Försvar och beredskap mot sårbarhet - budget förår 2003

Anf. 1 Gunnar Hökmark (M)

Herr talman! Jag vill allra först säga att det är glädjande att ha talmannen presiderande just vid denna debatt och diskussion om försvarsutskottets budgetanslag. Herr talman! Vi har i detta betänkande från mode- rat sida valt att lägga fram ett särskilt yttrande när det gäller anslagsnivåerna av det enkla skälet att det för- slag som vi har fört fram redan tidigare har fallit på grund av det beslut som riksdagen har tagit med an- ledning av finansutskottets betänkande om budgetra- marna. Jag väljer därför också att yrka bifall till re- servation 3 och inte till övriga moderata reservationer av det skälet att vi anser att det är bra om vi kan un- derlätta hanteringen vid de voteringar och rösträk- ningar som sedan ska följa. Herr talman! Vi har lagt fram våra förlag mot bakgrund av att vi i dag ser en radikalt annorlunda och ny värld växa fram. Det är en fascinerande för- ändring som har skett med tanke på det som Natolän- derna vid sitt toppmöte i Prag beslutade om, att in- bjuda nya länder, bland annat de tre baltiska staterna, till medlemskap i Nato. Det innebär att den del av vår omvärld som till för drygt tio år sedan behärskades av det som en gång hette Sovjetunionen och ingick i det som en gång kallades Warszawapakten och som un- der en tioårsperiod har varit något slags gråzon nu tar det slutliga steget in i en annan säkerhetsordning. Det är otvivelaktigt att detta stärker stabiliteten och säkerheten i vår del av världen, och det har också, som har konstaterats bland annat från Försvarsmak- ten, inneburit att det i dag inte föreligger något rele- vant invasionshot riktat just mot Sverige från denna del av världen. Ryssland är inte det hot som det under lång tid har varit gentemot Sverige och andra områ- den i denna del av Europa. Men samtidigt träder ett nytt mönster fram, och det är att den hotbild och de olika typer av hot vi har präglas av att vi i dag lever i en gemensam trygghet och en gemensam säkerhet med andra länder. Det innebär också att de hot som finns mot vår säkerhet och fred är hot som måste mötas med gemensamma insatser. Herr talman! Jag tror att det är ofrånkomligt att den svenska försvarsdebatten och den svenska säker- hetspolitiska debatten måste ta hänsyn till detta fak- tum. Hoten mot säkerheten och tryggheten har inte försvunnit med denna förändrade säkerhetsbild. Vår situation har de facto blivit väsentligt bättre kring Östersjön och i norra Europa, men samtidigt riktar sig en komplex bild av gemensamma hot mot den ge- mensamma tryggheten. Vi ser det i dag i en värld där Sverige faktiskt har väpnade förband på olika platser för att på det viset trygga den gemensamma freden och säkerheten, och vi ser ett nätverk av en lång rad olika gemensamma hot. Hoten har inte blivit färre. Möjligtvis kan man säga att det är en mer komplex och bredare bild av hot som svensk försvars- och säkerhetspolitik måste kunna möta. För mig leder detta till en slutsats, och det är att det, om vi ska kunna trygga freden och säkerheten genom gemensamma insatser, är naturligt att vi tar steget över i en diskussion om hur Sverige på fullt allvar ska kunna vara en del av dem som har inflytan- de och bestämmer hur den gemensamma säkerhets- strukturen ska se ut. Därför är det naturligt att vi också i försvarspolitiken och säkerhetspolitiken dis- kuterar de krav som ett framtida Natomedlemskap måste ställa. Herr talman! Om den svenska försvarspolitiken ska kunna präglas av en förmåga att genomföra ge- mensamma insatser måste vi ha förband som kan göra detta. Vi måste ha förband som är tillgängliga för detta samtidigt som vi måste kunna ställa upp med och bidra med det som krävs för att ge säkerhet och stabilitet åt vår del av världen. Det handlar om att kunna vara ledande och om att kunna bidra med sta- bilitet kring Östersjön, de norra delarna av Sverige och de sydliga delarna liksom om att på olika sätt slå vakt om det som är vårt lands olika ledningsstruktu- rer. Behovet av försvar och säkerhet har inte blivit mindre. Det har snarare blivit mer mångfasetterat och mer komplext, och det kommer även i framtiden att ställa krav på en framsynt och stark försvarspolitik. Herr talman! Detta präglar vår syn på anslagsni- våer som vi har fört fram i motioner och som vi följer upp i vårt särskilda yttrande. Vi vill att Sverige ska kunna vara en stark och aktiv partner i säkerhetspoli- tiken, och vi vill att Sverige ska kunna gå i täten för att på olika sätt bidra till de gemensamma insatser som krävs för att trygga freden. Det finns olika saker som detta ställer krav på. Läser man regeringens proposition finner man genomgående att betyget blir "godtagbart" vid be- dömningen av kvaliteten i de olika förbanden. Inte någonstans står det att det är så pass bra att vi kan känna oss nöjda med de insatser som görs i form av utbildning och övningar. Jag skulle vilja säga, herr talman, att det inte är godtagbart med "godtagbart". I den värld vi lever i, där svensk trupp och svenska förband är och kommer att befinna sig på olika upp- drag som är oerhört krävande och riskabla, måste kraven ställas mycket högre också på den grund- läggande utbildningen. I en värld där vi måste kunna se till att ha trupper och förband som kan användas till olika gemensam- ma insatser går det inte att hoppas på att vi någon gång i framtiden ska kunna förbättra förbandens ma- teriella sammansättning eller deras utbildning. Vi måste ställa krav på deras utbildning, deras kapacitet och deras förmåga. Det är ett krav som är oerhört viktigt att ställa här i Sveriges riksdag, liksom av regeringen och av Försvarsmaktens ledning. När vi skickar ut människor på olika uppgifter måste vi nämligen kunna säkerställa att de har de bästa möjliga förutsättningarna att utföra uppdraget och också att klara sig väl och komma tillbaka hem på det sätt som rimligen måste vara vår utgångspunkt. Detta är ett av skälen till att vi vill tillföra mer pengar under anslaget för Försvarsmaktens organisa- tion. Men, herr talman, när vi diskuterar försvarets organisation måste vi också se till de olika uppgifter som kommer att finnas. Sverige har ett behov av att till gemensamma insatser kunna bidra med förband där vi har en särskild specialitet, en särskild kompe- tens. Vi har också ett behov av den grundläggande förmågan att skydda oss mot den mångfald av olika typer av väpnade angrepp som kan komma att riktas mot oss. Det innebär att vi måste se till att ha en or- ganisation som kan leva upp till detta. Den försvarsekonomi vi har i dag leder både till ofullständig utbildning och till en krympande organi- sation. Vi kommer att se mer av detta om inga för- ändringar genomförs. Man kan möjligtvis säga att det går bra eftersom hoten inte ser ut som de gjorde tidigare - Ryssland finns inte med på samma sätt. Men då avhänder man sig samtidigt Sveriges förmåga att delta i det interna- tionella samfundets ansvarstagande för fred och sä- kerhet liksom för skyddet av mänskliga fri- och rät- tigheter och därmed i grunden en långsiktig utveck- ling för en fredlig samvaro mellan världens länder. Man kan göra det i tron att andra kommer att lösa uppgifterna. I längden kommer ett sådant förhåll- ningssätt att undergräva det som är vår egen trygghet och säkerhet. Sverige är ett av de länder som kommit att ta allra störst ansvar för det misslyckande som skedde i början på 90-talet i fråga om Europas insat- ser på Balkan och som visat sig i en mångfald av tragiska flyktingöden. Det kommer alltid att beröra oss. Hot kommer alltid att beröra oss. Vi har ett an- svar för att se till att vi kan gå i täten för ett interna- tionellt ansvarstagande när det behövs. Herr talman! Detta leder mig till ytterligare en sak: Vi måste se till att Försvarsmaktens anslag och sättet att definiera utgifter inte leder till att dess orga- nisation urholkas när vi använder det svenska försva- ret för att bidra till fred i olika delar i världen. I dag fungerar det så att när vi använder försvaret utom- lands tas dessa kostnader från det som är gundorgani- sation och Försvarsmaktens grundläggande uppgifter. Det innebär paradoxalt nog att ju mer statsmakterna anser att svenska förband behövs för fredens skull i olika delar av världen ju sämre utbildning och mindre omfattning kommer de att få i Sverige. Det är en paradox som vi långsiktigt inte kan ha. Om vi ska ha ett försvar som kan delta i gemensam- ma insatser och en försvarspolitik som innebär att vi har handlingsfrihet att göra vad vi kan för att bidra till den gemensamma säkerheten och eliminera de hot mot freden som finns måste vi också se till att de insatser som görs redovisas och anslås under annat konto än det som utgör Försvarsmaktens organisa- tion, utrustning och utbildning. Annars kommer vi att långsiktigt undergräva vår förmåga. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till re- servation 3 och understryka vikten av att läsa det särskilda yttrandet särskilt.

