En förebyggande socialtjänstlag – för ökade rättigheter, skyldigheter och möjligheter

Anf. 2 Gustaf Lantz (S)

Herr talman! Jag är lika stolt varje gång jag står i den här talarstolen, för det här partiet, i det här landet. Sverige har historiskt skapat och fördelat välstånd bättre än något annat land.

Den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson angav idealen för denna resa genom att likna det goda samhället vid ett gott hem: ”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Liknelsen är tyvärr svår att relatera till för många som har vuxit upp i otrygga hem. Men de med en tuff uppväxt är de som allra mest behöver det välfärdssamhälle som Per Albin talade om. Socialtjänstens roll i välfärdsstaten är att spackla, täta och foga sprickorna. Det är en viktig uppgift i helheten, och för den enskilda människan är den ofta helt avgörande.

Byggstenarna i en jämlik välfärdsstat är dock en jämlik skola, att alla som kan jobba ska jobba, allas rätt till en god sjukvård och allas rätt till en god bostad. Den nya socialtjänstlagen måste placeras in i detta sammanhang.

Vi har en arbetslöshet på 10 procent. Detta kommer ingen socialtjänstlag att lösa, utan för det krävs en arbetsmarknadsminister på tårna.

Vi har en fruktansvärt ojämlik skola som slår ut barn tidigt och där vinsten tillåts gå före elevernas bästa. Det kommer inte den nya socialtjänstlagen att lösa. För det krävs en skolminister som utan bindningar till friskoleägarna kan göra det som krävs.

Vi har vuxna som bor hemma som om de vore barn därför att de inte har en bostad att flytta till. Det löser inte socialtjänstlagen, men en handlingskraftig och målinriktad bostadsminister ta sig an det.

Ett eget jobb med egen intjänad lön kan aldrig ersättas med försörjningsstöd. Bostäder kan aldrig ersättas med sängar på härbärgen. Skolmisslyckanden kan inte göras ogjorda genom placeringar på HVB-hem. Vi kan aldrig bygga det jämlika samhället utan grundstenarna i välfärdsstaten. Socialpolitik kan inte spackla över fundamentala brister i den generella välfärden.

Herr talman! Med det sagt: Äntligen! Äntligen ska vi nu rösta fram en ny socialtjänstlag.

Den socialdemokratiska regeringen, med Lena Hallengren som socialminister, tillsatte utredningen 2017. Margareta Winberg, som fick förtroendet att leda den, tog sig tid att träffa många yrkesverksamma socialarbetare. Hon tog intryck och lät många av deras erfarenheter, perspektiv och synpunkter forma lagen. Jag ser hur socialtjänstministern i dag sitter här och lyser av lycka över att ha tagit över stafettpinnen och fört den ända hit. Det gör mig glad. Det jag däremot inte kan förstå är varför hon har dröjt så länge.

Den förra socialdemokratiska regeringen skulle ha gått till riksdagen med lagen redan 2022, men efter valförlusten hamnade förslaget på högerregeringens bord. När det dröjde så länge var vi många som var oroliga att man skulle göra om utredningens förslag i grunden, men det är ett orört förslag som vi debatterar i dag. Lagförslaget har varken åldrats som vin eller mjölk; det var bra då, och det är bra nu. Det är bara synd att lagens verktyg inte redan har satts i ivriga socialarbetares händer. Lagen kunde sedan länge ha gjort stor skillnad för många.

Herr talman! Senast riksdagen antog en ny socialtjänstlag, för över 40 år sedan, var många lika exalterade som i dag. Progressiva socialarbetare skulle få en lagstiftning på toppen av tidens våg. De skulle ges verktyg för att kunna ge rätt stöd i rätt tid.

Om domstolar och jurister får tugga på en lag tillräckligt länge uppkommer dock en sorts juridisk tandsten. Nya krav ställs upp i praxis som kräver utredning, dokumentation och byråkrati – och så missar socialarbetare tidsfönstret när hjälpen verkligen hjälper. Formen har med tiden ibland blivit viktigare än innehållet. Det är denna juridiska tandsten vi nu skrapar bort.

Herr talman! Socialtjänsten ska vara lättillgänglig för att kunna arbeta förebyggande. Detta skrivs uttryckligen in i lagen. I den nya lagen kommer även många insatser att kunna ges utan individuella biståndsbeslut. Den tidskrävande byråkratin läggs åt sidan för att ge människor hjälp i rätt tid. Detta är en lika stor som efterfrågad förändring för kvinnor som blir kontrollerade och slagna, för gamla och skröpliga som är rädda att trilla i hemmet och för oroliga föräldrar som behöver stöttning när deras barn är nära att hamna i ett kriminellt gäng.

Herr talman! Som socialdemokrat ogillar jag flum, lull och lall. Nu införs äntligen ett nytt krav på att all verksamhet inom socialtjänsten ska bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Jag har träffat många kompetenta socionomer som länge arbetat strukturerat och vetenskapsbaserat, men skillnaden mellan sjukvårdens och socialtjänstens lagkrav har länge skavt. Det är klart att socialtjänstens insatser, precis som sjukvårdens, måste vara noggrant genomtänkta och grundas på kunskap och beprövad erfarenhet. Insatser ska göra maximal nytta, och framför allt ska de aldrig, aldrig göra mer skada än nytta.

Jag önskar att regeringen lät detta synsätt prägla fler politikområden. Klimatpolitiken, kriminalpolitiken och finanspolitiken skulle alla må bra av ett evidensbaserat förhållningssätt – men även av sunt förnuft.

I Tidöavtalet anges att fler tvångsomhändertaganden av barn är ett självändamål. Detta tycks mer ha sitt ursprung i SD:s aggressiva Trumpretorik än i vetenskap och beprövad erfarenhet. Samhället måste rimligtvis göra allt för att se till att så få barn som möjligt måste omhändertas.

Den nya socialtjänstlagen är ett led i att åstadkomma detta. Det handlar om att tidiga och förebyggande insatser sätts in för att räta upp livet för barn i tid. Ibland kommer barn tyvärr inte att kunna bo kvar hemma därför att de far illa, och då ska inte pengar eller lagstiftning utgöra ett hinder för placering. Men tvångsomhändertaganden kan aldrig någonsin vara ett självändamål.

Herr talman! När barn far illa måste samhället vara på toppen av sin förmåga att upptäcka och ge rätt stöd. En barndom går inte i repris. Ett liv som släcks går inte att tända igen. Den nya socialtjänstlagen gör det möjligt att söka bland orosanmälningar digitalt. Det är ett viktigt steg för att upptäcka barn som far illa så att de kan få den hjälp de behöver.

Nuvarande lagstiftning säger att socialtjänsten ska ha rätt att följa upp förhållanden i en familj under två månader efter avslutad placering. Den nya lagen säger sex månader, men många remissinstanser ville se ett år.

Jag hoppas att vi slipper läsa om ett enda barn som far illa för att uppföljningen begränsades av en alltför snäv tidsram. Särskilt frustrerande är det att regeringen haft oceaner av tid på sig att titta på frågan så att vi hade kunnat klubba en uppföljningstid på ett år i dag. Det borde vi verkligen ha gjort. Vi yrkar därför på att regeringen inom kort återkommer med ett sådant förslag till riksdagen.

Herr talman! I min hemstad Uppsala sköts nyligen tre unga personer till döds på en frisörsalong. Detta meningslösa våld som dagligen sköljer över oss är ett gift. Hela samhällets kraft måste användas i kampen mot brottsligheten. Samhällsbyggarnas tegelstenar och spackel behövs. Det handlar om lärare, arbetsförmedlare, idrottsledare, poliser och socialarbetare.

I det läget prioriterar regeringen att satsa på skattesänkningar för dem med högst inkomster. Man är så ivrig att sänka skatten för rika att man till och med lånar miljarder som alla ska vara med och betala tillbaka.

Jag är stolt att tillhöra ett parti som prioriterar satsningar på välfärd, bostäder, arbete och socialtjänst, vilket syns i budget efter budget, miljard efter miljard. Det gör skillnad vem som styr Sverige. Det märker tyvärr fler och fler just nu.

För att en betydligt bättre lagstiftning ska innebära den skillnad för många människor som den har potential att göra krävs att de socialarbetare ute i landet som ska tillämpa den nya lagen har kollegor och resurser. Den striden kommer vi socialdemokrater att ta vid varje givet tillfälle. Socialtjänsten ska aldrig behöva välja mellan avhopparprogram och U-svängsprogram. Fler gängmedlemmar ska hoppa av, och fler barn som är på väg mot gängen ska ta en U-sväng därifrån.

Herr talman! Jag vill ha ett samhälle där fler som haft det svårt i sin familj som barn ska inspireras till att som vuxna skaffa en egen familj som präglas av likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet. Jag vill att fler ska tänka: Om det samhälle jag mött kan präglas av gemensamhet och samkänsla kan min familj också göra det.

Den nya socialtjänstlagen är ett steg i rätt riktning för att fler ska få möjligheten till ett bättre liv. Det är värt att firas.

Jag yrkar bifall till reservation 23.

(Applåder)

Malin Höglund (M)

Anf. 3 Malin Höglund (M)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet. Ledamoten inledde med att prata om att det är fantastiskt att vi nu har en ny socialtjänstlag. Det tycker naturligtvis vi också, för vi är det parti och den regering som har rott det här i hamn. Det lyckades inte den tidigare regeringen med.

Den här regeringen satsar nästan 10 miljarder kronor på att införa den nya socialtjänstlagen. Den tidigare regeringen satsade inga pengar alls. Vi ska nu få en ny socialtjänstlag med insatser utan långa utredningstider, vilket är fantastiskt och kan hjälpa väldigt många familjer och väldigt många barn och unga.

Min fråga till ledamoten Gustaf Lantz är: Hur tänker ledamoten nu när vi satsar så pass mycket pengar som nästan 10 miljarder kronor? Den tidigare regeringen satsade 0 kronor.

Anf. 4 Gustaf Lantz (S)

Herr talman! Till att börja med är det jätteroligt att vi är många här inne i dag som är glada över den nya lagen. Men sanningen är ju den att det är en lagstiftning som tagits fram under en socialdemokratisk regering.

