Sanktionerna mot Sydafrika

Motion 1991/92:U608 av Pierre Schori m.fl. (s)

I olika riksdagsbeslut som ligger till grund för svenska
sanktioner mot Sydafrika anges att det är
apartheidpolitiken som är orsak till att Sverige infört
sanktioner.

En del av apartheids viktiga lagar har numera slopats.
Det gäller lagen om gruppområden, marklagen och lagen
om separata bekvämligheter. I juni 1991 deklarerade den
sydafrikanska regeringen att lagen som använts för att dela
upp befolkningen i olika raser slopats. Vad som inte
uppmärksammades var att Pretoriaregeringen gjorde ett
tillägg där man klargjorde att slopandet av lagen enbart
gällde nyfödda och immigranter till Sydafrika. Regeringen
sade dessutom att alla andra lagar som har rasmässig
indelning fortfarande gäller. Det är därför viktigt att
konstatera att det finns inte mindre än ett 20-tal nationella
lagar som fortfarande har rasmässig indelning. Det rör sig
om områden som har ett avgörande inflytande över svarta
människors dagliga liv. Det är fråga om lagar som rör de s.k.
hemländerna, medborgarskap samt landets utbildnings-,
hälso- och pensionssystem. Den avgörande lagen för ett
ickerasistiskt styre är konstitutionen från 1983 som
uttryckligen utesluter afrikanerna från rätten att rösta och
delta i landets styrelseskick.

I proposition 1984/85:56 (sid. 12) samt proposition
1986/87:110 (sid. 7-8) nämns hemlandspolitiken som en
speciellt avskyvärd del av apartheidpolitiken.

Medborgarlagen (National States Citizenship Act från
1970) gör afrikanerna till främlingar i sitt eget land. I princip
skall afrikanerna vara medborgare i något av de tio s.k.
hemländerna. I lagen som reglerar hemländernas ''rätt'' att
bli självständiga stater (Black States Constitution Act) från
1971, tillåts den sydafrikanska presidenten att utse
reservaten till ''självständiga stater''. Lagarna har inneburit
att över 7 miljoner redan har förlorat sitt medborgarskap i
sitt eget land -- Sydafrika.

På begäran av Kwa Zulus regering instiftade regeringen
i Pretoria en lag 1980 som gav Kwa Zulus regering rätten att
bilda en egen poliskår (Kwa Zulu Police Act).

I lagen som reglerar administration av reservaten tar
regeringen över rätten att utse vem som har rätt att bli
hövding inom de olika afrikanska traditionella stammarna
(Black Local Administration Act 1951). Lagen reglerar
också deras makt och uppgifter. Lagen om främlingar
(Aliens Act 1937) ger regeringen rätt att bestämma vem
som skall deporteras från Sydafrika till något av reservaten.

Inom utbildningsområdet finns en rad lagar som reglerar
den rassegregerade undervisningen (t.ex. National
Education Policy Act från 1967). I 1990 års budget avsattes
ca 7 000
kr. per varje vitt barns utbildning och 1 600
kr. per varje svart barn.

Lagen om generella pensioner (General Pension Act
1979) anvisar hur regeringen kan avsätta olika mycket
pengar till de olika rasgrupperna och hur detta skall
administreras.

Inom hälsoområdet finns ett par olika lagar som anvisar
rasmässig uppdelning för hur pengar skall fördelas och hur
svartas och vitas hälsovård skall administreras (The Health
Act från 1977 samt National Policy for Health Act från
1990).

I budgetpropositionen 1991/92:100 bil. 4, sid. 23 anges
att utvecklingen i Sydafrika kan medföra ''att sanktionerna
stegvis upphävs''. I anledning härav är det viktigt att notera
att ett stort antal raslagar som nämnts ovan fortfarande är i
kraft och att regeringen F W de Klerk ännu inte varit villig
att slopa dessa apartheidlagar.

Det är också i detta sammanhang viktigt att studera de
förslag till ny grundlag som framlagts. Det förslag som
Nationalistpartiet presenterade i september 1991 föreslår
ingalunda ett demokratiskt och ickerasistiskt Sydafrika.
Förslaget innebär bl.a. att minoritetspartier i praktiken kan
blockera den politiska majoritetens beslut i parlamentet.
Förslagen innebär att de tre största partierna gemensamt
skall utse landets tre presidenter som i sin tur skall utse en
regering. Det innebär i praktiken att Nationalistpartiet även
i framtiden räknar med att politiskt kunna blockera
befolkningsmajoritetens vilja.

Nationalistpartiets förslag innebär också att stor makt
skall läggas hos kommunerna. Det mest
uppseendeväckande är att Nationalistpartiet föreslår att
rösterna till kommunalvalen skall vara olika mycket värda.
Det står uttryckligen att människor med ''egendom'' skall få
röster som är mer värda än för vanliga människor. Likaså
föreslår Nationalistpartiet att hälften av kandidaterna till de
kommunala församlingarna skall väljas på en speciell lista.
På listan kan endast människor med egendom få bli
kandidater.

