Eritrea

Betänkande 1990/91:UU3

Utrikesutskottets betänkande 1990/91:UU03

Eritrea

---

Innehåll

• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1990/91
UU3

Motionerna

1989/90:U634 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de nu inledda fredssamtalen mellan
Etiopiens regering och EPLF,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det eritreanska folkets rätt till
självbestämmande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en lösning av konflikten genom att det
eritreanska folket i en internationellt övervakad folkomröstning
får ta ställning till sin egen framtid,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en beredskap att åter resa frågan om
Eritrea i FN,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att Sverige klargör för
Etiopiens regering att fri lejd omedelbart måste garanteras alla
internationella hjälpsändningar varhelst de behövs i hela
Etiopien,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skyddet för internationella
hjälpsändningar.

1989/90:U635 av Inger Koch (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillsättandet av en rapportör med uppgift
att granska reglerna för mänskliga rättigheter i Etiopien.

1989/90:U640 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stöd för fredsprocessen och FN:s medverkan
i denna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svårigheterna att distribuera mat till de
eritreanska byarna,

1989/90:U642 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om läget i Etiopien.

1989/90:U646 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den bör fördöma Israels och
Sovjetunionens inblandning i Etiopiens inre angelägenheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sveriges regering uttryckligen erkänner det eritreanska folkets
självbestämmanderätt för att därigenom underlätta
fredsförhandlingarna mellan Etiopien och EPLF,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sveriges regering i förhandlingarna mellan Etiopien och TPLF
främjar en uppgörelse som leder till fred, fria val, mänskliga
och demokratiska rättigheter samt nationella rättigheter åt de
etiopiska nationaliteterna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sveriges regering skall verka för att den etiopiska regeringen
ger hjälpsändningarna till de svältande i norra Etiopien fri
lejd.

1989/90:U652 av Kent Carlsson och Eva Johansson (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det eritreanska folkets rätt till
självbestämmande.

Bakgrund

Det område som i dag är Eritrea har under historiens gång
stått under turkiskt, etiopiskt och egyptiskt-sudanesiskt
inflytande. Etiopien (Abessinien) har däremot alltid varit
självständigt. Under 1880-talet erövrades Eritrea gradvis av
italienarna som förklarade området för koloni år 1890. Under den
italienska koloniseringen innehades det eritreanska höglandet av
Etiopien, men i förhandlingar med Italien 1896--1897 accepterade
Etiopien den koloniala gränsdragningen. Eritrea blev därefter
språngbräda för de italienska expansionssträvandena mot Etiopien
som under åren 1935--1936 angreps och ockuperades. År 1941
befriades Etiopien av Storbritannien, och Eritrea lades under
brittisk militäradministration. Vid andra världskrigets slut
kunde segrarmakterna inte enas om vilken ställning Eritrea
skulle få, utan frågan hänsköts till FN.

Generalförsamlingen beslöt år 1950 (resolution 390 A/V) att
Eritrea skulle utgöra en autonom enhet (med betydande
självstyre) i federation med Etiopien. Sverige avstod vid
omröstningen. Under de tio år som federationen varade
begränsades det eritreanska självstyret kraftigt. År 1962
upphävdes federationen och Eritrea annekterades, dvs.
införlivades i Etiopien som en provins år 1962.

Frågan om Eritreas status har inte behandlats i FN sedan år
1952.

Den afrikanska enhetsorganisationen OAU har hittills undvikit
att ta ställning i Eritrea-konflikten. Detta har sin grund i den
av organisationen fastställda principen om de kolonialt satta
gränsernas okränkbarhet. Den europeiska kolonisationen av Afrika
lämnade efter sig statskonstruktioner som ofta tog ringa eller
ingen hänsyn till etniska, religiösa eller historiska faktorer.
När OAU skapades 1963 var en fråga gemensam för nästan alla de
afrikanska stater som deltog, nämligen huruvida kraven från
olika etniska nationaliteter på självständighet och/eller
samhörighet skulle tillåtas eftersom dessa krav i de flesta fall
innebar att de kolonialt satta gränserna och
statskonstruktionerna fick ändras. De motsättningar som detta
skulle kunna ge upphov till såväl nationellt som regionalt måste
enligt OAU-medlemmarnas uppfattning undvikas. OAU slog därför
vid sitt första möte år 1963 i sin stadga (artikel 3 § 3) fast
de uppdragna gränsernas okränkbarhet (stadgan bekräftades senare
i en resolution vid ett toppmöte i Kairo år 1964).

