Eritrea
Betänkande 1990/91:UU3
Utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU03
Eritrea
Innehåll
1990/91 UU3
Motionerna
1989/90:U634 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de nu inledda fredssamtalen mellan Etiopiens regering och EPLF, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det eritreanska folkets rätt till självbestämmande, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en lösning av konflikten genom att det eritreanska folket i en internationellt övervakad folkomröstning får ta ställning till sin egen framtid, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en beredskap att åter resa frågan om Eritrea i FN, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att Sverige klargör för Etiopiens regering att fri lejd omedelbart måste garanteras alla internationella hjälpsändningar varhelst de behövs i hela Etiopien, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyddet för internationella hjälpsändningar.
1989/90:U635 av Inger Koch (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en rapportör med uppgift att granska reglerna för mänskliga rättigheter i Etiopien.
1989/90:U640 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd för fredsprocessen och FN:s medverkan i denna, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svårigheterna att distribuera mat till de eritreanska byarna,
1989/90:U642 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läget i Etiopien.
1989/90:U646 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den bör fördöma Israels och Sovjetunionens inblandning i Etiopiens inre angelägenheter, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sveriges regering uttryckligen erkänner det eritreanska folkets självbestämmanderätt för att därigenom underlätta fredsförhandlingarna mellan Etiopien och EPLF, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sveriges regering i förhandlingarna mellan Etiopien och TPLF främjar en uppgörelse som leder till fred, fria val, mänskliga och demokratiska rättigheter samt nationella rättigheter åt de etiopiska nationaliteterna, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sveriges regering skall verka för att den etiopiska regeringen ger hjälpsändningarna till de svältande i norra Etiopien fri lejd.
1989/90:U652 av Kent Carlsson och Eva Johansson (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det eritreanska folkets rätt till självbestämmande.
Bakgrund
Det område som i dag är Eritrea har under historiens gång stått under turkiskt, etiopiskt och egyptiskt-sudanesiskt inflytande. Etiopien (Abessinien) har däremot alltid varit självständigt. Under 1880-talet erövrades Eritrea gradvis av italienarna som förklarade området för koloni år 1890. Under den italienska koloniseringen innehades det eritreanska höglandet av Etiopien, men i förhandlingar med Italien 1896--1897 accepterade Etiopien den koloniala gränsdragningen. Eritrea blev därefter språngbräda för de italienska expansionssträvandena mot Etiopien som under åren 1935--1936 angreps och ockuperades. År 1941 befriades Etiopien av Storbritannien, och Eritrea lades under brittisk militäradministration. Vid andra världskrigets slut kunde segrarmakterna inte enas om vilken ställning Eritrea skulle få, utan frågan hänsköts till FN.
Generalförsamlingen beslöt år 1950 (resolution 390 A/V) att Eritrea skulle utgöra en autonom enhet (med betydande självstyre) i federation med Etiopien. Sverige avstod vid omröstningen. Under de tio år som federationen varade begränsades det eritreanska självstyret kraftigt. År 1962 upphävdes federationen och Eritrea annekterades, dvs. införlivades i Etiopien som en provins år 1962.
Frågan om Eritreas status har inte behandlats i FN sedan år 1952.
Den afrikanska enhetsorganisationen OAU har hittills undvikit att ta ställning i Eritrea-konflikten. Detta har sin grund i den av organisationen fastställda principen om de kolonialt satta gränsernas okränkbarhet. Den europeiska kolonisationen av Afrika lämnade efter sig statskonstruktioner som ofta tog ringa eller ingen hänsyn till etniska, religiösa eller historiska faktorer. När OAU skapades 1963 var en fråga gemensam för nästan alla de afrikanska stater som deltog, nämligen huruvida kraven från olika etniska nationaliteter på självständighet och/eller samhörighet skulle tillåtas eftersom dessa krav i de flesta fall innebar att de kolonialt satta gränserna och statskonstruktionerna fick ändras. De motsättningar som detta skulle kunna ge upphov till såväl nationellt som regionalt måste enligt OAU-medlemmarnas uppfattning undvikas. OAU slog därför vid sitt första möte år 1963 i sin stadga (artikel 3 § 3) fast de uppdragna gränsernas okränkbarhet (stadgan bekräftades senare i en resolution vid ett toppmöte i Kairo år 1964).
Eftersom Eritrea redan året före OAU:s möte hade införlivats med Etiopien omfattades alltså Eritrea av stadgan såsom varande en del av Etiopien.
