Ett språkkrav inom äldreomsorgen

Anf. 2 Nadja Awad (V)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

För oss i Vänsterpartiet är kompetensförsörjningen i dag och för framtiden en av de mest fundamentala politiska prioriteringar som vi måste satsa på från nationell nivå. Språkkompetens är en sådan sak. Svenska språket och andra språk kommer att vara viktiga att utveckla inom äldreomsorgen.

Men personalförsörjningen är också fundamental. Våra äldre saknar ju personal att prata med och som kan ge dem vård och omsorg i tid när de behöver det. Personalen hinner inte trösta äldre när de känner sig ledsna och hinner inte ta sin lagstadgade rast på grund av jakten på minuter och konstant stress.

Det saknas 50 000 anställda i äldreomsorgen. Frågan när det gäller kompetens- och personalförsörjning för framtiden som behöver adresseras är därför: Hur ska regeringen och Sverigedemokraterna trolla fram 50 000 nya anställda på fyra år? Det är nämligen det som Socialstyrelsen nyligen har konstaterat behövs.

Jag förstår att regeringens och Sverigedemokraternas största satsning för den här mandatperioden är språkkrav i äldreomsorgen, men det finns även andra saker som vi behöver ta tag i. Min fråga till ledamoten är därför: Hur ska regeringen och Sverigedemokraterna trolla fram 50 000 nya anställda i äldreomsorgen inom fyra år så att våra äldre har någon som de kan prata med, som kan ge dem tröst, vård och omsorg i tid och så att vår personal har kollegor som är tillräckligt många så att de hinner ta ut sin lagstadgade rast?

Christian Carlsson (KD)

Anf. 3 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Det stämmer att det behövs fler händer inom äldreomsorgen. En sak är väldigt klar, och det är att vi inte kommer att klara personalförsörjningen om vi tror att vi kan göra det genom låga ambitioner eller genom att på något vis tumma på kvaliteten inom äldreomsorgen.

Jag menar att det vi gör i dag är ett viktigt steg på vägen för att göra det mer attraktivt att jobba inom äldreomsorgen. Många patientsäkerhetsrisker som personalen brottas med i dag kommer att försvinna om vi säkerställer att personalen kan svenska. Det gör att vi har bättre förutsättningar att bedriva en äldreomsorg med god kvalitet. Att man som medarbetare känner en stolthet över sitt yrke och vad man förmår göra på jobbet är kanske något av det viktigaste.

Jag är helt övertygad om att vi skapar både en större yrkesstolthet och bättre trivsel och arbetsmiljö om personalen kan prata med varandra under kafferasten. Fler, inte färre, kommer att vilja jobba inom äldreomsorgen med dagens förslag om språkkrav i äldreomsorgen.

Det här är en viktig satsning. Vi skjuter till 90 miljoner redan i år och sedan ytterligare medel för att man ska kunna genomföra den här satsningen. Man ska dock komma ihåg att vi även har förlängt Äldreomsorgslyftet, som tar sikte just på att få fler att jobba i äldreomsorgen. Därmed skapar vi bättre förutsättningar för att fler äldre ska kunna uppleva att de behandlas med värdighet och respekt i mötet med äldreomsorgen.

Anf. 4 Nadja Awad (V)

Herr talman! Ledamoten säger att vi inte kommer att klara av personal- och kompetensförsörjningen i äldreomsorgen om vi har låga ambitioner. Det låter som att ledamoten menar att det är våra undersköterskor, vårdbiträden och annan personal i äldreomsorgen med invandrarbakgrund som har låga ambitioner. Det stämmer inte, och jag kommer inte att acceptera ett sådant språkbruk från ledamoten eller någon annan representant från Tidöpartierna.

Vi ska vara stolta över vår personal i välfärden, oavsett om de har invandrarbakgrund eller inte. De sliter dag ut och dag in för att ge den vård och omsorg som våra äldre behöver. De sjukskrivs mer än någon annan yrkesgrupp, och de har extremt låga löner som tack för det. De orkar inte jobba heltid, och deras kroppar slits ut.

Så här har det låtit hela mandatperioden från Tidöregeringens håll när vi pratar om äldreomsorgen – alla problem som vi ser i äldreomsorgen med personal- och kompetensbrist, nedskärningar och besparingar i välfärden handlar om personal med invandrarbakgrund. Att vi har en sådan låg kvalitet i äldreomsorgen verkar handlar om dem och inte om att regeringen och Sverigedemokraterna har sänkt skatten för sig själva, miljardärerna och mångmiljonärerna, höjt sina egna arvoden och därmed levererat nedskärningsbudgetar till kommunerna och regionerna, som har behövt säga upp personal. De kan inte höja deras löner tillräckligt mycket, och de kan inte förkorta arbetstiden så att personalen orkar jobba heltid.

Min fråga till ledamoten är därför: När ska regeringen och Sverigedemokraterna ta ansvar för hur äldreomsorgen ser ut i dag och sluta skylla på personal med invandrarbakgrund?

Christian Carlsson (KD)

Anf. 5 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Nu får vi lov att reda ut ett och annat här, känner jag. Det är naturligtvis inte personalen i äldreomsorgen som har haft för låga ambitioner. Tvärtom – de skriker efter mer av satsningar på äldreomsorgen.

De som har haft låga ambitioner är exempelvis Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet – de som hade möjlighet att exempelvis ställa tillräckliga krav på svenskkunskaper inom äldreomsorgen men valde att inte göra det.

Det var en alldeles för låg ambition. Nu höjer vi ambitionen gällande vad äldre ska kunna förvänta sig av sin omsorg. De bristande språkkunskaperna i äldreomsorgen är ett svek mot Sveriges äldre.

Vad ska vi då göra för att förbättra äldreomsorgen? Det behövs bättre villkor för personalen. Många gånger krävs det höjda löner. Men det handlar också om mer resurser till äldreomsorgen och att man ska få jobba med vad man är utbildad för. Det behövs scheman som går att påverka och som gör det möjligt att kombinera jobb och familjeliv och även schemaläggning och styrning som ger tid för de äldre och som ger möjlighet till reflektion och vidareutbildning för personalen.

För att allt det där ska falla på plats är inte minst ledarskapet oerhört centralt. Det gäller också att man som chef har lagom många anställda under sig så att man mäktar med att dels vara närvarande i verksamheten, dels vara en bra chef.

Vi behöver satsa på äldreomsorgen för att förbättra villkoren, och det kommer Kristdemokraterna att vara med och bidra till.

(Applåder)

Anf. 6 Nadja Awad (V)

Herr talman! När statsminister Ulf Kristersson blir äldre kommer han att kunna köpa den äldreomsorg han behöver med egen personal som städar hans hem, lagar hans mat och agerar chaufför. Med sin privata sjukförsäkring kan han köpa den vård han behöver, och han kan även köpa dyra hjälpmedel. Om han behöver flytta till ett äldreboende kommer det att likna en seniorresort.

Jag förstår att regeringen och Sverigedemokraterna prioriterar bort äldreomsorgen, eftersom de och deras rika kompisar kommer att kunna köpa den vård och omsorg som de vill ha och inte kommer att behöva svensk välfärd. Jag tror inte heller att de efter sin tid som politiker kommer att välja att jobba inom äldreomsorgen. Låga löner och sjukskrivningar lockar inte precis dit dem. Dessa politiker prioriterar skattesänkningar på miljardtals kronor, för det gynnar ju dem.

På grund av politikens prioritering av skattesänkningar för landets miljardärer och mångmiljonärer står vi därför här med en äldreomsorg i kris. Vi kommer att behöva anställa 50 000 personer till 2030. Hur ska vi hitta 50 000 nya medarbetare på bara fyra år, när lönerna är för låga trots att man jobbar heltid, stressar mer och mer, är mer sjukskriven än någon annan yrkesgrupp och inte orkar arbeta ett helt yrkesliv på grund av att det redan nu är personalbrist?

Våra äldre förlorar sin hemlagade lunch och tvingas äta mikromat. De behöver förhandla till sig hur många duschar de kan få, och varje dusch får ta max 15 minuter. Och om de i värsta fall larmar om stroke får de inte hjälp i tid, eftersom personalen är någon annanstans och ger insulin.

Men enligt regeringen och Sverigedemokraterna är det kris i äldreomsorgen för att deras kollegor har en annan bakgrund än etnisk svensk. Så har deras retorik har låtit i medier, i debatter och på presskonferenser. Det är djupt problematiskt att misskreditera det hårda arbete som varje arbetare i äldreomsorgen utför och utmåla invandrare som orsaken till alla samhällsproblem som vi har i Sverige.

Frågan om språkkrav är ett exempel på när det här kommer till uttryck. Jag är språklärare i grunden. Jag älskade att undervisa i språk och utveckla mina elevers språkkunskaper. Och eleverna älskade lektionerna i svenska, för de fick lära sig hur de kunde förmedla åsikter, känslor, fakta och berättelser. De fick verktyg och stöd och kunde därmed känna att de lyckades. Men Tidöregeringen har tråkigt nog fått språk att bli ett slagträ i sin högerretorik för att kunna utmåla en bov.

Om det nu har identifierats att det generellt behövs kompetensutveckling i språk kan vi väl satsa på det som den välfärdsfråga det är? Det kommer att vara viktigt att göra förstärkningar inom svenska språket och andra språk. Det rör sig om teckenspråk, minoritetsspråk och vårdsvenska.

Vi har en alltmer etnifierad äldregrupp. Vi vet ju att kognitiv svikt leder till att man faller tillbaka i sitt första språk och tappar andra språk som förvärvats senare i livet. Därför behöver vi satsa på språklyftande insatser i äldreomsorgen.

Det innebär dock inte att Tidöregeringen och andra politiker ska få vård- och omsorgspersonal att känna sig utsatt eller att de får försöka övertala resten av svenska folket att det är den invandrade välfärdspersonalens fel att äldreomsorgen är i kris. Det är helt fel och oacceptabelt.

Vi är politiker, och man talar gott om hela sin befolkning. Om man inte förmår att avstå från en rasistisk och klassföraktande retorik gentemot sitt folk ska man inte regera. Då är man högst olämplig att göra det.

Det är bra, herr talman, att regeringen nu har valt att gå på utredarens förslag, vilket kan sammanfattas som att man inte ska bestraffa personalen med krav som kan spä på den redan enorma personalbristen. Förslaget är att utöka arbetsgivarens ansvar att identifiera språkkompetensbehov och åtgärda det. Det är bra att regeringen landade i detta förslag, även om jag förstår att Sverigedemokraterna kanske gärna hade velat se något mer repressivt.

