Betänkande 2015/16:UU13
Sveriges delegation till Europarådets parlamentariska församling, PACE, har redogjort för sin verksamhet under 2015. Församlingen har vid flera tillfällen debatterat migration, flyktingkrisen och kampen mot terrorism. Den svenska delegationen deltog i både församlings- och utskottsarbete under året.
Utrikesutskottet har granskat redogörelsen och riksdagen lade den till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.
Sveriges delegation till Europarådets parlamentariska församling, PACE, har redogjort för sin verksamhet under 2015. Församlingen har vid flera tillfällen debatterat migration, flyktingkrisen och kampen mot terrorism. Den svenska delegationen deltog i både församlings- och utskottsarbete under året.
Utrikesutskottet har granskat redogörelsen och föreslår att riksdagen lägger den till handlingarna, det vill säga avslutar ärendet.
Debatt om förslag 2015/16:UU13
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation i betänkandet.
Europarådet
Vi ska nu debattera ett betänkande som behandlar redogörelsen från Sveriges delegation vid Europarådets parlamentariska församling. Jag har varit en del av den svenska delegationen men har nu hoppat av då jag snart ska få barn, som ni säkert alla ser.
År 2015 har varit ett händelserikt år i Europarådets parlamentariska församling. I januari biföll församlingen resolution 2091 och rekommendationer till ministerrådet om resande stridande i Syrien och Irak. I rekommendationerna uppmanas medlemsstaterna att upprätta instrument för att underlätta utvisning av dömda terrorister. Detta tillägg till rekommendationerna initierades av Sverigedemokraterna och fick stöd i den parlamentariska församlingen med stor majoritet.
Även om utländska medborgare i Sverige skulle dömas för deltagande i terror och folkmord finns risk att gärningsmännen inte kan utvisas eftersom Sverige upprätthåller principen om non-refoulment, det vill säga att vi inte utvisar personer till länder där de kan utsättas för tortyr eller kränkande behandling. Detta ställer vi oss bakom, eftersom det är en sund princip fastslagen i Europakonventionen.
Samtidigt kan vi i Sverigedemokraterna inte tillåta att Sveriges välfärdsstat utnyttjas av IS-terrorister som aktivt arbetar för att jämna den med marken. Det finns ett mål i Storbritannien gällande en person, Abu Qatada. Där hävdade gärningsmannen att utvisningen till Jordanien inte kunde verkställas eftersom han skulle utsättas för tortyr i hemlandets fängelse och att tortyr är vanligt förekommande där. Verkställighet accepterades ändå av Europadomstolen eftersom Jordanien utfärdade en diplomatisk garanti om human behandling av gärningsmannen.
Europadomstolen har vid flera tillfällen avvisat sådana garantier eftersom de inte ansetts trovärdiga, men i det fall jag nämnde accepterades garantierna eftersom de var transparenta och detaljerade, hade utfärdats av högsta myndighet och det fanns mekanismer för kontroll och uppföljning av deras efterlevnad. Detta visar att det går att få verkställighet om man bara vill, om garantierna är trovärdiga.
För att förtydliga handlar detta alltså inte om att vi avser att skicka tillbaka någon till ett land där personen riskerar att utsättas för tortyr eller dödsstraff, tvärtom. En diplomatisk garanti ska betyda att den mottagande staten måste utfärda garantier om att inte behandla personen illa. Detta måste efterföljas med noggranna kontroller och ge svensk beskickningspersonal möjlighet att besöka personen i häkte och kontrollera att den mottagande staten verkligen håller vad den lovar.
Det finns också en annan fördel med detta. Om den mottagande staten måste bygga upp rutiner för att kontrollera att till exempel personal inom kriminalvården eller rättsväsendet inte begår övergrepp mot de intagna kanske det kan bli ett bättre tillstånd generellt i fängelser i andra länder.
Vi anser därför att Sverige borde följa Europarådets rekommendation och ta initiativ till bi- eller multilaterala avtal för utfärdande av sådana trovärdiga garantier om human och rättvis behandling i fängelser och rättegång så att vi kan utvisa dömda terrorister från Sverige. Jag tycker att det är märkligt att ledamöter från både Socialdemokraterna och Moderaterna har röstat för denna rekommendation i Europarådet men sedan underlåter att stödja ett sådant initiativ på hemmaplan i Sverige.
Frågan är inte enkel att lösa, men att inte ens vilja försöka tycker jag visar på brist på politisk vilja att ta ansvar för säkerheten i Sverige.
Herr talman! I januari 2016 biföll Europarådets parlamentariska församling samma resolution om resande för stridande i Syrien och Irak, där man också förklarade att terrorgruppen IS/Daishs terrorkampanj mot minoriteter i Syrien och Irak skulle betraktas som folkmord. Man uppmanar medlemsstater att agera utifrån att det är ett folkmord som pågår. Liknande förklaringar har kommit från Europaparlamentet och den amerikanska senaten.
Frågan har, vilket är väl känt, redan varit uppe i riksdagen i ett tidigare betänkande, då det tyvärr bara var Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna som röstade för att erkänna IS/Daishs dåd som ett folkmord. Innan jag visste att frågan skulle lyftas i det betänkandet skrev jag yrkandet utifrån resolutionen från Europarådet. Det är högst beklagligt och skamligt att riksdagen varken i det förra betänkandet eller i detta vill erkänna IS systematiska förföljelse av etniska och religiösa minoriteter i Syrien och Irak som ett folkmord.
Terrororganisationen har kidnappat hundratals kristna assyrier och tvingat dem att leva under ett fruktansvärt förtryck i sitt egenhändigt utropade kalifat. Målet med deras terrorkampanj är att lämna bakom sig inte bara en mänsklig utan även en kulturell öken. Målet är att förinta de kristna och yazidiska minoriteternas historia, deras religiösa identitet och allt som dessa grupper har kvar av sitt nästan 2000-åriga kulturarv.
Efter den förra debatten i ämnet kom det fram att Vänsterpartiet egentligen ville erkänna detta som folkmord, men initiativet kom från fel personer - från motioner av Kristdemokraterna och Liberalerna som stöddes av Sverigedemokraterna. Hur kan det vara viktigare att ta avstånd från avsändaren av en motion än att visa stöd för en befolkning som håller på att utrotas? Det övergår mitt förstånd. Samtliga i den svenska delegationen har röstat för resolutionen, där det står att vi ska agera utifrån att det är ett folkmord som pågår. Ändå vill man inte erkänna detta i Sveriges riksdag, och jag frågar mig varför.
Herr talman! I vår motion och i reservationen tar vi också upp problem med förföljelse av kristna även i Europa. Detta har tagits upp i en resolution i Europarådet. Situationen i Sverige och Europa för kristna är såklart långt mycket bättre än på många andra håll i världen. Här står vi inte inför något folkmord. Men det är ändå oroande att det har skett ett stort antal attacker mot kyrkor och att det finns en ny trend med hatbrott mot kristna. Enligt undersökningar ökade sådana hatbrott med 75 procent under 2014. Det är en oroande utveckling, som man måste ta på allvar. Ett nytt problem, som är allvarligt och tragiskt, är att kristna asylsökande många gånger måste fly från asylboenden för att de blir utsatta för hot. Vi kunde läsa en artikel tidigare i veckan om en familj som måste fly från ett asylboende.
