Frihetsberövande påföljder för barn och unga

Anf. 3 Mikael Damsgaard (M)

Herr talman! Det råder ett högt reformtempo inom rättspolitiken. Från i dag och fram till augusti kommer 20 propositioner inom justitieutskottets beredningsområde att behandlas i kammaren. Det har förmodligen aldrig tidigare hänt att ett utskott på så kort tid behandlar så många propositioner.

Vissa tycker att det går för snabbt, men det är inte min uppfattning. De produkter som kommer att behandlas har i allmänhet genomgått år av beredning innan de kommer till riksdagen. När det kommer till den fråga som vi debatterar i dag riktade riksdagen redan 2019 ett tillkännagivande till den dåvarande socialdemokratiska regeringen om att återkomma med förslag i frågan.

Herr talman! Den grova brottsligheten tränger allt längre ned i åldrarna. Vi ser att riktigt unga, barn under 15 år, involveras i mordplaner men också att äldre tonåringar, trots sin låga ålder, redan har kommit långt i sin kriminella karriär. Det är tydligt att systemet kring unga som begår allvarliga brott inte har hängt med i samhällsutvecklingen.

Minderåriga som har begått så allvarliga brott att en frihetsberövande påföljd är nödvändig döms i dag till sluten ungdomsvård på Sis särskilda ungdomshem. Dessa är verksamheter som har ett stort och svårt uppdrag och som genom åren dessvärre har dragits med svåra problem.

Påföljden sluten ungdomsvård infördes 1999, men sedan dess har samhället förändrats. De unga som begår brott begår fler och farligare brott än tidigare. Det har blivit vanligare att använda vapen och sprängmedel och att brotten har koppling till kriminella nätverk. Nästan alla som döms till sluten ungdomsvård för brott med koppling till kriminella nätverk återfaller i brott.

Herr talman! De statliga ungdomshemmen ska vårda unga, både tjejer och killar, med vitt skilda svårigheter och problem. Det kan handla om självskadebeteenden, missbruk eller andra sociala svårigheter, men det handlar också i allt större utsträckning om involvering i kriminalitet.

Landets socialtjänster placerar unga på ungdomshem enligt LVU eller enligt lagen om sluten ungdomsvård som påföljd för de allvarliga brott som de har dömts för. Från 2021 till 2025 ökade det genomsnittliga antalet placerade ungdomar enligt lagen om sluten ungdomsvård från 59 till 246. Samtidigt minskade antalet unga som socialtjänsterna placerade på Sis-hem något. Det innebär att de dömda ungdomarna, som 2021 utgjorde omkring 10 procent av ungdomarna på de särskilda ungdomshemmen, i dag utgör mer än en tredjedel. Sis uppdrag har helt enkelt förändrats i grunden.

Herr talman! Vi debatterar i dag hur vi ska hantera de ungdomar som döms för så allvarliga brott att frihetsberövande påföljder är nödvändiga. Att detta fungerar väl är avgörande för att skydda det omgivande samhället från allvarlig brottslighet, skydda unga personer från att begå ytterligare allvarliga brott och inte minst ge dessa unga personer bästa möjliga förutsättningar att efter avtjänat straff återföras till det öppna samhället utan att återigen dras in i kriminalitet.

Herr talman! För att ha det självklara sagt vill vi allra helst fånga upp dessa barn och ungdomar innan gängen gör det. Regeringen har infört en mer förebyggande socialtjänstlag och investerar närmare 10 miljarder kronor i socialtjänstens omställning. Vi har lagstadgat kommunernas ansvar att arbeta brottsförebyggande, och vi river sekretesshinder så att skola, socialtjänst och polis ska kunna samarbeta bättre. Vi lagar dagens glapp mellan frivilliga insatser och tvångsvård genom att ge socialtjänsten tillgång till fler verktyg när föräldrarna inte medverkar. Vi ser också över hela den statliga ungdomsvården så att alla barn som placeras på de särskilda ungdomshemmen ska få bra vård.

Herr talman! Vi behöver stoppa rekryteringen av barn och unga. I dag sprids rena morduppdrag riktade till barn på sociala medier som Tiktok, Instagram och Snapchat. Det gör att unga mycket snabbt kan gå från att inte alls finnas på polisens radar till att skjuta eller spränga, och i värsta fall mörda.

Regeringen har genom ett snabbspår drivit fram ny lagstiftning som tvingar nätplattformar att ta bort gängens rekryteringsmaterial inom en timme efter publicering, på samma sätt som redan sker vid terrorpropaganda. Om plattformarna inte agerar väntar kännbara böter på upp till 5 miljoner kronor.

Sverige blir först i EU med en sådan lag, men när det kommer till gängens rekrytering på nätet var Sverige möjligtvis bland de första att drabbas av fenomenet. Det är ett fenomen som har spridit sig till fler länder, och fler lär följa Sverige i denna fråga.

Regeringen planerar att lägga en proposition på riksdagens bord den 28 maj, och om vi i riksdagen kan komma överens kan beslut fattas redan före midsommar.

Det är också helt centralt, herr talman, att komma åt de äldre kriminella som styr, beställer och rekryterar. En avgörande förändring kom på plats den 1 oktober, då polisen gavs möjlighet att använda hemliga tvångsmedel och preventiva tvångsmedel även mot barn under 15 år, inte minst för att komma åt beställarna i barnens mobiltelefoner och på så vis förebygga och förhindra att barn dras in i allvarliga brott.

Regeringen, åklagare och polis arbetar också intensivt med att få kriminella som gömmer sig utomlands gripna och lagförda. Så sent som i förra veckan var justitieminister Gunnar Strömmer i Tunisien för att öppna nya dörrar till samarbete.

Herr talman! Även om det brottsförebyggande och det preventiva arbetet utvecklas både hos kommuner och hos de brottsbekämpande myndigheterna ser vi att alltför många barn begår allvarliga brott. När så är fallet måste det också finnas en reaktion. Det handlar om att ge brottsoffer upprättelse, att skydda samhället från allvarlig brottslighet och att ge rätt förutsättningar för ett liv utan kriminalitet.

Vi har i dag att ta ställning till regeringens proposition om att dagens ordning med sluten ungdomsvård hos Statens institutionsstyrelse ska utmönstras och ersättas med fängelse och att Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten. Fängelsestraffen ska verkställas på särskilda barn- och ungdomsavdelningar på ett antal anstalter i landet.

Moderaterna drev denna fråga redan under förra mandatperioden och tvingade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att tillsätta en utredning om att ersätta påföljden sluten ungdomsvård med ungdomsfängelse. I augusti 2023 tog regeringen emot utredningen, som föreslog just att påföljden sluten ungdomsvård skulle utmönstras och ersättas med fängelse.

Varför gör vi då detta? Vi menar att det skapar bättre förutsättningar för ett liv utan kriminalitet efter avslutad inlåsning. Den omläggning av kriminalpolitiken som regeringen genomför i kombination med att brottsligheten blir allvarligare leder till längre strafftider. Då är det ännu viktigare både med hög kvalitet i skolgång och behandling och att barnen får rätt stöd vid övergång mellan institution och frihet för att minska risken för återfall i brott. Kriminalvården kan också inom ramen för villkorlig frigivning och sin rikstäckande frivårdsverksamhet ge ett helt annat stöd för återanpassning till ett liv i frihet. Det tillgodoser bättre behovet av samhällsskydd. Kriminalvården har en helt annan erfarenhet av, och en verktygslåda för, att arbeta med personer som begår allvarliga brott. Det handlar inte minst om att skydda såväl intagna som personal från hot och våld.

Dessutom kan den här reformen bidra till en rimligare arbetsfördelning mellan statlig ungdomsvård och kriminalvård. Sis kan framöver fokusera på sitt viktiga uppdrag att ge vård till barn och unga som tvångsomhändertas av socialtjänsterna. Fler barn i riskzon kan på det sättet få rätt hjälp och rätt förebyggande insatser.

På de särskilda barn- och ungdomsavdelningarna inom Kriminalvården kommer barnen att få vård och utbildning som är anpassad efter barnens mognad och behov för att hjälpa dem att bryta den kriminella livsstilen. Bland annat innebär förslagen att barn ska placeras åtskilda från vuxna, att Kriminalvården ska bedriva utbildning och att principen om barnets bästa ska genomsyra varje insats som vidtas.

Kriminalvården har haft i uppdrag att förbereda inrättandet av ungdomsfängelser för barn och unga sedan våren förra året och ett särskilt uppdrag kring skolverksamheten. Genom strukturerad sysselsättning med utbildning i fokus skapas en viktig grund för det återfallsförebyggande arbetet.

Herr talman! Att utmönstra sluten ungdomsvård och ersätta den med fängelse och att överföra ansvaret för verkställigheten från Statens institutionsstyrelse till Kriminalvården gör vi inte i första hand för att straffa barn utan för att skydda samhället, stärka brottsoffers upprättelse och skapa bättre förutsättningar för dessa barn och ungdomar att bryta med en destruktiv kriminell tillvaro.

Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och bifall till propositionen.

(Applåder)

Heléne Björklund (S)

Anf. 4 Heléne Björklund (S)

Herr talman! Mikael Damsgaard från Moderaterna representerar regeringssidan här i dag, så jag vill ställa några frågor till honom med anledning av det.