I snart fyra år har vi saknat, efterfrågat och krävt också andra väldigt grundläggande åtgärder från regeringen. Våra äldre saknar personal att prata med, personal som kan ge dem vård och omsorg när de behöver det. Personalen hinner inte möta varje äldre eller ens ta sin lagstadgade rast på grund av jakten på minuter och konstant stress.

Börje, 86 år, får ständigt träffa ny personal i hemtjänsten och säger: ”De vet inte vem jag är.” Han träffar för många olika personal varje dag, och det känns otryggt. Jag förstår honom, för det är inte så relationer kan byggas. Det måste kännas tryggt i de mest intima delarna som ombyte av inkontinensskydd eller en duschning innebär.

En undersköterska har fått nog och väljer att lämna yrket hon egentligen älskar. Hon säger i en intervju att Agda behöver prata, men de har bara tio minuter på sig. Ibland är Agda ledsen, och det hon behöver mest är att få sitta och prata en stund, för hon är så fruktansvärt ensam. Men det hinner man inte.

Det är förkrossande, herr talman, att det ser ut så här i dagens Sverige. Var är Tidöregeringens satsningar för att få personalen att hinna med och inte stressa lika mycket? Var är satsningarna som gör att våra äldre känner sig trygga med den äldreomsorg de behöver?

Avskaffa minutstyrningen! Inför arbetstidsförkortning så att man orkar arbeta heltid! Förbättra arbetsvillkoren! Ge mer statliga resurser till kommunerna så att de inte tvingas skära ned i äldreomsorgen! Det har minst 130 kommuner nu gjort.

Vi lade fram ett färdigt förslag om en kriskommission i äldreomsorgen för socialutskottet att rikta till regeringen, något som hela oppositionen ställde sig bakom. Men det blev inget tillkännagivande då äldreminister Anna Tenje hänvisade till Tidöregeringens enorma satsning på språkkrav. Hur löser språkkrav dessa problem?

Socialstyrelsen konstaterar att äldreomsorgens kvalitet inte varit sämre på tio år. På flera håll är äldreomsorgen i dag värre än före pandemin. Det är ett resultat av nedskärningar och marknadsexperiment i omsorgen som regeringen och Sverigedemokraterna absolut är ansvariga för.

De 46 rikaste i Sverige har fått skattesänkningar av regeringen och Sverigedemokraterna. Samtidigt blöder minst 130 kommuner i Sverige pengar, så äldres toalettbesök minuträknas. Äldre får träffa över 20 medarbetare på två veckor. Äldre får vänta i över tre månader för att få plats på särskilt boende. Man sparar in på god och näringsrik mat för äldre. Och undersköterskor är mest sjukskrivna av alla på grund av en urusel arbetsmiljö, men de har inte råd att bli sjuka.

Regeringen och Sverigedemokraterna tillåter också våra skattepengar att försvinna till vinster som blir vd:ars löner och aktieägares utdelningar i stället för att stanna i äldreomsorgens verksamheter.

Jag kan nämna en vd som exempel. Mark Jensen är vd för Ambea, ett av Sveriges största vård- och omsorgsbolag. Han tjänar 550 000 kronor varje månad. Vi snackar om över en halv miljon kronor. Det är lika mycket som hans 22 vårdbiträdens löner tillsammans.

Vi vet samtidigt att löner och pensioner är sämre och personalen färre inom just vinstjagande vård och omsorg. Det här är ett resultat av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna från personalens löner och från de äldres rätt till plats på särskilda boenden och i stället blir till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare.

Dessutom kommer dessa företag och bolag undan med fusk och vanvård och tillåts fortsätta etablera sig runt om i landet. Och med regeringens och Sverigedemokraternas regler utvisas därtill duktiga undersköterskor och vårdbiträden på löpande band mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris.

Jag tror, herr talman, att svenska folket förväntade sig fler och andra satsningar från regeringen och Sverigedemokraterna än bara språkkrav. Det lät väldigt annorlunda från dessa högerpartier före valet.

Slutligen, herr talman, kräver Vänsterpartiet att en kriskommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen från resursfördelning till arbetsvillkor, arbetsmiljön och vinstjakten. Det ska inte längre gå att blunda för den kris som Tidöregeringen har fördjupat.

Vi är också väldigt glada och stolta över att hela oppositionen ställde sig bakom förslaget om en kriskommission. Även fackförbundet Kommunal och organisationerna PRO och SPF Seniorerna kräver en kriskommission.

När vi byter ut den här regeringen står Vänsterpartiet redo att ta ansvar för att bygga upp äldreomsorgen igen – för personalen, för de äldre och för ett samhälle som håller ihop. Jag yrkar bifall till reservation 1.

I detta anförande instämde Nils Seye Larsen (MP).

Anf. 7 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! I dag debatterar vi som sagt skärpta språkkrav inom äldreomsorgen.

Låt mig börja med det självklara att språket är avgörande för äldreomsorgen. Äldre behöver kunna göra sig förstådda, kunna uttrycka sina behov och få rätt vård och omsorg. Det handlar om trygghet, värdighet och säkerhet. För personalens del handlar det naturligtvis om att kunna utföra sitt arbete med kvalitet och på en säker nivå. Vi socialdemokrater ställer oss därför bakom förslaget om skärpta språkkrav inom äldreomsorgen, men vi har också ett särskilt yttrande.

Herr talman! Det räcker inte att konstatera språk är viktigt. I det här fallet handlar det om hur den här reformen utformas och vilka konsekvenser den får. Vi socialdemokrater menar att det hade varit önskvärt med tydligare krav som omfattar samtliga personalgrupper inom äldreomsorgen, för kvaliteten i omsorgen avgörs inte av en enskild yrkesroll utan av helheten.

Herr talman! Det finns också större systemproblem som måste lyftas fram. När äldreomsorgen är underfinansierad pressas verksamheten. Kollegan från Vänsterpartiet beskrev på ett föredömligt sätt i sitt anförande vilka utmaningar svensk äldreomsorg står inför. Det blir lite märkligt, tycker jag, när Kristdemokraternas ledamot i sitt anförande slår sig för bröstet och säger att de satsar på äldreomsorgen. Under hela mandatperioden har ju Tidöpartierna inte alls prioriterat äldreomsorgen. De har kommit med någon enstaka reform. De flesta reformerna var det den S-ledda regeringen som initierade.

Grundproblemet i svensk äldreomsorg är att den är underfinansierad. Det har medfört att man har sparat under flera år, framför allt på personalen. Man har gjort schemat sämre och bemanningen lägre, och stressen ökar. Naturligtvis har det fått konsekvenser, bland annat i form av att statusen när det gäller att jobba inom äldreomsorgen har sjunkit. Språkkrav är en oerhört viktig del, men grundproblemet verkar Tidöpartierna sakna insikt i.

Äldreomsorgen måste prioriteras ekonomiskt – speciellt som vi har 290 kommuner i Sverige varav cirka 130 har en driftbudget som inte går ihop. Då blir det att man sparar pengar på bland annat bemanning eftersom personalkostnaderna är den största utgiften – samtidigt som personalen är en av kommunens största tillgångar, vilket jag vill understryka.

Herr talman! Det vore intressant att höra konkreta löften från regeringen och Sverigedemokraterna om att satsa rejäla pengar på det här området. Det som har hänt nu är ju att den här gruppen – speciellt vårdnära och omsorgsnära personal, i huvudsak vårdbiträden och undersköterskor – har en sjukskrivningsgrad som ofta är högre än i många andra arbetsgrupper. De upplever att de inte kan påverka sina jobb och att de har dåliga scheman med minutstyrning och stress. Det är i grunden en finansieringsfråga.

Sedan måste man naturligtvis jobba med att utveckla arbetsmiljön. Det handlar om ledarskap, innehåll och påverkansmöjligheter. Vi socialdemokrater har sett detta tydligt, och även avsatt pengar. Nu är det dags att prioritera upp äldreomsorgen när det gäller ekonomin.

Problemen gör det naturligtvis svårare att rekrytera personal. Om det ska krävas godkända kunskaper i svenska – vilket är adekvat – kommer det att pressa kommunerna ytterligare när det gäller att hitta arbetskraft. Därför är det oerhört viktigt att parallellt med den här reformen – helst skulle man ha gjort det tidigare – ge mer pengar till den här sektorn.

Det är klart att vi alla vill se en äldreomsorg där personalen kan jobba med kvalitet och värdighet, där arbetsvillkoren är goda, där byråkratin är rimlig och där yrket har den status det förtjänar. Naturligtvis är språkkraven en del av detta, men det kan aldrig ersätta rätt bemanning, rätt kompetens och goda arbetsvillkor.

Herr talman! I grunden handlar det här om något större, nämligen att äldreomsorgen behöver reformeras och stärkas. Därför har vi socialdemokrater sedan mandatperiodens början föreslagit betydligt större resurser till välfärdssektorn. Åren 2023 och 2024 hade vi till exempel dubbelt så höga anslag till välfärden jämfört med Tidöpartierna.

Vi har även i årets statsbudget en särskild satsning på 2 miljarder, som ska ses som ett första steg och där vi har tagit i hand med bland annat fackförbundet Kommunal om att prioritera upp äldreomsorgen. Dessa 2 miljarder är bland annat för att höja och stärka bemanningen. Det räcker inte, men det är ett första steg. Vi har ambitionen att se till att den här underfinansierande sektorn får mer. Det är klart att om personaltätheten ökar, arbetet så småningom får högre status och kompetensen förbättras ökar kvaliteten inom äldreomsorgen, vilket kommer våra äldre till del. Det är det viktigaste. Våra äldre, som har slitit ett helt liv, förtjänar vård och omsorg i världsklass.

(Applåder)

I detta anförande instämde Dzenan Cisija (S).

Nils Seye Larsen (MP)

Anf. 8 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! Jag vill börja med att vända mig till alla dem jag lärt känna som har kommit till Sverige och som nu jobbar inom äldreomsorgen. Mohammad, Endalkachew, Sarah, Silan, Daniel och Yohannes är bara några av alla tusentals utlandsfödda som med hjärta och engagemang, kunskap och erfarenhet gör ett fantastiskt arbete och brinner för att ta hand om våra äldre. Tack för att ni finns! Tack för ert ovärderliga arbete! Ni förtjänar vår fulla respekt och uppskattning. Är det något vi borde fokusera på här i riksdagen är det att ge er bättre förutsättningar att utföra ert arbete. Det handlar om bättre arbetsvillkor, god och hållbar arbetsmiljö, fler medarbetare, mindre stress, tid för återhämtning och satsningar på regelbunden kompetensutveckling och fortbildning.

