ekobrottsbekämpningen. Antalet polismanstjänster
kommer genom de föreslagna åtgärderna att uppgå till ca 16 800.

Större
kraft måste läggas ner på att åstadkomma en
administrativ rationalisering inom polisväsendet. Uppgifter
som inte kräver direkt polisiär kompetens bör i större
utsträckning överföras till administrativ personal.

Polisen har till följd av det statsfinansiella läget ålagts ett
besparingskrav för den närmaste treårsperioden på 500
miljoner kronor. Regeringen har föreslagit att 150 miljoner
kronor tas ut för budgetåret 1993/1994. Socialdemokraterna
föreslår att besparingskravet för detta budgetår sätts till 200
miljoner kronor och 150 miljoner kronor för vardera av de
två följande budgetåren.

Besparingskravet bör kunna tillgodoses genom en
adminstrativ rationalisering och en sammanläggning av
polisdistrikt. Det bör ankomma på regeringen att besluta
om hur en sådan organisation skall se ut för att
besparingsmålet skall uppnås. Härtill kommmer den
besparingseffekt som följer av att polisutbildningen i
fortsättningen skall studiemedelsfinansieras. Också
möjligheterna att åstadkomma en fortsatt rationalisering
vid rikspolisstyrelsen bör tas tillvara.

Införandet av en studiemedelsfinansierad
polisutbildning bör föranleda en översyn av
polisutbildningen. Bl.a. bör övervägas en starkare knytning
till det övriga högskoleväsendet.

En förändrad polisdistriktsindelning skapar också
förutsättningar för en ytterligare decentralisering från
central till regional och lokal nivå. Decentraliseringen
medför att rikspolisstyrelsen måste få en betydelsefull roll
när det gäller att följa upp och utvärdera på vilket sätt
statsmakternas beslut om exempelvis prioriteringsfrågor
omsätts i praktiskt polisarbete.

Det direkta polisarbetet bör inriktas på ökad synlighet.
Sverige har i förhållande till många andra länder en större
andel kriminalpoliser. Det bör enligt socialdemokratisk
uppfattning finnas mycket att vinna i en omorientering av
polismansfunktionen till en mer allroundpolis. Många av de
uppgifter som utförs av kriminalpolisen bör kunna föras
över till ordningspolisen, och kriminalavdelningarnas
arbete bör renodlas till förmån för bekämpande av mer
svårutredd brottslighet. Ordningspolisen bör också i högre
grad prioritera kvarters- och områdespolisverksamhet.

För den riktigt grova brottsligheten har rikskriminalen
en stor betydelse. En regionalisering av denna verksamhet
under central ledning är en väg som bör prövas för att
ytterligare effektivisera kampen mot den grova
brottsligheten.

Större resurser och engagemang måste läggas på det
brottsförebyggande arbetet. Det är ett arbete som måste
bedrivas kontinuerligt och i bred samverkan med skolor,
socialtjänst, andra myndigheter samt föreningar och
folkrörelser. Polisen har också en viktig uppgift i arbetet
med att ge hjälp och stöd till brottsoffren.

Polispersonalen usätts ofta i sitt arbete för svåra
påfrestningar. En väl utvecklad personalpolitik har
avgörande betydelse för polisens möjligheter att utföra ett
bra arbete. Frågor om utbildning, arbetsmiljö och
arbetsledning måste ges hög prioritet inom polisväsendet.

Genom ett antal avgöranden av riksdagens ombudsmän
(JO) har det slagits fast att vissa arbetsmetoder inom
polisen inte stått i full överensstämmelse med gällande rätt.
JO:s uttalanden har skapat osäkerhet inom polisväsendet.

Vi anser mot denna bakgrund att det finns starka skäl
att göra en översyn av den rättsliga regleringen av polisens
arbetsmetoder.

Ett svenskt medlemskap i EG kommer i hög grad att
påverka kontrollen vid våra gränser. Beräkningar visar att
ca 70 % av utrikeshandeln kommer att ingå i den inre
marknaden och därmed inte omfattas av
klareringsfunktionen. Detta innebär stora förändringar för
gränskontrollen. På något sätt måste kontrollen mellan
länderna inom gemenskapen vara kvar, inte minst med
tanke på att motverka narkotika- och vapensmuggling.

En stor skillnad i beskattningen av alkoholhaltiga
drycker mellan EG-länderna kan också innebära att en
gränskontroll måste vara kvar eller att kontrollen sker inom
landet. Mot denna bakgrund står det klart att uppgifterna
både för tullen och polisen kommer att förändras och
uppgifterna kommer i många hänseenden att sammanfalla.

På flera håll i landet sker i dag ett samarbete mellan tull
och polis vid landgränsbevakningen, inte minst vid våra
kuster. Denna verksamhet skulle kunna effektivisera
bevakningen eftersom det inte på alla platser finns både
tullpersonal och polis. Det fordras att kompetensreglerna
ses över för att verksamheten skall kunna utvecklas
ytterligare. Vinster finns också att göra genom ett
samutnyttjande av tekniska resurser.

Med hänvisning till ovanstående bör regeringen tillsätta
en utredning som ser över möjligheter till samverkan mellan
tullen och polisen om kontrollen vid landets gränser.