Som jag sa i mitt anförande har vi gått från att ha varit ganska kritiska till detta till att landa i samma beslut som regeringen. Vi tycker att det är bra att Kriminalvården tar över ansvaret. Men vi hade inledningsvis några krav för att vi skulle landa här. Det ena var att man aldrig ska blanda barnen med de vuxna. Det andra handlade om att skolgången är det absolut mest avgörande för att de här barnen och ungdomarna ska komma bättre ut.

Nu går ni fram med den här reformen, och lagstiftningen ska börja gälla den 1 juli i år. Från och med det ska också ungdomsavdelningarna vara igång. Men ni har inte säkrat skolgången. Ni har inte ens lagstiftning på plats för den skolgång som ska finnas på ungdomsavdelningarna – den förväntas vara färdig först 2028.

Därför vill jag fråga regeringssidan: Hur ska vi säkra skolgången för de här 13-åringarna? Hur många timmars undervisning ska de få? Hur ska det se ut med rektors ansvar? Vilken lärarkompetens ska det finnas? Ska det finnas specialpedagoger som kan jobba med de viktiga NPF-diagnoserna? Och så vidare och så vidare.

Det här är en riktigt viktig fråga för att de här ungdomarna ska komma bättre ut, så varför är inte lagstiftningen när det gäller skolan på plats?

Anf. 5 Mikael Damsgaard (M)

Herr talman! Det är helt riktigt att skolgången är helt central för att lyckas med det återfallsförebyggande uppdraget. Det finns en sysselsättningsplikt för de unga i det lagförslag som ligger på bordet, och i det är just skolan och utbildningen den centrala beståndsdelen.

Vad gäller de olika delarna i den här reformen har regeringen drivit genomförandet av reformen i ett högt tempo. Vi har valt att gå vidare med inrättandet av ungdomsfängelser trots att alla beståndsdelar kanske inte är helt färdiga. Varför gör vi det? Jo, därför att samhällsutvecklingen och den situation vi har gör att det är nödvändigt att gå vidare med den här reformen nu.

Utredningen föreslog att vi skulle vänta ytterligare 18 månader. Jag vet inte om det är det Socialdemokraterna vill. För oss är det viktigt att vi kan sjösätta den här reformen den 1 juli för att skapa trygga och säkra förhållanden för de ungdomar som begår allvarliga brott.

Vad gäller uppbyggnaden av ungdomsavdelningarna, liksom skolverksamheten, är det också något som kommer att ske successivt. Det är ju inte så att de som sitter inom Statens institutionsstyrelses verksamheter i dag kommer att flyttas över till Kriminalvården, utan det är de som begår brott efter den 1 juli 2026 som kommer att dömas till fängelse och därmed successivt komma in i Kriminalvårdens hägn.

Men vi ser också att det är populärt att arbeta inom skolorna. Varje tjänst har mer än hundra sökande, så vi ser att det finns goda möjligheter att bedriva bra skolverksamhet inom Kriminalvården.

Heléne Björklund (S)

Anf. 6 Heléne Björklund (S)

Herr talman! Tack till ledamoten för svaret!

Ja, det stämmer att det står både i utredningen och i propositionen att det finns en sysselsättningsplikt. Men det står också att sysselsättningsplikten för de här barnen inte får bestå av arbete. Då återstår lite rehabilitering men framför allt skola, och det är skolan som inte kommer att finnas på plats förrän tidigast 2028. Det duger ju inte.

Vi har sagt att vi är beredda att snabbehandla den här frågan, och det har vi också gjort. Vi har kortat motionstiden. Det är bra; vi är ju överens om det innehållet. Men ni har valt att inte gå på utredarens förslag när det gäller åldern. Ni har gått längre. Utredaren föreslog 14 år som sänkning. Ni går vidare med 13. Det säger vi nej till. Men är det någon som behöver skola är det väl en 13åring – en riktigt bra och högkvalitativ skola.

Nu säger ledamoten att det är flera hundra sökande till de här tjänsterna. Men de tjänsterna har ju inte utannonserats ännu, för skolan finns inte ännu. Det finns ju inte lagstiftning för det.

Det som än så länge finns inom Kriminalvården, vad jag vet, är komvux och skola för dem som är myndiga. Det är bra, och det är bättre än inget. Skolan är viktig även för vuxna. Men vi tycker att det är ett stort misslyckande att regeringen inte har prioriterat skolan för de här barnen och ungdomarna lika hårt som man har prioriterat att låsa in dem.

Anf. 7 Mikael Damsgaard (M)

Herr talman! Frågan om straffbarhetsålder är ingenting vi debatterar i det här ärendet, men jag kan konstatera att Socialdemokraterna i sin följdmotion röstar nej, det vill säga avslag helt och hållet till sänkt straffbarhetsålder. Det är naturligtvis olyckligt, men det är en annan fråga.

Visst kommer det att finnas skolverksamhet. Det kommer att ha startat skolverksamhet före 2028. Kriminalvården kommer att bedriva skolverksamhet, och Kriminalvården har utannonserat tjänster. Kriminalvården har över hundra sökande till varje tjänst inom de här barn- och ungdomsavdelningarna. Det kommer att finnas skolverksamhet på plats.

Sedan är det kanske så att regleringen inte fullt ut är på plats, och det hade varit önskvärt om Socialdemokraterna hade påbörjat det här arbetet tidigare. Vi har ett tillkännagivande redan från 2019 om att detta arbete borde sättas igång och att Kriminalvården borde ta över det här ansvaret från Statens institutionsstyrelse.

Nej, allt är inte klart, men det beror ju också på att arbetet startade för sent. Hade Socialdemokraterna varit på, och sett allvarligare på problemet redan förra mandatperioden, hade vi kommit längre. Då hade vi kanske haft allting – all reglering – på plats. Det hade varit bra. Men det är inte ett alternativ för oss moderater att nu, som Socialdemokraterna möjligtvis vill, säga att vi ska vänta med att göra den här förändringen därför att skolverksamheten inte är på plats.

(Applåder)

Anf. 8 Gudrun Nordborg (V)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 1, som innebär avslag på detta förslag.

Det finns många anledningar till detta. Vi har när det gäller straff och påföljder en särreglering som följer av ålder och som vilar på mycket goda skäl. Jag och mitt parti vill särskilt understryka vikten av att den särställning som barn har inte får urvattnas. Vi ser däremot ett behov av nya ungdomspåföljder och är inte främmande för att det införs sådana, som kan komplettera de redan befintliga. En förutsättning är dock att de påföljder som införs är rättssäkra, anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll.

Forskningen visar att det inte finns något empiriskt eller erfarenhetsbaserat stöd för att skärpta påföljder för unga skulle ha effekt. Tvärtom kan institutionsmiljöer förstärka den kriminella identiteten som en ungdom dessvärre ibland har börjat bygga och fördjupa dennes psykiska ohälsa och marginalisering. Jag menar därför att regeringens förslag riskerar att bli kontraproduktivt.

Det är visserligen så att man planerar för särskilda avdelningar på de större fängelserna, där de unga ska finnas, men det som riskerar att stärka den kriminella identiteten är närheten och att man identifierar sig med att sitta på en säkerhetsanstalt, där man ofta placeras.

Forskningen visar också, vilket nyss togs upp, att skolgången är extremt viktig, liksom trygga vuxenrelationer, stöd i vardagslivet och tidiga insatser i riskmiljöer. Dessa saker har betydelse för att minska risken för att barn hamnar i kriminalitet. Gällande detta är det klassiskt för Vänsterpartiet att vilja markera vikten av förebyggande insatser riktade generellt och ibland individuellt till barn i riskzonen och förstås också av att försöka komma åt rekryterare, som ju verkligen är ett gissel för samhället i stort.

Det går också att se att det i beredningen av det här ärendet finns avgörande kritik som regeringen bortser från. Det handlar både om remissinstanserna och om Lagrådets kritik. Ett flertal remissinstanser avstyrker ju förslaget – bland annat Barnombudsmannens expert.

Vidare kritiserar Lagrådet regeringen för att inte uppfylla kravet på beredning och visar dessutom att remissen i stor utsträckning avviker från utredningens förslag och att ingen ytterligare beredning har skett. Lagrådet menar därför att beredningen är bristfällig och avstyrker förslagen och att de skulle läggas till grund för ytterligare beredningsåtgärder.

Vi måste också se det nu aktuella förslaget i ljuset av förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för allvarliga brott, något som vi också snart ska diskutera här i kammaren. Om riksdagens majoritet väljer att sänka straffbarhetsåldern kommer mycket unga barn att dömas till fängelse. Detta strider mot FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är svensk lag och enligt vilken frihetsberövande av barn ska vara den sista utvägen och användas under så kort tid som möjligt.

Jag anser förstås att barn som har begått allvarliga brott ska omhändertas och få behandling, men jag förordar att sluten ungdomsvård ska finnas kvar som påföljd och att Sis även fortsättningsvis ska ansvara för verkställigheten av vården. Detta handlar än så länge om dem som är mellan 15 och 18 år.

