Ett ytterligare förstärkt jobbskatteavdrag
Betänkande 2009/10:SkU23
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Avgörande
- 2009-12-02
- Debatt
- 2009-12-02
- Beslut fattades
- 2009-12-02
Hela betänkandet
Beslut i korthet
Höjt jobbskatteavdrag ska göra det mer lönsamt att arbeta (SkU23)
Jobbskatteavdraget höjs den 1 januari 2010. Höjningen gäller för personer som inte fyllt 65 år och som tjänar över 38 600 kronor per år. Den motsvarar en skattesänkning med upp till 3 020 kronor per år för den som har genomsnittlig kommunal inkomstskattesats. För den som tjänar 22 000 kronor i månaden och betalar genomsnittlig kommunal inkomstskatt blir skattesänkningen 2 712 kronor per år. Avdraget ska göra det mer lönsamt att arbeta för den som i dag står utanför arbetsmarknaden. Genom sänkta marginalskatter ska det också motivera den som redan har ett arbete att jobba mer. Beslutet innebär att statens skatteinkomster minskar med 10 miljarder kronor.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Förslaget avser 1 proposition och 3 motioner.
Från regeringen
Från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Betänkandet bereddes senast i utskott 12 november 2009, justerades 24 november 2009 och fick trycklov 25 november 2009.Reservationer: 3
Alla beredningar i utskottet
2009-11-12
Höjt jobbskatteavdrag ska göra det mer lönsamt att arbeta (SkU23)
Jobbskatteavdraget höjs den 1 januari 2010. Höjningen gäller för personer som inte fyllt 65 år och som tjänar över 38 600 kronor per år. Den motsvarar en skattesänkning med upp till 3 020 kronor per år för den som har genomsnittlig kommunal inkomstskattesats. För den som tjänar 22 000 kronor i månaden och betalar genomsnittlig kommunal inkomstskatt blir skattesänkningen 2 712 kronor per år.
Avdraget ska göra det mer lönsamt att arbeta för den som i dag står utanför arbetsmarknaden. Genom sänkta marginalskatter ska det också motivera den som redan har ett arbete att jobba mer.
Förslaget innebär att statens skatteinkomster minskar med 10 miljarder kronor. Skatteutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2009/10:SkU23
Webb-tv: Ett ytterligare förstärkt jobbskatteavdrag
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 73 Laila Bjurling (S)
Herr talman! Jag vill gå tillbaka till valrörelsen 2006 och påminna om vad Moderaterna sade då. Kommer ni ihåg? De hade uppfunnit något helt nytt som de slog på stora trumman för. Det var något som inget annat parti hade tänkt på tidigare, nämligen arbetslinjen. Nu skulle människor ut i jobb, vilket inget annat parti hade tänkt på tidigare. För att de skulle lyckas med detta använde de orden att det ska löna sig att arbeta. Det lät väl bra i de flestas öron. Det är klart att det ska löna sig att arbeta - att ingen har tänkt på det tidigare.
Men vad betydde dessa ord? Det Moderaterna egentligen sade på gator och torg var: Inte ska väl du och jag som jobbar och sliter behöva betala för de där andra som hellre går arbetslösa eller sjukskrivna?
Moderaterna slog in en kil, som de sedan fortsatte att slå på, så att klyftorna bara blev större och större i vårt land. Skatterna sänktes i en rasande fart. Fastighetsskatten togs bort och ersattes med en avgift. Slott och koja skulle beskattas lika. Förmögenhetsskatten togs bort. Vi vet inte ens längre hur många förmögna vi har i landet. Det är ingen som behöver lämna någon uppgift om det. Den som vill ha hjälp med städning, gräsklippning eller poolskötsel får stöd från skattesystemet med upp till 50 000 kronor per person. Inkomstskatten sänktes med ett steg, med två steg, med tre steg och nu med det fjärde steget - mest för den som tjänar mest och bara för den som har inkomst från arbete. Den som får sina pengar från a-kassan, sjukförsäkringen eller som pension blir utan sänkt skatt. Den som fixar pengar från a-kassan eller sjukförsäkringen får inte bara högre skatt än de som jobbar, utan den får också sin ersättning sänkt och avgifterna höjda.
Så ser Moderaternas arbetslinje ut. De övriga borgerliga partierna har glatt hängt på och deltagit i besluten.
Hur blev det med jobben? Har alla dessa skattesänkningar skapat nya jobb och fått ned arbetslösheten? Nej, naturligtvis inte. Det finns inget som helst belägg för att lägre skatter och lägre ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet ska skapa flera jobb. Tvärtom kom det en rapport häromdagen från en professor i ekonomi, David R Howell, och andra ledande ekonomer. Deras slutsats är att framgångsrika koncept i stället har varit bland annat förnuftiga avtalshandlingar, starka parter på arbetsmarknaden, makroekonomisk samordning och aktiv arbetsmarknadspolitik. Om ni inte tror på dessa forskare kan ni titta på verkligheten i stället. Arbetsförmedlingens siffror i november visar att det finns 92 000 fler arbetslösa i år än förra året.
Regeringens svar på detta är att anställa jobbcoacher. Det är jobbcoacher som enligt Aftonbladet använder både hypnos och healing i sitt arbete. Jag ska inte raljera med jobbcoacherna. De gör säkert så gott de kan - de allra flesta i alla fall. Men de kan naturligtvis inte skaffa fram jobb som inte finns. Om regeringen i stället hade lyssnat på våra råd hade det funnits nästan 100 miljarder kronor ytterligare att skapa jobb för.
Vi kan gå till oss själva här i kammaren och fundera på vad som hände när vi fick ta del av jobbskatteavdraget. Ökade vår konsumtion eller sparade vi mer? Skulle en arbetslös som får högre a-kassa konsumera mer? Skulle en sjukskriven som får höjd ersättning konsumera mer?
Regeringens egen prognos visar att det kommer att försvinna 60 000 jobb från den offentliga sektorn nästa år. Det betyder sämre sjukvård, sämre skola och sämre omsorg om de gamla. Mer pengar till kommuner och landsting ger direkt fler jobb. Det finns ett samband mellan lägre skatter och jobb, men inte så som den borgerliga regeringen tror. Lägre skatteintäkter ger mindre välfärd och på så sätt färre jobb.
Så vill inte vi socialdemokrater ha det. Vår utgångspunkt är att skatt ska betalas efter bärkraft och välfärden fördelas efter behov. Den som har högre inkomster ska bidra med mer än den som har lägre, men alla ska få del av välfärden. Detta skapar både solidarisk omfördelning och trygghet i ett samhälle.
Ett argument från den borgerliga kanten brukar vara att vi socialdemokrater sade nej till första steget, och sedan sade vi ja. Vi sade nej till andra steget, och sedan sade vi ja. Vi sade nej till tredje steget, och sedan sade vi ja. Ni kan roa er med att ta fram det argumentet även i dag, men jag kan för tydlighetens skull redan nu berätta att vi inte tycker att något steg i jobbskatteavdragen är bra. Men vi är inte dummare än att vi förstår att tre eller fyra års borgerliga felaktigheter inte kan strykas bort med ett enda pennstreck. Det kommer, som alltid tidigare, att ta tid även den här gången att reparera skadorna efter en borgerlig regering.
I vårt budgetförslag säger vi definitivt nej till det fjärde steget, som innebär att den borgerliga regeringen lånar ytterligare 10 miljarder kronor för att sänka skatterna. Där beskriver vi också hur vi börjar trappa ned jobbskatteavdraget för dem som tjänar ungefär som vi i riksdagen. Vi vill att avgiften till a-kassan ska vara låg så att folk kan vara med i a-kassan. Vi vill att sjuka och arbetslösa ska få en hyfsad ersättning. Vi vill inte läsa fler artiklar som den i LO-Tidningen nr 36: "Hårda bud i Mellerud - och fest i Danderyd."
Camilla och Anders i Mellerud förlorade båda jobben när bruket lades ned. De måste nu klara sig på 10 000 kronor mindre varje månad. Bättre gick det för Roger och Eva-Marie i Danderyd, som tack vare jobbskatteavdrag och sänkta räntor har 3 000 kronor mer i månaden att röra sig med.
Herr talman! Högerpolitiken klyver Sverige, och arbetslösheten krossar drömmar. Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
(Applåder)
Anf. 74 Marie Engström (V)
Herr talman! Regeringens inkomstskattepolitik vill skapa skillnad, menar jag och mitt parti, mellan människor som har jobb och människor som inte har jobb. Det ser vi tydligt.
Vi menar också att det många gånger har verkat i debatten som att det är skattenivån som är det enda som avgör människors privatekonomi och livskvalitet. Vi menar att vi inte bara kan se till vad vi får i plånboken efter att skatten är dragen. Det handlar också om vilken nivå vi har på a-kassa och sjukersättning. Det handlar om huruvida vi har möjlighet att göra avdrag för betalning av a-kassa och fackföreningsavgift. Det är många saker som tillsammans är avgörande för vår privatekonomi och för de möjligheter som vi därmed får i livet. Vi tycker att det är ett ensidigt fokus på just skattenivåerna. I vår motion med anledning av propositionen har vi därför också tagit fram två exempel, dels för ett deltidsarbetande butiksbiträde, dels för en montör i industrin.
Visst! Med Vänsterpartiets skattepolitik får man inte lika mycket i plånboken när lönen är utbetald. Men om man ser till hela vår politik finns det en större trygghet. Om man blir sjuk eller arbetslös får man en mycket bättre ekonomi. Det är det som vi menar med att man måste se till en helhet.
Häromdagen fick vi höra i nyhetssändningarna att socialbidragen ökar katastrofalt mycket. De har ökat med 23 procent det tredje kvartalet 2009. Det belastar kommunernas ekonomi. Kommunerna betalade ut nästan 3 miljarder kronor under det tredje kvartalet i år i socialbidrag.
Ja visst, säger ni från majoritetens sida. Har inte vi från oppositionen förstått att det är lågkonjunktur och finanskris? Jo, det har vi förstått.
Men vad vi också säger är att de människor som har mist sina jobb eller av andra orsaker har hamnat utanför arbetsmarknaden till följd av lågkonjunkturen har fått så mycket sämre villkor med er politik och med ert ensidiga jobbskatteavdrag. Ni har inte på något sätt brytt er om de människor som hamnar utanför. Det är egentligen dessa människor som har fått betala era skattesänkningar för höginkomsttagare. De har fått betala genom att i mycket större utsträckning än tidigare tvingas gå till kommunerna och begära socialbidrag. Det tycker jag är mycket talande för vad som blir följden av alliansens skattepolitik.
Det finns även några andra saker som man kan kritisera i alliansens politik. Man kan säga att ni gör många avsteg från en likformig beskattning. Det är framför allt män som har fått den större delen av skattesänkningarna. Männen har fått 56 procent, medan kvinnorna har fått 44 procent.
