Fru talman! Vi debatterar i dag miljö- och jordbruksutskottets förslag om en subsidiaritetsprövning av delar av ett förslag från EU-kommissionen. Det handlar om att begränsa försäljningen av råvaror och produkter som kan förknippas med avskogning och utarmning av världens skogar.
Bakgrunden är att skogar försvinner i oroande takt i många delar av världen. En del av virket exporteras, och skogarna ersätts ofta med odlingar vars produkter också ibland exporteras. Det pågår därför en rörelse internationellt sedan många år för att se till att produkter som saluförs inte kommer från eller leder till avskogning. Oljepalmsprodukter är ett känt exempel. Vi stöder i princip den rörelsen.
När nu EU-kommissionen tar initiativ för att hindra att skogar försvinner eller inte sköts uthålligt och inkluderar även Europas skogar i detta gör man det på ett sätt som oroar, för det ökar möjligheterna att detaljstyra medlemsstaternas skogsbruk och belägga det med betungande och onödig byråkrati. Vi har sett samma tendenser i flera år nu, och i tilltagande skala, trots att skogsbruk är medlemsländernas kompetens och inte EU:s. Vi anser att detta är allvarligt och onödigt.
Europas skogar utvecklas sedan lång tid i positiv riktning. I motsats till många områden på jorden ökar skogsarealen mycket snabbt inom EU. Omkring 11 miljoner hektar har tillkommit bara mellan 1990 och 2010, mest på grund av naturlig utbredning av skogar efter att betesbruket minskat men även på grund av medvetna insatser.
Samtidigt som skogsarealen ökar tas virket till vara alltmer råvarueffektivt. Vi gör alltså mer nyttiga produkter av mindre virke. Sverige och Finland har varit ledande i denna omställning och fortsätter att vara det.
Sveriges kraftigt minskade oljeförbrukning de senaste 50 åren beror visserligen främst på den snabba utbyggnaden av kärnkraften runt 1980 men i nästan lika hög grad på kraftigt ökad användning av biobränslen från skogsindustrin.
Enligt OECD:s internationellt vedertagna sätt att räkna var Sveriges koldioxidutsläpp 2019 lika med 4,19 ton koldioxidekvivalenter per capita. Världsgenomsnittet är högre, 4,93 ton. Tysklands är mer än dubbelt så stort, 8,52 ton. Inom EU är det egentligen bara Lettland som ligger lika lågt som Sverige. Även Lettland har en välutvecklad skogsindustri och använder mycket skogsbränsle.
Ändå har EU-kommissionen i sin taxonomi för hållbara produkter i det längsta försökt begränsa användningen av skogsbaserade bränslen. Med stöd av samma taxonomi för hållbara produkter försöker kommissionen även klassa svenskt skogsbruk som icke hållbart.
Vi vill från Sverigedemokraterna upprepa vad vi ofta sagt: Svenskt skogsbruk är sett till ekonomi, ekologi och sociala frågor ett av världens, om inte världens, mest hållbara. Dessutom blir det faktiskt hela tiden bättre.
Inom området LULUCF erbjöd denna riksdag häromåret EU-kommissionen mycket generösa referensvärden för hur mycket kol netto svenska skogar ska suga upp. Nu vill EU-kommissionen på eget initiativ öka kravet på svenska skogars nettoupptag mer än för andra länder, så kraftigt att det riskerar att leda till en minskning av svenska avverkningar med mer än 15 procent. Konsekvenserna för svensk landsbygd skulle bli oacceptabla. Dessutom skulle följden bli ett betydande minskat intresse av att investera i att Sverige ska fortsätta att leda utvecklingen av nya biobaserade produkter som kan ersätta fossilbaserade.
EU-kommissionen har vidare under 2021 lagt fram ett förslag till ny skogsstrategi för EU. Förslaget frångår självsvåldigt principerna för hur en sådan strategi ska tas fram i samverkan med medlemsländerna. Detta har påtalats flera gånger av ledande skogsländer inom EU, men vi ser väldigt få tecken på att kommissionen tar till sig protesterna.
Den 5 juli skrev Österrikes skogsminister ett klagobrev till EU-kommissionen om detta, underskrivet av elva skogsländer, inklusive Finland. Men Sverige skrev inte på. Sverigedemokraterna ville skapa ett utskottsinitiativ för att Sverige åtminstone i efterhand skulle instämma till fullo i brevet, men detta förslag fick inte majoritet i utskottet. Vi anser att regeringen hittills inte har agerat tillräckligt starkt för att försvara våra nationella intressen vad gäller skogsfrågor.