Jag vill inte minst markera vikten av skolan. Jag tror att vi i alla partier är ense om hur central skolgången är för att stimulera unga och ge dem en plattform för att kunna gå vidare efter ett straff. Vi menar att Sis har erfarenheter inom detta och att man ska bygga vidare på dessa.

Det går att stärka och förbättra den slutna ungdomsvården och satsa ännu mer på att utveckla verksamheterna och förbättra hur de unga vid frigivningen inslussas i samhället.

Jag vill också flika in att rymningar varit vanligt förekommande inom Sis, men detta har i princip upphört. Det finns andra anmärkningar att rikta mot Sis, och Sis behöver definitivt vidareutvecklas, men vi menar att det vore meningsfullt att satsa resurserna på detta i stället för att börja från noll inom Kriminalvården, som saknar all erfarenhet av de här åldersgrupperna.

Jag tror att vi också är ense om att det är viktigt att förbättra hur de unga i samband med frigivning ska kunna slussas in i samhället, och det är väldigt viktigt att vi har villkorlig frigivning oavsett vem som ska vara ansvarig för själva vårdinsatsen innan dess.

När det gäller den villkorliga frigivningen tror vi i Vänsterpartiet att det skulle vara meningsfullt att satsa på ett samarbete mellan Kriminalvården och Sis och att detta skulle kunna vara fruktbart genom att man då kompletterar varandras kompetenser.

Sammanfattningsvis är det Vänsterpartiets mening att vi ska avslå regeringens förslag. Vi vill samtidigt rikta ett tillkännagivande till regeringen om att ta initiativ till att förlänga den slutna ungdomsvården från fyra år till sex år och till att införa villkorlig frigivning vid sluten ungdomsvård.

Jag skulle också vilja lägga till, och kanske få många att reagera på, vilka anstalter det är som man prioriterar utbildare för. Det är Högsbo, Kumla, Rosersberg, Sagsjön, Skenäs, Täby, Ystad och Österåker.

Det här handlar om att sätta barn på avdelningar som kan kallas ungdomsfängelser. Att straffa barnen så här menar vi är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda. Barnen är ofta mer brottsoffer än förövare, och vi kan fundera över Tidöregeringens brottsofferperspektiv i det här sammanhanget. Är man enbart gärningsperson när man kanske är lurad, hotad och pressad att begå de brott man åker fast för? Det kan kännas orimligt, och bland annat Socialstyrelsen pekar på den bristande logiken i hur vi reagerar på de här barnen.

Det har förstås nämnts här från talarstolen att kriminalvården skulle vara beredd att ta emot de här barnen. Kriminalvårdens representanter säger själva att man inte är det – i alla fall inte än. Där kommer inte minst skolan in som en saknad pusselbit i hur det skulle kunna fungera att ha barn i våra fängelser.

Jag yrkar avslag på förslaget om att införa detta i Kriminalvårdens regi.

Anf. 9 Torsten Elofsson (KD)

Herr talman! När man lyssnar på Gudrun Nordborgs och Vänsterpartiets inställning låter det som att vi ska fortsätta ungefär som vanligt. Man talar sig varm för att vi ska fortsätta med sluten ungdomsvård.

I dag pratar vi dock om unga mellan 15 och 17 år, och vi ser att det redan i dag finns möjlighet att döma 16–17-åringar till fängelse för grova brott. Min korta fråga är därför egentligen: Menar Gudrun Nordborg utifrån det resonemang som fördes från talarstolen att inte ens de ungdomar som redan i dag de facto döms, med stöd i dagens lagstiftning, ska kunna dömas till fängelse?

Anf. 10 Gudrun Nordborg (V)

Herr talman! Tack för frågan, Torsten Elofsson! Jag tror att det framgick av mitt anförande att jag prioriterar sluten ungdomsvård framför fängelse och att det borde användas mer än fängelsevistelser.

Som det har varit nu, att vissa tonåringar har kunnat dömas till fängelse och placeras på tuffa anstalter, går tvärtemot hur vi tänker oss rehabilitering. Rehabiliteringen ska inte innehålla kontakter med allvarligt kriminella i alla åldersgrupper, utan det är meningsfullt att separera de unga från dem som har gått längre i den kriminella karaktären.

Jag anser också att det är meningsfullt att titta på hur andra vårdinstanser hanterar grupper av unga och att inte, som Sis tidigare – märk väl: tidigare – har gjort, blanda kriminella med personer som har haft behov av andra typer av insatser som inte handlar om kriminalitet. Det kan handla om psykisk sjukdom eller ett på annat sätt asocialt levnadssätt, eller att personen riskerar det. Det finns alltså mycket vi skulle kunna rätta till inom Sis för att göra det till en utmärkt form av behandling för unga.

Det är ju också så – och det vet alla – att vi redan nu har en oerhörd överbeläggning inom kriminalvården. Det är trångt med resurser både när det gäller att rekrytera personal och när det gäller att ge behandlingsinsatser. Där finns det en del tecken som kan tyckas glädjande, nämligen att flera professioner anmäler intresse för att arbeta med just dessa unga, men det är ändå mycket som brister.

Anf. 11 Torsten Elofsson (KD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Jag förstår det som att sluten ungdomsvård är någonting som Vänsterpartiet fortsatt förordar trots att det har visat sig inte fungera.

Vi kan också konstatera att det finns uttryck som ”brösta en fyra och bli en hundragubbe”, vilket betyder att den som rekryteras kan åta sig ett morduppdrag, gå ut och skjuta någon och få fyra år i sluten ungdomsvård. Det är ett av skälen till att man har kunnat rekrytera unga i 16–17-årsåldern att begå de här brotten. Vad jag förstår tycker dock Gudrun Nordborg att det ska vara mer av den medicin som inte har fungerat.

Det blir ganska vagt när man pratar om att Sis ska byggas ut och förbättras på något sätt. Det handlar ju ändå om någon form av frihetsberövande, som jag förstår det. Man kan också konstatera att fängelse är ett värdeladdat ord men att man då glömmer ordet kriminalvård. Det är nämligen Kriminalvården som har ansvaret för detta, och är det någon i vårt samhälle som har erfarenhet av att hantera grovt kriminella som har begått grova våldsbrott är det Kriminalvården. Det kan man väl konstatera. Sis har inte kunnat svara upp mot den uppgiften, och det finns stora brister där.

Är det bara vilken etikett som sätts på frihetsberövandet som är av betydelse? Det är nämligen inte så att Kriminalvården inte har kompetensen att hantera detta; jag skulle vilja påstå att man har bättre kompetens än Sis just när det gäller den frågan.

Som sagt: Ska vi förlänga sluten ungdomsvård för de grovt kriminella, eller hur ska det fungera i Vänsterpartiets värld?

Anf. 12 Gudrun Nordborg (V)

Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för att jag får möjlighet att komplettera mitt svar.

Det är alltså inte ordet i sig som är det viktiga, utan det handlar om vilket innehåll som respektive verksamhet kan leverera till de här unga – och till oss i samhället. Det handlar om att vi ska få slut på ungdomskriminaliteten.

Många gånger är ungdomskriminaliteten framlockad av grovt kriminella skikt i samhället som vi inte heller har fått bukt med. Det handlar bland annat om att de som rekryterar behöver fångas in, vilket håller på att ske, och jag tycker att fängelse är utmärkt som metod för att hantera dem.

Sedan handlar det om återfallsförebyggande verksamhet. Sådan har Kriminalvården en del, men man har behövt skära ned på den ytterligare. Nu ska man ta emot en ny, väldigt sårbar grupp, och jag tror inte att det är klokt. I stället skulle Sis kunna vidareutveckla sitt arbete – bland annat med en förlängd period inom deras revir, så att säga, men också för att de är mer rustade att genomföra det som alla inser är extremt viktigt, det vill säga det återfallsförebyggande arbetet. Det handlar inte minst om skolan. Det måste till en serie sociala insatser som Kriminalvården inte har lyckats leverera för någon av sina grupper.

Därför tycker jag att det är tragiskt att riva ned det som har börjat fungera mycket bättre och lägga över det på någon som är ny på arenan när det handlar om de unga och som kanske måste börja från noll. Vi riskerar återigen misslyckanden.

Ulrika Liljeberg (C)

Anf. 13 Ulrika Liljeberg (C)

Herr talman! Jag ska läsa direkt ur betänkandet. Det står: ”Det finns i Sverige en lång tradition av att särbehandla unga lagöverträdare i straffsystemet, särskilt unga i åldersgruppen 15–17 år, både vid straffmätning och vid val av påföljd. Ett skäl till denna ordning är att unga typiskt sett inte anses ha nått sådan mognad och ansvarsförmåga att de bör behandlas som vuxna. De anses också särskilt känsliga för de konsekvenser som straffrättsliga ingripanden kan leda till.”

Detta kommer från samma majoritet som har lagt ett förslag om sänkning av straffbarhetsåldern till 13 år på riksdagens bord och som även vill skriva in barn så unga som 10 år i belastningsregistret efter bevistalan.

