Personalsituationen i kommuner och landsting
Interpellation 2008/09:355 av Lilja, Lars (s)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2009-02-24
- Anmäld:
- 2009-02-25
- Besvarad:
- 2009-03-17
- Sista svarsdatum:
- 2009-03-17
Interpellationen
den 24 februari
Interpellation
2008/09:355 Personalsituationen i kommuner och landsting
av Lars Lilja (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
Personalcheferna i landets kommuner uppger att de ser fler varsel och pensionsavgångar än nytillsättningar av tjänster. Det innebär att det kommer att bli färre tjänstemän under 2009 i kommunerna, visar en rapport från SKTF. Den personal som jobbar kvar får slita hårdare för att klara uppgifterna eftersom arbetsbördan inte minskar. Kommunerna har ofta svårt att rekrytera eftersom det är brist på kompetenta sökande till många tjänster som kräver akademisk examen. Det ekonomiska läget i kommunerna gör det näst intill omöjligt att möta generationsväxlingen eftersom man varken har pengar eller kan attrahera personal till en arbetsplats med en positiv framtid.
Sveriges Kommuner och Landstings ordförande Anders Knape har nyligen redovisat liknande problem. En enkät som SKL har låtit göra visar att sysselsättningen kommer att minska med 4 800 personer i kommunerna och 3 000 i landstingen under 2009. SKL har begärt extra statsbidrag till kommunsektorn för att undvika ytterligare uppsägningar.
Jag vill fråga arbetsmarknadsministern följande:
Vad avser statsrådet att göra åt den ekonomiska situationen och de personalnedskärningar som nu sker i kommuner och landsting?
Hur ser statsrådet på kommuners och landstings möjligheter att rekrytera unga akademiker till kommuner och landsting?
Debatt
(28 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:355
Webb-tv: Personalsituationen i kommuner och landsting
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 10 Mats Odell (Kd)
Fru talman! Lars Lilja har frågat arbetsmarknadsministern vad han avser att göra åt den ekonomiska situationen och de personalnedskärningar som nu sker i kommuner och landsting, samt hur han ser på kommuners och landstings möjligheter att rekrytera unga akademiker till kommuner och landsting.
Per Svedberg har frågat socialministern vilka åtgärder han avser att vidta för att landstingen inte ska behöva säga upp personal och sänka sjukvårdens kvalitet med anledning av jobbkrisen.
Raimo Pärssinen har frågat mig om jag avser att medverka till att kommunerna och landstinget i Gävleborg får kraftigt ökade statsbidrag för att motverka högre arbetslöshet och sämre välfärd.
Peter Hultqvist har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av de minskade skatteintäkterna som riskerar att driva fram dels skattehöjningar, dels omfattande nedskärningar och försämrad kvalitet inom vård, skola och omsorg.
De båda först nämnda interpellationerna har överlämnats till mig. Jag väljer att avge ett gemensamt svar på interpellationerna.
Vad gäller frågan om kommuners och landstings möjligheter att rekrytera unga akademiker har universitet och högskolor ett ansvar att dimensionera högskoleutbildningarna så att de motsvarar det framtida behovet av arbetskraft inom olika områden. Samtidigt ligger det ett ansvar på kommuner och landsting att framstå som attraktiva arbetsgivare.
Vi vet att resurser till kommunsektorn både stärker välfärdens kärna och är en effektiv sysselsättningsåtgärd. Men det är inte bara kommuner och landsting som drabbas av krisen. Även hushåll och företag påverkas. Vi måste därför agera förståndigt och väga alla de behov som nu riktas mot de offentliga finanserna, våra gemensamma resurser, så att de räcker under hela krisens förlopp. Vi vet ju inte hur länge krisen kommer att vara och hur djup den kommer att bli.
Genom riksdagens beslut med anledning av budgetpropositionen för 2009 har kommuner och landsting under 2009-2011 redan tillförts betydande förstärkningar, både i form av ökade intäkter och lägre kostnader. Som exempel kan jag nämna att sänkningen av arbetsgivaravgiften med 1 procentenhet minskar kostnaderna med 3 miljarder kronor per år för sektorn. Ett annat exempel är den så kallade kömiljarden, som enligt Sveriges Kommuner och Landsting redan börjat ge resultat i form av förbättrad tillgänglighet i vården.
Den ekonomiska krisen har den senaste tiden fördjupats på ett sätt som få bedömare kunnat förutse. Utvecklingen innebär att kommunernas och landstingens skatteintäkter kommer att utvecklas svagare än vad som annars hade blivit fallet. Det är dock inte, vilket ibland felaktigt påstås, fråga om att skatteintäkterna minskar. De ökar faktiskt. Samtidigt kommer krisen också att medföra en påtaglig försvagning av statens finanser. Regeringen följer utvecklingen noga och kommer inom kort, den 15 april, att lämna besked om ytterligare resurser kan komma att tillföras kommunsektorn. Det görs genom en noggrann prövning inför vårpropositionen, och i denna prövning har jag svårt att se varför kommunerna och landstinget i Gävleborgs län ska särbehandlas. Detta är ett ansvarsfullt sätt att bedriva politik.
Anf. 11 Lars Lilja (S)
Fru talman! Vi har tidigare diskuterat problemen i trähusindustrin, och vi har sett en allmän konjunkturavmattning i det här landet. Det innebär naturligtvis för vissa företag att orderingången minskar. Man kan inte sälja sina produkter, och det blir en naturlig reaktion för de företagen att säga upp eller varsla personal. Man har inget annat att välja på.
Det som komplicerar situationen för kommunerna är att när deras resurser minskar utifrån vad man har beräknat minskar inte behoven, alltså det som kommunerna ska bistå sina medborgare med, utan det kan till och med öka. Detta gör situationen oerhört knepig. Med mindre pengar ställs högre krav, och därför är det så otroligt viktigt att regeringen agerar och reagerar på de behov och de krav som nu kommer från kommunsektorn.