Det är också sant att vi socialdemokrater inte har motsatt oss någon peng som kommit för implementering av den här lagstiftningen. Men det kanske är på sin plats att Moderaterna berättar lite om hur man räknar. 10 miljarder, säger man – under hur många år?

Låt oss prata om det här året. Låt oss prata om hur Mikael Damberg i sin skuggbudget hade 9 miljarder mer till välfärden – 9 miljarder mer till att arbeta för att förebygga ohälsa, brottslighet och mycket annat.

Som min kollega Eva sa går det inte att ge ett fantastiskt recept på äppelpaj men inte ge några äpplen. Det får mig att tänka på den sämsta present jag fått i hela mitt liv. När jag fyllde 18 år fick jag en blankett för att ansöka om körkortstillstånd. Men jag fick inga pengar till körkortstillståndet, vilket jag givetvis trodde när jag fick blanketten.

Det är så jag tror att man kommer att uppleva det ute i kommunerna, där man har haft enorma kostnadsökningar. Nu får man äntligen en lagstiftning som tar bort trösklar och hinder. Men då får man inte de resurser som ger möjlighet att anställa fler personer och verkligen använda den nya lagen fullt ut.

Varför valde man att sänka skatterna för dem med högst inkomster framför att ge kommuner och regioner mer pengar i den kostnadskris som vi nu befinner oss i?

Malin Höglund (M)

Anf. 5 Malin Höglund (M)

Herr talman! Pengar har betalats ut till kommunerna just för implementering av den nya socialtjänstlagen. De pengarna har gått till alla kommuner. Sedan har naturligtvis kommunerna kommit olika långt i arbetet. Men för de flesta som jag pratat med har de här pengarna spelat roll för att kunna införa den nya socialtjänstlagen.

Den här regeringen har lyckats med någonting som den tidigare regeringen faktiskt inte lyckades med, nämligen att få fram den nya socialtjänstlagen i det skick den i dag är i. Vi behöver också pengar för att det ska gå lätt och smidigt när den ska implementeras den 1 juli.

Anf. 6 Gustaf Lantz (S)

Herr talman! Jag håller med – det är jättebra att det finns en dyr och påkostad instruktionsbok om hur den nya lagen fungerar. Det krävs konferenser, utbildningar och interna processer, och det är jättebra att kommunerna får täckning för det. Det är ingenting som Socialdemokraterna har motsatt sig, utan tvärtom. Vi har gått med på det.

Men när man sedan ska fylla det här med innehåll måste man titta budget för budget, år för år och miljard för miljard. Då förlorar Moderaterna gång på gång på gång. Det är nämligen så att ni gör det ni har sagt. Ni levererar till era kärnväljare. De som redan har mycket ska få mer. Det är så enkelt, och det är så folk känner igen Moderaterna.

Man ska inte tro att de socialarbetare som ute i kommunerna möter verkligheten längst ute på den sista linjen känner att den prioriteringen är rätt. Där handlar det om att ha kollegor, att ha resurser och att kunna arbeta med den nya lagstiftning som nu finns på plats. Det är ingenting som kommer att vara löst för all framtid, utan det kommer att vara upp till varje regering att göra sina prioriteringar.

Jag uppskattar ärlighet. De som redan har höga inkomster kan vara nöjda med hur regeringen prioriterat, om det är det som är det viktigaste för dem. Men jag tror att även de med höga inkomster ser att Sverige har sådana problem att det är fel läge att prioritera dem med högst inkomster och att det är rätt läge att prioritera de kommuner som har svårt med ekonomin, så att vi kan klara de utmaningar vi har. Hur vi än räknar och vänder oss här i kammaren är det 9 miljarder till välfärden som skiljer mellan de budgetar som lades fram för det här året.

(Applåder)

Mona Olin (SD)

Anf. 7 Mona Olin (SD)

Herr talman! I dag debatterar vi betänkande 2024/25:SoU23 En förebyggande socialtjänstlag – för ökade rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

I en tid då samhällets utmaningar växer, kriminaliteten breder ut sig, ensamheten bland äldre ökar och sociala problem fördjupas är det viktigare än någonsin att vi har en socialtjänst som fungerar – en socialtjänst som inte bara larmar när något går fel utan förhindrar att problemen uppstår från första början. Därför är det mycket välkommet att vi nu står inför en ny, moderniserad socialtjänstlag. Det är en lag som på allvar möter vår tids behov. Regeringens proposition 2024/25:89 visar att man har lyssnat på både forskning och praktik men också på kommunerna och medborgarna.

Låt mig lyfta några delar som vi ser som särskilt positiva.

Först och främst har lagen fått en helt ny struktur. Den är indelad i avdelningar, vilket gör lagen mer pedagogisk, mer överskådlig och lättare att uppdatera. Detta är viktigt. Socialtjänsten är ett område som ständigt utvecklas och förändras. Nu får vi en lag som både är stabil och anpassbar.

Utredningens ambition har varit att återgå till lagens ursprungliga idé, nämligen att vara en ramlag – en lag som inte styr i detalj utan ger riktning, mål och ansvar men lämnar utrymme för lokala lösningar. Det är en klok och nödvändig förändring.

Herr talman! En av de andra viktiga förändringarna är att förebyggande arbete lyfts fram som en kärnuppgift. Socialtjänsten ska inte bara rycka ut när skadan redan är skedd – den ska upptäcka och se problemen innan de blir akuta. Det gäller allt från stöd till äldre, yngre och familjer till arbete mot missbruk och psykisk ohälsa.

Vi vet att tidiga insatser ger effekt. De minskar mänskligt lidande, och det är väl investerade skattemedel som ger effekt längre fram. Det är sunt förnuft, och det är ett arbetssätt vi i Sverigedemokraterna länge efterfrågat.

En annan viktig förändring är att socialtjänsten ska bli lätt tillgänglig. Det ska vara enkelt att ta kontakt, även för den som kanske känner skam inför att söka hjälp, vilket många tyvärr fortfarande gör. Det ska vara enkelt även om man inte vet exakt hur man går till väga.

En utåtriktad socialtjänst som har ett gott bemötande och är synlig i samhället bygger tillit. Och med tillit kommer fler att våga söka hjälp i tid. Detta är avgörande för att skyddsnätet ska fungera.

Kommunernas ansvar för att planera socialtjänstens insatser utvidgas nu till att omfatta hela verksamhetsområdet. Detta innebär att flera instanser måste samverka. Det behövs samverkan mellan socialtjänsten, hälso- och sjukvården, skolan, polisen och det civila samhället. Detta är något vi sverigedemokrater har efterlyst länge, för vi vet alla att problem sällan följer myndighetsgränser.

Socialnämnden får dessutom möjlighet att erbjuda vissa insatser utan att först göra en omfattande behovsprövning. Detta ger socialtjänsten större handlingsutrymme och möjlighet att hjälpa människor snabbare, enklare och mer på deras villkor. I praktiken betyder detta att människor kan få stöd innan ett ärende öppnats, och det är ofta just det som gör skillnaden.

Lagen slår också fast att socialtjänsten ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är glädjande, för på ett område som påverkar så många människors liv, ofta i utsatta lägen, ska vi inte experimentera. Vi ska använda metoder som fungerar. Det har man all rätt att förvänta sig, precis som när man besöker sjukvården för att träffa en läkare.

Detta kräver också rätt kompetens. Därför förtydligas nu att personalen ska ha lämplig utbildning och erfarenhet – det gäller samtliga delar av socialtjänsten.

Herr talman! I det nya lagförslaget får socialnämnden ett uppdrag att arbeta förebyggande mot kriminalitet. Detta är en självklar men viktig markering, för vi ser alla hur kriminella nätverk rekryterar allt yngre barn.

Lagen betonar att samverkan mellan socialtjänst, sjukvård, skola och polis inte är något som kan ske utan något som ska ske. För att skyddsnätet ska fungera måste alla – skola, socialtjänst, polis och sjukvård – dra åt samma håll. Här blir socialtjänstens roll särskilt viktig: att upptäcka, reagera och agera innan det är för sent.

Kommunerna får också bättre verktyg för att följa upp och kontrollera vad utförare faktiskt levererar. Detta är en förutsättning för att skattepengar ska användas rätt och kvaliteten hållas hög. Det handlar om ansvar och om transparens.

Alla orosanmälningar som gäller barn ska bli sökbara – detta är jätteviktigt. I stället för att förhandsbedömningar sätts i en pärm och riskerar att inte sökas igenom varje gång en orosanmälan kommer in kommer det att skapas en digital, sökbar akt, vilket gör att risker kan upptäckas i tid och att barn får hjälp innan något allvarligt händer. Detta är ett tydligt exempel på hur modern teknik kan hjälpa exempelvis ett barn innan det blir för sent.

Herr talman! Det görs stora finansiella satsningar. Regeringen och Sverigedemokraterna backar upp lagen med stora belopp i budgeten från 2024 till 2028. Satsningarna syftar till att möjliggöra en omställning av socialtjänsten till ett mer förebyggande och kunskapsbaserat arbetssätt men också till att stärka kommunernas förutsättningar att implementera den nya lagen. Det är en investering i trygghet, effektivitet och människovärde.

Herr talman! Den nya socialtjänstlagen är ett stort steg framåt. Den är modern, ansvarstagande och inriktad på det som verkligen gör skillnad: förebyggande arbete, kunskap, tillgänglighet och trygghet. Det är en lag som ger oss verktyg att hjälpa fler, tidigare och bättre, utan att tappa kontrollen eller öka byråkratin. Och det är en lag som ställer krav men också visar tillit till kommunerna, till professionen och till medborgarna.

Detta välkomnar vi, för det är så man bygger en starkare socialtjänst – och ett starkare Sverige.

(Applåder)

Maj Karlsson (V)

Anf. 8 Maj Karlsson (V)

Herr talman! I dag känner jag en särskild stolthet över att stå i den här talarstolen. Det är en stor dag. Att få vara med och fatta beslut om en av de mest omfattande reformerna inom socialt arbete på decennier är smått historiskt. Det är stort, efterlängtat och nödvändigt.

