Avskaffandet av sanktioner mot Sydafrika

Betänkande 1991/92:UU13

Utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU13

Avskaffandet av sanktioner mot Sydafrika

---

Innehåll

• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1991/92
UU13

Ärendet

I detta betänkande behandlas dels regeringens proposition
1991/92:146 om bemyndigande att avskaffa vissa sanktioner mot
Sydafrika jämte motioner med anledning av propositionen, dels
regeringens skrivelse 1991/92:42 med redogörelse för svenska
företags verksamhet i Sydafrika jämte motion med anledning av
skrivelsen samt dels några motioner från allmänna motionstiden.

Skrivelsen

Enligt lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika
och Namibia (i det följande benämnd investeringsförbudslagen)
skall svensk juridisk person som själv eller genom utländskt
dotterföretag driver rörelse i Sydafrika eller Namibia årligen
redovisa hur verksamheten utvecklas i dessa länder.
Redovisningsskyldigheten omfattar också uppgifter om löner och
anställningsvillkor samt sociala förhållanden för de anställda i
dotterföretagen. Slutligen skall uppgifter även lämnas om
förvärv av utländska företag som äger aktier eller andelar i
sydafrikanska eller namibiska företag (indirekta
företagsförvärv).

Kommerskollegium skall, enligt 12 § förordningen (1985:99) om
förbud mot investeringar i Sydafrika, varje år före den 1
oktober till utrikesdepartementet lämna en redogörelse för de
redovisningar som har avgetts av berörda företag under det
senaste budgetåret. En sådan redogörelse avseende
verksamhetsåret 1990 har lämnats och omfattar svenska företags
dotterbolag i Sydafrika. Till grund för kollegiets redogörelse
ligger, förutom de svenska moderföretagens redovisningar, även
årsredovisningar avseende de sydafrikanska dotterföretagen samt
upplysningar inhämtade från de svenska moderföretagen.

I regeringens skrivelse 1991/92:42 lämnas en redogörelse för
svenska företags verksamhet i Sydafrika under verksamhetsåret
1990. Bl.a. lämnas uppgifter om omsättning, antal anställda,
investeringar och rörelseresultat. En redovisning ges även av de
uppgifter som företagen lämnat om löner och anställningsvillkor
samt sociala förhållanden för de anställda vid dotterbolagen i
Sydafrika.

Av skrivelsen framgår att antalet redovisningsskyldiga företag
vid utgången av år 1990 uppgick till sex. Vidare anges att
omsättningen hos de rörelsedrivande dotterföretagen år 1990
totalt uppgick till omkring 408 miljoner rand (ca 909 milj.kr.),
vilket innebär en minskning i löpande penningvärde med ca 8 %
jämfört med föregående period. Om hänsyn tas till inflationen i
Sydafrika blir minskningen 19 %. Det totala värdet av bolagens
tillgångar minskade under perioden med 8 % och uppgick vid
slutet av år 1990 till 229 miljoner rand (ca 150 milj.kr.). Det
sammanlagda resultatet före skatt uppgick till ca 10 miljoner
rand (ca 22 milj.kr.). Jämfört med året innan innebär detta en
minskning med ca 64 %. Antalet anställda vid de svenska
dotterbolagen i Sydafrika minskade från 1 734 till 1 577
personer.

Investeringsförbudslagen föreskriver förbud för svenska
juridiska personer att företa eller bidra till att investeringar
görs i Sydafrika. Lagen innehåller dock i 6 § bestämmelser
enligt vilka regeringen för visst fall kan medge undantag från
förbudet. Några ansökningar om undantag av detta slag har ej
inkommit under nu aktuell period. Enligt 5 §
investeringsförbudslagen skall företagen lämna redovisning om
löner och anställningsvillkor samt sociala förhållanden för de
anställda i Sydafrika.

Kommerskollegium har i sin redovisning konstaterat att ett par
mindre avsteg från investeringsförbudslagen har noterats. Inte i
något fall har avstegen dock syftat till eller medfört någon
utvidning av verksamheten i Sydafrika. Sammanfattningsvis anser
kollegiet att efterlevnaden av investeringsförbudslagen får
anses god under den aktuella perioden. Regeringen delar denna
uppfattning.

Propositionen

Propositionens huvudsakliga innehåll

I regeringens proposition 1991/92:146 lämnas en redogörelse
för svenska sanktionsåtgärder mot Sydafrika och regeringens
bedömning och ställningstagande i frågan om deras avskaffande.

Regeringens ställningstaganden bygger i stor utsträckning på
en rapport den 25 mars 1992 av den parlamentariska delegation
som besökte Sydafrika under februari 1992.

I propositionen redovisas regeringens bedömning att
handelsförbudet bör upphävas när det föreligger en bindande
överenskommelse om en interimsregering i Sydafrika.

Vidare föreslås att regeringen får ett bemyndigande att
föreskriva att bestämmelserna om investeringsförbud och
uppgiftsskyldigheter i lagen (1985:98) om förbud mot
investeringar i Sydafrika inte skall tillämpas. Ett sådant
bemyndigande skulle göra det möjligt för regeringen att snabbt
fatta ett sådant beslut när de sista hindren för förbudens
upprätthållande undanröjts.

