Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt
Betänkande 2025/26:FiU39
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Debatt
- 2026-05-27
- Beslut fattades
- 2026-05-27
Hela betänkandet
Beslut i korthet
Möjligheten att använda kontanter ska stärkas (FiU39)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag att stärka möjligheten att använda kontanter. Följande åtgärder ingår i förslaget:
- Livsmedelsbutiker och apotek ska med vissa undantag ska vara skyldiga att ta emot kontanter på fysiska försäljningsställen med bemannad kassa.
- Banker ska vara skyldiga att i betryggande utsträckning i hela landet tillhandahålla platser för kontantinsättningar för konsumenter.
- Det ska finnas behovsanpassade tjänster för företag för att hantera växelpengar och sätta in dagskassor.
Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2026.
Riksdagen beslutade också att rikta en uppmaning, ett så kallat tillkännagivande, till regeringen om att utreda huruvida även vissa offentligrättsliga tjänster kan omfattas av den skyldighet att ta emot kontant betalning som föreslås för livsmedelsbutiker och apotek.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Delvis bifall till motioner med tillkännagivande om att kontantskyldighet för vissa offentligrättsliga tjänster bör utredas. Avslag på övriga motioner.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Teckenspråkstolkat beslut: 2025/26:FiU39
Webb-tv: Teckenspråkstolkat beslut: Möjligheten att använda kontanter ska stärkas
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Förslaget avser 1 proposition och 4 motioner.
Från regeringen
Från ledamöterna
- Motion 2025/26:3993 av Ida Gabrielsson m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:199 Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt
- Motion 2025/26:4013 av Mikael Damberg m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:199 Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt
- Motion 2025/26:4043 av Martin Ådahl m.fl. (C) med anledning av prop. 2025/26:199 Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt
- Motion 2025/26:4061 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:199 Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt
Beredning, Genomförd
Alla beredningar i utskottet
Möjligheten att använda kontanter ska stärkas (FiU39)
Finansutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag att stärka möjligheten att använda kontanter. Följande åtgärder ingår i förslaget:
- Livsmedelsbutiker och apotek ska med vissa undantag ska vara skyldiga att ta emot kontanter på fysiska försäljningsställen med bemannad kassa.
- Banker ska vara skyldiga att i betryggande utsträckning i hela landet tillhandahålla platser för kontantinsättningar för konsumenter.
- Det ska finnas behovsanpassade tjänster för företag för att hantera växelpengar och sätta in dagskassor.
Lagändringarna föreslås börja gälla den 1 juli 2026.
Utskottet föreslår också att riksdagen riktar en uppmaning, ett så kallat tillkännagivande, till regeringen om att utreda huruvida även vissa offentligrättsliga tjänster kan omfattas av den skyldighet att ta emot kontant betalning som föreslås för livsmedelsbutiker och apotek.
Debatt, Genomförd
Betänkandet bordlades 26 maj 2026 och debatterades i kammaren 27 maj 2026.Debatt om förslag 2025/26:FiU39
Webb-tv: Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 10 Dennis Dioukarev (SD)
Fru talman! I dag debatterar vi Sveriges första kontantlagstiftning, som kom på plats under Sverigedemokraternas och de övriga Tidöpartiernas ledning efter ett decennium av utredningar och politisk handlingsförlamning. Kontanterna, det vill säga rätten och möjligheten att betala kontant med sedlar och mynt, har diskuterats, debatterats och utretts utan att politiken – ursäkta uttrycket – har fått tummen ur och lyckats agera.
Vi sverigedemokrater fick en utredning på plats 2024 – Kontantutredningen – och jag fick förtroendet att leda den. I nästa steg får vi nu lagstiftning som föreslås träda i kraft den 1 juli i år.
Det är en styrka att samtliga åtta partier i Sveriges riksdag står bakom den nya kontantlagen. Till de hundratusentals svenskar som är beroende av kontanter i sin vardag vill jag dock säga att jag beklagar att det har tagit så oerhört lång tid för politiken att agera. Alltför länge har alltför många ignorerats av tidigare regeringar. Man kan fråga sig varför, när det handlar om en halv miljon svenskar som lever i digitalt utanförskap. Det är människor som är beroende av kontanter i sin vardag. Det handlar om äldre, vissa pensionärer, funktionshindrade, hemlösa, människor som nekats bankkonto och brottsutsatta kvinnor – marginaliserade grupper som har lämnats vind för våg av ansvariga politiker.
För att samma kontantavveckling inte ska tillåtas drabba det allra viktigaste – det mest livsnödvändiga – sätter Tidöpartierna nu ned foten och säger: Stopp, hit men inte längre!
Man kan då fråga sig: Vad är livsnödvändigt? I Kontantutredningen ställde jag mig just den frågan. Jag träffade myndigheter, civilsamhällesorganisationer och näringsliv, och jag examinerade fakta. Baserat på dessa samtal och på tillgänglig statistik framträdde en tydlig bild. Det som svenskarna gör flest regelbundna inköp av är livsmedel, det vill säga mat. Det är också hushållens tredje största utgiftskategori efter hyra och transport.
Därför är detta inte bara en rimlig utan också rätt utgångspunkt för en svensk lagstiftning. Men vad mer är livsnödvändigt? Vad klarar vi oss inte utan? För vissa människor, framför allt för äldre och pensionärer, som är en grupp som dessutom har högre benägenhet att använda sig av kontanter, kan mediciner vara helt avgörande och per definition livsnödvändiga. Detta framkom i samtalen med företrädare för denna grupp.
Därför kommer den nya kontantplikten, det vill säga skyldigheten att acceptera kontanter som betalningsmedel, att gälla livsmedelsaffärer och apotek. Dessa kommer nu alltid – så länge det inte utgör ett hot mot personalens säkerhet – att vara skyldiga att ta emot kontanter som betalningsmedel. Det betyder att vi här inte kommer få se samma kontantavveckling som har tillåtits ske inom många andra sektorer, på restauranger och så vidare, som har slutat att acceptera kontanter.
Fru talman! I Kontantutredningen föreslog utredaren, det vill säga jag, att kontantplikten även skulle omfatta offentligrättsliga tjänster, det vill säga tjänster som utförs av myndigheter eller den aktör som agerar myndighet och där det inte finns inslag av frivillig konsumtion. Det kan till exempel handla om vård, tandvård eller bilbesiktning.
Det är både rätt och rimligt att det offentliga på detta sätt också tar sitt ansvar för att upprätthålla sin del av kontantkedjans funktionalitet. Därför går utskottet nu på utredningens linje och föreslår ett tillkännagivande till regeringen om just detta.
Det är viktigt för inkluderingen i vårt samhälle att alla människor kan delta på samma villkor, införskaffa livsmedel och mediciner eller betala för nödvändig vård med det betalningsmedel som de själva föredrar. I grund och botten är det en fråga om självständighet för människor som vill eller måste betala med sedlar och mynt.
En kontantlag är också viktig av helt andra skäl. Så sent som för några veckor sedan drabbades en av de stora matkedjorna av ett omfattande it-haveri, något som har visat sig ske med jämna mellanrum. Kunderna kunde inte betala med kort utan bara med sedlar och mynt.
Man kan fråga sig hur det skulle se ut om vi fick en koordinerad attack mot flera matkedjor – samtidigt som dessa tillåtits att sluta hantera kontanter. Vad skulle hända om folk inte kunde köpa mat? Det skulle bli kaos, och det är ett sätt att försvaga ett samhälle utan att gå in militärt.
Det är också därför som Myndigheten för civilt försvar – tidigare MSB – uppmanar alla svenskar att ha kontanter hemma. De påminner oss om att kontanter är det enda betalningsmedel som fungerar utan appar, internet, mobiltelefoner eller elegitimation. Kontantplikten är oerhört viktig för svensk beredskap för att vi alltid ska kunna införskaffa livsnödvändigheter.
Det var också detta budskap som den ukrainska centralbankschefen gav oss under sitt Sverigebesök. Hans budskap var mycket tydligt. Under den första veckan av den ryska invasionen av Ukraina var kontanterna helt avgörande för att vanligt folk skulle klara av att göra sina vardagliga inköp. Därför inför Sverigedemokraterna och regeringen nu en historisk kontantplikt för livsmedel, mediciner och offentligrättsliga tjänster. Det betyder att bemannade försäljningsställen som mataffärer och apotek ska acceptera kontanter som betalningsmedel.
Fru talman! För att man ska kunna göra sina vardagliga inköp gäller det att försäljningsställena till att börja med har kapacitet att ta emot kontanter. Det har näringsidkarna enbart om de i nästa steg kan bli av med sedlar och mynt, det vill säga sätta in dem på sitt företagskonto. Därför stärker vi också den befintliga lagstiftningen, som reglerar bankernas ansvar i ekosystemet av kontanter, det vill säga den bakomliggande kontantinfrastrukturen.