Herr talman! Våra äldre förtjänar en ålderdom med värdighet. De har levt sina liv för att forma en bättre framtid för oss alla. Äldreomsorgen ska ge trygghet, värdighet och omsorg när människor behöver det som mest. Då måste också kommunikationen fungera. Den som får omsorg ska kunna förstå och bli förstådd. Anhöriga ska kunna känna trygghet. Personal ska kunna samarbeta, dokumentera rätt och agera i pressade situationer.

Språket är viktigt; det är Miljöpartiet helt överens med regeringen om. Men, herr talman, det avgörande är inte att införa ett krav. Det avgörande är hur man gör det. Gör man fel riskerar man att förvärra de problem som redan finns. Det har vi inte råd med.

Äldreomsorgen har i dag stora problem med kompetensförsörjningen. Det är svårt att rekrytera, svårt att behålla personal och ofta för lite tid till introduktion och utveckling. Då måste varje ny reform både höja kvaliteten och fungera i verkligheten.

Det finns delar i propositionen som är bra. Regeringen föreslår inte ett språkkrav vid anställning utan lägger ansvaret på arbetsgivaren, och det är bra. Men det räcker inte, för utan rätt stöd och resurser blir det i praktiken ändå ett hinder. Då kommer kraven att flyttas bakåt. Då börjar språkkraven användas redan vid rekrytering. Det ser vi redan i dag. Människor sorteras bort innan de ens fått chansen, trots att rekryteringsbehoven kvarstår, och äldreomsorgen tappar personer som hade kunnat bli bra och värdefulla medarbetare.

Ett språkkrav utan en ordentlig finansiering för språkutveckling med kvalitet, som utgår ifrån verksamheternas behov, är inte en väl genomförd reform. Det duger inte att säga till kommuner och verksamheter att de ska lösa det här utan en rimlig och långsiktigt hållbar finansiering. Miljöpartiet menar därför att ett språkkrav förutsätter ett långsiktigt statligt åtagande för kompetensförsörjning och språkutveckling och att det finns tillräckliga resurser för språkutvecklande insatser inom äldreomsorgen. Därför yrkar jag bifall till reservation 2.

Herr talman! Det andra jag vill belysa är att språket är viktigt men inte den enda kvalitetsfrågan i äldreomsorgen, långt därifrån. Problemen med kommunikation hänger ihop med hur verksamheten ser ut – med bemanning, kontinuitet, arbetsmiljö och fortbildningsmöjligheter.

Äldreomsorgen är i dag hårt pressad, underfinansierad och underbemannad. Det finns många kvalitetsbrister som behöver åtgärdas. Vi måste få bukt med den ständiga minutjakten inom hemtjänsten och på våra äldreboenden. Vi behöver satsa på personalen och göra yrken inom äldreomsorgen mer attraktiva så att fler söker sig dit.

Ja, språket är en viktig del – men långt ifrån det enda som behövs för att förbättra kvaliteten inom äldreomsorgen.

Herr talman! Vi vill också lyfta frågan om nivån. Den nivå som diskuteras i förslaget, B2, är relativt hög. Flera remissinstanser har varnat för att den kan vara svår att nå i praktiken. Detta riskerar att slå direkt mot bemanningen, och vi vill därför se en uppföljning av vilka konsekvenser lagen har fått, efter att den trätt i kraft.

Vi menar också att det är fel att det är regeringen som själv sätter språknivån. Detta är inte en fråga om att signalera handlingskraft utan en fråga om att få rätt nivå i praktiken för alla olika vårdyrken inom äldreomsorgen. Därför bör en expertmyndighet, till exempel Socialstyrelsen, ansvara för detta.

Avslutningsvis: Miljöpartiet säger inte nej till att stärka språket i äldreomsorgen. Men vi säger nej till att göra det på ett sätt som inte fungerar utan riskerar att drabba äldreomsorgen runt om i landet. Vi måste ta ett statligt ansvar för språkutvecklingen, se till att andra kvalitetsfrågor inte trängs undan, följa upp konsekvenserna och låta expertmyndigheter sätta nivåerna.

Äldreomsorgen behöver inte symbolpolitik, utan den behöver reformer som fungerar i verkligheten – satsningar, mer personal och en bättre arbetsmiljö.

Anf. 9 Jessica Stegrud (SD)

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande 26 Ett språkkrav inom äldreomsorgen. Jag vill inleda med att säga att vi sverigedemokrater ställer oss bakom utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Vissa ämnen berör en extra mycket, och det här ämnet är ett sådant. För tio år sedan fann jag min egen mamma gråtande och förtvivlad i sitt sovrum. Hon var svårt sjuk i alzheimer. Några meter från henne stod en kvinna som pratade mycket bristfällig svenska. Min mamma förstod ingenting, men jag lyckades efter en stund klura ut att kvinnan, som var från hemtjänsten, ville att min mamma skulle duscha. Min mamma förstod som sagt var ingenting. ”Vill inte, vill inte”, snyftade hon samtidigt som hon skylde ansiktet med sina händer. Situationen var hjärtskärande och helt orimlig, för dem båda.

Året var 2016, och jag skrev efter denna händelse och ytterligare ett par incidenter en debattartikel där jag varnade för en mycket oroväckande utveckling. Jag varnade för att äldreomsorgen i kölvattnet av den stora flyktingvågen skulle komma att göras om till ett integrationsverktyg. Där fanns ju så många enkla jobb, sades det, och dessutom behövdes det fler händer i omsorgen.

Men är det verkligen ett så enkelt jobb att ta hand om en dement person, tolka förändringar i hälsotillstånd och bemöta människor i livets slutskede om man inte kan språket och de kulturella koderna eller kanske har tvingats in i omsorgen via ett arbetsmarknadsprogram?

Det var retoriska frågor, herr talman. Jag undrade helt enkelt om min mamma verkligen var ett enkelt jobb? Svaret var naturligtvis nej. Sedan detta hände har min mamma gått bort och jag själv blivit politiker, med ett lite extra stort engagemang i just denna fråga.

Detta var alltså tio år sedan, men vad har hänt sedan dess? Jag kan illustrera utvecklingen med ytterligare en anekdot. Jag var för ett tag sedan i Västerås och talade. Där kom en ung kille fram till mig och sa: ”Jessica, jag är orolig för min farfar.” ”Jaså, vadå då?” ”Jo, min farfar bor på ett särskilt boende, och han har blivit bestulen två gånger. Och han förstår inte personalen, för de pratar inte svenska. Han känner sig otrygg och vill flytta hem igen men klarar inte av att bo själv. Och Jessica, jag är också rädd för den dag mina föräldrar blir gamla och kommer att behöva äldreomsorg. Jag kommer nog att ta hand om dem själv.”

Herr talman! Jag fick ont i magen. Pojken var bara 16 år. Jag tänker att hans huvud borde ha varit fyllt med skola, tjejer och kanske fritidsintressen. Han borde inte behöva oroa sig för vare sig sin farfar eller sina unga föräldrar. Han undrade förstås vad vi gör åt de behövande äldres situation.

Dessa vittnesmål från verkligheten säger väldigt mycket om var svensk äldreomsorg befinner sig i dag. Äldre och deras anhöriga känner en stor otrygghet, inte minst på grund av språkbrister. Det handlar om livskvalitet och upplevd otrygghet men också om ren patientsäkerhet. Det handlar om att kunna ge rätt mediciner, läsa och skriva journaler och kommunicera med vårdpersonal. Det kan till och med handla om liv eller död.

Det finns i dag omkring 210 000 anställda i äldreomsorgen. Den är ett av våra största och viktigaste välfärdsområden. Samtidigt vet vi att språket brister. Utredningar visar att 97 procent av kommunerna har personal som saknar tillräckliga svenskkunskaper. Sju av tio anhöriga upplever att personalen inte förstår vad de säger. Och nästan nio av tio sjuksköterskor ser patientsäkerhetsrisker kopplade till språket.

Men, herr talman, äldreomsorgen präglas numera också av ett annat, nytillkommet fenomen, nämligen att allt fler äldre, försvarslösa kvinnor utsätts för sexuella trakasserier och till och med våldtas. Det är en ökande trend med ett befarat stort mörkertal.

Vi pratar inte, herr talman, om detaljer i marginalen utan om systemfel – systemfel som kommer sig av en ansvarslös immigrationspolitik och en ytterst ogenomtänkt, ofta kravlös, integrationspolitik. Äldreomsorgen har, som jag nämnde tidigare, i allt större utsträckning använts som integrationsverktyg eller som arbetsmarknadsåtgärd och budgetregulator.

Detta påverkar inte bara de äldre och deras anhöriga utan även personalen, som alla talar så gott om. I en arbetsgrupp där språknivån varierar kraftigt uppstår en obalans. Vissa får ta ett större ansvar än andra, inte för att det står i arbetsbeskrivningen utan för att det krävs för att verksamheten över huvud taget ska fungera. Det är de som får ta hand om kontakten med anhöriga, hantera dokumentation, tolka instruktioner och säkerställa att allt blir rätt. Detta sker ofta informellt, i det tysta, men konsekvenserna är tydliga: Arbetsbelastningen ökar, stressen tilltar och risken för sjukskrivningar stiger.

Herr talman! Är detta värdigt ett välfärdsland? Nej, självklart inte. Det som avgör värdet på en välfärdsnation är hur den behandlar sina mest utsatta – barn, sjuka och gamla.

Så vad hände egentligen? Hur hamnade vi här? För att citera ett par före detta statsministrar – ingen nämnd, ingen glömd – skulle Sverige ju vara en moralisk eller humanitär stormakt. Men hur moraliskt eller humanitärt är det att utsätta äldre svenska, ofta försvarslösa människor för denna otrygghet? Inte alls. Det är snarare en skam – och en stor felprioritering.

Så för att citera den unge pojken i Västerås: Vad gör vi då? Jo, den 1 juli i år träder den här reformen äntligen i kraft – något vi sverigedemokrater kämpat hårt för. Språkkrav i äldreomsorgen blir äntligen verklighet. Det kommer att ta tid, men målet är såklart att alla som arbetar inom svensk äldreomsorg ska ha rätt kvalifikationer. Där är en viktig del just tillräckliga svenskkunskaper.

För att öka tryggheten ytterligare har vi redan gjort det lagligt att begära ut utdrag ur brotts- och belastningsregister för dem som anställs. Nästa steg blir att göra detta obligatoriskt vid alla anställningar. Kriminella ska helt enkelt inte jobba inom äldreomsorgen.

För att minska risken för övergrepp vill vi att det ska bli valfritt att välja kön på den personal som ska hjälpa till med intimhygien – och då menar vi biologiskt kön och inget annat.