Förslag om upphävande av denna lag liksom övriga lagar med
sanktioner mot Sydafrika bör föreläggas riksdagen under hösten
1992 eller vid ett senare tillfälle om utvecklingen i Sydafrika
skulle motivera detta.

De svenska sanktionerna

I propositionen redogörs för de svenska sanktionerna mot
Sydafrika.

Efter ett beslut i Förenta nationernas (FN) säkerhetsråd den 4
november 1977 införde Sverige ett vapenembargo genom
förordningen (1977:1127) om vissa sanktioner mot Sydafrika. Det
svenska embargot skärptes år 1985 (SFS 1985:100).

Lagen (1979:487) om förbud mot investeringar i Sydafrika och
Namibia trädde i kraft den 1 juli 1979. Denna lag ersattes år
1985 av en ny lag, nämligen lagen (1985:98) om förbud mot
investeringar i Sydafrika och Namibia, varvid
investeringsförbudet utvidgades till att omfatta bl.a. förbud
mot finansiell leasing. Lagen riktar sig sedan den 1 april 1990
endast mot Sydafrika (SFS 1990:78).

Den 1 juli 1987 trädde lagen (1987:474) med bemyndigande att
tillämpa lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i
fråga om en handelsblockad mot Sydafrika och Namibia i kraft.
Med stöd av bemyndigandet beslutade regeringen förordningen
(1987:477) om förbud mot handel med Sydafrika och Namibia.
Handelsförbudet började tillämpas den 1 oktober samma år.

Kommuner och landstingskommuner får med stöd av lagen
(1985:1052) om rätt för kommuner och landstingskommuner att
vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika vid upphandling av varor och
tjänster med sydafrikanskt ursprung vidta sådana
solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafrikanska
apartheidpolitiken.

För sydafrikanska medborgare gäller restriktioner i
viseringshänseende enligt förordningen (1991:836) om visering
för sydafrikanska medborgare. Bestämmelserna har under senare år
successivt skärpts.

Under år 1985 beslutade regeringen rekommendationer om
begränsning av handel och sjöfart samt av upphandling och
kontakter inom bl.a. kulturens och vetenskapens områden. Samma
år upphörde också luftfartsavtalet med Sydafrika att gälla. Ett
förbud mot exportkreditgarantier gäller sedan år 1965.

Utvecklingen i Sydafrika

I propositionen lämnas vidare en redogörelse för utvecklingen
i Sydafrika under senare år. Det anges bl.a. att en politisk
process bort från apartheid i riktning mot demokrati i Sydafrika
inleddes i och med president de Klerks öppningsanförande inför
det sydafrikanska parlamentet den 2 februari 1990, då han
tillkännagav att Nelson Mandela och andra politiska fångar
skulle komma att friges samt att ANC (African National Congress)
och andra organisationer åter skulle få verka fritt i landet.

I maj 1990 togs ett nytt steg då den sydafrikanska regeringen
och ANC undertecknade en överenskommelse i Kapstaden (det s.k.
Groote Schuur-protokollet). I juni samma år upphävde regeringen
undantagstillståndet -- det behölls dock i provinsen Natal
fram till oktober 1990. I augusti 1990 ingicks det s.k.
Pretoria-protokollet, i vilket parterna uttalade att vägen låg
öppen för förhandlingar om en ny författning för Sydafrika.

Dessa förhandlingar kom emellertid att dröja. Ett huvudskäl
utgjordes av det våld som kort efter undertecknandet av
Pretoria-protokollet bröt ut i de svarta förstäderna runt
Johannesburg. Till dags dato har minst ett par tusen liv krävts
i dessa våldsdåd.

I propositionen konstateras att våldet kring Johannesburg var
ett utflöde av det våld som sedan mitten av 1980-talet pågått i
Natal-provinsen och där krävt åtskilliga tusen dödsoffer. Det
föreligger belägg för att element inom polisen och
säkerhetstyrkorna medverkat i våldet.

Vid halvårsskiftet 1991 upphävde Sydafrikas parlament de
rasåtskillnadslagar som brukar kallas apartheids grundpelare --
jordlagarna, gruppområdeslagen och lagen om
befolkningsregistrering (Land Acts, Group Areas Act och
Population Registration Act). Den viktigaste apartheidlag som nu
återstår utgörs av författningen som inte ger landets svarta
befolkning rösträtt till parlamentet. Lagen om det s.k.
hemlandssystemet är en annan rasåtskiljande lag som ännu inte
avskaffats.

Ett viktigt steg för att söka bringa våldet till ett slut togs
i september 1991, då ett nationellt fredsfördrag ("National
Peace Accord") undertecknades av 23 organisationer, däribland
det regerande nationalistpartiet, ANC och Inkatha. Det möte där
fördraget undertecknades var det dittills mest representativa
som hållits i Sydafrika. Trots fördraget har våldet dock
fortsatt.