Sverigedemokraternas och regeringens reformpaket, som kommer att röstas igenom av en enig riksdag, står alltså på två ben, som båda är lika viktiga: 1) Det införs en kontantplikt för livsnödvändig konsumtion och offentligrättsliga tjänster med ett golv när det gäller acceptans av sedlar och mynt. Detta blir mest konkret, kännbart och synbart för konsumenterna eftersom de även i framtiden kommer att kunna använda kontanter när de köper livsmedel eller mediciner. 2) Det införs utökade krav på bankerna som med sitt utpekade ansvar för infrastrukturen är helt avgörande för flödet av kontanter. I och med det ges alla företag till att börja med bättre möjlighet att acceptera kontanter, vilket kommer att förbättra förutsättningarna för fortsatt kontantacceptans.
Fru talman! Detta är ny, historisk lagstiftning – lagstiftning som precis som all annan lagstiftning kommer att behöva utvärderas och följas upp för att säkerställa att den får avsedd affekt. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)
Anf. 11 Ingela Nylund Watz (S)
Fru talman! Jag vill börja med en liten historiebeskrivning.
Jag ger ledamoten Dennis Dioukarev rätt i att det borde ha kunnat hända mer tidigare när det handlar om kontanternas funktionssätt i samhället. Det tycker jag också, och det har jag gett uttryck för vid tidigare tillfällen. Det vet alltså Dennis Dioukarev om.
Sverigedemokraterna har också i detta anförande ett väldigt högt tonläge i frågan. De har drivit den hårt; det får jag tillstå. Men när det bara bidde en tummetott med regeringens förslag, det vill säga att man egentligen bara kodifierar i svensk lag att livsmedelsbutiker och apotek ska ta emot kontanter – något som över 95 procent av livsmedelsbutikerna gör redan i dag – undrar jag om det är något som Sverigedemokraterna är nöjda med. Det är det första jag vill fråga om.
Det andra är att jag tror att det är bra om ledamoten Dioukarev är noga med historiebeskrivningen. I dag fattar vi beslut om växelkassehantering och möjligheter att sätta in kontanter. Vi fattar beslut om att i svensk lag kräva att vissa livsmedelsbutiker och apotek ska ta emot kontanter. Men vi fattar inte beslut om att detta ska gälla offentligrättsliga tjänster. Här glider ledamoten Dioukarev på sanningen.
Delar inte ledamoten Dioukarev synen i utskottets beslut att denna fråga ska skickas som ett tillkännagivande till regeringen om en utredning?
Vi fattar alltså inte beslut om offentligrättsliga tjänster i dag. Rätt ska vara rätt.
Anf. 12 Dennis Dioukarev (SD)
Fru talman! Ingela Nylund Watz börjar med att kritisera Sverigedemokraternas och regeringens förslag. Hon kritiserar propositionen.
Hon kritiserar alltså samma förslag som oppositionen helt och hållet accepterar. Propositionen kommer att röstas igenom av en helt enig riksdag. Alla oppositionspartier har, liksom alla partier här, det demokratiska verktyget att följdmotionera om man tycker att något är dåligt i propositionen.
Man accepterar alltså alla förslag som vi har lagt fram. Man accepterar kontantplikten för livsnödvändig konsumtion, livsmedel och medicin, där vi säkerställer att en halv miljon svenskar som i dag är beroende av kontanter i sin vardag – äldre, pensionärer, funktionshindrade, brottsutsatta kvinnor och människor som har blivit av med sina bankkonton – även i framtiden ska kunna införskaffa livsnödvändig medicin och livsnödvändiga varor och betala med sedlar och mynt. Det här accepterar Socialdemokraterna.
Man accepterar också det faktum att vi stärker den bakomliggande kontantinfrastrukturen. Vi stärker företagens möjligheter att deponera kontanter, det vill säga att bli av med kontanter, så att de kan acceptera dem till att börja med.
Låt oss tala lite om historiebeskrivning och historien överlag. Under Socialdemokraternas tid vid makten 2014–2022 minskade svensk kontantmängd med 16 miljarder kronor. 20 procent av den totala sedelmängden utraderades under Socialdemokraternas tid vid makten. Man såg detta, och man hade möjlighet att agera. Vad gjorde man? Ingenting. Nu är det Sverigedemokraternas och Tidöpartiernas ansvar att städa upp i detta arv.
Anf. 13 Ingela Nylund Watz (S)
Fru talman! Jag måste säga att jag blir en aning förvånad över ledamoten Dioukarevs höga tonläge.
Jag har, precis som ledamoten själv, varit med under flera av de utredningar som har utrett kontantfrågan och hört vilka krav som Sverigedemokraterna har fört fram. De har varit betydligt mer långtgående än detta. Dennis Dioukarev hade som utredare själv flera olika förslag som regeringen helt avvisar när man nu lägger fram propositionen.
Det bidde alltså en tummetott av allt det som Sverigedemokraterna har velat åstadkomma. Det är egentligen bara en kodifiering av att genomföra lag som verkligheten i praktiken redan lever upp till. 97 procent av livsmedelsbutikerna tar redan emot kontanter.
Det ledamoten säger om att vi är överens om allting kring propositionen stämmer inte heller. Vi är överens om de förslag som regeringen har lagt fram. Vi är också överens om det tillkännagivande som oppositionen lagt fram ett enigt förslag om och som Sverigedemokraterna i elfte timmen och de sista skälvande minuterna gick med på för att de var rädda för att få stryk här i kammaren eller hamna i dålig dager.
Historiebeskrivningen ska vara rätt. Det är faktiskt rimligt att Sverigedemokraterna svarar på frågan: Är Sverigedemokraterna nöjda med det lagförslag som nu kommer, eller skulle man kunna tänka sig att titta vidare på exempelvis de förslag som vi har lagt fram i vår motion, som Sverigedemokraterna uppenbarligen inte har läst?
(Applåder)
Anf. 14 Dennis Dioukarev (SD)
Fru talman! Låt oss då för all del fortsätta med historiebeskrivningen.
Både jag och Ingela Nylund Watz satt med i den statliga Betalningsutredningen. Det blev egentligen ingenting konstruktivt av den när det gäller svensk kontantpolitik. Det är mycket tråkigt med tanke på att jag personligen lade fram just kontantplikt för livsnödvändig konsumtion i Betalningsutredningen.
Alla övriga partier hade möjlighet att stötta detta förslag, men ingen annan, inte heller Ingela Nylund Watz personligen eller Socialdemokraterna, valde att göra det. Då hade vi kunnat ha den lagstiftning som vi får i dag på plats ett par år tidigare.
Om man är missnöjd – vilket man verkar vilja ge sken av i riksdagens talarstol – hade man för all del möjlighet att motionera om att gå längre. Men det gjorde man inte, utan man accepterade allting. Man har bara några synpunkter på detaljnivå. Jag ger därför inte mycket för det höga tonläget från Ingela Nylund Watz.
När det gäller offentligrättsliga avgifter är det helt korrekt att tillkännagivandet från utskottet är baserat på en reservation från oppositionen. Men denna reservation är i sin tur baserad på sverigedemokratiska förslag i min utredning. Jag tackar därför Ingela Nylund Watz och Socialdemokraterna för att de så passionerat och förtjänstfullt försvarar sverigedemokratisk politik i riksdagens talarstol.
Anf. 15 Ingela Nylund Watz (S)
Fru talman! Kontanter är ett lagligt betalningsmedel i Sverige, och trots att de digitala betalningslösningarna väldigt snabbt har blivit det helt dominerande sättet att betala har kontanterna en mycket stark ställning hos det svenska folket.
Så många som åtta av tio svenskar vill ha kvar kontanterna som ett möjligt betalningssätt i framtiden, men samtidigt är det i dagsläget bara mellan 5 och 7 procent av betalningarna som görs kontant. De flesta betalningar sker, som vi alla här vet, med mobila tjänster som Swish, kontaktlösa bankkort och digitala plånböcker.
För de allra flesta är de digitala lösningarna självklara och smidiga, men det gäller inte för alla. Det handlar framför allt om äldre och personer i digitalt utanförskap. Men det finns också andra grupper, som personer som saknar betalkonto, personer som bor i områden med dålig digital täckning och faktiskt också de som är särskilt beredskapsmedvetna.
För många av de här personerna blir det svårt att klara sin egen vardag och sköta sina privatekonomiska åtaganden. Man kan hamna i beroendeställning till anhöriga eller bekanta på ett osunt sätt. Det är inte rimligt.
Under årens lopp har det vuxit fram en tydlig opinion för att det ska vara möjligt att betala med kontanter, och kontanternas ställning har utretts i flera omgångar under det senaste decenniet.
