Allmänna motioner om inkomstskatter

Anf. 124 Britta Rådström (S)

Fru talman! Detta handlar alltså om allmänna motioner om inkomstskatter. Vi får se om det blir lika hetsigt som slutet på förra debatten. Jag ska i alla fall börja med att yrka bifall till reservationerna 11 och 12. Sverige håller på att förändras. Många frågar sig vad som händer i landet. Vi håller på att byta modell från ett gemensamt samhälle där alla bidrar till vår välfärd till ett individuellt, där allt ska köpas och kan köpas efter behov för stunden. Behöver jag barnomsorg köper jag det under kanske ett antal år. Behöver jag en höftledsoperation köper jag kanske det, kanske betalt via en försäkring som jag betalar för. Inget område är undantaget. Det förstår vi när vi får höra regeringens ständiga mantra: Sälj ut och sänk skatterna, så kommer fler i arbete. Hur många har kommit i arbete det senaste året? Mig veterligen är fler än 200 000 arbetslösa just nu. Samtidigt har avgifterna till a-kassan ökat. Ersättningen har sjunkit liksom i sjukförsäkringen, allt för att finansiera jobbskatteavdraget. Varför var det så viktigt att förstöra försäkringssystemet? Regeringen, som har sänkt skatten, har krympt staten. När det gemensamma, alltså välfärdssamhället krymper, drabbar det de enskilda. Faktum är att de nordiska länderna, med högt skatteuttag men också en hög skattefinansierad välfärd, ses som förebilder i den internationella ekonomiska debatten. Fru talman! Socialdemokraternas mål är ett samhälle som bygger på idén om allas lika värde. Samhället ska utformas så att det finns plats för alla och så att ekonomiska och sociala skillnader utjämnas. Under den borgerliga regeringsperioden har emellertid skattesystemet gått in i en period av ständigt pågående omläggningar som inte har minskat skillnaden mellan människor utan i stället ökat den. Mycket stora förändringar har skett på skattesidan sedan vi fick en borgerlig regering hösten 2006. I pengar rör det sig om mer än 80 miljarder som skattesänkningen har kostat. Följden av denna omfördelning och den förda politiken är att klyftorna har ökat i landet. Den rikaste tiondelen av befolkningen får mer än 25 procent av inkomstförstärkningarna medan pensionärer, som utgör 24 procent av befolkningen, endast får 11 procent. Är det rättvist? Det är väl inte ett rättvist samhälle man strävar efter i första hand. Det har dessutom blivit mer uppenbart att regeringens skattepolitik innebär en förändring av viktiga grundläggande principer för skatterna. Principer om likformighet och skatt efter bärkraft har ersatts av en strävan efter att använda variationer i skatteuttaget som endera piska eller morot för att styra människors ekonomiska beteende. Vi anser att skatterna ska förändras så att de blir mer rättvisa och så att skattesystemet blir mer fungerande. Skatterna ska trygga finansieringen av den gemensamma välfärden, främja sysselsättning och tillväxt, vara likformigt och omfördelande, och reglerna ska vara tydliga och enkelt utformade. Ett väl fungerande skattesystem ska bygga på breda skattebaser. Fru talman! Regeringens så kallade jobbskatteavdrag syftar till att öka skillnaderna mellan dem som jobbar och dem som av olika anledningar inte jobbar. Det innebär att de som är arbetslösa, sjuka och pensionärer inte bara får lägre inkomster utan också högre skatt. Det tycker vi är djupt orättvist. Sänkt a-kassa och högre skatt gör det inte lättare att få arbete trots att man deltar i olika söka-jobb-aktiviteter, men de gör det definitivt svårare att vara arbetslös. Effekterna av en skattesänkning i form av eget ekonomiskt utrymme för individen måste jämföras med vilka nya och ökade privata kostnader som kan uppstå som följd av minskad skattefinansiering av olika samhällstjänster. Det är kostnader som i sin tur innebär att det inte blir någon ökning av det egna utrymmet. Jag vet inte hur många av er som kommer ihåg en film som gjordes någon gång på 1950-talet och som hette Skattefria Andersson , där Stig Järrel spelade huvudrollen. Han avsvor sig att över huvud taget betala någon skatt, vilket innebar att han fick köra på åkrar och i leriga diken när han skulle skjutsa barnen till skolan där de inte heller fick gå. Jag undrar om det är ett sådant samhälle vi strävar efter - att vi inte ska betala någon skatt. En skattekvot på 46 procent av bnp som vi har nu är enligt mångas bedömningar inte tillräcklig för att klara ens oförändrad standard inom välfärdspolitiken. För att klara en oförändrad standard inklusive en förstärkning av a-kassan behövs en ökning av skatteuttaget, alltså höjd skatt, åtminstone tillbaka till 2008 års nivå. En annan viktig aspekt av den fördelningspolitik som vi står för är rättvisa mellan generationerna. Vi vill ge pensionärerna i ett första steg minskad skatt med minst 2 700 per år. Systemet med skattereduktion för utgifter för hushållsnära tjänster är en annan del av den orättvisa skattepolitik som regeringen för. Vi anser att skattereduktionen ska tas bort. Systemet innebär i realiteten att gemensamma resurser i form av skatter används för att ge skattefavörer för högavlönade som redan sedan tidigare har råd att betala vad det kostar. Avdragsrätt för fackföreningsavgift och a-kassa infördes för att skapa skattemässig neutralitet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivarna har fortfarande rätt att göra avdrag för medlemsavgiften till sina organisationer, medan arbetstagarnas rätt att göra avdrag har försvunnit. Känns det månne igen från tidigare borgerliga regeringsperioder? Samtidigt har avgiften till a-kassan höjts och ersättningen sänkts, vilket kraftigt försämrat för löntagarna i landet. Vi anser att avdragsrätten ska återinföras. Avslutningsvis, fru talman, vill jag citera Lars Bodén, ledarskribent i Västerbottens Folkblad från lördagen den 14 mars. Han säger så här med hänvisning till fredagens ekonomiska debatt i kammaren om de misstag som regeringen gjort sedan de borgerliga tog över makten: Skattesänkningarna, alltså jobbskatteavdraget, under brinnande högkonjunktur var ett stolpskott. Försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen har försvagat den svenska modellen och ökat människors sårbarhet i sämre tider. Den svenska regeringen har ökat klyftorna i stället för att stabilisera samhället, tvärtemot vad som behövs. Fru talman! Jag yrkar som sagt bifall till reservationerna 11 och 12.

Anf. 125 Marie Engström (V)

Fru talman! Inkomstskatter har vi debatterat många gånger förut i kammaren. Det är risk att man säger väldigt mycket av det som har sagts flera gånger tidigare. Innan jag gick i kammaren tog jag fram förra årets protokoll från inkomstskattedebatten. Jag tänkte att det ska bli spännande att se om det är samma frågor som vi tar upp i dag. Skillnaden från förra året är att vi nu också har steg 3 i regeringens jobbskatteavdrag att ta hänsyn till i debatten. Annars tycker jag inte att strukturen på regeringens inkomstskattepolitik har ändrats avsevärt sedan förra året. Skillnaden är den att man har ökat på skattesänkningarna. Man har därför också tvingats att låna upp för att klara av det. Vänsterpartiet har vid flera tillfällen påpekat det fördelningspolitiskt felaktiga, som vi ser det, i regeringens skattesänkarpolitik. Vi har också påpekat att det i första hand gynnar männen på bekostnad av kvinnorna. Vi menar att kvinnors ekonomi jämfört med mäns har försämrats sedan regeringen har sjösatt sin inkomstskattepolitik. Vi menar vidare att den retorik som allianspartierna använder, i meningen att det skulle ge fler jobb, inte heller stämmer. Jag instämmer väldigt mycket i det som LO säger i sitt remissvar om jobbskatteavdraget. Man menar att det här sättet att skapa fler jobb och incitament är oerhört dyrt. Det är mycket bättre att i så fall använda pengarna till mer riktade sysselsättningsfrämjande åtgärder. Det tycker jag är väldigt centralt i den här frågan. Jobbskatteavdraget framställs ju enträget som ett sätt att öka sysselsättningen. Det kanske är lite intressant i dessa dagar. En annan kritik vi har mot regeringens skattepolitik är de avsteg man gör från likformig beskattning, de gränsdragningsproblem som skattepolitiken många gånger ger upphov till. I betänkandet tas också frågan om hushållsnära tjänster upp. Vi debatterade den så sent som för en vecka sedan. Jag ska inte upprepa all den kritik som jag framförde då. Men jag läste i ett TT-meddelande alldeles nyligen att det till dags dato har kommit in 45 000 ansökningar mot förväntade 125 000 till Skatteverket om avdrag. Nu finns det fortfarande tid kvar. Vi vet inte var vi hamnar. Det som är intressant är att det genomsnittliga avdragsbeloppet låg på 4 000 kronor. Frågan är varför man har satt en nivå på 50 000 kronor för avdraget för hushållsnära tjänster. Jag har egentligen aldrig fått något riktigt svar på den frågan. Jag fick det inte förra veckan heller. Vi får se om vi får svar i dag. Varför ska Sverige - ni vill ju gärna jämföra med andra länder - ha ett sådant väldigt gynnsamt avdrag för hushållsnära tjänster visavi andra system? Det finns en helt annan fråga som finns med i betänkandet. I dag görs stora insatser av människor som har åtagit sig frivilliga samhällsuppdrag. Det kan handla om kontaktpersoner, kontaktfamiljer, övervakare, stödpersoner och så vidare. Många gånger hjälper man medmänniskor till ett värdigare och bättre socialt liv. Jag tycker att alla de insatserna verkligen förtjänar ett erkännande. Jag är övertygad om att vi allihop tycker det. Det faktum att riksdagen förändrade gränsen för avdrag för övriga kostnader från 1 000 till 5 000 kronor har fått ogynnsamma skattekonsekvenser för flera av de grupper som får kostnadsersättningar. I en motion har vi föreslagit, och det finns också en reservation i betänkandet, att pröva att göra vissa ersättningar skattefria. Det skulle kunna göra att de som har fått en sämre skattesituation sedan 5 000-kronorsavdraget infördes skulle kunna få en bättre situation. I betänkandet skriver majoriteten om en utredning om gåvor och bidrag till ideella organisationer. Vad jag förstår när jag läser majoritetstexten ska detta införas till varje pris, kosta vad det kosta vill. Vid ett utskottssammanträde ställde jag frågan om det var felskrivet. Men det är det faktiskt inte. Det står att även om utredaren kommer fram till slutsatsen att nackdelarna överväger fördelarna ska ett förslag till en författningstext utarbetas. Så är det. Jag kollade direktiven till den utredning som nu arbetar, och så är det. Vad utredningen än kommer fram till ska detta genomföras till varje pris. Man kan ju fråga om det är ett bra sätt att använda statens medel att tillsätta utredningar när man redan innan har beslutat sig för vad man ska göra. Vad ska vi då ha utredningar till? Något annat som också är intressant, apropå samma fråga, är en tidningsartikel som jag läste där utredaren säger att det blir väldigt dyrt att administrera. Jag vet inte om det var felskrivet, men det stod att det skulle kosta 1 ½ miljard att administrera ett sådant system. Jag tycker att det låter som fruktansvärt mycket pengar. Vi får väl se när utredaren är färdig. Men utredaren har också i uppdrag att hitta finansiering för att täcka kostnaderna för administration av just det systemet. Då blir nästa fråga: Vilken skatt ska vi höja för att staten ska få in inkomster för att täcka administrationskostnaderna för skatteavdrag som företag och privatpersoner ska få när de ger gåvor till ideella organisationer? Det är också intressant att det så kallade Insamlingsrådet häromdagen gick ut och berättade att svenska folket är ett väldigt givmilt folk. Det kan vi glädja oss åt allihop. Givmildheten har till och med ökat. Och jag tror att väldigt många är benägna att ge gåvor även om det inte handlar om att göra det i skattesyfte, att man ska få göra skatteavdrag. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 8.