Med anledning av resolutionen, där problemet tas upp och där man uppmanar medlemsstaterna att ta tag i det, vill vi att riksdagen tillkännager för regeringen att ta problemet med de ökade hatbrotten mot kristna i Sverige på allvar.
Herr talman! Vi diskuterar utrikesutskottets betänkande 13 Europarådet. Där hanteras bland annat årsredogörelsen från delegationen till Europarådets parlamentarikerförsamling samt några motionsyrkanden. Jag kommer i huvudsak att uppehålla mig vid vad som återfinns i redogörelsen från delegationen men vill ändå säga att jag instämmer i de bedömningar utrikesutskottet gjort. Jag vill därmed yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.
Självklart, herr talman, vill jag passa på att tacka delegationen och berömma den för väl utfört arbete. Även den eminenta personalen på riksdagens internationella kansli förtjänar ett stort tack. Det skulle inte fungera utan deras entusiasm och professionella hjälp.
Det är värt för kammaren att veta att den svenska delegationen är mycket aktiv i församlingens arbete. Vi ligger i topp beträffande deltagande i antalet omröstningar. Vi håller många anföranden, och flera av delegationens ledamöter har tagit på sig viktiga rapportörskap. Värt att nämna är Kerstin Lundgrens uppdrag som medrapportör gällande granskningen av Georgien och Eva-Lena Janssons uppdrag som rapportör gällande den humanitära krisen i Gaza.
Det år som redogörelsen omfattar var på många vis ett sorgligt år för Europa. Det grymma kriget i Syrien fortsatte. Till följd av det såg vi en stor flyktingström, vilket skapade en svår politisk situation i Europa. I Ukraina, med ett av Ryssland annekterat Krim och strider i de östra delarna av landet, var situationen fortsatt instabil och olöst. Här är det värt att påpeka att församlingen fortsatt har sanktioner på plats mot den ryska delegationen till följd av annekteringen av Krim.
I Paris attackerades tidningen Charlie Hebdo, en judisk skola och en judisk mataffär i grymma terrordåd. Senare under året kom Paris än en gång att drabbas på det grymmaste sätt man kan tänka sig när i november sex samordnade dåd utfördes på olika platser i staden. 130 människor dog för att de levde sina liv.
De värderingar och den livsbejakande syn på människan som manifesteras av människorättskonventionen utmanas av händelser som dem jag nämnt. Men de utmanas också rent politiskt. Det är tydligt att den våg av nationalism och förnyat stöd till mer auktoritärt politiskt ledarskap som drar fram över Europa bland annat har som effekt att individuella, odelbara och okränkbara rättigheter i allt större utsträckning ifrågasätts.
I några medlemsstater har man infört eller diskuterar att införa en form av nationell överprövning av de domar som utfärdas av Strasbourgdomstolen. I andra stater ser vi hur regeringar öppet driver på för lagstiftning som står i strid med principerna om ett fritt rättsväsen. Vi ser hur den fria pressen jagas och ibland tystas.
Med en sådan dyster utveckling i Europa kan jag inte annat än bli glad när utrikesutskottet i sitt betänkande ändå konstaterar att det arbete som den svenska delegationen utför ligger i linje med Europarådets kärnvärden och att det arbetet bör fortsätta.
För att inte måla en helt igenom mörk bild av läget vill jag ändå passa på att lyfta fram några av de positiva steg framåt som tagits under året. För den svenska delegationens del är samarbetet och samspelet med de andra nordiska delegationerna fortsatt viktigt. De nordiska och baltiska delegationerna har på senare tid försökt att fördjupa sitt samarbete och skapa större närhet till varandra. Det här görs utifrån att vi ser att alla dessa åtta stater har många gemensamma värderingar gällande demokrati och mänskliga rättigheter. Det sker också på grund av att det i frågor där vi har gemensamma intressen behövs bättre samordning och samarbete för att vi ska nå våra mål.
Eftersom jag sitter i Europarådets utskott för jämställdhet och icke-diskriminering samt har uppdraget som generalrapportör gällande hbt-frågor vill jag också lyfta fram rapporten om diskriminering av transpersoner i Europa. Som dokument är rapporten unik då det är första gången något sådant antas inom en internationell samarbetsorganisation som Europarådet. Den är också unik eftersom församlingen så starkt tar ställning för människors rätt till självidentifikation när det kommer till en persons könstillhörighet.
Flera länder i Europa, bland andra Malta och Danmark, har tagit steg i sådan riktning. Jag hoppas att Sverige snart kan följa efter.
Herr talman! Med det vill jag än en gång passa på att tacka delegationen för väl förrättat värv samt yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.
(Applåder)
Herr talman! Jag tog i anförandet upp rekommendationen till ministerrådet om att utfärda avtal med diplomatiska garantier för att personer ska kunna utvisas utan att utsättas för tortyr och dödsstraff.
Jonas Gunnarsson röstade för den rekommendationen i Europarådet men vill ändå inte stödja ett tillkännagivande till regeringen att försöka utfärda sådana avtal här i Sverige.
Jag vill fråga hur det kommer sig att ni stöder en sak i Europarådet men sedan inte vill föra frågan vidare på hemmaplan. Jag skulle vilja förstå det lite bättre.
Herr talman! Jag tycker att det blir tydligt i betänkandetexten att det här är problematiskt. Vi lär oss nya saker hela tiden. Läser man vad som faktiskt står här och vad utskottet anför är det väl inte så konstigt att man vill fundera en stund till.
Herr talman! Jag förnekar inte att frågan är svår, men innan man får veta måste man ju försöka. Det står i rekommendationen, som är genomröstad och som Socialdemokraterna har röstat för, att den inbjuder medlemsstaterna att arbeta för att ta fram avtal med tredjeländer för att de mottagande staterna ska garantera att terrorister ska kunna utvisas utan att bli utsatta för tortyr eller dödsstraff.
Jonas Gunnarsson borde ha vetat redan då att det såklart inte är en enkel fråga, men det här handlar om att skicka ett tillkännagivande till regeringen att titta på frågan och utreda den för att se om det här är möjligt. Vi kommer inte ens dit nu. Det här stannar här i riksdagen. Det blir inget tillkännagivande till regeringen att gå vidare med frågan.
Nog sagt om det. Jag skulle vidare vilja fråga om erkännande av folkmord, som vi har debatterat tidigare här i riksdagen. Socialdemokraterna har också röstat för en resolution som definierar IS-dåd som folkmord och uppmanar staterna att agera utifrån att det är som ett folkmord.
Då vill jag fråga igen varför Socialdemokraterna vill stödja en sådan resolution i Europarådet men inte erkänna det som ett folkmord här i Sveriges riksdag.
Herr talman! Parlamentarikerförsamlingen har en lite annorlunda uppgift än vad Sveriges riksdag har. Parlamentarikerförsamlingen är inte en lagstiftande församling som riksdagen är. Vår huvudsakliga uppgift här är att stifta lag.