Herr talman! Man ska inte behöva bäva för sin ålderdom. Sverige ska vara ett land där man ser fram emot den. Det är därför vi tillsammans med regeringen – förutom språkkrav – satsar på äldre via Äldreomsorgslyftet, införande av fast äldrekontakt och möjlighet för kommuner att anställa egna läkare. Det är såklart också därför vi precis har sjösatt århundradets tandreform, den så kallade tiotandvården.

Herr talman! Äldreomsorgen ska präglas av värdighet och trygghet. Då måste vi vara beredda att ställa krav. I slutändan är det här en mycket konkret fråga. Det handlar om att som äldre kunna säga att det gör ont och bli förstådd. Det handlar om att kunna ställa en fråga och få ett svar. Det handlar om att känna sig trygg i sitt eget hem eller på sitt boende. Det är inte för mycket begärt. Det är något av det allra mest grundläggande man måste uppfylla om man vill kunna kalla sig välfärdsnation.

Anf. 10 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Jessica Stegrud för tydligheten om Sverigedemokraternas politik.

Svensk äldreomsorg är i dag helt beroende av invandrad arbetskraft. Våra vårdbiträden består till 53 procent av invandrad arbetskraft. Våra undersköterskor består till 37 procent av invandrad arbetskraft. Bara de senaste tio åren, med start i flyktingströmmen från kriget i Syrien, har vi anställt 33 000 personer inom vård och omsorg på undersköterske- eller vårdbiträdenivå inom kommuner och regioner. Vi har väldigt många invandrade människor och personer med utländsk bakgrund som söker sig till välfärden för att de är intresserade av vård- och omsorgsyrkena. Utan alla dessa personer, som jobbar i svensk vård och omsorg eller söker sig till de här utbildningarna, skulle svensk äldreomsorg kollapsa.

Vi har kunnat se hur Sverigedemokraterna på kommunal nivå har försökt att stigmatisera vår invandrade personal genom att ställa krav på att inte bära slöja i äldreomsorgen eller genom att införa krav på språktest för att man över huvud taget ska kunna få en anställning – i värsta fall kan det till och med handla om att bli av med anställningen.

Nu har ett förslag om ett språkkrav inom äldreomsorgen lagts på riksdagens bord. Det är ett väl avvägt förslag; det är viktigt att kunna göra sig förstådd och kunna förstå. Men detta är ju inte riktigt det förslag som Sverigedemokraterna har drivit. Sverigedemokraterna har också sagt att de vill ta ytterligare ett steg efter det här. Vilket steg är det Sverigedemokraterna vill ta?

Anf. 11 Jessica Stegrud (SD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag hör aldrig någonsin er i Centerpartiet prata om svenskar. Det är ganska fascinerande. Ni står aldrig här i Sveriges riksdag och pratar om svenskar. När man lyssnar på er får man en väldigt tydlig bild av er vision av Sverige. Jag skulle beskriva det som att den innehåller taxichaufförer från Pakistan, ingenjörer från Indien, bärplockare från Thailand, undersköterskor från Filippinerna och vårdbiträden från Afghanistan. Det verkar vara det viktigaste. Har man satt sin fot i Sverige ska man bli kvar.

Jag vill dock påpeka att det är många duktiga personer som har invandrarbakgrund eller har kommit direkt som arbetskraftsinvandrare som jobbar inom vården.

Man får heller inte glömma att en stor del av invandringen har bidragit med ett ökat vårdbehov. Vi hade fungerande verksamheter före den stora massinvandringen. Att Sverige totalt skulle kollapsa om vi plötsligt upphörde med massinvandring faller ju på sin egen orimlighet. Vad vi gör nu är att städa upp efter centerpartistisk ansvarslös invandringspolitik och fullständigt kravlös integrationspolitik.

Det är fascinerande att höra att ni faktiskt vill dra ned resurserna inom just det här området. Dessutom ska ni regera med Vänsterpartiet, som vill öka dem. Jag vet inte riktigt hur ni ska få ihop det. Det kan ledamoten få svara på sedan.

När det handlar om arbetsmiljön är vi inne i en ond spiral. Det finns i dag många utbildade som väljer att lämna äldreomsorgen för att det blir för hård belastning när de hela tiden måste täcka upp för kollegor som inte håller tillräcklig nivå när det gäller till exempel språket. Det blir en enorm belastning för dem som har rätt kvalifikationer och kan språket. Detta är ett stort problem.

Anf. 12 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Ledamotens företrädare som socialpolitisk talesperson var Linda Lindberg. Hon sa 2023 inför arbetet med att införa en lagstiftning om språkkrav i äldreomsorgen att målet var att kunna säga upp personal som inte klarar språkkravet och förhindra att personer som inte klarar det blir anställda. Nu ser ju förslaget inte ut på det viset, tack och lov. Skulle vi börja säga upp all invandrad personal skulle äldreomsorgen kollapsa, Jessica Stegrud. Men jag förstår – utifrån Sverigedemokraternas vision – att det egentligen inte spelar någon roll för er hur svensk äldreomsorg klarar sig och hur det går för våra seniorer med behov av hemtjänst eller särskilt boende. Det är inte det viktiga. Det viktiga för Sverigedemokraterna är etniciteten på dem som jobbar där.

Ledamoten säger att vi i Centerpartiet inte pratar om svenskar. Jo, det gör vi. De människor som kommer till det här landet, betalar skatt, bidrar till välfärden och vill bli integrerade i samhället, vilket oerhört många av dem som jobbar inom äldreomsorgen i dag vill bli och blir, ser vi som svenskar. Vi ser också att Sverige har behov av dem. För oss är det inte nedvärderande att säga att någon kommer från Afghanistan, Syrien eller Indien, men ledamoten uttrycker sig på ett raljant och nedvärderande sätt om dessa personer. Vi ser i stället att vi behöver alla.

Dessutom kom Socialstyrelsen häromdagen med en rapport som sa att vi behöver 50 000 nya medarbetare i svensk äldreomsorg de kommande åren. Varifrån ska de medarbetarna komma med Sverigedemokraternas exkluderingspolitik, där man säger att det är vissa medarbetare som man inte vill ha i svensk äldreomsorg?

Anf. 13 Jessica Stegrud (SD)

Herr talman! Ledamoten har faktiskt inte förstått vår politik över huvud taget. Det Linda Lindberg sa tyckte jag var väldigt klokt. Målsättningen måste väl ändå vara att man ska kunna svenska språket om man arbetar i Sverige? Det är väl en alldeles utmärkt målsättning att vi bara ska kunna anställa personer som kan svenska språket? Det har väl ingenting med etnicitet att göra? Jag känner jättemånga med invandrarbakgrund som pratar en alldeles utmärkt svenska. Här får jag snarare en känsla av de låga förväntningarnas rasism.

Nej, det är inte nedlåtande att tala om vårdbiträden från Afghanistan, men de ska klara kraven. Och det är för de äldres skull som man ska klara kraven, inte för min skull. Det är de äldre som behöver det här.

Det ledamoten säger är alldeles omvänt. Jag vet knappt vad jag ska svara.

Återigen: Arbetsmiljön blir enormt påfrestande för dem som är kvalificerade, oavsett etnisk bakgrund. Har du rätt kvalifikationer? Kan du språket? Är du duktig på ditt jobb? Då får du i dag dra ett enormt lass. Många orkar inte gå vidare. Då kan inte lösningen vara ännu mer arbetskraftsinvandring.

Centerpartiet vill dessutom inte ha ett lönegolv utan lönedumpning och privat verksamhet. Det är Centerpartiets lösningar på det här, herr talman.

Hur ska vi kunna ha ett land som håller ihop om det inte ens finns krav på att vi ska prata samma språk? Centerpartiet vill inte ha ett Sverige med svenskt språk i grunden. Det är som jag nämnde i min förra replik: Man vill ha människor från jordens alla hörn. Ingen pratar svenska. Det verkar vara det centerpartistiska konceptet. Och vem får lida av det i slutändan? Jo, naturligtvis äldre som behöver hjälp i en svår tid i livet. Det är helt oförsvarbart.

Anf. 14 Nadja Awad (V)

Herr talman! Jag tänker att vi kan köra lite av en pedagogisk genomgång av hur det ser ut i svensk äldreomsorg. Jag tänker att jag ställer några frågor till ledamoten, och hon kanske kan hjälpa mig att svara på de frågorna för att sakupplysa dem som lyssnar på oss om hur det ser ut i äldreomsorgen och hur läget ser ut vad gäller politiska prioriteringar av den här regeringen. Jag tänker att ledamoten kanske kan anteckna längs vägen.

Mina första frågor är: Hur hög lön har Jessica Stegrud? Hur många gånger har hennes lön och Jimmie Åkessons lön höjts? Hur mycket har Jessica Stegrud fått i skattesänkning?

Hur mycket har de som tjänar över 66 000 kronor varje månad fått i skattesänkningar av den här regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna?

Nu ställer jag en massa frågor här, så jag ger också tid till ledamoten att skriva upp dem för att kunna svara på dem sedan.

Hur många kommuner i landet har skurit ned i äldreomsorgen? Hur många medarbetare träffar en äldre inom ramen av två veckor? Hur många kommuner tvingas skära ned på de äldres mat? Hur lång tid får en duschning eller ett toalettbesök ta, enligt minutstyrningen?

Hur ofta sjukskrivs en undersköterska? Är det mer än någon annan yrkesgrupp? Vad är medellönen för Sveriges vårdbiträden? Hur många nya behöver vi anställa i välfärden till 2030? Hur många fler timmar jobbar välfärdens personal i jämförelse med något annat nordiskt land?

Hur mycket tjänar vd:ar för Sveriges vård- och omsorgsbolag varje månad?

Hur många arbetsplatser inom hemtjänsten granskar Arbetsmiljöverket på grund av sjukfrånvaro, arbetsplatsolyckor och urusel arbetsmiljö?

Hur länge måste äldre vänta för att få en plats på särskilt boende? Olagligt länge?

Och hur många duktiga undersköterskor och vårdbiträden har utvisats på grund av låga löner?

Anf. 15 Jessica Stegrud (SD)

Herr talman! Jag vill påminna ledamoten om att det här är Sveriges riksdag och inte Vänsterpartiets ungdomsförbund. Jag betackar mig för den nedlåtande tonen i den här debatten. Lite skärpning där, om jag får be.

Jag kan svara på en av frågorna, den om hur mycket jag tjänar och hur mycket jag har fått i skattesänkning. Det är exakt lika mycket som du, Nadja Awad. Exakt lika mycket som du.

Det stämmer att Magdalena Andersson har fått en skattesänkning, men de som framför allt har fått skattesänkningar under vår tid är helt vanliga människor. Vi kan titta på exempelfamiljen, en sjuksyster och en polis. De har numera 5 000 kronor mer i månaden att röra sig med. Det lönar sig att arbeta och inte gå på bidrag när vi är med och styr, helt enkelt.

