Kontaktförbud – ett utökat skydd för utsatta personer
Betänkande 2024/25:JuU31
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 20 maj 2025
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Fler ska skyddas genom kontaktförbud (JuU31)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag om nya regler för kontaktförbud som ska skydda utsatta personer i större utsträckning.
Kontaktförbud kan ges om det finns risk för att den person mot vilken förbudet ska gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt trakassera skyddspersonen.
De nya reglerna väntas fungera mer brottsförebyggande än tidigare samt göra det möjligt att ge fler kontaktförbud.
De innebär bland annat följande:
- Att övervaka någon på olämpligt sätt införs som ny grund för att ge ett kontaktförbud.
- Det införs en presumtionsregel som innebär att förutsättningarna för att ge kontaktförbud alltid ska anses uppfyllda efter en dom om allvarliga brott i nära relationer.
- Utvidgat och särskilt utvidgat kontaktförbud ska ges lättare och gälla i större områden.
- Kontaktförbud ska kunna ges när en person förväntas utsätta någon för påtryckningar inför en kommande rättsprocess, exempelvis ett vittnesmål.
Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2025.
Riksdagen sa samtidigt nej till förslag i motioner varav fyra är från den allmänna motionstiden 2024.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Teckenspråkstolkat beslut: 2024/25:JuU31
Webb-tv: Teckenspråkstolkat beslut: Fler ska skyddas genom kontaktförbud
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Propositioner: 1
Från regeringen
- Kontaktförbud - ett utökat skydd för utsatta personerProposition 2024/25:123
Motioner från ledamöterna
- Motion 2024/25:1167 av Gudrun Brunegård (KD) Fotboja som tydligt värnar brottsoffret
- Motion 2024/25:2618 av Rasmus Ling m.fl. (MP) Åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor
- Motion 2024/25:3111 av Teresa Carvalho m.fl. (S) Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
- Motion 2024/25:3164 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) Rättspolitik
- Motion 2024/25:3377 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) med anledning av prop. 2024/25:123 Kontaktförbud - ett utökat skydd för utsatta personer
- Motion 2024/25:3379 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) med anledning av prop. 2024/25:123 Kontaktförbud - ett utökat skydd för utsatta personer
Beredning, Genomförd
Justering: 2025-05-13
Trycklov: 2025-05-14
Betänkande 2024/25:JuU31
Alla beredningar i utskottet
Fler ska skyddas genom kontaktförbud (JuU31)
Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag om nya regler för kontaktförbud som ska skydda utsatta personer i större utsträckning.
Kontaktförbud kan ges om det finns risk för att den person mot vilken förbudet ska gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt trakassera skyddspersonen.
De nya reglerna väntas fungera mer brottsförebyggande än tidigare samt göra det möjligt att ge fler kontaktförbud.
De innebär bland annat följande:
- Att övervaka någon på olämpligt sätt införs som ny grund för att ge ett kontaktförbud.
- Det införs en presumtionsregel som innebär att förutsättningarna för att ge kontaktförbud alltid ska anses uppfyllda efter en dom om allvarliga brott i nära relationer.
- Utvidgat och särskilt utvidgat kontaktförbud ska ges lättare och gälla i större områden.
- Kontaktförbud ska kunna ges när en person förväntas utsätta någon för påtryckningar inför en kommande rättsprocess, exempelvis ett vittnesmål.
Lagändringarna föreslås börja gälla den 1 juli 2025.
Utskottet föreslår samtidigt att riksdagen säger nej till förslag i motioner varav fyra är från den allmänna motionstiden 2024.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2025-05-19
Debatt om förslag 2024/25:JuU31
Webb-tv: Kontaktförbud – ett utökat skydd för utsatta personer
Dokument från debatten
- Måndag den 19 maj 2025Kammarens föredragningslistor 2024/25:118
- Protokoll 2024/25:118 Måndagen den 19 majProtokoll 2024/25:118 Kontaktförbud - ett utökat skydd för utsatta personer
- Måndag den 19 maj 2025Talarlista 2024/25:20250519
Protokoll från debatten
Anf. 32 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Över hundra gånger varje dag, året runt, anmäls en kvinnomisshandel i Sverige. Den farligaste platsen för kvinnor i Sverige i dag är hemmet. Där kontrolleras, plågas, våldtas och mördas kvinnor året om.
När en kvinna lyckas separera från en våldsam man måste hela samhället finnas där, också lagen. Att stoppa mäns våld mot kvinnor är en fråga om trygghet, frihet, rättvisa och respekt.
Till dig som lyssnar på den här debatten nu, som själv är utsatt eller som, liksom jag, är engagerad i din lokala kvinnojour, vill jag säga följande: Ibland, eller rättare sagt ofta, kan det kännas otroligt tröstlöst – som att vi bara står och stampar och inte kommer någonvart medan kvinnor och barn misshandlas eller tvingas leva gömda och i de värsta fallen mördas. Vi har all rätt att känna så – att vara förbannade och förtvivlade över de giftiga och samhällsfarliga maskulinitetsnormerna, den globala och internationella pushbacken mot jämställdheten och de stora underskotten i välfärden, som ju ska finnas där för oss alla när vi behöver den.
Vi måste se de faktiska undanträngningseffekterna till följd av gängkriminaliteten och nyrekryteringen, som vi självklart ska ta på fullaste allvar men som nu tar alltmer fokus, tid och resurser från riksdagen och de rättsvårdande myndigheterna och regeringen.
Vi vet att barn som växer upp med våld i hemmet, antingen genom att själva vara utsatta eller genom att se pappa slå mamma, löper högre risk att i vuxen ålder återigen bli utsatta eller att själva bli förövare eller dras in i gängkriminalitet. En av våra absolut viktigaste prioriteringar måste vara att skydda barn från att bli utsatta för våld i hemmet – självklart främst för att värna om barns rätt till en trygg, våldsfri uppväxt men också för att bygga skyddsbarriärer mot våld för hela samhället.
Fru talman! Vi socialdemokrater har länge lyft mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och våld mot barn som en av två huvudprioriteringar i rättspolitiken. Under vår tid i regeringsställning har ett antal straff skärpts för att betona allvaret i mäns våld mot kvinnor. Nya brottsrubriceringar har tagits fram: samtyckeslagen, hedersbrott och barnfridsbrottet. Vi tillförde särskilda utredare till polisen.
I dag debatterar vi propositionen Kontaktförbud – ett utökat skydd för utsatta personer. Kontaktförbud, alltså ett förbud mot att till exempel skicka sms, närma sig kvinnan fysiskt eller befinna sig i närheten av kvinnans bostad eller arbetsplats, har stor betydelse för utsatta kvinnor och barn.
I Sverige lever runt 30 000 personer med sekretessmarkering eller skyddad folkbokföring. Många av dem är kvinnor och barn på flykt i sitt eget land från en livsfarlig man. De tillhör samhällets allra mest utsatta. Som sagt: När en kvinna lyckas separera från en våldsam man måste hela samhället finnas där, också lagen. När det gäller kontaktförbudslagen har många röster höjts för att en översyn behöver göras, såväl våldsutsatta själva som kvinnojoursrörelsen, myndigheter och politiker. Skyddet måste stärkas.
Även Riksrevisionen bekräftar den bilden. I november förra året debatterade vi här i kammaren deras granskning av statens skydd av hotade personer. När det gäller frågan om kontaktförbud såg Riksrevisionen bland annat att åklagarnas beslut om kontaktförbud främst påverkas av tidigare brottslighet och alltför lite av risken för brott, förföljelse eller trakasserier. Det konstaterades att det finns stora och bestående skillnader när det gäller andelen beviljade kontaktförbud över landet och att kontaktförbud med fotboja inte fungerar som ett effektivt skydd i dagsläget.
Dessa problem ser vi socialdemokrater. Vi såg dem återkommande i samtal med våldsutsatta när vi satt i regeringsställning. Därför tillsatte vi socialdemokrater under förra mandatperioden en utredning som skulle utvärdera tillämpningen av lagen om kontaktförbud, ta ställning till om lagen är modernt och ändamålsenligt utformad och utreda om möjligheten att meddela kontaktförbud bör utvidgas, bland annat när det gäller det geografiska området. Detta arbete tog nuvarande regering vidare, och i dag debatterar vi det lagförslaget.