I svaret säger statsrådet att kommuner och landsting redan har tillförts betydande förstärkningar. Så kan det möjligtvis vara, men analysen från kommunföreträdare är snarare att statsbidragen är frysta, det vill säga att det inte kommer några mer pengar.
Precis som statsrådet säger minskar naturligtvis inte skatteintäkterna, men de minskar utifrån den prognos och den budget som kommunerna har lagt fram. Det är det som ställer till de stora problemen. Min egen hemkommun Vännäs hade budgeterat för ett överskott på ett antal miljoner för föregående år, och det slutade med ett plus på 48 000 kronor. Detta var helt beroende på att skatteintäkterna minskat.
Det är ju många, till exempel varselsamordnare och SKL, som nu kräver någon form av besked från regeringen. Kommer det mer pengar? Det är lite grann detta vi har pratat om i en tidigare debatt, nämligen att vi gärna vill ha signaler om vart vi är på väg någonstans. Det vore oerhört tragiskt om välfärden skulle urholkas på grund av att kommunerna ska säga upp folk när de faktiskt behövs för att säkra välfärden.
Om jag inte minns fel var det en ledande företrädare för den nuvarande regeringen som i valrörelsen sade: Allt som ni socialdemokrater ska göra för att stärka välfärden ska vi göra bättre.
Vi socialdemokrater har föreslagit 5 miljarder mer till kommunerna för innevarande år. Kan det då betyda - om löftet har något värde - att vi kan se fram emot minst 5, 5 ½ eller 6 miljarder i stöd till kommunerna i den vårproposition som det hela tiden hänvisas till och som tydligen ska lösa många av de problem som vi nu diskuterar?
Anf. 12 Per Svedberg (S)
Fru talman! Tack statsrådet! Lite besviken är jag över att inte Hägglund själv kommer och diskuterar denna fråga, för man kan tycka att det ligger under hans ansvarsområde även om du har det övergripande kommunministeransvaret.
Jag kommer också att beröra landstinget i Gävleborg. Ursäkta om jag blir lite patriotisk där, men det är därifrån jag har de aktuella och korrekta siffrorna.
Landstinget i Gävleborg har slitit under många år med att komma i balans med sin ekonomi. Man har gjort kraftiga åtgärder och förändringar som har gjort både ont och illa men man har kommit på rätt väg. Det som händer nu är, kan man säga, otroligt brutalt för landstingen, framför allt för landstingen i Norrlandskommunerna där både jobbfrekvensen är lite lägre och utflyttningen är högre.
Jag återvänder till Gävleborg. Som prognosen ser ut nu fram till 2011 kommer landstinget i Gävleborg att tappa 550 miljoner kronor. Det motsvarar ungefär tusen arbetstillfällen. Det är tusen par händer i vården. Tusen par händer för dem som behöver samhällets stöd, samhällets vård och samhällets omsorg. Denna situation är minst sagt upprörande.
Vad som gör en än mer ilsk och faktiskt nästan, som vi säger hemma, förbannad och "görle" är att företrädare från regeringen vid ett flertal tillfällen har uttalat sig om att kommuner och landsting har levt över sina tillgångar. Vi har lokala företrädare som i lokalpress har uttryckt precis de orden. Som före detta landstingspolitiker kan jag konstatera att man blir oerhört bestört när någon uttrycker sig på det viset. Samtliga förtroendevalda, åtminstone där jag kommer ifrån, har gjort ett digert och hårt arbete för att hålla budgeten i balans. När då regeringens företrädare är ute och talar om att kommuner och landsting lever över sina tillgångar blir man oerhört arg.
Därför blir min fråga i den här diskussionen: Är det inte lite pinsamt när statsministern faktiskt gör det här uttalandet i Norrbotten, eller när allianskollegan Bergström i Hudiksvall talar om för kommunledningen och indirekt landstingsledningen att de har levt över sina tillgångar?
Det kanske är än värre för Sven och Stina som bor i glesbygd och ser att det försämras. Deras situation kommer att bli jättebesvärlig utifrån att om man ska spara så här mycket i verksamheten i landstinget i Gävleborg motsvarar de här pengarna 26 hälsocentraler.
Det är stora pengar. Det är stora och väldigt vulgära ord från regeringen, vill jag påstå. Landstingssverige behöver mer pengar. Min fråga är egentligen till statsministern, men nu får Odell ta den. Hur blir det nu? Kommer det något i vårpropositionen?
Anf. 13 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Det är ett mycket aktuellt ämne som vi debatterar just nu. Det är som minister Odell säger: Det är en ganska svår situation.
Låt mig påminna om några saker innan vi går in på att direkt titta på läget i kommunerna. År 2006 lämnade vi faktiskt ett överskott på 70 miljarder kronor till den borgerliga regeringen. Regeringen, med Odell naturligtvis, sänkte skatterna med 80 miljarder kronor, och nu är vi alldeles strax uppe i ett offentligt underskott på 80 miljarder kronor. Det är väl därför vi får ett så dåligt svar på våra interpellationer. Det är väl därför minister Odell inte kan lova mer resurser till kommunerna.
Det här utgår från en orättvis politik. Man har haft ofinansierade skattesänkningar som fortsätter och som riktas till den rikaste tiondelen i det här landet. Det betyder att först var det de arbetslösa och de sjuka som fick vara med och finansiera de här skattesänkningarna, men nu blir det faktiskt så att det är de anställda inom kommunerna, de som har välfärdstjänsterna, som får vara med och betala.
Att man har gjort detta innebär till exempel att man i Ovanåkers kommun måste gå ut och varsla personal för att man saknar resurser. Hudiksvalls kommun ser ett enormt tapp på resurser också och måste börja planera för en minskning av personal med 200 personer. Sammanlagt sägs det - det här har statsrådet Odell hört många gånger nu från SKL och andra - att det kan bli ända upp till 20 000 anställda, kanske fler, i kommuner och landsting som kommer att tvingas ut i arbetslöshet om man inte tar ett politiskt ansvar.