En stor mängd lagstiftning kring just barn och brott läggs på riksdagens bord. Det handlar dels om generell lagstiftning med straffskärpningar som även träffar barn, dels om specifik lagstiftning för barn. Vi debatterar nu betänkandet Frihetsberövande påföljder för barn och unga. Det finns även betänkanden som Bättre möjligheter att utreda brott av unga lagöverträdare och några andra processrättsliga frågor och sådant som rör skärpta regler för unga lagöverträdare.

Vi i Centerpartiet står bakom utskottets förslag i dagens betänkande, men givet alla de parallella processerna vill jag nämna att vi står bakom den här lagstiftningen för barn från 15 år och uppåt – inte för 13åringar eller 14åringar. Centerpartiet säger nej till sänkt straffbarhetsålder.

Det innebär dock inte att Centerpartiet inte ser brottsoffren. För dem spelar det ingen roll om gärningspersonen är 13 eller 33 år. Klarhet och upprättelse behöver inte ses som motsatsen till insatser som tar barnen från kriminaliteten i stället för längre in i den. Det är viktigt att vi kan tänka båda dessa tankar samtidigt.

Herr talman! De lagändringar som vi nu har på bordet innebär att barn och unga ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård när en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas. Kriminalvården blir ansvarig för verkställigheten, och sluten ungdomsvård utmönstras ur påföljdssystemet. Vi står bakom detta och tycker att det är rätt beslut. Samtidigt är det rätt att ungdomsvård, ungdomstjänst och ungdomsövervakning finns kvar.

Centerpartiet har stort förtroende för Kriminalvården och dess verksamhet. Det är stadgat att barn som döms till fängelse som huvudregel ska placeras på särskilda barn- och ungdomsavdelningar som ska vara särskilt anpassade utifrån barns behov och rättigheter. Det här är väldigt viktigt.

Genom att påföljden blir fängelse kommer barn och unga även att omfattas av systemet med villkorlig frigivning. Vid övergången från anstalt till frihet kommer de att ställas under övervakning och vara i kontakt med frivården. Vi ser detta som en stor fördel.

Vi ser samtidigt med stort allvar på den platsbrist som råder inom kriminalvården och på den enorma expansionen. Detta påverkar både medarbetarnas och de intagnas säkerhet. Vi ser stora brister i regeringens styrning av myndigheten just avseende den nödvändiga utbyggnationen och nybyggnationen.

Herr talman! Vi är också mycket oroliga över att regeringen slarvar med barnens skolgång. Det är lätt att säga att man ska bilda sig, och det är lätt att köra snabbspår med lagstiftning. Man har dock inte sett till att skolan lyckas med sitt kompensatoriska uppdrag samtidigt som den repressiva lagstiftningen finns på plats. Här får regeringen underkänt.

Det pågår en debatt om snabb lagstiftning som inte håller måttet. I stort sett alla lagförslag får skarp kritik av både remissinstanser och Lagrådet. Jag vill därför vara tydlig: Från Centerpartiets sida har vi inga problem med snabbheten, men vi har problem med undermåligheten i lagstiftningen. Den gör att vi tvingas säga ja till nödvändig men undermålig lagstiftning. Sätt oss inte i den situationen!

Som vi har fått höra här: När det går snabbt med lagstiftningen är det regeringens förtjänst, och när det går långsamt är det den förra regeringens fel. Jag förstår inte riktigt det. Jag brukar tänka att politiker ska vara som skidskyttar – de som är bra är både snabba och träffsäkra. Fler kan behöva ha den målbilden.

I stället för att vidta ännu fler repressiva åtgärder behöver vi i Sverige byta perspektiv för att komma åt den grova brottslighet som gör att barn och unga tvingas till dessa handlingar. Det handlar inte om hårdare straff eller om att låsa in barn som går i årskurs 6 eller 7. Vi ska komma ihåg att de barn som nu är 13 år var 9 år när regeringen tillträdde. Vi måste komma ihåg att det finns sätt att bryta det här.

Insatserna behöver komma tidigare, vilket den nya socialtjänstlagen, som vi stod bakom och som flera har lyft fram, ger möjlighet till. Den har nu varit på plats i snart ett år. Här behövs både snabbspår och snabbare arbete. På samma sätt som de kriminella gängen rekryterar barn behöver vi från den goda och laglydiga sidan rekrytera barn. Vi behöver rekrytera dem till en verklighet där det finns framtidsutsikter, trygga vuxna och ett samhälle att lita på.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 14 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Debatten går lite snabbare än vad jag trodde att den skulle göra. En kollega sa till mig i går att det vore bra om den tog lite längre tid så att hon hinner avsluta sitt deltagande i ett panelsamtal. Vi får se om det här anförandet triggar några repliker – jag ska göra mitt bästa.

Miljöpartiet är av uppfattningen att samhället måste agera mot grov brottslighet. Det gäller även när barn begår mycket allvarliga brott. Reaktionen måste vara träffsäker och effektiv och leda till att barnet får en reell chans till rehabilitering och återanpassning – inte till att samhället cementerar en kriminell utveckling.

Regeringens förslag att låta Kriminalvården ta över ansvaret för barn som begått brott är djupt oroande av en mängd skäl. Motståndet bland remissinstanserna är brett och kraftfullt. Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Brå och Socialstyrelsen är bara några av de aktörer som tydligt pekat på att det är en mycket dålig idé att inrätta ungdomsfängelser, eller snarare ungdomsavdelningar på vuxenfängelser.

När regeringen nu dessutom har aviserat att man tänker sänka straffbarhetsåldern, vilket innebär att barn så unga som 13 år kan sättas i fängelse, har även myndigheter och professioner som kommer att möta barnen i praktiken ifrågasatt förslaget. Kriminalvården har skrivit att de bedömer att de saknar resurser och kompetens för att hantera barn i den här åldern. Polismyndigheten varnar för att reformer i den här riktningen kan leda till att ännu yngre barn dras in i kriminalitet. Både Åklagarmyndigheten och Advokatsamfundet lyfter fram risken för tillämpningsproblem och rättsosäkerhet.

Dagens debatt handlar om att låta Kriminalvården ta över ansvaret för barn som begått brott. Inrättande av ungdomsfängelser och sänkt straffmyndighetsålder hör ihop; de kan inte hanteras som två helt separata frågor. Bland annat kan påpekas att utredningen själv skrev att det kan finnas goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den yngsta ålderskategorin om straffmyndighetsåldern sänks.

Miljöpartiets utgångspunkt är tydlig: Barn är barn. Barn och unga som begår brott ska hållas ansvariga, men det ska ske på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen och som bygger på kunskap om barns utveckling, barns behov och vad som faktiskt minskar risken för att de begår nya brott.

Att sätta barn i fängelse är ett radikalt avsteg från en lång svensk rättstradition av att särbehandla barn och unga i straffrättsligt hänseende. Principen bygger på erfarenheten att straffrättsliga ingripanden mot unga människor måste anpassas till de ungas brist på mognad och impulskontroll och i fråga om att bedöma konsekvenserna av sitt handlande.

Herr talman! Jag har nu kort redogjort för de grundläggande skälen till vårt avslag. Jag vill gå in särskilt på några områden och avslutningsvis även säga något om vad Miljöpartiet skulle vilja se i stället.

Först vill jag ta upp bristen på stöd i forskning eller erfarenhet. Frihetsberövande kan i sig vara en stark riskfaktor för fortsatt kriminalitet. Uppemot 90 procent av de barn och unga som döms till sluten ungdomsvård återfaller i brott inom ett par år. Återfallen hänger ofta ihop med en fortsatt eller fördjupad kontakt med kriminella nätverk.

Regeringen anser att detta är ett argument för att inrätta ungdomsfängelser, men forskning visar tvärtom att risken för återfall kan minska vid öppnare former av straffavtjänande och en fungerande utslussning. Forskning har också visat att placering av barn i fängelse hotar deras trygghet, välmående och framtidsutsikter. Även detta innebär ökad risk för återfall i brott och minskad sannolikhet för en lyckad återintegrering i samhället.

Den höga återfallsrisken bland unga som döms till sluten ungdomsvård är för oss ett tydligt skäl till att den slutna ungdomsvården måste stärkas betydligt. Vården måste leda till ett liv långt bort från kriminalitet, och utslussningen ska vara kontrollerad och trygg.

Ett annat problem är att detta förslag grundar sig på otillräcklig beredning. För oss i Miljöpartiet är beredningen av lagförslag, särskilt sådana som innebär ett drastiskt skifte och ett avsteg från tidigare praxis, väldigt viktig.

I en interpellationsdebatt med mig nyligen menade justitieministern att Miljöpartiets inställning visar att vi står för något som han kallade slow politics. Det tyckte jag var ett svepande, märkligt och nedlåtande omdöme, inte minst i en tid då debattartiklarna om hur regeringen monterar ned rättsstaten duggar tätt.

Jag ska också nämna något som redan har varit uppe i debatten, nämligen barns rätt till skolgång. Redan när utredningen om ungdomsfängelse presenterades uppstod frågor om hur barns rätt till skolgång enligt skollagen skulle kunna säkerställas för unga som döms till fängelse. I december presenterades en utredning som föreslår ändringar i skollagen för att barn i fängelse ska kunna erbjudas fjärr- och distansutbildning i vissa fall.