Anf. 126 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Det blir lätt en budgetdebatt när man ska diskutera inkomstskatterna, för det blir så svårt när man ska diskutera de motioner som vi väckt om stort och smått att bara hoppa över de stora dragen. Men jag ska försöka att göra fru talman nöjd och hålla mig till saken. Jag ska bara säga något lite kort. Även om retoriken må vara en annan har de stora förändringar som skett på inkomstskatteområdet gett de stora skattesänkningarna till dem som redan tjänar väldigt bra. En tredjedel av jobbskatteavdraget har gått till den femtedel av befolkningen som tjänar mest. Det säger sig självt att höjningen av gränsen för när man börjar betala statlig inkomstskatt bara gynnar dem som tjänar tillräckligt mycket för att betala statlig inkomstskatt. Före höjningen gick gränsen vid 28 000 kronor i månaden. Det är kanske inte en jättehög lön, men då ska vi komma ihåg att det här inte är en förändring som gynnar bara dem som nu hamnar under gränsen. Det ger en inkomstskattesänkning för alla som ligger över gränsen, även de som ligger långt över gränsen, medan de som ligger under den inte får ett öre. För att ytterligare öka på ojämlikheten har regeringen konsekvent gett större skattesänkningar till män än till kvinnor. Där har vi från Miljöpartiet en annan politik. Vi riktar skattesänkningarna till dem med lägre inkomstnivåer, där de bättre behövs. Det ger inte bara en bättre fördelning mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare utan också en bättre fördelning mellan kvinnor och män. Men nu är det här som sagt ingen budgetdebatt, utan det är en debatt om de motioner som blev över så att säga. Där har vi från Miljöpartiet ett antal förslag på framför allt miljöområdet. Vad har det med inkomstskatter att göra, kanske någon frågar sig. Men det hänger faktiskt ihop en del. Till exempel har vi ett system med förmånsbeskattning om det är så att arbetsgivaren håller en anställd med till exempel fri bil eller något sådant. Och det är klart att hur de reglerna ser ut får miljökonsekvenser, likaså reglerna för avdrag för resor till och från arbetet. Men vi börjar med förmånsbeskattningen. Syftet med förmånsbeskattningen är ju väldigt lovvärt, att det inte ska löna sig mer att ta ut ersättning för arbete i form av olika förmåner än att ta ut dem i form av kontant lön. Men ibland har man inte riktigt lyckats med de reglerna känner jag, och det är inte olyckligt bara av principiella skäl utan också om det får negativa miljökonsekvenser. När det gäller förmånsbilsbeskattningen har vi från Miljöpartiet pekat på att den slår lite snett och att vi vill ha en mer miljörelaterad förmånsbilsbeskattning. Men det är också en annan sak som hänger kvar, nämligen drivmedelsbeskattningen. Om arbetsgivaren håller med fritt drivmedel behöver man inte betala den fulla kostnaden för det, vilket man inte behöver i dag. Det man i praktiken får betala motsvarar bara 60 procent om man har ungefär 50 procents marginalskatt, som många människor har. Då är det klart att det ger ökade incitament till att köra mycket, och det är så klart olyckligt. Därför måste man se över det så att det inte blir mer lönsamt om man får drivmedel av arbetsgivaren än om man betalar det själv. Det är också rimligt att man inte, som nu, har förmån av fri parkering inne i själva bilförmånen, för trots allt är det väldigt olika priser på parkeringsplatser i Vilhelmina och i Gamla stan. Om förmånen då har samma värde är det klart att det dels är orättvist, dels missar man den möjlighet som parkeringsavgifterna faktiskt är i styrningen. Parkeringsavgifter är ju någonting som drabbar människor som jobbar inne i en storstad där det finns utmärkta möjligheter att ta sig fram på andra sätt. Däremot kanske de som jobbar utanför Vilhelmina har mindre problem med parkeringsavgifterna. Ser man över det får man en bra miljöstyrning, och det är bra för skatterättvisan. Däremot är det inte så vanligt att människor har förmånscykel på samma sätt som förmånsbil. Kanske beror det på förmånsreglerna att man inte tycker att det är värt det och att man måste förmånsbeskattas för det. Det är klart att det i grund och botten är riktigt att man förmånsbeskattas, men det blir ju konstigt när arbetsgivaren utan problem får tillhandahålla annan friskvård som inte sker på en cykel på väg till jobbet. Om man till exempel trampar på en spinningcykel inne på ett gym behöver man inte beskattas för det, men om man trampar på en cykel på väg till jobbet och dessutom gör en miljögärning ska man förmånsbeskattas. Det här borde man se över, tycker vi. Men nog om förmånsbeskattningen och över till reseavdragen. Det är också i grunden en fin tanke att man inte ska förlora på att jobba, även om det ibland kan kännas som att det gränsar lite till privata levnadsomkostnader. Problemet med det här är att det någonstans ändå ger ett stöd till resande, och att det förekommer en hel del fusk i den här branschen ska vi inte hymla med. Skatteverket har gjort stickprovskontroller, och de visar att det är en skrämmande hög andel som har begärt högre avdrag än vad de har rätt till. Om man i stället skulle ha ett färdmedelsneutralt reseavdragssystem, där man inte måste ha en krånglig tidsgräns som kan vara svår att kontrollera och det inte blir så att den som väljer kollektivtrafik straffas för det med lägre avdrag, då skulle vi minska både fusket och förhoppningsvis miljöproblemen. Sedan är det väldigt delikat hur man ska utforma systemet eftersom de geografiska förutsättningarna är så olika i vårt avlånga land, så när man utformar ett sådant system behöver man se över glesbygdens situation. Om det är så att glesbygden missgynnas tycker jag att det är bättre att man försöker kompensera det utanför reseavdragssystemet. Sedan har vi avdragen för kostnadsersättning för frivilligarbetare. Det har Marie Engström varit inne väldigt mycket på, så det behöver jag egentligen inte fördjupa mig så mycket i, utan jag yrkar bara bifall till reservation nr 8. Inte heller behöver jag fördjupa mig i debatten om skattelättnader för hushållstjänster som vi nu har haft och troligtvis kommer att ha några gånger till, utan den tycker jag att vi sparar.