Precis som jag frågade i min interpellation undrar jag här vad som är klokast att göra: Är det att se till att staten, vi gemensamt, hjälper till med att öka de generella bidragen till kommunerna, eller är det att låta kommunerna säga upp folk och driva ut dem i arbetslöshet? Då får man alltså betala dem som varit anställda genom kommunerna en gång till, för när man blir arbetslös hamnar man på en mycket låg och dålig a-kassa.
Det vi måste få svar på här är alltså: Vad kan, och vad vill, statsrådet Odell göra för att stärka kommunernas ekonomi?
Socialbidragen ökar - det är allmänt känt - i större delen av Sveriges kommuner. I Gävleborgs kommuner ser man över ekonomin. Ett exempel är Ockelbo kommun, som höjde sin skatt med 75 öre innevarande år. Men om man ska klara sig fram till 2011 och 2012 ser man ett behov av skatteökningar på 1:30 kronor till, om man ska klara av likvärdig verksamhet och kvalitetsnivå inom välfärdstjänsterna.
Frågorna är givna och måste ställas, och vi kommer att ställa dem många gånger: Blir det mer pengar, precis som Per Svedberg frågade före mig, till kommuner och landsting? Är det verkligen rimligt att man har ofinansierade skattesänkningar som är riktade till den rikaste tiondelen i det här landet och låter kommunpersonal betala dem genom att det inte finns pengar till deras anställningar? Vi vill ha ett klart besked här, tack!
Anf. 14 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Tack för svaret!
Det är kris i kommuner och landsting. SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, gör bedömningen att sysselsättningen kommer att minska med 4 800 anställda i kommunerna och 3 000 i landstingen under 2009. År 2010 handlar det om 6 100 respektive 1 300 anställda. Totalt handlar det om 15 200 personer på två år. Efter den här bedömningen har det presenterats nya bedömningar om att det handlar om upp till 20 000 personer.
Det handlar alltså om jobb som lärare, sjuksköterskor, äldreomsorgspersonal, undersköterskor och annan personal inom olika, viktiga sektorer i den offentliga sektorn som bär upp välfärden i vardagen. Det handlar alltså om människor som skapar vardagens kvalitet inom vård, skola och omsorg. Det är så här det ser ut. I borgerlighetens Sverige rustas välfärden i kommuner och landsting ned.
Så här långt tycker jag att regeringen bara tittat på. När åtstramningarna i den offentliga sektorn successivt kommer späds också arbetslöshet och samhällsekonomisk kris på. Läget förvärras. Det är alltså situationen.
I kommunerna står man inför två val. Antingen genomför man stora nedskärningar i verksamheten eller också måste skatten höjas. Regeringen skulle kunna lösa upp den här situationen genom att gå in med rejält höjda statsbidrag. Dels bör den generella nivån höjas, dels bör riktade medel användas mot exempelvis skolan. Det skulle behövas ca 15 miljarder kronor i en rejäl satsning.
Om regeringen inte gör något tvingar man fram antingen nedskärningar eller skattehöjningar. Regeringen tvingar fram den här situationen i kommunerna genom att man inte orkar handla.
Är det inte bättre att värna kvaliteten i undervisningen än att sänka skatten för de mest välavlönade? Är det inte bättre med fler händer i vården än avskaffad förmögenhetsskatt? Är det inte stötande när barnens utbildning och de sjukas vård riskerar att försämras samtidigt som högerregeringen driver fram nya bonusprogram för cheferna i statens företag?
Att kommunsektorns skatteintäkter viker med 5 miljarder i år och 11 miljarder nästa år i förhållande till SKL:s prognoser före jul borde vara en stark signal om att ingripa. Dessutom gör ledande ekonomer, bland annat regeringens egen rådgivare Lars Calmfors, analysen att vi ännu ej har sett botten på krisen. Han menar att krisen späds på genom de varsel och nedskärningar som nu tvingas fram i kommunerna. Det är regeringens egen rådgivare som gör denna analys.
Mats Odell! Du är ansvarig minister för kommuner och landsting. Och som det ser ut i dag kommer mer än en tredjedel av landets kommuner, alltså över 100 kommuner, inte att klara balanskravet nästa år. Är det inte ett tecken starkt som något på att man måste vidta åtgärder? Jag tycker det.
Om ni i alliansen kan sänka skatten i storleksordningen 70 miljarder - och mest för de mest välbeställda - borde ni också kunna klara välfärden i vård, skola och omsorg. Vad tänker ni göra åt situationen i kommuner och landsting? Ge oss nu besked!
Anf. 15 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Det är ett mycket klargörande svar på fyra interpellationer med i grunden samma tema, dock med lite olika vinklingar. Särskilt glad är jag över att svaret är tydligt, kärnfullt och kort samt tar bort en del villfarelser och till och med lögner som förekommit i debatten. Det är helt uppenbart att alliansregeringen redan i budgetpropositionen i höstas - innan finanskrisen slog till med full kraft - satte av hela 9 miljarder till kommun- och landstingsbidrag. Att man dessutom på departementet nu arbetar för högtryck, föreställer jag mig, med en tilläggsproposition bör innebära att oppositionen får lugna sig något innan de, i en svår finansiell kris, kan få de svar som behöver genomtänkas.
En annan villfarelse var att man skulle få sänkt skatteunderlag. Javisst, prognoserna sade från början att 2010 skulle skatteunderlaget i kommunerna öka med 5 procent. Man har reviderat den prognosen, men den ligger fortfarande över 1 ½ procent. Det är alltså ett positivt netto.
Retoriken, särskilt det som sades av Peter Hultqvist i slutet av hans inlägg, behöver en liten kommentar. När det gäller jobbskattesänkningarna hade de en bakgrund. Vi tog över ett land med massarbetslöshet. Vad gäller de två första stegen, som är hela 65 miljarder kronor, står mig veterligt Socialdemokraterna helt bakom den politiken. Till det underskott som nu målas upp är man i så fall själv bidragande. Just denna jobblinjes jobbskatteavdrag satte fart på hjulen under den del av högkonjunkturen som var kvar. Folk kom i arbete.