Eftersom Eritrea redan året före OAU:s möte hade införlivats
med Etiopien omfattades alltså Eritrea av stadgan såsom varande
en del av Etiopien.

Samtidigt kan följande noteras i en folkrättslig diskussion
kring frågan om Eritreas självbestämmande respektive Etiopiens
territoriella integritet. I sådana resonemang bör en avvägning
ske mellan å ena sidan folkens rätt till självbestämmande och å
andra sidan staternas rätt till territoriell integritet. Här kan
bl.a. erinras om FN-stadgans artiklar 1:2 och 73 om folkens
självbestämmanderätt. Till bilden hör exempelvis också att
ovannämnda beslut i FN:s Generalförsamling 1950 innebar att
Eritrea tillerkändes en viss grad av självbestämmande som då
bedömdes folkrättsligt motiverad.

Sedan början av 1960-talet har befrielserörelser kämpat för
att uppnå målet om ett självständigt Eritrea. Den största och
dominerande rörelsen är EPLF (Eritrean People's Liberation
Front). Den äldre organisationen ELF (Eritrean Liberation
Front), som kan sägas vara befrielsekampens ursprungliga
organisation), har försvunnit som militär maktfaktor och
splittrats i ett antal grupperingar. Det tidigare ledarskapet i
ELF har dock fortfarande politiskt stöd bland befolkningen. EPLF
har ett väl utvecklat samarbete med den andra stora
motståndsrörelsen som bekämpar den etiopiska regeringen, TPLF
(Tigrayan Peoples Liberation Front).

TPLF och den allierade amhariska rörelsen EPDM (Ethiopian
People's Democratic Movement) slog sig år 1988 samman i en
paraplyorganisation EPRDF (Ethiopian People's Revolutionary
Democratic Front). TPLF och EPDM är i motsats till EPLF inte
separatistisk utan kämpar för att störta den etiopiska
regeringen och skapa en etiopisk demokratisk stat med folkvalt
styre och stort självbestämmande för landets olika
nationaliteter. EPRDF har dock officiellt accepterat tillkomsten
av ett självständigt Eritrea, om eritreanerna så skulle önska.
Det finns även andra befrielse- och motståndsorganisationer i
området som Oromo Liberation Front (OLF) och Afar Liberation
Front (AFAR).

De eritreanska befrielserörelserna kräver ett självständigt
Eritrea. EPLF klargjorde i ett uttalande 1980 att organisationen
skulle komma att acceptera den form för Eritreas framtida styre
som det eritreanska folket i en fri omröstning skulle välja.
EPLF har föreslagit en folkomröstning under övervakning av en
internationell kommission där tre alternativ skulle presenteras:
fullständigt oberoende, federation med Etiopien eller regional
autonomi inom Etiopien. EPLF har sedan länge krävt förhandlingar
med den etiopiska regeringen.

Under det första kvartalet 1989 genomförde EPLF och TPLF en
väl samordnad gerillaoffensiv som innebar att
motståndsrörelserna fick kontroll över i stort sett hela Eritrea
utom ett område mellan städerna Asmara, Keren och Massawa samt
hela Tigray och norra Gondar. Sedan maj 1989 fram till februari
1990 rådde i stort sett vapenvila i Eritrea. Någon officiell
vapenvila har dock inte överenskommits mellan parterna.

Under hösten 1989 besegrade TPLF tillsammans med EPDM vid
olika tillfällen etiopiska förband och uppnådde kontroll över
stora delar av norra och östra Wolloprovinsen samt delar av
Shoaprovinsen.