Anf. 127 Fredrik Schulte (M)

Fru talman! Sverige och världen befinner sig just nu i en av den moderna historiens kanske värsta lågkonjunkturer. Även om vi inte längre befinner oss i stormens öga - den akuta finanskrisen verkar ju ha lagt sig - börjar vi nu se resultatet av ödeläggelsen. Varsel övergår till att bli arbetslöshet, och krisen blir mer verklig och kommer närmare inpå människors vardag. Den goda nyheten är att trots den här krisen står vi nu bättre rustade i Sverige än någonsin tidigare när vi möter kriser av det här slaget. Det är tack vare att vi har fört en ansvarsfull ekonomisk politik och tack vare att Sverige har kommit i arbete under de två senaste åren som föregick krisen. Och det är ingen slump. När Pär Nuder och senare Thomas Östros krävde mer stimulering av ekonomin samlade vi i ladorna. Vi stod emot frestelsen att bränna upp överskotten under högkonjunktur och sparade inför lågkonjunktur. När Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet krävde att vi inte skulle stå fast vid vårt vallöfte om att göra det lönsamt att arbeta stod vi fasta och tydliga i vår politik att arbetslinjen ska återupprättas och att arbete än en gång ska bli lönsamt. Helena Leander sade i sitt inledningsanförande att vi har sänkt skatterna för dem som är rikast i samhället, för dem som tjänar mest. Sanningen är att vi har sänkt skatterna för dem som tjänar. Vi har gjort det lönsamt att arbeta. Resultatet blev att vi fick 175 000 fler människor i arbete. Allt detta sammantaget gör att vi kan parera lågkonjunkturen mycket bättre än vad som annars hade varit fallet och på ett sätt som gör att vi inte behöver äventyra välfärdens kärna. Man kan fråga sig vad det är för tröst för alla dem som nu är på väg in i arbetslöshet. Vad hjälper goda statsfinanser, vad hjälper det att vi tidigare har haft en otroligt god sysselsättningsutveckling, vad hjälper det att vi har återupprättat arbetslinjen för alla dem som nu tvingas försörja sig genom a-kassa och inte genom eget arbete? Det kan vara en ganska klen tröst för dem som förlorar jobbet, men i vargavinterns mörker ger detta ändå en liten glimt av ljus och hopp - hopp om framtid, hopp om att lågkonjunkturen inte är för evigt och hopp om att jobben kommer tillbaka. Just att Sverige står så väl rustat för att ta emot krisen gör att vändningen kommer att komma snabbare och att vi kommer att få en uthållig högkonjunktur som svar på det som vi nu befinner oss i. Det har också gjort att arbetslösheten faktiskt är mindre än den annars hade varit. Tänk om vi ovanpå alla domedagsprofetior om 100 000-150 000 arbetslösa lade på ytterligare 175 000 människor - alltså de som inte hade jobb när Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet styrde. Det är tack vare att vi har fört den politik som vi har gjort som vi nu kan tackla lågkonjunkturen på ett bra sätt utan att äventyra välfärdens kärna. Britta Rådström försökte i sitt anförande göra gällande att arbetslösheten är rekordstor. Vi har fortfarande en bra bit kvar till den nivå vi befann oss på när Socialdemokraterna styrde Sverige. Grundfundamenten i vår politik handlar som sagt om stabila statsfinanser och ett återupprättande av arbetslinjen genom att göra det mer lönsamt att arbeta. Det slår vi fortsatt fast genom detta betänkande. Vi står trygga i vår politik. Det motsatta gäller för oppositionen. Vi kan se hur man nästan dagligen går ut och kräver satsningar på det ena eller det andra. Man tycks ha råd med precis allt. Utan eftertanke och utan minsta fundering på minsta konsekvens av sin politik låter man sedelpressarna gå på högvarv. Det är inte en ansvarsfull politik; det är raka motsatsen. Ändå fortsätter man lika indignerat att klaga på regeringen och alliansen för att vi har gjort det lönsamt att arbeta och för att vi har stramat åt bidragen. Jag tycker att alla representanter för oppositionen borde avkrävas ett svar i dag. På vilket sätt får vi fler människor i arbete genom att höja skatten på arbete? På vilket sätt får vi fler människor att vilja söka sig ut på arbetsmarknaden eller stanna kvar i jobb om vi gör det ännu mer lönsamt att leva på bidrag? En annan intressant fråga som det börjar bli dags för oppositionen att svara på är hur länge man kommer att kunna stå fast vid sina krav på att höja bidragen så att 80 procent av befolkningen ska få 80 procent av sin lön vid arbetslöshet, vilket Socialdemokraterna har krävt, utan att samtidigt offra jobbskatteavdraget. Socialdemokraterna, och det var väl kanske Britta Rådström det bästa exemplet på från denna riksdagsgrupp, är trots all kritik och avsky som man spyr ut mot jobbskatteavdraget för lejonparten av den skattereform som vi har genomfört. Man har valt att behålla den i sin budgetmotion. Varför har vi dock inte fått svar på. Den intressanta frågan blir: Om arbetslösheten ökar med 100 000-150 000, hur kommer ni då att klara av att finansiera era bidragshöjningar och samtidigt behålla jobbskatteavdraget? Någonstans måste ändå gränsen för hur mycket sedlar ni kan pressa i sedelpressarna gå. Någonstans måste ni ändå konfronteras med verkligheten. När oppositionen svajar som en vindflöjel i kulingvarning står i alla fall vi fast vid att vår politik är den bästa för att möta de utmaningar som Sverige står inför. Vad gäller de övriga frågorna i betänkandet yrkar vi avslag på samtliga motioner. En hel del motioner avstyrks med hänvisning till att det redan pågår ett beredningsarbete i Regeringskansliet. Det gäller till exempel avdrag för gåvor till ideella organisationer. Det handlar också om skattereduktion för ROT-arbetet. Det gäller även alkolås på bilar som nu förmånsbeskattas, men där regeringen har signalerat att så inte längre kommer att vara fallet och där riksdagen redan tidigare beslutat om ett tillkännagivande. Det finns också ett antal punkter där oppositionen har reserverat sig och där vi har olika uppfattningar. Apropå det Marie Engström sade om att debatterna tenderar att återupprepa sig och att argumenten kommer tillbaka tittade jag också i protokollet från förra gången. När jag läste mitt anförande konstaterade jag att det tidigare var väldigt spretigt i reservationerna. I hälften av reservationerna höll sossarna med Vänsterpartiet; i andra hälften höll man med Miljöpartiet. Den här gången kan man konstatera att det inte alls är lika många reservationer från Socialdemokraterna. Nu är det Miljöpartiet som sticker ut med fyra egna reservationer. Den här gången ligger sossarna faktiskt närmare oss i alliansen än Miljöpartiet. Man kan därför konstatera att det rödgröna lägret inte har blivit särskilt mycket tydligare i sitt samarbete och som block betraktat. När vi kommer till de enskilda sakfrågorna är vi fortsatt emot att man ska kunna dra av fackföreningsavgiften eller avgiften till a-kassan. Man ska inte heller få rätt att dra av kostnader högre än 5 000 kronor. Det beror på att detta är delmoment i att finansiera jobbskatteavdraget, och den reformen står vi som sagt fast vid. Vi tycker inte heller att vi ska subventionera att företag köper cyklar till sina anställda eller att vi ska öka beskattningen av dem som har tillgång till fri parkering av sina tjänstebilar. Vi tycker att det nuvarande systemet fungerar väl. Vi vill inte öka beskattningen. Dessutom tror vi att det förslag som Miljöpartiet har presenterat ökar regelkrånglet. Däremot är vi liksom förra året positiva till att ändra reglerna för friskvårdsbidrag. Vi hoppas att regeringen kan se över nuvarande regelverk, överväga att införa ett takbelopp och inkludera fler typer av friskvårdsaktiviteter i bidraget. Då kan arbetstagare och arbetsgivare i större utsträckning komma överens om vad som ska gälla. Vi yrkar självklart avslag på oppositionens förslag om att ta bort skattereduktionen på hushållsnära tjänster. I rådande kristid är det trots lågkonjunkturen så att branschen för hushållsnära tjänster växer så det knakar. Det är tack vare vårt skatteavdrag. Jag vill avslutningsvis säga två saker. Jag yrkar självklart bifall till utskottets förslag. Jag vill också rikta några ord till Britta Rådström som talade om en film från 50-talet där någon stackare vägrade betala skatt och fick åka i en lerig åker. Britta, vi har fortfarande världens näst högsta skatter. 48 procent av bnp går till den offentliga sektorn. Vi är ganska långt från den hemska nyliberala dystopin som du målar upp. Vi gör dessutom en rekordsatsning på infrastrukturen.

Anf. 128 Britta Rådström (S)

Fru talman! Jag vill först klargöra en sak. Jag yrkar naturligtvis bifall till reservationerna 9 och 10. I mitt anförande läste jag upp punkterna i stället. Den där filmen är rätt lärorik, Fredrik Schulte. Jag tror att dina äldre kolleger kommer ihåg den. Den visar vilka konsekvenser orimliga skattesänkningar får. Det är lite det jag känner att ni håller på med. Före krisen började ni sänka skatter, men det blev inget stopp på skattesänkningarna trots den finansiella krisen. Vi hade säkert haft råd med väldigt många insatser om ni inte hade lagt ut 80-85 miljarder kronor i skattesänkningar som vi vet gynnar de mest högavlönade. Jag har ett exempel i min bekantskapskrets. Mannen har fått 1 000 kronor i skattesänkning, kvinnan har fått 200. Hon tillhör de lågavlönade i samhället. Hon är lokalvårdare. Är det att gynna dem som är låginkomsttagare när sådana skillnader förekommer? En sak som jag tycker att Fredrik Schulte borde ha lärt sig vid det här laget när det gäller att leva på bidrag är att a-kassa och sjukersättning faktiskt är försäkringar som människor har betalat till. Det är ni som ser till att folk får leva på bidrag genom att fler och fler måste söka det som vi tidigare kallade socialbidrag och som nu heter försörjningsstöd. Lyssna på kommunerna runt om i landet och titta på statistiken så ser ni hur det har ökat. Det är en ytterligare börda på kommunerna - en debatt som fördes före vår debatt. Tack vare en klok s-politik före valet kunde ni dra nytta av att anställningssiffrorna ökade, att antalet personer i arbete ökade. Det är ju tack vare den politiken, vilket vi också pratade om i valrörelsen.