För Miljöpartiet är det mycket oroande att intagna barn till skillnad från andra barn inte kommer att få den skolgång de har rätt till enligt skollagen. Som tidigare talare också har sagt är en fungerande skolgång en av de starkaste skyddsfaktorerna mot fortsatt kriminalitet, och detta borde därför prioriteras mycket högt. Det måste ses som mycket angeläget att barn som har begått brott ges en trygg och stabil skolgång med närvarande lärare. Dessutom vet vi att dessa barn ofta har stora svårigheter i skolan. Det är alltså inte vilka 14-åringar som helst, utan med stor sannolikhet är det 14-åringar med omfattande behov av stöd för att klara skolan som kommer att hamna på ungdomsavdelningarna.

Herr talman! Flera remissinstanser har också tagit upp att inrättandet av ungdomsavdelningar på fängelser kan strida mot barnkonventionen. För att värna barns rättigheter har regeringen i propositionen föreslagit vissa anpassningar. Till exempel föreslås en portalparagraf i fängelselagen om att alla åtgärder som rör intagna barn ska beakta barnets bästa och att socialnämnden ska utse en särskild handläggare till intagna barn.

För oss framstår dessa anpassningar som ett dåligt försök att dämpa den massiva kritiken. Om regeringen hade menat allvar med att säkra barns bästa skulle man inte inrätta dessa ungdomsavdelningar inom kriminalvården alls eller åtminstone inte iscensätta dem mycket tidigare än vad utredningen och Kriminalvården bedömt som möjligt med hänsyn tagen till barnrätten.

I detta sammanhang kan också nämnas att det finns en särskilt stor oro för hur flickors rättigheter ska respekteras inom kriminalvården. Gruppen fängelsedömda flickor kommer att vara mycket liten. Även om andelen flickor inom den grova brottsligheten ökar är de fortfarande väldigt få. Utredningen uppmärksammar detta och drar slutsatsen att flickor under 18 år i många fall kommer att avtjäna sitt straff tillsammans med vuxna kvinnor upp till 21 år – en utformning som också den strider mot barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté är tydlig med att barn inte får placeras på samma anstalter som vuxna och att stater med barnfängelser bör inrätta separata anstalter för barn, med personal som har lämplig utbildning och arbetar enligt barnvänliga riktlinjer och metoder.

Herr talman! Miljöpartiet ställer sig alltså inte bakom regeringens förslag men har såklart egna. Vi vill liksom Vänsterpartiet behålla den slutna ungdomsvården och reformera insatserna hos Sis, och som tidigare talare nämnt pågår det ju sedan länge ett reformarbete. Sis och även tidigare regeringar har varit medvetna om bristerna, och Sis har differentierat sina anstalter. Antalet rymningar av barn som är dömda för brott har minskat kraftigt, och om jag minns rätt har det inte skett någon sådan på ett antal år då Sis har vidtagit olika åtgärder och differentierat sin verksamhet.

Det pågår dessutom en utredning om Sis, och jag är väldigt nyfiken på vad den kommer fram till. Det känns därför lite förhastat att fatta dagens beslut innan vi ser vad alternativet skulle kunna vara. Jag tror inte att någon här inne är nöjd med nuvarande situation, och vi tänker alla att något måste göras. Frågan är bara vad som ska göras och vad som får önskad effekt.

Miljöpartiet vill givetvis också se tidiga förebyggande insatser, stärkta insatser hos socialtjänsten och en trygg utslussning. Vi föreslår också en förlängning av den maximala vårdtiden för sluten ungdomsvård, som i dag är fyra år. I kombination med en stärkt vårdkedja och bättre utslussning skulle en sådan förändring göra det möjligt att ge unga längre tid för rehabilitering och möjlighet att lämna kriminaliteten.

Vidare vill vi se över om LSU ska omfattas av villkorlig frigivning. En sådan kan rätt utformad skapa en tydlig, strukturerad och stödjande övergång från frihetsberövande till frihet och avhålla unga lagöverträdare från återfall i brott och ge dem stöd och möjlighet att integreras i samhället efter avtjänat straff.

Miljöpartiet vill alltså se ett samhälle som både skyddar människor från grov brottslighet och ger barn en verklig chans att bryta med kriminalitet. Regeringens proposition riskerar att göra motsatsen: låsa in barn i en miljö som skapar stigma, försvåra skolgång, försvaga rehabilitering och i förlängningen öka återfall och pressa rekryteringen nedåt i åldrarna. I stället behövs mer av det som fungerar, såsom tidiga insatser, en socialtjänst med resurser, en skola som orkar se varje barn, en barn- och ungdomspsykiatri som kan ta emot och frihetsberövande insatser som faktiskt rehabiliterar. Om regeringen vill pröva något nytt borde man pröva stora satsningar på det preventiva arbetet och inte sätta barn i fängelse.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 15 Torsten Elofsson (KD)

Herr talman! Ulrika Westerlund efterlyste ju repliker, så jag bjuder på det.

Det var väldigt mycket fokus på barns rättigheter i anförandet, men låt mig påminna Ulrika Westerlund om att dagens debatt inte handlar om 13–14-åringar utan om 15–17-åringar.

Ulrika Westerlund har ett gärningsmannaperspektiv och talar om att gärningsmannen måste få rehabilitering och så vidare, vilket jag i och för sig kan hålla med om.

Men för något år sedan var jag i Farsta, där en 15-åring hade gått ut på torget med ett automatvapen och skjutit två eller tre människor till döds. Det var helt oskyldiga människor som kom i vägen. I ett annat fall trängde sig en 15-åring in i en villa en kväll. Först sköt han pappan på nedervåningen, och han avled. Sedan rusade han upp i trappan där mamman stod med sin lilla bebis. Hon försökte undkomma men blev skjuten i ryggen.

I Ulrika Westerlunds värld, är dessa barn – som Ulrika Westerlund väljer att kalla dem – själva offer? När Ulrika Westerlund talar får man ju intrycket att det är synd om dessa barn. Jag kan förstå att de har hamnat snett i livet, men någon som är 15, 16 eller 17 år måste också ta ansvar för sina gärningar. De saknar knappast insikt om att de begår allvarliga brott. Killen som sköt i villan såg det ju som ett steg upp i den kriminella karriären.

Vad ska vi göra med dessa personer utifrån Miljöpartiets perspektiv?

Anf. 16 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för frågan.

Låt mig klargöra att enligt barnkonventionen är alla under 18 år barn. Men jag är helt med på att vi ofta inte tänker på 16-åringar som barn eftersom vi använder orden tonåringar eller ungdomar. Men utifrån ett rättighetsperspektiv är 18 år gränsen för när man upphör att vara barn. Detta kan få en lite konstig effekt, för är man 17 år och 8 månader och gör något respektive 18 år och 1 månad och gör något blir reaktionerna och konsekvenserna från samhället väldigt olika. Men jag tänker att det nog måste vara så eftersom vi har bestämt att man blir myndig på sin 18-årsdag, och då slår samhället till med andra typer av åtgärder än man gör mot barn.

Jag vet inte om Torsten Elofsson tror att jag inte upprörs av den typ av händelser han redogör för. Givetvis är detta fruktansvärt och oacceptabelt, och samhällets svar måste vara att denna typ av brott får konsekvenser även för barn, också för 13-åringar. Men jag har märkt att när jag exempelvis lägger ut något i sociala medier om att Miljöpartiet inte tycker att 13-åringar ska sitta i fängelse får jag ofta reaktionen ”så du tycker att de ska vara ute och springa runt på gatan”. Nej, det tycker jag givetvis inte, och det tror jag inte att någon här tycker. En konsekvens måste det få.

Men det allra bästa hade såklart varit om dessa brott aldrig hade hänt, och därför ska vi med alla tänkbara insatser förhindra att de händer igen. Då är fokus på vad som verkligen funkar i brottspreventivt avseende intressant, därav vårt fokus. Det handlar inte i första hand om att ömma om gärningsmännen utan om att ömma om allas vår trygghet.

Anf. 17 Torsten Elofsson (KD)

Herr talman! Tack för svaret, ledamoten!

Jag är mycket väl medveten om att barnkonventionen säger att man är barn tills man är 18 år. Jag vill poängtera att vi i dag inte debatterar 13- och 14-åringar, utan vi debatterar 15-åringar–17-åringar. Det finns redan i dag möjligheter att döma dessa till fängelse för de allra grövsta brotten. Man kan göra det.

Jag undrar om Miljöpartiet och Ulrika Westerlund motsätter sig de nuvarande bedömningarna och de påföljder som man kan drabbas av som 16- och 17-åring för de allra grövsta brotten. Ska vi gå tillbaka till att sätta dem i sluten ungdomsvård i stället? Hur är resonemanget där? Jag är lite nyfiken på att höra det.

Sedan kan jag instämma i att brottsförebyggande åtgärder givetvis är väldigt viktiga. Men brottsförebyggande åtgärder hjälper inte när brottet ändå har begåtts. Då handlar det mer om hur vi rättar till det.

Är det någon skillnad när det gäller Miljöpartiets syn på mördare som är 16 eller 17 år? Anser Miljöpartiet att de fortsatt inte ska dömas till fängelse utan i stället ska in i ungdomsvården och på Sis-hemmen?