Anf. 1 Gunnar Hökmark (M)

Allan Widman (Fp)

Anf. 2 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Förutsättningarna för fred och sä- kerhet i världen är under snabb förändring. Bilden av traditionella mellanstatliga och ideologiska konflikter tonar bort. Den ersätts alltmer av ett riskmönster med utgångspunkter i inomstatlig maktkamp, terrorism och kriminalitet samt ytterst social, religiös och eko- nomisk frustration. Bilden är inte entydig. Men fak- tum är att den privatisering som skett av hoten mot internationell fred och säkerhet har gjort dessa svåra- re att identifiera, förutse och bekämpa. Det har blivit än tydligare att begreppet försvar fått en vidare innebörd med avseende på de resurser som måste tas i anspråk för att möta dessa hot. Allt från justitierådet Johan Muncks utredning till vårt arbete med GATT-avtalet ingår i detta sammanhang. Folkpartiet liberalerna välkomnar regeringens tydliga signaler om att Sverige är berett att ta ett stör- re ansvar tillsammans med andra stater för att globalt arbeta för fred, säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Signalerna kunde ha varit ännu tydligare, och de kunde ha kommit ännu tidigare, men det råder inte någon tvekan om i vilken riktning vi rör oss. Under överskådlig tid kommer de internationella insatserna, tillsammans med kravet att upprätthålla territoriell integritet, att dimensionera Försvarsmak- tens omfattning och inriktning. Mot denna bakgrund är det uppenbart att den omstrukturering av myndig- heten som snart pågått ett decennium ännu har långt kvar. Folkpartiet liberalerna har länge efterlyst ett klar- läggande av hur stor grundutbildningen måste vara för att bemanna den krigsorganisation som vi i dag planerar för. I dag utbildar vi långt fler värnpliktiga än vad vi kan och har möjlighet att krigsplacera. Detta är ett slöseri med skattebetalarnas medel och värdefull tid för många unga värnpliktiga. Samtidigt bidrar det till den vilsenhet och ibland hopplöshet som utbrett sig i Försvarsmakten. Herr talman! Min äldsta dotter spelar ett dataspel som kallas Diablo. I detta spel förekommer det en spågumma som då man närmar sig henne alltid ut- brister: "I sense a soul in search for answers". Jag känner samma sak vid i stort sett varje kontakt med det militära försvaret. Uppgivandet av invasionsförsvaret, det strategiska överfallet och nu anpassningsprincipen har för många mer framstått som skäl för ekonomiska neddragningar än som förändringar motiverade av en annan hotbild, detta trots att det ändrade omvärldsläget måste varit uppenbart för alla inblandade. Den ständiga frågan är och har varit: När är botten nådd? När står försvaret åter på fast mark? Dimensioneringen av försvaret måste av lätt in- sedda skäl vägledas av försiktighet. Samtidigt är det angeläget att den politiska styrningen är öppen och tydlig och att de tuffa beslut som måste fattas kom- mer tidigt och blir så tuffa att berättigade krav på hållbarhet upprätthålls. Bäst-före-datum i svensk försvarspolitik har ofta blivit alldeles för kort. Herr talman! Det handlar om respekt för de män- niskor som verkar i totalförsvaret, om tilltro till de politiska beslutsfattarna och även om hänsyn till Sveriges skattebetalare. Den minskning av anslaget till totalförsvaret som föreslås i Folkpartiet liberalernas budgetalternativ är ett uttryck för att vi inte ska grundutbilda fler värn- pliktiga än krigsorganisationen behöver. Samtidigt efterlyser vi att det snarast klarläggs hur stort det fortlöpande utbildningsbehovet är, både i antal och i fråga om individuell utbildningstid. I en artikel i förra veckan i Dagens Nyheter före- slog överbefälhavaren att värnpliktsutbildningen skulle moderniseras. Han ville att samtliga män och kvinnor skulle kallas till mönstring. Han öppnade därvid högst medvetet för en diskussion om könsne- utral värnplikt. För oss liberaler har det länge varit självklart att en försvarsoptimal bemanning kräver att kvinnlig kompetens tas i anspråk. Även ÖB:s övriga förslag har vårt stöd. Det handlar om kontraktstecknande för framtida tjänstgöring i internationella insatser och ytterligare differentiering avseende utbildningstiden. Herr talman! Folkpartiet liberalerna är det enda politiska parti som verkar för ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato. Den i Prag nyligen beslutade utvidgningen är ett tydligt tecken på att tiden håller på att springa ifrån oss också i detta avseende. Vi ligger nu klart väster om gränssnittet och är i prakti- ken den enda europeiska nation, förutom diktaturen Vitryssland, vars politiska ledarskap utesluter delta- gande. Regeringens brist på klarsynthet i Natofrågan drabbar oss på många sätt. Även om också ett utan- förstående Sverige drar nytta av de säkerhetsvinster som Natos expansion i öster och söderut innebär uppstår ett säkerhetsunderskott i jämförelse med alliansens medlemmar. Förlorade möjligheter till samordning beträffande större övningar, specialför- band, materialanskaffning med mera leder till dålig hushållning med våra resurser. Särskilt tydligt kom- mer detta att bli under den fortsatta omstrukturering- en och i den pågående uppbyggnaden av vår interna- tionella förmåga. Det blir långsammare, dyrare och i många fall också sämre än vad som annars behövde vara fallet. Det värsta är dock att Sveriges utanförskap kan uppfattas som en ovilja att tillsammans med övriga västliga demokratier ta ansvar för fred och säkerhet i ett allt vidare perspektiv. Som nyligen förmärkts skapar det till och med en kluvenhet när det gäller uppdrag som villkoras av världssamfundets godkän- nande. Vi avsäger oss insyn och inflytande och för- passar oss själva till ringside i det internationella umgänget. Avslutningsvis, herr talman: När det gäller Sveri- ges nya säkerhetspolitiska doktrin och hur väl allians- friheten har tjänat oss noterar vi i Folkpartiet särskilt noga valet av tempus. Jag yrkar bifall till Folkpartiet liberalernas reser- vation nr 1.

Anf. 3 Erling Wälivaara (Kd)

Herr talman! De säkerhetspolitiska övervägande- na om hot mot och risker för Sverige ligger till grund för försvarets huvuduppgifter. Totalförsvarets resur- ser ska utformas med hänsyn till en större bredd av hot och kunna användas vid olika internationella fredsfrämjande insatser. Hög kompetens, kvalitet och flexibilitet ska prägla totalförsvaret. Sverige måste ha en fortsatt betryggande försvarsförmåga för att kunna möta närtida hot vid omvärldsförändringar. Världen befinner sig i ett säkerhetspolitiskt bryt- ningsskede som med säkerhet kommer att bjuda på nya obehagliga överraskningar. Terrorhotet hänger som ett damoklessvärd i en skör tråd över hela värl- den. Vi måste vara medvetna om att terrorhandlingar kan begås närsomhelst, varsomhelst och på vilket sätt som helst. Det är händelserna i USA den 11 septem- ber 2001 och på Bali den 12 oktober i år, samt det som hände i Moskva för drygt en månad sedan, tydli- ga bevis på. Herr talman! Förmågan till väpnad strid och ut- nyttjande av förband i behovssammansatta operativa insatsstyrkor är den verksamhet som Försvarsmaktens resurser ska kraftsamlas till. Grundläggande för Sveriges säkerhetspolitiska situation är den robusthet som under lång tid präglat det svenska försvaret. Nu står vi inför utmaningen att utforma en modern framtidsinriktad försvarsmakt. Ska Sverige kunna möta hoten krävs mycket god samverkansförmåga. För att uppnå detta är en sam- ordnad övningsverksamhet helt avgörande. För- bandsverksamheten måste alltmer inriktas mot öv- ningar av operativt sammansatta insatsstyrkor. Kom- petent och väl utbildad personal är en grundförutsätt- ning för detta. I modern krigföring och fredsbevarande insatser är det alltmer väsentligt att kunna uppträda integrerat och samordnat med utnyttjande av alla stridskrafter. Denna förmåga krävs för att vi ska ha beredskap att möta angrepp i samband med kriser som kan utveck- las ur nuvarande omvärldsläge och för att vi ska kun- na vidta rimliga anpassningsåtgärder. Herr talman! Regeringen gör i budgetpropositio- nen bedömningen att Försvarsmaktens operativa förmåga utifrån de fyra huvuduppgifterna är godtag- bar - en något märklig slutsats när regeringen samti- digt säger att för att den bristande förbandsförmågan inte ska ge långsiktiga konsekvenser måste förbands- verksamheten återgå till en högre nivå. Regeringen konstaterar vidare att kompetensen att leda operativt sammansatta förband har utvecklats bara i begränsad omfattning. Herr talman! Enligt Kristdemokraternas mening ligger Försvarsmaktens anpassningsförmåga just i övningsverksamheten. Möjlighet till god övnings- verksamhet är nödvändigt för att behålla och inspirera kvalificerad personal. Kristdemokraterna anser att en kontinuerlig förbandsverksamhet vidmakthåller och utvecklar den grundläggande försvarsförmågan, grundberedskapen och anpassningsförmågan. De besparingar som gjorts under de senaste åren har försämrat Försvarsmaktens förmåga att vara ett effektivt och aktivt säkerhetspolitiskt instrument när det gäller att upprätthålla ett nationellt försvar och att medverka i internationella fredsfrämjande operatio- ner. Förbandsverksamheten har under senare år varit begränsad inom Försvarsmakten. Detta har lett till att kompetensen hos både anställd personal och värn- pliktig personal har blivit lidande. Regeringen erkän- ner själv i budgetpropositionen att gjorda besparingar har medfört stora brister i såväl marin- som flyg- stridskrafterna och deras övningsverksamhet. Åtgär- der måste enligt vår mening snarast vidtas för att säkerställa både kompetens och personaltillgång. Stora brister finns också i helikopterförbanden. Krigsförbandens förmåga har inte ökat jämfört med föregående år. Fortsatta kraftfulla åtgärder måste vidtas som säkerställer helikopterförbandens fältdug- lighet och tillgängligheten för helikoptrar. Ominriktningen från ett invasionsförsvar till en insatsorganisation med hög kompetens, kvalitet och flexibilitet kräver en utökning av utbildnings- och övningsverksamheten. Försvarsmaktens anpassnings- förmåga ligger bland annat i just övningsverksamhe- ten, som är helt nödvändig för att behålla och motive- ra kvalificerad personal. En väl utvecklad förbands- verksamhet ger den kompetens som krävs för att förbanden ska kunna nå hög operativ förmåga i fram- tida insatsmiljöer. Kristdemokraterna har under ett antal år avkrävt regeringen en tydlig redovisning av kostnaderna för vår medverkan i internationella operationer. Efter det att budgetpropositionen lämnades kom så regeringen med en sådan redovisning. Vi anser att den i fortsätt- ningen ska finnas med i budgetpropositionen - inte nödvändigtvis under ett eget anslag, utan kostnaden kan redovisas under anslaget 6:1 Förbandsverksam- het. Ett sådant förfarande medför större flexibilitet bland annat genom att oförbrukade medel kan dispo- neras just för ökad övnings- och förbandsverksamhet. Herr talman! För att långsiktigt kunna fullgöra fastställda uppgifter och möta ökande krav på inter- nationell verksamhet, gränskontroll genom det opera- tiva Schengensamarbetet, miljöräddningstjänst till sjöss och även nya uppgifter nu när sjöpolisen ska minskas bör Kustbevakningen få ökade resurser. Herr talman! Genom en omdisponering i budgeten för år 2003 satsar Kristdemokraterna 100 miljoner kronor ytterligare på att förstärka förbandsverksam- heten, anslaget 6:1. Vi förstärker också Kustbevak- ningens anslag 7:1 med 20 miljoner kronor. 250 mil- joner kronor tar vi från anslaget 6:2 Materiel, anslag samt forskning och teknikutveckling. Dessa 250 mil- joner kronor återför vi sedan under de kommande två åren. Enligt vår mening är en sådan åtgärd helt ac- ceptabel eftersom anslaget 6:2 har uppvisat ett stort anslagssparande under förra året. Herr talman! Självklart står jag bakom samtliga kristdemokratiska reservationer, men jag nöjer mig av tidsskäl med att yrka bifall till reservation 5 under punkt 2.