Socialdemokraterna står bakom propositionen och välkomnar att det råder stor politisk samsyn om att skyddet av hotade personer behöver stärkas och att gärningsmannens frihet måste begränsas mer än i dag. Vi har dock lämnat in ett särskilt yttrande i denna fråga, där vi vill utveckla vårt ställningstagande.
Vi ser mycket positivt på att andra omständigheter än tidigare brottslighet ska få större betydelse vid riskbedömningen och att otillbörlig övervakning införs som en ny grund för kontaktförbud. Samtidigt vill vi framhålla att det är av helt central betydelse att riskbedömningarna faktiskt fungerar som det är tänkt genom att berörda myndigheter har de resurser och förutsättningar i övrigt som krävs för detta. Vidare är det viktigt att processen för att ansöka om kontaktförbud är tydlig och enkel att förstå för skyddspersonen, med den utsattas frihet och skydd i fokus.
Vi ser också mycket positivt på att utvidgade och särskilt utvidgade kontaktförbud kan omfatta större geografiska områden än i dag och att det när ett särskilt utvidgat kontaktförbud bestäms särskilt ska beaktas att behovet av skydd för den som förbudet avser att skydda tillgodoses. Det är bra att kvinnor och barn som lever under hot från en livsfarlig man nu kommer att få ett starkare skydd och en större rörelsefrihet. Att kvinnan ska kunna bibehålla jobb, skola, sociala relationer och fritidsintressen utan att riskera att utsättas för brott av den som kontaktförbudet avser måste vara en rättighet som väger tyngre än hans rörelsefrihet.
Detta betyder dock inte att det saknas utrymme för att ytterligare stärka kontaktförbudslagstiftningen utifrån skyddspersonens rätt till ett tryggt och fritt liv. I Jämställdhetsmyndighetens remissvar framhölls att man bör utreda möjligheten att i de fall där hotbilden är extra stor i stället inskränka förbudspersonens rörelsefrihet inom ett visst geografiskt område. När ett kontaktförbud meddelas underrättas nämligen förbudspersonen om vilket område han inte får vistas i, och därmed avslöjas samtidigt vilket geografiskt område skyddspersonen befinner sig i. Detta kan vara särskilt allvarligt och farligt om hotbilden är hedersrelaterad och flera olika personer kan utgöra ett hot.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis understryka att hela samhällets samlade resurser måste finnas där för den som lever under hot från en livsfarlig person. Regeringen måste säkerställa att de rättsvårdande myndigheterna, Skatteverket, kvinnojourerna, sjukvården, skolan och socialtjänsten har den kunskap och de resurser som krävs för att samverka, för att stoppa gärningsmannen och säkerställa kvinnors och barns rätt till stödinsatser och ett liv i trygghet och frihet.
Jag yrkar bifall till regeringens proposition.
(Applåder)
Anf. 33 Torsten Elofsson (KD)
Fru talman! Tack, Sanna Backeskog, för anförandet! Jag kan konstatera att vi i stort är överens om mycket när det gäller våld i nära relation.
Jag har en fråga som inte har direkt koppling till kontaktförbudet men ändå berör polisens arbete med brottsutsatta och våldsutsatta i nära relation. Det handlar om det faktum att vi har tagit beslut om ett ökat informationsutbyte mellan myndigheter. Polisen har ofta varit kritisk och menat att man kom in alldeles för sent – hade man fått informationen i ett tidigare skede hade man kanske kunnat agera.
Jag har fått signaler från SKR om att Socialdemokraterna är tveksamma till informationsutbyte när det gäller till exempel socialtjänsten och barnavårdscentraler. Det vore intressant för mig att få veta hur ni här i riksdagen från Socialdemokraternas sida ser på informationsutbyte. Ofta är det ju på barnavårdscentralerna, i hälso- och sjukvården och i socialtjänsten man ser de tidiga signalerna. Tidigare har det rått en sekretess när det gäller detta, men nu har man öppnat upp för informationsutbyte.
Hur ser Socialdemokraterna på den möjligheten? Står ni bakom den lagstiftningen och att informationsutbyte ska ske i större utsträckning än tidigare?
Anf. 34 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Tack, ledamoten Torsten Elofsson, för en viktig fråga! Informationsutbyte är ofta avgörande just för att upptäcka fall med särskilt hänsynslösa förövare som verkar inom hemmets väggar. De upptäcks inte så lätt, och de syns inte så lätt. Där är det viktigt att det finns en starkare möjlighet till informationsutbyte i dag.
Jag tror väldigt mycket på samverkansformer mellan till exempel socialtjänst, polis och skola. Regeringen har ju inrättat samverkan i form av Bob-råd när det gäller risken för gängkriminalitet. Jag förstår inte varför man inte har inrättat det just när det gäller kvinnofridsfrågor, våld mot barn eller våld mot kvinnor i hemmet. Det tror jag skulle vara jätteviktigt.
I Bollnäs finns någonting som heter Trygghetens hus. Jag rekommenderar ledamoten att titta på det. Där samverkar socialtjänst och polis tillsammans i ett otroligt tätt samarbete. De har också nära kontakt med hälso- och sjukvården, både primärvården och psykiatrin. Man är också ute och träffar ungdomar mycket. Detta är något jag tror på.
Under vår tid i regeringsställning startades flera sådana samverkansformer runt om i landet. Men nu får vi signaler om att de verkar läggas ned. Jag vill därför ställa frågan tillbaka till ledamoten Elofsson: Är detta ett arbete som ni skulle vilja föra vidare och ge tydligare uppdrag att lokalt och på plats samverka för att upptäcka våld mot barn i hemmet?
Anf. 35 Torsten Elofsson (KD)
Fru talman! Tack, Sanna Backeskog, för svaret!
Jag ändå lite tveksam. Samverkan kan ju ske i generella termer, men när det handlar om att peka ut individer och personer blir det ändå helt plötsligt en barriär. Jag refererar då majoriteten i SKR, som med Socialdemokraterna i spetsen valde att avstyrka delar av det förslag som ligger och säga att man inte vill medverka till detta. Det gällde då barn och unga. I det här fallet gäller det brott i nära relation, som också berör barn och unga.
Det handlar alltså mer om att lämna konkret och bra information till polisen, så att polisen har någonting att arbeta utifrån – inte de mer generella samverkansformerna, för där är vi helt överens. Men hur ser ni på att bryta sekretessen för enskilda individer det gäller socialtjänst och hälso- och sjukvård?
Anf. 36 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Om jag uppfattar ledamoten rätt innebär det ensidiga informationsutbytet att regeringspartierna vill att det alltid ska vara en skyldighet för hälso- och sjukvård och socialtjänst att informera polisen vid minsta misstanke om vilken typ av brott som helst, samtidigt som det inte finns någon som helst motsvarande skyldighet för polisen att informera om vad man vet.
Jag tror på en ömsesidig samverkan med ett ömsesidigt informationsutbyte, där man kan informera varandra och lägga pusslet tillsammans med en starkare möjlighet att dela information. Det tror jag är helt avgörande just för att vi ska upptäcka våld i nära relationer och särskilt kanske när barn är utsatta för våld i hemmet. Jag tror att det är en avgörande fråga att vi kan jobba bättre för de utsatta barnen.
På tal om utsatta barn – nu kommer ju inte ledamoten Elofsson att kunna svara på den här frågan – skulle jag vilja rikta ljuset mot dem som lever under hot och är på flykt. Där larmar kvinnojoursrörelsen om att allt färre barn placeras på kvinnojourer. Det handlar dels om att man måste lägga ned skyddade boenden, för att den lag som ni har infört, som i grunden är bra, är underfinansierad. Det har också att göra med att kommunerna och socialtjänsten har allt mindre resurser för att skyddsplacera kvinnor och barn på skyddat boende tillsammans.
Nu vet jag att ledamoten inte kan svara, men jag hoppas verkligen att regeringen tar detta vidare och hörsammar kvinnojourernas förtvivlan över de barn som i dag inte får det skydd som de verkligen behöver.
Anf. 37 Helena Vilhelmsson (C)
Fru talman! I dag debatterar vi regeringens proposition om en förändrad kontaktförbudslagstiftning. Det är bra, och det är efterlängtat. Många är de utvärderingar som har visat på allvarliga brister när det gäller hur regelverket tillämpas i dag. Inte minst gäller det Riksrevisionens senaste rapport, som ju nämndes här.