Parlamentarikerförsamlingen gör ett antal uttalanden. Bland annat fördömer man fruktansvärda dåd i IS-kontrollerade områden. Det är ett folkmord; det är självklart. Frågan är om det är riksdagens uppgift att agera domare på det viset. Jag är tveksam till det.
Jag tycker att det som utrikesutskottet skriver i sitt betänkande om det här är tydligt. Vi har också haft debatter om detta tidigare. Jag måste säga att jag blir lite förvånad när jag läser reservationen från Sverigedemokraterna. Man tar upp frågor som i mångt och mycket faktiskt inte rör själva verksamheten i Europarådets parlamentarikerförsamling. Man försöker ta billiga politiska poäng, och man rör till det i största allmänhet, tycker jag.
I frågan om förföljelse av kristna väljer Sverigedemokraterna att plocka ut en enskild liten grupp av alla de asylsökande som kommer hit och försvara den när det i själva verket brukar vara Sverigedemokraterna själva som står för hets och hat mot andra människor. Det blir väldigt falskt och svårt för mig att förstå.
(Applåder)
(forts. § 14)
Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Betänkandet utgörs i stort av en redogörelse för förra årets verksamhet i Europarådets parlamentariska församling. Där har den svenska delegationen uträttat mycket gott under 2015, vilket framgår av texten i betänkandet.
Europarådet
Jag vill passa på att rikta ett tack till mina partikollegor och föregångare på posten som vice ordförande i delegationen under föregående år, Hillevi Engström följd av Olof Lavesson. Redogörelsen täcker in den period då de varit verksamma. Tack också till delegationens utmärkta och kompetenta tjänstemän här i riksdagen.
Utrikesutskottet konstaterar att Europarådet grundar sitt arbete på tre kärnområden: främjande av mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och det demokratiska samhällsstyret. Dessa får sägas vara de centrala områdena, alltsedan Europarådet grundades efter andra världskriget 1949. Sverige var en av de ursprungliga medgrundarna och signatärmakterna av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Sedan dess har organisationen gått till att omfatta 47 medlemsstater och samlar i dag de flesta öststaterna, forna sovjetstater, Balkanstater och ett antal mikrostater.
Europarådet är i dag, med sina institutioner, sin parlamentariska församling och sitt ministerråd och med Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, inrättat som en garant för medborgerliga fri- och rättigheter på vår kontinent. Det gäller de länder som undertecknat konventionen och de som önskar kandidatstatus till Europeiska unionen eller samarbete med organisationen.
Det var historien så långt. Problemet är bara att om historien visat på Europarådets betydelse för att skapa en plattform för demokrati, för skyddet av individernas rättigheter och för befrämjandet av rättsstatens principer, är framtiden för upprätthållandet av dessa värderingar och för organisationens integritet betydligt mer oviss i dag. Det finns två skäl för detta som det finns anledning att uppehålla sig vid.
Det ena hänger samman med att Europarådet i dag har en medlemskader som innehåller stater som befinner sig i olika stadier av demokratisk utveckling. Tyvärr ser vi i flera fall tecken på att arbetet med att upprätthålla Europakonventionens kärnvärden stagnerat eller i vissa fall rent av börjat retirera.
Stater som Ryska federationen och Turkiet utgör sådana exempel, där statliga ingrepp i mediernas verksamhet, trakasserier mot den politiska oppositionen eller mot frivilligorganisationer tydligt visar på en bristande respekt för Europakonventionens kärnvärden.
Sverige, den svenska riksdagen och den svenska regeringen måste självfallet arbeta för motverka denna utveckling, både inom och utom Europarådets institutioner. Rysslands olagliga annektering av Krim och utvecklingen i östra Ukraina har också lett till besluten att i april 2014 och januari 2015 temporärt dra in Rysslands rösträtt.
I Turkiet är också utvecklingen på väg i en starkt negativ riktning som vid det här laget är globalt känd. På många punkter, i fråga om de kurdiska minoriteternas rättigheter, i fr
zåga om journalisters möjligheter att fritt få arbeta - det sistnämnda ställde jag själv en skriftlig fråga om till Turkiets dåvarande premiärminister Ahmet Davutoglu under den andra sessionsveckan i april i år rörande stängningen av tidningen Zaman och efterlevnaden av artikel 10 i Europakonventionen till skydd för yttrandefriheten - och i fråga om medborgarnas rättigheter att organisera sig politiskt eller i frivilligorganisationer och att få åtnjuta skydd för detta, ser vi en dramatisk inskränkning äga rum.
På samtliga dessa punkter har president Erdogan aktivt motverkat och motsatt sig upprätthållandet av de grundläggande principer som finns i Europarådets stadga. Europarådets starkt normerande funktion gör också att det finns starka skäl att anta att Turkiets hittills visade ointresse för att genomföra EU-acquis på norra delen av Cypern i förlängningen riskerar att omöjliggöra en återförening av ön om inte Ankara ändrar sin politik på det här området. Sammantaget är det med stor oro som vi följer hur de mänskliga rättigheterna gradvis urholkas i den turkiska staten.
Den andra anledningen till olust rör utvecklingen i de stater som är medlemmar i Europeiska unionen och därmed också signatärmakter till Europakonventionen. Även här ser vi emellertid negativa tendenser - inte minst Storbritanniens ifrågasättande av Europarådets verksamhet, något som också formar en bakgrund till den pågående debatten om brexit och den stundande brittiska folkomröstningen om EUmedlemskapet.
Till detta kommer den alltmer oroväckande utvecklingen i Polen. Valresultatet i denna stat ledde i oktober 2015 till att partiet Lag och rättvisa nu har egen majoritet i parlamentets båda kamrar. Parlamentet har därefter fattat beslut om en ny lag rörande landets författningsdomstol som innebär förändringar av beslutsgången i domstolen.
Venedigkommissionen inom Europarådet slår fast att sådana förändringar underminerar tre grundläggande principer för länderna i Europarådet: demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Det kan leda till en allvarlig nedgång i domstolens aktivitet och göra den ineffektiv som väktare av konstitutionen, heter det i Venedigkommissionens rapport.
Vi har från svensk sida all anledning att bevaka utvecklingen i Polen, som är ett viktigt och betydelsefullt land, en traditionell partner för Sverige och ett ledande land i vår union.
Under perioden som redogörelsen vi i dag debatterar här i kammaren omfattar har också ett partnerskap mellan Europarådets parlamentariska församling och Jordaniens parlament ingåtts, vilket godkändes i december 2015 och antogs vid januarisessionen i år. Det förtjänar att påpekas att detta förpliktar.