Berit Jóhannesson (V)

Anf. 4 Berit Jóhannesson (V)

Herr talman! Bästa utskottskolleger! Den pågåen- de försvarsbeslutsperioden har kännetecknats av omställning, omstrukturering och en 10-procentig reducering av anslagen utdraget på tre år. Det är bra och nödvändigt att Sveriges försvar förändras från ett invasionsförsvar till att i stället svara mot dagens hotbild och det nya läget i vår omvärld. Det gynn- samma säkerhetspolitiska läget ger möjlighet att un- der nästa period ytterligare reducera det militära för- svaret till förmån för förstärkningar inom det civila samhället och den infrastruktur som behövs för att få en robusthet inför den nya hotbilden, men också för att få möjlighet till demokratiutveckling och civil förebyggande krishantering internationellt. Det är också viktigt att få stöd till andra delar av samhället genom en reducering. Vi kunde ju förstärka sjukvården genom den förra reduceringen. Inför det nya försvarsbeslutet ville vi i samband med budgetpropositionen att Försvarsmakten skulle få i uppdrag att redovisa reduceringsförmågan inför detta framtida beslut. Utskottet har hänvisat till För- svarsberedningens arbete, och jag accepterar detta. Budgetramarna för 2003 gällande område 6 ingår i uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöparti- et och oss. Men vi har föreslagit en del förändringar inom denna ram. Byggande av en ny hangar på Säve helikopterba- taljon har dragits i långbänk. Behovet är stort. Genom att inte bygga förra året förlorar man de samord- ningsvinster som man kunde ha gjort tillsammans med polisen eftersom polisen var tvungen att bygga eget. Men det kvarstår fortfarande samordningsmöj- ligheter med Västra Götalands län och deras helikopt- rar. Vi har föreslagit en finansiering, men utskottet hävisar till att det är Försvarsmakten själv som fattar beslut inom det här området. Då får vi hoppas att Försvarsmakten ser nödvändigheten av att komma till skott med nybygget. Det gäller arbetsmiljön för de anställda och värnandet av materiel. En av Försvarsmaktens fyra huvuduppgifter är att bidra till fred och säkerhet i vår omvärld, alltså inter- nationell verksamhet under ett FN-mandat. Inom detta område är minröjningsinsatser mycket efterfrå- gade. Regeringen har en mycket positiv inställning och en del har gjorts. En minröjningspolicy finns nu och ansvarsfrågan är klarlagd - mycket bra. Men det finns dokumente- rade brister inom detta område. Fler värnpliktiga behöver utbildning och minröjningskompetens, men det behövs också en fördelning inom materielanslaget så att Sverige kan erbjuda fler minröjare och insatser för att svara upp mot de behov som finns internatio- nellt. Vi i Vänsterpartiet har föreslagit en omfördelning inom anslagen till förmån för minröjningen. Tyvärr blev inte detta utskottets beslut. Herr talman! Försvarsmakten håller på att om- struktureras till ett nätverksbaserat försvar. Den all- männa tekniska utvecklingen har skapat möjligheter att kommunicera utan hänsyn till rummet. Man behö- ver alltså inte längre vara i samma närhet fysiskt för att kunna samarbeta, samordna och göra ett bra jobb. Familjesituationen för officerarna har förändrats radikalt. Med förvärvsarbetande hustru eller make är omflyttning och byte av tjänstgöringsort mindre at- traktivt. Alternativet blir veckopendling, om man blir befordrad. Den av regeringen förslagna lokaliseringen av hela OPIL till Uppsala bekräftar nuvarande förhållan- de där 80 % av de högre tjänsterna finns inom Mälar- dalsområdet. Decentralisering av de taktiska kom- mandona skulle däremot gynna rekrytering, till ex- empel det marintaktiska kommandot till Karlskrona och det armétaktiska kommandot till Skövde. Tyvärr gick inte utskottet på det förslaget. Herr talman! Försvarsmakten omstruktureras från invasion till insatsförsvar. Men det finns fortfarande materiel som är dimensionerade för de gamla struktu- rerna. Ett slående exempel på detta är JAS-planen - ja, ni har hört mig säga detta förut. Vi har varit emot det här projektet och vi röstade nej till den senaste beställningen. För 2003 innebär JAS-beställningarna 5,5 miljar- der och 6,2 miljarder för 2004. 120 plan har levere- rats av de beställda 204 planen. Nu är det bara 202 stycken eftersom två plan har havererat. Vi har hävdat att det är alldeles för många plan med hänsyn till behoven. Även ÖB och den dåvaran- de försvarsministern von Sydow har klargjort att stridsflyget kommer att vara överdimensionerat med minst 40 plan. Detta kostar mycket pengar som hade kunnat användas till annat inom försvaret eller för andra områden. Vi har under flera år krävt att dessa kontrakt ska omförhandlas. På dessa grunder har vi begärt att en förhandlingsgrupp ska tillsättas i syfte att få ned be- ställningarna. Vi menar att det är möjligt att göra detta. Det enda som har hänt i förhandlingsväg är att man har fått dra ut på leveranserna och fördelat kost- naderna över flera år. Men nu finns det tid och behov av att agera. De totalförsvarspliktigas villkor är betydelsefulla. Vi har fattat beslut om ekonomiska förbättringar - mycket bra och viktiga steg. Men det finns mer att göra för att skapa rättvisa. Vi har tagit upp en liten men viktig del i detta. Förplägnadsersättningen är orättvis och borde för- ändras till 95 kr oavsett grundorsak och ett hygienbi- drag borde införas. Utskottet hänvisar till att detta är en fråga för regeringen som har delegerat den upp- giften till Pliktverket. Jag hoppas nu verkligen att det händer någonting. Realt innebär detta en liten kostnad för staten, men det har stor betydelse för den enskil- de. Herr talman! Kustbevakningen har ett stort behov av att förnya sin sjö- och flygflotta. Kustbevakningen har en mycket viktig del i samband med nya hotbil- der. Den har en avgörande betydelse för att förebygga och hantera stora olyckor i form av havererade olje- tankrar, komma åt smuggling, kontrollera fiskare och så vidare. I förra årets budget föreslog vi konkreta omför- delningar till förmån för Kustbevakningen i syfte att ge möjligheter till denna viktiga förnyelse. Inför 2003 har regeringen givit mycket bra signaler om viljan till framtida investeringar. Men det förutsätter naturligt- vis att dessa signaler motsvaras av reella pengar. Nu har försvarsminister Leni Björklund i riksdagen sagt att Kustbevakningen ska få tre stora kombinations- fartyg för oljebekämpning - mycket bra och helt i linje med det som Vänsterpartiet har krävt, och vi kommer naturligtvis att följa den här frågan. Herr talman! Jag vill avsluta med att ta upp frågor som Vänsterpartiet har drivit hårt och länge och som vi ju ser har påverkat departementet och därmed bud- gettexter i proposition och utskottsbetänkande. Det handlar om strukturer och attityder. Det handlar om förändringar av Försvarsmakten och andra myndig- heter och organisationer som präglas av en starkt mansdominerad organisation med machoattityder och traditioner. Vissa kanske tycker att detta är marginella frågor. Men det handlar om våra grundvalar: demokratin och allas lika värde. Det är värden i vårt samhälle som vi ska försvara. Antidiskrimineringsarbetet är ett viktigt redskap i detta arbete, men också för att göra Försvarsmakten och andra myndigheter till bra arbetsplatser som inte utesluter någon, utan där alla individer får en bättre arbetsmiljö och ett bättre arbetsklimat. Det gäller jämställdhet, etisk mångfald, men också arbete mot homofobi och andra diskriminerande behandlingar. I propositionen redovisas hur de olika myndighe- terna arbetar med dessa frågor och också var bristerna finns. Det finns även positiva texter som visar att man vill motarbeta alla former av diskriminering. Men det är långt från texter och ambitioner till att det omfattar alla och till att vi ser reella förändringar bland an- ställda inom olika myndigheter, och inte minst bland Försvarsmaktens personal och också värnpliktiga i baracker, på kaserngårdar och uppehållsrum. Det är en lång väg kvar och det måste till mycket medvetet arbete tills utbildning i genusfrågor blir ett självklart inslag i all utbildning, tills vi får allmän värnplikt, tills homosexuella inte behöver riskera några glåpord och tills det bland de anställda och värnpliktiga finns lika stor andel människor från olika etniska grupper som det finns i samhället i stort samt tills uttagande och befordringar inte diskriminerar någon. Jag förutsätter därför att jag kommer att stå i denna talarstol och återkomma till denna fråga många gånger innan jag är nöjd. Jag står givetvis bakom alla mina reservationer, men för att vinna tid i voteringen yrkar jag bifall till reservationerna 9 och 11.