Det som ni har gjort har inneburit en omfördelning mellan generationer. Vi har frågat riksdagens utredningstjänst om detta. Det visar sig att de generationer som inte befinner sig på arbetsmarknaden - väldigt unga människor och människor som är över 65 år, alltså som har gått i ålderspension - har kommit till korta med er utgifts- och skattepolitik. Det är väldigt intressant att ta till sig.
Jag ska kommentera två saker som ni skriver i er majoritetstext. Ni menar att jobbskatteavdraget är viktigt just i nuvarande konjunkturläge. Vi har upplevt många typer av konjunkturer sedan jobbskatteavdraget infördes, och vi kan efter tre år konstatera att det alltid har varit rätt konjunkturläge för ett jobbskatteavdrag.
Ni kommenterar den allmänna pensionsavgift som infördes i mitten av 90-talet och som kompenserades med en skattereduktion. Jag tolkar det som att ni gör något slags liknelse mellan er skattereduktion och den skattereduktion som infördes år 2000 och som fanns fram till 2006 som en kompensation för de pensionsavgifter som lades på svenska skattebetalare med början för tio år sedan. Det var faktiskt en konsekvens av den budgetsanering som den socialdemokratiska regeringen tillsammans med bland andra Vänsterpartiet och Miljöpartiet blev tvingade att göra när budgetunderskottet låg på mer än 200 miljarder kronor. Då var vi tvungna att inte bara göra nedskärningar utan också ta till kraftiga skattehöjningar. I det låg naturligtvis ett löfte till löntagarna att man skulle kompensera detta krona för krona, vilket också gjordes fullt ut fram till år 2006. Det ska inte på något sätt jämföras med ert jobbskatteavdrag.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation.
Anf. 75 Helena Leander (Mp)
Herr talman! Om vi skulle fråga några slumpvis utvalda människor på gatan varför de tror att arbetslösheten ökar och nästa år väntas passera 10-procentsgränsen skulle vi säkert få många olika svar. Många skulle säkert handla om finanskrisen och den globala lågkonjunkturen. Däremot tror jag inte att så många svar skulle handla om att det lönar sig för dåligt att arbeta.
Om vi skulle fråga några slumpvis utvalda människor som har förlorat sitt arbete vad som skulle krävas för att de skulle kunna börja arbeta igen skulle vi säkert också få många olika svar. Men jag tror inte att så många svar skulle handla om mer jobbskatteavdrag.
Men regeringen tycks vara övertygad om att det som svensk arbetsmarknad behöver mest just nu är större stimulanser för dem som arbetar. Det har man tyckt i varje budget, oavsett konjunkturläge. Varje gång har man infört ett nytt steg i jobbskatteavdraget. Nu är vi uppe i det fjärde steget. Någon gång måste man fråga sig hur stora klyftor som krävs mellan dem som har ett arbete och dem som inte har ett arbete innan det lönar sig att arbeta. Någon gång måste man kanske också fråga sig om ytterligare jobbskatteavdrag alltid är den bästa prioriteringen oavsett konjunkturläge.
Poängen med jobbskatteavdrag är att stimulera utbudet av arbetskraft. Men det är knappast bristande arbetsutbud som ligger bakom det kraftiga sysselsättningsfallet just nu. För att de människor som har förlorat jobbet ska börja jobba igen krävs det en hel rad olika åtgärder, och vi har förslag på ett helt gäng åtgärder i vår budget.
Nu verkar regeringen ha viss insikt i att ett ytterligare jobbskatteavdrag kan upplevas som lite feltajmat i detta konjunkturläge. Men det är ingenting som man låter sig stoppas av. Man resonerar snarare som att om man inför ett jobbskatteavdrag nu kan vi ha nytta av det när konjunkturen vänder. Men varför väntar man inte med att införa ytterligare steg i jobbskatteavdraget och använder dessa pengar till åtgärder som skapar jobb här och nu?
Nu verkar regeringen ha en klyven inställning till jobbskatteavdraget. Å ena sidan säger man att det fjärde steget inte är någon stimulansåtgärd på grund av lågkonjunkturen utan en permanent åtgärd som motiveras av strukturella skäl. Å andra sidan är reformen ofinansierad, vilket motiveras med att det behövs - just det - stimulansåtgärder på grund av lågkonjunkturen. Det är förvisso korrekt att ofinansierade skattesänkningar kan vara ett sätt att stimulera ekonomin i en lågkonjunktur. Men detta är ingen tillfällig skattesänkning som ska tas tillbaka när konjunkturen vänder och vi behöver strama åt ekonomin för att komma tillbaka till överskott och goda finanser. Detta är en permanent skattesänkning som motiveras av strukturella skäl men som saknar finansiering. Hur tänkte man då? Vilka skatter ska man höja sedan? Eller är det nedskärningar som vi har att se fram emot när konjunkturen vänder?
För tydlighets skull ska jag säga att Miljöpartiet inte har några omedelbara planer på att avskaffa de steg i jobbskatteavdraget som redan har genomförts, bortsett från att vi vill trappa ned avdraget med stigande inkomst så att avdraget tydligare hamnar hos låg- och medelinkomsttagare. Vi finansierar i stället våra satsningar på jobb, välfärd och klimatomställning med höjda miljöskatter. På det sättet ser vi inga skäl till några större höjningar av inkomstskatterna. Faktum är att vi rent av föreslår något som man kan se som en utökning av jobbskatteavdraget, någonting som vi kallar föräldraavdraget så att även den som är föräldraledig eller är hemma med sjukt barn ska kunna ta del av en skattesänkning som motsvarar jobbskatteavdraget.
Drivkrafter till arbete i all ära, men är det verkligen så att regeringen vill uppmuntra människor att avsluta sin föräldraledighet i förtid eller att lämna sjuka barn på dagis?
Vi gröna är alltså inga principiella motståndare till skattesänkningar. Däremot vänder vi oss mot att man i detta konjunkturläge prioriterar skattesänkningar för dem som har drabbats allra minst av den ekonomiska krisen, för dem som har jobben kvar, i stället för att satsa på åtgärder för dem som har drabbats mest, för dem som har förlorat sitt jobb.
Jag yrkar bifall till reservation 3.
Anf. 76 Jessica Polfjärd (M)
Herr talman! I dag ska vi debattera skatteutskottets betänkande 23 om ett ytterligare förstärkt jobbskatteavdrag. Förslaget innebär en ytterligare sänkning av skatten i ett fjärde steg för att man ska dämpa arbetslösheten och motverka att arbetslösheten blir långvarig och biter sig fast och i stället främja sysselsättningen på den svenska arbetsmarknaden.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2010. Tre motioner är väckta till följd av förslaget.
Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.
Herr talman! Det är en stor glädje att för fjärde gången på tre år här i Sveriges riksdag kunna diskutera och debattera inkomstskattesänkningar. Det fjärde steget i jobbskatteavdraget gäller dem som inte fyllt 65 år och som har en arbetsinkomst som överstiger ca 38 600 kronor per år. Med en genomsnittlig kommunalskattesats på 31,52 procent motsvarar det föreslagna avdraget uppemot 3 020 kronor per månad.
Vi har, som sagt, diskuterat och debatterat detta vid tre tidigare tillfällen. Jag vill ändå förtydliga varför vi föreslår ett fjärde steg i jobbskatteavdraget.
För det första spelar detta en central roll i alliansens ekonomiska politik för att varaktigt öka sysselsättningen på arbetsmarknaden. Det gör det mer lönsamt att arbeta och bidrar genom sänkta marginalskatter till ett ökat arbetsutbud för dem som redan har ett arbete. Fler i arbete är en förutsättning för att säkra framtidens offentligt finansierade välfärd.
För det andra får individen ökade möjligheter att själv bestämma över inkomsten. Man får mer kvar i plånboken av den egna lönen och blir därmed mindre beroende av bidrag. Dessutom ökar hushållens disponibla inkomster, vilket positivt bidrar till konsumtion och har en positiv effekt på sysselsättningen.
För det tredje får de med låga inkomster den största skattesänkningen procentuellt. Vårdbiträdet får en sänkning med ungefär 8,7 procent, medan läkaren får en sänkning med ungefär 4,9 procent.
På detta sätt vill vi sänka trösklarna för dem som står utanför arbetsmarknaden. Vi vill också ge dem som redan deltar på arbetsmarknaden möjligheter till ökade arbetsinsatser då marginalskatterna sänks.
Därför föreslår vi att ett fjärde steg i jobbskatteavdraget införs.
Fru talman! Laila Bjurling refererade två gånger till oss här i kammaren och frågade vad vi gör som fått sänkt jobbskatteavdrag. Men jag skulle vilja flytta fokus. Vi som sitter med här är kanske inte ett tvärsnitt av Sveriges befolkning. I stället skulle jag vilja bege mig till norra Västmanland, till Norberg - en bergslagskommun i Västmanlands län. Ett vårdbiträde som jobbar heltid på ett äldreboende tjänar före skatt 21 900 kronor. Hon får sänkt skatt med 1 568 i månaden. Det innebär 18 821 kronor mer om året för henne.
Vi kan leka med den inte helt orimliga tanken att hon är gift och bor tillsammans med en metallarbetare som tjänar ungefär 25 600 kronor i månaden. För metallarbetaren innebär ett fjärde steg i jobbskatteavdraget en sänkning av skatten med 1 783 kronor i månaden - per år sammanlagt 21 400 kronor.
För det här paret blir det en skattesänkning på totalt 40 221 kronor om året. Detta motsvarar en månadslön extra per person. Det är mycket pengar, Laila Bjurling!
Vi skulle kunna bryta ned detta ytterligare ett steg. Då motsvarar sänkningen för vårdbiträdet 18 barnbidrag per år och för metallarbetaren 20 barnbidrag per år. Tillsammans blir det 38 extra barnbidrag per år.
Skulle ni med denna logik vara beredda att ta bort barnbidraget för dem som har barn för att utjämna skillnaderna och orättvisorna jämfört med dem som inte har barn? Det är en ganska orimlig tanke. Men med er logik och ert resonemang är det precis samma sak. Ni är beredda att ta bort 40 barnbidrag per år för en familj där man tillsammans tjänar ungefär 40 000 kronor i månaden. För dem är ni alltså beredda att ta bort barnbidragen. Är detta logiskt? Är detta rättvist?
Det är vid sådana här tillfällen som skillnaden i politiken blir tydlig mellan alliansen och vänsterblocket. Alliansen värnar arbete, och vänstern värnar systemen. Ni menar att vårt förslag gör det svårt att förstå och att legitimera det svenska skattesystemet. Jag menar att det är svårare att förstå logiken i er argumentation.