Jordanien är ett land som har påtagliga problem avseende mänskliga rättigheter. I år såg vi hur den jordanska regeringen inskränkte yttrandefriheten då man förbjöd visningar av den senare Oscarsbelönade filmen The Danish Girl med Alicia Vikander i en av huvudrollerna. Motiveringen var att filmen främjade homosexualitet och könsbyte. En bannlysning av filmer som The Danish Girl går helt emot andan i det partnerskap som det jordanska parlamentet har ingått, och det finns ett starkt behov av att påminna vår partner om detta. Jag är tacksam för alla svenska representanter i den svenska delegationen till Europarådets parlamentariska församling och andra medlemmar som undertecknade den skriftliga deklaration som överlämnades under den andra sessionsveckan i år. Inte minst alla de nordiska medlemmar som gjorde så visar på värdet av nordiskt samarbete i församlingen.
Mina moderata kollegor Tina Ghasemi och Boriana Åberg har i utskotten för migration respektive jämställdhet gjort goda insatser under året för att värna svenska värderingar i fråga om solidaritet med migranter och flyktingar, behovet av en politik som leder till en jämnare ansvarsfördelning, stöd till närområdet och stöd till flyktingar samt i arbetet med att ha ett perspektiv på jämställdhetsfrågorna som grundar sig på principen om likabehandling mellan könen snarare än särbehandling.
Avslutningsvis är det viktigt att slå fast Europarådets starkt normerande roll. Den är betydelsefull, och arbetet i den parlamentariska församlingen är angeläget för att övervaka och följa upp situationen för mänskliga rättigheter i medlemsstater, kandidatländer och observatörsländer. Om församlingen och Europarådet vill behålla denna ledande roll krävs det dock ett samfällt arbete för att säkerställa Europarådets grundläggande värderingar och därigenom dess trovärdighet. Det räcker aldrig att en stat ingår en principiell överenskommelse om att respektera de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer. Man måste också aktivt leva upp till dessa i sina beslut och i sina gärningar.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en liknande fråga till Tobias Billström som till Jonas Gunnarsson om resolutionen och rekommendationen gällande resande och stridande i fråga om Syrien och Irak. De moderata representanterna i Europarådets parlamentariska församling röstade för resolutionen och rekommendationen, där det finns en uppmaning till medlemsstaterna att försöka utfärda avtal med tredjeland med diplomatiska garantier för att kunna utvisa terrorister från Sverige.
Jag undrar varför Tobias Billström inte vill stödja det i Sverige och skicka ett tillkännagivande till regeringen om att i alla fall titta på och utreda den frågan.
Herr talman! Julia Kronlids fråga om diplomatiska garantier ger mig anledning att sätta detta i ett historiskt perspektiv.
Det är nu tolv år sedan avslöjandet om utvisningen av de två egyptierna gjordes, en utvisning som beslutades av den dåvarande socialdemokratiska regeringen och ägde rum 2001. Den utvisningen föregicks av diplomatiska garantier. Den grundades i en överenskommelse med den dåvarande egyptiska regeringen om att tortyr eller annan kränkande behandling inte skulle komma i fråga. Men som FN:s kommitté mot tortyr slog fast efteråt: Avvisningen av den klagande stred mot artikel 3 i Europakonventionen. Utverkandet av diplomatiska försäkringar, i vilka det dessutom inte fanns några överenskommelser om efterlevnaden av försäkringarna, var inte tillräckligt för att ge skydd mot denna uppenbara risk för tortyr.
Detta är i mina ögon tillräckligt för att vi bör vara mycket försiktiga med att se användandet av sådana garantier som en lösning på dilemmat - för ett sådant dilemma existerar - med att utländska personer på vårt territorium som begår brott inte kan avvisas till sina hemländer. Det är alltså ingen lösning.
Herr talman! Om man inte anser att det är en lösning undrar jag varför Moderaterna stödde rekommendationen i Europarådet.
Just det här fallet tycker jag inte visar att man inte ska kunna försöka igen, utan det visar väl snarare att det inte var tillräckligt med uppföljning, tillräckligt med mekanismer för att godkänna det. Som jag sa: Europadomstolen har flera gånger avfärdat sådana här diplomatiska garantier därför att de inte har varit trovärdiga, därför att det inte har varit tillräckligt. Men det finns också ett fall där man har godkänt det. Det hänger på hur noggranna uppföljningsmekanismer och hur noggranna kontroller avtalen innebär.
Jag vill gå vidare och ställa en fråga vad gäller erkännande av folkmord. Vi har haft den debatten i riksdagen. Men jag vill återigen ha ett förtydligande från Moderaterna. När det finns en resolution även i Europarådet som säger att vi ska utgå från att IS dåd i Irak och Syrien är folkmord och man uppmanar medlemsstaterna att agera utifrån att det är ett folkmord som pågår, varför kan då inte Moderaterna här i Sveriges riksdag ställa sig bakom att erkänna det folkmordet och skicka en uppmaning till regeringen att erkänna det fruktansvärda som pågår i Irak och Syrien som ett folkmord?
Herr talman! Jag upprepar gärna mitt tidigare svar om att diplomatiska garantier inte är en enkel lösning på ett svårt problem. Jag var som statsråd ansvarig för att städa upp i frågan om utvisningen av de två egyptierna, och jag har därför en mycket hälsosam respekt för de diplomatiska garantiernas inneboende svaghet. En gång är en gång för mycket i mina ögon.
Man ska också komma ihåg att diplomatiska garantier inte ingås med länder som Norge eller Schweiz. De ingås alltid med stater där det redan från början föreligger en risk för att någonting ska hända. Det är detta som är problemet med de diplomatiska garantierna.
När det gäller frågan om folkmord har mitt parti såväl i regeringsställning som i opposition varit negativt till att låta den svenska riksdagen utvecklas till ett parlament som antar uttalanderesolutioner. Vi ska huvudsakligen fatta beslut om lagstiftning i denna kammare. För beslut om huruvida folkmord, som är en brottslig gärning som är straffbelagd i internationell rätt, har begåtts finns däremot den internationella brottmålsdomstolen.
I Europaparlamentet är det däremot möjligt, och helt korrekt, att anta resolutioner av den typ som vi nu diskuterar. Och där har Moderaterna röstat för att fördöma det armeniska folkmordet, som de facto har ägt rum.
(Applåder)
Herr talman! Detta betänkande gäller Europarådet, det organ som tillkom efter andra världskriget utifrån de erfarenheter som Europa drog av det som hade varit. Det handlar om att bygga ett Europa baserat på mänskliga rättigheter - hur vi tar FN:s konvention om mänskliga rättigheter vidare genom Europakonventionen, som man har kommit överens om och nedtecknat - genom att markera att domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg är den som har det sista ordet när det gäller tolkning av mänskliga rättigheter på vår kontinent och genom att lyfta fram demokrati och rättsstatens principer som grund för att utveckla vårt Europa. Detta har varit en oerhört viktig bas för att via de olika institutionerna ta oss framåt i Europa.
I dag måste vi ändå se att vi har stora utmaningar på alla dessa områden. Det gäller exempelvis mänskliga rättigheter. Genom olika rapporter även från våra expertorgan och från vår ombudsman vet vi att förutsättningarna för mänskliga rättigheter blir allt sämre även i vårt Europa och i Europarådets medlemsstater. Demokratin backar, och rättsstaten urholkas på flera områden. Vi har sett detta komma.
