Herr talman! Som vi har hört från tidigare talare handlar det här om beredskap för kris och krig. Det finns många stora frågor i det här betänkandet, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.
Jag tänkte börja med att berätta att jag i min profession för några år sedan jobbade på en förskola som förskollärare. Jag och min förskollärarkollega var tillsammans ute på gården när visslan tjöt, och när visslan tjöt släppte han allting, tog ett jätteskutt över staketet och försvann bort emot brandstationen. Där stod jag med alla barnen.
Han hade tur. Han hade rätt utbildning för att kunna vara brandman. Dessutom stämde han in på alla de regler som fanns och som fortfarande finns. Han hade också en positiv arbetsgivare som sa att det är helt okej att du har ett jobb och ändå jobbar deltid som brandman.
Det här har inte fungerat så bra på senare tid när arbetsmarknaden har blivit mycket mer rörlig än vad den har varit tidigare och man åker långa sträckor. Man bor på ett håll, och man arbetar på ett helt annat.
Jag tror att vi måste börja tänka utanför boxen, och jag ser att det äntligen börjar hända. Vår regering jobbar nu med de här frågorna och kan kanske komma fram till andra beslut. Jag tror att det har varit svårt att få in forskningen i kåren. Man har gjort på det sätt som man alltid har gjort, man går till en utbildning man har fått förut, och så släcker man bränder på samma sätt.
I dag kan vi dock göra på andra sätt, och det gäller att hänga med för att göra på bästa möjliga sätt när man släcker bränder. Vi skulle kunna anställa betydligt fler kvinnor, och tack vare det skulle vi också kunna använda andra sätt att släcka bränder.
Jag har besökt räddningstjänsterna i mitt län, och där börjar man fundera över bland annat brandbomber till äldreomsorgen. Det innebär personalen i äldreomsorgen skulle kunna ha med sig en liten kula som de slänger in och som tar bort allt syre. På så sätt kan man få ett brandförlopp som tar slut mycket snabbare.
Det finns många sådana här saker som MSB jobbar med och där man utreder bättre funktioner. Det tar tid innan nya tankar sätter sig, men jag är mycket tacksam för att vi jobbar med de här frågorna, både när det gäller kvinnor och också när det gäller mångfald. Det är sådant vi behöver.
Utbildningen är en del i detta. Utbildningen måste finnas där de som vill ha den utbildningen kan få den. Alla är inte förtjusta i att resa. En del vill faktiskt utbilda sig på hemmaplan, både lokalt och regionalt, och vi måste titta även på dessa delar.
En annan fråga som vi har diskuterat här i dag handlar om den enskildes ansvar. Jag har också en historia om det från när jag var yngre och hade flyttat hemifrån. Mina föräldrar bor i en liten, liten by. En kall vinter slog det till. Snön blev lite varmare, och det töade på tallar och granar. Allting rasade. Elstolpar, telefonstolpar – allt låg.
På tre dygn kunde jag inte nå mina föräldrar alls. Det gick inte att ta sig in, och vi var också förbjudna att göra det, eftersom elstolparna låg över vägen och man inte visste vad som skulle kunna hända om vi forcerade dem.
Det var tre svåra dygn. Jag visste inte om mina föräldrar hade mat. Men efter tre dygn visade sig att de hade mått gott. De hade skafferiet fullt med det de behövde. Det var inte så svårt.
Vem har ansvaret när det händer? Nu skjuter vi ansvaret från den beredskap vi har haft tidigare, där samhället har tagit ett stort ansvar, ut till den enskilde. Vi har diskuterat många gånger i försvarsutskottet om det är 72 timmar som gäller. Vi har till och med lyckats ta fram en broschyr. Är det så här det ska se ut? Men det finns ingen riktig riktlinje som säger att man ska klara sig ett visst antal timmar eller dagar. Det kan vara både kortare och längre tid, beroende på hur allvarligt läget är.
Jag tycker ändå att det är väldigt bra att vi har lyckats prestera en informationsskrift ut till alla kommuner och länsstyrelser så att de kan börja jobba med frågan.