Anf. 18 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Tack, återigen, för frågorna!

Jag vet att den straffmyndighetsålder som gäller nu är 15 år. Det är vad Miljöpartiet fortsatt skulle önska se. Situationen som vi befinner oss i gör att det blir lite märkligt att bortse från det. 13 år som straffmyndighetsålder riskerar att bli verklighet redan i sommar, om ungefär en månad. Då kommer detta att gälla även yngre barn.

Det är därför som jag menar att det är omöjligt att helt frikoppla de diskussionerna från varandra. Det är anledningen till att jag nämner det. Utredningen som utredde frågan om ungdomsfängelser nämnde detta särskilt. Om det är så att åldersgränsen sänks har de inte egentligen tittat på det i sin utredning. Man skulle kunna säga att den frågan inte heller har beretts, men nu befinner vi oss ändå här.

Självklart hjälper inte brottsförebyggande åtgärder mot redan begångna brott. Det handlar om att försöka hindra personer som de facto redan har begått ett brott från att begå nya brott. Det handlar också om hur vi förhindrar rekrytering, där ännu fler unga personer kommer in i en kriminell livsstil och karriär, så att vi kan förhindra kommande brott. Det är fokus för verksamheten.

Jag har inte hittat något förslag från oss som handlar om att göra om det system som finns nu med att 16- och 17-åringar i undantagsfall kan dömas till fängelse. Det har vi inte drivit. Däremot är jag verkligen för att vi ser över allt detta ordentligt.

Jag är på riktigt nyfiken på vad utredningen som ska utreda Sis kommer fram till. Jag skulle vilja få se Sis fullfölja sitt reformarbete som de redan har jobbat med under flera års tid. Det har varit relativt framgångsrikt, men de behöver mer resurser.

Vi skulle alla behöva fokusera mer på hur vi tar hand om personer som kommer ut efter avtjänat straff oavsett om det är från Kriminalvården eller från Sis. Det är i eftervården det brister i otroligt stor utsträckning. Det är ingenting som Kriminalvården kommer att kunna lösa bara för att vi flyttar över personer dit.

Anf. 19 Mikael Damsgaard (M)

Herr talman! Vi tog ledamotens uppmaning på allvar, så att vi inte avslutar debatten alltför tidigt. Det vore tråkigt. Jag tänker först göra ett par kommentarer till Ulrika Westerlunds inlägg.

När det gäller ungas särbehandling kan man konstatera att det fortsatt finns en tydlig särbehandling av unga personer i straffrättsligt hänseende. Det gäller påföljdernas längd.

Vi har straffrabatter – även om det kommer att revideras i kommande lagstiftningsärende – som gör att unga personer, de allra yngsta, får betydligt kortare påföljder än dem som är myndiga. På det sättet sker en särbehandling av unga.

Vad gäller ungdomsfängelserna är det särskilda avdelningar som är helt avskilda från vuxna. Det är inte en verksamhet som sker tillsammans. Det är högre personaltäthet och särskilda hänsyn till barns särskilda förutsättningar.

Det som egentligen föranledde min replik var att Ulrika Westerlund efterfrågade mer öppna insatser i stället för slutna insatser. Vi vet att de som i dag blir dömda till sluten ungdomsvård, eller dömda till fängelse i framtiden, är personer som har begått väldigt allvarliga brott. Det krävs väldigt allvarliga brott för att bli dömd till en frihetsberövande påföljd som minderårig person.

Min fråga till Ulrika Westerlund är om Miljöpartiet anser att fler av de unga som begår väldigt allvarliga brott borde omfattas av öppna insatser i stället för slutna insatser.

Anf. 20 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Tack, Mikael Damsgaard, för frågorna och kommentarerna!

Det här är ett område där olika intressen står mot varandra. Då menar inte jag gärningspersonens intressen, med fokus på den unga personens väl och ve, som vi diskuterar här i dag. Jag försöker att ha fokus på samhällets intressen av olika saker. Här finns det olika typer av intressen, som är det som hela kriminalvården går ut på.

En person som har begått ett brott måste också få ett straff. Om den inte får det rubbar vi alla människors tilltro till samhället. För mig är det lite därför som vi har mycket av kriminalvården.

Om du begår ett brott som är brottsligt enligt en lag som vi har stiftat i Sverige måste det få en konsekvens. Om det inte får någon konsekvens förstår man inte vad som ska gälla i samhället, och då rubbas samhällskontraktet. Det måste alltså få en konsekvens.

Sedan är det ganska lätt att ta till det. Det ska vara inlåsning, och det ska vara inlåsning länge. Då visar man krafttag. Det upplevs som att man vidtar åtgärder där man verkligen tar brottsoffrens perspektiv på allvar.

Problemet är att det inte är det som forskning visar är mest effektivt för att förhindra återfall. Här gäller det att väga olika insatser mot varandra.

Det är inte realistiskt att tro att ett barn, en ungdom, som har begått ett grovt brott, till exempel dödat någon annan person, inte ska vara inlåst. Jag tror att de personerna alltid kommer att behöva vara inlåsta under en viss tid.

Frågan är med vad vi ska kombinera den inlåsningen för att skydda samhället. Människor ska uppleva att vi tar brottslighet på allvar och att vi gör vårt yttersta för att förhindra att det ska hända igen. Det gäller att samtidigt kombinera det med öppna former av straffavtjänande och utslussning i slutet av ett straff. Det kanske till exempel ska ske under en ganska lång period för att i möjligaste mån försöka förhindra att personen kommer ut och begår grova brott igen. Det är vad vi verkligen vill undvika.

Anf. 21 Mikael Damsgaard (M)

Herr talman! Här öppnar den formen sådana möjligheter genom införande av villkorlig frigivning, övervakning och att man kopplar på frivårdens verktygslåda och resurser. Frivården finns också över hela landet på ett helt annat sätt än Statens institutionsstyrelse gör i dag.

För den som blir dömd till fängelse som ung skapar vi i slutet av verkställigheten, om det inte finns särskilda skäl för att skjuta upp den villkorliga frigivningen, förutsättningar för utslussning och övervakning och därmed också goda förutsättningar för övergång från den slutna tillvaron till den öppna tillvaron.

Vi vet att Kriminalvården är oerhört skicklig. De har lång erfarenhet inte minst inom frivården av att bedriva den här verksamheten. När jag har besökt frivården har jag blivit oerhört imponerad av det arbete de bedriver. Det finns behandlingsprogram som är väldigt beprövade och väl utformade.

I och med reformen att överföra ansvaret från Statens institutionsstyrelse, som i dag inte fullt ut klarar sitt uppdrag, till Kriminalvården, som har erfarenhet och resurser, skapar vi bättre förutsättningar för att de här unga personerna, som har begått väldigt allvarliga brott, ska få både en påföljd och förutsättningar att komma tillbaka till ett liv utan brottslighet.

Anf. 22 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman och Mikael Damsgaard! Nu börjar vi närma oss kärnan i vad debatten egentligen handlar om, och det är jättebra. Det är nämligen absolut inte så här det låter i den offentliga debatten, utan där råder stor förvirring om vad diskussionen egentligen gäller.

Vi i Miljöpartiet är helt för det som Mikael Damsgaard nämner nu: mer satsningar på och förstärkning av villkorlig frigivning, övervakning av och kanske fotboja på några personer efter att de har kommit ut för att möjliggöra öppna insatser, men under övervakning, och så vidare. Det är jättebra, och det vill vi också satsa mer på. Som jag sa vill vi även se över möjligheten till villkorlig frigivning i kombination med LSU.

Skillnaden är att vi menar att ansvaret borde ligga kvar på Sis. De borde få de här resurserna och möjligheterna, för det som Sis har och som Kriminalvården inte har är just erfarenheten av ungdomar. Här blir det väl en diskussion om vilken erfarenhet som vi viktar högst och som vi tror kommer att få störst påverkan på utfallet.

Vi i Miljöpartiet har landat i att vi menar att det är erfarenheten av att vårda ungdomar som borde ha fått väga tyngst, inte minst när det gäller det här med skolan. Kriminalvården är skicklig på att vårda vuxna personer och att jobba med deras liv efter tiden som intagna i fängelse, medan Sis har stor erfarenhet av ungdomar. Det som Sis inte alltid har fått är tillräckliga resurser eller tillräckliga verktyg.

Utredningen pågår fortfarande, och man kan undra vad den kommer att föreslå. Miljöpartiet hade velat göra de satsningar och möjliggöra det som nu lyfts fram av bland andra Mikael Damsgaard och ge detta till Sis, för vi tror att erfarenheten av att vårda just barn är oerhört central för att det ska bli ett bra utfall.

Adam Marttinen (SD)

Anf. 23 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! Det förekommer en del kritik från oppositionen när det gäller inrättandet av ungdomsfängelser.

Det har flera gånger riktats kritik här när det gäller skola och utbildning. Man nämner brister i detta och att det inte finns möjlighet att få skola och utbildning på plats. Om man läser propositionen ser man att det står andra datum där än vad Socialdemokraterna redogjorde för. Det är alltså den 1 mars 2027 som alla lagändringar som gör att det här ska fungera bra kommer att finnas på plats, och det är mindre än tio månader dit.