Herr talman! Ryssland blev medlem i Europarådet 1996. Vi välkomnade det därför att vi trodde att vi tillsammans skulle ta resan vidare för att ge de ryska medborgarna en förbättrad rättsstat, mänskliga rättigheter och en fördjupad demokrati. Vi har sett vart det bär hän.
Jag var själv med 2008 och diskuterade och stod upp för att AKP i Turkiet inte skulle bli bannlyst från parlamentet. Det var nämligen det som höll på att hända på den tiden då man i Turkiet ansåg att man skulle kunna sparka ut de partier som man inte gillade ur parlamentet. I dag ser vi hur Turkiet vill sparka ut HDP genom att ta bort immuniteten från dem. Man verkar inte ha lärt läxan.
År 2011 var jag en av dem som ingående granskade utvecklingen i Ungern för att se vart Ungern var på väg. Det var mycket tydliga signaler om att frihetskämpen Orbán nu helt plötsligt valde en annan väg. I dag talar han om en illiberal stat som han önskar utveckla, där mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer får en uppförsbacke.
Vi har nu sett Polen gå i samma riktning. Men precis som tidigare har sagts är det inte bara Erdogan, Orbán och Putin som tillsammans bildar ett triumvirat när det gäller att ta en fajt mot de värden som Europarådets arbete har baserats på. Vi ser tyvärr faktiskt också Storbritanniens arbete för att på olika sätt underminera och bana väg för andra aktörer som alltid kan luta sig mot Storbritannien. Det är mycket beklagligt.
Man kan som exempel ta den ryska konstitutionsdomstolens beslut från december om att Europadomstolen inte längre har det sista ordet utan att man förbehåller sig rätten att överpröva Europadomstolens ställningstaganden. Detta beslut innebär de facto att man har rätt att så att säga hoppa jämfota över MR-domstolen. Och man har valt att göra det i fråga om fångar och fångars rätt att rösta, och man har faktiskt haft ett första fall. Det är precis detta område som britterna - våra vänner från Storbritannien - har haft stora problem med. Här kan man tydligt se hur man försöker bygga broar för att på det sättet locka andra att gå samma väg och därmed underminera den gemensamma arkitektur vi har i Europa när det gäller mänskliga rättigheter, nämligen Europakonventionen och Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Det är mycket allvarligt.
Jag skulle kunna ta upp mycket mer. Jag hoppas att vi i juni kommer att få se vår kollega i Europarådet, Nadja Savtjenko. Vi beklagade att hon blev olagligt fängslad. Under 2015 satt hon i rysk fångenskap. Hon är nu fri. Vi hoppas att vi i juni ska få hälsa henne välkommen till parlamentarikerförsamlingen på nytt.
Jag skulle kunna ta upp Georgien, som på nytt hotas av att bli ett nytt Krim. Se upp, kollegor! I sommar aviseras nämligen en ny folkomröstning i Sydossetien, och vi kan få ett Krim 2 på vår kontinent. Frågan gäller anslutning till Ryssland.
Jag har inte någon replik på detta område, vilket beror på att jag röstade nej till diplomatiska garantier. Jag delar helt Tobias Billströms hållning. Det var också en hållning som jag var med och granskade från konstitutionsutskottet en gång i tiden. Alla partier i riksdagen kritiserade re-geringen för detta. Jag är därför glad över att vi är fler här än vi var i Europarådet när frågan avgjordes. Då tror jag att jag var en av tre som röstade nej i denna del.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.
Herr talman! Europarådet är ett viktigt mellanstatligt organ för att värna de mänskliga rättigheterna, rättsstatens principer och ett demokratiskt styrelseskick. Europa står i dag inför stora utmaningar med ökade motsättningar och ökad spänning. I det läget spelar Europarådet en ännu större roll som en plattform för utbyte, dialog och samarbete.
Europarådet är en viktig aktör när det gäller frågor om mänskliga rättigheter, där Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europadomstolen är centrala verktyg.
Man måste noga understryka att arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter långt ifrån är över på vår kontinent. Vi ser i stället hur de mänskliga rättigheterna kränks i länder som Turkiet, Ungern, Ryssland, Polen, Rumänien och Azerbajdzjan. Det är ett steg tillbaka för Europarådet när flera länder åsidosätter de åtaganden som ett medlemskap innebär genom att på olika sätt kränka de mänskliga rättigheterna.
Jag tänkte i mitt anförande koncentrera mig på några av de centrala frågor som debatterats i Europarådets parlamentariska församling under det gångna året. Flyktingfrågan är en av dessa frågor. I debatten har vikten av solidaritet och humanism betonats, liksom att lösningen inte är att bygga murar. Dublinförordningen har också utsatts för - berättigad - stark kritik.
Det rika Europa med 730 miljoner invånare borde inte ha några svårigheter att ta emot ca 1 miljon människor på flykt undan krig, terror och förtryck. Jag är glad över att jag i debatten lyckades stärka innehållet i en av rapporterna genom ett tillägg om att tillföra skrivningar om ett bindande ansvar för samtliga EU-länder att ta emot flyktingar, samt en skrivning om en generös anhöriginvandring.
Tyvärr ser vi att ett stort antal länder inte har tagit sitt ansvar för flyktingmottagandet och hur Sverige och övriga Europa i stället inför hårdare restriktioner när det gäller flyktingmottagandet. I stället för att ha en generös flyktingpolitik har EU valt att låta Turkiet agera gränspolis - ett Turkiet som under den senaste tiden har tagit flera steg bort från demokratins väg och i stället valt brutal konfrontation mot landets kurdiska befolkning.
Militär sätts in i städer, och tusentals har dödats. Utegångsförbud och förföljelser används som kollektiva bestraffningar. Demokratiskt valda borgmästare har tvångsavsatts. Journalister och andra oppositionella har fängslats, och nyligen beslutade man sig för att avskaffa immuniteten för parlamentariker. Det innebär i praktiken ett försök att tysta den sista verkliga oppositionen i landet, vänsterpartiet HDP.
Förtvivlade flyktingar kläms nu mellan Daishs styrkor på ena sidan och skjutande turkisk gränspolis på den andra. Allt fler har den senaste tiden valt att ta vägen mellan Libyen och Italien, en ännu längre och farligare resa. Detta har resulterat i att hundratals barn, kvinnor och män drunknat i Medelhavet under de senaste veckorna.
En fråga som fortsatt haft en central roll i Europarådet är den allvarliga situationen i Ukraina och Rysslands aggressioner och brott mot folkrätten. Det är självklart inte acceptabelt att ett medlemsland annekterar en del av ett annat medlemsland. Vänsterpartiet har därför ställt sig bakom Europarådets beslut om att temporärt frånta Ryssland landets rösträtt i Europarådet.
I debatten har det framhållits att endast en hållbar politisk lösning baserad på respekt för Ukrainas självständighet, suveränitet och territoriella integritet kan leda till en förbättring av den humanitära situationen, samt att den ryska aggressionen måste upphöra. Detta är en inställning vi till fullo delar. I det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att Europarådet även ställt krav på Ukraina om såväl genomgripande reformer av konstitution och ekonomi samt respekt för de demokratiska rättigheterna.