Men det finns brister även i regeringens nuvarande förslag. Jag vill lyfta fram några. En är att presumtion för kontaktförbud inte ska gälla gemensam bostad. Presumtionsregeln innebär att ju brottsoffrets skyddsbehov kan tillgodoses skyndsamt. Det leder också till större förutsebarhet, vilket är rättssäkert. Just därför är det konstigt att regeringen har valt att undanta de situationer där kontaktförbudet avser en gemensam bostad. Det är till och med orimligt. Det kommer ju att innebära mer ingående utredningar och längre handläggningstider, och dessa förlängningar sker på bekostnad av skyddspersonens säkerhet och integritet.
Fru talman! I dag är det nästan enbart tidigare brottslighet som utgör grund för kontaktförbud. Det har lett till den ibland horribla situationen att en kvinna tvingas leva gömd medan den som hotar henne går fri.
Regeringens proposition är här verkligen ett steg i rätt riktning. Det handlar om att andra faktorer än tidigare brottslighet ska vägas in i bedömningen, så att kontaktförbud kan meddelas i många fler fall än i dag. Det är dock viktigt att bedömningen inte lägger alltför ensidigt fokus på just de faktorer som nämns i propositionen, till exempel psykisk sjukdom och psykisk ohälsa. Riskbedömningen behöver breddas, så att till exempel aggressiva eller kontrollerande beteenden, som i dag inte är straffbara, också kan ligga till grund för att utfärda kontaktförbud.
Men, fru talman, vi beslutar alltså om ett system i dag som har verkat under lång tid och som begränsar brottsoffret, som i de allra flesta fall är en kvinna som inte har gjort något annat än att råka bli kär i fel man. Samtidigt går förövaren fri, eller så kan förövaren till stor del fortsätta leva ett vanligt liv och ha en i stort sett vanlig vardag.
Jag får faktiskt lite rysningar när jag läser texterna om syftet med nuvarande lagstiftning men också när jag läser argument för att ändra nuvarande lag. Jag tycker att vi är inne i en värderingsvurpa – jag ska försöka beskriva det lite grann.
Vi kan utgå från att kontaktförbud infördes för länge sedan som en åtgärd för att stävja våld i hemmet eller familjebråk, som det hette på den tiden. I stället för att döma någon till exempel för misshandel blev det en sämre lösning, en plan B. Det var svårt att döma. Därför införde man kontaktförbud.
Det är tydligt att tanken var att ett kontaktförbud först skulle gälla en bostad, en fastighet. Men det funkade inte riktigt i verkligheten. Skyddspersonen kunde nämligen stå i sin lägenhet och se genom fönstret att förövaren stod utanför och väntade på henne.
Jag citerar ett uttryck i propositionen: ”Regeringen anser dock att det framstår som rimligt att den utsatte, i de fall som det kan antas att ett ordinärt kontaktförbud inte är tillräckligt, kan komma i åtnjutande av ett större fredat område än vad som är möjligt i dag.”
Jag kan ju tycka att en person som inte har begått ett brott ska kunna förvänta sig att alla områden är fredade områden.
Man införde då ett utvidgat kontaktförbud som kunde gälla flera fastigheter, ett kvarter, och sedan till och med ett särskilt utvidgat kontaktförbud som kunde gälla ett eller flera större områden i anslutning till skyddspersonens bostad eller arbetsplats.
Men inte ens detta hjälper riktigt. Det är därför man i propositionen, tänker jag, pratar om att man ska kunna ha större områden, kanske en hel kommun.
Men jag citerar igen. ”Möjligheten att utöka förbudsområdet har varit ett led i att försöka åstadkomma en ökad frihet och trygghet för den som skyddas av förbudet. Skyddspersonen ska alltså inte behöva avstå från att t.ex. gå till en lekpark eller en affär i närheten av sin bostad av rädsla för att stöta ihop med personen i fråga.”
Fru talman! Wow! En kvinna ska kunna känna sig trygg även vid en lekpark eller i en affär nära sin bostad – gentilt! Man kan annars tycka att ett brottsoffer som inte har gjort något kriminellt ska kunna känna sig trygg typ överallt.
Detta är lite provocerande, kort sagt.
Fru talman! Det är också provocerande att lagtexten hela tiden problematiserar huruvida åtgärden är proportionerlig ur gärningsmannens perspektiv. Det pratas om och slås fast att en svensk medborgare enligt regeringsformen och Europakonventionen är tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket, att lämna riket, att fritt röra sig där och att fritt välja sin bosättningsort.
Men det här gäller bevisligen inte de utsatta kvinnorna. Ett kontaktförbud innebär precis raka motsatsen till detta för skyddspersonerna.
Problemet är att särskilt utvidgade kontaktförbud inte hjälper på riktigt – de bygger på ett feltänk, enligt mig och Centerpartiet – oavsett hur stora områdena är.
Fru talman! Ett liv är nämligen mycket mer än bara jobb, skola och mataffär. Det är fritidssysselsättningar. Det är hobby. Det är umgänge med familj och vänner. Det är semesterresor, jobbkonferenser, spontana utflykter, sportlov, sommarlov, nya partner och släktträffar. Det mesta av detta sker sällan inom en enda kommun.
I dag är det alltför vanligt att förövaren står och väntar vid platsen där brottsoffrets familj bor, vilket kan vara i samma kommun eller en annan.
Grundförutsättningen måste vara att det alltid är förövaren, inte offret, som måste anpassa sig.
Centerpartiet har under lång tid framhållit att det här måste göras om i grunden, vilket också är vad Jämställdhetsmyndigheten lyfter i sitt remissvar. Det handlar om en annan ordning. I stället för att avgränsa ett skyddsområde kring skyddspersonen borde man inrätta ett begränsningsområde kring förövaren som denne inte får lämna utan att meddela det. Förövaren bor då på ett ställe, jobbar på ett ställe och har mataffär på ett ställe och får vistas däromkring.
Det enda rimliga är såklart att skyddspersonen ska kunna leva sitt liv i frihet – utan rädsla och utan geografiska begränsningar. Regeringen måste därför skyndsamt göra en översyn av hela kontaktförbudssystemet som utgår från en sådan princip.
Centerpartiet står naturligtvis bakom alla sina reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservation 3.
Anf. 38 Katja Nyberg (SD)
Fru talman! Våld i nära relationer, stalkning, hot och trakasserier är verkligheter som många, framför allt kvinnor, lever med varje dag i vårt land. Det är vår skyldighet som lagstiftare att se till att samhället står på offrens sida – den som hotas, förföljs eller lever i rädsla ska kunna lita på att staten skyddar dem.
Det handlar om att öka tryggheten. Det handlar om att kontaktförbud i nuvarande form många gånger inte räcker till. Gärningspersoner kan fortsätta trakassera och skrämma sina offer med hänsynslöshet och en känsla av straffrihet, vilket är oacceptabelt.
Med det här förslaget tar vi flera viktiga steg:
Skyddszoner blir verklighet. Polisen ska kunna använda sig av teknik som geofencing för att övervaka att förbudet respekteras.
Fotboja blir huvudregel. Vid utvidgade och särskilt utvidgade kontaktförbud ska elektronisk övervakning som huvudregel användas. Det blir inte längre undantaget utan snarare normen när hotbilden är allvarlig.
Det blir skärpta straff. Den som bryter mot ett kontaktförbud med fotboja ska i normalfallet dömas till fängelse. Det är helt i linje med Tidöavtalet, där vi vill ha kännbara och verkliga konsekvenser för den som inte respekterar lag och ordning.
Fru talman! Sverigedemokraterna har länge drivit på för just dessa förändringar. Vi har lyssnat på poliser, på åklagare, på socialtjänst och – viktigast av allt – på kvinnor och barn som gång på gång tvingas fly, gömma sig, byta namn eller leva i ständig rädsla för att förövaren ska dyka upp.
Det är inte offret som ska behöva fly. Det är förövaren som ska begränsas. Just detta är en ideologisk skiljelinje. För oss i Sverigedemokraterna är rättssamhället inte bara en formalitet. Det är en grundläggande skyldighet att skydda hederliga människor från hot, våld och förtryck, oavsett om hotet kommer från en före detta partner, en granne eller någon som ingår i ett hedersrelaterat nätverk.