Socialtjänsten är kanske en av samhällets viktigaste institutioner, inte bara för att den finns där när livet är som svårast utan för att den förkroppsligar något ännu större: vårt gemensamma löfte att ingen ska falla ur det skyddsnät som vi bygger tillsammans och att alla människor ska ha rätt till ett värdigt liv.

Vi får inte glömma att även den nuvarande socialtjänstlagen en gång var en revolution. Den markerade slutet på den tid då fattigvård, nykterhetsvård och barnavård präglades av moralism och kontroll. Den lagen föddes ur insikten att människor inte lyfts ur utsatthet genom skam utan genom stöd och respekt.

Portalparagrafen i lagen satte tonen: ”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas

ekonomiska och sociala trygghet,

jämlikhet i levnadsvillkor,

aktiva deltagande i samhällslivet.”

Det är faktiskt riktigt fint.

Under lång tid var socialt arbete något att vara stolt över. Det krävde mod och engagemang. Det fanns en tro på socialarbetarnas professionella omdöme och vilja att göra verklig skillnad.

Men med tiden förändrades förutsättningarna. Samhället förändrades. Kraven ökade, och resurserna minskade. Socialtjänsten fick bära konsekvenserna av andra politikområdens tillkortakommanden. Detaljstyrningen ökade, administrationen svällde och tilliten till professionen urholkades. Socialtjänstens tid och resurser gick till systemet, inte till människan. För dem som sökte hjälp blev känslan alltför ofta att socialtjänsten inte var ett stöd utan mer av ett straff.

Det är därför en ny lag är så viktig. Efter många års utredningar och diskussioner, viss kritik och en hel del väntan står vi äntligen här, redo att ta ett nytt steg för socialtjänsten och för dem som den finns till för.

Herr talman! Jag har genom åren mött otaliga socialsekreterare. De är den yrkesgrupp som lärt mig mest om vad socialt arbete verkligen innebär. Men jag har också mött många av dem som socialtjänsten finns till för – människor vars röster sällan hörs här inne men som bär hela verkligheten på sina axlar.

Jag har levt nära människor vars liv inte varit kantade av rosor. Jag har stått sida vid sida med ensamstående mammor som har krigat sig igenom vardagen. Jag har sett människor brytas ned av missbruk men också sett deras hjältemod när de tagit sig ur det. Jag har sett föräldrar förtvivlat försöka rädda sina barn från att dras in i kriminalitet.

Och så har jag träffat Bossen. Bossen var en klassisk figur på torget i stadsdelen där jag växte upp: rödbuskigt skägg, glimten i ögat och alltid redo med en Göteborgsvits. Redan som barn började vi ett slags samarbete. Jag handlade åt honom, ibland för att han hade ont i ett ben, ibland för att han inte var riktigt nykter. Jag fick några slantar till lite godis.

Han levde ett liv i tungt missbruk, men han hade ett hjärta av guld. Han höll koll på min hund när jag gick in i affären, och jag höll lite koll på honom när det behövdes. Så fortsatte vi att hjälpa varandra under åren. Han blev en del av min vardag.

Men med åren blev hans missbruk allt tyngre och hans liv allt tuffare. Ibland blev han arg och kom i bråk. Jag såg hur människor skrek åt honom, tog omvägar runt honom och spottade efter honom. Jag såg ett politiskt parti dela ut mat i en valrörelse, men när han, den som kanske mest av alla behövde det, sträckte sig fram, nekades han. Den förnedringen glömmer jag aldrig.

Med tiden blev jag orolig. Han var ofta blåslagen och alltmer sliten. Jag vädjade till honom att söka hjälp. Han försökte men orkade inte hålla fast. Skammen över återfallen var blytung. Så en dag berättade han varför han led. Han berättade om livet han hade haft som gick helt förlorat. Han berättade om när hans hus en natt brann, om barnen han förlorade den natten och om brännskadorna över hela hans kropp som jag aldrig tidigare lagt märke till.

Jag vet inte om Bossen lever i dag, men han är alltid med mig. Han lärde mig att ingen väljer ett liv i utsatthet, utan det är nästan alltid ett resultat av trauma, förlust och oerhörd smärta. Det är verkligen en kamp.

Det är med den blicken jag ser på den nya lagen, och den gör mig hoppfull. Även om den inte kommer att lösa alla problem har den potential att bli startskottet för en nödvändig kulturförändring.

Hade jag mött Bossen som socialsekreterare hade jag inte velat möta honom med byråkrati och fragmenterade insatser. Jag hade velat möta honom med tid, tillit och professionell kunskap – med förutsättningar att bygga relation, skapa förändring och arbeta långsiktigt. Det är vad den nya lagen möjliggör om vi gör detta på rätt sätt.

Herr talman! Men vi är inte i mål. Vänsterpartiet ställer sig i stort bakom lagen, men vi ser också brister.

Den största är resursfrågan. Regeringen har avsatt medel för implementeringen, vilket är både nödvändigt och välkommet. Men det räcker inte. Det krävs en långsiktig och kraftfull satsning på socialtjänstens arbete i dess helhet. Ambitioner kräver ekonomiska muskler. Därför yrkar jag bifall till reservation 28.

Vi ser också att det förebyggande arbetet är avgörande. Tidiga, lättillgängliga insatser är rätt väg, men det kräver balans mellan förebyggande, utredande och behovsprövade insatser. Det kräver samordning och tydlighet, så att det blir lätt att göra rätt.

Vi vill heller inte se en utveckling där socialtjänstens arbete styrs av vad som råkar finnas i stället för av vad som faktiskt behövs. Risken är att tillgång styr före behov, eller att insatser inte når de grupper som behöver dem mest. Vi måste se till att stödet blir jämlikt och träffar rätt.

Det är också en enorm utmaning att stora delar av samhället utvecklas i en riktning som snarare förvärrar de problem som socialtjänsten har att hantera med till exempel ökade ekonomiska klyftor och en växande skolsegregation. Här måste politiken ta ansvar, så att inte socialtjänsten får än större börda. Socialtjänsten ska inte ensamt bära allt ansvar – det måste vi göra tillsammans.

Herr talman! I många debatter fokuserar vi på unga i kriminalitet. Det är viktigt, men det är bara en liten del av det som socialtjänsten gör. Vi får inte tappa helhetsbilden. Socialtjänsten är till för dem som lever i ekonomisk utsatthet, ensamstående föräldrar, våldsutsatta kvinnor och barn som far illa. Och allt hänger allt som oftast ihop.

Det är därför särskilt oroande att regeringen parallellt med den nya socialtjänstlagen vill införa ett nytt lagförslag om så kallat mellantvång, med böter för föräldrar som inte medverkar och fotboja till barn, utan domstolsprövning. Det här förslaget har mötts av en närmast unison kritik från professionen, forskare och experter. Kritiken är inte ideologisk; den är grundad i verkligheten. Det här fungerar inte. Det bygger på felaktiga antaganden om att föräldrar inte vill hjälpa sina barn när verkligheten är att de ofta inte förmår. Lösningen ligger i relation och tillit – inte i tvång.

Det kan låta handlingskraftigt att tala om böter och fotbojor, men det ger inte resultat. Det motverkar allt det vi nu försöker uppnå med den nya socialtjänstlagen. Jag vill därför vädja till regeringen att ta till sig den svidande kritiken och dra tillbaka förslaget om den så kallade LIV. Låt i stället den nya socialtjänstlagen få verka. Ge den en verklig chans!

Herr talman! Efter några allvarliga rader vill jag nu avsluta där jag började, med stolthet och hopp. Om vi gör detta rätt kan det bli början på ett nytt kapitel i Sveriges socialpolitiska historia. Vi kan skapa verkliga möjligheter till förändring. Vi kan stärka en yrkeskår som förtjänar vår respekt och våra resurser. Vi kan möta människor inte med misstro, utan med medmänsklighet – för Bossen, för barnen och för framtiden.

(Applåder)

Malin Höglund (M)

Anf. 9 Malin Höglund (M)

Herr talman! I dag ska vi debattera något som många, inklusive jag själv, länge har väntat på, nämligen en ny, förebyggande socialtjänstlag, för ökade rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Det är nu det händer. Vi debatterar i dag ett förslag som är historiskt: en ny socialtjänstlag – den största reformen på över fyra decennier. Vi tar ett nödvändigt kliv bort från en gammal socialtjänstlag som i praktiken varit ett brandkårsutryckningssystem och inför ett modernt, förebyggande och framtidssäkrat regelverk. Det lagförslag som nu ligger på riksdagens bord markerar ett viktigt skifte från en socialtjänst som ofta griper in när problemen blivit akuta till en socialtjänst som verkar förebyggande och ska vara, tillgänglig, kunskapsbaserad och nära människors vardag.

Varför behövs då en ny socialtjänstlag? Jo, samhället har förändrats. Vi ser barn som far illa i det tysta, unga som tappar fotfästet och äldre som lever i ofrivillig ensamhet. Vi ser människor som inte söker hjälp förrän det nästan är för sent. Den lagstiftning som styr vår socialtjänst måste vara anpassad till vår tids verklighet, inte gårdagens.

Herr talman! Med den nya socialtjänstlagen får vi ett verktyg som rustar Sverige bättre för framtiden.

För det första betonar lagen det förebyggande arbetet. Det betyder att socialtjänsten ska kunna möta människor tidigt, innan problemen hunnit växa sig stora. Det är klokt, mänskligt och ekonomiskt ansvarsfullt.

Men det handlar också om något mer, nämligen tillit. När vi säger att människor ska våga ta kontakt med socialtjänsten måste vi se till att trösklarna sänks. Den nya lagen gör det möjligt att ge vissa insatser utan att först göra en omfattande behovsprövning. Det är ett skifte från misstänksamhet till förtroende.

För det andra innebär den nya lagen att rättigheter stärks. Människor får tydligare besked om vad de kan förvänta sig. Det ska inte spela någon roll om du bor i en liten kommun eller i en storstad – du ska mötas av en professionell och tillgänglig socialtjänst där kvaliteten är likvärdig.