Det ska jämföras med det trista toppåret 2002, under en god ekonomi, då Sverige ledde ligan i Europa och satte 140 personer i passiv förtidspensionering varje dag. Med den typen av utveckling, där man under en hyfsat god ekonomi använde socialförsäkringarna för att slippa ordna en effektiv arbetsmarknad, skulle Sverige naturligtvis ha stått sig slätt i dagens ekonomiska läge.
Vi måste också säga att det finns andra incitament som tas upp i interpellationerna, bland annat kopplingen mellan sjukförsäkringar och sjukdomsbekämpning. OECD har nyligen granskat den reformering av sjukförsäkringen och förtidspensionerna som nuvarande regering gjort och kommit fram till att det är den i särklass största minskningen av förtidspensioner man har sett, men man konstaterar samtidigt att Sverige fortfarande ligger på en alldeles för hög nivå. Det är att bekräfta att det under Socialdemokraternas sista mandatperiod var en förskräckande politik som bedrevs och som försatte ett Sverige i gott ekonomiskt läge i en mycket sämre ställning än vi annars skulle ha varit. Det är det vi nu har att utgå från.
Låt mig säga, när det, som jag upplever det, passivt ropas på att pengar ska föras över från staten till kommuner och landsting, vilka själva har skatteuppbörd, att det i januari dök upp en mycket intressant rapport som hade gömts undan och som handlar om välfärdsmysteriet. I Sveriges kommuner och landsting konstaterar man nämligen att utvecklingen för kommuner och landsting under de senaste 25 åren nog ekonomiskt egentligen varit väldigt positiv och att man kanske inte alltid har ransonerat sin egen ekonomi på ett sätt som vi nu måste hjälpas åt med när vi står inför en stor finansiell kris som är global.
I det sammanhanget måste man, fru talman, notera att den rehabiliteringsgaranti som införts av alliansregeringen lider av att landstingen inte kunnat plocka upp den bollen och effektivt förse oss med den rehabilitering som sjukvården faktiskt ska bestå oss med. Där har sjukvårdshuvudmännen ett stort ansvar. Avslutningsvis vill jag säga att det återstår en hel del för Sveriges kommuner och landsting att visa, att genom sitt ansvar bidra till att lösa krisen.
Anf. 16 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Jag vill delta i denna debatt dels för att den berör det län jag kommer från, dels för att den berör området kommunernas ekonomi, som är ryggraden i svensk välfärdspolitik. Låt mig konstatera att statsrådet och regeringen lämnat walk over i en situation när Sverige som mest behöver en ansvarsfull regering.
De svar vi hittills fått, inte bara här i dag utan under lång tid, är att regeringen följer, analyserar, hushållar, ska inte slösa. Det säger en regering som sänkt inkomstskatterna med ungefär 85 miljarder. Man säger att säkra statsbidragen till kommunsektorn är att slösa, att inte hushålla. Det säger en hel del om den ideologi regeringen står för.
Om man har en strategi där man sänker skatterna med ungefär 85 miljarder kronor och samtidigt fryser statsbidragen till kommunsektorn har man med detta en bakomliggande tanke som man inte längre vågar stå upp för. Om man sänker skatterna med 85 miljarder är man mycket väl medveten om att välfärdens omfång därmed måste minska. Antingen måste arbetet upphöra eller också måste det hela avgiftsfinansieras.
Visst kan det vara en tanke från Kristdemokraterna att kvinnorna ska göra en större del av det oavlönade hemarbetet genom att man överför betalda vårdinsatser, omsorgsinsatser, till hemmet. Det är en välkänd kristdemokratisk strategi. I tidningen Dagen, som kom ut i fredags, togs det upp att när vi nu skär ned i kommunerna kan vi i stället öka de ideella insatserna. Visst, det är säkert Kristdemokraternas strategi. Den moderata strategin är säkert att minska välfärdens omfång - i samarbete med Kristdemokraterna.
För mitt hemlän innebär de frysta statsbidragen i år ungefär 87 miljoner och nästa år 179 miljoner. För 2011 innebär det 275 miljoner. Detta gäller enbart de frysta statsbidragen. Det handlar om jobb som kommer att behöva utföras ändå, antingen ideellt eller oavlönat hemma. Därför måste man inse att det är samhällsekonomiskt oansvarigt att betala människor som är arbetslösa samtidigt som jobben skulle behöva utföras. Jag tycker att det visar på bristande samhällsekonomiskt ansvarstagande.
Den senaste rapporten från Konjunkturinstitutet, som kom förra veckan när finansutskottet höll sin utfrågning, visar att det behövs 14 miljarder nästa år för att upprätthålla dagens sysselsättningsnivå i kommuner och landsting. Regeringen har satsat 1 miljard i den nuvarande budgetpropositionen. Till det ska läggas att regeringen övervältrat kostnader på kommunerna. Socialbidragskostnaderna beräknas öka med ungefär 5 miljarder enligt Sveriges Kommuner och Landsting - enbart på grund av försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen.
Det är alltså tydligt att Nya moderaterna tillsammans med Kristdemokraterna låter lågkonjunkturen göra jobbet, det vill säga skära ned i välfärden, för man vågar inte längre stå upp för den politik man faktiskt för.
Det är bara att beklaga alla gamla, sjuka och barn när regeringens svar till alla är att de ska prioritera. Vilka ska de prioritera, Finn Bengtsson och Mats Odell? Är det de sjuka, gamla eller barnen? Vad ger ni för svar till de lokalpolitiker och medborgare i landet som nu är oroliga över de nedskärningar som väntar och redan är på gång? Det skulle vara bra att få veta det.