Anf. 129 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Jag tror säkert att den där filmen är både bra och lärorik, och det är säkert jätteintressant att se den ur ett filmhistoriskt perspektiv. Men jag tycker att det är på gränsen till löjligt att komma med anklagelser om att vi är på väg att rasera hela den svenska ekonomin med våra brutala skattesänkningar när vi fortfarande har världens näst högsta skatter. Vi har ett skattetryck på mellan 47 och 48 procent. Tack vare att vi genomförde jobbskatteavdraget, tack vare att vi gjorde det lönsamt att arbeta, tack vare att vi skapade alla jobb - dina kolleger i arbetarrörelsen och LO är överens om att jobbskatteavdraget bidrog till detta - har vi fått en tillväxt som gör att vi har utvecklat svensk ekonomi och kunnat satsa på välfärden, utveckla välfärden och parera lågkonjunkturen på bästa sätt. Jag är väldigt stolt över att vi har genomfört jobbskatteavdragen. Det har gjort att vanliga människor - metallarbetare, poliskonstaplar, bibliotekarier, städpersonal, människor som är vanligt folk här i Sverige - har fått skattelättnader på mellan 1 000 och 1 500 kronor. Det finns självklart de som inte har fått det fulla jobbskatteavdraget. De 200 kronor som du pratade om, Britta Rådström, när det gällde din bekant är ju fortfarande pengar som går till kassan och gör att man har mer köpkraft i lågkonjunktur än vad man hade haft om Socialdemokraterna hade styrt. Jag tycker att Britta Rådström är lite svaret skyldig när det gäller jobbskatteavdraget. Var står ni egentligen i jobbskatteavdragsfrågan? Kan du garantera att ni kommer att stå här om ett år och fortfarande vara för första och andra steget som ni var för i er budgetproposition och samtidigt vara för era stora bidragshöjningar? De kommer att bli väldigt kostsamma nu när arbetslösheten ökar.

Anf. 130 Britta Rådström (S)

Herr talman! Självklart blir de kostsamma. Vad vi behöver göra nu är att satsa på kompetensutveckling och utbildning för att möta den högkonjunktur som kommer att komma. Det har säkert Fredrik Schulte hört tidigare. Det har alltid varit lönsamt att arbeta beroende på vilket jobb man har. Ingen betalar ju för att arbeta. I fråga om jobbskatteavdraget handlar det om de stora orättvisor som det har inneburit för olika inkomstlägen. Det är orättvisor som vi vänder oss emot. Skatter är ju inget självändamål utan något som tas ut för att betala nyttigheter som medborgare och företag behöver och kräver ska finnas i ett samhälle. Det kräver ett ganska högt skatteuttag. Om vi inte vill ha höga skatter må vi se till att de nyttigheterna betalas på något annat sätt. Det blir inte bättre eller billigare - ofta tvärtom. Dagens borgerliga skattepolitik låtsas att det går att sänka skatten kraftigt och ändå behålla samma nivå på den sociala välfärden. Det går inte. Den skattenivå vi är nere på nu - det är faktiskt 46 procent av bnp - räcker inte för att betala dagens välfärdsåtaganden, ännu mindre för att klara framtiden. Det är intressant att veta vilken välfärd Fredrik Schulte vill ha. Vad får stryka på foten i framtiden? Det skulle vara intressant att veta.

Anf. 131 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Vi har infört rehabiliteringsgarantin. Vi har infört en läs- och skrivsatsning i skolan. Vi har infört en tandvårdsreform som Socialdemokraterna har pratat om i 30-40 år men inte levererat. Vi har fått fler poliser på gator och torg. Vi har sett till att på en massa olika områden förbättra och förstärka välfärden. Jag skulle vilja höra vad Socialdemokraterna egentligen gjorde för välfärden de senaste tolv åren då de satt vid makten. Den satsning som vi har gjort på välfärden visar att er politik, att det inte skulle gå att sänka skatten och samtidigt satsa på välfärden, har varit fel. Det finns ett samband som ni alltid har bortsett ifrån, nämligen att om vi får fler människor i arbete kan vi göra både-och. Det är precis det som vi åstadkom genom jobbskatteavdraget - genom att göra det mer lönsamt att arbeta. Genom att göra det mer lönsamt att arbeta har fler gått ut i arbete och vi har fått i gång svensk ekonomi. Jag skulle också vilja ge ett exempel. Det handlar om en person som jag känner. Jag tror faktiskt att han kommer från Britta Rådströms valkrets. Han räknade ut att om han skulle bli arbetslös skulle han behöva ett jobb som ligger inom fem mils radie från där han bor. Annars skulle det bli alldeles för kostsamt för honom att transportera sig till jobbet. Han skulle inte kunna betala kostnaden för att ta sig dit och samtidigt gå med vinst. Det var innan alliansregeringen trädde till och genomförde sina reformer. Nu får han 1 000 kronor mer i plånboken. Nu blir det tydligt att det blir lönsamt för honom att arbeta. Det är med en sådan politik som vi bygger ett starkt framtida Sverige och kan möta den här lågkonjunkturen på bästa sätt.

Anf. 132 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Det var mycket att svara på. Jag tror faktiskt att jag börjar bakifrån. Fredrik Schulte talar om att man ska kunna se över reglerna för personalvårdsförmåner så att ett större område med olika aktiviteter ska kunna omfattas i stället för att man har en liten lista. Man har en beloppsgräns i stället. Det sympatiserar jag med. Det lustiga är att de nya aktiviteter som ska omfattas gärna kan få vara golf och ridning - sådana saker som man kanske lite fördomsfullt förknippar moderater med. Det får absolut inte vara cykling till och från jobbet som man möjligtvis fördomsfullt förknippar miljöpartister med - det ska jag låta vara osagt. Jag tycker att det känns lite inkonsekvent. Fredrik Schulte pratade också om 5 000-kronorsgränsen - när man höjde det avdrag man kan göra. Det slog hårt mot den kommunala frivilligarbetaren. Vi har inte föreslagit att den ska sänkas till 1 000 kronor igen eftersom vi inser att det var väldigt svåradministrerat. Däremot har vi föreslagit att man ska se över om man kan göra som man gjorde med dagbarnvårdarna från första början eftersom det här handlar om en kostnadsersättning och inte om någon form av lön eller dylikt, och att det skattebefrias rakt av så att man inte förlorar på att göra en samhällsinsats. Fredrik Schulte pratar också mycket om sedelpressar. Vi kanske är lite utanför skatteområdet, men jag blir ändå lite bekymrad när det kommer svepande anklagelser om vår storslagna politik. Jag tycker att vi har varit väldigt noga med att lyssna på de rekommendationer som kvalificerade ekonomer gör när det gäller vad som kan vara en rimlig nivå på den något expansiva politik som kanske kan behövas i ett sådant här konjunkturläge. Från regeringssidan var ni väldigt försiktiga och sade: Det är nog inte så stor fara. Vi behöver inte göra någonting. Sedan insåg man att det var lite halvstor fara: Vi kommer väl med en liten åtgärd. Sedan kommer man med en liten åtgärd till medan vi tidigt sade att detta kommer att bli allvarligt och att vi måste göra saker, men fortfarande inom en ansvarsfull ram. Så kom inte dragande med några sedelpressar. Sedan är det viktigt att vi också ser till att människor har en trygghet inom detta område. Visst kostar det lite pengar. Men hur ska vi annars kunna få en omställning?

Anf. 132 Helena Leander (Mp)

Anf. 133 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Helena Leander säger att ridning och golf är någonting som man associerar med Moderaterna. Vad gäller ridningen råkar det vara den tredje största sporten i Sverige, och det råkar dessutom vara den största sporten som tjejer utövar. Därför får den jättegärna associeras med Moderaterna. Det tackar jag för. När det gäller att få göra avdrag för kostnader och begränsningen på 5 000 kronor står vi fast vid att det var en del av finansieringen av jobbskatteavdraget. Vi tycker inte att man i tider av ekonomisk oro som vi befinner oss i nu ska gå tillbaka och riva upp reformer som vi har finansierat, utan vi står fast vid att de ska finnas kvar. Beträffande sedelpressar är min uppfattning att vänsterblocket äventyrar statsfinanserna. Ni kommer med väldigt frikostiga utspel, och det kan ibland vara lite svårt att utröna vem som säger vad, om det är ett uttalande som får stå för bara Mona Sahlin och Socialdemokraterna, eller om Miljöpartiet och Vänstern är eniga i utspelen. Men det kommer väldigt många. Ibland får man lite grann intrycket att det dagligdags kommer utspel om olika krispaket. Ni gör det till den grad att ni äventyrar statsfinanserna. Det tänker jag inte avstå från att påpeka.