Anf. 5 Gunnar Hökmark (M)

Herr talman! Jag skulle vilja ställa två frågor till Berit Jóhannesson. Den första frågan handlar om hennes och Vänsterpartiets syn på utvidgningen av Nato. De allra flesta bedömare, inte minst de olika bal- tiska regeringarna, hävdar att Natos kommande ut- vidgning innebär en större stabilitet och en högre säkerhet för deras länder och också för den region som vi lever i. Jag vill fråga Berit Jóhannesson om hon och Vänsterpartiet instämmer i den bedömning- en. Innebär Natoutvidgningen en större trygghet och säkerhet även för oss och för vår del av världen? En följdfråga till den är egentligen: Skulle ett svenskt medlemskap innebära mindre stabilitet och mindre säkerhet i vår del av världen eller skulle även det bidra till en större trygghet? Om det inte skulle bidra till detta vad är det som gör att de baltiska län- dernas medlemskap så entydigt, som de allra flesta uppfattar det, bidrar till säkerheten? Men Sveriges utanförskap och oförmåga att påverka besluten skulle skapa större osäkerhet och inte större stabilitet. Den andra frågan handlar om anslagsnivåerna i framtiden. Om man som Vänsterpartiet framöver vill reducera anslagen till försvaret, anser Berit Jóhannes- son att detta påverkar Sveriges förmåga till gemen- samma insatser runtom i världen eller påverkas den inte alls?

Berit Jóhannesson (V)

Anf. 6 Berit Jóhannesson (V)

Herr talman! Jag vill gärna svara på de frågorna. Jag anser att de baltiska staterna har rätt att fatta sina beslut. De gör det utifrån sin historiska situation. De gör det utifrån sitt eget beslutsunderlag, sina egna tankar, och utifrån hur de upplever omvärlden och sina säkerhetspolitiska behov. De har rätt att göra det, det har vi aldrig lagt oss i. För vår egen del anser jag att vi absolut inte ska gå in i Nato. Vi har inget säkerhetspolitiskt underlag för det. Jag tror att det behövs neutrala länder som inte är medlemmar i några försvarsallianser för att så att säga kunna vara kraften och kunna tala med en tunga som inte är kluven, vilket jag tycker är väldigt viktigt. Vi arbetar för nedrustning. Vi arbetar i inter- nationella forum. Vi är ett neutralt land och vi ska fortsätta att vara det. Vi har inget säkerhetspolitiskt underskott. Vi behöver alltså inte gå med i Nato. Varför ska vi gå med i Nato, som är en säkerhetspoli- tisk och försvarspolitisk allians, när vi inte har något säkerhetspolitiskt underskott? Hur stort anslaget ska vara i framtiden har vi inte bestämt. Jag är övertygad om att vi måste prioritera om. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi har internationell verksamhet och kan bidra internatio- nellt. Hur stor neddragningen ska vara får vi diskutera vidare. Det är viktigt att se till att vi faktiskt har möj- lighet att ha förebyggande civil krishantering så att man inte behöver gå in med några militära medel.

Anf. 7 Gunnar Hökmark (M)

Herr talman! När det gäller den andra frågan upp- skattar jag svaret. Det som sägs är att en neddragning av de svenska försvarsanslagen faktiskt påverkar vår förmåga till gemensamma insatser. En grundläggande bedömning är då om vi vill att Sverige ska kunna spela en aktiv roll runtom i världen för att bidra till fred. Det tycker jag är bra, för då har vi satt upp mått- stocken på vad som är viktigt och väsentligt. Frågan om Nato och de baltiska länderna gled Be- rit Jóhannesson egentligen förbi. De baltiska länder- na, Estland, Lettland och Litauen, har rätt att själva fatta sina beslut. Det är en rätt som de har vunnit. Utan att gå in på den diskussion som fördes för tio tolv år sedan, inte minst i denna kammare, vill jag påminna om att det inte alltid var så att alla ansåg att de skulle ha den rätten. Men nu har de den rätten. Det var inte det frågan handlade om, utan frågan var om vi anser att det är bra för vår säkerhet. Anser Berit Jóhannesson att deras inträde i Nato bidrar till att stärka stabiliteten och säkerheten i denna region? Min fråga handlade inte om huruvida det är bra att ha nöjda och glada grannar eller om de har rätten att själva besluta utan jag frågade: Anser Berit Jóhannes- son att den säkerhetspolitiska strukturen och mönstret i norra Europa har förändrats till det bättre genom deras medlemskap? Är vår del av världen lite trygga- re? Är Sveriges situation något bättre genom deras medlemskap? Om det är så, på vilket sätt skulle det gynna stabiliteten i vår del av världen att vi säger att vi inte ska stödja någon annan när denne blir angri- pen?

Berit Jóhannesson (V)

Anf. 8 Berit Jóhannesson (V)

Herr talman! Jag tror att det bidrar till stabiliteten på det sättet att de känner sig tryggare. Däremot tror jag inte att det påverkar Sverige på det sättet att vi skulle känna oss tryggare för att Baltikum går in i Nato. Den uppfattningen delar jag med fler bedöma- re. Men när ett land känner sig tryggt kan man natur- ligtvis på ett helt annat sätt jobba vidare med viktiga frågor som handlar om utveckling av demokrati och samhälle. Det tror jag är bra. Men det finns fortfarande ingen som helst anled- ning för Sverige att gå med i Nato på grund av att de andra är med. Det tror jag absolut inte på. Vi ska fortsätta att vara ett neutralt land. Vi ska fortsätta att samarbeta med andra, men vi ska inte gå in i en mili- tär pakt som Nato.

Anf. 9 Lars Ångström (Mp)