Anf. 17 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! En sak är jag och ministern överens om, nämligen att det är viktigt att hushålla med skattebetalarnas resurser. Men när hushållandet övergår i ren snålhet är frågan om det inte i slutändan kostar mer.
Jag skulle vilja fråga ministern vad det kommer att kosta staten om vi inte i det här läget gör en större satsning på kommuner och landsting. Jag tänker inte stå här och tigga pengar till min hemkommun eller mitt hemlän, och jag vet att det inte är det Raimo Pärssinen heller menar i sin interpellation, även om det lät så av ministerns svar. Däremot känner vi bäst till den egna kommunen och det egna länet, och det är dem vi också representerar i riksdagen.
Gävleborg är ett län med historiskt sett låg utbildningsnivå och hög arbetslöshet. Befolkningen minskar, och därmed också skatteintäkterna. Jag förstår inte det som står i ministerns svar om att skatteintäkterna inte skulle minska. Det är självklart så att när befolkningen minskar, i huvudsak den arbetsföra befolkningen, eftersom de flyttar till områden med fler arbeten, och arbetslösheten är hög minskar skatteintäkterna.
Vi har talat om landstingets ekonomi. Den har befunnit sig i ett minst sagt bekymmersamt läge under många år, vilket bland annat Per Svedberg talade om. Det har inte blivit bättre av den starka polarisering som vi har i vårt län, dels mellan blocken, dels mellan de olika landskapen. Polariseringen finns naturligtvis därför att vi inte har tillräckligt med pengar i landstinget. Vi har kanske aldrig haft det, men det blir inte bättre nu.
Om vi ska kunna täcka allas behov av tillgänglighet till vård när vissa har 20 mil till det stora sjukhuset är det klart att det blir en polarisering. Tryggheten att ha tillgång till vård på nära håll betyder mycket för möjligheten att leva även i mindre kommuner och på landsbygden.
De tidigare försök som vi har haft i vårt län att försöka minska kostnader genom att dra ned på verksamheter i vissa delar av länet har mötts med ett kompakt motstånd. Det måste man ha stor förståelse för. Människor behöver ha vård och omsorg på nära håll. Men det som skedde var att våra ledande landstingspolitiker möttes av mordhot och var tvungna att ha larm hemma i sina bostäder. Vem vill vara politiker i fortsättningen i länet när situationen är som den är?
Den situation som vi redan lever i med ständiga underskott i landstingets ekonomi blir inte bättre av den finanskris vi nu går igenom. Som ministern säger slår den hårt mot alla: den offentliga sektorn, hushållen och företagen. Men i nuläget har ministern och regeringen bara dragit ned, så att säga. Man har minskat utgifterna för hushållen och företagen. Man har sett till att hushåll med arbetande har fått bättre ekonomi. Men vi vet att det är sysselsättningsskapande åtgärder som ger de största effekterna. Ministern skriver också att sysselsättningsskapande åtgärder är viktiga i den offentliga sektorn. Men man har inte gjort det.
I det ekonomiska läge vi har i dag kommer hushållen och företagen att drabbas dubbelt när den offentliga sektorn tvingas dra ned i stället för att upprätthålla nödvändig service. Som jag sade tidigare: Med ännu fler arbetslösa blir skatteintäkterna mindre, servicen ännu sämre och klagomålen allt fler, både på de lokala politikerna och på regeringen.
I detta anförande instämde Jan Lindholm (mp).
Anf. 18 Roland Bäckman (S)
Fru talman! I Norrlands inland, Gävleborgs län och min hemkommun Ljusdal håller en jättekris på att utvecklas. Jobben försvinner i rask takt, fru talman. Sågverken lägger ned sin verksamhet. Träförädlingsföretagen upphör med sin tillverkning. Massafabrikerna varslar. Mekanindustrin varslar. Transportnäringen kommer att tvingas skära ned sin verksamhet. Småföretagen skriker på hjälp. Behöver jag säga att handeln försämras?
Regeringen gör ingenting. Norrland håller på att förblöda. Alla funderar på när och om regeringen kommer med något initiativ.
Den kommunala verksamheten står nu inför en nedmontering av sällan skådat slag. I min hemkommun Ljusdal är man tvungen till besparingar på 60 miljoner i en budget på drygt 900 miljoner där kostnader för skola och omsorg motsvarar lite drygt 80 procent av de resurser som finns att fördela inom kommunen.
Fru talman! Jag vill att Mats Odell delger oss lite idéer om hur besparingarna i Ljusdals kommun och i kommuner i Norrlands inland ska gå till. Kommer några extra pengar från regeringen? Eller ska vi kanske höja skatten med 2 kronor - det är ungefär det som det handlar om. Kanske ska vi minska lärartätheten eller låta bli att ge skolbarnen mat? Kanske ska vi dra in resurserna till äldreboenden eller sänka värmen lite grann där de äldre bor?
Vi måste agera förståndigt, skriver Mats Odell i sitt svar. Vad innebär det mer konkret för en kommun i Norrlands inland? Vad innebär det för min kommun, Ljusdal?
Jag vill att Mats Odell lämnar besked. Vad tänker regeringen vidta för förståndiga åtgärder? Jag vill ha det svaret nu. Jag vill veta vad som kommer att hända i morgon.
Anf. 19 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Favoriter i repris är det trevligt att lyssna till. Om det här kan jag dock inte vara säker på att riksdagsåhörarna tycker detsamma. Det här är såvitt jag kan räkna den femte debatt vi har haft om kommunernas och Sveriges ekonomi under loppet av mindre än nio dagar. Förrförra fredagen började med en stor debatt om kommunernas ekonomi. Sedan var det tre debatter förra veckan om Sveriges ekonomi. Nu har vi ytterligare en debatt.