Vilka praktiska problem ser Miljöpartiet i verkligheten med detta tidsspann? Det är alltså mindre än tio månader, och det handlar om att någon ska begå ett allvarligt brott som ska utredas och processas i domstol, och därefter ska straffet verkställas. Vilka praktiska problem ser Miljöpartiet med att vi har allting på plats inom tio månader när det kommer till att erbjuda skola och annan utbildning?

Miljöpartisten säger också att man inte helt kan frikoppla detta från sänkt straffbarhetsålder. Jag tycker att det är en kul debatt att ta. Sverigedemokraterna har inget problem med att sänka straffbarhetsåldern och inrätta ungdomsfängelser. Det betyder att det med vår politik är möjligt att döma exempelvis 14-åringar som begår grov våldtäkt, låt oss säga gruppvåldtäkt, till straffrättsligt ansvar och ungdomsfängelse.

Eftersom Miljöpartiet är emot att sänka straffbarhetsåldern och emot att inrätta ungdomsfängelser undrar jag vad det får för konsekvens i Miljöpartiets värld när exempelvis 14-åringar begår allvarliga brott som grov våldtäkt eller gruppvåldtäkt.

Anf. 24 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman och Adam Marttinen! Nu är vi nästan tillbaka till hur det brukar låta i kommentarsfälten på Facebook. Jag tyckte att jag pratade väldigt mycket om de här sakerna i mitt anförande.

Jag vill först nämna skolan. Det som oroar oss är den utredning som regeringen har tillsatt och som har lämnat över sitt betänkande. Det handlar om att ändra i skollagen så att barn i fängelse skulle kunna erbjudas fjärr- och distansutbildning.

Det handlar alltså inte riktigt om tiden och om huruvida detta kommer att kunna finnas på plats om tio månader, för det kommer det säkert att kunna göra. Men Kriminalvården har uppenbarligen sett utmaningen i att kunna erbjuda skolundervisning på plats med en lärare i rummet för alla intagna barn. Det är det som oroar oss, och inte tiden.

Barn som har svårigheter i skolan utgör en otroligt stor del av den här gruppen. När Sis besökte oss i justitieutskottet sa man att något i stil med 95 procent har svårigheter att klara skolgången och behöver väldigt mycket stöd.

Det är just den gruppen ungdomar som har väldigt svårt att ta till sig undervisning som inte bedrivs på plats av en lärare som är i samma rum som de själva. Ganska ofta kan det till och med vara fråga om att det är en utmaning att få ungdomarna att ens infinna sig till undervisningen. Det ingår att säga saker som: Nu är det skola, och det är i det här rummet. Här är läraren, och här är du. Vi säkerställer att du verkligen är där! Det är det här jag tänker på som problemet.

Jag har upprepade gånger sagt att det självklart blir fråga om konsekvenser om en 14-åring våldtar eller mördar någon annan person. Denna person kommer självfallet inte att kunna vara ute på gatan, utan samhället måste reagera. Det vi diskuterar här och nu är vilken myndighet som ska vara ansvarig för vården av den unga personen. Jag tror inte att det är någon som förespråkar att det inte ska bli någon konsekvens och att det på något sätt ska vara fri lek efter att man har begått ett brott. Det gör inte heller vi.

Adam Marttinen (SD)

Anf. 25 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! Då kan vi konstatera att den kritik som har förekommit i debatten är av ganska marginell betydelse om man ser till de problem som vi vill bekämpa genom reformen.

Lagändringarna kommer att vara på plats inom tio månader, så det kommer inte att vara ett praktiskt problem i någon större utsträckning. Däremot kommer vi att kunna erbjuda unga personer som har en grov kriminell identitet en annan tillvaro i ungdomsanstalter i stället för att de ska sitta på Sis-hem och vara tillgängliga för gängkriminella och kunna rymma och begå nya brott. Det är bara positivt att vi kan gå fram med detta så snabbt som vi gör.

När det kommer till konsekvenser och när Miljöpartiet inte vill sänka straffbarhetsåldern blir frågan hängande i luften. Jag vill gärna ha ett väldigt konkret exempel. Vad blir det för konsekvens för den 14-åring som gruppvåldtar och gör sig skyldig till grov våldtäkt? Vilken konsekvens är det Miljöpartiet erbjuder? Jag vill gärna ha det exemplifierat.

Med Sverigedemokraternas politik kommer vi att öppna möjligheten till ett straffrättsligt ansvar för en sådan handling. Det säger Miljöpartiet nej till. Vi kommer också genom vår politik att kunna erbjuda ungdomsfängelser för dem som begår den typen av allvarliga brott. Det vill inte Miljöpartiet.

Frågan är: Vilken typ av konsekvens blir det för de 14-åringar som begår gruppvåldtäkt och gör sig skyldiga till grov våldtäkt? Beskriv den för väljarna! Jag tror att många är intresserade av det.

Anf. 26 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman och Adam Marttinen! Det praktiska problemet med skolundervisningen är alltså utformningen, inte tiden. Det är det som är problemet, och det kvarstår. Det här är inte utrett, utan det är som det är.

En lyckad skolgång är en av de absolut viktigaste sakerna för att inte återfalla i kriminalitet. Det är därför det här är så viktigt.

Sis är den konsekvens som nu finns för personer som är unga och begår grova brott, och det är den som Miljöpartiet vill fortsätta att utveckla. Nu har jag upprepat detta väldigt många gånger, och jag säger det en gång till: Begår en ungdom ett grovt brott tycker vi att konsekvensen måste vara att man blir intagen. I nuvarande situation är det Sis som är ansvarig för vårdandet av unga brottslingar, och vi tycker att Sis ska få mer resurser och möjligheter att utveckla sin verksamhet.

Vi är positivt inställda till att Sis har differentierat sin verksamhet. Det sker inga rymningar från Sis just nu av personer som är där just nu för att de är dömda. Sis har jobbat med säkerheten och differentierat hur de olika anstalterna i Sis ser ut. Man skiljer på olika grupper av intagna i mycket större utsträckning.

Det här anser vi att Sis ska få möjlighet att fortsätta med, och det beror på att vi måste ta hand om unga personer som har begått grova brott. Det är ett baskrav, som jag tror att vi alla är överens om. Alla måste kunna känna sig trygga och säkra med att en person som begår grova brott inte kommer att komma ut på gatan snabbt igen.

Det intressanta med att i stället döma unga till fängelse är att straffen blir ganska korta, vilket nämndes av tidigare talare. Det kommer inte att bli samma längd på straffen för en 14-årig mördare som det hade blivit för en 28-årig mördare. Då är frågan: Hinner Kriminalvården med sitt rehabiliterande uppdrag för de här unga personerna? Det är ju ändå det som är det allra viktigaste. Det kommer att bli en konsekvens, men fokus måste också ligga på att säkerställa att rehabiliteringen blir så bra som möjligt för allas vår trygghet.

Anf. 27 Torsten Elofsson (KD)

Herr talman! Det kanske finns en och annan som undrar varför vi i dag står och debatterar frihetsberövande påföljder för barn och unga. Det enkla svaret är att vi de senaste åren har bevittnat en exempellös eskalering av det grova våldet i vårt land. Sverige har gått från att vara ett tryggt och säkert land till ett land med skjutningar och sprängningar som saknar motstycke i Europa. Vi har även bevittnat att gärningspersonerna blivit allt yngre.

Unga, mestadels killar men även tjejer, anmäler sig frivilligt eller rekryteras till att med vapen i hand agera bödlar och utförare mot ersättning, i hopp om en karriär i de kriminella gängen och den organiserade brottsligheten. Polisen vittnar om att unga oavsett samhällstillhörighet mer eller mindre står i kö för att utföra mord och sprängningar.

Ofta är det kriminella som är måltavlor, men vi har åtskilliga exempel på att helt oskyldiga människor har fallit offer. Ibland räcker det att råka vara anhörig till någon som är kriminell. Ibland tar man helt enkelt fel på person men genomför ändå en helt kallblodig avrättning.

Vid sidan om skjutningarna används sprängladdningar och handgranater för att skrämma eller hämnas. Även här har oskyldiga dödats eller skadats. Ödeläggelsen har dessutom orsakat stor ekonomisk skada för helt oskyldiga och givetvis skapat stor otrygghet och rädsla i de drabbade bostadsområdena.

Detta är bakgrunden till att vi nu står här.

Herr talman! Oavsett ålder på gärningsmännen har de genom sitt agerande visat att de är farliga och utgör en fara för alla och envar. Sett i det perspektivet måste deras rörelsefrihet begränsas. Vi kan inte ha farliga beväpnade unga gående lösa på våra gator.

Vid samtal jag haft med personal på Sis ungdomshem vittnas om att många av de unga lagöverträdarna och gängkriminella saknar konsekvenstänk, många gånger kopplat till drogmissbruk och psykiska störningar i form av adhd eller liknande. Behandling parat med undervisning under lång tid krävs för att minska risken för återfall, så längre frihetsberövanden kan i de fallen vara av godo.