Herr talman! Ärade ledamöter i kammaren! Pro- tokollsläsare! Det är med ett visst vemod som jag ser vår tidigare försvarsminister sitta som talman efter- som jag uppskattat våra meningsutbyten i den för- svarspolitiska debatten. Men det är med glädje jag ser vår nya försvarsminister sitta med i den här diskus- sionen. Det är med ännu större glädje, herr talman, som jag hör Moderata samlingspartiets företrädare Gunnar Hökmark upprepa det som Miljöpartiet tidigare var ensamt om att säga under 90-talet. Mycket har för- ändrats de senaste 15 åren. Det finns inte längre något militärt hot mot Sverige. Så sent som i debatterna 1998 ställdes motfrågan: Hur vet ni det? Den bilden ifrågasattes. Det var ganska enkelt att veta det, därför att från 1987 och under hela 90-talet minskade Ryssland sina militärutgifter med mellan 90 % och 95 %. Det var en krigsmakt i totalt sönderfall, vilket ledde till att det redan i mitten av 90-talet inte fanns något reellt hot från Ryssland vare sig politiskt eller någon möjlighet att genomföra det militärt. Gunnar Hökmark sade också att det finns en mer komplex hotbild. Det finns också skrivet i vårt betän- kande. Det är en helt riktig beskrivning. Den hotbild vi har i dag är komplex och den är framför allt icke- militär. Medan de militära hoten har upphört att exi- stera gentemot Sverige som nation har vi sett de icke- militära hoten öka i sannolikhet. Det handlar om allt från terrorism, som de flesta kanske blev medvetna om först den 11 september förra året, till risken för att vi ska utsättas för IT-sabotage, där ett alltmer sårbart samhälle ökar riskerna för oss. Vi har sönderrostande atomubåtar i Murmansk, som vid olyckliga omstän- digheter skulle kunna drabba svenskt territorium. Och vi har miljöförstöring av olika slag, senast illustrerad av oljetankern Prestige med 70 000 liter olja som läcker ut utanför Spanien. Det var tur att förlisningen inte skedde i Östersjön, vilket kunnat ske om fartyget lämnat Lettlands hamn något tidigare. Det här är de nya hot som vi har att hantera och försöka förebygga eller i värsta fall skapa ett skydd emot. Tyvärr har vi inte sett en sådan utveckling av försvarspolitiken, trots att en majoritet i Sveriges riksdag har hållit med Miljöpartiet om att det inte längre finns någon militär hotbild mot Sverige, hållit med om behovet av att omstrukturera försvaret och att lägga ned regementen i det traditionella invasions- försvaret. En majoritet har hållit med om behoven av att föra över ekonomiska resurser från försvaret till sjukvården. Trots allt det här som man har talat om och i vissa fall fattat beslut om tycks det fortfarande vara så, herr talman, att det militära dominerar försvarspolitiken i dess utformning. Minskningarna som vi har beslutat om i riksdagen har varit små, 10 % över tre år, vilket kan jämföras med de halverade militärutgifterna i Europa. Vi fortsätter i vårt land att varje dag satsa över 100 miljoner kronor på den militära komponen- ten av Sveriges försvarspolitik, trots att det inte finns någon hotbild som motiverar detta. Herr talman! Vi fortsätter, likt tidigare talare var inne på, med omfattande materialbeställningar. Vi fullföljer köpet av JAS-plan som inte behövs och som motiveras av en hotbild som inte längre existerar - på skattebetalarnas bekostnad. Vi har fem ubåtar i Östersjön. De motiverades alla med hotet från Sovjetunionen. Trots detta står vi i stånd att skaffa två nya ubåtar för 1 miljard styck, samtidigt som vi saknar bogserbåtar och bogserkapa- citet att hantera en oljetanker som Prestige om den förliser i Östersjön. De starkaste vi har klarar 35 tons dragkraft. Vi skulle behöva 100 tons dragkraft för att hantera en sådan situation. En sådan bogserbåt kostar 300 miljoner. Det har vi inte. Däremot står vi i be- grepp att skaffa ytterligare två ubåtar för 1 miljard styck. Det här illustrerar tydligt den militära fokusering- en för någonting som inte har ett hot som motiverar, medan vi saknar kapacitet för de verkligen existeran- de hoten. Det är olyckligt med denna fortsatta militä- ra dominans i den svenska försvarspolitiken. Den innebär att vi i många fall står utan försvar mot de egentliga hoten. Herr talman! Vi hörde också tidigare i debatten hur bl.a. Moderaterna, och även andra talare, har varit inne på att även om det inte finns hot mot Sverige finns det hot mot omvärlden. Med den internationali- sering vi har sett av samhället, de beroendeförhållan- den som råder både politiskt och ekonomiskt, innebär hot mot andra delar av världssamfundet också ett hot mot Sverige. Jag kan instämma i den analysen av Gunnar Hökmark och andra. Visst är det så. Visst var vår försummelse på Balkan något som drabbade ock- så Sverige. Att ha underlåtit att förebygga krisen i det sönderfallande forna Jugoslavien, att inte ha hanterat den kris vi såg tydligt mot slutet av 80-talet, har kos- tat världssamfundet och Sverige som nation oerhört mycket pengar i katastrofinsatser, i FN-insatser, i flyktingmottagning, i återuppbyggnad - för att inte tala om det pris som folket på Balkan har betalat i förlorade människoliv. Herr talman! Visst har det varit dyrt att ha stött den diktatur och regim som har funnits i Bagdad under 80-talet. Västvärlden försåg en diktator med möjligheter till kemisk vapenproduktion, till upprust- ning. Trots att vi visste att han var en diktator, trots att vi visste att han begick folkmord mot den kurdiska minoriteten, fortsatte detta stöd. Visst har detta varit dyrt för omvärlden och framför allt för befolkningen i Irak. Frågan måste också ställas om det är en klok poli- tik att exportera, likt Sverige gör, krigsmateriel till Indien och även till Pakistan - som av många betrak- tas som den potentiellt mest farliga konflikten i värl- den. De hot som vi tidigare har försummat har drabbat Sverige. Hökmark har rätt i den analysen att hot och konflikter i omvärlden drabbar också oss. Vi måste bland annat ställa oss frågan hur vi kan undvika att själva bidra till konflikterna, till exempel genom att fortsätta att utgöra en viktig leverantör av krigsmate- riel till den potentiellt farligaste konflikten i världen. Men ännu viktigare, herr talman, är att ställa frågan hur vi kan förebygga konflikter, förebygga att de utvecklas så långt att de blir väpnade och därmed ställer krav på militära insatser från omvärlden. Det är där jag ser den stora bristen i såväl svensk för- svarspolitik men också när det gäller utformandet av EU:s krishanteringsförmåga, som också den fokuserar oerhört tungt på den militära delen - trots att det inte är där vi saknar resurser. Tvärtom, hela västvärlden och Europa har ett överflöd av militära resurser som inte längre motiveras med militära hot. Man har pumpat in gemensamma krishanteringsstyrkor. Men det är inte där behovet ligger. Där gör moderaterna en felaktig analys när de understryker vikten av att fort- sätta den militära fokuseringen i Sverige. Behovet ligger på att skapa och utveckla en kon- fliktförebyggande politik. Hur använder vi oss i världssamfundet av de tidiga varningssystem som finns om en utveckling som går åt fel håll? Vilken typ av automatik finns inom EU eller andra internatio- nella organ att aktivt utarbeta en politik som förebyg- ger negativ utveckling, stöd till demokratiska struktu- rer där sådana inte finns, ekonomiskt bistånd och andra typer av politiska åtgärder för att förebygga en konflikt att utvecklas till en väpnad konflikt? Jag ser den stora bristen i att vi försummar detta även i svensk försvarspolitik. Därmed riskerar vi att upprepa tidigare misstag där krig, när de väl bryter ut, får förödande konsekvenser. Herr talman! Avslutningsvis vill jag nämna att Miljöpartiet står bakom den gemensamma budgeten. Det kan tyckas något underligt med tanke på att vi är kritiska till dess storlek. Men det gör vi av respekt mot tidigare ingångna beslut mellan regeringspartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Det är med optimism jag ser fram emot vår för- svarspolitik, vårt försvarsbeslut, under den här man- datperioden. Jag hoppas på en ordentlig minskning av den traditionella militära fokuseringen. Jag hoppas på en utveckling av förmågan att möta de icke-militära hoten, och jag hoppas på ett förverkligande av det program för konflikt- och krishantering som har tagits fram av Utrikesdepartementet. Jag vill också yrka bifall till reservationerna 12 och 13.

Anf. 9 Lars Ångström (Mp)

Anf. 10 Gunnar Hökmark (M)

Herr talman! För det första blir jag glad att Lars Ångström är nästan lika glad som jag att se den före detta och nuvarande försvarsministern i kammaren. För det andra beskriver Lars Ångström konfliktfö- rebyggande arbete i grunden mycket vältaligt och bra. Det är klart att det är en av de viktigaste sakerna, och det är klart att världssamfundet måste göra allt vad man kan för att förebygga konflikter. Men problemet är att alla konflikter inte blir förebyggda, bland annat därför att det finns politiska krafter som inte vill ha den typen av gemensamma strukturer och samarbete som krävs. Utan att bråka alltför mycket med Lars Ångström i den delen tillhör han själv en politisk rörelse som helst inte vill se det EU som han nyss hänvisade till som möjligt konfliktförebyggande. Den intressanta frågan för Försvarsmakten och den svenska försvarspolitiken handlar, som alltid annars, om vad man gör när politikens andra medel inte räcker till. Då kommer jag till det påstående Ångström förde fram, nämligen att det inte finns några militära hot. Det är nog att läsa utvecklingen fel. Det är lika fel som att säga att det inte finns några hot mot Sverige. Det är klart att det finns. Skillnaden är att de hot vi ser är gemensamma och måste mötas gemensamt. Vi ser just nu i vår värld en mängd olika, mycket stora, konflikter. Vi ser hur massförstörelsevapen har byggts upp, och förmodligen fortfarande byggs upp, i Irak. Vi ser en väpnad situation i stora delar av den värld som sträcker sig från Nordafrika till Indien. Det är konflikter som kommer att beröra oss i olika for- mer. Min fråga till Lars Ångström, liksom jag tidigare ställde till Berit Jóhannesson, är följande: Anser Lars Ångström att en fortsatt neddragning av Sveriges försvarsmakt påverkar våra möjligheter till gemen- samma insatser som krävs när det konfliktförebyg- gande arbetet inte räcker till? Herr talman! Jag har en sista fråga. Berit Jóhan- nesson sade alldeles nyss att Sveriges säkerhetspoli- tiska läge inte har förbättrats genom att Estland, Lettland och Litauen träder in i Nato. Håller Lars Ångström med om det?

Anf. 11 Lars Ångström (Mp)

Herr talman! Jag tror att Gunnar Hökmark miss- uppfattade mig. Jag sade att det inte fanns några mi- litära invasionshot mot Sverige. Däremot har jag inte uttalat mig om huruvida det skulle finnas, eller inte finnas, militära hot mot andra länder i andra delar av världen. Om all konfliktförebyggande politik misslyckas måste världssamfundet ha militär kraft att stoppa ett krig - inte tvinga fram fred, den tvingas inte fram. Däremot kan militära medel tvinga fram ett stopp för krigshandlingar och därmed skapa utrymme för för- handlingar och konfliktlösning. Herr talman! Felet med Gunnar Hökmarks reso- nemang är att det helt ignorerar behovet av utveckling av de konfliktförebyggande mekanismerna. På det militära området upplever vi inte brister, utan där har världssamfundet kraft. Det som snarare är ett problem är det faktum att det inte alltid existerar en politisk vilja att aktivt förebygga eller hantera konflikter eller kriser. Det är inte heller så att Miljöpartiet är negativt till svensk militär medverkan i fredsfrämjande operatio- ner. Gunnar Hökmark tycks anse att det bara är EU som kan uträtta detta, och det är kanske en lite väl snäv syn på det hela. De flesta fredsfrämjande aktio- ner som Sverige deltagit i, eller jag skulle vilja säga alla, är fredsfrämjande operationer beslutade av FN. Miljöpartiet var för att fördubbla den styrka som skickades till Kosovo, och det är med beklagande jag ser att Sverige deltar med alltför liten del i Afghani- stan. Behovet av säkerhet i Afghanistan borde moti- vera ett större ansvarstagande från FN:s medlemssta- ter. Jag skulle vilja ställa en motfråga till Gunnar Hökmark. Problemet är ju inte militära brister, utan problemet är de konfliktförebyggande mekanismer som leder till militära kriser. Hur ser Moderaternas politik ut för att utveckla det område där vi i dag har en brist?