Visselblåsares viktiga roll har uppmärksammats i en rapport. I rapporten konstaterades att visselblåsare har en viktig roll när det gäller att stå upp för yttrandefriheten och rätten till privatliv och när det gäller att bekämpa korruption i både privat och offentlig verksamhet. Visselblåsare bidrar till att stärka och utveckla våra demokratier, och därför behöver vi visselblåsare som blåser i visslan när något är fel.
Det är uppenbart att det behövs starkare regelverk som skyddar visselblåsare, även när de är anställda inom säkerhets- och underrättelseväsendet. Här finns en del arbete kvar att göra, även för ett land som Sverige. En fråga som är starkt kopplad till detta är den om massövervakning. Frågan aktualiserades av visselblåsaren Edward Snowden när han avslöjade massövervakningen av miljontals människor världen över. Snowdens intention var att låta allmänheten själv bestämma om man vill leva i en värld med konstant statlig övervakning.
Skiljelinjen måste gå mellan att avlyssna kriminella, till exempel när det gäller terroristbrott och trafficking, och att avlyssna alla. Att avlyssna kommunikation mellan miljontals människor över hela världen är inte bara ett hot mot grundläggande rättigheter utan också ineffektivt när det gäller brottsbekämpning. Jag är därför glad att Europarådet tar upp denna fråga och tydligt markerar att massavlyssning bara får ske på ett sådant sätt att det säkerställer skyddet för de mänskliga rättigheterna och står under parlamentarisk kontroll.
Det finns all anledning för Sverige att se över sitt eget agerande när det gäller avlyssning. Det är hög tid att gå till botten med Sveriges och FRA:s roll i NSA:s övervaknings- och avlyssningsverksamhet genom att tillsätta en parlamentarisk granskningskommission, som Vänsterpartiet tidigare föreslagit.
Jag vill även helt kort nämna den positiva rapport som Europarådet antog om transpersoners rättigheter. Det är ett stort framsteg när det gäller att stärka transpersoners rättigheter på en rad olika områden.
Slutligen kan jag konstatera att det är roligt att ingå i en delegation som är en av Europarådets mest aktiva och engagerade. Den svenska delegationen har en hög närvaro och deltar också mycket aktivt i debatten. Jag vill tacka delegationsledningen och hela delegationen för ett gott samarbete. Jag vill också tacka våra mycket kompetenta tjänstemän, för utan er skulle vi inte klara vårt uppdrag.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionen.
Herr talman! I dessa tider är Europarådets arbete brännande. Fokusområdena - mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer - är den liberala grunden för svensk utrikespolitik.
Just nu är det Ryska federationen som utgör det största hotet mot dessa värden i området där Europarådet verkar. Ryssland har haft sönder den europeiska säkerhetsordningen. Landet har med våld annekterat delar av Ukraina, och människornas öde ligger nu i den mycket nyckfulle Putins händer.
Under hela processen har den ryska ledningen ljugit om det som pågått. Det har talats om köpta uniformer och små gröna män. Den ryska ambassaden hånade svenskar som efter mastsabotaget nyligen misstänkte Ryssland. Detta är olustigt med tanke på vad som har skett i skuggan och vad som har hänt inte bara i Ukraina utan också i de baltiska länderna.
Det är nämligen dessvärre så att vi troligen inte har sett det sista av denna hybridkrigföring i vårt närområde. Vi som inser faran kommer att fortsätta bli hånade, för i Putins Ryssland är ingenting sant och allt möjligt.
När främlingar kommerDe kommer till ert hemDe dödar er alla och sägerVi är inte skyldigaInte skyldiga
Under årets Eurovision Song Contest röstade européerna fram det ukrainska bidraget som vinnare. Sången heter 1944 och handlar om hur sångerskan Jamalas familj i slutet av andra världskriget deporterades för att de var krimtatarer. Gammelmormor med fem döttrar fördes bort av Stalins män, medan hennes man kallades in för att strida i Röda armén.
På samma sätt började ryska soldatmammor tystas sedan Ukrainakrisen, när deras söner återvände hem i kistor. De skulle inte få berätta att deras egna, tonåriga pojkar deltagit i ett krig - eftersom det inte fanns något krig att prata om över huvud taget. Ändå låg pojkarna där, i kistor. Vart skulle sorgen då ta vägen?
Konsten har en förmåga att få oss att sätta oss in i andra människors situation, och just 1944 är särskilt aktuell. Historien upprepar sig. På Krim har situationen sedan den ryska annekteringen blivit särskilt svår för just krimtatarerna. Flera rättigheter har inskränkts sedan dess. Föreningsfriheten har monterats ned - människor kan inte längre mötas fritt eller ens yttra sig.
Krimtatarerna far återigen illa efter att ryska lagar stämplat dem som extremister. Återigen måste de fly sitt hemland. Unicef har larmat om att en halv miljon ukrainska barn far illa både psykologiskt och fysiskt. Mer än 200 000 barn är internflyktingar i landet just nu. Putins krig kommer att lämna ärr i en redan utsatt befolkning.
Det här händer i dag, i Europa - inte långt härifrån. Från svenskt håll måste vi fortsätta visa Ryssland att vi inte accepterar annekteringen av Krim. Vi måste göra det inom ramen för Europarådet, inom ramen för EU-samarbetet och inom ramen för arbetet i världssamfundet. I Europa får gränser aldrig flyttas med våld.
Jamala sjöng i sin sång:
Vi skulle kunna bygga en framtidDär människor är friaAtt leva och älskaDen lyckligaste tiden
Herr talman! Religionsfriheten är en viktig princip för oss liberaler. Varje människa har rätt att tro eller att inte tro. Men vi ser i dag att inte minst kristna far illa i Europa och världen. Kristna flyr i tusental från Mellanösterns mördarmaskiner Daish och Asad, varav den senare har Putin i släptåg. Men de attackeras också av fundamentalistiska islamistiska krafter på asylboenden här i vårt Sverige.
Vi ser att kristofobin har ökat i vårt land, enligt inte minst Brås mätning. Trots att vi lovar våra medborgare religionsfrihet och trots att det är därför många söker sig just till Sverige är det för många förknippat med livsfara att berätta vad de tror på. Det är farligt att berätta att man är kristen.
Vi måste inse att det inte räcker med grundlagen eller att i Europakonventionen garantera rätten till just religionsfrihet. Den som trakasserar kristna kvinnor eller hbtq-personer ska åtalas och dömas för det.
Vi måste markera väldigt skarpt mot alla som trotsar toleransen. Först då, herr talman, kan vi bygga en framtid där människor är just fria.
Herr talman! I dag debatterar vi redogörelsen från Sveriges delegation i Europarådets parlamentariska församling 2015. Tyvärr ingår inte Kristdemokraterna i delegationen denna mandatperiod, men det gör inte att vi på något sätt tycker att dess verksamhet är mindre viktig.