Samtidigt kan följande noteras i en folkrättslig diskussion kring frågan om Eritreas självbestämmande respektive Etiopiens territoriella integritet. I sådana resonemang bör en avvägning ske mellan å ena sidan folkens rätt till självbestämmande och å andra sidan staternas rätt till territoriell integritet. Här kan bl.a. erinras om FN-stadgans artiklar 1:2 och 73 om folkens självbestämmanderätt. Till bilden hör exempelvis också att ovannämnda beslut i FN:s Generalförsamling 1950 innebar att Eritrea tillerkändes en viss grad av självbestämmande som då bedömdes folkrättsligt motiverad.
Sedan början av 1960-talet har befrielserörelser kämpat för att uppnå målet om ett självständigt Eritrea. Den största och dominerande rörelsen är EPLF (Eritrean People's Liberation Front). Den äldre organisationen ELF (Eritrean Liberation Front), som kan sägas vara befrielsekampens ursprungliga organisation), har försvunnit som militär maktfaktor och splittrats i ett antal grupperingar. Det tidigare ledarskapet i ELF har dock fortfarande politiskt stöd bland befolkningen. EPLF har ett väl utvecklat samarbete med den andra stora motståndsrörelsen som bekämpar den etiopiska regeringen, TPLF (Tigrayan Peoples Liberation Front).
TPLF och den allierade amhariska rörelsen EPDM (Ethiopian People's Democratic Movement) slog sig år 1988 samman i en paraplyorganisation EPRDF (Ethiopian People's Revolutionary Democratic Front). TPLF och EPDM är i motsats till EPLF inte separatistisk utan kämpar för att störta den etiopiska regeringen och skapa en etiopisk demokratisk stat med folkvalt styre och stort självbestämmande för landets olika nationaliteter. EPRDF har dock officiellt accepterat tillkomsten av ett självständigt Eritrea, om eritreanerna så skulle önska. Det finns även andra befrielse- och motståndsorganisationer i området som Oromo Liberation Front (OLF) och Afar Liberation Front (AFAR).
De eritreanska befrielserörelserna kräver ett självständigt Eritrea. EPLF klargjorde i ett uttalande 1980 att organisationen skulle komma att acceptera den form för Eritreas framtida styre som det eritreanska folket i en fri omröstning skulle välja. EPLF har föreslagit en folkomröstning under övervakning av en internationell kommission där tre alternativ skulle presenteras: fullständigt oberoende, federation med Etiopien eller regional autonomi inom Etiopien. EPLF har sedan länge krävt förhandlingar med den etiopiska regeringen.
Under det första kvartalet 1989 genomförde EPLF och TPLF en väl samordnad gerillaoffensiv som innebar att motståndsrörelserna fick kontroll över i stort sett hela Eritrea utom ett område mellan städerna Asmara, Keren och Massawa samt hela Tigray och norra Gondar. Sedan maj 1989 fram till februari 1990 rådde i stort sett vapenvila i Eritrea. Någon officiell vapenvila har dock inte överenskommits mellan parterna.
Under hösten 1989 besegrade TPLF tillsammans med EPDM vid olika tillfällen etiopiska förband och uppnådde kontroll över stora delar av norra och östra Wolloprovinsen samt delar av Shoaprovinsen.
Motståndsrörelsernas omfattande militära framgångar, allmänt missnöje i Etiopien över kriget, vilket bl.a. tog sig uttryck i en misslyckad militärkupp i maj 1989, krigets ekonomiska effekter samt sovjetiska påtryckningar ledde efter många års förhandlingsmotstånd till att den etiopiska regeringen under 1989 accepterade förhandlingar med såväl EPLF som med TPLF.
I juni 1989 presenterade den etiopiska folkförsamlingen ett sexpunktsprogram för villkorslösa, offentliga förhandlingar med den eritreanska parten med en tredje part som observatör.
Genom bl.a. den förre amerikanske presidenten Carters försorg träffades representanter för EPLF och den etiopiska regeringen i september 1989. Samtalen rörde formalia, bl.a. dagordning, ordförandeskap och observatörskap vid kommande förhandlingar. Ett andra förmöte ägde rum 20--29 november i Nairobi.
Samtal har även inletts mellan den etiopiska regeringen och TPLF. Ett första möte hölls i Rom i början av november 1989. Samtalen rörde även här formalia, bl.a. ordförandeskap för förhandlingarna.
Efter att etiopiska regeringen deltagit vid två samtalstillfällen med EPLF och i tre möten med TPLF, synes emellertid förhandlingsprocessen ha avstannat. Förhandlingarna mellan EPLF och etiopiska regeringen har hittills inte gett några påtagliga resultat. En utestående fråga har gällt FN:s eventuella roll som observatör. En viss öppning har skett genom att Etiopiens regering dels nu accepterat att FN kan få en roll som observatör i förhandlingarna, dels angett sin beredvillighet till att få i gång förhandlingar. Det är emellertid oklart när konkreta förhandlingar mellan parterna kan komma i gång. Inte heller i TPLF-samtalen har några konkreta framsteg uppnåtts, bl.a. mot bakgrund av meningsmotsättningar av procedurell karaktär.