Anf. 12 Gunnar Hökmark (M)

Herr talman! Jag kan gärna säga att det var det parti som jag företräder, och ett antal andra partier, som gick i täten för att Sverige skulle inträda i det europeiska medlemskapet under det europeiska sam- arbetet. Jag tror att det har en avgörande betydelse för att på den europeiska kontinenten skapa stabilitet och säkerhet. Så upplever också de nya medlemsländerna det hela. Jag tror också att det finns mängder av andra sa- ker att göra, såsom frihandel som knyter länder sam- man. Det finns mängder med uppgifter för FN, lik- som för andra internationella institutioner, men då ska man inte förneka det gemensamma samarbetets möj- ligheter. Jag vill återknyta till den fråga som vi tog upp ti- digare. Lars Ångström anser att det finns tillräcklig militär kraft för att genomföra de gemensamma insat- ser som krävs. Samtidigt sade han alldeles nyss att det gemensamma samfundet bland annat i Afghanistan ställer upp med alldeles för lite militär närvaro. Han sade också alldeles nyss att han skulle vilja att Sveri- ge skickade fler, och det kan jag hålla med om. Men jag tänker inte medverka till att vi skickar förband som inte är utbildade och utrustade för den miljö som de kommer att vistas i. Lars Ångström sade också att vi borde skicka dubbelt så många till det gamla Jugo- slavien. Någonstans måste man få ihop detta. Om vi vill att vi ska göra mer kan man inte i den svenska för- svarsdebatten säga att vi ska göra mindre. Om vi vill se värdet av de gemensamma insatserna, och det gör Lars Ångström, kan vi inte arbeta för att avhända oss den möjligheten. Den politiken driver ni gentemot regeringen, och den politiken kommer vi att följa mycket kritiskt eftersom den urholkar förutsättning- arna för freden.

Anf. 13 Lars Ångström (Mp)

Herr talman! Gunnar Hökmark har fel. Vi förne- kar inte på något sätt det gemensamma samarbetets möjligheter. Tvärtom är samarbete en form av kon- fliktförebyggande aktivitet. Men Gunnar Hökmark tycks sätta likhetstecken mellan allt vad samarbete heter och EU, och EU som institution kan man hysa olika uppfattningar om, om olika delar av dess utformning. Där har, som bekant är i kammaren, Miljöpartiet i mycket en kritisk in- ställning; det handlar om demokratiunderskottet och om bristen på insyn. Samarbete mellan stater är själv- klart fredsfrämjande. Gunnar Hökmark blir svaret skyldig. Moderaterna stoltserar, utan någon som helst utvecklad syn på hur man ska utveckla en konfliktförebyggande politik. De har fastnat i diskussionen om de militära styrkorna och den militära utformningen ifall allt annat miss- lyckas. Jag håller med om att man från det internationella samfundets sida måste ha militär kraft bakom orden i det fall man misslyckas. Men det är ju en garanti för att man kommer att misslyckas om man aldrig ut- vecklar de konfliktförebyggande instrumenten. Om man inte har någon vilja eller ens en idé om hur detta ska gå till står man självklart och stampar på samma ställe och upprepar samma misstag gång på gång. Man måste också ställa sig frågan: Är det en vet- tig politik att bidra till att pumpa in vapen i en av världens farligaste konflikter, som den mellan Indien och Pakistan? Det kan knappast betraktas som kon- fliktförebyggande, utan snarare som motsatsen, kon- fliktfrämjande. Man underlättar, gör det möjligt, för konflikten att verkligen bli väpnad fullt ut. Där tycker jag att Moderaterna har en svag punkt. De saknar politik på det kanske viktigaste området när det gäller såväl EU:s krishanteringspolitik och utformningen av den, som hur vi ska tillgodose svensk försvarspolitik så att den ska svara upp mot 2000-talets behov snara- re än att stå fast i 1900-talets traditionella militära tänkande.

Anf. 14 Erling Wälivaara (Kd)

Herr talman! Lars Ångström säger att det inte fö- religger något hot mot Sverige, och då avser han, vad jag förstår, ett militärt hot. Jag kan hålla med om att det inte föreligger något omedelbart invasionshot mot Sverige. Men vi ska heller inte glömma bort, Lars Ångström, att det i dag i större eller mindre omfattning pågår uppemot trettio krig i världen. Det stora hotet, som vi Kristdemokrater ser det, är terrorhotet. Terrorister slår till utan någon förvarning. De kan slå till var som helst, när som helst och hur som helst i världen. Jag vill fråga: Med vilka medel vill Lars Ångström och Miljöpartiet möta dessa hot? Vilka förebyggande krafter vill Lars Ångström och Miljöpartiet använda för att vi inte ska drabbas av terrorattacker ute i världen? Bara under drygt ett år har vi haft åtminstone fyra stora, allvarliga attacker mot helt oskyldiga människor.

Anf. 15 Lars Ångström (Mp)

Herr talman! Erling Wälivaara ställer en viktig fråga. Hur utvecklar vi ett skydd, ett försvar och en politik för att möta en ökad internationell terrorism? En sak kan vi vara ganska klara på och det är att det inte är ett hot som vi möter med militära medel. Det krävs någonting helt annat. Vi såg visserligen hur militära medel användes i Mombasa när små luftvärnsmissiler sköts mot ett israeliskt passagerarflygplan. Men det finns ingen möjlighet att möta den typen av terrorism med militä- ra hot, lika lite som militära medel skulle ha kunnat möta flygkaparna i USA för ett drygt år sedan. I stället handlar det om att se terrorismen ur två olika perspektiv. Dels handlar det om det långsiktiga förebyggandet arbetet som innebär att man minskar rekryteringen till dessa organisationer. Rekryteringen sker ur folklager som har det oerhört svårt, som har förtryckts och saknar möjligheter, saknar mat för dagen, lever i misär. De utgör en stor del. Dels hand- lar det om att förebygga uppkomsten av diktaturer, främja demokratiska strukturer och demokratiska organisationer. Vi ska inte som vi gjorde i Irak under 80-talet stötta en diktator med vapen, fabriker och allt möjligt annat, alltså är en motsatt politik för att omöjliggöra rekrytering. I det ännu kortare perspektivet handlar det om ett ökat underrättelseutbyte mellan nationer. Den stora risken med det är dock hot mot såväl personlig integ- ritet som minskade juridiska rättigheter i våra demo- kratier. Vi ser i dag hur demokratin hotas just genom de åtgärder som vi försöker vidta för att hantera terro- rismen. Detta är en svår balansgång, men de vägarna måste vi gå.

Anf. 16 Erling Wälivaara (Kd)

Herr talman! För mig tycks det som om Lars Ång- ströms argumentation haltar ganska mycket. I ena stunden säger han att världssamfundet självklart måste ha militär kraft, och i nästa skede säger han att vi måste få bort all militär kraft, minska, skär ned. Jag vill fråga Lars Ångström: Ska Sverige över huvud taget delta i gemensamma militära operatio- ner? Vilka medel ska vi enligt Miljöpartiets försvars- politik använda för att kunna delta i de gemensamma, av världssamfundet förordade, militära operationer- na? Om vi följer Miljöpartiets politik lär vi inte ha mycket till försvar kvar.

Anf. 17 Lars Ångström (Mp)

Herr talman! Jag tror inte att Erling Wälivaara har lyssnat tillräckligt uppmärksamt, för jag har då inte sagt att vi i nuläget ska ta bort all militär kraft. Det är förvisso en gemensam vision, som såväl Kristdemo- kraterna som Moderaterna och Socialdemokraterna står bakom, nämligen FN:s mål om allmän och total militär avrustning, men vi är medvetna om att det målet ligger långt borta. I dagsläget finns det konflikter som pågår, det finns diktaturer, som vi i vissa fall själva har varit med och stöttat, och konflikter som är farliga. Där måste världssamfundet i nuläget ha militära resurser. Men det är inte det som saknas. Världssamfundet har dessa militära resurser. Det är inte det som behöver utvecklas. Det behöver inte byggas mer. Det är de konfliktförebyggande mekanismerna som vi måste utveckla, så att vi inte behöver använda de militära resurserna. När det gäller Sveriges militära försvar lägger vi, som jag sade, ned över 100 miljoner kronor varje dygn. Men detta utvecklar inte vår internationella kapacitet - att vi har drygt tusen man i Kosovo, Bos- nien och Afghanistan - utan det är fortfarande bundet i den traditionella militära invasionsstrukturen. Det kan inte kosta 100 miljoner kronor om dagen att ha tusen man ute i fält. Mycket av det militära kan mins- kas. Däremot är det viktigt att bibehålla möjligheter att delta i internationella fredsfrämjande operationer. Sverige har en hög och av FN efterfrågad kompetens på bland annat minröjningsområdet, utvecklade Ci- micenheter, ingenjörsförband och så vidare. Där gör vi ett bra arbete. Vi har ett gott internationellt re- nommé, och vi ska självklart delta. Det är ju det som efterfrågas av Sverige. Vi ska bibehålla den kompe- tensen. Men detta kostar långt ifrån några 100 miljoner kronor om dagen, Erling Wälivaara. Man kan minska de utgifterna och ändå utveckla den internationellt efterfrågade kapaciteten.