Tre oppositionspartier och lika många reservationer - visar det på enighet i vänsteralliansens kommande skattepolitik? Det är nu mindre än nio månader kvar till valet, och ni har inget besked att lämna. Jag tycker att ni är skyldiga att tala om för väljarna vad som är den samlade oppositionens skattepolitik. Det här spelar roll för människor i deras vardag.
Vågar man investera i framtiden? Vågar man köpa en ny bil? Vågar företagaren anställa? Ni har ju lovat att fördubbla arbetsgivaravgiften för unga. Vilket besked har ni att ge till människorna i Norberg och i övriga Sverige? Hur många arbeten menar ni att ni skapar med en skattereduktion i a-kassan eller med en skattereduktion för dem som är föräldralediga? Hur många jobb ger det Sverige - ett eller två, eller kanske inget jobb alls?
Ni är svaret skyldiga. Era konkreta förslag lyser så skarpt med sin frånvaro att man nästan blir bländad. Jag tycker att ni här och nu ska redovisa vad ni vill göra när det gäller jobbskapande åtgärder i stället för att bara fokusera på de system som ska finnas i situationer med arbetslöshet.
Det kommer att vända på arbetsmarknaden. Redan år 2012 kommer de som lämnar arbetsmarknaden att vara fler än de som kommer in på den. Vi står inför stora utmaningar, men ni har inget besked att ge. Jag lyssnar gärna på era svar om konkreta åtgärder.
(Applåder)
Anf. 77 Marie Engström (V)
Fru talman! Det är ni borgerliga, Jessica Polfjärd, som har regeringsmakten och som kommer med förslag till riksdagen. Förslag om jobb och andra åtgärder finns också i våra motioner med anledning av exempelvis regeringens budget. Snart kommer vi med en gemensam vårbudgetmotion som jag tror ger svar på många av dina frågor.
Jag vet också att vi är tre partier som drar åt samma håll, men vi behöver inte ha samma siffror för det. Naturligtvis är vi tre olika partier, men jag ser inte det som något större problem.
Jessica Polfjärd, du säger att det fjärde steget i jobbskatteavdraget ska bidra till ökad sysselsättning. Det är väl uppemot 75 miljarder kronor som ni totalt sänkt skatten med genom jobbskatteavdraget. Tycker du mot bakgrund av dagens siffror att det har varit en bra åtgärd för att bidra till ökad sysselsättning?
Du säger att familjer blir mindre beroende av bidrag genom att den disponibla inkomsten ökar. Men tror inte du att väldigt många familjer, som det i dag ser ut, är beroende av att det finns väl fungerande trygghetssystem? Det handlar inte om bidrag, utan det handlar om en omställningsförsäkring. Det är mycket viktigt att använda rätt ord.
Du pratar också om sänkningen av skatten procentuellt. Men där handlar det om det traditionella: Det är kronor, inte procent, som människor räknar i sina plånböcker.
Det här var några frågor som kräver svar.
Anf. 78 Jessica Polfjärd (M)
Fru talman! Ja, jag är helt säker på att regeringen har gjort rätt vägval. Det är också mycket riktigt så som du säger, att det är vi som har regeringsmakten. Jag är glad över och tacksam för att en borgerlig regering styrt landet under den här djupa lågkonjunkturen.
Jag ser att man måste börja i tid för att göra det som behövs när konjunkturen vänder. Jag ser inte att man kunde ha gjort på något annat sätt än att sänka inkomstskatterna i de fyra steg som man nu har föreslagit för att bidra till att arbetsutbudet ökar. Vi såg positiva effekter före lågkonjunkturen och innan det vände, och vi kommer att se positiva effekter när konjunkturen vänder igen.
Vad menade jag då med familjer som lever på bidrag? Jag tror inte att det är helt okänt för Marie Engström att det finns människor som jobbar heltid men som ändå är i behov av ett kompletterande försörjningsstöd för att kunna klara sin ekonomi. De människorna kommer i dag att kunna klara sig på sin egen lön därför att de nu får ett högre disponibelt belopp och i och med det inte längre behöver kompletterande försörjningsstöd från kommunerna.
Vi räknar lite olika. Ni räknar kronor och vi räknar procent. Vi ser ändå att den största delen tillfaller dem som har låga och medelhöga inkomster. Därför är jobbskatteavdraget rättvist. Det är väl ingen som blir gladare för att man vet att någon annan får en större sänkning i kronor. Man måste titta till den egna ekonomin. Jag är helt säker på att om man gör en förfrågan kommer det att visa sig att människor märker att de har fått mer i plånboken.
Anf. 79 Marie Engström (V)
Fru talman! Det var i varje fall ett försök till svar, och det är väl gott så. Jag kan konstatera att Moderaterna och kanske hela alliansen alltid tycker att sänkta skatter på något sätt är medicinen mot det mesta i alla typer av konjunkturer. Det gäller den här konjunkturen och den tidigare högkonjunkturen; skatterna ska sänkas.
Min fråga var om Jessica Polfjärd tycker att de 75 miljarder som man nu har satt sprätt på verkligen har bidragit till att öka sysselsättningen i en sådan omfattning som man ändå skulle tycka att 75 miljarder borde motsvaras av.
Jag blir konfunderad när vi pratar om familjerna och den disponibla inkomsten. Jessica säger att många har tvingats ha försörjningsstöd som komplement och numera inte behöver det. När jag höll mitt anförande tog jag upp precis det problem som gäller i dag och som var en stor nyhet för ett par dagar sedan: Socialbidragen har kraftigt ökat i kommunerna. De betalade ut nästan 3 miljarder kronor det tredje kvartalet 2009. Det är det som är det stora problemet, men det var inte riktigt det svar jag fick från Jessica Polfjärd. Det var ett helt annat svar, nämligen att numera behöver människor inte få något försörjningsstöd på grund av er politik. Jag tror att det blev lite fel där.
Anf. 80 Jessica Polfjärd (M)
Fru talman! Nej, jag tror inte alls att det blev fel, Marie. Vi pratar nog om olika personer. Jag tror att de människor som tidigare hade arbete och en kompletterande försörjning via socialbidraget nu har lämnat socialbidraget.
Däremot förnekar jag inte det faktum att kostnaderna ökar för socialbidragen i tuffa tider. Detta gav du själv svaret på i ditt anförande; det har med lågkonjunktur att göra. Det såg likadant ut under den förra lågkonjunkturen, och det kommer att se likadant ut under kommande lågkonjunkturer. Det är väl tur att vi har det här yttersta försäkringsskyddet.
Anf. 81 Laila Bjurling (S)
Fru talman! 10 procent av Sveriges befolkning får 60 procent av skattesänkningen, Jessica Polfjärd. Sedan kan du prata om andra procentsatser hur du vill; det är de 10 procent som är rikast som får mer än hälften av alla skattesänkningar som den borgerliga regeringen genomför. Det är ingenting som vi behöver diskutera, utan det är ett faktum.
Jessica Polfjärd pratar om vårdbiträdet från Norberg som ett exempel på någon som skulle vinna på regeringens politik. Tänk - det tror jag inte alls. Hon har troligtvis ingen färdigamorterad villa eller någon annan förmögenhet som hon får skattesänkningar för. Hon har troligen inte heller en villa som är värd många miljoner, och ingen inkomst på över en halv miljon. Hon köper sannolikt varken städning eller poolskötsel. Däremot finns hon säkert bland dem som till och från är sjukskrivna. Det är ganska vanligt bland vårdbiträden som har tunga jobb. Då kommer hon att förlora på er politik. Om hon dessutom skulle ha oturen att bli arbetslös är jag fullständigt övertygad om att hon skulle vara själaglad om det fanns en socialdemokratisk regering i det här landet.
Vad har Jessica Polfjärd för budskap till alla sjuskrivna och arbetslösa vårdbiträden vare sig de bor i Norberg, Eskilstuna eller Göteborg?
Anf. 82 Jessica Polfjärd (M)
Fru talman! Jag kan inte låta bli att tycka att Socialdemokraternas retorik är lite fascinerande. A-kassan är en generös försäkring för dem som har lägre inkomster om man jämför med dem som har högre inkomster. Den ger ett bättre försäkringsskydd för dem som har låga inkomster. Då vill Socialdemokraterna kraftigt höja skatterna för dem med låga inkomster för att de med före detta höga inkomster ska få ett bättre försäkringsskydd i a-kassan.
Jag tycker att det rimmar illa, och jag tycker inte heller att det låter rättvist. Jag menar fortfarande att det är rättvist att man får behålla mer pengar av sin egen lön om man har en låg inkomst. Varför skulle det vara finare att få bidrag från staten än att få behålla och få egen makt över de egna pengar som man själv har tjänat? Jag förstår inte logiken.
Det är klart att vi ska ha försäkringssystem som är offentligt och kollektivt finansierade. Men vi kommer inte att få in en enda skattekrona om inte människor har arbete.
Anf. 83 Laila Bjurling (S)
Fru talman! Arbetslösa och sjukskrivna får inga bidrag från staten, Jessica Polfjärd. De ingår i ett försäkringssystem. Det är precis som när man betalar sin trafikförsäkring, med lite extra skatt nu för tiden, och får ut på den om det händer någonting med bilen. Man har en villaförsäkring och en hemförsäkring som man betalar för, och man får ersättning från den när det händer någonting med huset. Så är det också med arbetslöshetsförsäkringen och med sjukförsäkringen. Det är inga statliga bidrag och ingen statlig välgörenhet.
Vi tycker att det är självklart att alla som har ett arbete ska få ersättning från det här systemet när de blir arbetslösa eller sjuka. Det ska inte bara vara någon liten låg nivå för dem som tjänar allra minst, utan även de som tjänar normalt ska få ersättning för sitt inkomstbortfall. Det är viktigt att de här försäkringarna verkligen är inkomstbortfallsförsäkringar för att det ska bli legitimitet i systemet.
Vi ser nu att legitimiteten försvinner i och med de försämringar som ni har gjort. Många av dem som har högre löner får skaffa sig egna, andra försäkringar - tilläggsförsäkringar - både mot arbetslöshet och mot sjukdom. Det räcker inte längre med det system vi har i staten. Men det är väl så ni vill ha det; det är mycket bättre att marknaden står även för de försäkringssystemen, kan jag tänka.
Dessutom vill jag påpeka att den borgerliga regeringen inte har lagt fram ett enda förslag om nästa års skatter. Så kom inte och anklaga oss för att inte vara överens! Vi har inget gemensamt regeringsalternativ i dag. I dag är det ni - de borgerliga partierna - som sitter i regeringen. Det är ni som ska lägga fram gemensamma förslag. Vi kommer med våra när det blir vår tid, och jag är säker på att det blir efter den 19 september nästa år.