Europarådet är en bra arena för att samtala om aktuella och gemensamma politiska utmaningar med fokus på mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Vi försöker i den mån det är möjligt att följa det arbete som sker, och jag har med intresse tagit del av både redogörelsen för det arbete som den svenska delegationen bedrivit under 2015 och de inlägg som företrädare för delegationen har gjort här i dag. Inom ramen för vår europeiska partisammanslutning, EPP, följer vi medlemspartier också fortlöpande arbetet och vad som sker i Europarådet.
I redogörelsen är det såklart av särskilt intresse att följa den svenska delegationens interventioner och agerande under 2015. Det rör bland annat terroristattackerna i Paris, den politiska situationen i Ukraina, den mänskliga tragedin i Medelhavet, behovet av humanitärt och politiskt svar på migrations- och flyktingkrisen, religionsfrihet och diskriminering av transsexuella i Europa. Alla är viktiga områden att belysa och försöka nå samsyn kring.
Det är också givet att Rysslands annektering av Krim och utvecklingen i östra Ukraina har funnits högt upp på den politiska dagordningen. Rysslands olagliga annektering av Krim och militära närvaro i östra Ukraina utgör flagranta brott mot folkrätten och är den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut.
Europarådet
Vi ser inte bara ett Ryssland som med vapenmakt annekterar en del av ett land i Europa utan också ett Ryssland som blir alltmer aggressivt i vårt direkta närområde.
Av Europarådets redogörelse framgår också att Ryssland bland flera länder ligger absolut sämst till när det kommer till att implementera domar från Europadomstolen. Ryssland har under både 2014 och 2015 till följd av detta fått sin rösträtt tillfälligt indragen. Och jag kan tänka mig att spänningarna har varit stora i många av de debatter som förekommit.
Att svenska ledamöter deltagit i valobservation är något som vi kristdemokrater särskilt vill lyfta fram. Det är ett viktigt verktyg i värnandet av demokratiska principer.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
Jag vill tacka den svenska delegationen och dess medarbetare för ett engagerat och viktigt arbete. Frågorna som dryftas är av stor vikt. Jag hoppas också att ni parallellt driver att arbetet inom ramen för Europarådet ska vara så effektivt och ändamålsenligt som möjligt.
Jag ser fram emot att följa arbetet under 2016. Utmaningarna består dessvärre, så lycka till!
(Applåder)
(forts. § 17)
Fru talman! År 2015 och början av 2016 har varit en händelserik tid för Europarådet. Frågor som migration, terrorism och sexuella trakasserier har stått högt upp på dagordningen. Jag tänker därför fokusera på dessa tre områden.
Under januarisessionen hölls en aktuell debatt om händelserna med sexuella trakasserier i framför allt Köln och Stockholm. De storskaliga och allvarliga sexuella trakasserierna av kvinnor under 2015 har knappast lämnat någon oberörd. Det mest tragiska och horribla är att detta mörkades för allmänheten, vilket i en demokrati är totalt oacceptabelt.
Europarådet
Sexuella trakasserier är inget nytt i Europa, då det förmodligen har funnits i hela mänsklighetens historia. Vad som däremot är nytt är att ett stort antal män omger och attackerar ett stort antal kvinnor i en utsträckning som gör att polisen inte kan hantera situationen. Oviljan att belysa dessa händelser är också något nytt.
Det är viktigt att förövarna, oavsett ursprung, ställs inför rätta. För att hindra detta problem från att sprida sig ytterligare och i slutändan bli ohanterligt måste vi uppmärksamma det faktum att det finns skillnader i kvinnosyn mellan länder och kulturer.
Om någon kommer från en kultur där en kvinnas kläder ses som sexuellt inbjudande om de inte täcker från halsen ned till tårna måste vi vara beredda att försvara våra värden. Det är självklart att detta måste göras utan att stigmatisera och sprida hat mot en del av befolkningen. Jag skulle säga att det är tvärtom, att vi måste inkludera nya medlemmar i vårt samhälle och de värderingar det bygger på.
Gamla värderingar försvinner inte automatiskt bara för att man upplyser om dem. Vi måste därför arbeta aktivt för att bevara våra grundläggande europeiska rättigheter när det gäller jämlikhet, som skyddas i konventionen om mänskliga rättigheter. Europarådet måste alltid försvara kvinnors rätt till säkerhet, värdighet och integritet. Det är något vi aldrig ska kompromissa med.
Fru talman! De fruktansvärda terrorattacker som hänt i bland annat Paris och Bryssel har satt frågan om det ökade terrorhotet mot Europa högt upp på Europarådets agenda. Ökningen av terrorism utgör ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet. Alla former av våldsam extremism måste bekämpas med största beslutsamhet.
Vi måste göra klart att om du åker och strider för en terrororganisation begår du en brottslig handling. Vi ska göra det både för att avhålla folk från att delta i en sådan resa och för att visa att om de gör det kommer det att få konsekvenser. I resolutionen om resande stridande till Syrien och Irak försökte vi få detta förtydligat men fick tyvärr inte stöd. Sverige har antagit en terrorlagstiftning, vilket vi tycker är bra. Den är dock inte tillräcklig.
Europarådet kan inte signalera till världen att det enda som väntar för återvändande är omställning och återanpassning. Sådana program är utan tvekan viktiga i förebyggande syfte för ungdomar i riskzonen, men de är inte tillräckliga när det gäller människor som enligt vår uppfattning har begått terrorbrott.
Fru talman! Rapporter från UNHCR tyder på att ca 60 miljoner människor i världen flyr från konflikter eller förtryck eller av andra skäl. I Syrien har nära 4 miljoner människor tvingats fly. Hälften av dem är barn, och många av dem är allvarligt traumatiserade.
De ohyggliga handlingar som begåtts i Irak av terrororganisationen IS - vilka utan tvekan ska kvalificeras som folkmord - har tvingat ytterligare 2 miljoner människor att lämna sina hem.
När man står inför denna katastrof, där de humanitära behoven är enorma, verkar Europa ha fastnat i en debatt om den hjälp vi borde ge den förhållandevis begränsade grupp människor som har lyckats nå Europa. Vår hjälp kan nå många fler om vi fokuserar på att hjälpa i närområdena.
Vi har också misslyckats med att prioritera de lagliga sätt som i själva verket existerar för flyktingar att ta sig till Europa ifall de inte har möjlighet att stanna kvar i närområdena och konfliktområdena. På grund av detta misslyckande har obarmhärtiga flyktingsmugglare nu möjlighet att utnyttja desperata människor för sina egna ondskefulla syften och sätta dessa människors liv på spel.
Det vi bevittnar är en svårhanterlig humanitär katastrof, men låt mig föreslå några saker vi kan göra.
Till att börja med måste Sverige och andra länder bidra gemensamt och generöst med humanitärt bistånd till UNHCR i dess viktiga uppdrag att på plats hjälpa flyktingar. Länder som Jordanien, Libanon och Turkiet samt områden som den kurdiska delen av Irak har axlat ett stort ansvar för att ta emot många flyktingar.
Det är av stor vikt att EU kan kompensera särskilt de länder och regioner som generöst har erbjudit gästfrihet till många flyktingar från närliggande områden.