Men lagen handlar inte bara om rättigheter. Den ställer också krav på oss som beslutsfattare, på kommunerna och också på samhället i stort. Det här är nämligen inte ett ensamt uppdrag för socialsekreteraren, vilket flera andra har nämnt här i debatten. Det handlar om samverkan mellan skola, vård, civilsamhälle, rättsväsen och inte minst medborgare – oss.

Herr talman! Moderaterna och regeringen har varit tydliga med att vi vill ha en socialtjänst som fokuserar på att ge människor verktyg för att kunna ta makten över sina egna liv. Den som kan jobba ska också jobba. Den som har ansvar för barn ska också ta det ansvaret. Och den som behöver stöd ska få det – tidigt, rättssäkert och värdigt.

Regeringen har skjutit till betydande resurser för att göra lagförändringen möjlig i praktiken. 1 miljard extra går just nu till kommunerna för att stärka socialtjänstens omställningsarbete. Kompetensutveckling, digitalisering och utvärdering – allt det krävs för att intentionerna i lagen ska bli verkliga.

Herr talman! Jag vill särskilt lyfta fram att den nya socialtjänstlagen ger barn och unga en starkare röst. Barnens rätt att komma till tals blir tydligare. Det är avgörande. Det är i barnens upplevelser, behov och oro som mycket av det förebyggande arbetet måste börja.

Likaså stärks möjligheten till stöd i utsatta områden, bland nyanlända och till familjer som kämpar. Det är ett erkännande av att sociala risker är komplexa men inte olösliga. Med rätt insats i rätt tid går det att vända en utveckling.

Herr talman! Det är lätt att säga att vi ska satsa förebyggande. Det är svårare att göra det på riktigt. Det kräver mod, det kräver prioriteringar och det kräver tålamod. Men det är precis det vi gör nu. Vi förändrar lagstiftningen i grunden för att ge socialtjänsten verktyg och människor bättre möjligheter.

När Socialdemokraterna tidigare utredde en ny socialtjänstlag fick det inte kosta några pengar. Den här regeringen, som har en moderat socialtjänstminister, Camilla Waltersson Grönvall, lägger nästan 10 miljarder kronor på införandet. I dag är jag extra stolt över att vara moderat.

En ny socialtjänstlag är en möjlighet att bygga ett starkare, mänskligare och mer hållbart välfärdssamhälle.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Hultberg (M).

Anf. 10 Martina Johansson (C)

Herr talman! Det här är en efterlängtad lagstiftning, precis som många andra som har varit uppe i talarstolen före mig har sagt. Den har ett ökat fokus på öppna insatser, barns perspektiv, tidiga insatser och brottsförebyggande arbete – som är lite annorlunda än tidiga insatser, åtminstone i mina tankar. Den har också fokus på samverkan inom kommunen och mellan olika myndigheter. Det är en ny lagstiftning som har ett ökat fokus på kvalitetssäkring, evidensbaserade metoder och insamling av data, för att kunna följa upp det som görs varje dag i Sveriges kommuner.

Herr talman! Det är också en lag som har lyft in mer av ett barnperspektiv. Det handlar bland annat om sökbara orosanmälningar, tillgång till insatser utan beslut och ökad kunskap för att ta till vara barns rättigheter. Men det krävs också nära samverkan, till exempel med regionernas arbete för att stödja barn och unga med psykisk ohälsa.

När det gäller barnperspektivet hade Centerpartiet velat gå lite längre för barn mellan 12 och 15 år och deras möjligheter att tacka ja till öppna insatser även om vårdnadshavare inte samtycker. Även om jag, precis som många andra, är nöjd med den här lagstiftningen finns det självklart vissa saker som Centerpartiet hade velat se annorlunda.

Herr talman! De öppna insatserna bygger på frivillighet, tidiga insatser, sänkta trösklar och ökad tillit. Det är viktigt att vi nu följer implementeringen av detta, så att den blir bra och så att man dokumenterar lagom mycket om insatserna. Vi behöver också säkerställa att någon följer individen, barnet eller den vuxne, för att ingen ska falla mellan stolarna.

Centerpartiet och alla andra partier är i grunden överens om denna lagstiftning. Det här är steg ett. Det är ett steg som innebär att vi måste hålla i och hålla ut. Det är kommunerna och regionerna som ska göra jobbet. Vi gör den enkla delen genom att fatta beslutet om en lag, men jobbet görs i våra kommuner och i våra regioner.

Det gäller att vi från nationellt håll fortsätter och orkar ge stöd till den implementering som är påbörjad och att det arbetet får hålla i, för att kunna utveckla de metoder som ska användas varje dag. Hur ska de se ut? Vem ska äga modellen? Hur utvärderar man den framåt? Här kan våra nationella myndigheter vara ett stöd.

Låt lagen verka! Låt den här lagstiftningen bli den förändring vi vill ha! Jag ber regeringen att inte fortsätta med många andra nya delar, som kan riskera att implementeringen av den här lagen avstannar eller i värsta fall krockar med de nya förslag som eventuellt kan läggas på bordet. Vi vill nämligen att den här lagstiftningen ska bli så bra som vi önskar.

Herr talman! Centerpartiet tycker att regeringen har gjort ett bra jobb. Jag kommer att fortsätta säga det. Men självklart finns det, som sagt, saker i den här stora förändringen som Centerpartiet hade velat ha lite annorlunda. Vi hade till exempel velat se att man hade ändrat nivåerna när det gäller försörjningsstöd och beräkning av ungdomars inkomster. Då hade fler ungdomar kunnat känna att det var värt att ta det där extra helgpasset, utan att familjens försörjningsstöd påverkades. På det sättet skulle de kunna bidra till att bryta ett mönster och till egen försörjning.

Vi hade också velat se att även barn mellan 12 och 15 år skulle kunna få tacka ja till öppna insatser, vilket jag var inne på tidigare. Och vi hade velat se att uppföljningstiden efter avslutad samhällsplanering skulle vara tolv månader i stället för sex månader. Vi hade även velat att man hade sett över gallringen av akter, så att en ung vuxen eller vuxen fick större möjligheter att gå tillbaka och se vilka insatser man fått som barn.

Vi skulle också vilja slippa se den skillnad i synen på människor som dyker upp när det pratas om återvandring. I propositionen lyfter regeringen under rubriken ”Förebyggande arbete” upp det som man tycker är en viktig del: att man ska kraftigt stimulera och öka frivillig återvandring och att det kan göras med rätt stöd och information, för att fler ska återvandra.

Frågan är bara vilka det är som ska vägledas. Vem avgör vilka de är? Vilka människor har vi gett upp hoppet om? Risken finns då att man kan välja att arbeta med återvandring i stället för insatser för att barnet till exempel ska klara skolan.

Hur bidrar det här till att stärka tilliten? Vi ska komma ihåg att lagstiftning är normerande i fråga om hur vi ser på olika delar.

Herr talman! Med de medskicken, där Centerpartiet hade velat se något annat, vill jag ändå avslutningsvis säga att jag är glad och stolt. Det här är ett historiskt beslut.

Jag hoppas att man framöver kommer att säga: ”Vi såg på förskolan att det kunde bli svårt för det här barnet, och därför satte vi in de här insatserna.” Jag hoppas att man inte kommer att säga som man har sagt så många gånger: ”Vi såg på förskolan att det här kunde hända.” Jag hoppas att det är nu vi vänder på det så att man kan säga att man ska hjälpa den här personen.

Det här är en bra lag i grunden med ökat barnperspektiv och tidiga insatser som ger möjligheter. Det gäller att hålla i och hålla ut. Låt lagen implementeras, så att vi inte inför nya insatser som kan riskera att krocka!

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 5, men jag står självklart bakom samtliga reservationer från Centerpartiet.

Helene Odenjung (L)

Anf. 11 Helene Odenjung (L)

Herr talman! Det är en stor dag, som flera har påpekat. I dag debatterar vi och beslutar om en av mandatperiodens mest avgörande socialpolitiska reformer, nämligen införandet av en ny socialtjänstlag. Jag är, precis som många andra här inne i dag, väldigt stolt. Jag har varit med på hela resan – om än från en annan position, i en kommun – och har längtat efter att en ny socialtjänstlag ska komma på plats.

Detta betänkande rör inte bara teknikaliteter, utan det handlar i grunden om vilket samhälle vi vill bygga, vilka principer som ska vägleda stödet till människor i utsatta livssituationer, hur vi kan förebygga sociala problem i stället för att bara åtgärda dem och hur vi skapar en socialtjänst som är rättssäker, tillgänglig och anpassad för framtiden.

Socialutskottets betänkande En förebyggande socialtjänstlag – för ökade rättigheter, skyldigheter och möjligheter är ett kraftfullt svar på dessa frågor. Från liberal sida ställer vi oss helhjärtat bakom förslaget, även om vi som liberaler förstås gärna hade sett att det gjordes tydligare kopplingar till skolan.

Herr talman! Den nuvarande socialtjänstlagen trädde i kraft 2001. Den har tjänat oss väl, men den speglar ett samhälle som inte längre finns. Under de drygt 20 år som gått har samhällets utmaningar förändrats. Vi har sett ökade krav på individanpassning, större komplexitet i livssituationer och en ökad medvetenhet om vikten av tidiga insatser. Det är därför hög tid att vi ersätter den gamla lagen med en ny lag som är modern, rättvis och förebyggande.

Den kanske mest avgörande förändringen i den nya lagen är att den flyttar fokus från reaktivt till proaktivt. I dag tvingas socialtjänsten ofta ingripa först när problemen redan är stora – när barn far illa, när familjer har gått sönder och när missbruket är långt framskridet. Det nya lagförslaget vänder på detta. Det slår fast att kommunerna ska arbeta mer förebyggande och uppsökande. Detta är inte bara klokt utan också nödvändigt. Vi vet att tidiga insatser inte bara sparar resurser. De räddar liv, relationer och framtidsutsikter.

Det här är klassisk liberal välfärdspolitik. Stödet sätts in i tid, inte för sent. Vi bygger människor, inte beroenden.