Anf. 84 Jessica Polfjärd (M)
Fru talman! Laila Bjurling raljerar över tilläggsförsäkringar som kommer att tillhandahållas av marknaden. Redan i dag har faktiskt de flesta människor tilläggsförsäkringar vid inkomstbortfall via fackförbunden. Det är inte någonting som vi behöver vara rädda för i framtiden, utan det är någonting som finns här och nu.
Vi tycker fortfarande att sänkt skatt på arbete är det som gynnar framtiden och arbetsmarknaden. Vi ser att det finns en logik i det här. Vi ser att det finns skillnader mellan oppositionen och majoriteten här.
Ja, det är vi som bestämmer och det är vi som styr. Jag hoppas att det fortsätter att vara så. Jag är säker på att Socialdemokraterna har provat sina teser. Ni hade en jobblös tillväxt under brinnande högkonjunktur. Ni hade allt det som ni föreslår i motioner. Det var verklighet redan då. Det finns ingen skillnad. Ni hade höga skatter på arbete, och det tillkom ändå inga arbeten under en högkonjunktur. Vad har ni för svar på det?
Anf. 85 Helena Leander (Mp)
Fru talman! Jag förstår att Jessica Polfjärd inte vill prata så mycket om jobbskatteavdragets konsekvenser för oss här i riksdagen utan hellre pratar om vilka konsekvenser som jobbskatteavdraget får för det här vårdbiträdet i Norberg. Visst har vårdbiträdet i Norberg fått en skattesänkning motsvarande ett visst antal barnbidrag. Men varför berättar inte Jessica Polfjärd också att vi har fått en ännu större skattesänkning motsvarande ännu fler barnbidrag, om det nu är det som är den gemensamma valutan?
Det är faktiskt intressant att du gör den här jämförelsen med barnbidraget. Barnbidraget är en summa som är lika stor för alla barn och som på något sätt ska motsvara de extra kostnader som ett barn medför. Med regeringens utformning blir jobbskatteavdraget däremot högre om man tjänar mer pengar. Miljöpartiet trappar i stället av jobbskatteavdraget vid högre inkomster. Visst kan man resonera så att den som jobbar har en del extra utgifter för det, till exempel resor till och från jobbet, medlemskap i ett fackförbund, a-kassa och lunch ute. Men de utgifterna är knappast högre för den som tjänar mer, och ändå får den ett högre jobbskatteavdrag med regeringens politik. Det tycker jag är lite märkligt.
Jessica Polfjärd frågar också hur det går med oppositionens enighet i skattefrågor. En sak vi kan visa upp är att vi alla tre nu enat säger nej till det fjärde steget i jobbskatteavdraget. Det är en liten framgång. Tycker du inte det? Det gör vi helt enkelt därför att det är fördelningspolitiskt olämpligt. Det känns som en väldigt dålig prioritering i det här konjunkturläget. Vi har andra förslag för att skaffa jobb, men kanske inte alltid på skattesidan utan snarare när det gäller investeringar och utgifter. Det kan ju vara ett nog så bra och i många fall billigare sätt att få fram jobb. Jag tycker inte att man ska låsa fast sig vid att alla jobbsatsningar ska vara på skattesidan bara för att vi råkar sitta i skatteutskottet.
Anf. 86 Jessica Polfjärd (M)
Fru talman! Det gick lite fort. Jag vet inte om den här skattenörden riktigt hängde med på alla frågor, men jag ska besvara dem som jag uppfattade.
Det är roligt att höra att oppositionen är enig om att säga nej till alliansens förslag. Det är en start. Vi ser fram emot vidare leveranser.
Det är klart att i kronor får du och jag en större skattesänkning, men jag tror inte att skattesänkningen spelar lika stor roll för Helena Leander som för vårdbiträdet i Norberg. Jag tror att 1 500 kronor i ökad disponibel inkomst i månaden har en större betydelse för den som tjänar mindre. Jag är helt säker på att det är ett välkommet bidrag varje månad när man får mer pengar kvar. Bor man tillsammans med någon annan handlar det om ganska stora belopp. Jag tycker att det är mer rättvist att inte titta på dem som tjänar mycket utan titta på dem som har låga och medelhöga inkomster. Jag tror att det ger en mer rättvis bild av hur skatteavdraget slår.
Jag tror att man har extra kostnader i samband med arbete. Det här är kanske en diskussion som kommer upp lite senare när vi ska diskutera pensioner och vem som ska beröras av jobbskatteavdraget.
Jag har fortfarande svårt att förstå hur det skulle kunna vara jobbskapande att sänka skatten för dem som är föräldralediga. Det finns ingen logik i det. Det är väldigt viktigt att vara hemma med sina barn, men vi har världens mest generösa föräldraförsäkring. Man är hemma under en ganska lång tid. Du får gärna beskriva för mig hur ni har tänkt här.
Anf. 87 Helena Leander (Mp)
Fru talman! Hör och häpna! Alla förslag i vår budget går inte ut på att skapa jobb även om många gör det. Det kan finnas andra värden i livet, till exempel att ge barn en trygg start i livet. Det kan till exempel vara en poäng att man får utnyttja den föräldraförsäkring vi har kommit överens om i riksdagen att man ska ha rätt till. Ert jobbskatteavdrag gör att det lönar sig mer för föräldrarna att inte vara hemma med barnen ens under den tid man har föräldraförsäkringen eller under den tid de är sjuka. Vi tycker att det ger lite märkliga konsekvenser för barnen.
Det intressanta som Jessica Polfjärd säger är att det inte spelar så stor roll för oss höginkomsttagare hur stora skattesänkningar vi får. Precis så är det. Jag håller knappt ens reda på hur mycket mer pengar jag har fått med era skattesänkningar, för jag har så mycket pengar ändå. Varför ska man då prioritera och ger mer skattesänkningar till mig än till det här vårdbiträdet där varje hundralapp är värdefull? Det är därför som vi gröna, och för den delen Socialdemokraterna, trappar ned jobbskatteavdraget vid högre inkomster så att de som har stor nytta av de här pengarna får dem men inte vi som knappt ens märker pengarna.
Jessica Polfjärd ser fram emot besked framöver om vad vi vill göra mer än att säga nej till jobbskatteavdraget. Jag tycker att det är bra att man inte bara säger nej utan har egna förslag, och det har vi också. Vi kommer att presentera fler förslag, precis som ni gjorde inför det förra valet. Då hade ni en gemensam motion i vårbudgeten, och det kommer vi också att ha. Jag tror att vi kommer att satsa mer på åtgärder som ger jobb effektivt.
Jobbskatteavdraget är ett väldigt dyrt sätt att skapa jobb. Man pratar om 3,3 miljoner på kort sikt och 1 miljon per jobb om man räknar på längre sikt. Pengar till kommunerna ger till exempel jobb som kostar 700 000 kronor styck. Där måste vi kunna prioritera så att de åtgärder vi vidtar verkligen ger valuta för pengarna.
Anf. 88 Jessica Polfjärd (M)
Fru talman! Det här är en del i alliansens jobbskapande politik. Vi har hand om den del som gäller skatten. Det finns flera faktorer som bidrar till att vi kommer få en bra arbetsmarknad och en bra jobbpolitik, men det behöver vi inte gå in på nu.
Jag tycker ändå att den rättvisetanke som ni har alltid är inriktad på att det är rättvist åt ena hållet. Varför skulle det vara rättvist att vissa personer inte skulle få ett jobbskatteavdrag? Det finns ingen rättvisetanke i det heller. Höginkomsttagare betalar också skatt.
Det är roligt att höra att Helena Leander har så mycket pengar så att hon inte kan hålla ordning på dem. Det är, som du själv säger, viktigare för dem som tjänar mindre, och det är därför tyngdpunkten i jobbskatteavdraget ligger på dem som har låga och medelhöga inkomster.
Anf. 89 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Alliansregeringen genomför nu det fjärde jobbskatteavdraget. Syftet är att stärka arbetslinjen och därmed trygga vår välfärd. I det konjunkturläge som vi nu befinner oss är det extra viktigt att skapa den här stimulansen. I det här sammanhanget är det viktigt att se välfärdskedjan och förstå hur den fungerar.
Ett bra företagsklimat ger jobb, jobb ger lön åt så många som möjligt, lönen alstrar skatter, skatter finansierar den gemensamma sektorn och mynnar därmed ut i välfärd. Jobbskatteavdraget lägger alltså, som en faktor, grunden för en framtida välfärd.
Jobbskatteavdraget lägger också grunden för en positiv utveckling av pensionerna. Genom höjda löneindex räknas pensionsbeloppen upp med automatik. Jobbskatteavdraget bidrar alltså till en positiv utveckling av välfärden.
Fru talman! En landstingsanställd sjuksköterska har enligt SCB en månadslön på 28 100 kronor i månaden. Sammantaget får hon 2 197 kronor i månaden mer än vad hon hade netto 2006 med en socialdemokratisk regering. Det här är 26 464 kronor mer i plånboken per år. Så här kan man gå yrkesgrupp för yrkesgrupp och se ett liknande utfall. Tala om ökad köpkraft i landet!
Enligt beräkningar som Swedbank har gjort är den största vinnaren på jobbskatteavdraget tvåbarnsfamiljen som bor i ett radhus.
Fru talman! Oppositionens kommentarer till det här är givetvis att det inte stämmer. Det är de rika som vinner på jobbskatteavdraget. Om man ser på fördelningen mellan olika grupper i samhället är det intressant att notera skillnaden mellan olika inkomstgrupper. Vårdbiträdet får en skattelättnad med 6,8 procent, metallarbetaren får en skattelättnad med 6,6 procent, sjuksköterskan får en skattelättnad med 6,4 procent, gymnasieläraren får en skattelättnad med 6,1 procent och läkaren får en skattelättnad med 3,1 procent. Löner därutöver får en fallande procentsats.
Jag är medveten om att siffernissarna kan svänga siffrorna hur som helst, men det här är det gängse sättet att beräkna den skattemässiga förändringen, och det håller vi oss till.
Fru talman! Hade inte alliansregeringen aktualiserat jobbskatteavdraget skulle landets ekonomiska situation ha sett sämre ut i dag än vad den gör nu i finanskrisens Sverige. Mitt under finanskrisen ökar detaljhandelns försäljning med 6,1 procent jämfört med situationen för ett år sedan. Sällanvaruhandeln ökade med 7 procent. Vinnarna återfinns inom beklädnadsbranschen - kläder, skor samt sport- och fritidsartiklar.
Att svensken i dag tror på landet visar dessutom tillväxten vad gäller utlåning till hushållen. Under oktober månad ökade utlåningen med 8,2 procent. Det här visar att vi nu kan skönja en uppgång i marknaden mycket beroende på den ekonomiska politik som alliansregeringen har fört och för. Att konsumentpriserna dessutom ligger stilla eller till och med är fallande gör situationen än bättre.