Motståndsrörelsernas omfattande militära framgångar, allmänt
missnöje i Etiopien över kriget, vilket bl.a. tog sig uttryck i
en misslyckad militärkupp i maj 1989, krigets ekonomiska
effekter samt sovjetiska påtryckningar ledde efter många års
förhandlingsmotstånd till att den etiopiska regeringen under
1989 accepterade förhandlingar med såväl EPLF som med TPLF.

I juni 1989 presenterade den etiopiska folkförsamlingen ett
sexpunktsprogram för villkorslösa, offentliga förhandlingar med
den eritreanska parten med en tredje part som observatör.

Genom bl.a. den förre amerikanske presidenten Carters försorg
träffades representanter för EPLF och den etiopiska regeringen i
september 1989. Samtalen rörde formalia, bl.a. dagordning,
ordförandeskap och observatörskap vid kommande förhandlingar.
Ett andra förmöte ägde rum 20--29 november i Nairobi.

Samtal har även inletts mellan den etiopiska regeringen och
TPLF. Ett första möte hölls i Rom i början av november 1989.
Samtalen rörde även här formalia, bl.a. ordförandeskap för
förhandlingarna.

Efter att etiopiska regeringen deltagit vid två
samtalstillfällen med EPLF och i tre möten med TPLF, synes
emellertid förhandlingsprocessen ha avstannat. Förhandlingarna
mellan EPLF och etiopiska regeringen har hittills inte gett
några påtagliga resultat. En utestående fråga har gällt FN:s
eventuella roll som observatör. En viss öppning har skett genom
att Etiopiens regering dels nu accepterat att FN kan få en roll
som observatör i förhandlingarna, dels angett sin beredvillighet
till att få i gång förhandlingar. Det är emellertid oklart när
konkreta förhandlingar mellan parterna kan komma i gång. Inte
heller i TPLF-samtalen har några konkreta framsteg uppnåtts,
bl.a. mot bakgrund av meningsmotsättningar av procedurell
karaktär.

I februari 1990 inledde EPLF en omfattande och framgångsrik
militär offensiv. Offensiven ledde bl.a. till att hamnstaden
Massawa erövrades och Eritreas huvudstad Asmara belägrades.
EPLF:s militära framgångar har ytterligare stärkt
befrielserörelsens territoriella kontroll av huvuddelen av
Eritrea. Asmaraområdet utgör nu en enklav avskuren från de
regeringskontrollerade delarna av Etiopien. Enklavens
försörjning är beroende av lufttransporter. Samtidigt har ökad
militär samordning mellan EPLF och TPLF lett till att Etiopiens
armé nu är trängd och regeringens situation blivit alltmer
utsatt.

Parallellt med krigshandlingarnas intensifiering förvärras den
etiopiska befolkningens försörjningssituation. F.n. hotas ca
3--4 miljoner människor av svält. I Asmara är ca 1/2 miljon
människor innestängda.

Den ekonomiska situationen i Etiopien försämras alltjämt, till
stor del som ett resultat av kriget. Den etiopiska regeringen
har introducerat ett omfattande ekonomiskt reformprogram
inkluderande bl.a. avreglering i syfte att öka produktionen. En
positiv sida av kursändringen är att det nu är möjligt att
handla fritt med spannmål. Påtagliga resultat av
reformprogrammet har dock ännu inte gett sig till känna.

Etiopien är det äldsta mottagarlandet i det svenska
utvecklingsbiståndet. Sedan över ett sekel har kyrkor och
frivilligorganisationer varit aktiva i såväl övriga Etiopien som
i Eritrea.

Utskottet

När utskottet senast behandlade Etiopien/Eritrea (1989/90:UU8)
välkomnades den utveckling mot en förhandlingslösning som kunde
skönjas under 1989. Vidare uttrycktes förhoppningen att en
fredlig förhandlingslösning skulle främja en utveckling mot
demokrati och stärkande av de mänskliga fri- och rättigheterna i
området.