Vi kan också konstatera att Sis-hemmen inte är anpassade för dagens verklighet med unga som begår grova våldsbrott och har starka kopplingar till gängkriminella. Återfallsfrekvensen efter sluten ungdomsvård, LSU, är så pass hög som 90 procent, och det finns – vilket också konstaterats från talarstolen i dag – brister i såväl vården som den efterföljande kontrollen och uppföljningen.

Under den senare delen av verkställigheten ska den dömde genom konkreta åtgärder förberedas för ett liv i frihet. De närmare formerna för utslussningen är inte reglerade i LSU, utan en bedömning av vilka åtgärder som är lämpliga ska göras från fall till fall. Påföljden sluten ungdomsvård är i dag helt verkställd efter frigivningen från det särskilda ungdomshemmet. Fortsatta insatser kan då i stället beslutas med stöd av socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga, LVU. Vi kan konstatera att detta i många fall leder till fritt fall och återgång i brottslighet. Återfallsfrekvensen är som sagt väldigt hög.

Herr talman! Låt oss konstatera att utvecklingen mot allt yngre grova våldsverkare är ett katastrofalt misslyckande där vi i vuxenvärlden bär ett stort ansvar. Vi kan även konstatera att varken LSU eller LVU är anpassad för att stå emot och hantera den snabba och omfattande förändringen av brott som begås av barn och unga.

Ur detta har det växt fram ett krav på förändring. Allt som oftast hävdas från oppositionen – vi har hört det från talarstolen här i dag, framför allt från Miljöpartiet och Vänsterpartiet – ett behov av brottsförebyggande åtgärder och då gärna i form av mer resurser till skola och socialtjänst. Det är ett mantra som malts i decennier och som, trots stora satsningar, inte på något sätt bromsat den utveckling vi nu bevittnar och har att hantera.

Herr talman! Som jag brukar säga: När huset brinner är det inte första hand läge att tala om brandförebyggande åtgärder. Då gäller det att släcka branden. Det är samma sak här: När sådana här saker väl händer måste vi gripa och lagföra grova våldsverkare, även unga sådana. Jag tror att vi är helt överens om det; det handlar bara om formen för vad som ska göras.

Regeringen lägger nu fram ett förslag där LSU på sikt utmönstras – utmönstringen ska vara klar till 2030. I stället ska unga i åldern 15–17 år få avtjäna sitt straff i Kriminalvårdens regi.

Föga förvånande kommer nu protester från förväntat håll. I sig kan man motvilligt medge att någon form av frihetsberövande krävs, men absolut inte inom Kriminalvården. Då blir plötsligt myndighetsetiketten viktigare än resultatet.

Min och regeringens bedömning är att det inom Kriminalvårdens verksamhet finns större möjlighet till flexibilitet, eftersom den som inleder verkställigheten av ett fängelsestraff när han eller hon är under 18 år vid behov kommer att kunna övergå till att avtjäna straffet tillsammans med andra vuxna efter 18-årsdagen. Vi bedömer också att Kriminalvården har bättre möjligheter än Sis att erbjuda meningsfull sysselsättning för denna äldre målgrupp.

Likaså har Kriminalvården stor erfarenhet av behandling och vård av intagna som begått den här typen av grova våldsbrott, vilket Sis inte har. Unga intagna kommer dessutom att hållas avskilda från äldre interner och ges möjlighet till studier och sysselsättning, vilket också nämnts av föregående talare här.

Med detta sagt gäller det dock också att oförtrutet verka för att skydda våra barn och vidta de åtgärder vi kan för att förhindra den omfattande rekrytering av unga som nu sker. Regeringen är heller inte overksam i det avseendet. Om allt går som det ska kommer Polismyndigheten att få möjlighet att stoppa annonseringen på de digitala plattformarna. Rekryteringen är nu dessutom straffbar i sig, då den anses som stämpling eller förberedelse till brott. Vi kan också se hur fler och fler av rekryterarna grips i andra länder. Ingen i det här patrasket ska känna sig säker. Lagens långa arm sträcker sig nu långt över våra gränser, vilket också välkomnas.

Herr talman! Det fortsatta brottsförebyggande arbetet är särskilt viktigt i relation till unga lagöverträdare. Vi tar detta på stort allvar. Få saker är så viktiga som att stoppa unga personer från att bli neddragna i det mörker som det kriminella livet innebär. Bara så kan vi långsiktigt förhindra nya brott.

Vårt brottsförebyggande arbete handlar bland annat om en utbyggd socialtjänst som ges fler verktyg med en ny socialtjänstlag. Vi har även samverkansstrukturen Bob, barn och unga i organiserad brottslighet, som ska stärka arbetet mot att barn och unga hamnar i grov kriminalitet.

Herr talman! Till syvende och sist är dock trygga familjer det främsta värnet mot gatans värderingar. Då krävs en stödjande familjepolitik och ett tydligt föräldraansvar. Vi kristdemokrater är garanten för att detta perspektiv finns med i regeringens brottsförebyggande arbete. Det krävs ett tålmodigt arbete, och vi måste göra många saker samtidigt för att det ska få reell effekt.

Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Anf. 28 Gudrun Nordborg (V)

Herr talman! Det anförande jag nyss hörde gav mig anledning att göra ett antal reflektioner.

Torsten Elofsson markerar att det handlar om en serie misslyckanden fram till att de unga begår allvarliga brott. Där är vi totalt ense. Frågan är hur vi ska hantera misslyckandena. Vilka misslyckanden ska vi täppa till och sätta stopp för? Jag tycker att det handlar om både hur vi arbetar generellt i samhället och hur vi ingriper för enskilda personer när det har gått alldeles fel.

Jag vill också kommentera att klagomålen på Sis utgår från gamla data. Rymningarna har ju i princip upphört. Vi vet att de lyckas bättre med sina insatser inom institutionerna i dag, inte minst när det handlar om skolan, vilket vi har markerat flera gånger från talarstolarna.

Det jag upplever att vi eventuellt också skulle kunna vara överens om är själva utslussningen. Anställda inom Sis menar att de gör sitt inom sin institution, men när de ska försöka få till stånd ett samarbete med socialtjänsten kan det spricka totalt. Vi från Vänsterpartiet vill behålla Sis, men vi vill förstärka med en villkorlig frigivning och ta stöd i den delen av Kriminalvården där det finns en hel del viktiga erfarenheter.

Hur ser Torsten Elofsson på en sådan kombination?

Anf. 29 Torsten Elofsson (KD)

Herr talman! Som jag nämnde i mitt anförande kan jag konstatera att Sis tillkom 1999 när världen var en helt annan. Det har skett en förråing och en utveckling av brottsligheten som saknar motstycke. De som tidigare togs in i sluten ungdomsvård hade, sett ur dagens perspektiv, begått brott som var av betydligt mindre allvarlig karaktär.

Först och främst kan man säga att miljön i nuvarande Sis, sluten ungdomsvård, och fängelse, sett ur ett frihetsberövande perspektiv, skiljer sig inte särskilt mycket åt. Det är taggtrådar och stängsel och så vidare för att förhindra rymningar. Men det förekommer en olycklig blandning av personer som är omhändertagna med stöd av LVU och personer som sitter inne med stöd av LSU.

Vi bedömer att Kriminalvården är den myndighet som har mest kompetens och har bäst möjlighet att ta hand om grova våldsverkare. Det är vad vi pratar om. Jag har svårt att se skillnaden på ansvarsutkrävande för någon som har fyllt 18 år och för någon som är 17 år. Jag kan inte se någon skillnad.

Precis som Gudrun Nordborg säger fallerar det när det gäller utslussningen av dessa personer. Där har Kriminalvården redan ett utbyggt system för detta. Då handlar det mer om huruvida man anser att det är Kriminalvården eller Sis som ska sköta detta. Vänsterpartiet tycker att det är Sis som ska sköta utslussningen. Men vad är den verkliga skillnaden? Om man redan har ett utbyggt system inom Kriminalvården, varför kan man inte ha särskilda förvaringsutrymmen för unga som begår brott?

Anf. 30 Gudrun Nordborg (V)

Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för svaren, men jag tycker egentligen inte att jag fick svar på det jag frågade om.

Vi är uppenbarligen ense om att det behövs en bättre utslussning och villkorlig frigivning, oavsett vem som ska ansvara för den. Där tycker jag att Kriminalvården har bättre möjligheter, och de behöver kopplas på den behandling som försiggår på Sis i dag. Den behandlingen, under inlåsningen och fram till frigivning, är bättre anpassad för barn i Sis-modell än i Kriminalvården, som inte alls har erfarenhet av barn – oavsett ålder på barnen.

Det jag också skulle vilja fundera över är markeringen av föräldrarnas betydelse. Den är stor, vill jag påstå. Men vi ser också att en del av präglingen till att använda våld som ett maktmedel sker i familjen. Vart 20:e barn i Sverige upplever våld i hemmet, och vart 10:e barn har gjort det ofta. Överallt i behandlingskedjan eller i de verksamheter vi nu berör säger man att detta utgör en stor del i brottsutvecklingen. Vi måste också skärpa lagstiftningen vad gäller barnfridsbrott så att barn skyddas, och det behövs ingripande från socialtjänst och vårdinsatser så att barnen slipper präglas till våld.

Har Torsten Elofsson några kommentarer till detta?