Fru talman! Det går inte att bortse från den kritik som tonas fram från pensionärshåll. Men här gäller det också att framhålla jobbskatteavdraget. Dels omfattar jobbskatteavdraget också pensionärer som har en arbetsinkomst, dels lägger det grunden för en långsiktigt hållbar och ökande pension. Jobbskatteavdraget gagnar alltså hela landet.
Jag vill återigen betona välfärdskärnans betydelse för såväl pensionärsgruppen som vården och övrig gemensam service.
Fru talman! Det är bra att oppositionen åtminstone säger sig ha höga ambitioner för Sverige för att klara jobben, välfärden och de offentliga finanserna. Deras lösning är annorlunda än alliansregeringens. De talar om högre skatter på område efter område. De talar om högre boendekostnader. Det talar om rättvisare skatter och att de med de höga inkomsterna ska betala mer skatt. Samtidigt kan man fråga sig om rättvisan i den socialdemokratiska världen är att miljonären inte ska betala förmögenhetsskatt medan änkan som bor i ett hus och lever på sin pension ska få väsentligt höjda boendekostnader.
Vilka är då de höginkomsttagare som Socialdemokraterna talar om och som ska betala mer skatt? I vulgärdebatten säger Socialdemokraterna att det är den rikaste halvan som får mer än 80 procent av skattesänkningarna i dag. Enligt oppositionen börjar den rika halvan med förskollärare. En månadslön på 19 700 kronor räcker för att kvala in i den rikaste halvan, enligt oppositionen. Jag är övertygad om att många är förvånade över det synsättet.
Fru talman! Socialdemokraterna talar dessutom om den mest privilegierade gruppen som ska klämmas åt hårdare. Den gruppen består av de med inkomster om 38 000 kronor i månaden eller mer. Jag undrar om en rektor, en kommissarie eller en ingenjör verkligen ser sig som en av de mest privilegierade personerna i landet.
De som utgör den rika halvan, eller de privilegierade i Sverige, i den socialdemokratiska tappningen är förmodligen mycket förvånade över den här utmärkelsen.
Fru talman! Angela Merkel sade för någon vecka sedan något mycket viktigt som även vi svenskar bör fundera på, nämligen att de länder som kan dra till sig internationella investerare och de mest kunniga, utbildade och intressanta människorna är de länder som kommer att lyckas och som kommer att kunna erbjuda en välfärd även i framtiden.
Det här synsättet är något av en ödesfråga även för Sverige, som jag ser det. Det synsättet borde de flesta börja fundera kring för att se hur vi ska dana framtiden och vilken politik som vi ska forma inför framtiden för att klara välfärden till alla. Det är som jag ser det ett nytt läge.
Fru talman! Avslutningsvis framhålls det i en av oppositionens skrivningar att det finanspolitiska rådet ser jobbskatteavdraget som ett risktagande. Samtidigt säger samma råd att jobbskatteavdraget är välmotiverat utifrån regeringens sysselsättningspolitiska målsättningar. Alliansregeringen har målsättningen att så många som möjligt ska ha ett arbete. Utifrån det synsättet har också den ekonomiska politiken formats i landet.
Här kan opposition och majoritet ha olika uppfattning, men jag konstaterar att av de opartiska bedömningar som har gjorts under den djupaste finanskrisen i mannaminne har Sverige klarat sig mycket bra i förhållande till andra länder. Det är alltså en offensiv politik som lyfter fram en fortsatt välfärd som den viktigaste frågan i dagens situation. Uppenbarligen har vi lyckats relativt väl.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut beträffande det fjärde jobbskatteavdraget och ser dessutom fram emot ett femte jobbskatteavdrag under kommande mandatperiod.
I detta anförande instämde Karin Nilsson (c).
Anf. 90 Marie Engström (V)
Fru talman! Först tänkte jag ställa samma fråga till Jörgen Johansson som jag ställde till Jessica Polfjärd.
Tycker Jörgen Johansson att han har fått valuta för pengarna, alltså ca 75 miljarder kronor i jobbskatteavdrag? Har det gett de sysselsättningssiffror som ni hade väntat er? Det kanske är dumt att säga 75 miljarder nu när fjärde steget inte är genomfört. Jag kan vara lite generös och dra av 10 miljarder, så vi säger 65 miljarder.
Det var min första fråga. Sedan har jag läst i bland annat Svenska Dagbladet att Centerns skattegrupp vill sänka skatten med ytterligare 38 miljarder kronor. Sänkta arbetsgivaravgifter, halverad moms och sänkt statsskatt var några av inslagen.
Jag har två frågor med anledning av det. Det står att Centerpartiet tycker att höjda skatter leder till sämre välfärd. För det första: Vad bygger man det på? För det andra: Om vi ska sänka skatter med ytterligare 38 eller 40 miljarder kronor, hur ska det finansieras?
Det står inte en rad i den artikeln om hur Centerns skatteförslag ska finansieras, och jag vet att Centern brukar vara ett parti som mycket nogsamt läser andra partiers motioner och brukar höra av sig ganska högljutt om man inte har finansierat varenda krona.
Anf. 91 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Det är intressant att Marie Engström är intresserad av Centerpartiets skattepolitik. Det tackar vi för.
Vad gäller valuta för de pengar som vi har satsat i jobbskatteavdraget kan vi konstatera att av de bedömningar som har gjorts av de tre första jobbskatteavdragen ser man att de i en normal konjunktur bör skapa i storleksordningen 150 000 nya jobb. Vi tror att det här är en riktig väg att gå.
Sedan är det grundläggande för att trygga välfärden - vilket den tidigare regeringen misslyckades med - att så många som möjligt har arbete så att vi får in så mycket pengar som möjligt till statskassan. Det är också det tankesättet som vi har haft när vi har diskuterat i skattegruppen inom Centerpartiet. Lite av det synsätt som Merkel uttalade i Tyskland har också präglat den framtidsvision som vi har.
Vad gäller finansieringen har vi sagt att det blir av när statsfinanserna så tillåter. Vi har en finansiering klar i storleksordningen 20-22 miljarder. Det fordras mer, men vi har också sagt att när statsfinanserna så tillåter vill vi ha ett ytterligare jobbskatteavdrag i storleksordningen 10 miljarder.
Vi vill dessutom ta bort värnskatten så att det lönar sig mer att utbilda sig. Vi konstaterar att en satsning på utbildning i Sverige lönar sig näst sämst i världen. I Portugal lönar det sig bäst, och det är bara i Danmark som det lönar sig sämre att satsa på en utbildning än i Sverige.
Så här kan vi inte ha det om vi ska klara de utmaningar som vi har i framtiden. Vi måste kunna dra till oss de mest intressanta människorna. Vi måste kunna stimulera människor att utbilda sig så att vi har en hög kunskapsnivå i det här landet. Det är det som vårt skatteförslag går ut på.
Anf. 92 Marie Engström (V)
Fru talman! Att investera i utbildning är naturligtvis väldigt positivt. Frågan är om just skattenivåerna är det centrala i de sammanhangen. Jag fastnade för något som Jörgen Johansson sade om normal konjunktur. I ett normalt konjunkturläge skulle vi ha fått si och så många jobb med jobbskatteavdraget, sade han.
Men regering är regering, och en regering ska styra. Det var inget normalt konjunkturläge för ett och ett halvt år sedan. Nu kanske det håller på att repa sig, och Jörgen Johansson redogjorde lite grann för återhämtning i sitt anförande. Idén är ju att en regering ska laga efter läge och inte blunda för verkligheten och bete sig som om det var en normal konjunktur. Vi är helt överens om att det inte var det. Det var mot bakgrund av det som jag ställde min fråga.
Varför är jag intresserad av Centerns förslag? Ja, Centern ingår i en allians, och delar av Centerns politik kommer ni naturligtvis att gå till val på. Om olyckan skulle vara framme och ni bildar regering igen blir er politik en del av regeringens politik. Jörgen Johansson säger att ni inte har finansierat förslaget fullt ut, men det finns ca 20 miljarder till finansiering. Då blir jag väldigt nyfiken. Vad skulle detta vara för finansiering?
Anf. 93 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Jag ska slutföra förklaringen av utbildningssatsningen. Vi sänker statsskattenivån med 5 procent. Det gör vi inte genom att ta bort det som normalt kallas värnskatten, de 5 procent på toppen i statsskatteskalan, utan vi gör det genom att sänka i första steget från 20 till 15 procent. Det innebär att fler människor omfattas av sänkningen. Vi anser att det är en stimulans, och vi får en bättre profil på hela förslaget genom detta. Samtidigt avskaffar vi i realiteten värnskatten.
Satsningarna för något år sedan i jobbskatteavdragen gjordes för att stimulera så att människor inte blir fast i en långtidsarbetslöshet. Det är bland annat detta som ligger till grund för att jobbskatteavdraget infördes i den då rådande konjunkturcykeln.
Beträffande finansieringen får vi återkomma. Det finns ett otal finansieringsförslag, bland annat en höjning av CO2-skatterna, en grön skatteväxling, en förändring av uppskoven, som vi tidigare har varit inne på här i dag, och sänkt reavinstbeskattning som ger ett visst överskott och som vi disponerar. Som sagt har vi 20-22 miljarder i dag. Den plan vi har är långsiktig och sträcker sig till 2014 eller kanske något år längre bort.
Däremot finns det vissa saker som vi sätter i första rummet. Det är sänkningen av tjänstemomsen från 25 till 12 procent, jobbskatteavdraget och givetvis värnskatten.
Anf. 94 Laila Bjurling (S)
Fru talman! Även jag är intresserad av Centerpartiets skattepolitik. Jag har läst att ni ska sänka skatterna med ytterligare 38 miljarder kronor, och jag hör Jörgen Johansson säga att han ser fram emot det femte steget i jobbskatteavdraget under nästa mandatperiod. Det kanske kommer ännu flera.
Sverige är ett extremt exportberoende land. Ändå tror ni tydligen på den borgerliga sidan att det är sänkta skatter som skapar de nya jobben. För mig är det obegripligt. Kan det vara så att ni från Centerpartiets sida tror att man med sänkta skatter och försämringar i a-kassan kan försvaga facken så pass mycket att lönerna kan sänkas och att det är med låga löner vi ska konkurrera med omvärlden? Vad tror Jörgen Johansson fungerar bäst i konkurrensen med andra länder - låga löner eller en välutbildad arbetskraft?
Vi socialdemokrater vet svaret. Därför tycker vi att det är bättre med en aktiv utbildnings- och arbetsmarknadspolitik än sänkta skatter. Om ni sänker skatterna för att öka konsumtionen ska man rikta skattesänkningarna till dem som har den lägsta konsumtionen i så fall. Ännu bättre vore att se till att de som är arbetslösa och sjukskrivna får en hyfsad ersättning så att de kan hålla sin konsumtion uppe. De kommer säkert att konsumera betydligt mycket mer än både Jörgen Johansson och jag gör om vi får jobbskatteavdrag.