Det är också viktigt att understryka att vi nu ger Polismyndigheten större möjligheter att agera. Med ökade befogenheter följer också ansvar. Det ska finnas rätt kompetens, rätt resurser och tydliga riktlinjer. Det är därför Tidöpartierna genomför en historisk satsning på rättsväsendet – inte bara för att lagar ska skrivas utan också för att de ska följas och upprätthållas.
Fru talman! Vissa partier har som vanligt haft invändningar, framför allt kring integritet och rättssäkerhet. Man har uttryckt oro över vad en fotboja kan innebära för gärningspersonens livssituation. Det är symtomatiskt. För dessa partier är förövaren i centrum. Vi väljer att sätta offret först.
Det betyder inte att vi ignorerar rättssäkerheten, tvärtom. Det handlar om proportioner. Den som har dömts – eller där tillräckliga skäl finns för kontaktförbud – har själv försatt sig i den situationen. Då ska samhällets lojalitet ligga hos den som hotas, inte hos den som hotar.
Fru talman! Det här är ett steg i rätt riktning, men det är inte färdigt. Vi behöver fortsätta utreda hur kontaktförbud kan kombineras med skärpta straff, bättre stödinsatser för offer samt tydligare samordning mellan polis, åklagare och socialtjänst.
Tryggheten för Sveriges kvinnor och barn är inget som det får kompromissas med. Den som hotar, förföljer eller bryter mot lagen ska få kännbara konsekvenser.
Mot bakgrund av detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Anf. 39 Ulrika Westerlund (MP)
Fru talman! I det betänkande som vi nu debatterar behandlas flera förslag från regeringen om utökat skydd för utsatta personer i fråga om kontaktförbud. Syftet är att kunna göra det möjligt att meddela fler kontaktförbud, stärka den brottspreventiva funktionen och åstadkomma ett reellt skydd för de utsatta.
För Miljöpartiet är mäns våld mot kvinnor och barn en högst prioriterad fråga. I dag får våldsutsatta kvinnor och barn alltför ofta sina liv och sin frihet inskränkta. De är brottsoffren, men de lever frihetsberövade. Från samhällets sida måste det vara väldigt tydligt att det är den som utövar våld och förtryck som ska begränsas, inte brottsoffret. I alltför många fall fortsätter våldet i olika former efter att den våldsutsatta lämnat relationen. Det är hög tid att vi börjar se det så kallade eftervåldet som en särskild typ av våld och vidtar åtgärder för att förhindra det.
Miljöpartiet välkomnar att regeringen nu fortsätter det arbete som vi påbörjade i regering. I dagens regelverk finns fortfarande brister som vi måste komma till rätta med. Ett sådant exempel är, som vi påtalat länge, att ett kontaktförbud måste gälla en hel kommun eller större geografiska områden än i dag för att stärka våldsutsatta kvinnors trygghet och frihet. Mot den bakgrunden är vi positiva till att regeringen i propositionen föreslår att särskilt utvidgade kontaktförbud ska kunna omfatta större geografiska områden. Det är ett viktigt förslag som kan bidra till ett mer omfattande skydd samt tryggare och säkrare villkor för utsatta. Kvinnor ska kunna åtnjuta sin rörelsefrihet; det är förövaren som ska anpassa sitt liv.
I regering gjorde vi det också möjligt att förena fler utvidgade kontaktförbud med fotboja som en förstahandsåtgärd – en viktig åtgärd för att stärka tryggheten för våldsutsatta kvinnor. Vi ställer oss därför positiva till att regeringen ser över ytterligare situationer där kontaktförbud ska kunna utfärdas. Vi står även bakom regeringens förslag om utökad elektronisk övervakning där polis och åklagare ges möjlighet att kontrollera att kontaktförbudet efterlevs genom fotboja.
Fru talman! Miljöpartiet vill också betona att ett kontaktförbud i många fall inte ensamt är tillräckligt för att tillgodose de skyddsbehov som finns. Vi vill därför utveckla lagstiftningen för att ge bättre skydd för kvinnor som utsätts för våld, även eftervåldets alla dimensioner. Vi vill se utökad kunskap hos polis, socialtjänst, åklagare och andra myndigheter om våldsutsatthet och hur våldsutsatta kan skyddas.
Kvinnor och barn måste också i ett tidigt skede skyddas genom att erbjudas plats på skyddat boende. Tyvärr är det dyrt för kommunerna att placera personer i skyddade boenden. Tillgången till skyddat boende för våldsutsatta riskerar därför att styras av budget och inte behov. Så kan vi inte ha det. Den både brottsförebyggande och brottshindrande miljö som ett skyddat boende innebär kan också ses som en delvis statlig angelägenhet. Därför vill vi i Miljöpartiet att staten står för halva kostnaden för placeringar på skyddade boenden. Vi vill också införa en flyttpeng i socialförsäkringssystemet för att motverka de ekonomiska konsekvenser som särskilt kan drabba kvinnor med skyddad identitet som tvingas till återkommande flyttar.
Fru talman! Miljöpartiet vill även påpeka att de utökade möjligheterna att meddela kontaktförbud inte får ges ett för ensidigt fokus. Detta har också flera remissinstanser, till exempel Advokatsamfundet och Myndigheten för delaktighet, betonat. Regeringen föreslår att andra omständigheter än tidigare brottslighet ska få större betydelse vid riskbedömning. Som Sveriges Kvinnoorganisationer lyfter fram behöver vi komma ifrån rådande praxis, det vill säga att en person behöver ha lagförts tidigare för att åläggas kontaktförbud, och se till att riskbedömningar blir mer heltäckande och även omfattar aggressiva eller kontrollerande beteenden som inte är straffbara.
Samtidigt menar Myndigheten för delaktighet att kunskapsläget är bristfälligt inom området, vilket kan komma att påverka utfallet av förslagen. Det är till exempel svårt att veta hur personliga faktorer som psykisk sjukdom, allvarliga psykiska störningar och missbruk påverkar risken för våldsutövande. Vid flera tillfällen har myndigheten påpekat att bristen på kunskap inom området riskerar att leda till sämre förebyggande arbete och att färre våldsutövare upptäcks och hanteras samt till rättsosäkerhet och felaktiga riskbedömningar.
Det är ett steg i rätt riktning att andra faktorer än tidigare brottslighet vägs in i bedömningen, så att kontaktförbud kan utfärdas i fler fall. Det är dock viktigt att man vid bedömningen inte sätter ett för begränsat fokus på de faktorer som nämns i förslaget, såsom psykisk sjukdom. Vi delar Sveriges Kvinnoorganisationers ståndpunkt att det är viktigt att en heltäckande bedömning görs i varje enskilt fall och att bedömningen inte enbart väger in de faktorer som räknas upp i propositionen. Med anledning av det yrkar jag bifall till vår reservation 1, som handlar om det här med fler omständigheter vid riskbedömning.
Anf. 40 Fredrik Kärrholm (M)
Fru talman! Alldeles för många kvinnor i Sverige lever med ständig rädsla för ett överhängande våldshot, inte sällan från en våldsam före detta partner – rädsla när någon knackar på dörren, rädsla när fotsteg närmar sig bakom på gatan, rädsla när telefonen plingar till. Under mina år som polis har jag alldeles för många gånger mött utsatta som saknat tillräckligt stöd.
Därför är jag både tacksam och stolt över att få stå här i dag i riksdagens talarstol och presentera en ny lagstiftning som kommer att innebära ett bättre skydd mot män som förföljer, trakasserar och slår. Kontaktförbud ska kunna utfärdas i fler fall och bli mer omfattande. Samtidigt skärper vi straffen för våldsbrott, sexualbrott och grovt barnfridsbrott. Under alltför lång tid har rättssystemet kompromissat mellan brottsoffers och förövares behov. Moderaterna står däremot alltid reservationslöst på brottsoffrets sida. Nu ser vi till att utsatta får det stöd de förtjänar.
Den proposition vi debatterar här i dag innebär det mest omfattande reformpaketet på området på över ett decennium. Den lagstiftning som nu ligger på bordet syftar till att fler kontaktförbud ska kunna meddelas, att det ska ske tidigare i processen och att skyddet ska bli verkligt och inte bara formellt.
En viktig sak som nämnts här tidigare är att vi inför otillbörlig övervakning som grund för kontaktförbud. Det här är en modernisering som svarar mot dagens verklighet. Människor i utsatta situationer vittnar om hur deras partner eller före detta partner kartlägger varje steg de tar genom gps-spårning, fejkade profiler på sociala medier och buggning av telefoner. Det är övergrepp som vi behöver ta på lika stort allvar som det fysiska våldet. Den nya bestämmelsen gör det möjligt att ingripa redan innan våldet är ett faktum.