Sedan är det här kommunernas ansvar. Nu pratar vi om språkkrav i äldreomsorgen. Äldreomsorgen är i första hand kommunernas ansvar. Det är vänsterstyren i de allra flesta kommuner. Det säger väl en del.

Vad gäller det här med prioriteringar kan vi ta Malmö stad, en av de största kommunerna i landet, där ni är med och styr. Har jag fel nu, herr talman? Okej. Ni brukar vara med. Men det är en typisk vänsterkommun. Man får 7 miljarder om året i kommunutjämningsbidrag. Samtidigt lägger kommunen en halv miljon på ljudidentitet, på att spela in ljud på bibliotek, och en halv miljon kronor på en musikvideo som handlar om trädens ljud. 2 miljoner har gått till importerad granit, som blev liggande i flera år, och 100 miljoner kronor läggs på kommunikatörer.

Det här är inte en fråga om brist på resurser. Det är en fråga om felprioriteringar. Det handlar helt enkelt om att ha koll på de pengar man faktiskt har.

Anf. 16 Nadja Awad (V)

Herr talman! Att ledamoten valde att bara svara på en av mina frågor om hur äldreomsorgen ser ut runt om i landet och vilka politiska prioriteringar som den här regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna har gjort visar på att man inte vill ta ansvar för hur det ser ut i äldreomsorgen. Men man är högst ansvarig för det.

Jag förstår att man inte vill ta det ansvaret. Då blir det ju lite svårt för Sverigedemokraterna inför valet nu i år, 2026, med tanke på vad era väljare förväntar sig. När Åkesson inför valet 2022 sa att man ville göra Sverige för alla äldre förväntade de sig att det skulle bli en helt annan äldreomsorg och en mycket bättre välfärd för dem. Men det blev ju till och med sämre.

Sverigedemokraterna, det största partiet i Tidöregeringens underlag, har gjort att äldreomsorgens kvalitet är den sämsta på tio år. Och så ska man försöka skylla allt på invandrare och muslimer. Jag kan förstå att Sverigedemokraterna tycker att det är den enklaste utvägen. Det är enklare att använda rasistisk och klassföraktande retorik än att med riktiga pengar, kronor och ören, prioritera äldreomsorgen. Det skulle ju innebära att Jessica Stegrud och Jimmie Åkesson och andra inte får sina skattesänkningar eller lönehöjningar.

Det har vi i Vänsterpartiet aviserat att vi inte vill ha. Vi vill inte ha skattesänkningar för oss politiker. Vi vill inte ha lönehöjningar för oss politiker. Vi vill att pengarna ska gå till vanligt folk, till arbetare, till dem som är en del av socialförsäkringssystemet, och vi vill satsa på äldreomsorgen, vården och skolan. Det är våra prioriteringar.

Vilket ansvar vill sverigedemokraten Jessica Stegrud ta i det hela?

Anf. 17 Jessica Stegrud (SD)

Herr talman! De här enorma problemen som vi ser inom äldreomsorgen är ju väldigt starkt förknippade med språkförbistring.

Jag har inte nämnt ordet muslim eller ordet invandrare, så det måste vara ledamotens egna fördomar som lyser igenom här. Jag tycker att man kan ställa krav på alla som jobbar inom äldreomsorgen, oavsett bakgrund. Men jag förstår att ledamoten tycker att man inte kan göra det på dem som har en annan etnisk bakgrund. Jag tycker att det är de låga förväntningarnas rasism, och det hjälper inte heller den som behöver omsorg.

Jag får återigen höra att vi sverigedemokrater inte tar ansvar. Jag kan då återigen bara påpeka att det är kommunerna som styr över äldreomsorgen.

Det sker massor av viktiga saker, som kommunutjämningsbidrag och Äldreomsorgslyftet. Och, som jag nämnde i mitt anförande, vi genomför århundradets tandvårdsreform. Alla från 67 års ålder har numera råd att gå till tandläkaren. Det var inget som ni någonsin förmådde få igenom. Bara en sådan sak! Det är en otrolig livskvalitetshöjning för alla dessa som nu har råd att gå till tandläkaren.

Vi håller också på och städar upp efter den totalt oansvariga invandringspolitiken, som ni har varit med och drivit på. Era lösningar är alltid mer invandring – inga krav, bara mer invandring. Det ska lösa allting. Det är helt hutlöst. Vi håller på och städar upp för fullt.

Ja, vad ska jag säga? Alla de här frågorna, alltså, det är ju löjligt. Jag blir faktiskt stum, herr talman. Jag tror att jag slutar där.

Anf. 18 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! När jag begärde ordet hade jag tänkt be Sverigedemokraternas representant svara på varför man inte prioriterar äldreomsorgen ekonomiskt under den här mandatperioden. Det kommer också att bli en av mina frågor.

Men – ledamoten får ursäkta mig – jag blev lite häpen över ledamotens anförande. Jag har sysslat med politik i många år, och jag ser ett mönster och en tydlig trend där populismen flödar, där generaliseringar tar över språket och där fakta är mindre viktigt. Man kan ha olika åsikter och värderingar, absolut. Men, Jessica Stegrud, jag tycker ändå att det är viktigt att vi pratar om samma sanning och sedan har olika idéer.

Förlåt mig nu, ledamoten, om jag har missuppfattat ditt inlägg! Men att påstå att svensk äldreomsorg och sjukvård inte hade utmaningar före flyktingkrisen 2014–2015 och att allt beror på ”den ansvarslösa invandringen” tycker jag är märkligt. Men, herr talman, jag kanske har missuppfattat anförandet.

Språkkrav är en viktig reform, och vi socialdemokrater står bakom den. Det är klart att man för både säkerhet, kvalitet och omsorg måste kunna göra sig förstådd. Vi ser det dock bara som en liten del i ett helt paket. Att statusen i yrket sjunker är en anledning till att språket blir sämre, och det har ju bland annat med underfinansiering att göra.

Min fråga till ledamoten är: Varför har inte Sverigedemokraterna prioriterat svensk äldreomsorg ekonomiskt de här fyra åren?

I detta anförande instämde Dzenan Cisija (S).

Anf. 19 Jessica Stegrud (SD)

Herr talman! Ledamoten har missförstått mitt resonemang. Jag menade inte att krisen tillkom efter 2015, utan tvärtom har den oansvariga migrationspolitik som framför allt Socialdemokraterna har varit med och fört pågått i årtionden. Att öka en befolkning med ungefär två miljoner på några årtionden sätter ju enorm press på offentlig sektor, inklusive äldreomsorgen.

Det jag sa var att vi innan massmigrationens era började klarade av att förse offentlig sektor med de resurser och de kompetenser som vi behövde då. Det är det jag säger. Man får komma ihåg att det inte bara är så att det jobbar en massa med invandrarbakgrund inom äldreomsorgen och andra omsorgsområden, utan man kräver också mer. Man har helt enkelt ett högre vårdbehov, och det gör sitt till – och i det här landet behandlar vi alla lika. Alla har rätt till lika vård och omsorg, helt enkelt.

Nu minns jag inte vad mer ledamoten frågade efter, herr talman. Det kanske inte var något. Jag lämnar över ordet och svarar i min slutreplik, om det kommer någon fråga.

Anf. 20 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! Jag ställde egentligen bara en fråga. Det var varför Sverigedemokraterna inte har varit med och tagit ansvar för finansieringen av svensk äldreomsorg under mandatperioden när man säger sig värna om välfärden och dess grundstenar.

Det är intressant, herr talman, att flyktingkrisen skylls på Socialdemokraterna. Jag vet inte om det är en medveten strategi från ledamoten eller om det helt enkelt handlar om okunskap. Grunden till den lagstiftning vi hade lade väl alliansregeringen och Miljöpartiet tillsammans? Det är ju de partierna ni samarbetar med i dag! Som jag sa inledningsvis i mitt anförande tycker jag att det är bra att ha lite fakta när man påstår en massa saker.

När det gäller den så kallat ansvarslösa arbetskraftsinvandringspolitik som vi har tycker vi likadant, och det har vi gjort i många år. Vi socialdemokrater har sagt det ända sedan Palmes tid. Det finns till och med motioner om detta som handlar om att vi måste ha en ansvarsfull arbetskraftsinvandring och en ansvarsfull migration. Det är dock skillnad på hur vi ser på detta. För oss handlar det om att man om man har skyddsskäl verkligen har behov av att komma till landet. Det handlar också om människors lika värde.

Herr talman! Det är intressant när man hör företrädare för Tidögänget, speciellt från Sverigedemokraterna. De ger jättebra exempel på hur det ser ut i svensk äldreomsorg och talar om behov och prioriteringar – och så lägger de inte en krona extra!

Det var egentligen min fråga. Det går att i vackra ordalag beskriva saker och ting, men varför gör man ingenting i realiteten?

Anf. 21 Jessica Stegrud (SD)

Herr talman! Ja, men då tar vi det en andra gång då, för det verkar vara svårt att förstå det här.

Den här totalt ansvarslösa migrationspolitiken har pågått i årtionden, och vi pratar inte bara om arbetskraftsinvandring. Vi pratar om att vi har utökat den svenska befolkningen med mer än två miljoner på ett par årtionden. Det är en enorm belastning för det offentliga. Är det tydligt och klart? Bra!

När det gäller detta har ju Socialdemokraterna varit de absolut mest pådrivande, och nu påstår Socialdemokraterna plötsligt att man står för en stram migrationspolitik. Det har verkligen varit en svängning under galgen. Hur ska Socialdemokraterna klara det tillsammans med partier som i nästa mandatperiod vill öka invandringen? Vi får se hur det går. Det finns ett väldigt tydligt regeringsalternativ på min sida, där vi verkligen kommer att hålla invandringen till ett minimum, för mer klarar inte det svenska samhället just nu.

Ledamoten pratar om prioriteringar. Vi har verkligen prioriterat de äldre. Vi har ju genomfört århundradets tandvårdsreform, något som Socialdemokraterna inte mäktade med, herr talman. Jag får dagligen mejl och meddelanden från folk som nu äntligen har råd att gå iväg och ordna tänderna. Det är ju helt fantastiskt – snacka om att prioritera de äldre!

På tal om prioriteringar är det här i första hand ett kommunalt ansvar. Regioner och kommuner får även den här mandatperioden mycket bidrag, och våra sverigedemokratiska prioriteringar är väldigt tydliga: Vi prioriterar dem som har byggt upp det här landet och som har betalat skatt.

Med vår politik hade vi inte belastat svensk statskassa och det svenska samhället med den här massinvandringen. Nu har vi 700 000 eller 800 000 analfabeter som förmodligen aldrig kommer att bli produktiva. Det är inget tillskott till välfärden, utan det kommer att utgöra en belastning. Vi står i en otroligt svår situation nu. Vi försöker att reda upp politiken för att det ska bli någonting kvar till våra äldre framöver också.