Jörgen Johansson talade lite grann om vilka skatter som ska sänkas, dessa 38 miljarder, men jag hörde inte hur det ska betalas. Jörgen Johansson säger att de har 22 miljarder - ja, på bekostnad av vilken välfärd då?
Anf. 95 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Visst är det härligt, Laila, att Socialdemokraterna är intresserade av Centerpartiets skattepolitik. Jag har en förhoppning om att vi ska kunna få en så bred överenskommelse som möjligt och ser även fram emot att man återupptar de breda diskussioner som man hade i början av 90-talet. Jag tror att det är en förutsättning för att få en hållbarhet i landet. Förhoppningen finns, men om vi kan nå ett bra resultat återstår att se.
Vi är ett exportberoende land. Det är det som är den framtida utmaningen. Det gäller att vi anpassar oss efter den situation som vi kommer att befinna oss i, för det här kommer att bli än mer framträdande i framtiden.
Det är inte via låga löner vi ska konkurrera, jag tror inte att det är en framkomlig väg, men väl med välutbildade människor. Ska vi vara attraktiva och få människor från andra länder med en bra utbildning att flytta hit är det knappast med låga löner som vi kommer att kunna attrahera dessa.
Laila Bjurling tog i sitt anförande upp arbetslinjen och undrade om arbetslinjen var något nytt. Det var bland annat för att alliansregeringen hade en trovärdig politik beträffande arbetslinjen som det blev ett regeringsskifte. Den tidigare regeringen hade inte någon trovärdighet på det området.
Vi befinner oss på en känslomarknad, och då skulle jag vilja ställa en fråga till Laila Bjurling. Befolkningens tilltro till landets ekonomi och utvecklingen de senaste sex månaderna är i dag dubbelt så stor som den var i augusti 2006, med en socialdemokratisk regering i högkonjunktur. I dag är det en alliansregering i den största finanskris vi har haft i mannaminne. Är det inte besvärande?
Anf. 96 Laila Bjurling (S)
Fru talman! Det besvärar mig inte speciellt mycket att människor i dag har lite hopp om att det ska bli lite bättre än vad det har varit i den allra djupaste finanskris vi haft sedan 30-talet. Dessutom har vi en lågkonjunktur som till stor del - den kanske inte precis är hemmagjord - har blivit förstärkt av den borgerliga politiken. När hjulen börjar snurra lite långsamt igen och det finns vissa tecken på att det kanske blir lite bättre i ekonomin i och med att den djupa gropen så att säga har bottnat, är det inte speciellt konstigt om människor har lite större hopp om att det ska bli bättre nästa år än vad det har varit det här "skitåret", som er arbetsmarknadsminister uttryckte det.
När jag lyssnar på Jörgen Johansson och försöker förstå vad ni säger får jag intrycket att ni helt enkelt är övertygade om att man måste ha morötter för att jobba. Alla människor ska ha en morot, det måste vara sänkt skatt, annars jobbar vi inte särskilt mycket. De som är sjukskrivna eller arbetslösa ska däremot piskas, riktigt rejält piskas, så att de inte blir kvar i arbetslöshet eller sjukskrivning.
Jag tror inte att unga människor när de ska välja sitt framtida yrke och sin framtida utbildning när de är i gymnasieåldern och funderar på vad de ska fortsätta med på högskolan funderar på om de får ett jobbskatteavdrag eller inte och hur stort det där jobbskatteavdraget kommer att bli. Jag tror att det är helt andra drivkrafter som avgör när människor väljer utbildning och som gör att människor vill jobba. Det är en väldigt cynisk människosyn, tycker jag, som den borgerliga sidan visar när man inte tror på människans vilja att vara med och bidra. Det är i alla fall inte en syn som vi socialdemokrater delar. Vi är fullständigt övertygade om att människor vill arbeta, de arbetslösa vill ha ett jobb, och den sjuka vill bli frisk. Det är ingen som helst tvekan om den saken.
Anf. 97 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Jag kan hålla med om att det är olika parametrar som spelar roll för om man vill jobba eller ej. Men har man ett utfall av sitt arbete som innebär att man får ett ökande självbestämmande över sitt liv är det givetvis en stimulans. Har vi däremot ett system där skillnaden mellan att vara hemma och att gå till jobbet är för liten ekonomiskt kan jag naturligtvis börja överväga om det är värt det. Då kommer den typen av diskussioner upp, tveklöst, för det är människor vi pratar om.
Jag vill återgå till jämförelsen mellan situationen under förra valperioden och situationen i dag. Befolkningens syn på den privata konsumtionen de senaste sex månaderna är i dag på samma nivå som den var i augusti 2006. Men jag betonar att det då var en s-regering och högkonjunktur. I dag är det en alliansregering i den största kris vi haft i mannaminne.
Det var ingen speciell företeelse bara i augusti 2006 som gjorde att man låg dåligt till, utan man låg dåligt till redan från mitten på 2004 och fram till valet. Under våren 2006 var det en viss uppgång, men sedan dalade det igen i augusti. I dag är vi alltså uppe på en nivå som är betydligt högre än den varit sedan mitten på 2004.
Nu pratar jag om människors känslor, inte om det sakliga. Det är precis det som spelar roll när man väljer politiska partier och så vidare. Därför är det så viktigt hur detta fungerar, både för Laila Bjurling och för mig. Jag frågar återigen: Är det inte besvärande att människor har känslan av att det i dag, i en stor finanskris, är bättre än det var när Socialdemokraterna satt i regering?
Anf. 98 Helena Leander (Mp)
Fru talman! Jag blev inte riktigt klar på Jörgen Johanssons resonemang om den rika halvan och den privilegierade delen - halvan var det väl kanske inte. Var det en anklagelse mot alla i oppositionen? Var det någonting som Socialdemokraterna hade uttryckt? Jag har i alla fall svårt att förstå hur den rika halvan skulle kunna vara några andra än de som tjänar mer än medianlönen, och den ligger i alla fall en bra bit över de 18 000 eller vad det nu var som Jörgen Johansson nämnde.
Däremot tycker jag nog att den som tjänar 38 000 i månaden kan anses vara hyfsat privilegierad. Man skulle kunna ha en vulgärdebatt om att det bara är supermiljardärerna som ska betala mer i skatt, men vi vet alla här att det inte ger några stora pengar, för de är inte så många. Vill vi ha ett solidariskt skattesystem där de som tjänar mer också betalar mer i skatt - skatt efter bärkraft helt enkelt - måste människor som tjänar hyfsat mycket, kanske kring 38 000, 40 000, 43 000, någonstans där i krokarna, kunna vara med och betala mer pengar. Det tycker inte jag är så konstigt.
Finanspolitiska rådet pratades det också om. Det är lite intressant att de lyfter fram detta som ett risktagande - inte jobbskatteavdraget i sig, men att det är en ofinansierad reform, en permanent skattesänkning som är ofinansierad. Det är inget konstigt med att man har en ofinansierad skattesänkning i en lågkonjunktur som stimulansåtgärd, men detta är tänkt att gälla för evigt. Då är frågan hur man tänker plocka in dessa pengar efteråt, när konjunkturen vänder och man vill börja komma tillbaka till överskott igen. Jag utgår verkligen ifrån att regeringen inte har för avsikt att fortsätta att köra med underskott även i andra konjunkturlägen. Är det då så att man har andra skatter på lut som man tänker höja, eller är det nedskärningar vi behöver fundera på?
Något som jag också tycker är intressant med Finanspolitiska rådet när det gäller jobbskatteavdraget är att man redan i den tidigare rapporten funderade på om det inte var så att man redan hade börjat se de största effekterna av jobbskatteavdraget och att ytterligare jobbskatteavdrag inte skulle ge något större resultat. Vad säger Jörgen Johansson om det?
Anf. 99 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Finanspolitiska rådets kommentarer är alltid intressanta att följa. I det här fallet säger man att det finns en risk på grund av att det inte är finansierat, precis som jag försökte belysa, som Miljöpartiet har tagit upp i sin reservation och som även Helena Leander säger. Samtidigt säger man att regeringen för en aktiv politik och att jobbskatteavdraget är en bra väg att gå.
Då kan man fundera på hur man kan genomföra detta utan att finansiera det. Tanken i den planering som finns från regeringens sida är att genom att fler kommer i arbete när det vänder kommer detta att innebära att man har kommit i balans någon gång i slutet av 2011 eller 2012. Då är situationen återställd. Men vi kan inte bortse från att vi nu befinner oss i den djupaste finanskris vi haft i mannaminne. Här gör man satsningar för att klara sig ur krisen, och det visar sig i jämförelse med andra länder att vi har lyckats relativt väl.
När jag talade om den rika halvan respektive den privilegierade halvan var det inget angrepp på Miljöpartiet. Det är en analys jag har gjort av de medieskriverier och presentationer som har gjorts av det socialdemokratiska budgetalternativet. Det är bland annat där den här vokabulären används - kanske inte direkt i skrivningen där, men i vulgärmedierna pratar man om den rika halvan. Då är gränsen 19 700 i inkomst. Jag tror att de som ligger på den lönenivån är mycket förundrade över det synsättet.
Sedan har vi den privilegierade halvan. Jag kan hålla med om att 38 000 kronor inte är någon dålig lön. Men jag tror inte att man skulle karaktärisera sig som den privilegierade halvan. I folkmun normalt är nog människor med inkomster och lönenivåer som är betydligt högre än 38 000 kronor den privilegierade delen.
Anf. 100 Helena Leander (Mp)
Fru talman! Det är rätt att vi har lyckats klara oss hyfsat väl genom krisen för att vi - och då menar jag vi gemensamt: regeringar av olika kulörer och stödpartier av olika kulörer - har byggt upp ett överskott som vi har kunnat använda nu under krisen. Det är väldigt bra. Men frågan är vad man ska göra sedan.
Jag vet inte om jag ska tolka Jörgen Johanssons tal om jobbskatteavdrag som att vi nu är tillbaka i den tid då man diskuterade dynamiska effekter och att skattesänkningar på något sätt skulle betala sig själva, så att man inte skulle behöva betala dem. Jag hoppas att så inte är fallet, för det är väldigt viktigt att vi har god ordning i våra finanser.
Nåväl! Frågan är vad som kommer härefter. Finanspolitiska rådet har som sagt redan tidigare diskuterat hur länge man kan få effekt av jobbskatteavdraget och när det egentligen inte ger så mycket mer. Nu säger Jörgen Johansson att han ser fram emot ett femte steg. Är det någonting som är gemensamt för hela alliansen? Vi får ofta frågor om vad vi går till val på för skattepolitik. Har ni pratat ihop er om det? Blir det ett femte steg och ett sjätte? När tar det slut? När lönar det sig att arbeta?