I februari 1990 inledde EPLF en omfattande och framgångsrik militär offensiv. Offensiven ledde bl.a. till att hamnstaden Massawa erövrades och Eritreas huvudstad Asmara belägrades. EPLF:s militära framgångar har ytterligare stärkt befrielserörelsens territoriella kontroll av huvuddelen av Eritrea. Asmaraområdet utgör nu en enklav avskuren från de regeringskontrollerade delarna av Etiopien. Enklavens försörjning är beroende av lufttransporter. Samtidigt har ökad militär samordning mellan EPLF och TPLF lett till att Etiopiens armé nu är trängd och regeringens situation blivit alltmer utsatt.
Parallellt med krigshandlingarnas intensifiering förvärras den etiopiska befolkningens försörjningssituation. F.n. hotas ca 3--4 miljoner människor av svält. I Asmara är ca 1/2 miljon människor innestängda.
Den ekonomiska situationen i Etiopien försämras alltjämt, till stor del som ett resultat av kriget. Den etiopiska regeringen har introducerat ett omfattande ekonomiskt reformprogram inkluderande bl.a. avreglering i syfte att öka produktionen. En positiv sida av kursändringen är att det nu är möjligt att handla fritt med spannmål. Påtagliga resultat av reformprogrammet har dock ännu inte gett sig till känna.
Etiopien är det äldsta mottagarlandet i det svenska utvecklingsbiståndet. Sedan över ett sekel har kyrkor och frivilligorganisationer varit aktiva i såväl övriga Etiopien som i Eritrea.
Utskottet
När utskottet senast behandlade Etiopien/Eritrea (1989/90:UU8) välkomnades den utveckling mot en förhandlingslösning som kunde skönjas under 1989. Vidare uttrycktes förhoppningen att en fredlig förhandlingslösning skulle främja en utveckling mot demokrati och stärkande av de mänskliga fri- och rättigheterna i området.
Mot denna bakgrund noterar utskottet med oro att den under 1989 inledda dialogen mellan den etiopiska regeringen och EPLF respektive TPLF har avstannat utan att några påtagliga konkreta resultat uppnåtts. I stället har, som beskrivits tidigare i betänkandet, krigshandlingarna under 1990 åter intensifierats med ökat mänskligt lidande som följd.
Det är fortsatt utskottets uppfattning att en varaktig fred endast kan uppnås genom förhandlingar mellan de stridande parterna. En bestående lösning måste nås genom fredliga överenskommelser. Utskottet uttrycker därför förhoppningen att samtalen mellan parterna kan återupptas snarast möjligt.
Den svenska regeringen bör fortsätta sitt arbete att aktivt stödja fredsansträngningarna och verka för att förhandlingar återupptas och för att nå en lösning av konflikten. Utskottet noterar härvid att Sverige accepterat en observatörsroll i förhandlingar mellan TPLF och etiopiska regeringen.
Utskottet ser vidare positivt på att ge FN en observatörsroll i EPLF-förhandlingarna och välkomnar den etiopiska regeringens ställningstagande att acceptera detta förslag. FN har ett ansvar också vad gäller konflikten i Etiopien. Utskottet välkomnar generellt en mer framträdande roll för FN när det gäller konfliktens lösning inklusive en behandling av frågan i generalförsamling eller säkerhetsråd. Här kan erinras om den framgångsrika roll FN har spelat när det gäller fredlig lösning av ett antal regionala konflikter under senare år. Det är dock fortsatt utskottets bedömning att sådan behandling torde förutsätta att den sker i samförstånd med parterna i konflikten. Vidare förutsätter en FN-behandling att FN:s medlemsstater ställer sig bakom detta. Inte desto mindre anser utskottet att Sverige bör verka för att föra upp frågan i FN om fredssamtalen skulle visa sig bli resultatlösa. Det bör i sammanhanget noteras att FN redan spelar en viktig roll beträffande biståndet till området.
Vid en FN-behandling bör självfallet Sverige i samarbete med andra länder aktivt verka för positiva resultat och ge sitt stöd till de fredsbefrämjande åtgärder som FN:s medverkan kan komma att leda till.
Härmed tillstyrks yrkande 4 i motion U634 (fp), yrkande 13 (delvis) i motion U642 (c) och yrkande 1 i motion U640 (s). Yrkande 1 i motion U634 (fp) och yrkande 3 i motion U646 (v) får anses besvarade.