Nils Seye Larsen (MP)

Anf. 22 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! Ledamoten har stått här ett bra tag, så jag tänker inte belasta med ännu mer tid utan gå rakt på sak med en väldigt enkel fråga. Jag hörde att ledamoten flera gånger nämnde att äldreomsorgen har varit ett integrationsprogram. Vad menar ledamoten med det?

Anf. 23 Jessica Stegrud (SD)

Herr talman! Tack, Nils Seye Larsen, för frågan! Jag menar att många kommuner har använt äldreomsorgen som ett integrationsverktyg. Man har tagit folk som står långt från arbetsmarknaden och ofta har bristfälliga kunskaper, och det har ofta varit nyanlända människor. Jag märkte själv redan under den tid då min mamma var sjuk och jag hade mina resor med både sjukvård, äldreomsorg och hemtjänst att det är det man har gjort.

Det finns också kommuner som uttryckligen har sagt att de måste snygga till arbetsmarknadssiffrorna och att de måste snygga till integrationssiffrorna och så vidare. Det man har gjort för att få in människor som av förklarliga skäl inte har kunnat ha rätt kvalifikationer i form av till exempel språkkrav är att ändå ta in dem i bland annat äldreomsorgen.

Det är de äldre som har fått betala priset. Det är det jag menar.

Nils Seye Larsen (MP)

Anf. 24 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! Jag undrar om jag förstår det rätt nu. Menar ledamoten att kommuner medvetet har valt att anställa personer med utländsk bakgrund, som kanske hade bristfällig kompetens, och att de har gjort det framför svenskar som hade kompetens och ville jobba? Är det vad ledamoten menar med integrationsprogram?

Min bild är nämligen en annan, och det är därför jag frågar. Jag har ju varit kommunpolitiker ganska länge, och vår stora utmaning i Umeå är som i väldigt många andra kommuner att vi har en åldrande befolkning, för vi blir äldre och lever längre – tack och lov! Men vi har haft brist på och saknat människor som har kunnat gå in och jobba.

Framför allt förvärrade covidpandemin situationen, för det var en väldigt tuff ansträngning för vårdens medarbetare. Då stod man många gånger i situationen att man fick välja mellan att antingen anställa en person med bristfälliga språkkunskaper men som väldigt gärna ville hjälpa till och jobba med att ta hand om våra äldre eller inte anställa någon.

Jag tänker till exempel på en assistent jag hade. Jag nämnde hans namn, Endalkachew. Han hade inte varit i Sverige särskilt länge när han började jobba. Nu är det som tur var så att jag, precis som ledamoten Nadja Awad, älskar att lära ut språk, och vi jobbade med språkkunskaperna. Den här assistenten hade en fantastisk inställning till arbete och har sedan studerat hela vägen, kan svenska superbra och har också studerat till undersköterska och specialiserat sig inom demensvård. Endalkachew jobbar nu 120 procent inom demensvården och älskar sitt jobb och bryr sig om sina äldre.

Detta är bara ett exempel. Ett annat exempel är Silan i Jörn som riskerar utvisning men som jobbar 50 procent inom hemtjänsten samtidigt som hon studerar på gymnasiet. Många av inlandskommunerna saknar verkligen medarbetare.

Därav min fråga: Vad gör vi? Vad är Sverigedemokraternas lösningar när det gäller kompetensförsörjningen?

Anf. 25 Jessica Stegrud (SD)

Herr talman! Jag håller med ledamoten; det finns naturligtvis fantastiska medarbetare som initialt kanske inte är så bra på språket men har alla andra kvaliteter som man faktiskt behöver. Jag pratade lite om det när det gällde min mamma, det vill säga att det också handlar om att ha känsla, empati och en vilja att göra ett bra jobb. De medarbetarna finns det också många av.

Därför är det bra att språkkravet är utformat som det är. Vi säger inte att du från dag ett måste kunna en ganska avancerad svenska, utan vi säger helt enkelt att du ska lära dig. Det måste ju ändå vara slutmålet. Oavsett vilka fantastiska egenskaper du kommer med måste slutmålet vara att vi alla kan tala svenska, kommunicera med varandra och göra oss förstådda – inte minst när det gäller barn och äldre, tycker jag.

Jag tror också att situationen ser väldigt olika ut beroende på kommun. På sina håll är det väldigt svårt att få tag i personal, men det har också blivit en ond spiral. En del personer har fått jobb via arbetsmarknadsåtgärder, och det har varit lönegarantier och så vidare. Då har kommunen – det handlar kanske om kommuner med lite sämre ekonomi – tjänat på att ta in den typen av arbetskraft i stället för någon som kräver lite mer.

Som jag sa: När det blir för många som inte kan språket eller kanske inte har rätt kvalifikationer i övrigt blir det ett sådant tryck på dem som faktiskt har och kan att de inte orkar vara kvar, och sedan är vi inne i den där onda spiralen. Att sänka kraven och lönen ytterligare tror jag inte är en väg framåt. Det är också därför vi nu sätter det här lönegolvet – för att det ska vara lönt att arbeta även inom de här yrkena. Lönerna måste upp, direkt och indirekt.

Vi måste helt enkelt hålla kvar den här ambitionsnivån. Jag tror att detta är det enda sättet att höja statusen och få folk att stanna kvar i yrket. Vi har 12 000 undersköterskor, eller vad det nu är, som väljer att inte jobba inom vård och omsorg av olika skäl. Arbetsmiljö och kollegor är viktigt, och språket är en av de viktigaste faktorerna.

Anf. 26 Malin Höglund (M)

Herr talman! I dag debatterar vi en viktig proposition: Ett språkkrav inom äldreomsorgen. Förslaget syftar till att stärka kvaliteten inom äldreomsorgen genom att införa ett tydligt språkkrav för personalen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Detta är en i grunden viktig fråga. Det handlar om trygghet. Våra äldre ska kunna känna sig säkra i kontakten med omsorgen. De ska förstå vad som sägs, kunna uttrycka sina behov och känna att de blir bemötta med respekt. När språket brister, då brister också tryggheten.

Vi vet att språkproblem i äldreomsorgen finns i stora delar av landet. Vi vet också att det inte bara handlar om enstaka fall utan att det är ett utbrett problem. Bristande språkkunskaper kan leda till missförstånd och felaktigt utförda insatser, och i värsta fall riskeras också patientsäkerheten.

Herr talman! Detta är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Våra äldre förtjänar en omsorg där kommunikationen fungerar, varje dag och i varje möte. Det är därför regeringens förslag är så viktigt. Genom att införa ett språkkrav i socialtjänstlagen tydliggörs att personal inom äldreomsorgen ska ha tillräckliga kunskaper i svenska. Den nivå som föreslås – B2, enligt den europeiska referensramen – innebär att man kan förstå och göra sig förstådd i såväl vardagliga som yrkesmässiga situationer.

Herr talman! Som moderat anser jag att detta är ett bra och nödvändigt steg. Vi måste våga ställa krav på välfärden. Kvalitet uppstår inte av sig själv, utan det krävs tydliga förväntningar och ansvarstagande. Men det är också viktigt att betona att detta inte är ett förslag som syftar till att stänga människor ute. Tvärtom har regeringen varit tydlig med att språkkravet inte ska vara ett absolut krav vid anställning. Det hade varit orealistiskt i en verksamhet som redan kämpar med kompetensförsörjning.

Det handlar i stället om att utveckla språkkunskaperna hos den personal som redan finns, vilket är en mer ansvarsfull väg framåt. Här spelar satsningen på svenskalyftet en avgörande roll. Genom statliga medel ges kommunerna möjlighet att arbeta aktivt med språkutvecklingen. Personal kan få utbildning på arbetstid, språkombud kan utbildas och chefer kan få bättre verktyg för att stötta sina medarbetare.

Herr talman! Detta är en klok politik. Vi kombinerar krav med stöd. Vi har förväntningar men ger också människor möjlighet att nå upp till dem, och det är precis så välfärdspolitik bör fungera. Samtidigt måste vi vara realistiska: Det finns utmaningar. Språk tar tid att lära sig, och det krävs rätt pedagogik och rätt förutsättningar. Om reformen genomförs för snabbt eller utan tillräckligt stöd riskerar vi att skapa oro i verksamheterna.

Herr talman! Det är därför avgörande att införandet sker stegvis och med noggrann uppföljning. Utredningen föreslår också just detta, det vill säga att myndigheter ska följa upp hur språkkravet fungerar i praktiken och hur det påverkar kvaliteten i äldreomsorgen. Det är bra. Politik måste inte bara beslutas; den måste också följas upp och förbättras.

Herr talman! Vi får inte heller glömma personalens perspektiv. Många som arbetar i äldreomsorgen gör ett fantastiskt arbete varje dag. Många har också utländsk bakgrund och har tagit sig in i ett av de viktigaste yrken som finns i vårt samhälle. För dem måste detta språkkrav bli en möjlighet, inte ett hot. Det måste bli en möjlighet att utvecklas, stärka sin kompetens och känna större trygghet i sitt arbete.

Om vi gör det här rätt kan vi uppnå fler, och viktiga, mål samtidigt. Vi kan stärka kvaliteten i omsorgen, förbättra arbetsmiljön för personalen och öka tryggheten för de äldre. Detta är särskilt viktigt i en tid då allt fler människor lever längre. Behovet av fungerande äldreomsorg kommer bara att öka. Därför måste vi säkerställa att systemet också håller hög kvalitet.

Herr talman! Som moderat vill jag även lyfta vikten av ansvar och tydlighet. Välfärden bygger på att vi använder våra resurser på ett effektivt sätt och på att vi har höga krav på kvalitet. Språk är en grundläggande del i detta. Det handlar inte om att vara hård, utan det handlar om att vara seriös. Detta regeringsförslag är bra för de äldre. Det stärker deras rätt till en trygg och säker omsorg. Det säkerställer att de kan göra sin röst hörd och att de kan bli förstådda i en ofta utsatt situation, vilket är vad detta i grunden handlar om.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att det här är ett steg i rätt riktning. Det är inte en enkel reform, och det kommer att krävas arbete. Men det är en nödvändig reform, och som moderat välkomnar jag förslaget. Vi står upp för kvalitet, ansvar och respekt för våra äldre.

(Applåder)

Anf. 27 Nadja Awad (V)

Herr talman! Tack, ledamoten Malin Höglund, för ett anförande som jag ändå upplevde som mer humant än de anföranden som hittills har hållits av representanter för Tidöpartierna! Det kan jag delvis tacka för.