Det handlar också väldigt mycket om hur man ska kunna få ut den här informationen till medborgarna, och det tror jag är den svåraste delen. Informationsspridning är ju inte det vi är bäst på. Det måste vi jobba med.
Det kom ett tillkännagivande, och regeringen utreder även denna fråga. Vi är ivriga, och jag hoppas att även regeringen är det och snart levererar angående hur det här ska vara och hur vi ska klara oss.
I den här delen jobbar även våra 18 frivilliga försvarsorganisationer, varav 14 även jobbar åt MSB och frivilligheten. Vi måste vara rädda om dessa organisationer. De har ett tufft liv där ute, och jag vet att alla vi här i salen vurmar för frivilligorganisationerna och tycker att de ska hjälpa oss väldigt mycket.
Men det är inte alltid så det ser ut. De behöver ett stort kansli för att klara av sin medlemsvård och rekrytering. De måste ha en verksamhet, och de måste hela tiden sträva efter att sänka kostnader. Vi använder dem bara vid behov, men de behöver också träna och öva, inte bara under krisen utan också när det gäller ledarskap och de delarna, och de måste se sina brister och lära av dem, precis som vi alla gör.
Jag vill också passa på att ge MSB en eloge. Krisinformation.se och mobilappen har varit av avgörande betydelse; där har jag många gånger kunnat läsa att det har varit halt i stora delar av landet, att det har varit översvämningar eller stormar och andra varningar. Den har fungerat alldeles utmärkt. Jag tror att vi alla, när vi kan, måste ta ett ansvar för vad som informeras via den appen och också göra den välkänd för alla. När man kan få information i förväg kan man nämligen hantera en kris på ett betydligt bättre sätt än annars.
Jag skulle vilja ägna inte bara tio minuter utan mycket längre tid åt att tala om vår livsmedelsförsörjning. Tillsammans med LRF och lantbrukarna har jag varit ute på en mängd olika besök ute i länet ett antal måndagar. Detta resulterade i att jag till slut hade en journalist i mitt kök. När vi hade druckit kaffe en stund sa han: Öppna skafferiet, så får vi se hur länge du klarar dig. Jag öppnade skafferiet, och ni ska veta att jag klarar mig längre än 72 timmar. Jag klarar mig säkert en bra bit över 14 dagar, för jag är beredd på det mesta. Men jag tror inte att de flesta har det på det viset.
Om vi ska få en försörjningsgrad i landet på livsmedel och vatten som gör att vi kan klara oss en längre tid måste vi också fundera över vad våra lantbrukare står inför. De har en mängd bekymmer som de måste klara, alltifrån priserna på mjölk och kött till jordbruksstödet, som borde betalas ut i tid de tider man har blivit lovad, och kommunikationerna mellan gårdarna, som heller inte är så enkel.
Man måste alltså ha ett visst antal djur eller leverera ett visst antal liter mjölk för att man ska kunna skicka iväg det; annars får man gå ihop med sina grannar. Det är alltid ett plus att samverka, tycker lantbrukarna, men det gäller att man har grannar som har samma mängd djur så att man kan få ihop en ansenlig summa.
Det fattas alltså slakterier och mejerier i min del av landet, och vi borde fundera över hur vi skulle kunna lösa de bekymren. Det handlar också om storskaligheten som vi kan se i södra Sverige kontra den småskalighet som man ser i andra delar av landet, där det finns både diken och gärdesgårdar som stoppar upp och gör det betydligt svårare.
Vi har också problemen med rovdjur i vissa delar, till exempel där jag lever och bor. Rovdjuren förökar sig i den delen av landet där jag befinner mig.
Allt detta gör att väldigt många lantbruk bestämmer sig för att det inte är lönsamt längre. Jag har en nära bekant som lägger ned sitt lantbruk precis nu i dagarna. Det handlar om 35 kor som inte längre kommer att finnas i hennes bruk. Det betyder att vi får en mindre del.
Jag önskar att vi kunde ta ett stort ansvar för denna del så att vi på sikt kan trygga försörjningen. Jag vet att det finns lösningar. Det finns betydligt fler lösningar om vi bara orkar se lite utanför boxen. Jag hoppas att regeringen snart kommer att se till att alla får del av de lösningar som är på gång.