Inför de kommande förhandlingarna i slutet av 1991
möttes ANC, regeringen och en rad andra grupper till en
första förhandlingsomgång om skapandet av en ny
grundlag. Mötet kallades för CODESA (Convention for a
Democratic South Africa).

Trots att mötet innebar vissa framgångar för den
demokratiska rörelsen återstår de två stora knäckfrågorna.
Den första frågan handlar om vem som skall ha den
beslutande makten under processens gång, regeringen eller
en övergångsregering. Den andra frågan handlar om vilket
forum som skall utforma den nya grundlagen: en
demokratiskt vald församling som bl.a. ANC och den
fackliga rörelsen vill eller vid själva förhandlingsbordet som
regeringen vill. Regeringen har dessutom sagt att den nya
grundlagen skall godkännas via en folkomröstning där vita,
enligt regeringens uttalande, skulle ha vetorätt.

En annan oroväckande aspekt är det ökade våldet i
Sydafrika. Det rör sig om ett våld som främst drabbar
människor i de svarta samhällena, aktiva i olika
organisationer som bekämpar apartheid.

Under 1990 och 1991 har det kommit upp flera belägg
för att militären och polisen varit ansvariga för att initiera
detta våld.Under 1990 hävde F W de Klerk ett
hundraårigt förbud mot bärande av traditionella vapen.
Hävandet av förbudet gällde enbart de zulutalande. I
praktiken gällde det enbart för Inkatharörelsen. Det rör sig
om vapen som brukats vid en stor del av de dödsfall som
inträffat.Under 1990 tillsattes en statlig utredning om det
utbredda våldet. Trots mängder av vittnesmål om hur
statliga organ deltagit i mord och terror valde F W de Klerk
att lägga rapporten i byrålådan. De militära och statliga
terrororganen fortsätter att verka.I slutet på 1991
avslöjade tidningen Weekly Mail att den sydafrikanska
militären driver speciella läger för medlemmar av
Inkatharörelsen. Det är fråga om läger för s.k.
dödspatruller. Trots att militären tidigare under året
bekräftat att Inkatha både fått militär träning, beväpning
och finansiering av polis och militär kunde tidningen i slutet
av 1991 konstatera att F W de Klerks regering inte stoppat
detta militära stöd till Inkathas dödspatruller (se Weekly
Mail 13 december 1991).

Sammanfattningsvis kan man konstatera att apartheid
inte är borta i Sydafrika. Nationalistpartiets förslag till
förhandlingar om ny grundlag kan inte karaktäriseras som
ickerasistisk eller demokratisk. Så länge
Nationalistregeringen fortsätter att underblåsa våldet kan
avvecklandet av apartheid knappast karaktäriseras som
oåterkalleligt eller grundläggande.

Utrikesministern svarade den 22 oktober på en fråga
från Hans Göran Franck att det måste finnas ''klara belägg
för djupgående och oåterkalleliga förändringar i Sydafrika''
innan sanktionerna kan hävas. Dessa klara belägg saknas
ännu. En annan förändring av grundläggande betydelse bör
vara att samtliga politiska fångar friges. Ett avsevärt antal
politiska fångar finns fortfarande i sydafrikanska fängelser.

Inför diskussionerna om att upphäva de svenska
sanktionerna är det viktigt att ta fasta på dessa frågor. Vi
anser att sanktionerna inte bör upphävas förrän en bred
övergångsregering kommit till makten. En sådan regering
bör ha som uttalat mål att upphäva apartheid och skapa ett
verkligt demokratiskt Sydafrika. Först när en sådan
regering kontrollerar polis, militär och valapparat kan
situationen kallas för oåterkallelig. De svenska
handelssanktionerna och investeringsförbudet bör hävas
först när en sådan regering begär att sanktionerna skall
hävas. I övrigt bör ANCs plan (oktober 1991) för den
fortsatta demokratiseringsprocessen beaktas då det gäller
en stegvis svensk avveckling av våra sanktioner mot
Sydafrika.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upprätthållande av de svenska
sanktionerna mot Sydafrika samt om de förutsättningar och
villkor som bör gälla för gradvis hävande av dem.

Stockholm den 23 januari 1992

Pierre Schori (s)

Mats Hellström (s)

Maj Britt Theorin (s)

Karl-Erik Svartberg (s)

Nils T Svensson (s)

Viola Furubjelke (s)

Kristina Svensson (s)

Berndt Ekholm (s)

Bengt Silfverstrand (s)

Ulla-Britt Åbark (s)

Hans Göran Franck (s)

Lena Boström (s)

Sonia Karlsson (s)

Stig Alemyr (s)

Sture Ericson (s)

Lena Hjelm-Wallén (s)