Allan Widman (Fp)

Anf. 18 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Den största behållningen av Lars Ångströms anförande fick jag för min del i och med hans påstående - som jag delvis instämmer i - att när det gäller konflikthantering och förebyggande arbete har nog den militära betoningen traditionellt varit för stark. Han delar in konflikthanteringen i förebyggan- de och reaktiva resurser. Som jag förstår det definie- rar han det militära försvaret som ett reaktivt medel som ingriper när konflikten har uppstått. Jag tror att det var von Clausewitz som en gång sade: Varje land har en armé - sin egen eller någon annans. I den meningen har åtminstone jag och mitt parti ofta uppfattat även förefintligheten av militära resurser som ett förebyggande redskap. Jag vill fråga Lars Ångström om han till någon del delar denna värdering. Om man gör det leder det naturligtvis i sin förlängning till att exempelvis krigsmaterielexport också kan vara ett led i en konfliktförebyggande poli- tik.

Anf. 19 Lars Ångström (Mp)

Herr talman! Nej, jag tror inte att jag riktigt delar Folkpartiets syn på att varje land har en armé, anting- en sin egen eller någon annans. Det kunde ha en rele- vans tidigare, under 1900-talet, då kontroll över ter- ritorium och kontroll över industriproduktion och jordbruk utgjorde grunden för makt, inflytande och rikedom. Men i dagsläget är det inte längre dessa faktorer som avgör huruvida ett land eller en regim har kontroll, utövar inflytande eller skapar sig rike- dom. Snarare är det sådana faktorer som tillgång till kommunikation, tillgång till fungerande marknader och tillgång till kunskap som är avgörande. Vi ser hur det internationella näringslivet i princip är flyttbart. Man kan flytta ett kontor i en portfölj eller i ett hårdminne vart som helst i världen. Även produktionen kan flyttas. Därmed upphör en nations territorium att utgöra grunden för inflytande, rikedom och makt. Därför faller tesen om att det skulle vara så viktigt att kontrollera ett territorium, och därmed faller mycket av det som motiverar de militära struk- turerna och rustningarna. Jag håller inte med Folk- partiet där. Det är helt andra faktorer som är avgöran- de.

Allan Widman (Fp)

Anf. 20 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Jag konstaterar att Lars Ångström, om jag förstår honom rätt, menar att om Kuwait i början av 1990-talet hade haft en god militär mot- ståndskraft hade detta inte spelat någon som helst roll för Iraks vilja att anfalla detta land. Han menar också, förstår jag, att om antingen Pakistan eller Indien hade varit i avsaknad av militärt försvar hade det likväl inte lett till att freden, trots en långvarig konflikt mellan dessa länder, fortfarande hade bestått.

Anf. 21 Lars Ångström (Mp)

Herr talman! Jag vet inte om jag uppfattade Allan Widmans inlägg riktigt, men det är självklart att om Indien och Pakistan hade saknat militära styrkor hade det inte funnits grund för någon konflikt mellan dessa två stater. Det finns ytterligare några faktorer som är helt avgörande i beskrivningen av det säkerhetspolitiska läget. Det handlar om demokrati kontra diktatur, om vikten och behovet av att stödja och främja utveck- ling av demokrati på de ställen där den inte finns och om vikten av att definitivt inte stötta diktaturer, vilket vi från västvärldens sida gjorde så sent som på 1980- talet gjorde. Dessa faktorer är naturligtvis också oer- hört viktiga för att minska risken för militära kon- flikter och militära invasioner. Det är helt självklart.

Anf. 22 Tone Tingsgård (S)

Herr talman! Chansen att det just den här hösten skulle vara en före detta försvarsminister som sitter som talman under försvarsdebatten är rätt stor. Jag hoppas att det inte känns alltför plågsamt att vara tvungen att avhålla sig från kommentarer och syn- punkter. Låt mig börja med att yrka bifall till förslaget i försvarsutskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. Det är för min del femte gången i rad som jag deltar i budgetdebatten på försvarsområdet, och utan överdrift kan jag säga att debatten i år har känts betydligt lugnare än åtminstone första gången. Jag tror inte att det beror bara på min egen tillvänj- ning. Betänkandet innebär en stor uppslutning kring re- geringens förslag till budget och inriktning. Men det är inte total uppslutning - det vore väl konstigt och kanske icke önskvärt med tanke på omfattningen. Jag ska återkomma till några av reservationerna senare. Genom försvarsbeslutet år 2000 gavs på sitt sätt en startpunkt för den mest genomgripande försvarsre- formen i modern tid i vårt land - eller ominriktning- en, som det heter på försvarssvenska. Den bygger på delvis andra grunder, eller åtminstone på en annan viktning av grunder, än under övriga efterkrigstiden eller kalla krigets dagar. På ett tydligare sätt än tidiga- re slogs fast att vi försvarar vårt land utanför våra gränser genom att vara aktiva internationellt - före- byggande och i fredsbevarande operationer. Men redan då stod det också klart att vi måste kunna skyd- da oss mot de nya hoten. Även om den 11 september i fjol visade att militära medel inte alltid är adekvata vid terroristattacker måste också våra förband vara på ett nytt sätt inriktade på och rustade mot okonventio- nella vapen, nya hot och nya aktörer. Vid ett antal naturkatastrofer och svåra olyckor i vårt land har Försvarsmakten gjort värdefulla insatser och utgjort ett oumbärligt stöd till det civila samhället. Ambitionen att hävda Sveriges territoriella integ- ritet är fortsatt hög. De fyra huvuduppgifter som Försvarsmakten har visar upp en enorm spännvidd, som sammantaget väl motiverar de 43 499 000 000 kronor som anslås. Hela utgiftsområdet uppgår till närmare 45 miljarder. Omställningen innebär vidare färre anställda, färre värnpliktiga och färre miljarder. Samtidigt finns det krav på att även Försvarsmakten ska uppvisa till ex- empel en bättre representation av det omgivande samhället genom att ge plats åt såväl etnisk mångfald som fler kvinnor. Engagemanget i uppbyggandet av EU:s krishanteringsförmåga tar sin arbetsinsats. Den militära skolutbildningen utvärderas, och personalre- kryteringen ställer nya krav. Det europeiska försvarsindustrisamarbetet betyder också något radikalt annorlunda nu än under den tid då svensk försvarsindustri var svensk kort sagt. Det händer mycket nu i det svenska försvaret. Och på det hela taget tycker jag att man kan påstå att För- svarsmakten i dess helhet motsvarar de krav och förväntningar som regering och riksdag kan ställa, givet detta att vi befinner oss i en omställningsperiod. När Officersförbundet nyligen i en undersökning redovisade att många av dess medlemmar känner oro inför framtiden, funderar på att byta yrke och hyser stor misstro till både politiker och ledning är det självfallet någonting att ta på allvar och inse att det kan gälla även andra anställda. Det är väl högst rim- ligt att tro att detta har ett visst samband med det som jag inledningsvis har pekat på. Det händer mycket, det händer fort, och det händer på en gång. Även om vi som politiker anser att vi har varit tydliga i våra beslut hjälper det dåligt när mottagaren av budskapet inte uppfattar det så. En så stor organi- sation som Försvarsmakten ställer särskilda krav på tydlighet och styrförmåga, annars känns förändring hotfull och skapar motstånd. Men det går inte att helt frigöra sig från känslan att det också finns ett annat motstånd i denna organisation mot just denna föränd- ring eller mot vissa delar av den. Vare sig det handlar om otydlighet eller motstånd är det helt avgörande för omställningens resultat att möta och bemöta detta på ett bra sätt och undanröja bådadera. Drygt två år efter försvarsbeslutet 2000 och knappt två år före försvarsbeslutet 2004 gäller det därför att hålla fast vid den beslutade ominriktningen och gå vidare. Därför är det viktigt att visa på den uppslutning kring riktning och mål som finns bland partierna i riksdagen. Följaktligen tycker jag att det är lämpligt att här och nu hälsa Moderaterna välkomna tillbaka till Försvarsberedningen. Jag hoppas på ett givande samarbete i det som är förberedelsen för 2004 års försvarsbeslut. Visst är det mycket kvar att göra. Och det är en spännande period som vi befinner oss i nu. Utred- ningar kommer att slutföras, Skolutredningen och den om FRA. Den nya krisberedskapsmyndigheten har just startat sitt arbete, och frivilligorganisationerna har fått delvis nya villkor. EU:s framtidskonvent har, om man ska tro pressen, mycket tankar om försvaret i EU, till dels för mig lite aparta. Någonting måste hända med relationerna mellan Fortifikationsverket och Försvarsmakten. Däremot vet jag inte riktigt vad jag ska säga om sotningen. Vi måste komma längre när det gäller civilt-mili- tärt. Då handlar det om samordningen mellan militära och civila insatser internationellt och framför allt inom krishanteringen. Det handlar om att värdera vår egen militära utbildning på den civila marknaden när det gäller meriterna och att samverka utbildningsmäs- sigt. Det handlar om lagstiftningen, om vem som får använda vilka resurser vid vilka tillfällen. Goda idéer och förutsättningslös ansats är nödvändiga ingredien- ser för att komma fram. Även här finns det en stor samstämmighet mellan partierna. När detta är sagt vill jag ändå göra några kom- mentarer till reservationerna. Jag kan instämma i att det ska framgå av budgeten hur stort belopp som avsätts för internationella insat- ser, men en majoritet i utskottet menar ju att det kan ske under ett anslag. Jag vill påminna om att den främsta anledningen till sammanslagningen av de tidigare anslagen 6:1, det vill säga förbandsverksam- heten, och 6:2, det vill säga internationella insatser, till ett är att man på det sättet kan öka anslagskredi- ten. Det var en väg att hitta en beredskap att snabbt finansiera. Den är kortsiktig men var ändå en bra lösning. De moderata reservationerna bygger mycket på att Moderaterna vill ha en större budgetram för försvaret. Det är de ensamma om. Dessutom är Moderaterna ensamma om att fortsätta tala om anpassning som om det handlar endast om utökning och tillväxt. Efter många års arbete, bland annat i Försvarsberedningen, är övriga partier ense om att anpassning gäller uppåt och nedåt, det vill säga precis vad ordet betyder. Dessutom kräver Moderaterna i en reservation att regeringen ska komma till riksdagen en gång om året med en beskrivning riskerna för samhället och vad det kräver av ändrad planering. Det tål att sägas en gång till: Välkomna tillbaka till Försvarsberedningen, Moderaterna. Där sysslar vi just med anpassning i den gängse betydelsen av ordet och med bedömning av säkerhetsläget. Och det sker i rapporter som av- lämnas nästan varje år. I ett par reservationer från Vänsterpartiet går man ned på en detaljeringsnivå när det gäller lokalisering, investeringar och finansiering som jag menar att riksdagen kanske ska avhålla sig ifrån. Skulle den iakttas konsekvent skulle resultatet bli en ohållbar ordning. Herr talman! Reservationerna till trots talar myck- et för att det kan bli ett fruktbart samarbete framöver till nytta för såväl Försvarsmakten som för Sverige.