Anf. 134 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Nu vet jag inte exakt hur många de kommunala frivilligarbetarna är, men jag har väldigt svårt att se att det skulle äventyra hela jobbskatteavdraget om just deras kostnadsersättningar skulle skattebefrias. Jobbskatteavdraget är ändå på åtskilliga miljarder. Jag tror faktiskt att vi kan kosta på oss att ge denna erkänsla till de människor som utför ett väldigt viktigt uppdrag för samhället utan att vi äventyrar statsfinanserna. Jag är väldigt mån om att vi inte äventyrar statsfinanserna. Vi har varit benhårda från Miljöpartiet. Tidigare när vi hade en helt annan konjunktur, en högkonjunktur, hade vi ett högre finansiellt sparande än vad ni hade just för att det var viktigt att spara i ladorna när man har en högkonjunktur för att sedan kunna gå in med stimulanser om så krävs när vi är i en djup lågkonjunktur som vi nu ser. Det är inte bara Miljöpartiet eller för den delen oppositionen som har sagt att man kan behöva en lite mer expansiv politik än vad regeringen i alla fall i förstone vågade sig på, utan det är även till exempel ert eget finanspolitiska råd och många andra seriösa bedömare som har kommit med dessa förslag - kanske inte exakt dessa förslag men i alla fall att man ska ha stimulanser. Jag var nästan övertygad om att Fredrik Schulte skulle upprepa sin fråga som jag inte hann svara på och som handlade om att det ska löna sig att arbeta och hur vi får fler människor att arbeta. Jag vill ändå vara tydlig med att Miljöpartiet fortfarande vill ha någon form av jobbskatteavdrag för människor som tjänar lite där marginaleffekter kan vara ett reellt problem. Men däremot upplever inte jag att det inte lönar sig för mig att arbeta som riksdagsledamot om jag inte får ett jobbskatteavdrag. Jag har en så hög lön att det är en klar vinstaffär ändå. Så det tror jag inte är så stor fara. Men de människor som inte har lyckats få ett jobb trots att det lönar sig måste ändå ha någon form av rimlig ersättning så att de klarar sig på en hygglig standard. Om man då bara säger att det ska löna sig att arbeta kan vi ta bort a-kassan helt. Det skulle helt klart ge de riktigt starka incitamenten. Men det tror jag tack och lov inte att Fredrik Schulte heller önskar.

Anf. 135 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Det finns många olika saker som står på Miljöpartiets, Vänsterns och Socialdemokraternas önskelista. Nu kanske just detta med kostnadsersättning för frivilligarbete i kommunen är en till synes liten kostnadspott. Men det handlar fortfarande om många bäckar små. Vi i alliansen står fast vid att vi tänker värna statsfinanserna, och vi tänker inte riva upp reformer som vi har gjort bara för att det nu från många håll krävs stimulanser av ekonomin. Ska man dessutom stimulera ekonomin tror jag att det finns klokare sätt att göra det än genom att just öka möjligheten för frivilligarbetarna i kommunen att få kostnadsersättning. Det är värt att påpeka att trots våra bidragsåtstramningar har Sverige fortfarande en av världens mest generösa bidragsersättningar för dem som är arbetslösa. Vi har fortfarande en situation där en stor del av våra bidrag går till att ge en relativt hög ersättning till höginkomsttagare. Jag skulle snarare vilja vända på steken och säga så här: Jag tycker att det är väldigt angeläget att vi ser till att det inte lönar sig för höginkomsttagare att fastna i bidragsfällan och att låginkomsttagare inte tvingas betala höga skatter för att vara med och finansiera avgående eller avskedade bankdirektörers höga bidragsersättningar. Det tycker vi är en viktig rättvisefråga och en viktig fråga för att upprätthålla en känsla i det svenska samhället om att det faktiskt ska löna sig att arbeta och att arbete är någonting som ska premieras och uppmuntras.

Anf. 136 Marie Engström (V)

Herr talman! Jag skulle kanske vilja se lite mer ödmjukhet från Fredrik Schulte. I sitt anförande sade han att Sverige står väldigt bra rustat och att det finns stort hopp om att jobben kommer tillbaka. Jag hoppas också att jobben kommer tillbaka. Men vi befinner oss i en mycket djup lågkonjunktur och det behöver göras mycket för att städa upp efter den finanskris som vi just nu genomlever. Vad ni bland annat gör på skatteområdet - jag har lyssnat på de senaste replikväxlingarna - är att ni faktiskt straffbeskattar vissa grupper. Ni har lyckats öka en skattebas, nämligen de arbetslösa. Det är inte nog med att de får en lägre a-kassa. De får också högre skatt i och med ert jobbskatteavdrag. Så är det. Är man arbetslös får man inget jobbskatteavdrag. Jag lyssnade också på det som Fredrik Schulte sade om frivilligarbetarna. Enligt deras egna organisationer handlar det om ca 200 000 människor. De är inte få. De straffbeskattas också sedan vi ändrade regelsystemet för övriga avdrag. Vi från Vänsterpartiet har sagt att det finns fog för att hålla sig kvar vid nivån 5 000 kronor. Men se då över och ändra reglerna för de kostnadsersättningar som man får i stället. Varför, Fredrik Schulte, vill ni straffbeskatta vissa grupper i samhället?

Anf. 137 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Jag kan instämma i Marie Engströms inställning att det krävs en stor ödmjukhet från oss politiker i den situation som Sverige nu befinner sig, att det finns väldigt många som nu kommer att gå in i arbetslöshet och att det kommer att vara väldigt tufft. Men min poäng är fortfarande att Sverige står mycket bättre rustat nu än någonsin tidigare när vi ska gå in i en sådan här typ av kris. Tidigare har Sverige varit ett land som har varit värst drabbat av denna typ av lågkonjunkturer. Nu står vi kanske bäst rustade. I USA kommer budgetunderskottet i år att vara prognostiserat till 12 ½ procent av bnp. I Storbritannien ligger det på 8 procent, om jag inte minns siffran fel. Sverige har extremt goda statsfinanser tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik från den sittande regeringen. Sverige har haft en otroligt god sysselsättningsutveckling under de senaste två åren tack vare att vi har haft en politik som har gjort det lönsamt att arbeta. Det gör att vi nu står bättre rustade än de flesta länder att tackla denna kris trots att Sverige är ett litet väldigt exportberoende land. Det tycker jag ändå att vi ska vara stolta över. Det är värt att kommunicera. I kristider måste vi politiker, som sagt, också ta ansvar för att staka ut en känsla av hopp inför framtiden. Mycket tyder på att det finns. Vi straffbeskattar ingen. Vi har gjort det lönsamt att arbeta. Vi har sett till att de människor som går upp tidigt på morgonen, som arbetar åtta timmar om dagen och sedan kommer hem trötta faktiskt får någonting mer för det. Sverige har varit ett land där skillnaden är minimal mellan dem som jobbar och dem som inte jobbar. Men jag tycker att Marie Engström också är svaret skyldig vad gäller på vilket sätt vi får fler människor i arbete genom att höja skatten för dem som arbetar och höja bidragen till dem som är höginkomsttagare och arbetslösa.

Anf. 138 Marie Engström (V)

Herr talman! För de människor som går upp på morgonen och går till sitt jobb och som sedan återvänder hem på kvällen och därefter, tyvärr, blir arbetslösa har ni höjt skatten. Så har ni gjort. Det är det jag menar med straffbeskattningen. Men Fredrik Schulte ger inget svar. Jag tycker att du, Fredrik Schulte, också negligerar den stora gruppen frivilligarbetare, att du behandlar den på ett väldigt nonchalant sätt. Ska de betala mer i skatt bara för att ni behöver pengar till att finansiera ett dyrt jobbskatteavdrag där pengarna i första hand går till människor som redan är välbeställda och som har jobb och höga inkomster? Är detta det svar Fredrik Schulte kan ge? Jag tycker att det hela är ganska anmärkningsvärt. Fredrik Schulte pratar egentligen mer, kan vi säga, makroekonomi. När jag ställer frågor i det lilla får jag svar i det stora så att säga. Javisst, ekonomin måste stimuleras, och det behövs finanspolitiska åtgärder, insatser. Självklart är det så. Vad som i dag står för dörren är kommunsektorn som är i behov av ett väldigt stort stöd. Då förfasar man sig över det Fredrik Reinfeldt sade i går kväll i en tv-debatt: att det inte kommer några pengar till kommunsektorn. Det är väldigt negativt för jobben.

Anf. 139 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Det är väldigt intressant att se hur Vänstern på något sätt retoriskt försöker få till det så att en skattesänkning är en skattehöjning. Om vi sänker skatten för dem som jobbar har vi inte höjt skatten för dem som inte jobbar. Visst är det så att de som inte jobbar relativt sett och givet sin inkomst får betala mer i skatt än de som jobbar. Men fortfarande är det så att en skattesänkning aldrig är en skattehöjning. Jag förstår inte hur Marie Engström kan få det till det, men det är så klart den politiska retoriken som här försöker spela ett spratt. Vi har sänkt skatten för dem som arbetar just för att göra det lönsamt att arbeta. På så sätt har vi skapat tillväxt och gjort att Sverige står bättre rustat inför den kris som nu väntar. När jag läste Marie Engströms reservation i betänkandet noterade jag - en formulering som jag nästan lite grann skrattade åt - att Vänsterpartiets skattepolitik handlar om att få fler i arbete. Upprepade gånger både i den här debatten och i tidigare debatter har jag ställt frågan: På vilket sätt får vi fler människor i arbete genom att höja skatten för dem som jobbar? Fortfarande har jag inte fått något svar, inte i tidigare debatter och inte heller den här gången. Det är väl så att bakom den här retoriken ligger trots allt den gamla vänsterpartistiska politiken, den politik som Lars Ohly under valrörelsen gick ut med - att man skulle massanställa inom offentlig sektor; 140 000 fler människor skulle arbeta där. Man förbiser helt att en anställning i offentlig sektor måste åtföljas av en anställning i privat sektor. Det tycks man helt ha glömt. Jag antar att det är enkelt att vara vänsterpartist, för då har man alltid sedelpressarna att tillgripa. Svårare är det nog att vara socialdemokrat och behöva kompromissa och komma överens om en sådan politik.