Den stora likheten i de här debatterna är att Vänsterpartiet har hur mycket pengar som helst. De har alltid hur mycket pengar som helst att dela ut. Det som är utmärkande för den här debatten är en helt annan sak, nämligen att Socialdemokraterna inte har Thomas Östros som talesman. De har skickat in A-laget. Fem stycken olika språkrör är det som nu deltar från Socialdemokraterna. Det finns en tredje sak man kan notera: Miljöpartiet avviker väldigt häftigt från de andra partierna på oppositionssidan genom att säga att man måste vara försiktig med pengarna.
Roland Bäckman frågade: Kommer det några mer pengar från regeringen? Det är en väldigt bra fråga. Har regeringen en massa pengar? Nej, så är det inte! Regeringen har inga pengar! Vi får inga pengar som inte vi själva producerar i det här landet. Det är svensk företagsamhet som producerar dessa pengar. Det beskriver Roland Bäckman på ett lysande sätt. Det är kris i många svenska branscher. Roland Bäckman räknade upp alla i Gävleborgs län.
Det är klart att om vi ska få pengar till den välfärd som vi alla vill ha måste vi i första hand se till att företagsamheten kommer i gång igen. Det är det som är problemet. Även Lars Lilja beskrev detta på ett utmärkt sätt. Det är inte ett kostnadsproblem man har i kommuner och landsting i första hand - lite mer kostnader har man, det erkänner jag gärna - utan brist på skatteintäkter.
Regeringen har inga pengar. Regeringen har inga andra pengar än de den får in genom skatterna. Det kommer ett besked den 15 april om hur man ska hantera kommunerna. Men kommunerna har inte mer kostnader nu än man hade den 31 december, när de budgetar som lades förra året gick igenom.
Har då regeringen inte gjort någonting åt det här? Man ska vara försiktig med siffror, men jag ska nämna två siffror, nämligen 200 och 700. Det är siffror man kan komma ihåg. Vi som har förmånen att sitta i finansutskottet har lyssnat till riksbankschefen. Man kan notera att han på en av de utfrågningar som var med riksbankschefen hade en skylt som visade vad man har gjort på kreditsidan i det här landet. Från oktober hade Riksbanken en omslutning på ungefär 200 miljarder. Nu är den 700 miljarder. Det här är naturligtvis inte pengar man har kastat i sjön, utan ett försök att se till att vi efter att enorma kriser har uppstått i Volvo, Saab och otroligt många andra företag kan reparera kreditmarknaden. Annars kommer vi så småningom att få väldigt svåra kriser på intäktssidan i alla kommuner och landsting.
Jag ska avsluta med en annan sak, fru talman. Det är klart att det finns andra åtgärder än bara statsbidrag. Det är klart att alla vill ha pengar. Till och med Svenskt Näringslivs chef Urban Bäckström vill att man ska garantera i stort sett alla löner.
Men jag skulle vilja fråga statsrådet Odell: Är det möjligt att se över balanskraven? För kommuner och landsting har väldigt olika förutsättningar, och det skulle vara värdefullt för sysselsättningens och välfärdens skull om man kunde få använda de pengar som nu låses in på en del håll.
Anf. 20 Mats Odell (Kd)
Fru talman! Det har kommit in en ny fråga i debatten, och det var den som Gunnar Andrén ställde. Finns det en möjlighet att se över balanskraven?
Det finns redan i dag, Gunnar Andrén, möjlighet att använda den flexibilitet som finns i lagstiftningen för att så att säga förlänga perioden när man kan ha ett underskott.
Det finns en mängd frågor som har ställts här. Många av dem har vi diskuterat tidigare. Vi börjar kunna våra roller. Vad det handlar om är att alla väntar på vad som ska komma den 15 april.
Det är väldigt trevligt att frågorna ställs igen. Svaret är dock detsamma. Besked kommer den 15 april.
Vad kommer den 15 april? frågar någon. Flera har sagt: Jag vill ha besked nu om vad som ska hända i morgon.
Det finns en mängd variationer på det här temat, och vi har lyssnat på dem många gånger. Vi går till sängs med dem. Vi vaknar med dem, och vi kan dem.
Problemet, fru talman, är att ingen vet svaret. Verkligheten förändras hela tiden.
Regeringen har nu ett väldigt omfattande arbete för att väga samman allt som har kommit in från varselsamordnarna, som handlar om hur vi ska hålla näringslivet i så god kondition som möjligt genom denna mycket djupa kris, att se till att så många människor som möjligt kan finnas kvar i arbete och att ta hand om dem som blir uppsagda, se till att de får en utbildning.
Vi har kraven från kommunsektorn. Jag skulle kunna ta upp siffror som visar på att det är få varsel i det här landet inom kommunsektorn. Det är inom industrin som de stora varslen är. Det är därifrån som, så att säga, problemen för kommunsektorn i första hand kommer.
Vi studerar nu vad vi kan göra. Hur mycket pengar kan vi avsätta till kommunsektorn? Den frågan sysselsätter Finansdepartement. Den sysselsätter Socialdepartementet. Den sysselsätter Näringsdepartementet och flera andra departement.
Tjänstemännen och politikerna arbetar för högtryck för att på ett ansvarsfullt sätt använda de skattemedel som nu i snabb takt viker nedåt.
Vi hade det högsta överskottet i de löpande finanserna 2007, 74 miljarder kronor. Jag tar då bort de stora engångsintäkter som vi hade när vi sålde statliga företag, som vi nu har med oss i muskler för att kunna hantera den här krisen.
Det sjönk förra året till plus 38 miljarder. I år vet ingen hur stort underskottet blir i det så kallade finansiella sparandet. Det kom en prognos om att det skulle vara 47 miljarder. Om det stämmer är det en försämring i statens finanser, på grund av denna mycket djupa kris, med 121 miljarder kronor - bara rakt av.
Jag inser våra olika roller. Jag har suttit i opposition i tolv år i den här kammaren och har behandlat dåvarande regeringar på ungefär samma sätt som mina socialdemokratiska vänner behandlar regeringen i dag. Jag vet att det är bra med en livskraftig och spänstig opposition som ser till att regeringen står på bakbenen och gör vad den kan för att hantera olika situationer.