Anf. 23 Erling Wälivaara (Kd)

Herr talman! Tone Tingsgård avslutar med att säga att det kan bli ett fruktbart samarbete mellan partierna. Jag är väldigt glad om det kan bli så att vi verkligen får ett fruktbart och bra samarbete. För- svarsfrågorna ska nämligen vara långsiktiga, och de är oerhört viktiga. Samtidigt gläder det mig att Tone Tingsgård talar om att vi måste komma längre när det gäller civilt- militärt samarbete. Det stämmer inte riktigt överens med vad Miljöpartiet säger. Men Socialdemokraternas överenskommelse med Miljöpartiet om att skära ytterligare 6 miljarder från försvarsbudgeten är väldigt oroande, inte bara för mig som försvarspolitiker utan för folket ute på fältet. Det blir en osäkerhet hos dem. Det vore väldigt välgörande om Socialdemokraterna skulle kunna säga: Detta steg är vi beredda att ta, men under en längre period. Nu vet man ju inte om det handlar om 6 miljarder varje år eller under en femårsperiod. Det vore klargörande om Tone Tingsgård här och nu i kammaren kunde säga hur det blir i framtiden.

Anf. 24 Tone Tingsgård (S)

Herr talman! Det är alltid roligt att glädja någon. Och jag är glad om Erling Wälivaara är glad. Jag tycker inte att det är så väldigt svårt när det gäller Kristdemokraterna. En del av de reservationer som de har fogat till betänkandet är ju nästintill avskrifter av propositionens texter. När det gäller de 6 miljarderna ingår förvisso som en punkt i uppgörelsen mellan regeringen, Vänster- partiet och Miljöpartiet ett uppdrag till just Försvars- beredningen att studera vad ett sådant nedskärnings- alternativ skulle kunna innebära. Jag förutsätter att vi gör som vi brukar göra i riksdagen, att vi först tar ställning till det säkerhetspolitiska läget och sedan bedömer insatserna och resurserna efter det.

Anf. 25 Erling Wälivaara (Kd)

Herr talman! Jag ska göra en kort kommentar till Tone Tingsgårds uttalande om att en del av våra re- servationer är avskrifter av regeringens budgetpropo- sition. Om Tone Tingsgård läser Kristdemokraternas motioner ser hon att vi under många år har hävdat bland annat att man klart ska redovisa kostnaderna för internationella operationer. Jag är glad över att det finns med i regeringens proposition, även om vi inte är nöjda när regeringen själv säger att det är godtag- bart när det gäller försvaret men samtidigt säger att vi måste öka detta. Detta har hamnat efter marinstrids- krafter, flygstridskrafter och helikopterförbanden. Man ger alltså sig själv först beröm. Men sedan ger man sig själv ris. Man kan väl knappt säga att man är stolt eller nöjd.

Anf. 26 Tone Tingsgård (S)

Herr talman! Jag tror att jag avstår från vidare kommentarer eftersom jag inte tycker att det för sär- skilt långt att diskutera detta. I sak står Erling Wäli- vaara och jag oerhört nära varandra när det gäller synen på vad vi ska använda försvaret till. Hur man än vänder på det hela kan de 20 miljonerna till Kust- bevakningen inte riktigt klara ut allt det som Erling Wälivaara säger att han vill.

Anf. 27 Gunnar Hökmark (M)

Herr talman! Vi har nu under förmiddagen disku- terat bland annat utrymmet, förmågan och kraften när det gäller att ta itu med de olika gemensamma insat- ser som ett bevarande och tryggande av freden i Eu- ropa och olika delar av världen kräver. Jag skulle vilja ställa en fråga till Tone Tingsgård om något som hon berörde i sitt anförande: Är det Tone Tingsgårds och Socialdemokraternas uppfatt- ning att den militära kraften och förmågan i Europa är tillräcklig för att möta de utmaningar som en bevarad fred och en tryggad säkerhet ställer? Jag ställer frågan mot bakgrund av sönderfallet av det gamla Jugoslavien. Vi såg ju att de militära resur- serna var otillräckliga och att ingenting kunde göras förrän USA gick in. Vi ser det också inte minst, som till exempel Lars Ångström tidigare här i dag pekat på, när det gäller behovet av mer trupp och mer av militära förband i Afghanistan. Han hade samma synpunkter på det som borde kunna göras på Balkan. Om Sverige fortsätter en utveckling där vi gradvis drar ned våra militära resurser - det är det som sker med nu gällande anslagsnivå - kommer vår förmåga att bidra att bli mindre och mindre. Det innebär inte bara att vår insats blir mindre, utan det blir också en signal till andra länder som påverkar vårt utrikespoli- tiska inflytande och kanske också andra länders bete- ende. Ännu mer blir det helt klart så om man från dagens nivåer ytterligare drar ned med de 6 miljarder som finns. Självfallet blir då vår förmåga att bidra väsentligt mycket mindre. Men det påverkar också den samlade europeiska förmågan att möta de små kriserna medan de är små och att delta i hanteringen av de stora kriserna när de är akuta. Är det alltså tillräckligt, eller behövs det mer?

Anf. 28 Tone Tingsgård (S)

Herr talman! Det är inte en helt lätt fråga som Gunnar Hökmark ställer. Jag tror att det alltid är svårt att utifrån de erfarenheter som man har gjort tänka sig vad som ska krävas i framtiden. Men man kan väl konstatera att till exempel det som man nu enats om ska ingå i EU:s krishanteringsförmåga är vad de ingå- ende länderna i dag tycker att man kan sträcka sig till. Tillräckligt eller inte tillräckligt - ja, vi har ju nu bestämt oss för att en stående styrka på ungefär 60 000 man är vad vi kan klara. Jag är oerhört med- veten om att varje lands försvarsförmåga betyder mycket för den samlade effekten så att säga. Det är lite grann detta som är problemet. Inget land har nå- gon extraarmé att ta till, utan man tar av det man har att bidra med. Jag tror att det ändå är ett ganska högt ställt mål som man har. Men självklart beror det på i vilken situation man ska använda sin förmåga.

Anf. 29 Gunnar Hökmark (M)

Herr talman! Det som Tone Tingsgård sade är egentligen att Europa enligt hennes uppfattning inte har tillräckliga militära resurser och tillräcklig kraft. Hon uttryckte det så att det som är anmält till det militära styrkeregistret är det som länderna kan an- mäla; någonting mer finns inte. Jag tycker att detta är ett viktigt besked från Soci- aldemokraternas talesman i den här debatten därför att det är ett klarläggande om att Europa i ett av de områden där vi står inför den stora utmaningen inte gör tillräckligt. Från Tone Tingsgård till Lars Ång- ström är det, det vill jag gärna säga, ett stort avstånd i försvarspolitiken men det finns ändå en enighet om att vi behöver kunna göra mer på den internationella scenen där det konfliktförebyggande inte har lyckats. Vi har sett hur begränsade våra resurser har varit när det gällt att snabbt kunna göra något i Afghani- stan. Vi ser hur svårt det är att vid sidan om det vi i dag gör på Balkan kunna göra något annat i större omfattning för freden i någon annan del av världen. Vi ser att det fortsatt finns en europeisk oförmåga. Jag tycker att det är bra om en gemensam norm kan etableras för hur vi bör sträva efter att dimensionera det svenska försvaret i framtiden. Detta understryker att de synpunkter som vi har fört fram när det gäller anslagen äger en betydande giltighet. Jag vill ställa samma fråga till Tone Tingsgård som jag har ställt till några andra i dag: Är det Tone Tingsgårds och Socialdemokraternas uppfattning att säkerheten och stabiliteten i vår del av världen har stärkts genom att de tre baltiska länderna nu är på väg in i Nato?