Anf. 140 Jörgen Johansson (C)

Herr talman! Den förra regeringens jobbpolitik var misslyckad. Den nuvarande regeringen däremot har prioriterat arbetslinjen och styrt utvecklingen via ekonomiska incitament. Resultatet före den globala finanskrisen var ett mycket bra utfall i antalet sysselsatta. Den globala finanskrisen innebär att situationen ekonomiskt i dag är ansträngd såväl för företag som för kommuner, landsting och statlig verksamhet. Men målet om fler arbetade timmar ligger kvar. Det är ju främst genom fler arbetade timmar som välfärdskedjan kan upprätthållas. I mitt anförande under den tidigare punkten hade jag med en beskrivning av välfärdskedjan. Jag beskriver den återigen, för jag anser att det är oerhört viktigt att det här verkligen tränger igenom. Välfärdskedjan består av företagandet som i sin tur skapar jobb, jobb som ger lön, lön som ger skatt, skatt som ger välfärd. Det är viktigt att hela tiden ha den här kedjan klar för sig och att hela tiden stimulera företagandet så att vi får fram de jobb som i slutändan blir den välfärd som vi alla talar oss varma för. Herr talman! I dagens betänkande behandlas ett antal motioner. Det som jag ser som det mest intressanta är oppositionens syn på utskottets förslag till beslut. Man kan konstatera att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i den första delen av betänkandet, i huvudavsnittet, yrkar bifall till ett antal motioner, medan Miljöpartiet yrkar avslag på samtliga motioner. Det visar på spretigheten i den samlade oppositionen. Herr talman! Samtidigt instämmer jag i mycket av det som sägs i reservationerna. Jag är övertygad om att vi alla bekänner oss till grundsynen - alla människors lika värde och rättigheter. Det är också utifrån det synsättet som regeringens satsningar gjorts, alltså för att öka det ekonomiska utfallet för den anställde, något som i sin tur påverkar pensionssystemet så att pensionärerna får mer pengar i plånboken. Jag tar för givet att det också är därför som Socialdemokraterna i stort ställer upp på jobbskatteavdrag ett och på jobbskatteavdrag två. Vi kan väl förvänta oss att man framåt hösten ställer upp också på jobbskatteavdrag tre. Hela tiden har man ju agerat så att man först ett tag har varit emot för att sedan ställa upp. Vidare delar jag grundsynen att vi ska ha en fördelningspolitik som står för rättvisa mellan generationerna. Jag instämmer i att det är viktigt att ha ett skattesystem som är enkelt, enhetligt och likformigt - ett mål som vi måste eftersträva att nå. Jag konstaterar att det finns mycket att göra här. Målet med skatteuppgörelsen i början av 1990-talet var att förenkla. Tyvärr kan vi i dag konstatera att vi sedan dess har infört närmare 300 särregler, så det förenklade skattesystemet har i stället blivit ett komplicerat system. Här behöver, som sagt, en översyn göras. Jag delar därför Miljöpartiets syn i det avseendet. Samtidigt kan vi väl konstatera att förändringarna av fastighetsskatten till stor del har undanröjt effekterna av ett skattesystem som av befolkningen upplevts som det mest orättvisa och det mest rättsosäkra systemet. Jag betonar att det trots det som gjorts finns mer att göra också på det området. Herr talman! Skatter ska trygga finansieringen av den gemensamma välfärden och främja sysselsättning och tillväxt. Det kan man läsa i Socialdemokraternas reservation. Givetvis är vi överens även om den beskrivningen. Vi är också överens om att personer med höga inkomster ska betala mer i skatt än grupper med låga inkomster. Inriktningen på de förändringar som gjorts inom skatteområdet har också haft den profilen. Jag skulle vilja få exempel från representanterna för den tidigare regeringen och höra hur de hade löst detta med skattesänkningar och fått samma låglöneprofil som vi med de nu genomförda förändringarna har uppnått. Sanningen är att en kommunalanställd aldrig tidigare har fått så mycket mer pengar i plånboken som under de senaste två åren - skattenedsättningen och löneökningen då hopräknade. Det förhållandet borde ge Socialdemokraterna en tankeställare. Herr talman! Mot den bakgrunden blir jag något fundersam även över Vänsterpartiets kommentar till nettoutvecklingen av kvinnolönerna. Med jobbskatteavdragets profil är vinnarna just kvinnorna. I och med att kvinnorna ofta är verksamma inom offentlig sektor och ofta har lägre inkomster är det de som är vinnare beträffande jobbskatteavdraget. Men givetvis går det att se det här från olika infallsvinklar. Faktum kvarstår dock: Efter vedertagna mätningsprinciper är det de som har låga inkomster som är vinnare när det gäller jobbskatteavdraget. En person i Karlstad som har en inkomst på 20 000 kronor i månaden får exempelvis, förutom lönehöjningen, 1 238 kronor mer netto i månaden efter gjorda jobbskatteavdrag. Det innebär 14 856 kronor mer i plånboken per år och 21 procent lägre skatt än år 2006. Jag hävdar att aldrig förr har kvinnogruppen fått en så stor nettolöneökning som den har fått under den här perioden. Herr talman! Vad gäller ersättningar från kommuner är det en viktig fråga då de berör så väl kontaktpersoner som de som har behov av kontaktpersoner, förvaltare, god man eller liknande. Utskottet betonar vikten av att de här grupperna får stöd från samhället. Som jag ser det gäller det såväl kostnadsersättning som avgiftsfrihet för mindre belopp. Det finns ett förslag från Skatteverket som bereds på departementet. Jag ser fram emot en lösning på det här ärendet. Det kan aldrig vara så att vi bygger system som bidrar till att hindra människor från att vara medmänskliga. Låt oss avvakta vad departementet kommer med innan vi tar debatten och rör upp känslorna i den här frågan. Jag är övertygad om att det kommer att lösa sig på ett bra sätt. Herr talman! Skattereduktion på hushållsarbete är en följetong vid vår behandling av inkomstbeskattning. Jag konstaterar att reservanterna uppenbarligen inte vill att vi ska få fler jobb, att kvinnojobb ska skapas, att vi tvättar en svart sektor vit och att de här människorna också ska få ta del av Välfärdssverige. Det är förvånande då vi ständigt får höra att åtgärderna mot svartjobb är för dåliga från regeringens sida. Det handlar om svartjobb som har fått frodas fritt under den socialdemokratiska regeringen. Nu utvidgas kampen mot svartjobben genom att vi tillför arbeten på huset, tidigare ROT-avdrag. Men även det är uppenbarligen oppositionen emot. Det förvånar. ROT-avdragen var en fråga under den gamla s-regeringen där man hade ett bra exempel på hur man tvättade svarta pengar vita. Dessutom bidrar just ROT-avdragen till jobb under den finanskris och lågkonjunktur vi har för tillfället. Det är också en behövlig injektion för att komma till rätta med det eftersatta underhåll som vi har i våra bostäder i Sverige om vi jämför med våra grannländer. Herr talman! Utskottet har på ett konstruktivt sätt hanterat de motioner som finns i betänkandet. Ett tydligt exempel är hanteringen av att avföra alkolås från förmånslistan för bilar. Vi ser fram emot en snabb hantering av den frågan från regeringen så att vi kan bidra till att alkolås finns i fler bilar och därmed förhoppningsvis också minska antalet berusade personer i trafiken. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget till beslut från utskottet.

Anf. 141 Britta Rådström (S)

Herr talman! Man häpnar när man för debatt med regeringspartierna och de talar om sanningen när vi har fakta på bordet! Det fungerar som att hälla vatten på en gås. Antagligen är ni oinvigda i saker och ting. Det värsta jag har hört är att kvinnorna skulle vara vinnarna på jobbskatteavdraget! Herr talman! I nästa andetag säger Jörgen Johansson: Hushållsnära tjänster skapar kvinnojobb! Vad är det för syn på vad kvinnor ska arbeta med? Är det unga studenter som i Finland, eller är det invandrarkvinnor? Vad är det för kvinnojobb vi talar om? Varför skulle hushållsnära tjänster enbart rikta sig mot kvinnor? Att det kan skapa en del vita jobb är helt klart. Men vi vet att skatteundandraget, skatteflykten, uppgår till 133 miljarder enligt Skatteverket. Det är inte några hushållsnära tjänster som kan få in de pengarna. Det kan jag lova. Jag hade en fråga till Fredrik Schulte som jag aldrig fick något svar på. Det handlar om den borgerliga skattepolitiken. Man låtsas i dag som att det går att sänka skatterna och ändå behålla samma nivå på den sociala välfärden. Den skattenivå vi nu har på 46 procent av bnp räcker inte för att betala dagens åtaganden och ännu mindre kommande dagars åtaganden. Det gäller särskilt som vi vet hur den demografiska utvecklingen ser ut. Vilken välfärd vill ni ha? Vad ska få stryka på foten? Det vore intressant om Jörgen Johansson kunde svara på det. Samtidigt vill jag nämna jobbpolitiken. Socialdemokraterna har alltid stått för jobbpolitik som har inkluderat bra löner, arbetsrätt och rättigheter.

Anf. 142 Jörgen Johansson (C)

Herr talman! Inom kommuner och landsting är det ungefär 1,1 miljoner anställda. Den klart övervägande andelen anställda av den mängden människor är kvinnor. Många av de jobben ligger i de lägre lönenivåerna. Därför hävdar jag att den grupp som har fått det klart bästa utfallet av jobbskatteavdraget är kvinnor. Vi vet också att ingen annan grupp har fått ett så pass bra lönelyft som de inom just det här området. Det är ingenting man behöver häpna över när jag säger att det är här kvinnorna finns. Dessutom är det så - och jag önskar att det inte var så - att man för en hel del av städjobben har kvinnor som anställda. Det är ofta kvinnor som har jobbat svart. Det är många invandrarkvinnor som nu får möjligheten till en lön och tillgång till hela Välfärdssverige, vilket de tidigare inte har haft. Jag kan ta Karlstad som ett exempel. Om vi tittar på en kvinna med 20 000 kronor i lön får hon 1 238 kronor mer i månaden av avdragen. Man hävdar att männen gynnas eftersom de har högre lön. Men tittar vi på procentsatsen har vi sänkt skatten för just den här gruppen med 21 procent. Gruppen som ligger på 25 procent har 3 procent lägre skattesänkning. Vi som ligger på riksdagsledamotsnivå har närmare 10 procents sänkning av rabatten, det vill säga lägre. Profilen är inriktad på just den grupp där kvinnojobben finns.