Vi tror att en varaktig och framgångsrik flyktingpolitik måste innebära att vi försöker hjälpa så många människor som möjligt på det mest effektiva sättet och orientera vår hjälp mot dem som är mest utsatta.
Om Europa hade den politiska viljan att hjälpa skulle vi i stället prioritera de rättsliga möjligheter som finns, nämligen vidarebosättning via UNHCR, och vi kunde ha hjälpt verkligt behövande människor.
Dessutom är UNHCR, World Food Program och tillhörande organ i närliggande regioner i akut behov av resurser. Om vi verkligen vill hjälpa så många som möjligt bör detta vara en prioritet och stå i fokus i stället för en enormt kostsam invandring.
Principen om rätten till asyl bör göras tydligare och hela regelsystemet reformeras. Detta inkluderar första-asylland-regeln, som behöver stärkas snarare än försvagas. Med första asylland menar vi inte bara ett EU-land utan vilket land som helst i världen som råkar vara en flyktings första inreseland. I kombination med detta måste det internationella ansvaret öka för att stödja länder som tar emot många flyktingar.
Fru talman! Jag måste fråga: Vilket närområde menar Johan Nissinen, och vilket utökat ansvar borde detta närområde vid konflikthärdar ta?
Fru talman! Med närområde menar vi de grannländer där det är fred och som oftast har en kulturell likhet. Om människor tar sig till ett land med kulturella likheter blir det mycket lättare att bli en del av samhället.
Pengarna gör mycket mer nytta där nere, och vi kan ge i stället för att ta emot en liten kvot här. Det finns många människor där nere - det är som sagt 60 miljoner människor världen över som flyr från krig. Om de resurser som vi lägger på flyktingar i Sverige skulle gå till UNHCR hade vi hjälpt samtliga flyktingar.
Fru talman! Jag kan konstatera att det är en fantasivärld som Sverigedemokraterna lever i. EU tog under fjolåret emot ungefär 1,2 miljoner flyktingar. Det är en försvinnande liten del av världens totalt 60 miljoner flyktingar.
Om vi tittar på det närområde som Sverigedemokraterna talar om ser vi att det redan har tagit ett ofantligt stort ansvar. Det handlar om miljontals flyktingar i Turkiet. Det handlar om dryga miljonen i ett litet land som Libanon. Det handlar om länder som faktiskt håller på att kollapsa under trycket. Då vill Sverigedemokraterna att dessa länder ska ta ett utökat ansvar.
Vi har stöd av UNHCR för det vi gör. Vi är en stor givare till UNHCR, och det ska vi vara stolta över. Men vi är också en stor hjälpare, för vi avlastar UNHCR genom att se till att människor kan ta sig hit. Det är ju detta man frågar efter.
Fru talman! UNHCR har sagt att om de får mer pengar kan de hjälpa fler. Grannländerna har även sagt att de gärna tar detta ansvar. De vill hjälpa, och de känner sympati eftersom det handlar om samma kultur. Därför vill de hjälpa till, och om vi ger dem mer pengar klarar de av detta.
Jag förstår inte varför vi ska bedriva en flyktingpolitik där vi ska ta några få människor till Sverige och Europa när vi kan hjälpa många fler människor där nere. Den politik ni för innebär att ni sorterar ut de få som lyckas ta sig till Europa genom flyktingsmugglare. Det är bara de som förtjänar hjälpen, verkar ni tycka. Men vi kan hjälpa många fler som finns där nere, så jag kan inte förstå logiken i den politik som de andra partierna bedriver.
Fru talman! Jonas Gunnarsson, Tobias Billström och Kerstin Lundgren har alla tre lyft fram många viktiga frågor utifrån Europarådets verksamhetsår 2015. Jag tänkte ändå passa på att särskilt ta upp några frågor som jag har sett under året med anledning av att jag är ledamot av kommittén för migration, flyktingar och tvångsförvisade.
Den rådande situationen för människor på flykt har präglat en stor del av året som gått. Flyktingar som drunknat i Medelhavet, ett Dublinsystem som mer eller mindre kollapsat och situationen i Grekland har varit frågor som hanterats av Europarådet. Bristen på gemensamt ansvarstagande och solidarisk flyktingpolitik inom EU har återspeglats även i Europarådets debatter, och det finns tydliga skiljelinjer mellan olika länder och mellan olika politiska partier i synen på vad som behöver göras.
För oss är det av största vikt att man skapar legala vägar in i Europa för att motverka människosmuggling. Men lika viktigt är det att stödja flyktingmottagandet i Jordanien, Libanon och Turkiet, som har tagit emot en majoritet av de syriska flyktingarna utöver de flyktingar man redan härbärgerar.
En fråga som har diskuterats mycket, och som har nämnts även här, handlar om konflikten i Ukraina. En fråga som har hanterats under året gäller den av Ryssland fängslade Nadija Savtjenko, som är ukrainska och ledamot av Europarådets parlamentariska församling. Det är glädjande att Savtjenko nyligen har frigivits. Precis som Kerstin Lundgren nämnde ska det bli intressant att se om vi får ta del av vad hon har att säga under Europarådets session nu i juni.
Situationen för internflyktingar i Ukraina, ca 1 ½ miljon människor, är fortsatt svår efter den ryska illegala annekteringen av Krim och de fortsatta stridigheterna i östra Ukraina. Frågan kommer förmodligen att leda till fortsatt diskussion i Europarådet.
Man kan konstatera att frågan om den rådande flyktingkrisen fortsätter att prägla också årets inledning av arbetet i Europarådet. Nyligen besökte jag och flera andra delegater flyktingläger i och omkring Aten för att på plats få se situationen i Grekland med anledning av avtalet mellan EU och Turkiet. Besöket i Grekland gjorde klart att landet efter en långvarig ekonomisk kris varken har resurser eller kapacitet att ensamt klara av den nuvarande flyktingsituationen. Medskicket från såväl den grekiska regeringen som regional- och kommunpolitiker samt NGO:er var tydligt: Berätta om er resa och vad ni har sett! EU måste ta ett gemensamt ansvar och visa solidaritet. Det är inte hållbart att tro att bara några få länder ska klara av denna utmaning.
Med dessa ord vill jag tacka hela delegationen men också de anställda som har jobbat för oss.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 juni.)
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Kammaren biföll utskottets förslag
Kammaren biföll utskottets förslag
| Parti | Ja | Nej | Avstående | Frånvarande |
|---|---|---|---|---|
| S | 102 | 0 | 0 | 11 |
| M | 74 | 0 | 0 | 10 |
| SD | 0 | 43 | 0 | 5 |
| MP | 23 | 0 | 0 | 2 |
| C | 18 | 0 | 0 | 4 |
| V | 18 | 0 | 0 | 3 |
| L | 18 | 0 | 0 | 1 |
| KD | 15 | 0 | 0 | 1 |
| - | 0 | 0 | 0 | 1 |
| Totalt | 268 | 43 | 0 | 38 |
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Ett betänkande innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. På den här sidan kan du följa ärendets gång och ta del av debatt och beslut.