Utskottet har under en lång följd av år behandlat frågan om Eritreas status (senast i betänkande 1989/90:UU9). Redan år 1977 konstaterade utskottet att frågan är "genomvävd av etniska, religiösa, ekonomiska, politiska och andra intressemotsättningar och rivaliteter, som sträcker sig långt utöver både Eritreas och Etiopiens gränser och också utöver den afrikanska regionen".
Förutsättningarna för en varaktig reglering av Eritreas framtida status har förbättrats i och med att parterna accepterat principen om att förhandla, även om förhandlingarna nu, förhoppningsvis tillfälligt, avstannat.
Det ankommer på de deltagande parterna att slutligt fastställa de förutsättningar som skall gälla för förhandlingar. Detta innebär att de som resultat kan leda till olika former av självbestämmande för Eritrea, exempelvis i form av regional autonomi i en federation eller som självständighet för Eritrea. Under alla omständigheter är principen om självbestämmande för Eritrea politiskt och folkrättsligt välgrundad. En varaktig lösning av konflikten bör därför bygga på det eritreanska folkets rätt till självbestämmande. Härvid kan erinras om den federativa lösning FN beslutade om redan 1950. Det slutliga resultatet är för parterna att avgöra vid förhandlingarna. Det är vidare viktigt att befolkningen i Eritrea ges möjlighet att uttrycka sin syn i frågan. Av det ovan anförda följer att en internationellt övervakad folkomröstning om Eritreas framtida status är ett logiskt led i konfliktlösningen. Om en varaktig fred skall uppnås är det av central vikt att de i konflikten berörda parterna står bakom folkomröstningen. Även frågan om folkomröstning är således för parterna att avgöra genom förhandlingar.
Härmed tillstyrks yrkandena 2 och 3 i motion U634 (fp), yrkande 2 i motion U646 (v) och motion U652 (s). Yrkande 13 (delvis) i motion U642 (c) får anses besvarat.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen uttalat oro vad gäller läget beträffande de mänskliga rättigheterna i Etiopien. Allvarliga brott mot dessa rättigheter har ägt rum. Respekten för de mänskliga rättigheterna är fortsatt dålig. I betänkandet 1989/90:UU9 menade utskottet att om förhandlingarna inte inom rimlig tid skulle leda till en situation i Etiopien där mänskliga rättigheter respekteras så bör frågan om en särskild rapportör för Etiopien aktualiseras i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Samtidigt konstaterade utskottet att utsikterna att få stöd inom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna för att tillsätta särskild rapportör med uppgift att granska förhållandena i Etiopien var begränsade. Inte desto mindre anser utskottet att Sverige nu bör verka för en sådan granskning av situationen beträffande respekten i Etiopien för de mänskliga rättigheterna inom ramen för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, inklusive tillsättandet av en särskild rapportör. Det bör i sammanhanget noteras att ökade ansträngningar för att främja en fredlig lösning av konflikten genom förhandlingar kan bidra till en ökad respekt för mänskliga rättigheter.
De mänskliga rättigheterna är vidare nära förknippade med frågan om demokrati. Utskottet har noterat de viljeyttringar om åtgärder i demokratisk riktning som den etiopiska regeringen tillkännagivit men konstaterar samtidigt att konkreta resultat ännu i stort sett uteblivit. Utskottet är av uppfattningen att en utveckling mot demokrati och pluralism också skulle gynna fredsansträngningarna. Vidare beträffande mänskliga rättigheter noterar utskottet med oro de uppgifter som pekar på att motstånds- och befrielserörelserna också gör sig skyldiga till allvarliga överträdelser.
Härmed tillstyrks yrkande 2 i motion U635 (m).
I motion U646 (v) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att den bör fördöma Israels och Sovjetunionens inblandning i Etiopiens inre angelägenheter.
De allvarliga konflikter som präglar utvecklingen inte bara i Etiopien utan i hela det område som benämns Afrikas Horn har enligt utskottets uppfattning förvärrats genom den internationalisering av konflikterna som skett. Utskottet hade anledning behandla frågan senast i betänkandet 1988/89:UU1. De i många fall omfattande vapenleveranserna utifrån som under en lång följd av år ägt rum har enligt utskottets mening ytterligare underblåst konflikterna och försvårat en förhandlingslösning. Vapen från en rad länder har strömmat in och fortsätter att strömma in i området. Ett av de i motionen (U646) nämnda länderna, Sovjetunionen, har varit en av de största vapenleverantörerna till området. Leveranserna från Sovjetunionen har dock minskat under senare år.