När den nya riksbankslagen utreddes och sedan trädde i kraft den 1 januari 2023 fick Riksbanken ett tydligare och utökat ansvar för kontanthanteringen. Banken ska se till att det finns tillgång till kontanter i hela Sverige och övervaka kontanthanteringen. Riksbanken fick också krav på sig att utöka antalet sedeldepåer för kontantförsörjningen från tre till fem och ett uttalat ansvar för att vi ska kunna göra betalningar även under fredstida kriser och höjd beredskap.
Betalningsutredningen som startade 2020 fick våren 2022 tilläggsdirektiv att särskilt analysera äldres och andras möjligheter att betala med kontanter i ett alltmer digitaliserat samhälle. Här kom förslagen om att företag som säljer livsmedel och mediciner samt vissa myndigheter ska vara skyldiga att ta emot kontanter. Här föreslogs också att regeringen senast 2025 borde göra en översyn av kontanternas ställning på betalningsmarknaden.
Från några av partierna i regeringsunderlaget var tonläget högt, ambitionerna likaså. Nu skulle saker hända som skulle rädda kontanterna! Men dessvärre var Sverigedemokraterna och regeringen senfärdiga under ett antal år, och det tog ända till december 2024 innan en särskild utredare kunde presentera sina förslag efter att ha arbetat i ett år med frågan. Regeringen levererade först i mars i år en proposition i det här ärendet.
Jag förstår, fru talman, att det finns besvikelse och frustration kring detta hos en del av regeringsunderlaget; det har varit ganska uppenbart på senare tid.
Fru talman! Regeringens förslag om möjligheter att sätta in kontanter och utvecklade möjligheter för växelhantering och dagskasseinsättning är bra och har vårt stöd, men regeringens förslag blev för många en besvikelse. Det bidde ju bara en tummetott. I praktiken innebär lagförslaget att det ställs krav som livsmedelsbutiker och apotek redan lever upp till, eftersom 97 procent av landets livsmedelsbutiker tar emot kontanter redan i dag.
Dessvärre avvisade regeringen helt Kontantutredningens förslag om att utöka kontantplikten till att omfatta vissa offentligrättsliga tjänster. Det var beklagligt, och därför är det väldigt bra att majoritetspartierna i utskottet, alltså Sverigedemokraterna och övriga högerpartier – visserligen i elfte timmen i samband med det sista mötet i utskottet för justering av betänkandet och med risken att bli nedröstade i kammaren – vände och till slut blev överens med oss i oppositionen om att regeringens förslag innebär en för snäv avgränsning av vilka som bör omfattas av en skyldighet att ta emot kontanter.
Det är bra att vi nu lämnar ett enigt tillkännagivande till regeringen att en utredning bör se över detta och också titta på om det finns behov av avgränsningar.
Enligt vår mening finns det två huvudsakliga skäl till detta. Frågan om beredskap är naturligtvis tungt vägande, men det finns också ett domslut från Högsta förvaltningsdomstolen 2015 som innebär att patienter har rätt att betala vårdavgifter kontant, eftersom kontanter är ett lagligt betalningsmedel. Det är rimligt att tydliggöra detta i lagstiftningen.
Det är också rimligt att staten i sin roll som utgivare av och anslagsgivare till en lång rad offentligrättsliga tjänster bidrar till att stärka kontanternas ställning. Det är alltså inte en rimlig avvägning att, som regeringen gör i sitt förslag, i praktiken lämna detta ansvar till en begränsad del av den privata sektorn. Jag är glad att högerpartierna i utskottet valde att gå på oppositionens linje här.
Fru talman! Vi socialdemokrater menar, och det har vi motionerat om i samband med det här betänkandet, att det finns behov av ännu fler åtgärder för att upprätthålla kontanternas funktionssätt som lagligt betalningsmedel.
I vår motion har vi lyft fram behovet av en tillsynsmekanism för hur den nya lagen ska efterlevas.
Vi har också tryckt på behovet av att utreda utökade möjligheter att kunna betala räkningar kontant och att kunna ta emot utbetalningsavier.
Vi har föreslagit att vi ska införa en beloppsgräns för kontanta betalningar för att motverka penningtvätt och terrorism.
Vi anser också att det finns anledning att utreda statens respektive de privata aktörernas ansvar för att upprätthålla en robust transportinfrastruktur för kontanterna.
Vi har även i vår motion föreslagit att ett utvecklingsarbete ska initieras för att hitta nya digitala lösningar som gör att vi får en större inkludering på betalningsmarknaden.
Enligt vår mening är det helt enkelt naturligt att följa upp ett tydligt lagfäst krav på att ta emot kontanter med en tillsynsmekanism. Detta bör utredas.
För dem som saknar betalkonto eller lever i digitalt utanförskap måste det vara möjligt att sköta sina privatekonomiska åtaganden, som att betala räkningar och ta emot utbetalningsavier. Sedan kassagirot lades ned har nämligen möjligheten att betala räkningar kontant begränsats kraftigt i vårt land. Enligt Riksbankens senaste betalningsrapport är det bara möjligt på 32 platser i landet om man inte är kund i en specifik bank.
Vi menar att regeringens hållning i detta är alldeles för tillbakalutad. Å ena sidan konstaterar man det som alla redan vet: att bankerna inte vill hålla på med kontanter över huvud taget. Å andra sidan säger man att det är viktigt att alla ska kunna betala. Det här är en alldeles för passiv hållning. Det duger inte, och därför har vi ett förslag om detta i vår motion.
Vårt förslag om att utreda en beloppsgräns för kontanta betalningar för att motverka penningtvätt och terrorism är något som Riksbanken efterfrågar. Detta avfärdar utskottsmajoriteten med att det i det aktuella lagförslaget finns beloppsbegränsningar för livsmedelsbutiker och apotek. Ja, det gör det, men det gäller ju bara dessa. Vårt utredningsförslag tar sikte på alla kontanta betalningar. Att införa en sådan beloppsgräns vore en mycket vassare åtgärd för att motverka den ekonomiska brottsligheten.
Fru talman! Vi har en mycket sårbar infrastruktur för kontanttransporterna i Sverige. Riksbanken och Betalningsrådet har framfört att det finns risker med att, som i dag, förlita sig på en aktör för kontantförsörjningen till bankomater och handel i vårt land. Det kan uppstå tekniska problem, som bankomathaveriet förra våren och sommaren, eller oförutsedda händelser som kan stoppa flödet av kontanter i samhället, vilket blir särskilt allvarligt vid kriser och höjd beredskap, då till och med den nationella säkerheten kan hotas. Eftersom kontantmarknaden är privatiserad och bankerna har huvudansvaret för att vi ska kunna göra uttag och insättningar finns det starka skäl att utreda ansvarsfördelningen mellan staten och privata aktörer för att vi ska få en robust transportinfrastruktur för våra kontanter, både under normala förhållanden och under kriser.
Till sist: Med den här lagstiftningen stärks kontanternas funktionssätt på betalningsmarknaden något. Vi tycker att det är jättebra, men det är inte tillräckligt. Därför är vårt gemensamma tillkännagivande till regeringen att gå vidare med att se över de offentligrättsliga tjänsterna nödvändigt. Samtidigt måste vi göra mer för att fler ska kunna bli inkluderade på den digitala betalningsmarknaden. Därför har vi föreslagit att regeringen initierar ett sådant utvecklingsarbete.
Jag står naturligtvis bakom våra båda reservationer men yrkar här bifall till reservation 1.
(Applåder)
Anf. 16 Dennis Dioukarev (SD)
Fru talman! Jag har nu lyssnat på Ingela Nylund Watz anförande. Undertecknad och Ingela Nylund Watz hade även ett replikskifte tidigare. Det låter som att Socialdemokraterna tycker att kontaktplikten skulle utvidgas. Min enkla fråga är: Varför föreslog man inte det då?
Anf. 17 Ingela Nylund Watz (S)
Fru talman! Om man föreslår en så stor utveckling av en lagstiftning är det rimligt att utreda det i botten, och det framkommer både i underlaget från Lagrådet och i regeringens proposition att det behöver utredas mycket noggrannare. Därför är förslaget ett tillkännagivande om en utredning.
Jag tror att regeringen formulerade det som att man bör titta på detta sektor för sektor. Det ligger kanske något i det, och det är något som en utredning har möjlighet att göra. Men frågan kan rullas tillbaka till Sverigedemokraterna. Varför fick Sverigedemokraterna, som ville ha en utökad kontantplikt också till offentligrättsliga tjänster, inte igenom det med sin högermajoritet i Regeringskansliet?