Vi ser också till att riskbedömningen blir mer nyanserad. Hot kan finnas även utan fällande domar. Därför slår vi nu fast att även förföljelse, psykisk påverkan och andra omständigheter, till exempel missbruk eller kontrollbeteende, ska kunna ligga till grund för kontaktförbud. Det är ett steg bort från en alltför legalistisk syn och mot ett mer verklighetsförankrat rättsskydd.
Kontaktförbud ska nu också kunna meddelas i syfte att skydda målsägande och vittnen i rättsprocesser. Vi har sett alltför många fall där vittnen skrämts till tystnad, där brottsoffer dragit sig ur och där rättvisan fått stå tillbaka för rädslan. Om rättsstaten ska fungera krävs det att de som vågar vittna också vet att rättssamhället skyddar dem. Nyligen infördes också möjligheten att vittna anonymt under en förundersökning och i brottmål i domstol.
Fru talman! En särskilt viktig nyhet är presumtionsregeln: att kontaktförbud ska meddelas som huvudregel efter allvarliga brott i nära relationer. Det är ingenting som kvinnan ska behöva kämpa för att få. Den som har dömts för att ha utövat våld mot sin partner eller sitt barn ska inte automatiskt ha rätt att återuppta kontakten. Tvärtom ska samhället tydligt signalera att skyddet för den utsatte kommer först.
Vi ser också till att det blir en skärpning av påföljderna. Den som överträder ett utvidgat kontaktförbud riskerar med detta lagförslag upp till två års fängelse. Det är en nödvändig markering av att ett förbud från staten inte är en vädjan utan ett bindande beslut; den som bryter mot det ska mötas av kännbara konsekvenser.
Särskilt vill jag lyfta fram att maximistraffet för grovt barnfridsbrott nu höjs till sex års fängelse. Barn som bevittnar våld lever inte bara med traumat här och nu, utan det påverkar hela deras framtid. Den här lagändringen är ett erkännande av att vi i Sveriges riksdag och hela samhället tar de långsiktiga skador som våld i hemmet orsakar på allvar.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att trygghet inte bara är en känsla. Det är i en bemärkelse en rättighet. Statens främsta uppgift är att skydda sina medborgare från hot, våld och förtryck. Dessa lagändringar är en viktig del i att fullgöra den uppgiften.
Anf. 41 Helena Vilhelmsson (C)
Fru talman! Jag tackar ledamoten för ett engagerat anförande där han på ett föredömligt sätt kortfattat sammanfattade fördelarna med och de positiva effekterna av det här lagförslaget, som vi är särdeles överens om.
Jag skulle ändå vilja problematisera lite. Ett talesätt – inte bara från regeringen och dess samarbetspartier, utan från alla – är ju att man alltid ska sätta brottsoffret i centrum och att man med alla medel ska försöka begränsa förövaren och inte brottsoffret. I mitt anförande gav jag många exempel på att det inte är så och på att vi på något sätt genom årtionden har fastnat i en värdering som handlar om att det liggande förslaget är det absolut bästa för brottsoffret. Så är ju inte fallet. Oavsett hur stort område man utfärdar ett kontaktförbud på vet vi att kvinnan, som det oftast handlar om, rätt vad det är behöver åka någon annanstans – kanske till en annan kommun, där familjen bor. Hur det än är blir det brottsoffret – inte förövaren – som blir begränsad. Det kan röra sig om jobbkonferenser, utflykter eller sportlov eller om att hälsa på familjen, som bor någon annanstans.
I grund och botten tycker jag och Centerpartiet att det här borde göras om. Man borde ha en ordning där man inför en begränsningsyta för förövaren i stället för ett skyddsområde för brottsoffret.
Med tanke på att ledamoten är polis är jag genuint intresserad av hur man tror att det här skulle kunna funka. Är det här inte ett riktigt sätt att skydda brottsoffret?
Anf. 42 Fredrik Kärrholm (M)
Fru talman! Jag vill tacka Centerpartiets ledamot för en mycket konstruktiv debatt. Jag tycker att det är väldigt positivt att i stället för den sedvanliga politiska pajkastningen, där alla själva gör allting rätt medan motståndarna gör allting fel, ha en mer saklig debatt med konstruktiva förslag. Jag önskar att vi oftare fick den här typen av mycket konstruktiva och konkreta förbättringsförslag presenterade från talarstolen och att vi därmed fick förmånen att debattera dem.
Lagen om kontaktförbud – eller, som det tidigare hette, besöksförbud – har funnits sedan 1980-talet och har gradvis utvecklats och förbättrats. Man bör vara synnerligen enfaldig om man tror att vi med de lagändringar vi gör här i dag når den perfekta lagstiftningen. Jag tror att vi alla är överens om att det är viktigt att utvärdera den lag vi nu stiftar och se om den kan förbättras ytterligare.
Jag uppskattar problematiseringen och tycker att det som framfördes i allra högsta grad är viktigt att titta vidare på, även om man möjligtvis kan se en viss problematik kopplat till Europakonventionens rättigheter när det gäller vilka krav som ställs på den här typen av frihetsbegränsande åtgärder utan att det finns en fällande dom i brottmål. Med det sagt hoppas jag verkligen kunna läsa mer om detta och ta del av det i någon form i framtiden för att kunna ha en mer välinformerad uppfattning.
Anf. 43 Helena Vilhelmsson (C)
Fru talman! Det är ju detta jag tycker är farligt. Den här lagstiftningen kom på 80-talet. Vi har gradvis förändrat den; den har byggts på och byggts på. Vi har till slut landat i – och jag hoppas att alla håller med om detta – att det är ett feltänk. Oavsett vad alla tror, tänker och gör är det fortfarande brottsoffret som begränsas – inte förövaren. När det går så långt som att man i regeringens proposition använder formuleringar som att brottsoffret behöver ha ett större fredat område än vad som är möjligt i dag, eller att skyddspersonen inte ska behöva avstå från att gå till en lekpark eller en affär i närheten av sin bostad av rädsla för att stöta ihop med personen i fråga, blir det ju helt fel.
Jag tyckte att det var intressant att ledamoten tog upp att det finns en viss problematik med frihetsbegränsningar i relation till regeringsformen och Europakonventionen. Ja, så är det. Det beror på att vi har fel perspektiv. Då landar vi någonstans i frågan: Hur villig är ledamoten, regeringen och samverkanspartierna att faktiskt inte släppa den här frågan utan gå vidare och initiera en ny utredning där man på riktigt kan börja titta på frågan om ett begränsningsområde i stället för ett förbudsområde? Någonstans är ju detta det enda rimliga.
En konkret fråga skulle kunna vara huruvida ledamoten är redo att tillsammans med andra aktörer gå i bräschen för att en ny utredning, där man hakar i den här frågan, tar vid.
Anf. 44 Fredrik Kärrholm (M)
Fru talman! Jag tycker att det är lite väl tillspetsat att mena att det här är helt fel tänkt. Man ska vara väldigt försiktig med att dra generella slutsatser utifrån individuella erfarenheter, men jag vill ändå drista mig till att säga att min erfarenhet gör gällande att de kvinnor för vilka jag, i egenskap av polis, haft förmånen att berätta att den före detta partner som hotat dem har fått kontaktförbud har varit oerhört tacksamma för detta och upplevt en större frihet.
Vi ser nu till att det kan bli ett utvidgat kontaktförbud som i vissa fall kan gälla en hel kommun. Det skapar ju en frihet. Med det sagt tycker jag, återigen, att det är väldigt bra och positivt att titta vidare på vilka ytterligare reformer vi kan genomföra för att skydda våldsutsatta och hotade kvinnor och öka deras frihet.
Detta är också någonting som jag tycker påminner om styrkan i vårt regeringsunderlag. Vi har ett fantastiskt samarbete med Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna där det förs konstruktiva förhandlingar om hur politiken ska utvecklas. Grunden är Tidöavtalet, och det utvecklas hela tiden. I den utsträckning ledamoten hoppas på ytterligare och ännu bättre reformer som kan öka kvinnors frihet vågar jag nog drista mig till att påstå att det hoppet ligger i regeringsunderlaget, där det sker en kontinuerlig och konstruktiv dialog om politikens utveckling.