En annan viktig förändring är möjligheten att erbjuda vissa sociala insatser utan individuell behovsprövning. Det kan låta byråkratiskt, men i praktiken innebär det att människor som behöver stöd i ett tidigt skede inte ska tvingas vänta in ett formellt beslut. Kommunerna får större handlingsutrymme att arbeta lågtröskligt och snabbt. Vi liberaler ser detta som ett viktigt verktyg för att minska stigmat och öka tillgängligheten. Att våga be om hjälp ska inte vara förknippat med en lång utredning eller känslan av att vara ifrågasatt. Hjälpen ska finnas där – tidigt, tydligt och enkelt.

Herr talman! Vi är också mycket glada över att barnets bästa lyfts fram tydligare i den nya lagen. Det är egentligen en självklarhet, men det har inte alltid varit en realitet. Barn ska inte bara vara en del av en familj, utan de är också egna rättighetsbärare. Det nya lagförslaget innebär att barnens röst ska höras, att barnens åsikter ska beaktas och att barnens bästa alltid ska vara vägledande vid insatser som rör dem. Det är ett viktigt steg för att förverkliga barnkonventionen i praktiken, och det är ett uttryck för ett samhälle som tar barns rättigheter och behov på allvar.

En socialtjänstlag är inte bara ett styrdokument för myndigheter. Det är en lag som människor ska kunna förstå. Därför är det välkommet att den nya lagen får en tydligare struktur med nio tematiska avdelningar och ett moderniserat, mer tillgängligt språk. Rättssäkerhet förutsätter ju att människor vet vad de har rätt till. Det förutsätter också att socialtjänstens personal har goda förutsättningar att arbeta rättvist och konsekvent. En begriplig lag är ett verktyg för båda.

Två särskilda tillskott i lagen är värda att lyfta fram.

För det första införs ett övergripande mål om att främja jämställda levnadsvillkor. Det betyder att socialtjänsten ska beakta kvinnors och mäns olika livssituationer och verka för likvärdig behandling. Det är en viktig signal och ett praktiskt verktyg för ett mer jämlikt samhälle.

För det andra tydliggörs socialnämndens brottsförebyggande ansvar, särskilt när det gäller unga. Här ser vi en direkt koppling till det bredare arbetet för trygghet och social hållbarhet. Det förebyggande sociala arbetet är ett av våra mest kraftfulla verktyg mot kriminalitet. Den här lagen stärker det arbetet.

Herr talman! Vi är förstås medvetna om att denna lag innebär en stor omställning för kommunerna. Därför är det helt avgörande att staten tar sitt ansvar i implementeringen. Vi noterar med tillfredsställelse att både Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Regioner har fått i uppdrag att ge vägledning och stöd.

Vi kommer att följa detta noga. En bra lag måste också genomföras på ett bra sätt. Här har vi som lagstiftare ett gemensamt ansvar.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att socialtjänsten är en av hörnstenarna i den svenska välfärden. Varje dag möter den människor i svåra situationer. Ibland är socialtjänsten den sista utvägen. Ibland är den det enda hoppet. Den nya socialtjänstlagen är inte bara en teknisk uppdatering, utan det är en värderingsdriven reform. Den uttrycker en tro på att människor kan växa, att samhället kan stötta utan att kväva och att vi tillsammans kan bygga trygghet genom frihet.

Från Liberalernas sida är vi stolta över att stå bakom detta betänkande. Det är en reform i tiden och för framtiden. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 12 Martina Johansson (C)

Herr talman! Tack, Helene Odenjung, för anförandet!

Liberalerna och Centerpartiet brukar vara överens när det gäller liberala värden, men med det samarbete som Liberalerna befinner sig i just nu upplever jag allt oftare att våra partier skiljer sig åt.

Den debatt vi är inne på i dag handlar i grunden om en väldigt bra lagstiftning som vi är helt överens om. Det har dock smugit sig in ett uppdrag under rubriken Förebyggande arbete, där det står att socialnämnden kan få arbeta med återvandring efter kontakt med den nationella samordnaren. Min fråga till ledamoten från Liberalerna är: Vem ska bedöma om det ska göras insatser för att en elev ska klara skolan eller om man ska motivera föräldrarna att återvända till det land som de en gång flydde från?

Herr talman! Det var ju faktiskt så att regeringens utredare kraftfullt avrådde regeringen från att införa återvandringsbidraget. Det skulle peka ut individer som ej önskvärda, skada integrationen och ge små ekonomiska effekter. Det är, menar jag, raka motsatsen till förebyggande arbete med inkludering i samhället, vilket socialtjänstlagen ska bidra till.

Min fråga till ledamoten är: Vart har den liberala vakthunden i regeringen, som Liberalerna hävdade att de skulle vara, tagit vägen? Hur kunde Liberalerna släppa igenom en så oliberal del i en så viktig lag?

Helene Odenjung (L)

Anf. 13 Helene Odenjung (L)

Herr talman! Ledamoten Johansson är orolig för att socialtjänstlagen ska göra att fler återvandrar snarare än att skolan gör rätt insatser. Jag är inte ett dugg orolig för det. Den här socialtjänstlagen skapar större möjligheter för socialtjänsten att göra rätt insatser. Den oro jag möjligtvis har gäller att skolan inte på ett bättre sätt inkluderas i det förebyggande arbetet, men där kommer vi att vara vakthund och se till att insatser görs.

Att som ledamoten antyda att personer som jobbar på socialtjänsten skulle börja välja mellan att göra insatser av social karaktär och att uppmuntra till återvandring tycker jag nästan är på gränsen. Om någon skulle vilja återvandra finns möjligheten att göra det – inget annat.

Anf. 14 Martina Johansson (C)

Herr talman! Jag hoppas innerligt och är ganska övertygad om att vi med den nya lagstiftningen kommer att få en mycket bättre samverkan och fler tidiga insatser till de allra flesta.

Men eftersom detta finns med i propositionen finns ändå en vilja och ansats att detta också ska vara en del i arbetet. Det står under rubriken Förebyggande arbete, vilket för mig är jättekonstigt.

Om man har två sidor av samma mynt och både ska jobba aktivt med återvandring och sitta med personer som behöver hjälp och kanske har haft svårt med integrationen är jag ganska övertygad om att man ibland kommer att hamna i ett etiskt dilemma. Jag vill inte att kommunens medarbetare ska behöva ha detta etiska dilemma, men jag kan inte blunda för det som står i propositionen.

Hur kunde Liberalerna låta dessa meningar få stå med i propositionen om de nu inte betyder något?

Helene Odenjung (L)

Anf. 15 Helene Odenjung (L)

Herr talman! Jag får upprepa det svar jag nyss gav till ledamoten Johansson: Detta är ett verktyg man kan använda sig av, och jag känner mig trygg med att det inte kommer att användas på det sätt ledamoten befarar. Jag litar på att socialtjänstens personal är så professionell att den ser vad de som söker hjälp behöver.

Nils Seye Larsen (MP)

Anf. 16 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! Jag hade lite svårt att välja bland Miljöpartiets alla fantastiska reservationer, så denna gång yrkar jag undantagsvis bifall till både reservation 1 och 18.

Miljöpartiet välkomnar den nya lagen. Arbetet med den inleddes när vi satt i regering med Socialdemokraterna. Syftet är att socialtjänsten ska kunna jobba mer förebyggande och vara mer kunskapsbaserad och lättillgänglig.

Jag är dock lite rädd för att lagen trots alla partiers lovord inte får den stora effekt vi önskar när det gäller att jobba mer förebyggande. Det förebyggande arbetet är inte enbart socialtjänstens ansvar, utan det är framför allt ett kommungemensamt och samhälleligt ansvar.

Låt mig börja med mitt kära Umeå, där man har jobbat väldigt samlat. Umeå har 2 kronor högre kommunalskatt än jämförbara kommuner, vilket Moderaterna ofta påpekar. Man har kvar en stor allmännytta, som äger 50 procent av alla hyresrätter, vilket möjliggör för människor att få en hyreslägenhet i kommunens alla stadsdelar. Umeå satsar mer än någon annan kommun på kultur, fritid och civilsamhälle, och stadsplanerarna jobbar medvetet med blandade boendeformer för att alla invånare ska kunna bo överallt. I Umeå är 75 procent av gymnasieskolorna kommunala liksom en överväldigande majoritet av för- och grundskolorna. Allt detta bidrar till att kommunen kan jobba samlat och förebyggande, och socialtjänsten jobbar aktivt i första linjen genom att vara ute med fältarna.

Underfinansieringen av den offentliga välfärden oroar mig. Den har pågått länge, och fler och fler kommuner kämpar ekonomiskt. En kommunpolitiker vet att det första man skär ned på när det är kärvt ekonomiskt är allt som går utanför det lagstadgade, vilket innebär mycket av det förebyggande arbetet.

Att uppmuntra förebyggande arbete är lovvärt, men om vi från statligt håll vill att kommuner och socialtjänst ska jobba mer förebyggande måste vi också vara beredda att stötta dem mer ekonomiskt i detta.

Miljöpartiet vill att personalen får bättre förutsättningar. Socialtjänstens ovärderliga medarbetare, de utbildade socionomerna, befinner sig många gånger i svåra situationer när de försöker hjälpa familjer som kämpar med barn som har börjat komma på glid. Miljöpartiet tror därför på att inrätta specialistutbildningar för socionomer så att de kan specialisera sig efter den breda, generella socionomutbildningen. Socionomer jobbar inom många områden, och när det gäller exempelvis beroendeproblematik kan de behöva få möjlighet att specialisera sig. Detsamma gäller dem som jobbar med barn, unga och familjer.

Miljöpartiet vill att barnrättsperspektivet stärks. Barnets bästa ska inte bara beaktas vid vårdinsatser utan i alla beslut som rör barn, inklusive ekonomiskt bistånd. Regeringen gör här en farlig avgränsning som står i direkt kontrast till lagens mål om jämlika levnadsvillkor. Konsekvensen blir att barn i fattigdom drabbas hårdast. De tvingas avstå från fritidsaktiviteter, oroa sig för föräldrarnas hyra och kanske jobba extra redan i skolåldern. Sådana vittnesmål hörs redan från barn i ekonomiskt utsatta familjer. Barn ska inte göras ansvariga för familjens ekonomi, utan samhället har tvärtom en skyldighet att säkra alla barns lika uppväxtvillkor. Därför måste barnrättsperspektivet genomsyra hela socialtjänstlagen.