(Applåder)
Anf. 18 Dennis Dioukarev (SD)
Fru talman! För att besvara Ingela Nylund Watz sista fråga är det ju så i en förhandling att man aldrig kan få igenom 100 procent av de krav man ställer. Men jag och mitt parti står naturligtvis bakom min utredning till 100 procent.
Det var ett sverigedemokratiskt förslag att ha en kontantplikt för offentligrättslig konsumtion. Vi står naturligtvis bakom det tillkännagivande som riktas till regeringen som gäller just förslaget om en utredning om offentligrättsliga tjänster. Det finns alltså inget förslag om att utreda utvidgning av kontantplikten till några andra sektorer.
Om man nu tycker att kontantplikten borde omfatta fler sektorer och att det behöver utredas, varför föreslog man inte explicit att en utredning skulle titta på just det?
Anf. 19 Ingela Nylund Watz (S)
Fru talman! I utskottsbehandlingen har vi landat i att vi tycker att det är ett bra ytterligare steg att ta upp det som Kontantutredningen och Dennis Dioukarev själv föreslog, nämligen att titta vidare på de offentligrättsliga tjänsterna. Om det sedan visar sig att det under åren framöver finns behov av att ytterligare utöka kontantplikten, så som till exempel Riksbanken föreslår när det handlar om drivmedel, får man väl återkomma till det.
Det intressantaste i den här debatten är ändå att vi nu får konstatera att Sverigedemokraternas höga tonläge i diskussionerna om möjligheten att införa kontantplikt i Sverige har resulterat i en tummetott och egentligen bara en kodifiering av den verklighet som redan råder, nämligen att 97 procent av livsmedelsbutikerna redan i dag tar emot kontanter. Jag tror att Sverigedemokraterna i grund och botten är djupt besvikna över det motstånd de mött i det övriga regeringsunderlaget.
(Applåder)
Anf. 20 Ida Drougge (M)
Fru talman! Ett fungerande system för att genomföra betalningar är en grundläggande förutsättning för vår samhällsekonomi och för att vardagen ska fungera. Betalningsområdet har genomgått stora strukturella förändringar under ganska lång tid. Strukturomvandlingen och digitaliseringen betyder att mycket positivt har hänt, men det har också en del negativa konsekvenser och innebär även nya utmaningar.
Hanteringen av kontanter har blivit dyrare, och färre tar emot kontanter som betalmedel. I dag lever 500 000–1 000 000 människor i Sverige utan goda möjligheter att använda kontanter för att betala. Man är beroende av kontanter för att få sin vardag att fungera men kan ändå inte fullt ut använda ett helt legitimt betalmedel – svenska kronor och ören – exempelvis för att göra vardagliga inköp.
Också ur beredskapssynpunkt innebär det här stora problem, för det är viktigt att inte ha alla ägg i samma korg. Att kunna betala digitalt på olika sätt har sina fördelar, men det har även sina sårbarheter. Att transportera kontanter över Sverige är självklart inte heller helt enkelt, friktionsfritt och fritt från sårbarheter. Men det är just att allt detta fungerar som bygger vår beredskap.
Vi ska inte ha alla ägg i samma korg. Därför måste kontanter fungera även när det inte är kris och krig i Sverige. Förtroendet för det finansiella systemet och att kontanter ska gå att ta ut är också grundläggande. Om människor inte kan plocka ut de pengar som är deras egna riskerar misstänksamheten att öka och tilltron till det finansiella systemet och bankerna att urholkas.
Förslaget i dag tar oss en bit på vägen. Det ger oss möjlighet att alltid kunna betala för nödvändiga livsmedel och på apotek. Vi stärker också möjligheten för vanliga människor att sätta in pengar på banken och för företag att hantera sin växelkassa och dagskasseinsättning. Det är områden som inte minst de senaste åren har varit svåra.
I dag är det alltså mellan 500 000 och en miljon människor som är beroende av kontanter. Det är brottsutsatta kvinnor, personer med funktionsnedsättning och personer som inte kan använda eller får tillgång till digitala betaltjänster.
Jag ska också säga några ord om offentligrättsliga tjänster. Vi moderater tycker att man bör kunna använda kontanter vid de flesta offentligrättsliga tjänster i Sverige. Därför har vi ställt oss bakom detta tillkännagivande till regeringen. Vi brukar inte göra det – inte heller när det gäller förslag som vi i grund och botten kanske tycker är bra – men vi har valt att göra det den här gången, för det första för att vi tycker att förslaget är bra och att vi har antagit det på partistämman. Vi står bakom detta sedan länge och anser det vara rätt och riktigt.
För det andra tycker vi att det är viktigt att gå fram med dessa konkreta förändringar och lagförslag till riksdagen i dag. Vi ville inte invänta de ytterligare utredningar som hade krävts för att också kunna gå fram med ett förslag om offentligrättsliga tjänster.
Bakgrunden till att vi yrkar bifall till detta tillkännagivande är att vi vill vara tydliga med att det här är någonting vi står bakom. Den främsta anledningen till att det inte redan är med i förslaget är att det behövs ytterligare utredningar på området. Det gäller framför allt att se över hur ett sådant förslag förhåller sig till 4 kap. riksbankslagen, som handlar om lagliga betalmedel, och till rättspraxis. Detta framgår också av propositionen, och en del av detta har framförts av kollegor till mig tidigare i den här debatten.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.
Anf. 21 Ilona Szatmári Waldau (V)
Fru talman! Kontanternas roll i samhället fortsätter att minska. Det sker trots att det är viktigt att bevara kontanterna som betalningsmedel, dels utifrån beredskapsaspekter, dels utifrån att vissa grupper i samhället har svårt att använda eller har begränsad tillgång till digitala betalningslösningar. För att kontanter ska vara ett fungerande betalningsmedel måste det vara möjligt att betala med kontanter för grundläggande varor och tjänster.
Kontanter är samtidigt vanliga i vissa verksamheter, framför allt föreningsdrivna. Ändå tar banker inte längre emot kontanter eller så tar de ut en hög avgift, och uttagsautomaterna försvinner. Det här ställer till problem, bland annat för den som för en förening hanterar större mängder kontanter.
Det ställer också till problem för många av dem som av olika skäl inte kan eller vill använda elektroniska betalningsmedel. Det kan vara personer som på grund av funktionsnedsättningar behöver använda kontanter, personer på särskilda boenden och personer som lever under hot.
Kontantutredningen lade fram flera förslag på förbättringar av kontanthanteringen, men regeringen valde att ta fasta på bara några få av dem. Skälet i de flesta fall är att regeringen menar att utredningen inte når ända fram om hur förslagen ska genomföras.
Här ger vi från oppositionen regeringen lite hjälp på traven och föreslår en utredning om hur vissa verksamheter av offentlighetsrättslig karaktär ska ta emot kontanter. Från Vänsterpartiets sida hade vi gärna sett att riksdagen fattade beslut om detta direkt, men vi valde att jämka oss med övrig opposition om att utreda hur det ska gå till. Glädjande nog höll även partierna i regeringsställning med oss och sa ja till våra motioner i frågan.
Kanske kan vi alla hålla med om att lagförslagen i propositionen inte ändrar särskilt mycket. Apotek och livsmedelsbutiker i stort tar redan emot kontanter, och att de blir skyldiga att göra det är egentligen bara att ändra praxis till lag, även om det är bra att det nu blir tydligt i lag. Men det som behövs är att den som är hänvisad till kontanter ska kunna leva ett normalt liv, och då krävs mer än bara mat och medicin.
Fru talman! En del av mäns våld mot kvinnor är det ekonomiska våldet. Han har makten över pengarna och konton. En kvinna som flytt kan inte använda sitt kort för att han direkt kan se var hon finns någonstans. En kvinna som planerar att fly kan inte heller använda digitala betalningar utan måste se till att få kontanter för att han inte ska kunna se vad hon gör och vad hon planerar.
Det är bra att hennes möjlighet att handla i butik nu säkras, men hon kan fortfarande inte köpa en biljett på tåg eller buss eller vara säker på att bilen går att tanka med kontanter. Och den som misskött sin ekonomi, till exempel på grund av missbruk, kan nekas bankkonto och därmed möjlighet att betala på något annat sätt än med kontanter.
Riksförbundet för barn och unga med intellektuell funktionsnedsättning anförde i sitt remissyttrande att personer med intellektuell funktionsnedsättning behöver använda kontanter som betalningsmedel. De kan nekas kort och bank-id av sin bank utifrån en säkerhetsaspekt. Även om de har kort och bank-id kan det vara svårt att använda digitala lösningar. Många appar, hemsidor och digitala betalningsplattformar är inte tillräckligt anpassade för personer med denna form av funktionsnedsättning.