Anf. 45 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! Jag kommer att yrka bifall till förslaget i betänkandet och till den proposition som det bygger på.
Jag vill markera att detta är väldigt efterlängtat. Det är också så att det här har varit en fråga som i mycket har drivits av den förra regeringen, och det är viktigt att detta fullföljs. Jag vill också, liksom flera andra här i talarstolen, markera att vi är långt ifrån färdiga med den här problematiken.
När man från kvinnorörelsens sida – inte minst jourerna – i slutet av 80-talet började kräva vad man kallade besöksförbud var det i sig, som några har hunnit nämna här, en viktig reform och ett nytänk. Numera heter det kontaktförbud, och det vill jag att vi ska uppmärksamma. Här blir det på sätt och vis fokus på att det enbart skulle vara fysisk förflyttning av en hotfull person som innebär någonting för den som har varit eller riskerar att bli utsatt för hot och våld.
Även brev, sms och information på sociala medier, som kanske inte tydligt är riktad till en person men ändå träffar den som har varit offer eller är rädd för att bli offer, blir en återtraumatisering som är allvarlig för vuxna och än mer för barn. Även här måste reformerna skydda kvinnor och barn. Att en förövare eller trolig förövare gör sig påmind är väldigt dramatiskt.
Det blir också tydligt att vi kan behöva detta instrument i fler konstellationer än dem vi tänker på i första hand. Våld i nära relationer som drabbar kvinnor och barn är givetvis den allra allvarligaste, men detta ska även gå att använda för att skydda målsäganden och vittnen i rättsprocesser och underlätta för rättsväsendet att få korrekt information som kan bidra till friande eller fällande domar. Att kunna stötta dem som är målsägande och vittnen i andra situationer vill jag markera som ytterligare viktigt.
Om vi begränsar oss till de fysiska förflyttningarna är det oerhört viktigt att skyddsområdet är utvidgat. En passage i texterna som återkommer flera gånger är att man vill att området för kontaktförbudet ska vara så stort att polisen hinner fram om förövaren närmar sig gränsen för det. Jag tror att det finns väldiga utmaningar här, men jag hoppas verkligen att man kan tackla dem. Det är ju stora skillnader på var i riket man befinner sig. En kommun i övre Norrland är jättestor medan en kommun i södra Sverige är ganska begränsad till ytan. Ambitionen måste dock vara att leva upp till detta löfte så att området blir tillräckligt stort.
Det är ganska sällsynt att barn är skyddspersoner. Det har dock ökat successivt, och nu rör 8–10 procent av besluten om kontaktförbud barn. En jätteviktig markering i propositionen och betänkandet är att barn ska ha rätt till ett eget ombud. Om barnet ska skyddas av ett kontaktförbud ska det tillsättas en särskild företrädare, alltså en jurist som för barnets talan och gör barnets röst och behov tydliga. Om barnet i stället begränsas av ett kontaktförbud ska barnet ha en offentlig försvarare. Båda dessa aspekter är givetvis viktiga.
Vi måste gång på gång understryka att risken för att våldet trappas upp är som störst när en kvinna håller på att bryta upp från ett förhållande eller nyligen har gjort det. Här brister det stort i insikt. För ett par år sedan tittade Jämställdhetsmyndigheten på vårdnadstvister och kunde i sin rapport visa att våld var inblandat i 64 procent av fallen om vårdnad och umgänge.
De steg vi nu försöker ta är steg i en riktning mot att vi ska förverkliga löften och förpliktelser vi har åtagit oss i dokument om mänskliga rättigheter. Ni tänker säkert på barnkonventionen eftersom jag nämnde barn och vårdnadstvister, men det handlar också om Istanbulkonventionen, som nämns alldeles för sällan. Däri finns starka krav på att staten ska kunna skydda både kvinnor och barn bättre.
Det finns annan kritik att ta till sig. Riksrevisionen har granskat mycket i sin rapport, och Noas senaste rapport visar att polisen hade kunnat förhindra fler fall av dödligt våld mot kvinnor om man hade varit skickligare. Kompetensen i hela rättsväsendet måste skärpas, och detta motionerar Vänsterpartiet om år efter år. Kompetensutvecklingen blir heller aldrig färdig, för det kommer ständigt nya forskningsrön och fakta man behöver ta till sig för att kunna ge ett rimligt och rättvist skydd.
I dagens medier ser vi också att det är mycket som inte hanteras rätt. I ett fall, som utifrån det material som har samlats in verkar vara hedersrelaterat, säger man att den kvinna som senare mördades hade gjort flera anmälningar men att hon sedan tog tillbaka dem. Men det är faktiskt inte möjligt längre, för det är allmänt åtal. Om det görs en anmälan måste man förvalta den. Det handlar också om att bemöta offret på ett sådant sätt att offret förhoppningsvis fortsätter att ge information. Man ska dock inte stanna där utan försöka finna annat bevismaterial och hela tiden, oavsett om anmälan tas tillbaka, fortsätta när underlaget gör en misstänksam. Till exempel hade den nämnda kvinnan åtskilliga fysiska skador.
Jag ska också beröra att det finns åtgärder i rättsväsendet som inte alltid är kompatibla med varandra. Ett kontaktförbud omfattar ju ett visst område, och det ger personen som omfattas av förbudet en fingervisning om var den som ska skyddas från hot och våld finns. Detta är omöjligt att kombinera med andra åtgärder, till exempel skyddade personuppgifter med skyddad folkbokföring, eftersom man då redan har pekat ut var kvinnan nu finns. Sekretessmarkeringar fungerar inte heller bra.
Det yttersta skyddet, fingerade personuppgifter, innebär att den som är offer måste radera ut hela sitt tidigare liv och sina kontakter för att undvika kontakt med en enda person. Här är det jätteviktigt att fortsätta att diskutera vilka möjligheter vi har att agera utifrån Jämställdhetsmyndighetens förslag att det i stället är förövarens liv som ska begränsas. Om detta har Centerpartiet en reservation.
Min talartid är slut, så jag stannar där.
Anf. 46 Torsten Elofsson (KD)
Fru talman! Tack, Gudrun Nordborg, för anförandet! Det var som vanligt engagerat.
Jag har en reflektion. Jag tror att vi båda är överens om att ärenden som gäller mäns våld mot kvinnor är ganska komplicerade.
Jag satt och läste min tidning i morse innan jag begav mig hit till riksdagen. Där stod om en kvinnlig polis som jobbade med brott i nära relation och som helt plötsligt blev ett offer. Hon hade en relation. Hon fick barn. Mannen blev mer kontrollerande. Det hela urartade, och till slut blev det fysisk misshandel. Hon gjorde en anmälan och fick skyddat boende och så vidare.
I utredningen utgick man från att hon som utredare av brott i nära relation var kompetent att själv bedöma saker och ting. Vad hände då? Jo, åklagaren avskrev ärendet. Brott gick inte att styrka. Det fanns inga skador, bara hennes ord. Det fanns inga vittnen. Det innebar att mannen betraktades som oskyldig.
Hur länge ska man ha ett kontaktförbud? Vad ska det grundas på? Vi måste ha ett rättssamhälle som gör att mannen också betraktas som en rättsperson i den bemärkelsen att han har rätt att få sin sak prövad. Men det är komplicerade ärenden. Vi pratar mycket om förövare och så vidare. Förövare är någon som är dömd för ett brott, men många gånger handlar det om misstanke om brott som sedan inte utmynnar i något eftersom det ofta sker i slutna rum. Det finns inga vittnen, det finns inga skador och det har ofta pågått under lång tid.
Min fråga till Gudrun Nordborg är: Vad gör vi med den typen av ärenden?
Anf. 47 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! Jag tackar för ledamotens frågor.
Jag vill börja med avslutningen, vad vi gör om det bara finns en misstanke. Då ska vi fortsätta och se om den går att styrka. Det går ofta. Det kan finnas sms, det kan finnas brev och det kan finnas sådant som vi inte direkt letar efter. Det kan vara så att den som har varit utsatt har berättat för grannar, vänner och andra. Det kan finnas spår hos hälso- och sjukvården och så vidare.