En sak reagerade jag dock på, och det är att ledamoten säger att vi måste våga ställa krav på välfärden och välfärdens personal. Just nu upplever dock välfärdens personal – det här får jag höra varje dag i olika utsagor – att regeringen och Sverigedemokraterna har ställt så pass mycket krav på välfärdens personal att de just nu går sönder. De går sönder! Deras kroppar går sönder, och deras hjärtan går sönder. De älskar sitt yrke, men de förmår inte ge vård och omsorg i tid och på det sätt som de hade velat göra. Det beror på nedskärningar som är ett resultat av att man har prioriterat helt fel från nationellt håll.

Detta leder till mer minutstyrning, mindre personal och mindre resurser i äldreomsorgen. En konsekvens av det är att personalen går sönder. De här människorna är sjukskrivna mer än någon annan grupp. Arbetsmiljöverket undersöker just nu 700 arbetsplatser inom hemtjänsten, där det är allra tuffast, på grund av arbetsplatsolyckor, ett stort antal sjukskrivningar och dålig arbetsmiljö.

Jag försöker förstå varför Tidöregeringen inte har mer empati för de arbetare runt om i landet som sliter. Man satsar inte på dem. Tycker Malin Höglund att man har satsat på dem?

Anf. 28 Malin Höglund (M)

Herr talman! Jag tackar Nadja Awad för frågan, även om jag egentligen inte vet vad frågan var. Kanske handlade den om det sista, alltså om huruvida vi satsar på personalen inom äldreomsorgen. Det tycker jag att vi gör.

Nu debatterar vi ett språkkrav inom äldreomsorgen. Där handlar det också om att kunna förstå sina kollegor. Jag har ofta varit praktikant ute i olika verksamheter, och jag hoppas och tror att mina kollegor här inne gör exakt samma sak. För tio år sedan, tror jag, kom jag till en arbetsplats där personalen sa: Den där personen är det ingen idé att du pratar med, för hon förstår ingenting. Hur kollegial är man när man säger en sådan sak? Det hade varit bättre om personen hade varit rustad så att hon kunde förstå svenska när hon kom till arbetsplatsen.

Jag tycker att det är kollegialt att man får delta tillsammans med kollegorna och att man kan sitta och fika och småprata om familjen eller om aktiviteter man ska ägna sig åt. Jag tyckte inte att personerna på arbetsplatsen jag nyss nämnde var kollegiala.

Det språkkrav som vi nu inför gör att alla förstår, så att man kan sitta och småprata. Det ska inte bli några förvecklingar i vården. Det tycker jag är att ta ansvar såväl för de äldre som för kollegorna och för de personer som befinner sig på arbetsplatsen.

Anf. 29 Nadja Awad (V)

Herr talman! Det är ju sjyst att säkerställa att det finns fler kollegor som kan avlasta, så att det finns fler händer och fötter i äldreomsorgen och så att alla kan ta sin lagstadgade rast och hinner göra ett toalettbesök mellan besöken hos omsorgstagare.

Det är sjyst att se till att de anställda har en lön som de kan leva på. Det blir ju svårt när kommunerna och regionerna får mindre statliga resurser och inte kan satsa på att höja de lägsta lönerna inom exempelvis äldreomsorgen, framför allt för vårdbiträden och undersköterskor.

Det är också sjyst att se till att de inte blir sjuka genom att göra satsningar på deras arbetsmiljö så att de får bättre arbetsvillkor. Det kan till exempel handla om arbetstidsförkortning eller att de får fler kollegor bredvid sig.

Språk är en sak. Som jag sa i mitt anförande tycker vi i Vänsterpartiet att kompetensförsörjning i äldreomsorgen är en prioriterad fråga. Jag tycker dock inte att detta ska användas som ett slagträ i debatten för att peka ut ett vi och ett dom och för att skapa splittring och inbilla svenska folket, som lyssnar på oss ansvariga politiker, att det är en viss grupps fel. Jag säger inte att ledamoten försöker göra det – jag upplever som sagt att ledamoten har varit mycket mer human i sin retorik än vad tidigare talare i den här debatten har varit – men hon borde ändå kunna erkänna att det inte är så det har låtit från Tidöregeringens håll när man har uttalat sig på presskonferenser och i medier.

Vi har nu en personalgrupp som känner sig utsatt på grund av detta. Kan ledamoten förstå att den här retoriken har utsatt dessa människor för ett enormt svek från politikens håll?

Anf. 30 Malin Höglund (M)

Herr talman! Jag tackar Nadja Awad för hennes kompletterande frågor.

Det är precis detta vi gör från Moderaternas sida och inom Tidösamarbetet. Vi talar väl om personalen inom äldreomsorgen. Det har både jag och andra företrädare gjort. Jag har dock inte hört det från oppositionspartierna, utan det är snarare tvärtom.

Jag har alltid talat otroligt väl om personalen inom äldreomsorgen. Som tidigare socialnämndsordförande i Mora under två mandatperioder har jag alltid talat väl om dessa människor. Det är dem vi ska tala väl om. Om vi inte gör det finns det ingen som vill söka sig till att jobba inom äldreomsorgen. Hur ska vi kunna få fler att börja jobba inom äldreomsorgen om vi inte talar väl från politiken?

Vi måste börja tala väl. Vi måste börja öppna upp arbetsplatserna tidigt – inte när man går i årskurs 9 eller i årskurs 1 på gymnasiet utan ännu tidigare. Vi måste få fler som söker sig till äldreomsorgen. Då ska vi inte från politikens håll tala illa om äldreomsorgen, utan snarare tvärtom.

Det är ett fritt arbete. Man jobbar helger, absolut, men man är också ledig mitt i veckan. Man kanske jobbar kväll eller natt, men man är också ledig på dagen.

Jag tror att vi måste vända det här och i stället tala väl om äldreomsorgen. Jag tror att vi vinner betydligt mer på det.

Anf. 31 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! Tack, ledamoten Höglund, för ditt anförande!

Jag kan skriva under på redogörelsen och ingången i den proposition om skärpta språkkrav som vi talar om i dag. Det är så. Det var också detta jag belyste i mitt anförande.

Däremot har regeringsföreträdaren här, och även hennes kollega Anna Tenje, en lite annan uppfattning om finansieringsläget inom svensk äldreomsorg jämfört med bland annat oss socialdemokrater.

Jag påstår att språkkravet och utmaningarna kopplade till detta är en del av att äldreomsorgens status under många år har sjunkit. Jag har själv ett förflutet inom hälso- och sjukvården, så jag vet nog ganska väl vad jag pratar om. Då krävdes det högsta betyg för att komma in på vård- och omsorgsprogrammet, och det gav status att gå där. I dag fyller man inte ens platserna.

Malin Höglund sa att vi måste tala väl om äldreomsorgen. Det håller jag med om, men samtidigt som vi talar väl om äldreomsorgen måste vi som politiker ge verktyg för att äldreomsorgen ska få bättre förutsättningar och högre status och framför allt för att Sveriges äldre ska få bättre vård och omsorg.

Herr talman! Socialdemokraterna har under hela den här mandatperioden prioriterat välfärden högre än vad Tidöpartierna har gjort. Vi dubblerade anslagen 13 och 14. I årets budget har vi 13 miljarder extra, varav 2 miljarder är öronmärkta för ökad bemanning inom äldreomsorgen.

Min fråga till ledamoten är: Varför har inte Tidöregeringen och Moderaterna prioriterat äldreomsorgen under denna mandatperiod?

Anf. 32 Malin Höglund (M)

Herr talman! Jag tackar Mikael Dahlqvist för frågan.

Jag tycker att regeringen har prioriterat äldreomsorgen. Det som den tidigare regeringen startade, exempelvis Äldreomsorgslyftet, har den här regeringen förlängt och förstärkt. Det är bra nu, men jag var inte lika hoppfull när Äldreomsorgslyftet infördes av den tidigare regeringen. Då, mina vänner, handlade det om att få in så många som möjligt i äldreomsorgen i utbildningssyfte under en tid för att de sedan förhoppningsvis skulle söka sig till att bli undersköterska. Så blev inte fallet med den satsningen. Jag hade önskat att det var så.

Den här regeringen har förändrat och förlängt Äldreomsorgslyftet, och jag tror att det har blivit betydligt bättre.

Det gläder mig att vi tycker lika om språkkravet inom äldreomsorgen, för det behövs ett språkkrav. Vi som sitter här inne blir alla äldre, och en dag behöver vi kanske hemtjänst eller en plats på ett boende. Då vill vi bli förstådda av de personer vi möter och kunna sitta och småprata. Men även kollegorna ska kunna prata med varandra om vad de ska göra i helgen, om hur familjen mår och så vidare. Det är otroligt viktigt.

Ledamoten nämner också att vård- och omsorgsprogrammet numera har lägre status. Det stämmer. Jag är född 1969, och under min uppväxt var det mina smartaste kompisar med högst betyg som gick vård och omsorg. Men tidigare i dag fick jag veta att i min grannkommun är det bara två stycken som har sökt vård- och omsorgsprogrammet till hösten.

Anf. 33 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! Jag tackar Malin Höglund för svaret.

Jag upplever att ledamoten undviker att svara på frågan om prioritering. Med prioritering menar jag fysiska pengar direkt till kommunerna. Vi vet att över 130 kommuner i Sverige blöder. Vi vet också att en stor anledning till att många kommuner i Värmland och Dalarna, som jag och ledamoten bor och verkar i, har fått spara in oskäligt mycket på bland annat personal i äldreomsorgen är att de inte klarar den finansiella situationen. Därför är det intressant att höra om Tidöregeringens och ledamotens prioriteringar.

Det är bra att ledamoten hänvisar till olika Sreformer, bland annat Äldreomsorgslyftet. Först ville den här regeringen inte införa det, men när trycket blev för hårt tog man sitt förnuft till fånga, vilket jag välkomnar. Vi socialdemokrater vill för övrigt göra Äldreomsorgslyftet permanent, för vi tror att det ger kommunerna en trygghet att kunna planera mer långsiktigt för kompetenshöjningen.

Jag konstaterar att vi och regeringen har olika syn på hur kommunerna ska finansiera äldreomsorgen framöver. Vi socialdemokrater har valt att prioritera denna sektor som under många år har varit underfinansierad – även under vårt tidigare styre, om jag ska vara ärlig. Men nu har vi tagit i hand på att vi ska ge äldreomsorgen bättre ekonomiska förutsättningar. Det löser absolut inte alla problem, men det är en bra grund att bygga vidare på för att höja status och kvalitet så att alla medarbetare i välfärden kan känna stolthet, vilket de förtjänar.

Anf. 34 Malin Höglund (M)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Mikael Dahlqvist för anförandet.