Mot denna bakgrund noterar utskottet med oro att den under
1989 inledda dialogen mellan den etiopiska regeringen och EPLF
respektive TPLF har avstannat utan att några påtagliga konkreta
resultat uppnåtts. I stället har, som beskrivits tidigare i
betänkandet, krigshandlingarna under 1990 åter intensifierats
med ökat mänskligt lidande som följd.

Det är fortsatt utskottets uppfattning att en varaktig fred
endast kan uppnås genom förhandlingar mellan de stridande
parterna. En bestående lösning måste nås genom fredliga
överenskommelser. Utskottet uttrycker därför förhoppningen att
samtalen mellan parterna kan återupptas snarast möjligt.

Den svenska regeringen bör fortsätta sitt arbete att aktivt
stödja fredsansträngningarna och verka för att förhandlingar
återupptas och för att nå en lösning av konflikten. Utskottet
noterar härvid att Sverige accepterat en observatörsroll i
förhandlingar mellan TPLF och etiopiska regeringen.

Utskottet ser vidare positivt på att ge FN en observatörsroll
i EPLF-förhandlingarna och välkomnar den etiopiska regeringens
ställningstagande att acceptera detta förslag. FN har ett ansvar
också vad gäller konflikten i Etiopien. Utskottet välkomnar
generellt en mer framträdande roll för FN när det gäller
konfliktens lösning inklusive en behandling av frågan i
generalförsamling eller säkerhetsråd. Här kan erinras om den
framgångsrika roll FN har spelat när det gäller fredlig lösning
av ett antal regionala konflikter under senare år. Det är dock
fortsatt utskottets bedömning att sådan behandling torde
förutsätta att den sker i samförstånd med parterna i konflikten.
Vidare förutsätter en FN-behandling att FN:s medlemsstater
ställer sig bakom detta. Inte desto mindre anser utskottet att
Sverige bör verka för att föra upp frågan i FN om fredssamtalen
skulle visa sig bli resultatlösa. Det bör i sammanhanget noteras
att FN redan spelar en viktig roll beträffande biståndet till
området.

Vid en FN-behandling bör självfallet Sverige i samarbete med
andra länder aktivt verka för positiva resultat och ge sitt stöd
till de fredsbefrämjande åtgärder som FN:s medverkan kan komma
att leda till.

Härmed tillstyrks yrkande 4 i motion U634 (fp), yrkande 13
(delvis) i motion U642 (c) och yrkande 1 i motion U640 (s).
Yrkande 1 i motion U634 (fp) och yrkande 3 i motion U646 (v) får
anses besvarade.

Utskottet har under en lång följd av år behandlat frågan om
Eritreas status (senast i betänkande 1989/90:UU9). Redan år 1977
konstaterade utskottet att frågan är "genomvävd av etniska,
religiösa, ekonomiska, politiska och andra intressemotsättningar
och rivaliteter, som sträcker sig långt utöver både Eritreas och
Etiopiens gränser och också utöver den afrikanska regionen".

Förutsättningarna för en varaktig reglering av Eritreas
framtida status har förbättrats i och med att parterna
accepterat principen om att förhandla, även om förhandlingarna
nu, förhoppningsvis tillfälligt, avstannat.

Det ankommer på de deltagande parterna att slutligt fastställa
de förutsättningar som skall gälla för förhandlingar. Detta
innebär att de som resultat kan leda till olika former av
självbestämmande för Eritrea, exempelvis i form av regional
autonomi i en federation eller som självständighet för Eritrea.
Under alla omständigheter är principen om självbestämmande för
Eritrea politiskt och folkrättsligt välgrundad. En varaktig
lösning av konflikten bör därför bygga på det eritreanska
folkets rätt till självbestämmande. Härvid kan erinras om den
federativa lösning FN beslutade om redan 1950. Det slutliga
resultatet är för parterna att avgöra vid förhandlingarna. Det
är vidare viktigt att befolkningen i Eritrea ges möjlighet att
uttrycka sin syn i frågan. Av det ovan anförda följer att en
internationellt övervakad folkomröstning om Eritreas framtida
status är ett logiskt led i konfliktlösningen. Om en varaktig
fred skall uppnås är det av central vikt att de i konflikten
berörda parterna står bakom folkomröstningen. Även frågan om
folkomröstning är således för parterna att avgöra genom
förhandlingar.