Det är också olyckligt att regeringen tar bort den uttryckliga skyldigheten att klarlägga barnets inställning om barnet inte själv uttrycker sina åsikter. Det går stick i stäv med vad både experter och FN efterfrågar. Flera remissinstanser, bland andra Barnafrid på Linköpings universitet, Barnrättsbyrån och Jämställdhetsmyndigheten, påpekar att barn ofta har svårt att tala fritt, särskilt om de känner lojalitet eller rädsla. Då måste socialtjänsten ändå aktivt försöka inhämta barnets åsikter på andra sätt. FN:s barnrättskommitté riktade nyligen skarp kritik mot Sverige för att barn sällan får komma till tals i beslut som påverkar dem, till exempel inom socialtjänsten. Kommittén uppmanar Sverige att lagstifta om att barn alltid ska få uttrycka sina åsikter i frågor som rör deras liv oavsett om det rör socialtjänst, migration eller annat.

Lagen behöver även värna respektfullt bemötande och likabehandling. Många vittnar om hur viktigt ett gott bemötande är. Det kan avgöra om man vågar söka hjälp och hur man upplever kontakten. En majoritet av remissinstanserna stödde utredningens förslag att skriva in en särskild bestämmelse om respektfullt bemötande i lagen, och det är därför beklagligt att regeringen har valt bort detta. I socialtjänstens arbete med människor i utsatt situation måste respekt och värdighet vara en självklar utgångspunkt. Genom att lagfästa det skulle en tydlig signal skickas om att ingen ska behöva känna sig kränkt eller illa behandlad när den söker stöd. Vi vet dock att i vissa grupper brister tyvärr förtroendet för socialtjänsten, och varje år får Diskrimineringsombudsmannen ungefär 150 anmälningar om diskriminering, främst rörande etnicitet eller funktionsnedsättning.

Slutligen vill jag ta upp två av de mest skadliga förslagen enligt oss: återvandringsuppdraget och det så kallade mellantvånget.

Regeringen föreslår att socialtjänsten ska informera om och uppmuntra till frivillig återvandring. Detta hör inte hemma i socialtjänstlagen. Socialtjänstens grunduppdrag är att hjälpa människor till social och ekonomisk trygghet och delaktighet i det svenska samhället. Att då samtidigt ålägga socialtjänstens personal att uppmana vissa att lämna landet är djupt kontraproduktivt. Det är migrationspolitik på villovägar, för att citera Akademikerförbundet SSR. Professionen och experterna är tydliga med att förslaget riskerar att allvarligt underminera tilliten. Socialtjänsten ska inte vara migrationspolitikens förlängda arm, utan den ska fokusera på dem som behöver stöd här och nu.

Vad gäller mellantvång, det vill säga att kunna tvinga på familjer insatser utan samtycke, förstår vi viljan att agera tidigt för barnets bästa. Men tvångsvägen är fel väg att gå. Forskning och erfarenhet visar att frivillighet och motivation är nyckeln till varaktiga förändringar.

Det saknas stöd i forskning för att mer tvång ger positiv effekt; tvärtom riskerar det att skada tilliten. Det säger bland andra Heike Erkers, ordförande för SSR. Regeringens mellantvångsutredning föreslog drastiska åtgärder som vite och fotboja på ungdomar över 15 år samt att föräldrar ska kunna tvingas till exempelvis föräldrastödsprogram. Responsen har varit starkt kritisk från bland andra Bris, Rädda Barnen, Föreningen Sveriges socialchefer, Vision och SSR, som gemensamt har uppmanat regeringen att pausa lagstiftningen.

Låt oss i stället gå den väg som bygger på förtroende, bättre kommunikation, alliansbyggande med familjerna och minskat stigma kring socialtjänsten. Det är precis denna anda som den nya lagen utger sig för att ha.

Sammanfattningsvis står Miljöpartiet bakom intentionerna i en ny socialtjänstlag, men vi kommer aldrig att acceptera att fina ord om förebyggande arbete och barnets bästa urholkas av resursbrist, otydlighet och politiska agendor som inte hör hemma i socialtjänsten. Vi vill se en socialtjänstlag som ger verktyg och resurser att göra skillnad, som finansierar det förebyggande arbetet fullt ut, som stärker professionaliteten och som sätter mänskliga rättigheter i centrum.

(Applåder)

Anf. 17 Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! I dag fattar vi sannerligen ett historiskt beslut. Det går inte att beskriva det som vi nu är på väg att besluta om som något annat än en historisk milstolpe i svensk socialpolitik.

Det svenska sociala skyddsnätet är vida omtalat. Det är ett internationellt föredöme, och det är något som många strävar efter att efterlikna. Det är också något som vi svenskar ska vara stolta över. Det är långt ifrån i alla länder som det finns en socialtjänst och en socialtjänstlag när livet under kortare eller längre perioder är tufft.

Grunden i vårt skyddsnät är socialtjänstlagen. Det är den som träder in när människor som mest behöver samhällets stöd. Det är den man som svensk kan luta sig mot när man under perioder inte kan stå på egna ben. Den nuvarande socialtjänstlagen togs fram under 70-talet och beslutades och började gälla i början av 80-talet. Sedan har den lappats och lagats.

Samhället har under den här tiden utvecklats, och vi kan tyvärr konstatera att det i många avseenden har varit i negativ riktning. De problem som vi ser i samhället i dag kunde man knappt föreställa sig när den gamla socialtjänstlagen togs fram. Vi har helt enkelt försökt lösa dagens problem med gårdagens verktyg.

I dag tar vi första steget mot att ge socialtjänsten nya, moderna verktyg som på riktigt kan ta itu med samhällsproblemen. För låt oss vara ärliga: Vi har stora samhällsutmaningar som har växt fram under lång tid och som har bitit sig fast djupt i vårt samhälle. Det är problem med stora utanförskap, utnyttjande av bidragssystem och, inte minst, en växande ungdomskriminalitet.

En polis berättade för mig om en åttaåring som satt fast i gängens klor – det är den absolut yngsta jag har hört talas om. Det är ofattbart och något som inte ska kunna ske i vårt land, men det är ett faktum att organiserad brottslighet helt cyniskt utnyttjar barn, unga och funktionsnedsatta och får dem att begå mycket grova brott. Om vi fortsätter att arbeta som vi har gjort hittills kommer denna utveckling att fortsätta. Därför är det helt nödvändigt att vi förändrar det sätt som vi angriper problemen på.

Den nya socialtjänstlagen är frukten av många års arbete. Den har varit en rejält stor produkt att baxa fram till riksdagens bord, så att vi kan besluta om den här i dag. Faktum är att det är den näst största lagstiftningsprodukt som Socialdepartementet har tagit fram. Den största, kan jag upplysa om, är socialförsäkringsbalken, som togs fram 2009.

Jag är väldigt stolt över att ha lyckats med det som tidigare regeringar inte har lyckats med. Det är många som försöker ta åt sig äran av den nya lagen, men sanningen är att de utredningsdirektiv som Socialdemokraterna gav utredaren Margareta Winberg talade sitt tydliga språk om vilken ambition Socialdemokraterna hade. Sanningen är att det fanns väldigt lite ambition, för Winberg fick inte lämna några kostnadsdrivande förslag. Utredningen fick därigenom inte vara ambitionshöjande.

Den lag vi diskuterar i dag är verkligen ambitionshöjande. Den kommer, i alla fall initialt, att kosta stora pengar, och ska få kosta stora pengar. Regeringen skjuter till nästan 10 miljarder kronor över fem år till kommunerna för implementering och omställning till den nya lagen och de nya arbetssätten. Det är en historiskt stor satsning på socialtjänsten i Sverige. Detta kan ställas mot Socialdemokraternas direktiv, där ingenting skulle få kosta pengar – en lag som inte fick vara ambitionshöjande.

Det finns fler skillnader i den nya lagstiftningen. Vi stärker barnets rättigheter på ett tydligare sätt – det har den här regeringen tagit fram. Vi anpassar bestämmelserna till barnkonventionen. Större hänsyn tas också till något som är mycket viktigt: barnets åsikter. Det ska inte längre vara möjligt för en vårdnadshavare att tala i barnets ställe. Barn är experter på sitt eget liv och sin egen situation, och en vuxen kan aldrig fullt ut ge uttryck för barnets inställning. Detta är en röd tråd i flera av de lagar som regeringen tar fram. Vi sätter ett tydligt barnperspektiv framför vuxen- och föräldraperspektivet.

Det kanske bästa exemplet på hur lagen kommer att göra skillnad för barn och unga är att den nu innehåller att orosanmälningar ska göras digitalt sökbara. Några sådana förslag fanns inte med i den ursprungliga utredningen. Det innebär att när en orosanmälan inkommer ska en digital barnakt upprättas, oavsett om anmälan leder till en insats eller inte. Detta betyder konkret att socialtjänsten kan upptäcka barn som riskerar att fara illa tidigare och att socialtjänsten kan hjälpa fler barn.

Fram till nu har de här anmälningarna hamnat i en pärm, och jag tror att vi är många som känner att många barn har hamnat mellan stolarna. Det är slut med det nu. Genom den digitala vårdakten ska barn som far illa upptäckas.

En annan mycket viktig del för att möta dagens utmaningar som inte heller fanns med i den ursprungliga utredningen är att socialtjänsten nu får ett brottsförebyggande ansvar, såväl för vuxna som för barn och unga. Ska vi knäcka de kriminella gängen och stoppa rekryteringen av barn är det nödvändigt att alla delar av det offentliga Sverige bidrar till detta. Där spelar socialtjänsten naturligtvis en oerhört viktig roll. Den kommer till och med att vara en nyckelfaktor för att med tidiga insatser se till att barn och unga inte dras in i kriminalitet.

Skillnaderna till trots finns det brett stöd för de stora dragen i lagen. Det är jag väldigt glad över, och det är väldigt viktigt. Socialtjänstens medarbetare måste veta att det finns långsiktighet i arbetssätten och att politiken inte gör ett lappkast vart fjärde år. Därför vill jag rikta mitt uppriktiga tack till alla, oavsett partifärg, som har bidragit till att den nya lagen nu kommer på plats, för den är som sagt välbehövlig.