Jag tycker att det är viktigt att detta lyfts upp i propositionen. Också när det är hotfulla situationer och upprepade förföljelser ska man kunna agera. Där tror jag att vi kan komma längre, och det tycker jag är en viktig del. Det måste inte finnas en fällande dom, som man är alldeles för fixerad vid i dag.
När det gäller exemplet med en kvinnlig polis känner jag till många kvinnliga poliser. Det spänner över år, så det är inte bara precis nu. De har blivit avvisade i rättsväsendet, som har sagt: Du är polis och borde kunna försvara dig själv. Vi tror inte på dig. Du skulle kunna hantera en sådan situation. Det här är inte giltigt.
Det finns situationer där det är en kvinnlig polis som är gift med en manlig polis. Då blir det ännu svårare. Jag minns första gången rättssystemet klarade av att fälla en manlig polis för grov kvinnomisshandel, som det handlade om den gången. Det handlar om fördomar och gränser som vi måste bryta. Dessa fördomar ska vi göra upp med så mycket vi kan. En polis kan vara våldsam på ett felaktigt sätt.
Anf. 48 Torsten Elofsson (KD)
Fru talman! Så är det absolut. Jag känner flera poliser som har blivit dömda för misshandel av både män och kvinnor. Poliser är inga helgon. Det finns felaktigheter där också.
I det här fallet vill jag peka på komplexiteten i det hela. En professionell polis som dessutom är van att utreda brott i nära relation är nu ett brottsoffer. Rimligen borde hon kunna peka på omständigheter som leder i bevis eller styrker mannens farlighet. Trots dessa förutsättningar misslyckas det.
Jag försvarar inga förövare, men jag vill peka på komplexiteten i ärendena. Gudrun Nordborg är också jurist i botten. Som åklagare kan man inte helt förlita sig på den ena utsagan, utan man måste lyssna på den andra utsagan också. Ofta strider de mot varandra.
Jag vill i detta replikskifte egentligen bara peka på att det här inte är några enkla ärenden.
Anf. 49 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! Med våldskompetens blir det i alla fall enklare att se mönster och följa upp. När det gäller det här fallet läggs ansvaret på offret. Även om hon var kvinnlig polis är det fel inställning att det är hon som ska leverera allting. Man måste hjälpas åt och se om hon kan berätta mer. Finns det ytterligare saker man skulle kunna följa upp och som leder till att man får en tryggare inställning? Man kanske åtminstone kan ge skydd med ett kontaktförbud. Men det är inte säkert att sådana dialoger leder till att man får underlag för åtal och fällande dom.
Det måste inte vara så här. Så skarpa krav får vi inte ha. Då har vi inte kommit någonvart med de reformer som har skett hittills och som det har tagit årtionden att flytta fram. Där är vi absolut inte färdiga ännu. Det tror jag att vi förhoppningsvis är ensamma om. Fördomar får inte fortsätta att styra.
Anf. 50 Torsten Elofsson (KD)
Fru talman! Som har framgått tydligt här i kammaren i dag kan man säga att våld i nära relation är ett stort samhällsproblem. Det kan innefatta många brottsrubriceringar, exempelvis misshandel, olaga hot, våldtäkt och sexuella övergrepp. Det förekommer i hela samhället oavsett klasstillhörighet, könstillhörighet, etnicitet, kulturell eller religiös bakgrund, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning. Majoriteten utgörs av mäns våld mot kvinnor, och som nämnts här i dag dödas varje år ett antal kvinnor av män som de har eller har haft en relation med.
Att utöva våld är alltid ett brott, och det finns flera lagar mot den här typen av upprepat våld. En osund och destruktiv relation, där våld kan komma att utvecklas, kan börja med att det som från början var förälskelse, uppvaktning och positivt intresse övergår i kontroll och svartsjuka.
Det i sin tur brukar leda till att den utsatta isoleras och kanske inte får träffa vänner ensam och att partnern ifrågasätter umgänge och fritidsaktiviteter. Den utsatta kanske måste bevisa sin kärlek genom att följa partnerns regler. Man brukar tala om att handlingsutrymmet för den utsatta drastiskt minskar. Det här är allvarliga varningssignaler. I en sund relation förekommer aldrig kontroll.
Fru talman! Insatserna och åtgärderna mot våld i nära relation har successivt blivit bättre, men det finns fortsatt mycket att göra. Inte minst polisens redovisning av Operation Beta visar att det finns behov av förbättringar.
Historiskt var misshandel i hemmet ett angivelsebrott. Om kvinnan inte ville anmäla blev det ingenting av det. Detta har som väl är ändrats. Vi har fått en förändrad syn på brott i nära relation som har gett oss ny lagstiftning i form av fridslagar vad gäller både kvinnofrid och barnfrid. Den nuvarande lagen om kontaktförbud, som vi debatterar här i dag, infördes 1988. Polis och åklagare har – tro det eller ej – utvecklat nya arbetsmetoder, men det finns fortfarande mycket att göra, inte minst vad gäller kontaktförbudet.
Kontaktförbud är en viktig skyddsåtgärd för främst kvinnor och barn som är utsatta för våld och andra kränkningar i nära relationer. Den nuvarande lagstiftningen har tillämpats restriktivt. Åklagarens beslut har ofta baserats på grunder som krävde att den våldsverkare som skapade rädsla och otrygghet hade en tidigare dom avseende likartad brottslighet.
Nu skärper vi lagstiftningen och ger ökade möjligheter att utfärda kontaktförbud och stärka skyddet för den utsatta.
Tidigare känd brottslighet har givetvis fortfarande betydelse, men nu väger vi även in andra faktorer som får större betydelse. Otillbörlig övervakning är ett sådant intrång som införs som ny grund för kontaktförbud.
Fru talman! Nytt är även att vi ser över kontaktförbudets geografiska gränser. Utvidgade och särskilt utvidgade kontaktförbud ska kunna omfatta större geografiska områden. Rörelsefriheten ska begränsas för förövaren och inte för den som utsätts för våld, hot och trakasserier – även i fall där förövaren inte går hela vägen, vilket lyftes fram av tidigare talare.
Vi stärker också besittningsskyddet så att vi förhoppningsvis får bättre förutsättningar att ge den hotade möjlighet att bo kvar i bostaden medan den som kontaktförbudet avser får flytta på sig.
I vissa fall kommer ett särskilt utvidgat kontaktförbud även att förenas med villkor om elektronisk övervakning om det inte finns särskilda skäl mot det. Det kommer att bli vanligare med elektronisk boja och lättare att övervaka gärningspersonerna eller förövarna.
Det blir även straffskärpningar för den som bryter mot kontaktförbudet. De mest flagranta överträdelserna kan ge upp till två års fängelse. Överträdelse i andra fall kan ge upp till ett års fängelse och i ringa fall böter.
Parallellt med det utökade skyddet har polis och åklagare utvecklat ny arbetsmetodik med ökat fokus på förövarna. Indikationer på hot och risk dokumenteras nu kontinuerligt, och det görs insatser för att förhindra och förebygga brott. En del i detta är även ambitionen att utöka samarbetet mellan polis och andra myndigheter där sekretessen tidigare utgjort ett hinder.
Som jag nämnde i ett tidigare replikskifte finns det en utredning om ökat informationsutbyte mellan myndigheter. Där föreslås en ny generell sekretessbrytande bestämmelse som syftar till att möjliggöra effektivt informationsutbyte.
Som vi var inne på tidigare här är det egentligen inte enbart polis och åklagare som ska arbeta med detta, utan hela samhället måste engagera sig på olika sätt. Det är viktigt att även myndigheter, hälso- och sjukvård, socialtjänst och andra som kommer i kontakt med kvinnor och barn som utsätts för den här typen av hot också indikerar det. Jag är fullt öppen för att polisen vidarebefordrar information, i den mån man har någon, till andra myndigheter. Problemet, i alla fall enligt rikspolischefen, har varit att polisen kommer in lite väl sent. Det finns myndigheter och individer som har haft informationen, men man har inte vidarebefordrat den i tid. Det gör att kvinnan löper stor risk att utsättas för brott. En liten vädjan till andra: Låt oss alla hjälpas åt att komma till rätta med det här!
Fru talman! Jämte de polisära insatserna mot den grova våldsbrottsligheten kopplad till gängkriminalitet och organiserad brottslighet har insatser mot brott i nära relationer regeringens högsta prioritet.
Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.