Härmed tillstyrks yrkandena 2 och 3 i motion U634 (fp),
yrkande 2 i motion U646 (v) och motion U652 (s). Yrkande 13
(delvis) i motion U642 (c) får anses besvarat.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen uttalat oro vad
gäller läget beträffande de mänskliga rättigheterna i Etiopien.
Allvarliga brott mot dessa rättigheter har ägt rum. Respekten
för de mänskliga rättigheterna är fortsatt dålig. I betänkandet
1989/90:UU9 menade utskottet att om förhandlingarna inte inom
rimlig tid skulle leda till en situation i Etiopien där
mänskliga rättigheter respekteras så bör frågan om en särskild
rapportör för Etiopien aktualiseras i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna. Samtidigt konstaterade utskottet att
utsikterna att få stöd inom FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna för att tillsätta särskild rapportör med uppgift
att granska förhållandena i Etiopien var begränsade. Inte desto
mindre anser utskottet att Sverige nu bör verka för en sådan
granskning av situationen beträffande respekten i Etiopien för
de mänskliga rättigheterna inom ramen för FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna, inklusive tillsättandet av en särskild
rapportör. Det bör i sammanhanget noteras att ökade
ansträngningar för att främja en fredlig lösning av konflikten
genom förhandlingar kan bidra till en ökad respekt för mänskliga
rättigheter.

De mänskliga rättigheterna är vidare nära förknippade med
frågan om demokrati. Utskottet har noterat de viljeyttringar om
åtgärder i demokratisk riktning som den etiopiska regeringen
tillkännagivit men konstaterar samtidigt att konkreta resultat
ännu i stort sett uteblivit. Utskottet är av uppfattningen att
en utveckling mot demokrati och pluralism också skulle gynna
fredsansträngningarna. Vidare beträffande mänskliga rättigheter
noterar utskottet med oro de uppgifter som pekar på att
motstånds- och befrielserörelserna också gör sig skyldiga till
allvarliga överträdelser.

Härmed tillstyrks yrkande 2 i motion U635 (m).

I motion U646 (v) yrkas att riksdagen ger regeringen till
känna att den bör fördöma Israels och Sovjetunionens inblandning
i Etiopiens inre angelägenheter.

De allvarliga konflikter som präglar utvecklingen inte bara i
Etiopien utan i hela det område som benämns Afrikas Horn har
enligt utskottets uppfattning förvärrats genom den
internationalisering av konflikterna som skett. Utskottet hade
anledning behandla frågan senast i betänkandet 1988/89:UU1. De i
många fall omfattande vapenleveranserna utifrån som under en
lång följd av år ägt rum har enligt utskottets mening
ytterligare underblåst konflikterna och försvårat en
förhandlingslösning. Vapen från en rad länder har strömmat in
och fortsätter att strömma in i området. Ett av de i motionen
(U646) nämnda länderna, Sovjetunionen, har varit en av de
största vapenleverantörerna till området. Leveranserna från
Sovjetunionen har dock minskat under senare år.

Utskottet konstaterar att det land utöver Sovjetunionen som
nämns i motionen, Israel, har ett militärt samarbete med
Etiopien. Omfattningen av detta är svår att bedöma. Det är
vidare svårt att i nuläget avgöra huruvida Israels samarbete med
Etiopien innebär risker för att konflikten i Etiopien närmare
dras in i Mellanösternkrisen. En sådan utveckling vore under
alla omständigheter djupt oroande. I sammanhanget bör det nämnas
att även befrielserörelserna torde erhålla vapenleveranser
utifrån, kanske i första hand från några arabstater.

Det är sammantaget utskottets uppfattning att vapenleveranser
utifrån till den konfliktfyllda regionen runt Afrikas horn, från
vilket land de än kommer, skapar nya risker för långvariga och
blodiga konflikter och därför bör upphöra.