Riksförbundet konstaterar också att social isolering är mycket vanligare hos personer med intellektuell funktionsnedsättning än i den övriga befolkningen. Fikabesök och deltagande i fritidsaktiviteter och evenemang är därför ofta en avgörande faktor för att bryta den sociala isoleringen. Många av dem saknar körkort och är beroende av kollektivtrafiken. Bristande möjligheter att betala med kontanter i kollektivtrafiken begränsar alltså den här gruppens rörelsefrihet. Detsamma gäller många andra.
Vänsterpartiet anser att kontantkravet behöver omfatta de försäljningsställen som krävs för att fler människor ska kunna ha ett fullgott liv. Vi tänker på till exempel kaféer, restauranger, drivmedel, klädbutiker, resor med kollektivtrafik samt olika typer av fritidsaktiviteter.
Fru talman! Vänsterpartiet har länge drivit frågor kopplade till kontanter och tillgång till grundläggande betalningstjänster. Vi står bakom förslagen i propositionen men anser att de behöver förbättras på en rad punkter. I vår motion har vi lagt fram flera förslag, varav ett delvis resulterat i ett tillkännagivande.
I propositionen noterar regeringen att kontant betalningsförmedling, det vill säga manuell service för att betala räkningar med kontanter, kan fylla en viktig roll för de personer som av olika anledningar inte kan hantera elektroniska betalningsmedel. Det finns i dag ingen skyldighet för kreditinstituten att tillhandahålla kontant betalningsförmedling. Möjligheten att betala räkningar kontant över disk har minskat avsevärt under de senaste åren i takt med att bankerna har avvecklat sina bankkontor. Där det går tas det ut en hög avgift per räkning.
Regeringen anför i propositionen att den noggrant kommer att följa frågan. Det duger inte. Vänsterpartiet anser att det bör finnas en skyldighet för kreditinstituten att tillhandahålla kontant betalningsförmedling i rimlig utsträckning i hela landet.
I propositionen väljer regeringen inte heller att gå vidare med utredningens förslag om att utvidga Riksbankens ansvar för kontantkedjan. Vänsterpartiet delar Kontantutredningens ståndpunkt att Riksbanken borde få ett utvidgat ansvar för att kontanter ska kunna användas i hela Sverige.
Vi delar även Riksbankens synpunkt att om Riksbanken ska få nya lagstadgade uppgifter måste dessa vara tydligt definierade. Därför bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag på hur ett utvidgat ansvar för Riksbanken avseende att garantera att kontanter kan användas i hela landet ska tydliggöras och formuleras.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5, som bland annat innehåller förslag om utvidgat kontantkrav, förslag om en skyldighet för kreditinstitut att tillhandahålla manuell betalningsförmedling i rimlig utsträckning samt förslag om ett utvidgat ansvar för Riksbanken att garantera att kontanter kan användas i hela landet.
Anf. 22 Camilla Rinaldo Miller (KD)
Fru talman! Vi behandlar i dag finansutskottets betänkande 39 om åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt.
I den förra debatten sa en ledamot att det var hans sista debatt. Det här är min första debatt i finansutskottet. Vi i kammaren har lite olika ingångar.
Det här är ett viktigt betänkande, inte bara för betalningsmarknaden utan för människors frihet, trygghet och delaktighet i samhället. För Kristdemokraterna är människovärdet utgångspunkten för politiken. Samhället ska fungera för alla människor oavsett ålder, funktionsförmåga, ekonomi eller digital vana. Därför är möjligheten att använda kontanter inte en nostalgisk fråga, utan det är faktiskt en fråga om inkludering, jämlikhet och värdighet.
Vi ser i dag hur det kontantlösa samhället riskerar att skapa nya former av utanförskap. Äldre människor, personer med vissa funktionsnedsättningar och människor som saknar digital kompetens eller helt enkelt inte har tillgång till digitala betaltjänster riskerar att stängas ute från vardagliga situationer. Det kan handla om att inte kunna handla mat, köpa medicin eller betala för kollektivtrafik.
Fru talman! Det är inte rimligt att människor i praktiken diskrimineras för att de inte kan eller inte vill använda digitala betalningslösningar. Ett samhälle som bara fungerar för den som har den senaste tekniken eller har full digital förmåga är inte ett samhälle byggt på gemenskap och ansvar.
Kontanter är också en frihetsfråga. De ger människor möjlighet att själva välja hur de vill hantera sin ekonomi. För många innebär kontanter dessutom en bättre kontroll över den egna vardagsekonomin. Det gäller inte minst familjer och personer med små marginaler.
Vi måste dock vara tydliga med att kontanthanteringen också innebär utmaningar. De butiker och företag som tar emot kontanter ska kunna göra det på ett säkert sätt. Ingen handlare eller anställd ska behöva känna oro för rån eller hot. Därför behöver arbetet med säkra lösningar för kontanthanteringen fortsatt utvecklas. Det handlar om både tekniska lösningar och tillgång till service, och det måste såklart finnas ett nära samarbete mellan banker, handel och myndigheter.
Kristdemokraterna menar att ett samhälle måste ta ansvar för att infrastrukturen kring kontanter ska fungera i hela landet.
Fru talman! Det finns också ett mycket viktigt beredskapsperspektiv i denna fråga. Vi lever i Sverige i en tid då vi måste stärka vår motståndskraft mot kriser, cyberattacker och störningar i infrastrukturen. Om digitala system slås ut måste människor fortfarande kunna köpa mat, medicin och andra nödvändigheter.
Därför är det ur beredskapshänsyn avgörande att vi har ett samhälle där användningen av kontanter fortfarande är accepterad och fungerar i praktiken. Kontanter är en del av vår civila beredskap. Ett robust betalningssystem måste innehålla flera fungerande alternativ.
Fru talman! För Kristdemokraterna handlar detta ytterst om vilket samhälle vi vill ha – ett samhälle där människor inte lämnas efter och där trygghet, ansvar och gemenskap går före exkluderande system och ensidiga lösningar.
Teknikutveckling är i grunden positivt. Men det får aldrig bli ett självändamål. När samhället förändras måste vi alltid fråga oss: Fungerar detta för människor i vardagen? Fungerar det för den äldre kvinnan som vill betala med sedlar i matbutiken, för personen med kognitiva svårigheter, för den lilla handlaren på landsbygden och för familjen som vill ha kontroll över sin ekonomi?
Kristdemokraternas svar är tydligt: Sverige ska vara ett land där ingen stängs ute från samhällsgemenskapen och där kontanterna fortsatt har en självklar plats.
Anf. 23 Ingela Nylund Watz (S)
Fru talman! Camilla Rinaldo Miller sa väldigt många fina saker i talarstolen, som jag som socialdemokrat kan skriva under på 24:7 – vackra ord om delaktighet i samhället. Jag har nu under ett antal år haft möjlighet att följa KD:s ställningstaganden kring kontantfrågan, och det föranleder mig att ställa en fråga till ledamoten: Är Kristdemokraterna nöjda med att det blev en tummetott?
Anf. 24 Camilla Rinaldo Miller (KD)
Fru talman! Tack, ledamoten Watz, för frågan!
Jag vill instämma med tidigare talare i den här debatten. Jag är glad att vi är totalt eniga, alla åtta riksdagspartier, om det här betänkandet och att vi yrkar bifall till utskottets förslag. Det finns alltid mer att önska – det vet vi. Men jag är nöjd med det som vi har kommit fram till att vi vill besluta om i dag, och det är också Kristdemokraterna.
Anf. 25 Ingela Nylund Watz (S)
Fru talman! Det är spännande att höra svaret på frågan, för om inte en enig opposition hade krävt ett tillkännagivande om att se över offentligrättsliga tjänster hade den här regeringen endast lyckats med att kodifiera det som i praktiken gäller redan i dag, nämligen att 97 procent av livsmedelsbutikerna tar emot kontanter.
Det jag under årens lopp har hört från Kristdemokraterna i den här frågan stämmer inte alls överens med vad regeringen föreslog. Därför är jag en aning förvånad över att Kristdemokraterna ändå säger sig vara nöjda. Om man ska leva upp till de vackra ord som ledamoten sa i talarstolen finns det mycket mer att göra än att i lag kodifiera en verklighet som redan gäller. Därför är det bra med det gemensamma tillkännagivandet.
Jag vet dock att Kristdemokraterna har en lång rad andra synpunkter som rör kontanterna som lagligt betalningsmedel. Därför tycker jag att det är tråkigt att höra att Kristdemokraterna är nöjda med det här förslaget. Det känns väldigt tveksamt om Kristdemokraterna hade orkat gå vidare med att pressa på utvecklingen i denna fråga om inte oppositionen hade tagit initiativ till ett gemensamt tillkännagivande.