Rättsväsendet

Domstolsväsendet

Det svenska domstolsväsendet och den svenska
rättegångsordningen har allmänt sett ett välförtjänt gott
anseende. En välutbildad och skicklig personal fullgör sina
arbetsuppgifter på ett sätt som svarar mot högt ställda krav.

Arbetssituationen vid domstolarna har under senare år
varit ansträngd. Domstolsväsendet har liksom andra
offentliga organ ställts inför den svåra uppgiften att hantera
en växande arbetsbörda med begränsade resurser.

Domstolarnas svårigheter kan inte mötas enbart genom
personalförstärkningar. Grundläggande frågor om
domstolarnas framtida arbetsuppgifter och organisation
måste övervägas. Målet måste vara ett kvalitativt
högstående domstolsväsende med fortsatt starkt
lekmannainflytande och god lokal förankring. Domstolarna
skall i princip endast ägna sig åt sådana frågor som kräver
domstolsprövning. En renodling av domarrollen gör att
verksamheten vid domstolarna blir effektivare.

Ett sätt att åstadkomma denna renodling är att
domstolarna förbehålls uppgifter som är rättskipning i
egentlig mening. Ett annat sätt är att fortsätta med det
påbörjade arbetet med att delegera ärenden från
juristpersonal till annan domstolspersonal. Införandet av
dispensprövning för fullföljd av viss mål till hovrätt är
ytterligare en väg att komma till rätta med den besvärliga
arbetssituationen inom domstolsväsendet.

Det är denna inriktning som enligt socialdemokraternas
uppfattning bör vara vägledande för de närmaste årens
reformarbete.

I en särskild motion till innevarande riksmöte har
socialdemokraterna utvecklat sin syn på domstolsväsendet
och processrätten.

Åklagarväsendet

Åklagarväsendet spelar en central roll i
brottsbekämpningen, inte minst gäller detta ekobrotten.
Det är därför av största vikt att åklagarna ges bästa möjliga
arbetsförutsättningar inom ramen för knappa resurser.

Åklagarväsendet har under en tid klarat rekryteringen
av åklagarpersonal på ett tillfredsställande sätt. Under
senare tid har emellertid karriärgången hos domstolar och
framför allt hos polisen gjort att lönerelationerna försvårar
rekryteringen. Åtgärder bör vidtas för att möta denna
situation innan den föranleder akuta problem.

Av stor betydelse är att tillräckliga medel avsätts för
utbildningsinsatser och kompetenshöjande åtgärder. Detta
är särskilt viktigt eftersom brotten och förutsättningarna för
dessa hela tiden förändras genom den ekonomiska och
lagstiftningsmässiga utvecklingen.

I en motion om den ekonomiska brottsligheten föreslår
socialdemokraterna ökade anslag till
åklagarmyndigheterna för bl.a. utbildningsinsatser.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioriteringen av vålds- och
narkotikabrottsligheten samt den ekonomiska
brottsligheten i det brottsbekämpande arbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade insatser mot brottslighet
med invandrarfientliga och rasistiska inslag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bildandet av lokala
brottsförebyggande organ och Brottsförebyggande rådets
(BRÅ:s) medverkan i detta arbete,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av professur vid
BRÅ,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om BRÅ:s resurser för forskning och
utveckling,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av
vapenlagstiftningen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att förhindra
stölder ur militära förråd,1

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av fängelsestraff,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklandet av alternativa
påföljder till fängelsestraff,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad användning av böter,
villkorlig dom och skyddstillsyn i förening med särskilda
föreskrifter,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den villkorliga frigivningen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samlad översyn av den
straffrättsliga lagstiftningen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de principer som bör vara
vägledande för översynen av 1974 års kriminalvårdsreform,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om differentiering inom
kriminalvården,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vård- och behandlingsinsatserna
inom kriminalvården,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reglerna för permission från
kriminalvårdsanstalt,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade insatser inom frivården,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning och administrativa
rutiner vid polisen för hjälp och stöd åt brottsoffer,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering av samhällets
insatser för att motverka våld mot kvinnor,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelningen av ansvaret mellan
socialtjänsten och kriminalvården för ungdomar som begår
brott,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om veckoslutsfängelse och
ungdomsfängelse,

22. att riksdagen beslutar att till Lokala
polisorganisationen för budgetåret anvisa ett ramanslag på
9 841 139 000 kr, dvs. 50 000 000 kr mindre än regeringens
förslag,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisdistriktsindelning,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Rikspolisstyrelsens uppgifter
avseende uppföljning och utvärdering,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisutbildningen,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polismansfunktionen,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om personalpolitiken inom
polisväsendet,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av den rättsliga
regleringen av polisens arbetsmetoder,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av Tullens och
Polisens arbetsuppgifter,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om renodling av domarrollen,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt delegering av
arbetsuppgifter inom domstolsväsendet,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av dispensprövning,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rekrytering och utbildning av
åklagare.

Stockholm den 26 januari 1993

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)

Ingela Thalén (s)

1 Yrkande 7 hänvisat till FöU.