Den största förändringen i den nya socialtjänstlagen, jämfört med den gamla, är omställningen till ett mer förebyggande arbetssätt. Vi gör detta till ett ska-krav för kommunerna. Det är inte längre fritt valt arbete om man ska arbeta med förebyggande insatser eller inte. Ingen ska längre kunna prioritera bort sociala investeringar i framtiden.

Socialtjänsten arbetar i dag med en rad olika insatser och metoder. Många av dem är bra, välfungerande och evidensbaserade, men alltför många metoder saknar vetenskaplig grund och förankring. Så går det naturligtvis inte att ha det. På samma sätt som man kan lita på att en läkare behandlar en sjuk med evidensbaserad vård ska socialtjänsten hjälpa och stötta människor med evidensbaserade metoder. Den nya lagen ställer krav på att insatserna ska utgå från kunskap och beprövad erfarenhet.

Tyvärr är det så i Sverige i dag att befolkningen har svagt förtroende för socialtjänsten. Det har alltid funnits ett stigma kopplat till socialtjänsten, men det som är riktigt allvarligt är att det lägsta förtroendet finns hos dem som aldrig har haft med socialtjänsten att göra men som kan vara de som behöver den allra bäst.

Det är därför viktigt att den nya lagen ställer krav på att socialtjänsten ska vara mer lättillgänglig, både fysiskt och till sitt innehåll. Genom att socialtjänsten sänker trösklarna och erbjuder tidigare insatser, stöd och hjälp kan fler få del av de förebyggande insatserna. På så sätt kan också förtroendet komma att stärkas på sikt.

Socialtjänsten har i dag också ett utredningskrav på sina insatser. Det innebär att innan en person kan få stöd och hjälp och beviljas insats ska en ordentlig utredning göras. Det är i grunden bra, och socialtjänstens verksamhet ska naturligtvis även i framtiden vara behovsprövad för att sättas in där den gör mest nytta. Men jag har träffat så många socialsekreterare som konstaterar: Det här är inte vad jag utbildade mig för. Jag ville ju göra skillnad för de mest utsatta, men jag sitter mest bakom en skärm.

Utredningskravet sätter onekligen käppar i hjulen ibland. När ett fönster öppnas och en person är mottaglig för en insats är det viktigt att insatsen kommer på plats snabbt. Därför öppnar vi nu möjligheten för kommunerna att erbjuda insatser utan individuell behovsprövning för att kunna ge hjälp där och då. Detta gör att vi i framtiden kommer att kunna se till att socialtjänsten slipper överflödiga utredningar av vissa insatser, som det också finns risk att man får nej på, och i stället kan sätta in insatser när fönstret är öppet.

Avslutningsvis vill jag rikta mig till alla de människor som har valt att arbeta i socialtjänsten runt omkring i vårt avlånga land – till er som varje dag går till jobbet och vill göra skillnad på riktigt och som vill hjälpa människor, barn som vuxna, som far illa eller löper risk att fara illa. Jag har rest runt i landet och träffat många av er. Jag har hört om problem med många tunga barnärenden, om desinformationskampanjer, om känslan av otillräcklighet när lagen inte ger utrymme för hjälp så tidigt som man egentligen vill.

Jag vill rikta ett varmt tack till våra fackförbund och professionsförbund Akademikerförbundet och Vision, Sveriges socialchefer och SKR som tillsammans med regeringen har tagit fram den här lagstiftningen. Det har varit ett närmast unikt arbete, där jag har lärt mig väldigt mycket. Jag är väldigt glad att vi har kunnat kroka arm runt de här förändringarna.

Jag hoppas och tror att den lag som vi beslutar om i dag ska ge er som jobbar i socialtjänsten förutsättningar att göra ännu större skillnad än ni redan gör. Det är ju så att vi här i regering och riksdag kan ta fram vilka lagar som helst, men om inte professionen är med på banan och är villig att vara med på en förändringsresa kommer ingenting att hända. Förändring kräver att vi gör det här tillsammans.

Den nya lagen med dess förebyggande perspektiv, dess krav på kunskap och beprövad erfarenhet och dess krav på lättillgänglighet kommer att göra Sverige tryggare och säkrare. Kanske inte redan i morgon, men på sikt är det här den bästa investering vi kan göra i barn och deras framtid. Därför vill jag avslutningsvis än en gång säga tack.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Hultberg, Malin Höglund och Thomas Ragnarsson (alla M), Mona Olin (SD), Christian Carlsson (KD) och Helene Odenjung (L).

Maj Karlsson (V)

Anf. 18 Maj Karlsson (V)

Herr talman! Först och främst vill jag tacka ministern. Det arbete hon lagt ned för att få den nya socialtjänstlagen på plats har varit gediget, och hon förtjänar en eloge för det arbetet.

Men – och det är ett stort men – jag vill återigen rikta skarp kritik mot förslaget om att införa LIV, en lag som innebär att föräldrar kan beläggas med vite om de tackar nej till insatser och att barn kan få fotboja utan att ens vara dömda för brott.

Som jag tidigare lyft fram, både i mitt anförande och i tidigare debatter, är det inte bara Vänsterpartiet som är kritiskt. Vi har med oss stora delar av civilsamhället, fackförbund och Sveriges socialchefer. En bred front av kompetens slår fast i sina remissvar att förslaget inte bygger på kunskap och vetenskap och att det riskerar att inskränka grundläggande rättigheter, är otydligt i sin tillämpning och bygger på vaga antaganden om varför föräldrar tackar nej till stöd – och, viktigast av allt, att det saknas stöd för att det skulle ge någon faktisk effekt.

Tvång skapar inte förändring, hur mycket man än önskar det. Det här går rakt emot den nya socialtjänstlagens syfte att arbeta förebyggande och bygga förtroende för en kunskapsbaserad socialtjänst. Det här riskerar att underminera hela arbetet.

Min fråga till ministern är: Är hon beredd att riskera hela det viktiga och ambitiösa arbete som hon nu har sjösatt genom att införa en lag som är illa underbyggd och saknar brett stöd? Det riskerar till och med att få motsatt effekt.

Anf. 19 Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Tack så mycket till ledamoten Maj Karlsson för frågan!

Jag tänker att det är viktigt att markera för dem som lyssnar på det här att vi inte diskuterar mellantvång i dag. Det som ligger på bordet är ett förslag som handlar om den nya socialtjänstlagen.

Den lag som ledamoten tar upp är någonting som har presenterats som ett förslag för regeringen. Det arbetas med på olika sätt och bereds just nu i Regeringskansliet.

Låt mig först säga att vi i dag har en situation som väldigt få länder i världen har och där vi sticker ut. Vi har väldigt unga människor som rekryteras in i kriminalitet. Jag nämnde en 8-åring i mitt anförande, men det är alltså inte ovanligt att vi ser 12–15-åringar som utför de absolut värsta våldsdåd man kan tänka sig.

Allt arbete som sker i den nya socialtjänstlagen är frivilligt. Vi vet också att arbete på frivillig grund har bäst förutsättningar att lyckas. I dag har vi dock en situation där nästan hälften av de vårdnadshavare som kontaktas av socialtjänsten och som erbjuds insatser från socialtjänsten tackar nej. I utanförskapsområdena är det inte ovanligt att den siffran är uppåt 70 procent.

Vi kan alltså inte ha en fortsatt situation där föräldrar inte tar ett aktivt ansvar för att säkerställa att deras barn får en ljus framtid. Jag kommer inte att se på när den här utvecklingen, där väldigt unga rekryteras in i kriminalitet och vi inte gör någonting, fortsätter. Den nya socialtjänstlagen ska få alla förutsättningar att verka, men vi måste också säkerställa att föräldrarna är med oss.

Maj Karlsson (V)

Anf. 20 Maj Karlsson (V)

Herr talman och ministern! Ministern har helt rätt i att det inte är det här lagförslaget vi diskuterar i dag. Varför jag tar upp det är för att det riskerar att slå undan benen på det fantastiska arbete ministern nu har gjort. Jag delar bilden av att föräldrar måste vara med och stötta sina barn. Jag delar bara inte bilden av vad orsaken är eller vad som kommer att hjälpa mot detta.

Vi står inför ett jätteviktigt vägval här. Det är många som vill stötta och hjälpa till i att stärka barns rättigheter. Då räcker det inte att bara vilja väl, utan vi måste genomföra förändringar som faktiskt har effekt.

Barn som växer upp i utsatthet behöver vuxna som tror på dem – inte bojor. Föräldrar som kämpar behöver stöd som fungerar – inte böter. Och socialtjänsten behöver verktyg för att bygga relationer – inte fler skäl att tappa förtroende. Den nya socialtjänstlagen är en möjlighet att göra just detta. Det är en fantastisk möjlighet att få igenom precis det här. Men då måste vi också vara modiga.

Vi måste vara modiga nog att säga nej till förslag som riskerar att bryta förtroendet för socialtjänsten ännu mer. Det hela handlar om att vi genom den nya socialtjänstlag som vi i dag fattar beslut om har möjlighet att skapa tillit och förtroende. När det här kommer som ett skott från sidan gör det att människor inte kommer att våga söka hjälp. Då är vi illa ute.

Min avslutande fråga till statsrådet är: Är ni verkligen beredda att offra barnens tillit till den nya och helt fantastiska chansen till en ny socialtjänstlag – med allt vad det innebär – för en åtgärd som säkert inte kommer att ge effekt?

Anf. 21 Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Jag tackar än en gång Maj Karlsson!

Utgångspunkten är ju, precis som jag beskrev, att frivilligt arbete är det som leder till bäst resultat. De allra flesta föräldrar vill sina barn väl och är beredda att göra väldigt mycket för att stötta och hjälpa sina barn. Regeringen har också avsatt resurser samt bygger stöd i form av bland annat föräldraskapsstöd för dem som inte riktigt hjälper till. Att bygga ett skyddsnät för både barn och föräldrar är en viktig del i det arbete som regeringen nu utför.