I slutet av förra året ledde förändringsprocessen fram till
öppnandet av Codesa ("Convention for a Democratic South Africa")
för förhandlingar om en ny, demokratisk författning för landet.

Vid Codesas första plenarsession den 20--21 december 1991
undertecknades bl.a. en avsiktsförklaring av de 19 deltagande
partierna m.fl. av innebörd att parterna förband sig att arbeta
för en författning grundad på allmän rösträtt och en gemensam
röstlängd för alla väljare.

I och med att Codesa inledde sitt arbete, gick utvecklingen i
Sydafrika in i en förhandlingsfas.

Nationalistpartiets förlust i fyllnadsvalet i valkretsen
Potchefsstroom i februari 1992 medförde att president de Klerk
utlyste en folkomröstning den 17 mars för att bereda landets
vita väljare tillfälle att visa om de stödde reformpolitiken
eller ej. Bakom presidentens beslut låg nationalistpartiets
löfte inför 1989 års parlamentsval att de vita väljarna skulle
få uttala sig innan viktiga förändringar av landets författning
genomfördes.

Utgången av folkomröstningen blev en överväldigande framgång
för presidenten. 68,7 % av väljarna röstade ja och uttalade
därmed sitt stöd för presidentens reformpolitik. Valdeltagandet
var drygt 85 %.

Sedan folkomröstningen givit presidenten mandat för fortsatta
reformer, är nu förhoppningen att en andra plenarsession, Codesa
II, skall resultera i viktiga överenskommelser, framför allt om
en interimsregering för Sydafrika. Codesa II väntas äga rum i
mitten av maj.

Sydafrika-delegationen

I syfte att skaffa sig ett fördjupat underlag inför
bedömningen av, om och när förändringar av den svenska
Sydafrikapolitiken kunde och borde göras beslöt regeringen i
november 1991 att tillsätta en särskild delegation. Denna, den
s.k. Sydafrika-delegationen, besökte Sydafrika under två veckor
i februari i år.

Under sitt besök sammanträffade delegationen med företrädare
för ett stort antal organisationer, myndigheter, partier m.fl. i
Sydafrika. Samtal ägde rum med representanter för bl.a.
regeringen, flertalet politiska partier, befrielserörelserna ANC
och PAC (Pan Africanist Congress), Inkatha,
fackföreningsrörelsen Cosatu, svenska företag i Sydafrika, det
sydafrikanska näringslivet, kyrkor och organisationer som
arbetar med mänskliga rättigheter.

I sin rapport till regeringen, som överlämnades till
utrikesministern den 26 mars 1992, föreslog delegationen att de
svenska restriktionerna och sanktionerna mot Sydafrika skulle
upphävas steg för steg under vissa förutsättningar.

I sina rekommendationer konstaterade delegationen att
resultatet av folkomröstningen den 17 mars i år innebar att en
klar majoritet av landets vita uttalat sig för demokrati. Det
innebär vidare att förändringsprocessen i Sydafrika måste
betecknas som i det närmaste oåterkallelig. En bekräftelse på
att så är fallet skulle enligt delegationens mening föreligga i
och med att en bindande överenskommelse träffades mellan
parterna i Codesa om en interimsregering.

Sydafrika-delegationen föreslog att de svenska sanktionerna
skulle upphävas samtidigt med att de sista resterna av
apartheidpolitiken avskaffas, steg för steg. En överenskommelse
om en interimsregering, som av delegationen bedömdes med stor
sannolikhet kunna ingås i anslutning till Codesa II, borde
enligt delegationen följas av ett omedelbart upphävande av det
svenska handelsförbudet.

Den slutliga bekräftelsen på processen från apartheid till
demokrati borde enligt delegationen kunna utgöras av själva
bildandet av en interimsregering. Delegationens bedömning var
att en sådan regering borde kunna tillträda någon gång under
sommaren 1992. Vid den tidpunkten borde enligt delegationens
förslag förbudet mot investeringar i Sydafrika liksom de
finansiella sanktionerna upphävas. Ett avskaffande kräver, som
delegationen konstaterade, beslut av riksdagen.

För att undvika att riksdagen kan fatta beslut att upphäva
förbudet mot investeringar först en tid efter det att
interimsregeringen bildats i Sydafrika, föreslog delegationen
att regeringen hos riksdagen hemställer om fullmakt att omgående
avskaffa investeringsförbudet och de finansiella sanktionerna så
snart en interimsregering bildats i Sydafrika, såvida inte
överenskommelse träffas om andra rekommendationer inom ramen för
Codesa.

Delegationen framhöll på denna punkt slutligen att regeringen
borde utnyttja sin möjlighet att lämna dispens från
investeringsförbudet under den tid som återstår till dess att
detta slutligt kan upphävas.

Propositionens förslag

Beträffande investeringsförbudet föreslås att riksdagen
bemyndigar regeringen att föreskriva att 1, 2, 4, 5 och 9 §§
lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika inte
skall tillämpas. Som grund för förslaget anges att
investeringsförbudet inte längre bör tillämpas när en
interimsregering bildats i Sydafrika, såvida inte
överenskommelse träffas inom ramen för Codesa om att
rekommendera ett tidigare avskaffande.