Anf. 101 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Det är så inom alliansen likaväl som inom det röda laget att det är flera partier. Vi har inget majoritetsparti som självt kan gå ut och säga hur det ska vara, utan partierna har sina egna liv. I vårt fall har en skattegrupp suttit och gjort analyser inför framtiden, även analyser av hur man runt om i världen i övrigt ser på ekonomiska förändringar och så vidare och hur det påverkar landet Sverige.
Vi lever i en global värld. Vi lever i ett samhälle som inte ser ut som det gjorde så sent som för fem sex år sedan. Det gäller att tänka nytt i många fall. Därav har vi kommit fram till att ett femte jobbskatteavdrag kan vara berättigat under kommande period. Vi har inte i våra beräkningar använts oss av begreppet "dynamiska effekter", utan vi försöker här få en klar finansiering av de förslag vi lägger fram.
Det känns också tryggt att höra att Helena Leander tycker att det är god ordning i finanserna och att vi gemensamt har sett till att vi är i den situation vi är. Jag tycker att det låter bra inför framtiden att det synsättet finns hos Miljöpartiet, om det skulle behövas en förstärkning i det här laget också.
Anf. 102 Agneta Berliner (Fp)
Fru talman! Jag yrkar bifall till skatteutskottets förslag i betänkande SkU23 och avslag på reservationerna. Vi debatterar alltså nu del fyra i jobbskatteavdraget, som kommer till årsskiftet och innebär att det ska löna sig bättre att arbeta och att det ska löna sig bättre att arbeta mer.
Det som är grundläggande i alla de här jobbskatteavdragen är att man ska se och premiera arbetets värde, att flit ska löna sig, att det arbete som man utför ska löna sig och att det inte bara är vägen utan också arbetet som är mödan värt.
Med det fjärde jobbskatteavdraget kommer 99 procent av alla som arbetar heltid att ha fått skatteminskningar på mer än 1 000 kronor i månaden, mer än 1 000 kronor mer i plånboken varje månad. Det har funnits lite olika exempel här när det gäller yrkeskategorier. Det har pratats om vårdbiträden. Jörgen hade en hel uppräkning. Eftersom jag kommer från skolstaden Västerås tar jag, inte helt oväntat, upp två vuxna i en familj där båda är gymnasielärare.
För dem kommer det att bli över 3 500 kronor mer i månaden. Detta är personer som lagt en väldigt stor del av sitt liv på utbildning och som oftast lägger otroligt mycket tid och, ska jag säga, glädje i sitt yrke. De gör det inte bara inom den ordinarie arbetstiden utan många gånger också vid sidan om.
När räkningarna ska betalas gör det skillnad att ha 3 500 kronor mer i månaden. Det blir 42 000 kronor mer i plånboken per år för ett sådant hushåll. Jag tycker att vi ska se och prata om jobbskatteavdraget som en faktisk löneökning, för det är det.
Jobbskatteavdraget är en åtgärd för att främja sysselsättningen och för att fler ska arbeta mer. Men det finns, fru talman, en annan viktig aspekt som har varit uppe lite grann i debatten, och det är att de som arbetar får förfoga över en större del av sina inkomster. Människorna i Sverige får större möjlighet att fatta egna beslut i sin egen vardag. Även om inkomstskatten fortfarande är den största kostnaden i de flesta hushålls budgetar gör alltså jobbskatteavdragen det lättare. Sänkt inkomstskatt är en frihetspolitik.
Laila Bjurling var, om jag uppfattade det rätt, inne på om skatten spelar roll för sysselsättningsnivåerna. Hon menade att det finns mycket annat som påverkar hur mycket man vill jobba och vilket yrke man väljer. Så är det givetvis, men för något år sedan - och det tror jag att jag har haft uppe tidigare - kom det en rapport från Åsa Hansson som är filosofie doktor vid Lunds universitet. Hon visade i rapporten att mycket av senare tids forskning visar just att skatter spelar en roll för sysselsättningsnivån och därmed givetvis arbetslösheten.
Då handlar det inte enbart om att sänkta arbetsgivaravgifter ökar antalet jobb - även om det handlar om det också - utan om att höga inkomstskatter är en viktig förklaring till att vi arbetar färre antal timmar i Europa än på andra håll i världen. Det handlar också om att en sänkning av skatten påverkar valet av utbildning, hur hårt man arbetar och hur många timmar man arbetar.
Vi ska självklart betala skatt för vår gemensamma välfärd, men vi ska inte ha så höga inkomstskatter att det nästan är omöjligt att få pengar över till sparande. Den som har tillgångar i dag har ofta fått dem på ett helt annat sätt än genom att arbeta. Det kan vara lotto, arv eller att man har köpt ett hus när man var ung som haft en värdestegring och som man sedan när man blivit äldre har sålt och fått pengar för. Jag tycker att man verkligen ska ha en reell möjlighet att arbeta sig till tillgångar och skapa sin egen välfärd, och det får man genom jobbskatteavdragen.
Var tredje svensk har noll tillgångar eller mindre. Det tycker inte jag är okej. Varför ska inte vanligt arbete löna sig? Det tycker jag är frågan vi ska ställa till oppositionen. Som liberal tycker jag självklart att var och en ska bestämma så mycket som möjligt över sitt liv, och därför är det viktigt att man får bestämma så mycket som möjligt också över sina inkomster.
Det finns en utmärkt sajt, fru talman, som har adressen www.jobbskatteavdrag.se. Där kan man räkna ut effekterna av jobbskatteavdragen, både de tidigare och det som kommer, i sin egen plånbok. Jag hoppas att många i Sverige kommer att göra det. Oavsett vad oppositionen säger är det så att låg- och medelinkomsttagare i relation till lönen får de största inkomstskattesänkningarna. Sedan kan vi såklart diskutera var gränsen mellan en medelinkomsttagare och en höginkomsttagare går.
Något som jag också tycker är värt att påpeka är att ungefär 265 000 personer som har inkomst från aktiv näringsverksamhet, det vill säga företagare, också berörs av detta fjärde jobbskatteavdrag. Det är mycket bra att även företagarna får mer i plånboken. Det är de värda.
I oppositionens budgetalternativ för ett år sedan skilde det mer än 20 miljarder i skattehöjningar mellan å ena sidan Socialdemokraterna och Miljöpartiet och å andra sidan Vänstern. I budgetförslagen nu skiljer det efter vad jag har kunnat se ännu mer än så. Hur ni kommer att få ihop ert gemensamma budgetalternativ är ert problem, men det jag tycker att man ska vara tydlig med är att väljarna kan vara helt säkra på att det i en rödgrön budget kommer att bli skattehöjningar för löntagare.
Jobbskatteavdragen har ökat löntagarnas makt över sin vardag och gjort dem bättre rustade för att möta ekonomiska påfrestningar. Sänkt skatt på arbete ger mer pengar kvar av lönen, och det är bra.
Anf. 103 Laila Bjurling (S)
Fru talman! Agneta Berliner! Det finns inga som helst belägg för att sänkt skatt ger fler jobb. Jag nämnde i mitt anförande en forskningsrapport som tvärtom visar att det som ger fler jobb är starka parter på arbetsmarknaden och makroekonomisk samordning. Starka parter och arbetsmarknadspolitik ger fler jobb, inte sänkta skatter och försämrade villkor.
Arbetarrörelsens Tankesmedja har precis nu i dagarna kommit med en rapport från de arbetsmarknadspolitiska experterna Bo Jangenäs och Levi Svenningsson, som är väldigt kända och duktiga. De kommer också till den alldeles självklara slutsatsen att det måste finnas arbeten för att arbetslösheten ska minska. Det gör det inte nu, med den borgerliga politiken. Balansen mellan utbud och efterfrågan måste återskapas, säger de, genom en efterfrågestimulerande ekonomisk politik och en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Om inte forskningen duger som bas kan man titta på verkligheten. Jag nämnde också i mitt anförande att novembersiffrorna från Arbetsförmedlingen visar att det i år är 92 000 fler arbetslösa än förra året. Det är 92 000, Agneta Berliner, med era jobbskatteavdrag. Hur ska ni förklara det för de arbetslösa?
Anf. 104 Agneta Berliner (Fp)
Fru talman! Jag tycker att Laila Bjurling och socialdemokratin gör det oerhört enkelt för sig om de säger att det är den borgerliga politiken som gör att det inte finns några jobb. Jag tycker att det visar antingen att det bara är en del i retoriken eller att de har väldigt dålig kunskap om hur företagande och arbetsmarknad hänger ihop. Vi har fortfarande en lågkonjunktur här i Sverige, och det har vi haft ett tag. Jag tycker inte heller att Socialdemokraterna ska glömma bort att det när de satt i regeringsställning var en riktigt ordentlig högkonjunktur, och då ökade arbetslösheten. Man får nog alltså ha lite koll på vad man pratar om, tycker jag.
När det gäller forskning får vi väl göra så att vi skickar våra forskningsrapporter till varandra, och sedan får vi se om vi kan hitta någon glädje i det. Jag tar gärna emot den som du hade, och jag ska - om du vill - skicka Åsa Hanssons till dig.
Anf. 105 Laila Bjurling (S)
Fru talman! Ja, vi ska nog hålla lite koll på siffrorna. Senast vi var i regeringsställning var vi det i tolv år, och det var inte högkonjunktur hela tiden. Det var både lågkonjunktur och högkonjunktur. Men när vi lämnade över regeringsmakten till den borgerliga sidan efter valet 2006 var det inte någon höjd arbetslöshet. Då gick det som tåget, och antalet arbetande människor ökade hela tiden. Men snart nog efter att ni kom till makten minskade det, trots era jobbskatteavdrag. Jag ska inte säga tack vare, för det var kanske inte jobbskatteavdragens skuld att arbetslösheten ökade, men de hjälper inte till att skapa de jobb ni pratar om.
Agneta, du pratade om din gymnasielärare som skulle få ungefär 1 700 kronor mer i månaden med er politik. Det kanske stämmer - om hon inte tillhör de 60 000 som enligt regeringens egna beräkningar får lov att gå från den offentliga sektorn nästa år. I och med att hon förlorar sitt jobb försvinner ju de 1 700 med ett penndrag, direkt. Hon får inget jobbskatteavdrag om hon blir arbetslös eller sjuk. Dessutom får hon med er politik ingen rejäl, hyfsad a-kassa heller. I dag är det bara 10 procent av de arbetslösa som får 80 procent av sin lön i a-kassa. Så kan det se ut för en gymnasielärare i borgarnas Sverige.
Anf. 106 Agneta Berliner (Fp)
Fru talman! Vi har helt olika fokus. Jag menar att alliansregeringen, Folkpartiet och även jag har fokus på dem som arbetar och att det ska löna sig, medan Laila Bjurling och socialdemokratin har fokus på dem som inte har arbete. Det är fortfarande så att det finns betydligt fler gymnasielärare i Sverige som har arbete än som inte har det.