Anf. 26 Camilla Rinaldo Miller (KD)
Fru talman! Jag vill ändå understryka att bara för att man är nöjd med ett betänkande och med det som vi i dag fattar beslut om betyder det inte att man är färdig på detta område. Kristdemokraterna kommer naturligtvis att fortsätta bevaka att kontanter ska vara ett accepterat betalningsmedel i samhället.
Det må ha varit vackra ord jag sa i mitt anförande, men det viktigaste är att det blir verklighet – att den som inte vill eller kan använda digitala betalningsmedel ska kunna betala för sin mat och sin medicin med kontanter och kunna göra ett besök hos tandläkaren och även där kunna använda kontanter. Att vi nu, i och med att vi fattar det här beslutet i dag, stärker lagen om att tillhandahålla möjlighet att betala med kontanter betyder inte att vi släpper frågan helt och hållet.
Vi kommer att fortsätta bevaka. Kristdemokraterna kommer också i fortsättningen att vara noga med att kontanter ska fungera i samhället. Som vi hörde tidigare i något anförande är Ukraina ett exempel på betydelsen av detta. De lyckades ställa om och har klarat sig sedan. Men det handlar om att ha beredskapen när det blir kris, och då måste det fortsatt vara möjligt att använda kontanter.
Vi är glada att det är en enig riksdag som tar beslut om det här betänkandet, men vi kommer att fortsätta bevaka frågan om att användning av kontanter ska vara accepterat i samhället.
Anf. 27 Helena Vilhelmsson (C)
Fru talman! I dag står vi här och debatterar kontanthanteringen, igen. Ingen kunde väl tro att den skulle förändras så snabbt och på ett så genomgripande sätt som har skett. Det har varit fyra statliga utredningar på 20 år, varav tre under de senaste 10 åren, som på ett eller annat sätt behandlat kontanternas ställning. Det visar hur komplex frågan är. Efter många seminarier, inte minst här i Riksdagshuset, konferenser, Almedalsevent, nätverkande, möten och workshoppar står vi här igen och diskuterar frågan, för femte gången på 20 år.
Tidigare utredningar har ofta dokumenterat hur kontanthanteringen monterats ned, vilket utöver enskilda människor drabbat landsbygdsbor, företagare på landsbygden och småföretagare hårdast. I slutet av 00-talet fattades beslut som ledde till att Svensk Kassaservice monterades ned. Bedömningen var kanske rimlig då, men som Centerpartiet redan då misstänkte ledde det till det marknadsmisslyckande som dagens utredningar försöker åtgärda.
Utredningen 2014 och Riksbankskommitténs delbetänkande 2018 ledde 2021 till en lag som tvingade de största bankerna att tillhandahålla kontanttjänster på en viss nivå. Vi ser i dag att den lagen är otillräcklig. De åtgärderna räcker inte till i dag eftersom bankerna uppfyller kraven på ett högst minimalistiskt sätt som inte motsvarar företagens och medborgarnas faktiska behov: för få insättningsautomater, som inte hanterar mynt eller större summor, eller otillgängliga tider för kontanthantering på banker. Dock finns det undantag bland enskilda banker – det ska sägas.
Sedan kom då Kinberg Batras betalningsutredning, som också konstaterade att kontanternas funktion var hotad men då inte föreslog någon lag om kontantplikt. Utredningen slog fast att nedläggningen av Kassagirot skapat betydande olägenheter, som det stod. Centerpartiet menade att utredningen, när ett sådant marknadsmisslyckande faktiskt konstaterats, kanske borde ha föreslagit åtgärder och inte bara konstaterat problemet.
I stället rekommenderade den att en ny separat utredning skulle tillsättas för att se över just detta, vilket också blev fallet. Och här är vi i dag. Det var onekligen en onödig förhalning av nödvändiga åtgärder.
Betalningsutredningen beskrev också väl de problem för 5–10 procent av befolkningen, nästan 1 miljon människor, som har svårt att hantera digitala betalningar. Det var kanske första gången som detta kom på pränt och man erkände och beskrev detta problem på riktigt – att människor inte förmår, inte tillåts, att göra rätt för sig. De är inte betrodda.
Det handlar om äldre som inte riktigt klarar av de digitala betalningssystemen. Det handlar om äldre som när de ska hantera kort stöter på oändligt många olika sorters kortautomater. Alla ser olika ut. Det är små tangenter. Det är liten text. De står där och fumlar, och köerna växer bakom dem. Det är inte värdigt.
Det handlar om kvinnor som lever gömda. Brottsutsatta kvinnor har vi pratat om. Det är också en del män som inte kan använda digitala betalningsmedel. Det kan utgöra ett hot, en livsfara, om man lämnar digitala spår efter sig.
Betalningsutredningen nämnde heller ingen åtgärd för att hantera det här problemet. Tvärtom skrev man att de som är utanför den digitala betalningsvärlden skulle hjälpas in i den digitala. Ändå hade man inte riktigt förståelse för vad det faktiskt kunde innebära. Den fanns inte där.
Det har varit ett mönster. Där utredningen identifierar problem uteblir de politiska åtgärderna, och urvattnade propositioner har lagts fram av regeringar och av olika kulörer.
Centerpartiets fokus har hela tiden varit att Sverige ska fungera, och småföretagare och föreningsliv ska ha betalningsmöjligheter och bankkonton med rimliga villkor utan att dränkas av kostnader och administration. Det måste gå att kombinera detta med penningtvättslagstiftningen, och samhället måste ha en robust beredskap.
Men nu står vi här, fru talman, och det finns faktiskt ett konkret förslag. Det är visserligen för tunt – jag håller med om det – men det är en signal att vi lagstiftar om möjligheten att betala med kontanter. Propositionen är ett steg i rätt riktning. Det är också bra att kraven på bankerna att tillhandahålla kontanttjänster utökas, även om vi skulle vilja se mer.
Centerpartiet är inte emot den digitala utvecklingen. Tvärtom, vi driver på för digitaliseringens möjligheter. Men vi ser de allvarliga konsekvenser som uppstår när ett lagstadgat betalningsmedel riskerar att försvinna. Vi ser hur turister och besökare möts av skyltar som säger ”endast kort”, vilket hämmar besöksnäringen. Vi ser hur föreningar som säljer fika på idrottsdagen eller hembakat på den lokala marknaden får stora problem med att hantera betalningar och eventuella kontanter.
Fru talman! Vi ser också den avgörande beredskapsaspekten. I en tid av ökad oro med risk för cyberattacker och störningar i elförsörjningen är kontanterna vår sista utpost och ett system som ska fungera i orostider och krigstider måste fungera i fredstid.
Som sagt: Det här är ett välkommet men otillräckligt steg. Det är snävt avgränsat. Ansvaret för att upprätthålla kontanter som betalningsmedel lades från början nästan helt på den privata handeln. Men vad händer när man behöver betala för ett nytt pass, ett nytt fiskekort eller en patientavgift på vårdcentralen? Utskottets majoritet är numera inne på samma linje och föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att utreda en skyldighet även när det gäller offentligfinansierade tjänster. Det är bra förstås, och vi är glada för det. Men det borde ha funnits med från början.
Det offentliga måste också ta sitt ansvar. Att höra företrädare för det största regeringspartiet stå här och förklara varför är nästan lite lustigt. Jag skulle fortfarande vilja veta vad det är som har gjort att man på de veckor som gått mellan regeringsbeslutet och riksdagens utskottsbeslut har ändrat sig. Det är lite intressant. Men jag är glad för att det skedde.
Länsstyrelserna i landet, som har en delvis operativ funktion, är tydliga. De betonar kontanternas betydelse för beredskap och social inkludering. De föreslår att kontantkravet ska utökas till att omfatta fler varor, tjänster och bemannade drivmedelsstationer. Länsstyrelserna vill att banker ska tvingas ta emot kontanter för betalningar och inlösen av avier och att offentligrättsliga verksamheter också ska ta emot kontanter. Det är alltså länsstyrelserna, regeringens förlängda arm ut i landet, som har de här kraftiga synpunkterna. Det är något att ta i beaktning.
Det behövs bättre möjligheter än vad som föreslås i utredningen och betänkandet när det handlar om möjligheten för företagare och föreningar att sätta in dagskassor. Att tvinga en butik att ta emot kontanter men inte säkerställa att butiken enkelt och effektivt kan sätta in kontanterna på banken är ju nästan att göra dem en björntjänst.
I dag tvingas företagare ibland att köra i timmar för att hitta ett bankkontor eller en servicebox som tar emot deras kassa. Det är ohållbart. Det skapar säkerhetsrisker och en enorm administrativ börda. Bankernas skyldighet att ta emot dagskassor måste tydliggöras och utökas.