Som Sydafrika-delegationen framhållit måste enligt
propositionen bildandet av en interimsregering ses som en
slutlig bekräftelse på att processen bort från apartheid till
demokrati är helt oåterkallelig. Förslag om formellt upphävande
av investeringsförbudslagen bör därför föreläggas riksdagen
under hösten 1992 eller vid ett senare tillfälle om utvecklingen
i Sydafrika skulle motivera detta.

Beträffande handelsförbudet föreslås i propositionen att det
bör upphävas när det föreligger en bindande överenskommelse om
en interimsregering i Sydafrika.

Som grund för förslaget anges att sanktionerna mot Sydafrika
bör upphävas samtidigt med att de sista resterna av
apartheidpolitiken avskaffas, dvs. i takt med och som stöd för
framstegen i en process som leder till allmän och lika rösträtt
i ett demokratiskt Sydafrika.

Beträffande kommuners och landstingskommuners rätt att vidta
bojkottåtgärder mot Sydafrika anges i propositionen att det inte
längre finns starka skäl att vidta bojkottaktioner sedan
handelsförbudet upphävts.

Beträffande visering för sydafrikanska medborgare anges att de
särskilda viseringskrav som gäller för sydafrikanska medborgare
enligt förordningen i samma ämne (SFS 1991:836) bör upphävas när
handelsförbudet upphävs.

Beträffande rekommendationer om upphandling och kontakter med
Sydafrika m. m. anges att de av riksdagen år 1985 godkända
riktlinjerna för den svenska Sydafrikapolitiken bör upphävas.

Dessa riktlinjer från 1985 innebär

att regeringen bör rekommendera myndigheter och institutioner
att avstå från upphandling från Sydafrika,
att Sverige i det nordiska samarbetet och inom FN bör verka
för ett bindande beslut av säkerhetsrådet om oljeembargo samt
ett effektivt genomförande av de embargon som antagits av
oljeexporterande och oljeproducerande länder,
att Sverige bör ta upp frågan om nedläggning av SAS
flygförbindelse med Johannesburg med de danska och norska
regeringarna,
att regeringen bör gå ut med rekommendation till myndigheter
och institutioner med riktlinjer avseende kontakter med
Sydafrika.

Beträffande övriga åtgärder mot Sydafrika anges i
propositionen att regeringen i samband med upphävande av
handelsförbudet bör besluta att följande rekommendationer inte
längre skall gälla:
rekommendationen den 10 oktober 1985 som uppmanar företag som
exporterar till eller importerar från Sydafrika att söka finna
andra marknader m.m. och
rekommendationen den 10 oktober 1985 till svenska rederier
att om möjligt undvika trafik på Sydafrika.

Vidare bör förbudet mot exportkreditgarantier avskaffas.

Vapenembargot mot Sydafrika hävs först när FN:s säkerhetsråd
fattat beslut därom.

I propositionen hemställs att riksdagen

dels

1. antar förslaget till lag om ändring i lagen (1985:98) om
förbud mot investeringar i Sydafrika,
2. godkänner att 1985 års riktlinjer för den svenska
Sydafrikapolitiken upphävs i enlighet med vad jag anfört i
avsnitt 2.7.

dels bereds tillfälle att ta del av vad som anförts i övrigt
om avvecklingen av sanktionerna mot Sydafrika.

Motionerna

1991/92:U7 av Lars Moquist m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffandet av lagen om förbud mot
investeringar i Sydafrika (SFS 1985:98).

1991/92:U8 av Birger Hagård och Hugo Hegeland (båda m) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att upphäva lagen (1985:98) om förbud mot
investeringar i Sydafrika,
2. att riksdagen beslutar att upphäva lagen (SFS 1990:78) om
förbud mot finansiell leasing,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förbudet mot handel med Sydafrika (SFS
1990:77) bör upphävas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att lagen (1985:1052) om rätt för kommuner
och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m. mot
Sydafrika upphävs.

1991/92:U9 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen omedelbart upphäver alla restriktioner,
rekommendationer, förordningar och lagar som berörs i
regeringens proposition 1991/92:146,
2. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 omedelbart upphäver
lagen 1985:98 om förbud mot investeringar i Sydafrika,
3. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 omedelbart upphäver
lagen 1990:77 om vissa sanktioner i fråga om en handelsblockad
mot Sydafrika,
4. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 omedelbart upphäver
lagen 1985:1052 om rätt för kommuner och lagstingskommuner att
vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika,
5. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 omedelbart upphäver
lagen 1991:836 om visering för sydafrikanska medborgare,
6. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om omedelbart
upphävande av alla de förordningar som fastställts av
regeringen.

1991/92:U10 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatt stöd till ANC och andra delar av
den demokratiska antiapartheidrörelsen bl.a. den s.k.
civicrörelsen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vidmakthållande av en restriktiv hållning
till dispenser från handels- och investeringsförbudet som
tidigare beslutats,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stöd till olika initiativ och projekt inom
Sydafrika i syfte att säkra en fredlig och demokratisk
ickerasistisk utveckling.