Utskottet konstaterar att det land utöver Sovjetunionen som nämns i motionen, Israel, har ett militärt samarbete med Etiopien. Omfattningen av detta är svår att bedöma. Det är vidare svårt att i nuläget avgöra huruvida Israels samarbete med Etiopien innebär risker för att konflikten i Etiopien närmare dras in i Mellanösternkrisen. En sådan utveckling vore under alla omständigheter djupt oroande. I sammanhanget bör det nämnas att även befrielserörelserna torde erhålla vapenleveranser utifrån, kanske i första hand från några arabstater.
Det är sammantaget utskottets uppfattning att vapenleveranser utifrån till den konfliktfyllda regionen runt Afrikas horn, från vilket land de än kommer, skapar nya risker för långvariga och blodiga konflikter och därför bör upphöra.
Med det ovan anförda får yrkande 1 i motion U646 (v) anses besvarat.
Senast i betänkandet om utvecklingssamarbete (1989/90:UU15) behandlade utskottet frågan om katastrofhjälp till Etiopien. Utskottet noterade därvid med djup oro befolkningens försörjningssituation och angav att kraftfulla internationella åtgärder måste vidtas för att den hotande svältkatastrofen skall kunna undvikas eller åtminstone lindras.
Enligt vad utskottet erfarit är hotet om en svältkatastrof långt ifrån avvärjt. De under 1990 intensifierade stridshandlingarna har inneburit ökade påfrestningar för civilbefolkningen. En uppskattning av antalet omedelbart hjälpbehövande människor i Etiopien är svår att göra men utskottet har inhämtat att det för närvarande kan röra sig om grovt räknat ca fyra miljoner människor.
Utskottet konstaterar att Sverige givit omfattande katastrofhjälp till Etiopien genom bl.a. enskilda organisationer och FN, inkluderande insatser i Eritrea, Tigray och Wollo. Sverige bör ha beredskap för utökade insatser för att undsätta den drabbade befolkningen.
Den svenska regeringen har vid flera tillfällen tagit upp frågan om fri lejd för hjälptransporter med den etiopiska regeringen. Utskottet välkomnar att åtminstone en nödhjälpskorridor till områden i Tigray har upprättats och för närvarande synes fungera genom medverkan av den etiopiska kyrkliga hjälporganisationen JRP. Även luftbron till Asmara synes fungera liksom hjälpsändningarna över sudanska gränsen. Det är dock beklagligt att förnödenheter ännu inte kan föras in via hamnen i Massawa. Med tanke på nödhjälpsbehoven i områdena måste ytterligare ansträngningar göras i syfte att trygga transport- och försörjningsleder. Sverige bör fortsätta att tillsammans med det övriga givarsamfundet aktivt verka för att få parterna i konflikterna att medge fri lejd för nödhjälpstransporter.
Alla parter i konflikten måste verka för att hjälpsändningarna kommer fram. Utskottet vill understryka att livsmedelsleveranser och andra hjälpsändningar inte får utnyttjas av de olika parterna som argument i konflikten. Svält som vapen kan inte accepteras.
Härmed får yrkandena 6 och 7 i motion U634 (fp), yrkande 3 i motion U640 (s), yrkande 13 (delvis) i motion U642 och yrkande 4 i motion U646 (v) anses besvarade.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande fredsförhandlingar och FN:s roll att riksdagen med bifall till yrkande 4 i motion 1989/90:U634, yrkande 13 i motion 1989/90:U642 (delvis) och yrkande 1 i motion 1989/90:U640 ger regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U634 och yrkande 3 i motion U646 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande eritreanska folkets rätt till självbestämmande och frågan om folkomröstning att riksdagen med bifall till yrkandena 2 och 3 i motion 1989/90:U634, yrkande 2 i motion 1989/90:U646 och motion 1989/90:U652 ger regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar yrkande 13 i denna del i motion 1989/90:U642 besvarat med vad utskottet anfört,
3. beträffande mänskliga rättigheter att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1989/90:U635 ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande internationalisering av konflikterna att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U646 besvarat med vad utskottet anfört,
5. beträffande skydd för hjälptransporter att riksdagen förklarar yrkandena 6 och 7 i motion 1989/90:U634, yrkande 3 i motion 1989/90:U640, yrkande 13 i motion 1989/90:U642 delvis och yrkande 4 i motion 1989/90:U646 besvarade med vad utskottet anfört.
Stockholm den 18 oktober 1990
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr
Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Bertil Måbrink (v), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Eva Björne (m), Maria Leissner (fp), Arne Mellqvist (s), Ingbritt Irhammar (c).