Det är dock fortfarande ett faktum att alldeles för många föräldrar väljer att aktivt tacka nej. Det kan vara av ekonomiska skäl, och det finns också förslag i utredningen som säger att man då ska kunna betala ut tillfällig föräldrapenning för att stödja just den ekonomiska delen. Det är alltså viktigt att utredningen tittar på problematiken från början. Man vill också utröna vad skälen är till att man tackar nej.

I grannlandet Danmark har man valt att plocka bort olika slags bidrag – försörjningsstöd bostadsbidrag, barnbidrag och så vidare. Utredningen talar om vite. Jag hoppas naturligtvis att vi aldrig ska behöva använda den sortens insatser. Kanske kan till och med rena hotet av att sådana insatser finns göra att vi får fler föräldrar att medverka, för föräldrar är nyckeln.

Det finns ingenting som säger att socialtjänsten inte kan fortsätta att bygga förtroende. Lyckas man väl med detta kommer någon annan lagstiftning inte att bli aktuell, men regeringen och jag kommer inte att stå och se på medan ytterligare tusentals barn rekryteras in i kriminalitet. Det kommer inte att ske.

(Applåder)

Anf. 22 Martina Johansson (C)

Herr talman! Jag tackar ministern för anförandet och för det engagemang och driv som finns för att förflytta frågorna om barns och ungas rättigheter framåt.

Centerpartister och moderater är oftast överens när det handlar om alla människors egen drivkraft och alla människors inneboende möjligheter till att – om man har rätt stöd och incitament – vara en deltagare i samhället, en deltagare på arbetsmarknaden och en del av en helhet. Vi brukar också vara överens om barns rättigheter till goda och trygga uppväxtvillkor, vilket ju är helt självklart. Det här har ministern och jag varit överens om under både förra mandatperioden och den här mandatperioden.

Jag har berömt, och jag kommer att berömma, det arbete som gäller den nya lagstiftningen. Men det är med visst smolk i bägaren.

Jag undrar om tron på den inneboende kraften inte finns när det gäller alla, när ministern under rubriken Förebyggande arbete släpper in frågor om att motivera till återvandring. Vem är det då som ska stå på barnets sida när det etiska dilemmat uppstår om vad som ska avgöra om man ska ge insatser till barnet i skolan eller i förskolan, eller om man med hjälp av ekonomi ska motivera föräldrarna att återvända till ett land man har flytt från?

Jag undrar om läget kommer att uppstå då en kommun med dålig ekonomi faktiskt hamnar i den valmöjligheten. Var är då barnens rättigheter?

När slutade Moderaterna tro på alla människors inneboende kraft och möjlighet att med rätt incitament och stöd faktiskt bli en del av samhället och att ge barn och unga en trygg uppväxt?

Anf. 23 Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Martina Johansson, som jag under stor glädje har jobbat tillsammans med under ett par mandatperioder – precis som ledamoten understryker.

En av de delar jag tycker är så fina med den här lagen är att den utgår från individen. Det är väldigt tydligt. I dag och i många debatter fokuseras det på barn som dras in i kriminalitet, men det är naturligtvis också viktigt att alla individer finns med här. Det kan handla om personer med funktionsnedsättning, och det kan vara äldre – som för all del inte på något sätt är en homogen grupp – som behöver stöd och andra förutsättningar.

Det gör ju att det här blir en lagstiftning som inte bara handlar om socialförvaltningen och socialnämnden. Det här är hela kommunens lagstiftning, där till exempel samhällsbyggnadsförvaltningen får en viktig roll i att säkra tillgänglighet.

Det har i dag av flera personer lyfts fram att det skulle finnas ett uppdrag till socialtjänsten när det handlar om frivillig återvandring. Det finns alltså inte ett uppdrag i den här socialtjänstlagen, utan det handlar om en beskrivning av hur socialtjänsten kan ha en kontakt med den samordnare för frivillig återvandring som ska komma på plats.

Arbetet med frivillig återvandring lyftes bland annat i regeringsförklaringen 2024. Det är någonting som kan minska utanförskapet och de många problem vi vet att utanförskap medför. Eftersom socialtjänsten kan komma i kontakt med människor som på frivillig basis vill återvandra finns helt enkelt en beskrivande text i propositionen om hur detta skulle kunna ske.

Anf. 24 Martina Johansson (C)

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Det var precis det som ministern avslutade med som vi fann när vi läste propositionen. Vi blev väldigt förvånade över att det fanns en sådan skrivning: att en viktig åtgärd för samordnaren ska kunna vara att initiera en dialog med kommunernas socialtjänster i syfte att stärka arbetet med att vägleda, informera om och uppmuntra till frivillig återvandring.

Jag läste innantill i propositionen, sidan 215.

Detta är alltså i kombination med den syn som jag upplever ibland genomsyrar arbetet från regeringen, som handlar om att peka ut vissa grupper. Det blir ett problem när man skriver in att socialtjänsten absolut kan jobba med det här när den samtidigt ska jobba med förebyggande och tidiga insatser och motivera människor att ta emot hjälp. Alla barn som befinner sig i Sverige ska kunna få hjälp att klara skolan och få en bra uppväxt och en trygg tillvaro. Samtidigt ska de då få kontakt med en samordnare som jobbar för att få människor att lämna Sverige till ett land som de en gång har flytt ifrån.

Det är som regeringens egen utredare sa när man kraftigt avrådde från just den här delen. Det är att peka ut individer som inte är önskvärda. Det skadar integrationen.

Jag är lite orolig för att detta finns i den här skrivningen. Det kan påverka arbetet, och det var det jag ville motverka. Jag ville inte ens att det skulle finnas där.

Det är en bra lag, men det gäller att den håller hela vägen.

Anf. 25 Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Den här lagen utgår från individen, och individer har olika förutsättningar och olika behov. Det finns alltså ingenting i det som ledamoten lyfter som motsäger att det också kan vara en information eller en kontakt då man känner att utanförskapet är stort och det finns en önskan om frivillig återvandring.

Jag vill betona detta. Det handlar om frivillig återvandring. Om någon önskar det ska det också finnas en förmedling till en nationell samordnare, och den personen ska ha en dialog med kommunerna för att få en uppfattning om till exempel behovet är större eller mindre. Det ser jag som ganska naturligt.

Det kommer inte att påverka intentionen i den här lagen, utan det handlar helt enkelt om att individer har olika förutsättningar och ska ha olika förutsättningar. Behöver man ha stöd när det gäller skola eller andra insatser ska man få det. Önskar man frivilligt återvandra ska det också kunna ges stöd till det. Vi får en nationell samordnare som kommer att ta ansvar för den saken.

(Applåder)

Anf. 26 Gustaf Lantz (S)

Herr talman! Jag tackar statsrådet så mycket för att hon är här i dag och deltar i debatten, och jag tackar för det arbete som hon och departementet har lagt ned för att vi ska kunna stå här i dag. Det är också härligt att se ödmjukheten och höra statsrådets tack till tidigare ministrar, utredare och alla som har engagerat sig. Det stämmer jag givetvis in i.

Nu ser jag att statsrådet är väldigt nyfiken på vilken fråga jag kommer att välja. Det blir faktiskt en som jag inte vet svaret på. Jag hade tänkt prata om resurstillskottet till kommunerna – 9 miljarder mer ville vi ge. Men det har vi pratat mycket om. Därför tänker jag i stället ställa frågan om uppföljning efter en utredning om skydd och stöd till ett barn eller avslutad placering. Där finns det i fråga om lagen föreslaget att man ska gå från två till sex månader, men många remissinstanser hade hellre velat se ett år.

Mina frågor till statsrådet blir: Varför gick man inte fram med ett år nu? Har man för avsikt att återkomma till riksdagen senare i ärendet?

Anf. 27 Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Tack så mycket till Gustaf Lantz för orden och för frågorna!

Jag har svårt att dölja min glädje över att nu få en möjlighet att diskutera med en socialdemokrat att vi ska ha en uppföljning som är längre än sex månader. Den här diskussionen hade jag med det tidigare statsrådet Lena Hallengren, när vi arbetade med propositionen och förslaget om lex Lilla hjärtat. Där blev resultatet när det gällde uppföljning av placerade barn max ett halvår. Vi från oppositionens sida krävde längre tid än så – att det åtminstone skulle vara ett år och att det skulle finnas möjlighet till ännu längre uppföljning om det individuella fallet så krävde.

I dag är det nämligen så här: Med den tidigare socialdemokratiska lagstiftningen skulle man med tre veckors uppföljning kunna leva upp till lagens intentioner. Vi försökte nå fram till den tidigare regeringen, men vi lyckades inte. Det har lett till den nuvarande LVU-utredningen. Ja, vi kommer att återkomma till riksdagen med ett förslag om längre uppföljningstid, i enlighet med det förslag som vi en gång drev i opposition mot Socialdemokraterna, som stod emot det.

Jag är glad över att det verkar som att detta, när regeringen lägger fram förslaget, kommer att kunna ske i ganska stor eller kanske till och med riktigt stor enighet.

Förslaget är på väg fram. Det arbetas i en utredning. Vi behöver ha beredda förslag, som ledamoten säkert känner till, som vi kan lägga fram som riktiga lagförslag. De är på väg fram.

(Applåder)

Anf. 28 Gustaf Lantz (S)

Herr talman! Statsrådet är kanske det mest historieintresserade statsrådet i regeringen, för vi hamnar ofta i diskussioner om hur det var förut.

Jag kom till socialutskottet den här mandatperioden. För mig känns det därför väldigt ointressant att diskutera tidigare ståndpunkter som ligger fyra år tillbaka i tiden, och så tror jag att det känns för väljarna också.

Men statsrådet är faktiskt statsråd i den här regeringen, som hade lyckan att vinna valet och som sitter på makten. Det har också gått många år sedan 2022, då Winbergs utredning var klar, där man berörde den här frågan. För mig blir det lite obegripligt varför vi måste vänta på LVU-utredningen och varför vi inte kunde ha klubbat det här i dag – om det nu finns en enighet och om det dessutom finns en vilja att göra någonting åt det här.

Min fråga blir då: Varför använde man inte tiden efter att utredningen var klar med förslaget till att titta närmare på frågan och baka in detta i den nya socialtjänstlagen, som vi av allt att döma kommer att klubba igenom i eftermiddag?