Anf. 143 Britta Rådström (S)

Herr talman! Det vore intressant att se den statistiken. Jag hävdar fortfarande att jobbskatteavdraget är djupt orättvist. Det är de som tjänar minst som också får minst i skattesänkningar. Det kanske är de som skulle ha behövt mest för att kunna stimulera ekonomin. Jag får inget svar på den fråga jag ställde om vilken välfärd ni vill ha. Vad ska vi dra ned på framöver, eftersom skatteunderlaget minskar hela tiden? Samtidigt är vi på samma väg mot ett ekonomiskt och samhälleligt moras som när vi tog över 1994 efter den förra borgerliga regeringen. Vi skapade jobbpolitik och gjorde insatser för att öka antalet arbeten. Den här regeringen drog under sina första ett och ett halvt år väldig nytta av det. Jobben kom då. Det var precis som före detta statsministern Göran Persson sade: Jobben kommer. Det har ni dragit nytta av. Det har inte berott på er politik eller den ekonomi som ni har förutsatt. I stället har ni hållit på att sänka skatterna när vi kommit i ett kaos i världens ekonomi över huvud taget. Det är omoraliskt, orättvist och oansvarigt att hålla på med sådana skattesänkningar när hela världen går på knä i ekonomin.

Anf. 144 Jörgen Johansson (C)

Herr talman! Det är något magstarkt att tala om moras i svenskt perspektiv när vi jämför med vår omvärld. Det gäller på område efter område när vi tittar på Europa. Det är ett land som vi kanske kan jämföra oss med, och det är Finland. I övrigt har vi kris och elände överallt. Det är väl att vi har haft en regering de senaste åren som har fört en ekonomiskt ansvarsfull politik så att vi har något att sätta emot i de här sammanhangen. Sedan är det väl så att man ser vad man vill se. Det är uppenbart på det viset. Det är underligt med ett parti som ofta allierar sig med en hel del av fackföreningarna. Det begär jag mer av när man tittar på och gör jämförelser. Det finns vedertagna principer för hur man arbetar och jämför med procentsatser. Jag är övertygad om att Metall aldrig skulle ha accepterat ett annat sätt att resonera om löneförhöjningar än procentsatser. Gör jag den jämförelsen är profilen mycket tydlig. Det är de med de låga inkomsterna som har fått det stora utfallet av jobbskatteavdraget. Jag rekommenderar er att gå in och kontrollera det på nätet under jobbskatteavdrag.se. Vi diskuterar välfärdsuppdraget. För att finansiera välfärden krävs det att vi har människor i arbete. Arbete är nyckeln till hela Välfärdssverige. Det är också nyckeln till pensionernas utveckling och så vidare. Vi måste arbeta med att få fler människor i arbete. Där misslyckades den gamla regeringen, och den här regeringen har lyckats relativt väl. Sedan har finanskrisen kommit, och den är extraordinär. Jag förmodar att ni inte skyller finanskrisen på nuvarande regering.

Anf. 145 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Jörgen Johansson menar att IF Metall aldrig skulle acceptera att få sina löneförhöjningar i någonting annat än procent. Såvitt jag vet går de faktiskt efter kronpåslag. Men det är lätt att snurra in sig i det där med procenten. Det är en diskussion vi har fört i evigheter, och det känns inte som om vi kommer någon vart. Ni säger: Titta, de får faktiskt några mer procent. Vi säger: Titta, de här pengarna har ni och så här mycket går till dem som tjänar mycket och så här lite går till dem som tjänar lite. Det är ingen naturlag när man utformar politik att man måste utgå från procentsatser. Man kan till exempel göra som man har gjort i det rödgröna samarbetet under den tidigare mandatperioden, då man har sänkt grundavdraget på ett sätt som har gjort att det i den mån det inte har varit helt lika snarare har gynnat låg- och medelinkomsttagare. Politik är någonstans det möjligas konst, brukar det sägas. Men här har ni abdikerat och säger att ni måste utforma det här så att det ger mest till de rika. Sedan lyfter ni fram någon liten lågutbildad, lågavlönad kvinna och säger: Titta, hon har också fått lite pengar - så bra vi är! Vi har gynnat de fattiga kvinnorna! Men ni glömmer att säga att de välavlönade männen fick bra mycket mer. Någonstans skulle det kanske vara ärligt att säga att det är en prioritering man har gjort. Den gör vi väldigt annorlunda från vår sida.

Anf. 146 Jörgen Johansson (C)

Herr talman! Jag hänvisar till vedertagna principer eftersom de jag debatterade med i den frågan ofta har kontakter med den fackliga sidan. Där är detta det vedertagna sättet att arbeta. Jag delar uppfattningen att man mycket väl skulle kunna göra en förändring, men jag har en känsla av att det här är ett mycket komplicerat system. Om man ser på arbetsmarknaden i övrigt är detta kanske främst en fråga för arbetsmarknadens parter. Däremot är det givet att vi själva styr över skattesystemet.

Anf. 147 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Precis så är det. Lönerna är en fråga för arbetsmarknadens parter. Då blir det nästan ännu lustigare när man hör Jörgen Johansson ta åt sig äran för att många kvinnogrupper har fått högre löner under regeringens regeringsinnehav. Om vi nu köper att det är arbetsmarknadens parter som bestämmer lönerna, vilket jag tycker att vi ska göra, kan vi se att det som vi har att bestämma över är skatterna. Då kan vi bestämma om vi vill ha en fördelningspolitik där de stora skattesänkningarna går till dem som tjänar mycket eller till dem som tjänar lite eller om vi vill smeta ut det rakt över. Vi tycker nog att det är rimligare att man ger skattesänkningarna till dem som bäst behöver det, det vill säga till dem som tjänar lite.

Anf. 148 Jörgen Johansson (C)

Herr talman! Diskussionen kan givetvis föras, men jag har en känsla av att det finns många grynnor i fortsättningen i den här typen av synsätt. Det vi kan föra diskussionen om i så fall är nivån på grundavdraget och om det kan vara en väg att gå. Men låt oss på våra kammare analysera och fundera på hur vi går vidare. I dagens läge är det vedertagna systemet det som vi arbetar efter. Med den arbetstakt som vi har haft har vi inte kunnat analysera några andra system.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 149 Gunnar Andrén (Fp)

Herr talman! Ärade åhörare! Det betänkande vi nu har att debattera och senare besluta om heter Allmänna motioner om inkomstskatter . Det är skatteutskottets betänkande nr 25 för detta riksmöte. Jag har noga läst dessa 102 motioner vilkas yvighet jag skulle vilja beteckna som betydande. Jag har vidare läst utskottsmajoritetens argument och beslutsförslag, som jag för tids vinnande vill hänvisa till. Jag har slutligen noga studerat de 10 reservationer och två särskilda yttranden som har fogats till betänkandet. Som talmannen möjligen har observerat har jag städse försökt hålla mig strikt till ämnet för den debatt som pågår i kammaren. Att jag däremot i den föregående debatten om den kommunala ekonomin slutligen hamnade hos General Motors i Detroit ber jag om tillgift för. Jag betecknar det som ett olycksfall i kammaren. Det är därför jag ber att få göra bot och bättring. Som förebild tar jag reglerna i radioprogrammet På minuten : Man ska först och främst hålla sig till ämnet. Man får inte tveka. Man får inte upprepa sig. Och man får inte lämna lokalen. Därför, herr talman, vill jag sammanfattningsvis yrka bifall till utskottsmajoritetens balanserade förslag och emotser eventuella repliker på detta anförande.