Anf. 51 Martin Melin (L)
Fru talman! Att prata om hot och förstå hot, eller förstå vad det innebär att bli hotad, är svårt. Det handlar ju inte om fysiskt våld. Det handlar mer om upplevelser och känslor, och att beskriva upplevelser och känslor är ganska svårt.
Det fysiska våldet är mer lättförståeligt: Han slog mig. Han skar mig. Han hoppade på mitt huvud. Han sköt mig i axeln. Det är lättare att beskriva och förklara, för vi har alla någon gång slagit oss och förstår vad smärta är. Men hur beskriver man rädsla? Hur beskriver man fruktan?
Hur beskriver du känslan av att inte kunna sova för att du inte vet om någon kommer att slå in dörren och skada dig i din bostad? Hur känns det att starta din bil och inte veta om den kommer att sprängas? Hur känns det att sitta i soffan och inte veta om någon kommer att skjuta genom fönstret – eller skjuta genom fönstret i rummet bredvid, där ditt barn ligger och sover?
Hur känns det att känna oro i kroppen varje gång det ringer eller varje gång du får ett sms? Där kommer hoten, och hoten beskriver exakt vad som ska göras med dig – hur du ska våldtas, skjutas, skäras i bitar. De förtäckta hoten berättar var dina barn går i förskolan eller skolan eller i vilket fotbollslag din dotter spelar. Du får en beskrivning av vilka kläder du hade på dig när du gick till jobbet i morse.
Hur känns det att hela tiden behöva vara på din vakt när du sitter på bussen och att hela tiden titta efter vem eller vilka som kliver ombord? Du blir nervös varje gång du får blickar, när du hör ljud eller när någon stöter till dig.
Hur känns det att inte våga gå och handla i mataffären därför att du är rädd att träffa på den där personen, den som vill skada dig?
Tänk dig att ha det så här, dag efter dag efter dag! Det är inte lätt för någon av oss att förstå hur det känns att leva med ett hot.
Fru talman! I dag debatterar vi här hur vi kan öka skyddet för dem som blir hotade. Min fråga är då: Finns det några begränsningar i lag för hur mycket vi kan skydda dem som blir hotade? Ska lagen inte bara säga att vi ska göra allt som står i vår makt? Ska inte den som blir hotad känna att samhället står till 100 procent på hans eller hennes sida?
Den som väljer att hota är förloraren, och med förloraren menar jag att den personen bör förlora väldigt många rättigheter. De bör faktiskt försvinna från den personen. I stället ska det handla mer om skyldigheter och begränsningar.
Det mest effektiva sättet att hindra någon som hotar är såklart att låsa in den personen. Då är det löst. Lås in personen tills den antingen inte kan genomföra hotet längre eller tills hotet har försvunnit! Men det skulle troligen innebära att vissa personer skulle få sitta inlåsta resten av livet, och så fungerar inte vår lagstiftning. Därför ser vi i dag hur hot som i bästa fall ger några månaders fängelse därefter faktiskt verkställs.
Kom ihåg att alla mord på kvinnor har föregåtts av ett hot! Därför måste vi ta de hoten på allvar.
Fru talman! Det finns mycket att göra när det gäller att bekämpa hot, och då pratar jag inte bara om hot inom familjen utan även om hot mot vittnen och målsägande.
En sak som i dag används för att skydda dem som blir hotade är kontaktförbud – något som, om ni frågar mig, inte fungerar helt tillfredställande som det är i dag. Men, som jag sa förut, alternativet till det är att låsa in dem som hotar. Då skulle skyddet vara hundraprocentigt, men det är kanske inte ett sådant samhälle vi vill ha. Dessutom skulle det bli ohållbart, för i så fall skulle väldigt många människor sitta inlåsta. Och, i ärlighetens namn, det finns olika nivåer även på hoten. Jag kommer tillbaka till det lite senare.
Regeringen lägger nu fram ett förslag på hur lagen om kontaktförbud kan förbättras. Man föreslår bland annat att skyddet för den som hotas i samband med en rättsprocess, alltså vittnen och målsägande, ska stärkas. Det ska i mycket större sträckning gå att vittna digitalt. Man ska också kunna använda sig av kontaktförbud i större utsträckning än i dag. Det är bra. Ingen ska skrämmas till tystnad bara för att man har blivit utsatt för ett brott eller vittnar om ett brott.
Regeringen vill också se att kontaktförbud för den som hotar sätts in på ett tidigare stadium än i dag. Kontaktförbud ska användas mer preventivt än i dag. Det är bra, för som jag sa förut: Alla mord på kvinnor har föregåtts av ett hot. De hoten måste vi ta på allvar.
Det är viktigt att vi gör insatser tidigare än i dag. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger, så jag säger det igen: Vi måste ta alla hot mot kvinnor på allvar. Och med ”vi” menar jag alla – politiker, myndigheter, tjänstemän – alla.
I dag säger lagen att en person som hotar kan få ett utvidgat kontaktförbud. Men först om personen överträder det utvidgade kontaktförbudet kan det bli aktuellt med ett särskilt utvidgat kontaktförbud, som då omfattar ett större geografiskt område som personen inte får vistas i och en fotboja som i realtid kan berätta för polisen när, hur och var personen överträder förbudet.
Nu vill man att det ska kunna beslutas om detta särskilt utvidgade kontaktförbud på ett tidigare stadium, alltså utan att det har funnits en överträdelse av ett utvidgat kontaktförbud innan. Det är bra.
Det som nästan är ännu viktigare än vad som händer med den som överträder kontaktförbudet är hur samhället reagerar. Om samhället bara reagerar med ett ”aja baja, gör inte om det där” i stället för att personen faktiskt får skaka galler i ett par år kommer vi aldrig att förhindra de hot som övergår från hot till våld – och kanske till och med till dödligt våld.
Det är därför glädjande att regeringen föreslår att straffet för överträdelse av utvidgat kontaktförbud höjs från ett års fängelse till två års fängelse. Frågar ni mig hade man kunnat dubbla det, men det här är en bra start.
Fru talman! Jag vill slutligen säga att hela rättskedjan – från lagstiftare till polis, åklagare och domstolar – måste vara med på tåget. Vi måste visa att vi på riktigt tar hoten och våldet mot kvinnor, vittnen och målsägande på allvar. De förslag som regeringen nu går fram med är ett steg i rätt riktning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 20 maj.)
Beslut, Genomförd
Beslut 2024/25:JuU31
Webb-tv: Beslut: Kontaktförbud - ett utökat skydd för utsatta personer
Protokoll med beslut
- Protokoll 2024/25:119 Tisdagen den 20 majProtokoll 2024/25:119 Kontaktförbud - ett utökat skydd för utsatta personer
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Regeringens lagförslag
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud,
4. lag om ändring i lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn,
5. lag om ändring i sambolagen (2003:376),
6. lag om ändring i lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder,
7. lag om ändring i lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud.Därmed bifaller riksdagen proposition 2024/25:123 punkterna 1-7 och avslår motion
2024/25:1167 av Gudrun Brunegård (KD).Riskbedömningen
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2024/25:3379 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 3.- Reservation 1 (C, MP)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (C, MP) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 88 0 0 18 SD 60 0 0 12 M 56 0 0 12 C 0 21 0 3 V 18 0 0 6 KD 17 0 0 2 MP 0 16 0 2 L 11 0 0 5 - 1 0 0 1 Totalt 251 37 0 61 Presumtionsregeln
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2024/25:3377 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) yrkande 1.- Reservation 2 (C)
Översyn av kontaktförbudssystemet
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2024/25:3377 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) yrkande 3.- Reservation 3 (C)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (C) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 88 0 0 18 SD 60 0 0 12 M 56 0 0 12 C 0 21 0 3 V 18 0 0 6 KD 17 0 0 2 MP 16 0 0 2 L 11 0 0 5 - 1 0 0 1 Totalt 267 21 0 61 Skyddet för vittnen
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2024/25:3379 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 2.- Reservation 4 (MP)
Konsekvenser för barnets rättigheter
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2024/25:3377 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) yrkande 2.- Reservation 5 (C)
Kunskaper hos myndigheter
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2024/25:3379 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1.- Reservation 6 (MP)
Straffen för fridskränkningsbrotten
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2024/25:2618 av Rasmus Ling m.fl. (MP) yrkande 12,
2024/25:3111 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 69 och
2024/25:3164 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkande 37.- Reservation 7 (C, MP)
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.