1991/92:U11 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att handelsförbudet mot Sydafrika måste
kvarstå till dess att en överenskommelse träffats om en
representativ övergångsregering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att investeringsförbudet i Sydafrika skall
bibehållas till dess att en övergångsregering installerats och
begär att sanktionerna skall lyftas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att vapenembargot mot Sydafrika skall
bibehållas till dess att en demokratisk grundlag antagits,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att återhållsamhet skall iakttas i
Sveriges officiella kontakter med Sydafrika till dess att
demokratiprocessen kan betraktas som oåterkallelig,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att dispenser för investeringar i
Sydafrika inte bör ges förrän en överenskommelse finns om en
representativ övergångsregering,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökat svenskt bistånd till ANC och den
breda demokratiska rörelsen i Sydafrika,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt agerande i internationella fora
för att stoppa våldet i Sydafrika,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bistånd till rasismens offer i Sydafrika.

1991/92:U608 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om upprätthållande av de svenska sanktionerna
mot Sydafrika samt om de förutsättningar och villkor som bör
gälla för gradvis hävande av dem.

1991/92:U616 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förutsättningarna för ett upphävande av
sanktionerna mot Sydafrika.

Sanktionerna mot Sydafrika

Sammanfattning av motionerna

Två motioner från allmänna motionstiden, U608 (s) och U616
(v), tar upp sanktionsfrågan. I U608 redogörs bl.a. för det
antal nationella lagar i Sydafrika som fortfarande har rasmässig
indelning. Vidare omnämns det omfattande våldet i landet. Det
konstateras i motionen att apartheid inte är borta i Sydafrika.
Som villkor för att de svenska sanktionerna skall upphävas anges
att det måste finnas klara belägg för djupgående och
oåterkalleliga förändringar i Sydafrika. Sanktionerna bör enligt
motionen inte upphävas förrän en bred övergångsregering kommit
till makten. En sådan regering bör ha som uttalat mål att
upphäva apartheid och skapa ett verkligt demokratiskt Sydafrika.
Först när en sådan regeringen kontrollerar polis, militär och
valapparat kan situationen kallas för oåterkallelig.

I motion U616 förs ett liknande resonemang. Sanktionerna kan
enligt motionen upphävas först när en bred övergångsregering
bildats.

Även motion U7 (nyd), som väckts med anledning av regeringens
skrivelse 1991/92:42, tar upp sanktionsfrågan. I motionen anges
att allt fler länder och organisationer lättar på sanktionerna
mot Sydafrika. Vidare sägs att Sverige genom sanktioner och
olika fördömanden av Sydafrika nått långt mot det eftersträvade
målet att få den sydafrikanska regeringen att inse att man måste
införa en demokratisk författning och avskaffa apartheid.
Eftersom utvecklingen går i rätt riktning är det nu dags att
visa tillfredsställelse med denna utveckling genom att avskaffa
det svenska investeringsförbudet.

Ett antal motioner har väckts med anledning av proposition
1991/92:146.

I motion U10 (s) beskrivs situationen i Sydafrika, det
omfattande våldet och de hinder som kvarstår innan apartheid är
avskaffat. Bl.a. omnämns att skillnader mellan regeringen och
ANC fortfarande föreligger i synen på hur övergången till
majoritetsstyre skall ske och beträffande Sydafrikas framtida
styrelseskick. Det konstateras att även om processen att
avveckla apartheid inom en snar framtid kan betecknas som
oåterkallelig kan processen bli lång och mycket smärtsam.
Sverige bör enligt motionens yrkande 2 även i fortsättningen
vidmakthålla den restriktiva hållning till dispenser från
handels- och investeringsförbudet som tidigare beslutats om. Det
är viktigt för att inte urholka de politiska effekterna av att
behålla sanktionerna fram till dess att processen att avveckla
apartheid verkligen kan betecknas som oåterkallelig och
grundläggande.

I motion U11 (v) yrkas att handelsförbudet mot Sydafrika måste
kvarstå till dess att en överenskommelse träffats om en
representativ övergångsregering (yrkande 1). Enligt motionens
yrkande 2 skall investeringsförbudet bibehållas till dess att en
övergångsregering installerats och begär att sanktionerna skall
lyftas. I yrkande 3 föreslås att vapenembargot mot Sydafrika
skall bibehållas till dess att en demokratisk grundlag antagits.
Enligt yrkande 4 skall återhållsamhet iakttas i Sveriges
officiella kontakter med Sydafrika till dess att
demokratiprocessen kan betraktas som oåterkallelig. Enligt
yrkande 5 skall dispenser inte ges förrän en överenskommelse
finns om en representativ övergångsregering.

I några motioner föreslås ett snabbare upphävande av
sanktionerna än vad som förordats i propositionen.