Det här är ett kommunalt ansvar. Kommunerna har ansvar för både sina äldre och yngre invånare. Kommunerna har ansvar för förskola, skola och äldreomsorg. Regeringen har gett statsbidrag, men kommunerna har själva ett ansvar. Ledamoten nämnde att många kommuner blöder. Men kommunerna måste ju budgetera så att de olika nämnderna får rätt resurser. Jag anser att detta är helt och hållet ett kommunalt ansvar. Regeringen gör sina satsningar, men sedan är det kommunernas ansvar.

Generellt går Sveriges kommuner bra; de går inte med underskott. Men kommunerna väljer ju hur mycket pengar som ska gå till äldreomsorgen. Det är helt och hållet ett kommunalt ansvar, så det är dina och till viss del också mina kollegors ansvar.

Anf. 35 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Den svenska äldreomsorgen är i dag helt beroende av invandrad arbetskraft. Hade vi inte haft alla de medarbetare som är födda i andra länder skulle äldreomsorgen kollapsa. Bland våra vårdbiträden är 53 procent födda utomlands, och bland våra undersköterskor är 37 procent födda utomlands. Det viktigaste vi har i omsorgen är naturligtvis personalen – alla händer som hjälper våra äldre med mat, mediciner, påklädning och hygien och som städar och diskar, tröstar och värmer.

Väldigt mycket kan sägas bara genom händernas arbete, men naturligtvis inte allt. Därför är det också viktigt att kommunikationen fungerar så att omsorgspersonalen och den äldre kan göra sig förstådda med varandra. Det är också det som vi debatterar här i dag i och med betänkandet om att införa ett språkkrav inom äldreomsorgen. Det är ett viktigt och väl avvägt förslag som nu ligger på riksdagens bord.

Brister i kommunikationen kan leda såväl till stress och oro som till felmedicinering och tillbud. Därför är det rimligt att den personal som möter våra äldre bygger upp tillräckliga språkkunskaper för att förstå och göra sig förstådd både i tal och i text.

Till skillnad från förslagen i många av de motioner som har florerat på kommunal nivå de senaste åren handlar dock inte det här om att sortera ut och stigmatisera personal med annan bakgrund än den svenska. I stället handlar förslaget om att hjälpa medarbetare i deras språkkunskaper och därmed öka deras kompetens och stärka kvaliteten inom äldreomsorgen.

Herr talman! Ansvaret för att medarbetare som anställs och som redan är anställda får de språkkunskaper som behövs läggs uteslutande på arbetsgivaren, vilket är viktigt. Det är arbetsgivaren som ska försäkra sig om nivån på språkkunskaperna och erbjuda de insatser som kan behövas för att höja språknivån. Därmed riskerar språkkravet inte heller att försvåra personalförsörjningen inom äldreomsorgen.

Det finns alltså inget som helst hinder att anställa en person med otillräckliga språkkunskaper, men arbetsgivaren måste se till att den anställda får hjälp att nå de språkkrav som ställs. Det är både rimligt och viktigt.

Herr talman! Jag tror att alla här inne håller med om att det är viktigt med trygghet för den äldre både när det gäller att förstå och när det gäller att kunna göra sig förstådd.

Det gäller naturligtvis alla våra äldre, och inte bara dem som har svenska som modersmål. Många av våra äldre i dag är födda i andra länder och har ett annat modersmål än svenska. Även bland dem som har lärt sig svenska under sin tid i Sverige är det många som på ålderns höst, inte minst i samband med demens, tappar det nya språket och faller tillbaka på det gamla. Det är naturligtvis lika viktigt för dessa äldre att kunna förstå och kunna göra sig förstådd.

Arabiska, finska, bosniska, kroatiska, serbiska, kurdiska och persiska hör till de större språkgrupperna vid sidan av svenskan. Därför är det viktigt att vi har personal som kan tala dessa språk, och av den anledningen är det extra positivt med all omsorgspersonal som är födda i ett annat land än Sverige och som redan är bärare av ett annat språk. Det är en enorm resurs som vi ska vara både glada och tacksamma för att vi har. Jag vet också att många omsorgsgrupper runt om i Sverige jobbar aktivt med att schemalägga så att mångspråkig personal paras ihop med äldre som har behov och glädje av det.

I sammanhanget, herr talman, vill jag också nämna att vi har äldre som är döva eller hörselskadade eller som har dövblindhet. Även dessa personer måste ha rätt att kommunicera på sitt språk, som är teckenspråk eller taktilt teckenspråk. Teckenspråk är inte bara ett hjälpmedel som kan ersättas med annan kommunikation, utan teckenspråk är ett eget kulturspråk. Därför måste man självklart kunna kommunicera även på teckenspråk när man blir äldre.

Eftersom tillgången till tolktjänst är begränsad gäller det även här för kommuner och omsorgsföretag att försöka para ihop teckenspråkskunnig personal med äldre som har behov av det. Även om detta ligger utanför kraven i den nya språklagen finns det ingenting som hindrar att man vidareutbildar personal även i teckenspråk i kommuner och i omsorgsföretag.

Herr talman! När man blir äldre och behöver hjälp av samhället i hemmet eller på ett äldreboende ska man kunna känna sig trygg – trygg med att man får den hjälp man behöver och trygg med att man förstår och blir förstådd. Även som personal ska man kunna känna sig trygg – trygg med att det arbete man gör uppskattas och att man får den hjälp och det stöd man kan behöva för att utveckla sina språkkunskaper om det behövs.

Genom den nya lagen om språkkrav ökar vi tryggheten inom svensk äldreomsorg, både för de äldre och för personalen. Utanför lagen ligger den trygghet som vår flerspråkiga personal kan bidra med hos alla de äldre som har ett annat modersmål än svenska.

Språket är viktigt, men det är inte allt. Det viktigaste är alltjämt händerna – händerna som plockar, matar, diskar, duschar, städar, klär på, klär av, värmer och tröstar oberoende av vilken färg det är på dem.

(forts. § 11)

Anf. 111 Jessica Stegrud (SD)

Herr talman! I ledamotens anförande nämns siffrorna gällande vårdbiträden och undersköterskor. Av vårdbiträdena är 53 procent födda utomlands, och för undersköterskorna är siffran 37 procent.

Ledamoten nämner också att det viktigaste vi har i vården inte är språket utan händerna. Det är händerna som hjälper till, och det är händerna som tröstar. Jag minns inte exakt formuleringen, men det är händerna som tar fram medicin och så vidare. Och det stämmer ju. Men händerna måste förstå vad händerna ska göra, tänker jag, så språket är otroligt viktigt.

Jag ska berätta vad jag ville ha sagt med de siffror jag nämnde nyss. Jag upplever att ledamoten pratar euforiskt om att vi har så stor andel utrikesfödda som jobbar inom de här yrkena. Jag undrar hur ledamoten får ihop det. Centerpartiet vill lägga mindre resurser på det här utgiftsområdet. Centerpartiet vill öka invandringen och sänka lönegolvet. Jag ser framför mig en bemanning inom äldreomsorgen som i stort sett bara består av utlandsfödda. Är det genuint den långsiktiga lösningen för äldreomsorgen, enligt Centerpartiet?

Jag har också en uppföljande fråga om det här med att det är händer som hjälper till. Ledamoten nämnde ordet färg. Jag undrar vad färg har med saken att göra. Ledamoten påstod också att jag hänger upp mig på etnicitet. Nej, det gör jag inte; jag hänger upp mig på kvalifikationer. För mig som sverigedemokrat är det viktigt att man har rätt kvalifikationer, och där ingår rätt språklig nivå.

(Applåder)

Anf. 112 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Jessica Stegrud för frågorna. Ja, det är naturligtvis händerna som gör äldreomsorgen. Det är händerna som kan hjälpa till med att diska, städa, tvätta och ge medicin. Det är händerna som kan duscha, sköta om, klä på, klä av och på annat sätt hjälpa den som behöver hjälp. Händerna är det absolut viktigaste verktyg som vår personal har inom äldreomsorgen. Men det allra viktigaste är ju att man inom äldreomsorgen har personal som de här händerna sitter på.

Jag tror att vi är helt överens när det handlar om språkkravet, som ju är det vi debatterar nu. De som jobbar inom äldreomsorgen ska kunna eller lära sig god svenska, så att den äldre och personalen kan kommunicera på ett bra sätt.

Jag hänger inte upp mig på färgen på händerna, tvärtom. För mig spelar färgen ingen roll. Vi behöver all kompetens vi kan få till vår äldreomsorg. Äldreomsorgen är i dag helt beroende av utlandsfödd personal. Under de senaste tio åren har det kommit 33 000 människor till Sverige som i dag jobbar som undersköterskor eller vårdbiträden, till stor del inom äldreomsorgen. Utan dem skulle omsorgen kollapsa.

För oss i Centerpartiet är det viktiga att vi har människor som vill jobba i äldreomsorgen, som jobbar i äldreomsorgen, som bidrar till den svenska välfärden och som uppskattas, oberoende av varifrån de kommer. Det är vår vision för samhället.

Anf. 113 Jessica Stegrud (SD)

Herr talman! Ledamoten säger att det är det här som är det viktiga, men han är den enda som tjatar om etnicitet och färg. Jag har inte hört någon annan prata om det i dag. Det här med färg och etnicitet verkar alltså vara väldigt viktigt för ledamoten.

Ledamoten säger att det inte spelar någon roll vem som jobbar här. Nej, det förstår jag, för den centerpartistiska politiken är uppenbarligen lönedumpning och arbetskraftsinvandring. Det spelar ingen roll varifrån man kommer. Det spelar knappt någon roll om man lär sig svenska heller.

Jag undrar fortsatt: Är detta den långsiktiga lösningen? Ska det vara 100 procent med utländsk bakgrund? Är Centerpartiet nöjda då? Ska äldreomsorgen till 100 procent bemannas av personal som har utländsk bakgrund eller är utlandsfödd? Ser Centerpartiet några andra lösningar långsiktigt? Hur får vi fler etniska svenskar eller infödda svenskar att engagera sig i stället? Hur ökar vi den andelen? Eller är det helt ointressant i Centerpartiets värld?

Jag har en sista kommentar. Jag hörde i ledamotens anförande att det skulle vara stigmatiserande för vissa grupper om man till exempel har språkkrav lokalt och kräver vissa kvalifikationer. Nej, det är inte stigmatiserande, och det är inte riktat mot någon viss grupp. Det är bara ett krav på att vi ska ha kvalitet i äldreomsorgen. Som jag nämnde tidigare känner jag många personer med invandrarbakgrund som pratar alldeles utmärkt svenska. Det har inte med etnicitet att göra. Det har med kvalifikationer att göra.