Med det ovan anförda får yrkande 1 i motion U646 (v) anses
besvarat.

Senast i betänkandet om utvecklingssamarbete (1989/90:UU15)
behandlade utskottet frågan om katastrofhjälp till Etiopien.
Utskottet noterade därvid med djup oro befolkningens
försörjningssituation och angav att kraftfulla internationella
åtgärder måste vidtas för att den hotande svältkatastrofen skall
kunna undvikas eller åtminstone lindras.

Enligt vad utskottet erfarit är hotet om en svältkatastrof
långt ifrån avvärjt. De under 1990 intensifierade
stridshandlingarna har inneburit ökade påfrestningar för
civilbefolkningen. En uppskattning av antalet omedelbart
hjälpbehövande människor i Etiopien är svår att göra men
utskottet har inhämtat att det för närvarande kan röra sig om
grovt räknat ca fyra miljoner människor.

Utskottet konstaterar att Sverige givit omfattande
katastrofhjälp till Etiopien genom bl.a. enskilda organisationer
och FN, inkluderande insatser i Eritrea, Tigray och Wollo.
Sverige bör ha beredskap för utökade insatser för att undsätta
den drabbade befolkningen.

Den svenska regeringen har vid flera tillfällen tagit upp
frågan om fri lejd för hjälptransporter med den etiopiska
regeringen. Utskottet välkomnar att åtminstone en
nödhjälpskorridor till områden i Tigray har upprättats och för
närvarande synes fungera genom medverkan av den etiopiska
kyrkliga hjälporganisationen JRP. Även luftbron till Asmara
synes fungera liksom hjälpsändningarna över sudanska gränsen.
Det är dock beklagligt att förnödenheter ännu inte kan föras in
via hamnen i Massawa. Med tanke på nödhjälpsbehoven i områdena
måste ytterligare ansträngningar göras i syfte att trygga
transport- och försörjningsleder. Sverige bör fortsätta att
tillsammans med det övriga givarsamfundet aktivt verka för att
få parterna i konflikterna att medge fri lejd för
nödhjälpstransporter.

Alla parter i konflikten måste verka för att hjälpsändningarna
kommer fram. Utskottet vill understryka att livsmedelsleveranser
och andra hjälpsändningar inte får utnyttjas av de olika
parterna som argument i konflikten. Svält som vapen kan inte
accepteras.

Härmed får yrkandena 6 och 7 i motion U634 (fp), yrkande 3 i
motion U640 (s), yrkande 13 (delvis) i motion U642 och yrkande 4
i motion U646 (v) anses besvarade.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fredsförhandlingar och FN:s roll
att riksdagen med bifall till yrkande 4 i motion 1989/90:U634,
yrkande 13 i motion 1989/90:U642 (delvis) och yrkande 1 i motion
1989/90:U640 ger regeringen till känna vad utskottet anfört och
förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U634 och yrkande 3 i motion
U646 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande eritreanska folkets rätt till
självbestämmande och frågan om folkomröstning
att riksdagen med bifall till yrkandena 2 och 3 i motion
1989/90:U634, yrkande 2 i motion 1989/90:U646 och motion
1989/90:U652 ger regeringen till känna vad utskottet anfört och
förklarar yrkande 13 i denna del i motion 1989/90:U642 besvarat
med vad utskottet anfört,

3. beträffande mänskliga rättigheter
att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1989/90:U635
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande internationalisering av konflikterna
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U646
besvarat med vad utskottet anfört,

5. beträffande skydd för hjälptransporter
att riksdagen förklarar yrkandena 6 och 7 i motion
1989/90:U634, yrkande 3 i motion 1989/90:U640, yrkande 13 i
motion 1989/90:U642 delvis och yrkande 4 i motion 1989/90:U646
besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 18 oktober 1990

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert
Svensson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Alf Wennerfors (m),
Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T Svensson
(s), Inger Koch (m), Bertil Måbrink (v), Per Gahrton (mp), Viola
Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Eva Björne (m), Maria
Leissner (fp), Arne Mellqvist (s), Ingbritt Irhammar (c).