För det tredje saknas en fungerande tillsynsmekanism i förslaget. Regeringen menar att det inte behövs och att företagen kommer att sköta det här själva. Jag har absolut stor tilltro till marknaden, men frågan är nu – efter 20 år och fem utredningar där vi faktiskt har satt vår tillit till marknaden – kommer man verkligen att klara detta? Jag tror inte det.
En lag utan tillsyn riskerar att bli tandlös, en papperstiger. Vad händer den dag vårdcentralen eller den större bygghandel beslutar sig för att strunta i lagen? Vem ska en enskild medborgare då vända sig till? Vi menar att det behövs ett tydligt utpekat tillsynsorgan som kan säkerställa att lagen efterlevs; annars är risken stor att vi snart är tillbaka på ruta ett.
Fru talman! Om vi inkluderar offentliga aktörer i skyldigheten att ta emot kontanter, om vi tydliggör och skärper kraven på att bankerna ska erbjuda kostnadseffektiva och tillgängliga tjänster för insättning av dagskassan för företag och föreningar i hela landet, och om vi inrättar ett tillsynsorgan med mandat att säkerställa att lagstiftningen efterlevs – då har vi tagit ett ganska bra steg framåt i kontanthanteringen i Sverige.
Med detta yrkar jag bifall till reservation 6.
Anf. 28 Dennis Dioukarev (SD)
Fru talman! Jag har bara några sakupplysningar apropå ett par saker som sades från talarstolen nyss.
När det gäller tillsynen står följande på sidan 30 i propositionen: ”Post- och telestyrelsens tillsyn ska också omfatta att kreditinstituten uppfyller sin skyldighet att tillhandahålla behovsanpassade och även övriga lämpliga tjänster för växelhantering och dagskasseinsättningar.” Det finns alltså en tillsynsmekanism, nämligen Post- och telestyrelsen, avseende insättning för privatpersoner och avseende dagskasseinsättning för företag.
Ledamoten beskriver också helt korrekt den verklighet som många företag har i Sverige. Det är svårt i dag att bli av med kontanter med sedlar och mynt och sätta in dem på sitt företagskonto. Det är bland annat detta som har drivit på den kontantavveckling som vi har sett i Sverige de senaste 20 åren. Det är också därför som såväl utredningen som propositionen tar sikte på just detta.
Det föreslås ju en lösning. Den här propositionen vilar på två ben. Det ena är kontantplikten, och det andra tar sikte på den bakomliggande kontantinfrastrukturen för bankerna. Vi säger att de ska erbjuda lämpliga och behovsanpassade tjänster för dagskasseinsättning och växelhantering för företag samt insättning av kontanter för privatpersoner. Det är detta som har varit en flaskhals.
I och med det här beslutet möjliggör vi ett bättre flöde av kontanter i samhället. Det kommer att bli lättare för företag att acceptera kontanter eftersom det också – allt annat lika – blir lättare att bli av med dem.
Anf. 29 Helena Vilhelmsson (C)
Fru talman! I den mån det fanns frågor kanske jag kan återkomma till dem.
Utan att gå in i detaljer kan jag säga att detta med tillsynen har det varit en bärande kritik från många remissinstanser, framför allt från konsumentorganisationerna, att detta inte riktigt håller. Med de nya mandat som åläggs marknaden tycker man att den nya tillsynen inte är tillräcklig, och jag instämmer i det. Vi är alltså inte ensamma om att tycka detta.
Men det är bra att vi noterar att det trots allt finns ett sådant uppdrag. Då kan vi ju tillsammans försöka se till att det blir bra.
Detta bygger på att man utökar kontantplikten. Men jag håller med de tidigare debattörer som har sagt att 95 procent av matbutikerna och apoteken redan tar emot kontanter. Det är alltså inte så stor förändring. Men jag tycker att det är bra. Lagstiftningen är ju också normativ och signifikativ. Därför är förslaget bra, trots att det kanske inte uppfyller några större behov när det gäller just mat och apoteksvaror.
Frågan är alltså vad som är lämpliga och behovsanpassade möjligheter att sätta in. Det är detta kritiken handlar om.
Vem ska avgöra det? Och vad gör man om konsumenter inte håller med om att bankerna tillhandahåller lämpliga och behovsanpassade möjligheter för insättning – för konsumenter eller företag? Här är propositionen och betänkandet något otydliga.
Anf. 30 Dennis Dioukarev (SD)
Fru talman! Jag har nu hört i flera replikskiften och anföranden att kontantplikten ska börja gälla livsmedelsaffärer och apotek, där 95 procent redan accepterar kontanter. Det är helt korrekt. Men det är just avsaknaden av krisinsikt och den mentaliteten som har lett oss fram till den situation som vi i dag är i. Hade man infört kontantplikt för till exempel restauranger, klädaffärer och övriga företag för tio femton år sedan hade vi inte varit där vi är i dag. Det är just därför som vi gör det här. Vi säger: Stopp! Hit men inte längre!
Svenskarna ska vara trygga i att man alltid ska kunna införskaffa livsnödvändiga varor, livsmedel och medicin med sedlar och mynt. En halv miljon svenskar lever nämligen i dag i digitalt utanförskap. Men det finns också beredskapsskäl, som jag och flera andra har redovisat för i denna debatt. Det är alltså en framtidssäkrad lagstiftning. Hela syftet är att livsmedelsaffärer och apotek inte ska gå samma öde till mötes som övriga företag och näringsidkare har gjort på grund av avsaknad av beslut i den här kammaren.
Tillsynen och vissa andra detaljsynpunkter får vi helt enkelt återkomma till i framtiden. Vi får utvärdera den här lagstiftningen – och det gör jag gärna tillsammans med Helena Vilhelmsson och övriga ledamöter i den här kammaren – för att se till att den får avsedd effekt.
Anf. 31 Helena Vilhelmsson (C)
Fru talman! Det sista håller jag med om. Ledamoten och samtliga partier har till hösten, efter valet, ett stort ansvar för att föra det här i hamn. Det gäller särskilt frågan om offentligrättsliga tjänster. Vi ska nämligen komma ihåg att vi inte ska ta beslut om det i dag, utan vi ska ta beslut om en utredning. Tyvärr kom det här inte med från Dennis Dioukarevs utredning från början, vilket hade varit det mest sympatiska. Så är det. Jag är väldigt glad att vi gör detta nu, men det är inte i hamn. Det vilar alltså ett stort ansvar på dem som finns kvar i den här kammaren till hösten att föra det i hamn.
När det gäller frågan om kontantplikt delar jag ledamotens analys. Jag tycker också att det är tråkigt att man inte hanterade Betalningsutredningen, för den kom ju under den här mandatperioden. Vi hade kunnat vara några år tidigare med den här frågan. Där och då hade man kunnat hantera frågan om kontantplikt för att stävja det här tidigare. Det har skett en onödig fördröjning av den här viktiga lagstiftningen. Men nu är vi ett steg, om än litet, på vägen. Jag tycker att det är bra, och jag ser fram emot att vi alla efter valet tar ansvar för att göra det ännu bättre.
Anf. 32 Anders Ekegren (L)
Fru talman! I dag ska vi debattera en viktig fråga för väldigt många människor, framför allt de människor i vårt land som lever i digitalt utanförskap. Det kan de göra på grund av ålder, sjukdom, funktionsnedsättning eller andra omständigheter. Man uppskattar att cirka 1 miljon människor i Sverige lider av digitalt utanförskap.
Att sakna internet eller digital kompetens leder till sämre tillgång till samhällsservice, till digitala vårdtjänster eller till att göra bankärenden. Det innebär att man kan ha svårt för att betala räkningar, handla mat eller använda bank-id.
Visst är det smidigt att betala räkningar digitalt och lunchen med kort och att dela upp kvällnotan på restaurangen via Swish. Men, fru talman, det finns flera anledningar till att vi ska ha kvar kontanterna i Sverige som betalningsmedel.
Många människor har svårt för att använda sig av digitala betalningsmedel. Och det finns beredskapsskäl till att vi ska ha kontanter – det tycker jag är en viktig fråga som hela tiden växer sig starkare. Det måste finnas många olika sätt att kunna betala. Fungerar inte det ena ska man kunna använda det andra.
Regeringen tillsatte en utredning, Kontantutredningen, vars förslag ligger till grund för den nu föreliggande propositionen. Men alla förslag kom inte med. I propositionen föreslås att livsmedelsbutiker och apotek alltid ska kunna ta emot kontanter. Det är ett steg i rätt riktning men inte tillräckligt. Viktiga remissmyndigheter som försvaret, Myndigheten för civilt försvar och Riksbanken anser att det är viktigt att upprätthålla kontantinfrastrukturen. Riksbanken anser att vi måste ha minst 1 000 kronor i kontanter.
