Vapenutredningen

Motion till riksdagen
1989/90:Ju825

av Arne Andersson i Ljung m.fl.
(m, s, fp, c, vpk, mp)
Vapenutredningen

Mot.

1989/90

Ju825-830

Enmansutredaren Leif G W Persson har under 1989 lämnat förslag till regeringen
avseende betydande förändringar i rätten att förvärva och inneha vapen.
Mest berörda parter är landets jägare och de som innehar vapen för
tävlingsbruk.

Förslaget har givit anledning till en intensiv debatt om det berättigade i de
föreslagna inskränkningarna.

I direktiven till utredningen sägs att denna skall vara ett led i kampen mot
våldsbrottsligheten. Vidare skall arbetet ta sikte på att lagen svarar mot nutida
krav på skydd mot att vapen och ammunition kommer i orätta händer
eller används i brottsligt sammanhang. En annan uppgift skulle vara att
åstadkomma förenkling av det komplicerade och resurskrävande förfarandet
i vapenärenden.

Mot denna bakgrund är det minst sagt långsökt att dra de slutsatser och
lägga så långtgående restriktiva förslag på oförvitliga vapeninnehavare som
utredaren har gjort. En parlamentariskt sammansatt utredning skulle med
stor säkerhet inte dragit liknande slutsatser.

Ambitionen att komma tillrätta med olaga vapenhantering och våld där
vapen förekommer är allt för allvarligt för att så till den milda grad förenklas
att de mest restriktiva åtgärderna riktas mot dem som oförvitligt såväl brukar
som förvarar vapen.

Bland föreslagna åtgärder är några särskilt värda att kommenteras.

Vad motiverar att en nytillkommen vapenägare får sin ”vapengarderob”
begränsad till två vapen? Vår uppfattning är att det inte finns något underlag
som ger stöd för att en nytillkommen jägare som förvärvar mer än ett eller
två vapen har visat sig vara sämre vapeninnehavare än en äldre. Tvärtom
torde det kunna påvisas att genom jägarexamen nytillkomna vapeninnehavare
har större kunskap om vapeninnehavets ansvar, förvaring av vapen
m.m. än många äldre kolleger.

Förslaget om omprövning av vapenlicensen vart tredje år reser likaså frågan
vilket stöd som finns för detta i utredningsmaterialet. Här synes enbart
motivet att generellt begränsa vapeninnehavet varit ledande. Åtgärden har
inget som helst samband med vapen ”på drift” att göra.

Angreppet på minnes- och samlarvapen som ofta gått i arv i generationer
är kanske det mest graverande för utredaren. På vilket sätt ett försvårande

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. NrJu825-830

Mot. 1989/90
Ju825

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förslagen i SOU 1989:44 av 1987 års vapenutredning
inte kan läggas till grund för förslag till riksdagen.

Stockholm den 25 januari 1990

Arne Andersson (m)
i Ljung

Helge Hagberg (s) Gudrun Norberg (fp)

Rolf Kenneryd (c) Karl-Erik Persson (vpk)

Paul Ciszuk (mp)

av förvärv och innehav av dessa vapen är ett led i brottsbekämpningen är en
gåta. Klåfingrigt är det omdöme vi vill ge förslaget.

Vi finner sammantaget inte att utredarens förslag i betänkandet Översyn
av vapenlagstftningen SOU 1989:44 kommer att ha någon effekt på våldsbrottsligheten
och kan för den skull inte läggas till grund för förslag från regeringen.

Större anledning finns att regeringen ser över den administration som omger
tillståndsgivningen för förvärv av vapen i rationaliserande och förbilligande
syfte.

Med en sådan vidgad syn på vapeninnehav och administrationen kringförvärv
av vapen finns goda skäl att tillkalla en ny och parlamentarisk kommitté.

2