Jag skulle vilja fråga dig: Vad säger ni till gymnasieläraren, vårdbiträdet i Norberg eller var man nu befinner sig? Vad säger ni till de låg- och medelinkomsttagare som ni träffar när ni ska förklara för dem att ni kommer att höja skatten rätt rejält och att de alltså kommer att ha mycket mindre i plånboken med ert sätt att vilja budgetera för Sverige?
Anf. 107 Lennart Sacrédeus (Kd)
Fru talman! Jag vill å Kristdemokraternas vägnar yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet om jobbskatteavdrag 4 och avslag på respektive oppositionspartis reservation.
Fru talman! Såväl svenska som internationella erfarenheter visar att en politik som gör det mer lönsamt att arbeta eller att bedriva aktiv näringsverksamhet är avgörande för en varaktig, ökad sysselsättning och minskad frånvaro på arbetsmarknaden. En lägre skatt på arbetsinkomster ökar också individernas självbestämmande över den egna inkomsten och gör att fler kan försörja sig på sin lön. Med det fjärde steget beräknas den totala stimulansen via jobbskatteavdraget år 2010 uppgå till 74 miljarder kronor.
Fru talman! Staten äger inte medborgarnas löner. Skatt ska samtidigt betalas efter bärkraft. Vi ska gemensamt och solidariskt bära den börda som vår gemensamma välfärd kräver. Alla ska inte betala lika mycket. Högavlönade ska betala mer i skatt än lågavlönade.
Jag är som kristdemokrat och företrädare för ett av allianspartierna glad att vi har genomfört jobbskatteavdraget, att vi nu fortsätter med det i ett fjärde steg och att vi ser jobbskatteavdraget som ett förvärvsavdrag först och främst inriktat på låg- och medelinkomsttagare. Varje månad får nu dessa inkomstgrupper ett extra angeläget tillskott i plånboken av pengar som de har jobbat ihop och som rättmätigt tillhör dem själva.
På ett år motsvarar summan av de jobbskatteavdrag vi har genomfört en extra månadslön, en trettonde månadslön, för det vårdbiträde som vi har talat så mycket om, den bibliotekarie, den lärare eller den byggnadsarbetare som vi kan se framför oss, oavsett om han eller hon bor i Mora eller i Mellerud.
Alltför höga skattenivåer, fru talman, inkräktar på den enskilda människans och familjens rätt och ansvar att förverkliga grundläggande värden och livsmål.
Fru talman! Att höja skatten innebär inte nödvändigtvis att mer pengar flödar in i statskassan. Att höja skatter innebär också effektivitetsförluster i ekonomin. Detta är oerhört allvarligt, speciellt i det konjunkturläge som råder just nu. Det sista som företagarna behöver nu är ytterligare pålagor som gör det svårare att överleva.
Fru talman! Det sista som löntagarna behöver just nu är ytterligare pålagor som gör det ännu svårare att överleva. För den enskilda individen och för familjen innebär det naturligtvis en välfärdsförlust och en frihetsförlust, för dem som i dag lever på marginalen, att få sina skatter höjda.
Mitt råd, Kristdemokraternas råd och alliansens råd till oppositionen är att inte ta bort jobbskatteavdraget från vårdbiträdet, från byggnadsarbetaren eller från läraren. Låt det vara kvar. Dra inte ned efterfrågan i samhället.
Fru talman! De skattesänkningar som vi i alliansen har genomfört i form av jobbskatteavdrag innebär alltså en förstärkning av inkomsterna motsvarande en 13:e månadslön. I ett antal länder på kontinenten, inte minst katolska länder, har man den traditionen vid jul att löntagarna av sin arbetsgivare får en extra månadslön utbetald. Denna tradition har vi inte i Sverige, men man kan ju säga att ett borttaget jobbskatteavdrag 1, 2, 3 och 4 innebär att det vi nu har tillskapat med en 13:e månadslön i vårt land skulle försvinna.
Fru talman! Jobbskatteavdragen innebär, som sagt, att det blir mer lönsamt att arbeta men också att vara företagare. Det ökar sysselsättningen, det stimulerar tillväxten och det förbättrar de offentliga finanserna. Detta, fru talman, är något som har konstaterats både av Konjunkturinstitutet och av Finanspolitiska rådet. Jag vill gärna upprepa att det handlar om betydande belopp för den enskilde löntagaren som om det avskaffas skulle försämra hennes och hans köpkraft och ekonomiska situation.
Jag vet att det finns ett stort engagemang och patos kring skattefrågor i alla riksdagens partier och att ni från oppositionens sida tycker att vi har sänkt skatter för mycket. Men tänk också på att höjda skatter innebär en försämrad levnadssituation för enskilda som får behålla mycket mindre av sin lön.
Vi har, fru talman, konstruerat jobbskatteavdraget på det sättet att den största procentuella sänkningen av skatten går till den som tjänar minst. Det har förts en berättigad debatt här i dag om man ska räkna i procent eller kronor. Ni vet alla att det i löneförhandlingar är ett naturligt inslag från de fackliga företrädarna att se lönehöjningarna i procent, normalt inte i kronor. Vi kan konstatera att när det gäller jobbskatteavdraget kan en läkare med en genomsnittsinkomst få 3 procent i skattesänkning och vårdbiträdet 8 procent.
Fru talman! Dagens debatt handlar alltså om det fjärde jobbskatteavdraget. Vi är många - och jag tillhör dem - som har förfäktat att vi ska se det som ett förvärvsavdrag, som ett obyråkratiskt och generellt sätt att återställa det avdrag för inkomstens förvärvande som tidigare var relativt gynnsamt men som över tiden har urholkats. Ett jobbskatteavdrag är ett generellt, obyråkratiskt förvärvsavdrag.
Mitt under brinnande finanskris har alltså alliansregeringen dessutom sänkt skatterna två gånger för pensionärerna med sammantaget 5 ½ miljard kronor. Detta gör vi inte som temporära åtgärder, som Finanspolitiska rådet rådde regeringen, utan vi gör detta på ett permanent sätt.
Oppositionen pekar i sina tre reservationer på en vilja att utjämna skatteskillnaderna mellan löntagare och pensionärer. Men de gör det på ett sätt som inte stärker löntagarkollektivet utan bäddar för en höjning av skattetrycket. Att jämna ut mellan löntagare och pensionärer med en höjning av skattetrycket som huvudinstrument gör det inte bättre för vare sig pensionärerna eller löntagarna.
Fru talman! Vänsterpartiet vill höja skatterna med 55 miljarder kronor på ett år, Socialdemokraterna med 20 miljarder och Miljöpartiet med 17 miljarder. Vi i alliansen och Kristdemokraterna anser att detta leder fel.
Fru talman! Nu är det juletider: Tänk på de länder som utbetalar en 13:e månadslön. Ta inte bort den extra månadslön som i praktiken har tillfallit de breda löntagargrupperna genom jobbskatteavdrag 1, 2, 3 och 4.
Anf. 108 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Likt Laila Bjurling och många andra är jag flitig läsare av LO-tidningen. Det är en nöjsam läsning mestadels. Som av en händelse råkar även jag ha läst den artikel i nr 36/2009 som Laila Bjurling refererade till. Jag vill gärna inför riksdagen komplettera med några rader ur den artikeln. Jag råkade ha den urklippt eftersom den var så intressant. Den handlade om två som bor i Danderyd och heter Roger och Evamari. Roger är tennistränare, tror jag. Så här står det:
"Även Rogers tränarjobb känns säkert. Och åtminstone med LO-mått har familjen bra inkomster. Efter två års anställning tjänar förarna på Stockholmståg 32.647 kronor i månaden. Med ob och andra tillägg brukar Evamari få 34.000 före skatt. Roger tjänar 24.000." De kan båda tillgodogöra sig jobbskatteavdraget.
Detta är intressant. Laila Bjurling gjorde en jämförelse med Mellerud. Det är bekymmersamt där. Men sanningen är ju den att Socialdemokraterna, förmodligen med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vill bekämpa Roger och Evamari.
Vad får de då ut i jobbskatteavdrag nästa år? Nu vill ju Laila Bjurling inte ta bort alltihop utan bara den sista delen, men vad får de ut? Det är lätt att räkna ut det eftersom lönerna står så exakt angivna här. Evamari får 1 724 kronor i månaden nästa år, en förhöjning med 252 kronor, och Roger får i storleksordningen 1 500 kronor.
För den familjen gör det 3 200 kronor per månad. Det gör på ett år ungefär 38 000 kronor. Och på en mandatperiod - den som ni ska avskaffa detta på - handlar det för familjen Evamari och Roger om ett inkomstbortfall på i storleksordningen 153 000 kronor i kontanter.
Man ska ha klart för sig hur mycket pengar detta är. Det är därför, Laila Bjurling, som det är svårt att ta bort alltihop, även om jag har förstått att ni är ideologiskt emot jobbskatteavdraget. Det handlar om ett stort antal miljarder.
Därför är min fråga, som har förblivit obesvarad under hela mandatperioden, fortfarande väldigt relevant. Jag brukar ställa den till Lars Johansson, men han har inte yttrat sig här nu, så jag kan väl ställa den till Laila Bjurling, som kommer från en annan stad där Volvo har stor verksamhet. Dess värre är den verksamheten nu lite mindre på grund av att utlandet inte köper alla jordbruksmaskiner.
Laila Bjurling, den fråga som ni måste ställa er om ni vill ta bort alla dessa pengar är: Hur många Volvobilar mer kommer det att säljas om man drar undan 100 miljarder i köpkraft? Hur många fler jobb kommer det att bli av detta?
Det handlar inte bara om Evamari och Roger i det rika Danderyd och om andra spårvägsförare som tjänar 32 467 kronor i månaden. Det handlar om vår samhällsekonomi också. Hur många fler Volvobilar kommer att säljas om ni höjer skatterna med ytterligare 100 miljarder? Det är en intressant fråga. Jag förväntar mig inget bra svar på den.
Beslut, Genomförd
Betänkandet beslutades i kammaren 2 december 2009.Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1.
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Ett ytterligare förstärkt jobbskatteavdrag
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2009/10:42 och avslår motionerna 2009/10:Sk10 yrkandena 1 och 2, 2009/10:Sk11 yrkandena 1-5 och 2009/10:Sk12 yrkandena 1-3.- Reservation 1 (s)
- Reservation 2 (v)
- Reservation 3 (mp)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 0 106 0 24 m 83 0 0 14 c 23 0 0 6 fp 21 0 0 7 kd 17 0 0 7 v 0 0 16 6 mp 0 0 13 6 Totalt 144 106 29 70
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.