I motion U8 (m) anges att om Sverige vill underlätta för den
svarta befolkningen att så snart som möjligt få samma
rättigheter och samma möjligheter till en rimlig levnadsnivå,
bör Sverige omgående avskaffa sanktionerna. Nästan alla länder
utom Sverige har enligt motionen nu upphävt sanktionerna mot
Sydafrika. Det är enligt motionen möjligt att bildandet av en
interimsregering kan dröja, vilket drabbar svenska företag.
Motionärerna delar den avvikande mening som framförts av
ledamoten Karin Falkmer i den s.k. Sydafrika-delegationens
rapport.

I motion U9 (nyd) föreslås att Sverige omedelbart bör
normalisera alla förbindelser med Sydafrika. Enligt motionen
kommer riksdagen att fortsätta straffa svensk industri om man
bifaller regeringens proposition. I yrkande 1 föreslås att
riksdagen omedelbart upphäver alla restriktioner,
rekommendationer, förordningar och lagar som berörs i
regeringens proposition. I yrkandena 2--5 föreslås, i fall av
avslag på yrkande 1, upphävande av investeringsförbudslagen,
handelsblockaden, rätten för kommuner och landstingskommuner att
vidta bojkottåtgärder samt lagen om visering. Enligt yrkande 6
föreslås att riksdagen vid avslag på yrkande 1 ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om omedelbart upphävande av
alla de förordningar, regler och rekommendationer i
Sydafrikafrågan som fastställts av regeringen.

Utskottet

Beträffande bakgrundsbeskrivning till situationen i Sydafrika
får utskottet hänvisa till dels utskottets senaste betänkande om
Sydafrika (1990/91:UU7), dels den översikt som lämnas i
proposition 1991/92:146 jämte den s.k. Sydafrika-delegationens
rapport (bilaga till propositionen).

I betänkandet 1990/91:UU7 gjorde utskottet bedömningen att
avgörande för när sanktionerna mot Sydafrika kan lyftas bör vara
faktiska och konkreta steg och åtgärder, som är djupgående och
oåterkalleliga, för avskaffande av apartheidsystemet. Utskottet
ansåg då att sådana erforderliga åtgärder ännu inte vidtagits.
Utskottet betonade också vikten av ett demokratiskt
styrelseskick och allmän och lika rösträtt.

Utskottet konstaterar att regeringen i proposition 1991/92:146
föreslagit ett upphävande av sanktionerna mot Sydafrika i två
steg, med båda stegen kopplade till villkor vad gäller den
fortsatta demokratiseringsprocessen i landet.

Utskottet konstaterar att den process som inleddes i början av
1990 och som syftat till att ersätta apartheidpolitiken med
demokratiska förhållanden har utvecklats långt. Särskilt viktiga
inslag i denna process har förhandlingarna mellan Sydafrikas
regering och bl.a. ANC varit om en ny författning för Sydafrika.
Dessa förhandlingar inleddes i december 1991 inom ramen för
Codesa och resulterade i maj 1992 bl.a. i överenskommelse om ett
s.k. övergångsorgan (Transitional Executive Structure).
Demokratiprocessen har dock kontinuerligt utsatts för
påfrestningar, i synnerhet genom det utbredda våldet i landet.

Utskottet ställer sig bakom propositionens förslag om en
stegvis avveckling av sanktionerna under förutsättning av att
vissa villkor kopplade till en fortsatt utveckling i Sydafrika
till demokrati uppfylls. Således bör enligt utskottets
uppfattning handelsförbudet jämte övriga sanktioner och
rekommendationer enligt punkt 2.5. till 2.8. i propositionen
kunna upphävas när det föreligger en bindande överenskommelse om
en interimsregering i Sydafrika. Genom detta ställningstagande
är det utvecklingen i Sydafrika som blir avgörande för de
svenska åtgärderna. Utskottet utgår från att regeringen
fortsätter att noggrant analysera utvecklingen i Sydafrika och i
synnerhet de faktorer som ligger till grund för ett upphävande
av sanktionerna.

Utskottet ställer sig även bakom propositionens förslag om att
inte längre tillämpa investeringsförbudet när en
interimsregering bildats i Sydafrika. I det fall en
överenskommelse träffas inom ramen för Codesa om att
rekommendera ett tidigare avskaffande bortfaller detta villkor.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag om att ge
regeringen ett bemyndigande att efter samråd i utrikesnämnden
föreskriva att bestämmelserna i lagen (1985:98) om förbud mot
investeringar i Sydafrika inte skall tillämpas. Som framgår av
propositionen möjliggör detta för Sverige att i så gott som
omedelbar anslutning till övergångsregeringens tillträde i
praktiken avskaffa de sista svenska sanktionerna mot Sydafrika.

De åtgärder som redovisas ovan ligger enligt utskottets
bedömning i linje med utskottets ställningstagande enligt
betänkandet 1990/91:UU7.

Utskottet delar således inte den syn som kommer till uttryck i
motionerna U7 (nyd), U8 (m) samt U9 (nyd), vilka anger att
sanktionerna bör lyftas omgående utan att några villkor kopplade
till demokratiseringsprocessen anges.

Härmed avstyrks motion U7 (nyd), yrkandena 1--4 i motion U8
(m) samt yrkande 1--6 i motion U9 (nyd).