Fru talman! Många gånger när oppositionen kommer med förslag om utskottsinitiativ och om att vi ska göra tillkännagivanden känner jag att det är att slå in öppna dörrar. Men här tycker jag faktiskt att det är rimligt att man gör ett tillkännagivande eftersom utredningen kom med mer än det som regeringen föreslår. Då får man nog räkna med att riksdagen kanske intar en annan ståndpunkt.
Det var bra att finansutskottet enades om ett förslag om ett tillkännagivande som innebär att regeringen måste gå vidare med frågan om hur vi ska kunna upprätthålla kontantkedjan bland annat genom att även offentliga tjänster ska kunna betalas med kontanter. Detta är fullt rimligt, och Liberalerna ställer sig givetvis bakom förslaget om tillkännagivandet till regeringen.
Liberalerna bedömer att vi inom ett till två år bör göra en översyn av lagen. Är den tillräcklig? Bör även andra tjänster kunna betalas med kontanter?
En annan brist i förslaget är att tillsynen är ringa och att det i praktiken saknas effektiva möjligheter till sanktioner mot den som bryter mot lagstiftningen. Detta är inte tillfredsställande om man vill att lagstiftningen också ska tillämpas. Men som jag tidigare har konstaterat: Det kommer att behöva ske förändringar, och lagen måste utvärderas om inte alltför lång tid.
Jag tyckte att det var en väldigt intressant historisk exposé som Helena Vilhelmsson gjorde. Det är roligt när man lär sig nya saker i den här kammaren. Nu har vi utrett det här under 20 år. Det har varit fem olika utredningar och några olika regeringar. Då tycker jag, precis som Helena, att det är väldigt bra att vi i dag faktiskt tar det första steget mot en lagstiftning.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Anf. 33 Janine Alm Ericson (MP)
Fru talman! Det finns många barn i Sverige i dag som tror att kontanter är någonting som man får i ett kuvert av sin mormor på födelsedagen och som man sedan växlar med sina föräldrar till en swish in på kontot. Ibland känns det som att svenska sedlar håller på att förvandlas från betalningsmedel till museiföremål.
Vi har byggt ett samhälle där man kan köpa kaffe med mobilen, klockan eller kanske snart bara genom att nicka mot en terminal. Men ofta går det alltså inte att betala med kontanter i Sverige. Det är faktiskt ganska märkligt när man tänker efter. Det här handlar nämligen inte om nostalgi eller om att längta tillbaka till plånböcker med myntfack. Det här är en fråga om trygghet, om frihet, om inkludering och om beredskap.
Under lång tid har utvecklingen mot digitala betalningar setts som något självklart positivt, och mycket är förstås bra. Det ska vara enkelt att betala. Teknik underlättar ofta människors vardag enormt.
Men ibland har vi varit så upptagna av att springa snabbast in i framtiden att vi glömt att fråga oss om alla faktiskt kan följa med. Vem är det egentligen som hamnar utanför när kontanterna försvinner? Jo, det är äldre människor som inte känner sig trygga med appar och digitala tjänster eller inte vet hur de fungerar. Det är personer med funktionsnedsättning. Det är människor som lever i ekonomisk utsatthet och inte får tillgång till bankkort eller digital identifiering. Det är nyanlända. Det är människor som lever skyddade från våld och kontroll och som behöver kunna göra inköp utan att lämna digitala spår överallt. Och det är faktiskt också alla vi andra den dag systemen inte fungerar.
De senaste åren har vi fått flera påminnelser om hur sårbart vårt samhälle är: cyberattacker, driftsstörningar, elavbrott, oro i omvärlden och ett försämrat säkerhetsläge. I ett sådant läge är det lite märkligt att vi samtidigt gjort oss så totalt beroende av att varje terminal, varje server och varje nätverk ska fungera exakt hela tiden. Kontanter fungerar även när mobilen är död och när nätet ligger nere. Och ibland är det faktiskt ganska skönt att någonting i samhället fungerar utan att man först måste uppdatera en app i telefonen.
Sverige sticker ut internationellt. Vi är ett av världens mest kontantlösa länder. Många aktörer har länge varnat för den utvecklingen. Det kan låta modernt och effektivt, men det innebär också risker. När kontanterna väl har försvunnit är det väldigt svårt att bygga upp systemen igen. Infrastruktur försvinner. Bankkontor läggs ned. Uttagsautomater monteras bort. Kunskap försvinner. Och då står vi där – väldigt digitala, väldigt moderna och väldigt sårbara.
Fru talman! Jag tror att det är många svenskar som känner oro för detta – absolut inte för att de skulle vilja avskaffa Swish eller kortbetalningar, utan för att de förstår att ett robust samhälle behöver flera lösningar samtidigt. Det är lite som reservhjulet i bilen. Man använder det kanske sällan, men man är otroligt tacksam att det finns där när man behöver det.
I dag tar vi ett steg framåt. Lite under galgen och med risk att annars kanske förlora en omröstning vände Tidöpartierna. Vi har nu ett enigt utskott som konstaterar att vi måste fortsätta arbeta med frågan och att det fortsatt måste finnas möjlighet att betala nödvändiga varor och räkningar med kontanter för människor som av olika anledningar har svårt att använda elektroniska betalningsmedel.
Det är positivt att vi nu är överens så långt, men det finns också brister i förslaget. Det finns ingen tydlig tillsynsstruktur för till exempel butiker och apotek. Företagen ska i praktiken själva avgöra hur skyldigheten ska uppfyllas. Där finns ett problem. Om riksdagen menar allvar med att människor ska kunna använda kontanter måste skyldigheten också gå att kontrollera och upprätthålla. Annars riskerar vi att få en lagstiftning som ser bra ut på papperet men inte fungerar i verkligheten.
Det räcker inte att säga att kontanter ska accepteras om ingen följer upp vad som faktiskt händer ute i landet. Därför behöver regeringen återkomma med en tydligare plan för tillsyn och sanktioner. Skyldigheter som inte går att följa upp riskerar annars att bli mer symboliska än verkliga.
Miljöpartiet vill se ett samhälle som fungerar för fler, inte färre, som är robust i kris och där människor inte stängs ute för att tekniken springer före. Då behöver kontanternas ställning värnas. Det måste gå att ta ut kontanter, och det måste gå att använda dem i vardagen. Staten, bankerna och handeln har alla ett ansvar.
Det handlar ytterst om någonting större än bara betalningar. Det handlar om trygghet när systemen svajar, om frihet för människor i vardagen, om tillgänglighet och inkludering och om att bygga ett samhälle som inte blir så effektivt att det slutar vara motståndskraftigt. Ibland är det faktiskt så att det mest moderna man kan göra är att se till att det finns en fungerande reservplan.
Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 3.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 14.)
Beslut, Genomförd
Beslut 2025/26:FiU39
Webb-tv: Beslut: Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om skyldighet för livsmedelsbutiker och apotek att ta emot kontant betalning,
2. lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster.Därmed bifaller riksdagen proposition 2025/26:199 punkterna 1 och 2.Offentligrättsliga tjänster
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen ställer sig bakom det som utskottet anför om att en utredning bör se över om – och i så fall om avgränsningar behövs – även det offentliga genom vissa offentligrättsliga tjänster kan omfattas av den skyldighet som föreslås i propositionen för livsmedelsbutiker och apotek, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2025/26:3993 av Ida Gabrielsson m.fl. (V) yrkande 5,
2025/26:4013 av Mikael Damberg m.fl. (S) yrkande 1,
2025/26:4043 av Martin Ådahl m.fl. (C) i denna del och
2025/26:4061 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) yrkande 1.Tillsyn och ingripande
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:4013 av Mikael Damberg m.fl. (S) yrkande 2,
2025/26:4043 av Martin Ådahl m.fl. (C) i denna del och
2025/26:4061 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) yrkande 2.- Reservation 1 (S, V)
- Reservation 2 (C)
- Reservation 3 (MP)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (S, V) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 0 106 0 0 SD 70 0 0 0 M 65 0 1 0 C 0 0 24 0 V 0 21 0 0 KD 19 0 0 0 MP 0 0 18 0 L 16 0 0 0 - 5 3 0 1 Totalt 175 130 43 1 Lagstiftningens framtida utformning i övrigt
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:3993 av Ida Gabrielsson m.fl. (V) yrkandena 1-4 och 6,
2025/26:4013 av Mikael Damberg m.fl. (S) yrkandena 3-6 och
2025/26:4043 av Martin Ådahl m.fl. (C) i denna del.- Reservation 4 (S)
- Reservation 5 (V)
- Reservation 6 (C)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 6 (C) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 0 0 106 0 SD 70 0 0 0 M 66 0 0 0 C 0 24 0 0 V 0 0 21 0 KD 19 0 0 0 MP 16 0 2 0 L 16 0 0 0 - 5 0 3 1 Totalt 192 24 132 1
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.