Lennart Sacrédeus (Kd)

Anf. 150 Lennart Sacrédeus (Kd)

Herr talman! Å Kristdemokraternas vägnar yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag tänker fokusera mitt framförande på ett par områden som ligger Kristdemokraterna och mig varmt om hjärtat. Det handlar om principer, och jag vill också kalla det för politiska dygder, som personligt ansvar, decentralisering och subsidiaritet. Inom ramen för detta handlar det om att kunna leva på sin lön och om vem som har rätt till sin inkomst. Allians för Sverige kan aldrig stå för en syn på medborgarnas inkomster som något som staten har rätt att godtyckligt disponera och äga fri dragningsrätt på. Herr talman! Staten äger inte medborgarnas löner. Varje skatteuttag som görs ska vara väl motiverat och visa på respekt för medborgarnas pengar vare sig det är inkomst från lön eller inkomst från kapital. En annan grundläggande kristdemokratisk och alliansbaserad inställning är att skatt ska betalas efter bärkraft. Gemensamt och solidariskt ska vi bära den börda som vår gemensamma välfärd kräver. Alla ska inte betala lika mycket. Högavlönade ska betala mer än lågavlönade. Därför är jag glad att alliansen genomdrev jobbskatteavdraget - ett avdrag först och främst inriktat på låg- och medelinkomsttagare som sjuksköterskor, brandmän, lärare, tjänstemän och andra grupper. Varje månad får nu dessa inkomst- och yrkesgrupper ett viktigt extra tillskott i plånboken på runt tusenlappen av pengar som de har slitit hårt för och som rättmätigt tillhör dem själva. Herr talman! Alltför höga skattenivåer inkräktar på den enskilda människans och familjens rätt och ansvar att förverkliga grundläggande värden och livsmål. Dessa värdekonservativa och liberala principer utgör kärnvärden hos Allians för Sverige. Herr talman! Att höja skatten betyder inte nödvändigtvis att mer pengar flödar in i statskassan. Att höja skatter innebär inte sällan effektivetsförluster i ekonomin. Detta är oerhört allvarligt, speciellt i det konjunkturläge som råder nu. Det sista företagen behöver är ytterligare pålagor som gör det ännu svårare att överleva. För den enskilda individen och för familjen innebär det naturligtvis en välfärdsförlust för dem som i dag lever på marginalen. Herr talman! Oppositionen hävdar att vi i alliansen har gett upp solidaritetstanken och välfärdssystemet och övergett de institutioner som drivs med allmänna, eller skattebetalarnas, medel. Självfallet menar vi i Allians för Sverige att det inte är på det sättet. Genom att hushålla med statens medel, upprätthålla budgetdisciplin och värna överskottsmålet under de goda åren står vi nu bättre rustade än de flesta andra EU-länder att möta den globala lågkonjunktur som har vräkt fram över vårt Sverige - och detta utan att behöva chockhöja skatterna. Alliansens skattepolitik och budgetpolitik står därmed i stark kontrast till oppositionens iver att spendera. Vi ser inte medborgarna som en skattkammare som man kan ösa mer och mer ur. En sannolik bedömning är att oppositionen i valet 2010 aldrig kommer att möta väljarna med budskapet att återställa skattesänkningar som har genomförts under denna mandatperiod. Vi kristdemokrater vill utöka jobbskatteavdraget till att även omfatta de pensionärer som har haft inkomster under det år de fyllt 65 år. Herr talman! Låt mig nu gå över till förutsättningarna för den ideella sektorn. Någon har hört detta i kammaren förr, men låt mig återkomma till ett för Kristdemokraterna och många inom alliansen kärt ämne. Ett vitalt civilt samhälle är av största vikt för en levande demokrati, för ett mänskligt samhälle och för att skapa social tillit och sammanhållning, för det vi kristdemokrater kallar samhällsgemenskap. Därför måste stat och kommun i första hand främja och stödja, men definitivt inte ta över, det engagemang som finns i olika medborgarsammanslutningar. Det civila samhället utgörs av naturliga gemenskaper som familjer, släkt, grannskap, intresseföreningar såsom idrotts- och fackföreningsrörelsen, hjälporganisationer och trossamfund. För att stärka den ideella sektorn och främja människors ansvarstagande för varandra har vi kristdemokrater envetet, påstridigt och uthålligt verkat för att Sverige, i likhet med nästan alla andra industrialiserade länder, ska införa ett skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer i vårt land. Herr talman! Ytterst handlar detta om att statsmakterna genom skattesystemet uppmuntrar, sanktionerar och gör det förebildligt att stödja föreningsliv, välgörenhet och ideella insatser genom frivilliga gåvor. Det är nu hög tid att regeringen agerar och lever upp till sitt vallöfte att förbättra villkoren för den ideella sektorn samt att stärka det civila samhället. Att införa ett avdrag för gåvor till ideella organisationer vore ett viktigt steg i förverkligandet av en sådan ambition. Sverige är dessutom nästan helt ensamt inom EU och västvärlden om att inte ha avdragsrätt för gåvor. Detta trista faktum gör frågan ännu mer angelägen. Avdrag för ideella gåvor skulle underlätta byggandet av ett varmare och mer omtänksamt samhälle. Om Sverige ska få en växande ideell sektor, herr talman, måste det skapas möjligheter för ett ökat engagemang och ett ökat givande. Vi har nu kommit klart längre än när jag stod här i talarstolen och efterlyste just detta i förra vårens inkomstskattedebatt. Alliansmajoriteten i skatteutskottet kan nämligen i årets betänkande peka på den 16 juni 2009 som det datum då utredningen ska slutredovisas. För mig, för många kristdemokrater och för många i alliansen är den 16 juni i år ett spännande och viktigt datum. Herr talman! Den ekonomiska kris som drabbat Sverige har också drabbat de utsatta organisationer som är helt beroende av ideellt stöd och finansiering. I medierna har vi i början av denna månad kunnat läsa om hur idrotts- och kulturlivet drabbats när Sparbanksstiftelserna - genom oförsiktig belåning av sina aktier, vill jag lägga till - inte längre kommer att kunna ge större bidrag till den ideella sektorn i framtiden. Sedan Sparbanksstiftelserna skapades i mitten av 1990-talet genom bildandet av Swedbank har över 2,3 miljarder kronor delats ut till bland annat den ideella sektorn. Ingen vet i dag hur alla dessa ungdomssatsningar, inte minst inom föreningslivet, kulturen, idrotten och trossamfunden, ska kunna kompenseras ekonomiskt framöver. Detta visar vikten av att inte vara beroende av några få välgörenhetsgivare eller donatorer, utan man bör ge breda grupper av befolkningen ett ökat incitament att stödja den ideella sektorn. Herr talman! Jag ska avsluta med att ta upp några nordiska exempel. I till exempel Danmark har man ett system som tillåter att medborgare gör avdrag för gåvor till olika typer av ideella föreningar och kyrkor. I Norge ges möjlighet för enskilda personer att göra avdrag för gåvor till frivilligorganisationer upp till ett takbelopp. I Sverige har Frivilligorganisationernas insamlingsråd föreslagit att ideella gåvor och bidrag till deras konton görs avdragsgilla i privatpersoners och företags självdeklarationer. Vi kristdemokrater och Allians för Sverige hävdar att staten inte ska detaljstyra föreningslivet, hjälporganisationer, fackföreningar, kyrkor och samfund. Uppgiften för staten är att sätta upp spelregler och ramar som gynnar den ideella sektorns utveckling. Den uppgiften är angelägen nog. Herr talman! Det är beklagligt att Sverige i dag är ett av få länder i den europeiska unionen där det inte finns något skatteavdrag för ideella gåvor. Vi kristdemokrater och övriga allianspartier, Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna, tänker ändra på detta under innevarande mandatperiod. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är välkomna med på vagnen.

Anf. 151 Marie Engström (V)

Herr talman! I sitt anförande säger Lennart Sacrédeus att högavlönade ska betala mer i skatt än högavlönade. Jag förstår att det var en felsägning. Det kanske ska vara så att högavlönade ska betala mer i skatt än lågavlönade. Eller det kanske är så att lågavlönade ska betala mer än högavlönade. Vad vet jag? Jag kan i alla fall säga att varje år när ni lämnar er budget ställer jag en fråga till riksdagens utredningstjänst. Jag vill ha reda på två saker. Hur ser förändringarna i den ekonomiska situationen ut i olika inkomstgrupper, det som vi kallar deciler i det här huset? Då får jag ett svar som gäller decil 1 till decil 10. Sedan frågar jag hur den här förändringen fördelar sig på kvinnor respektive män, och då får jag svar på det också. Tyvärr har jag inte med mig det diagram som jag brukar göra utifrån RUT:s analys, men där brukar man klart och tydligt se att de högre decilerna, 8, 9 och 10, får ett bättre ekonomiskt utfall av era förslag samt att det i första hand gäller männen. Det framstår väldigt klart och tydligt. Det säger jag mot bakgrund av de diskussioner som har varit här i dag i det här ärendet. Jag begärde inte replik tidigare för att delta i den diskussionen. Jag har några frågor till Lennart Sacrédeus. Varför vill ni straffbeskatta frivilligarbetare? Instämmer Lennart Sacrédeus i det som Fredrik Schulte sade förut om att finansiera jobbskatteavdraget och samtidigt införa avdragsrätt för gåvor till ideella föreningar?

Lennart Sacrédeus (Kd)

Anf. 152 Lennart Sacrédeus (Kd)

Herr talman! Först vill jag ha en sak förd till protokollet, och jag tror att det blir rätt då. Om jag har sagt att högavlönade ska betala mer i skatt än högavlönade blev det fel. Det måste vara att högavlönade ska betala mer än lågavlönade. Så står det i alla fall i mitt manus. Jag ber om ursäkt för denna felläsning, men jag är övertygad om att Marie Engström förstod vad som var andemeningen. Sedan får jag nog be Marie Engström repetera frågorna. Jag tyckte inte att jag riktigt kunde följa med i vad detta med straffbeskattning, frivilligarbete och det som nämndes av Fredrik Schulte handlade om. Det nådde inte riktigt fram till mig. Låt mig ändå kommentera det som sades tidigare här om rättvisa. Rättvisa är ett begrepp som används väldigt lätt av båda de politiska sidorna, och inte minst från vänstersidan, som ett självklart, väldefinierat begrepp. Men frågan är om man kan säga vad som är den totala rättvisan. Det är lätt att vi inom politiken använder oss av begrepp som är vaga. Det är i alla fall uppenbart att högavlönade generellt sett betalar mer i skatt än lågavlönade, både i kronor och i procent. Det tycker vi är rättvist och rimligt. Men det innebär inte att vi har utgångspunkten att vi som lagstiftare kan äga människors löner, utan vi måste visa stor varsamhet och också finna en rättskänsla hos medborgarna att beskattningen är rimlig och att vi inte agerar på ett konfiskatoriskt sätt.