Men ni måste respektera det faktum att vi ännu inte har vägt samman alla dessa faktorer och hittat den balans som vi vill presentera för er.
Sedan ska jag med spänning läsa de motioner som ni kommer att lämna in med anledning av vårpropositionen och den tilläggsbudget som vi kommer att lämna. Sedan ska vi ha en diskussion här, fru talman, där vi värderar varandras alternativ.
Jag hinner nu inte gå in på alla de intressanta frågorna. Men jag vill säga en sak som har kommit upp nu. Gävleborgs län, detta fina län som jag ska besöka i morgon, har stått mycket i fokus. När det gäller exempelvis befolkningsminskning är det faktiskt så att genom utjämningssystemet slår lågkonjunkturen i princip likadant över hela landet. Det är någonting som vi ska vara stolta över, att vi har ett sådant system i Sverige.
Det behöver reformeras något, men det fungerar hyggligt.
Anf. 21 Lars Lilja (S)
Fru talman! Som statsrådet nu har sagt kommer vi inte att få något besked före den 15 april. Vi hade knappast förväntat oss något sådant heller. Det jag försökte säga och det jag var ute efter i mitt anförande handlade om att få någon form av signal. Det är nämligen lite grann det som det har handlat om för många.
Kommunsektorn har frågat efter det. SKL har frågat efter det. Landstingssektorn har frågat efter det. Alla vill ha något slags signal. Kan vi förvänta oss någonting över huvud taget från regeringen? Det är det som vi försöker få någon hint om i dagens debatt. Men det verkar vara oerhört svårt.
Det finns många problem. Vi var inne på inlandskommunerna. Jag kan ta Norsjö kommun som exempel. Norsjö kommun har sparat under högkonjunktur. Trots det skulle man i dagens läge, med den ekonomiska situation som har uppstått, behöva höja skatten med 1 krona för att behålla den servicenivå som man har i dag.
Vi socialdemokrater har ju drivit en politik. Vi anser att vi bör stimulera ekonomin i det här läget, stimulera ekonomin för de grupper i samhället som har det sämst ställt.
Tyvärr har de som har det allra sämst ställt i dagens läge fått det så på grund av regeringens politik. Jag tänker då på arbetslösa, pensionärer och sjukskrivna som har fått betala stora delar av de skattesänkningar som statsrådet Odell hänvisar till.
I det läget vore det kontraproduktivt för kommuner och landsting att tvingas att höja skatten. Det minskar ju handlingsutrymmet för medborgarna att konsumera. Det är ju dit vi vill gå i dag.
Jag måste lite grann kommentera det som Finn Bengtsson sade, att landstinget är ansvarigt för rehabilitering. Jo, sannolikt är det så. Då kan man naturligtvis fundera på: Varför händer inte det? Jo, det är klart att landstingen har en oerhört ansträngd ekonomi och har svårt att ta ytterligare ansvar.
Sedan säger Finn Bengtsson att vi socialdemokrater har accepterat jobbskatteavdraget. I så fall får jag be Finn Bengtsson att läsa samtliga våra motioner som har behandlat jobbskatteavdraget från 2006 och framåt.
Vi har vid samtliga tillfällen motsatt oss jobbskatteavdraget. Men regeringen har nu satt oss i en situation där vi har jobbskatteavdraget. Vi har den här ekonomin att hantera. Det är en verklighet som vi inte vill ha, men nu har vi den, och då får vi hantera den utifrån den situationen.
Det är klart att vi är rätt vana vid att ta hand om en verklighet som en borgerlig regering har hanterat. Vi gjorde det 1994. Vi lär få göra det en gång till.
Gunnar Andrén berömde Riksbanken. Ja visst, det är jättebra. Men vi har som bekant en oberoende riksbank. Då kan knappast regeringen vara den som kan ta förtjänsten av vad Riksbanken har gjort.
Jag hade också en liten fråga som gällde rekrytering till kommunerna. Trots att vi nu pratar om problem för kommunerna när det gäller att klara de basala vårdbehoven och skola, vård och utbildning har man fortfarande ett rekryteringsbehov när det gäller högre tjänstemän. Det är nämligen många i de grupperna av tjänstemän som snart går i pension.
Vi lyssnade i dag i utskottet på Ungdomsstyrelsen. De konstaterade att det är oerhört viktigt att, som något slags åtgärd, ha någon form av traineeutbildning för högskoleutbildade ungdomar när det gäller att komma in i den kommunala sektorn, detta för att inte få en, som de uttryckte det, effektivitetsdip när man ska byta ut stora delar av sin personal.
Det vore intressant att höra statsrådets funderingar kring något slags traineeutbildning för akademiker i kommunerna.
Anf. 22 Per Svedberg (S)
Fru talman! Det var en intressant vinkling från statsrådet, att vi egentligen inte behöver diskutera det här, eftersom svaret kommer den 15 april.
Så enkelt är det ändå inte. Vi får faktiskt fortsätta att uttrycka oss nästan som vi vill i kammaren.
Dagsläget i Gävleborg och i Gävleborgs läns landsting är att man egentligen skulle behöva säga upp 200 personer på studs, nu på en gång.
I Gävleborg, likt många andra län och andra delar av Sverige, har vi en ganska häftig generationsväxling som också kommer att påverka delar av det som vi pratar om och debatterar i dag.
Om man i dag rakt av skulle göra sig av med 200 personer för att komma i balans med sin ekonomi skulle det vara förödande för verksamheten och för utvecklingen av den verksamhet man har, just med anledning av den generationsväxling vi är i.
Då blir det än mer viktigt vilket signalsystem regeringen har. Jag tänkte upprepa det: När man har en regering som vid ett antal tillfällen säger att kommuner och landsting lever över sina tillgångar är det ett hån mot alla förtroendevalda inom kommuner och landsting. Alla dessa människor gör det de är satta att göra till medborgarnas bästa. Att säga något sådant blir helt huvudstupa.