Skogssektorn är inte bara är en av våra viktigaste industrinäringar utan också den industrinäring som har störst betydelse för vår landsbygd. Därtill kommer att skogsbruket ju längre upp i landet man kommer spelar en allt viktigare roll för det kombinerade jord- och skogsbruket och dess ekonomi. Det är det som håller våra åkrar, ängar och gårdar öppna som vackra bygder mitt i de skogar som annars täcker nästan hela vårt land. Jordbrukens ekonomi behöver förstärkas för att öka vår självförsörjningsgrad på livsmedel men också för biodiversiteten.
Om och om igen dyker formuleringar från EU-kommissionen upp i olika sammanhang riktade mot det nordiska skogsbruket, som att inte använda plantering av träd som huvudsakligt sätt att förnya skog eller att övergå till så kallat kontinuitetsskogsbruk. Men med de trädslag som helt dominerar i Norden, fru talman, har vi vid det här laget en mycket lång erfarenhet av vad som fungerar väl och vad som inte gör det under våra förhållanden.
Kontinuitetsskogsbruket var till och med förbjudet ett tag, därför att det under lång tid hade visat sig utarma våra skogar. Det är tillåtet i dag, men det vore en onödig omväg till att öka biodiversiteten i svenska skogar att gå tillbaka till kontinuitetsskogsbruk över någon större del av vår skogsmark. Genom att i stället i högre grad lämna representanter för den förra generationen träd nås mycket bättre resultat snabbare.
Fru talman! EU-kommissionen beter sig inte neutralt i skogsfrågor och respekterar varken medlemsländernas rätt att själva besluta om sitt skogsbruk eller ens deras egna kunskaper och erfarenheter. Detta visar tydligt hur viktigt det är att skogsskötsel även i framtiden hålls som en nationell fråga inom EU.
Vad gäller det förslag som EU-kommissionen nu lämnat handlar det alltså om att be om en subsidiaritetsprövning i vissa delar. Man talar om avskogning och om utarmning av skogar.
Beträffande utarmning av skogar – jag tror att det på sina håll också har översatts med ”förstörelse” – saknas en definition. Det är inte svårt att se, utifrån vad EU-kommissionen har gjort tidigare, att EU-kommissionen skulle kunna komma att skapa definitioner som innebär att när ett givet skogsparti avverkas anses det utarmat biologiskt, och produkter därifrån skulle sedan inte få säljas. Detta skulle vara ett absurt betraktelsesätt och omöjliggöra vår skogsskötsel och skogsindustri. Det viktigaste är att livsmiljöerna över ett större område inte minskar.
Gentemot EU är Sverige ansvarigt för att se till att de arter som lever i våra skogar också fortsätter att göra det. Vi klarar det bra i dag, och vi behöver inga nya byråkratiska pålagor för att klara det ännu bättre i framtiden. Därför måste inte bara förslaget som nu ligger på bordet utan också kommande liknande förslag från EU-kommissionen som kan användas mot vårt skogsbruk skickas tillbaka med en tydlig not om att de bryter mot subsidiaritetsprincipen – gärna i samverkan med andra skogsländer, inte minst de nordiska och baltiska.
Vi konstaterar att kommissionen nu åter skapar en öppning för att inom ramen för en mycket behjärtansvärd ansträngning, i detta fall att minska avskogningen i fattiga länder, samtidigt ge sig nya verktyg för att styra och byråkratisera hur EU:s medlemsländers skogsägare ska sköta sin skog. Det kan vi inte acceptera.
Om bara uttrycket avskogning lämnas kvar i kommissionens förslag, om avskogning tydligt definieras som att skog avverkas utan att föryngras tillräckligt och därmed övergår i annan markanvändning, eller tyvärr ingen markanvändning, samt om EU:s medlemsländer med nationell statistik får sköta detta gentemot EU och rapportera om hur det ser ut i respektive länder år från år, då skulle vi från Sverigedemokraternas sida kunna acceptera ett förslag till förordning. Men detta är bara början.
Låt mig avslutningsvis säga att vi lever i en tid när enighet inom EU är viktigare än någonsin. För att EU:s länder ska ha en möjlighet att komma igenom den här svåra perioden tillsammans är det nödvändigt att EU-kommissionen börjar respektera maktdelningen bättre mellan medlemsstaternas nivå och den gemensamma på ett helt annat sätt än den visat hittills i skogs- och bioenergifrågor.
En EU-samverkan som nonchalerar medlemsstaternas erfarenheter och kunskaper har inte förutsättningar att lösa de problem vi står inför. Därför anser vi att det är viktigt att säkerställa att det här förslaget omarbetas så att det inte tillåts leda till ökad styrning och byråkratisering av vårt skogsbruk.