I såväl motion U608 (s) som motion U616 (v) yrkas att
sanktionerna inte bör upphävas förrän en bred övergångsregering
bildats. En sådan regering bör ha som uttalat mål att upphäva
apartheid och skapa ett verkligt demokratiskt Sydafrika.
Utskottet konstaterar att den överenskommelse om ett
övergångsorgan med verkställande befogenheter som träffats
mellan parterna i de fortsatta förhandlingarna har gjorts
avhängig av ett avtal om en konstituerande församling, vars
syfte är att tillskapa en ny, demokratisk författning. För att
samhällsutvecklingen skall kunna ta den form som åsyftas krävs
självfallet att kontrollen av polis och militär inte hamnar
under politiska grupperingar som har för avsikt att omintetgöra
den demokratiska processen.

Med det ovan anförda betraktar utskottet motion U608 (s) och
U616 (v) som besvarade.

Utskottet noterar det som Sydafrika-delegationen angett om att
regeringen bör utnyttja sin möjlighet att lämna dispens från
investeringsförbudet under den tid som återstår till dess att
detta slutligt kan upphävas.

Utskottet utgår från att avsikten med denna hållning, liksom
beträffande dispensförfarandet generellt, inte är att frångå
gällande sanktioners syfte, men att ge ett visst utrymme för en
tillämpning avpassad till utvecklingen i Sydafrika.

Enligt utskottets mening tillfredsställs nu även de villkor
som ställs i motionerna U10 (s) och U11 (v) för att dispenser
till investeringar i Sydafrika skall kunna ges, nämligen att en
överenskommelse om en representativ övergångsregering först bör
finnas. Dispenserna skall självfallet inte ges i avsikt att
kringgå investeringsförbudet så länge de politiska förhållandena
i landet motiverar en restriktiv tolkning av förbudet.

Med det ovan anförda betraktar utskottet yrkande 2 i motion
U10 (s) samt yrkandena 1--5 i motion U11 (v) som besvarade.

Bistånd m.m.

Sammanfattning av motionerna

I yrkande 1 i motion U10 (s) anförs att processen att avveckla
apartheid kan bli lång och smärtsam. Som en konsekvens av
Sveriges långa engagemang mot apartheid bör Sverige även i
fortsättningen stödja de krafter och organisationer som står för
demokratiska ideal. Stödet till ANC och andra delar av
antiapartheidrörelsen, bl.a. den s.k. civic-rörelsen, bör
fortsätta. I motionens yrkande 3 anges att i syfte att säkra en
fredlig och demokratisk utveckling bör stöd lämnas till olika
initiativ och projekt i Sydafrika som verkar bl.a. för att
upprätthålla mänskliga rättigheter.

I motion U11 (v) anges att den demokratiska processen inte är
fullbordad förrän den dag demokratiska val kan genomföras.
Rasförtrycket kommer att lämna efter sig ett sargat land med
skriande sociala och ekonomiska orättvisor. Enligt yrkande 6 bör
regeringen öka biståndet till ANC och den breda demokratiska
rörelsen i Sydafrika. I yrkande 7 föreslås att regeringen agerar
i internationella fora för att stoppa våldet i Sydafrika. Enligt
yrkande 8 måste rasismens offer kunna påräkna ett omfattande
internationellt bistånd.

Utskottets överväganden

Riksdagen har under en följd av år behandlat och godkänt
förslag om ett omfattande humanitärt bistånd till Sydafrika.
Syftet med detta bistånd är att stödja en utveckling mot ett
fritt, icke-rasistiskt och demokratiskt Sydafrika. Biståndet
omfattar bl.a. stöd till uppbyggnad av folkliga organisationer
såsom fackföreningar och kyrkor, rättshjälp och
försörjningsbidrag till fängslade apartheidmotståndare och deras
familjer, flyktinghjälp, stipendier, utbildningsinsatser m.m.

I årets budgetproposition angavs bl.a. att en fortsatt markant
satsning för södra Afrika och Sydafrika är berättigad. Utskottet
konstaterade i betänkandet 1991/92:UU15 om Internationellt
utvecklingssamarbete att regeringen angivit en vilja att
fortsätta det omfattande biståndssamarbetet med södra Afrika.

Utskottet delar den syn som framförs i såväl motion U10 (s)
som motion U11 (v) om att den fortsatta utvecklingen även i ett
demokratiskt Sydafrika innebär stora påfrestningar och svåra
levnadsvillkor för folkmajoriteten. Svenskt bistånd till
Sydafrika bör mot den bakgrunden fortsätta och inriktas mot att
stödja demokratiseringsprocessen och att nå eftersatta grupper
samt mot sociala sektorer. Efter hand ter det sig naturligt att
biståndet breddas i sin inriktning och att biståndsmyndigheter
som BITS och Swedecorp kan komma in i bilden.

Stödet till ANC och andra demokratiska rörelser är värdefullt.
En utfasning av det direkta statliga biståndet till ANC är
enligt utskottets mening naturlig i samband med att rörelsen
ombildas till ett politiskt parti. Enligt vad utskottet erfarit
pågår inom regeringskansliet arbete med riktlinjer för det
fortsatta svenska biståndet, bl.a. i form av s.k. landprofil för
Sydafrika.

Utskottet anser att Sverige på olika sätt inkl. i relevanta
internationella fora bör fortsätta att söka motverka våldet i
Sydafrika.

Med det ovan anförda får yrkandena 1 och 3 i motion U10 (s)
och yrkandena 7 och 8 i motion U11 (v) anses besvarade.

Utskottet ansåg enligt betänkandet 1991/92:UU15 inte att någon
beloppsmässig nivå på dessa biståndsinsatser behöver fastslås,
utan den närmare fördelningen mellan olika typer av insatser bör
göras av regeringen och biståndsmyndigheterna. Denna bedömning
äger ännu giltighet.

Mot denna bakgrund kan utskottet inte ställa sig bakom yrkande
6 i motion U11 (v) om att öka stödet till ANC, utan yrkandet
avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens skrivelse
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1991/92:42 till
handlingarna,

2. beträffande lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i
Sydafrika
att riksdagen antar regeringens förslag om ändring i lagen
(1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika,

3. beträffande 1985 års riktlinjer för den svenska
Sydafrikapolitiken
att riktlinjerna upphävs i enlighet med propositionens
förslag,

4. beträffande sanktionerna mot Sydafrika
att riksdagen med besvarande av motion 1991/92:U10 yrkande 2,
motion 1991/92:U11 yrkandena 1--5, motion 1991/92:U608 och
motion 1991/92:U616 samt med avslag på motion 1991/92:U7, motion
1991/92:U8 yrkandena 1--4 och motion 1991/92:U9 yrkandena 1--6
godkänner vad som anförts i proposition 1991/92:146,
res. (nyd)

5. beträffande bistånd till Sydafrika
att riksdagen förklarar motion 1991/92:U10 yrkandena 1 och 3
och motion 1991/92:U11 yrkandena 7 och 8 besvarade med vad
utskottet anfört samt att riksdagen avslår motion 1991/92:U11
yrkande 6.

Stockholm den 19 maj 1992

På utrikesutskottets vägnar

Pierre Schori

I beslutet har deltagit: Pierre Schori (s), Pär Granstedt
(c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T Svensson
(s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Karl-Göran
Biörsmark (fp), Berndt Ekholm (s), Peeter Luksep (m), Håkan
Holmberg (fp), Hans Göran Franck (s), Bertil Persson (m), Sonia
Karlsson (s) och Stig Alemyr (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Sanktionerna mot Sydafrika (mom. 4)

Lars Moquist (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Utskottet ställer sig bakom" och på s. 12 slutar med
"1--6 i motion U9 (nyd)" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att situationen i Sydafrika i många stycken
visserligen har kunnat kritiseras, men att de positiva åtgärder
som vidtagits av den sydafrikanska regeringen motiverar ett
omedelbart upphävande av handelssanktionerna och
investeringsförbudet. I jämförelse med omvärlden är de sociala
och politiska förhållandena i Sydafrika på intet vis av sådan
art att de motiverar den förkastelsedom som många länder på
bekvämt avstånd från Sydafrika har uttalat. Sverige har tidigare
okritiskt anslutit sig till denna kritikerkör utan att samtidigt
vidta kraftfulla åtgärder mot länder vars brott mot de
grundläggande mänskliga rättigheterna varit betydligt mera
avskyvärda. Till vissa länder som systematiskt brutit mot de
mänskliga rättigheterna har Sverige t.o.m. givit ett generöst
bistånd.

Det är utskottets uppfattning att sanktioner och likvärdiga
åtgärder skall genomföras med konsekvens om de skall ha några
möjligheter att bli effektiva. Man kan inte vidmakthålla
sanktioner mot ett land som gör stora ansträngningar att
utvecklas i riktning mot en oklanderlig demokrati och samtidigt
inte bara underlåta att genomföra sanktioner mot, utan också ge
ett omfattande bistånd till, länder som logiskt sett borde
utsättas för en betydligt mera kraftfull internationell kritik.

Enligt utskottets mening bör Sverige inte längre försvåra den
demokratiska och ekonomiska utvecklingen i Sydafrika genom en
föråldrad sanktionspolitik utan omedelbart upphöra med såväl
handelssanktionerna som investeringsförbudet. Syftet med dessa
åtgärder bör vara att uppmuntra den sociala och politiska
utveckling som i civiliserade samhällen normalt brukar betecknas
som glädjande.

Därmed tillstyrks motion U7 (nyd), yrkandena 1--4 i motion U8
(m) samt yrkandena 1--6 i motion U9 (nyd).

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

4. beträffande sanktionerna mot Sydafrika
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U7, motion
1991/92:U8, yrkandena 1--4 och motion 1991/92:U9 yrkandena 1--6
samt med avslag på proposition 1991/92:146, motion 1991/92:U10
yrkande 2, motion 1991/92:U11 yrkandena 1--5, motion
1991/92:U608 och motion 1991/92:U616 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.