Roland Bäckman, Ljusdal, tog ett exempel på en kommun som inte är extrem glesbygd - det ska jag inte säga - men den är stor, och den är inte så tätt befolkad. Man har stora ytor, stora områden, som ska trafikeras om man måste transporteras.
Om man för det här till sin spets kommer förmodligen Ljusdals kommun att utarmas mer än i dag. Naturligtvis är det beroende på den kris vi är i. Så är det ju. Men det handlar även om huruvida vi fattar beslut härifrån som gör att vi inte kan underhålla och stimulera åtminstone den offentliga verksamheten. Hur ska man då välja att bo uppe i Los om man inte har möjlighet att ta del av det offentligas tjänster däruppe? Det gäller hälso- och sjukvård men kanske framför allt kommunal vård och omsorg.
Gävleborg är ett ganska stort län. Vi har delar som redan i dag har bekymmer. Då tänker jag på Ovanåker och på Hofors som ligger i utkanterna. De behöver faktiskt få signalen att regeringen vill något, att regeringen är på väg. Det svar vi får i dag är att den 15 april kommer svaret. Lite borde man kunna glänta på dörren.
Jag tycker att en regering och de statsbärande och deras signalsystem har en jättestor påverkan på folks upplevelse av nutiden och den situation vi är i. Vi har hört uttryck som skitår och allt möjligt härifrån talarstolen. Ibland kan jag tänka att kanske borde man prata lite utifrån en positiv syn. Eller ser regeringen allt så otroligt mörkt som det framstår att man gör?
Spelar det roll att vi säger upp folk inom Kommun- och Landstingssverige? Har det betydelse för kvaliteten? Egentligen skulle Hägglund ha svarat på det, om den kvalitetsförsämring man är på väg in i spelar roll.
Anf. 23 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Då har vi fått ett svar i alla fall från statsrådet Odell. Han säger ärligt att han inte vet vad han ska svara, men han säger det åtminstone på ett engagerat sätt när han beskriver läget i Sverige och Sveriges ekonomi med kommunernas och landstingens ekonomi. Det gör han.
Men nog finns det mer saker att fråga om. Eller är det onödig debatt det här? Ska vi ta det lugnt och få besked senare? Jag tror inte det. Det är precis som Odell själv har sagt. Interpellationerna är ett utmärkt sätt att bryta åsikter på och försöka att få fram svar också.
Men nu är läget att Sandvikens kommun har i uppdrag att skära bort 75 miljoner kronor, en kostnad motsvarande 75 miljoner kronor. I min egen lilla hemkommun Hofors handlar det om 20 miljoner kronor på två år. Det betyder att idoga kommunpolitiker sitter och tänker över det. Det handlar om hela fritidssektorn. Det handlar om ett ungdomsprojekt som man inte kan sätta på fötter, och så vidare.
Det är samtidigt en diskussion om frysta statsbidrag. Det är klart att det finns ett samband.
Det brände i fickorna när det gick bra, Gunnar Andrén. Då sänkte vi minsann skatterna. Andrén själv var den främste förespråkaren, socialliberal som han kallar sig, för att sänka skatterna kraftigt, även om det var på ett orättvist sätt. Det fanns stora överskott.
Nu står han här i talarstolen och säger att det inte finns några pengar. Det är en tydlig retorik som borgerliga riksdagsledamöter och en borgerlig regering använder sig av. De försöker inbilla människor att det inte finns något samband mellan skattenivåer och nivån på välfärden som kommuner och landsting kan erbjuda. Det handlar om nivån att gemensamt möta de behov som människor har, oavsett om det är sjukdom, utbildning eller omsorg när vi blir gamla och sköra som min gamla mamma.
Det är klart att det finns ett direkt samband här. Då tycker jag att man får välja.
Man hänvisar till att man har sänkt arbetsgivaravgifterna, slår sig för bröstet och menar att det är en stor prestation. Men det är klart att det är pengar som finns i systemet som går i omlopp. När staten har goda intäkter kan man faktiskt också se till att kommuner och landsting får hjälp när så behövs. Det är ett gemensamt ansvar.
Jag hade lovat mig själv att inte kommentera Finn Bengtsson och att jobbskatteavdraget har gett många jobb. Kom upp i denna talarstol, påvisa det och tala om vilken forskning det handlar om, vem som har sagt det! Jag skulle bli hemskt glad om du gjorde det. Då är det första gången vi får ett svar på det.
Eftersom jag inte kan få ett svar här från Odell som ärligt säger att han inte vet får jag väl ställa en annan fråga. Det finns en tjej uppe i Hudiksvalls kommun som heter Emilie. Det är en rar och go tjej på 24 år som har misslyckats lite grann med sin utbildning, men hon har kommit in som vikarie i kommunen, inom äldreomsorgen. Nu skärs hennes möjligheter bort för att kommunen inte har råd. Hon har inte en chans att komma in.
Då måste jag fråga, och det kan kännas elakt och retoriskt, Mats Odell: Känns det bra när regeringen och riksdagsmajoriteten har skänkt dem med höga inkomster, till exempel Mats Odell själv, 13 000 kronor mer i plånboken men Emilie får ingen chans?
Anf. 24 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Jag skulle vilja upplysa de närvarande herrarna om att arbetslösheten i Sverige ökar. Det är ett av de stora samhällsproblemen. Det är en av orsakerna till den sviktande ekonomin i samhället och i kommuner och landsting.
Utbetalningarna av socialbidrag ökar också. Det är till och med så att man i Finansdepartementets egna framtidsplaner räknar med ökade socialbidrag år från år fram till 2011. Man kallar det för helårsekvivalenter i den vokabulären. Men så ser det ut.
Arbetslinjen har alltså havererat. Jobbskatteavdraget ger inga nya jobb. Det är någon sorts propagandistisk mytbildning man sysslar med där man inte i någon mening kan bevisa det man säger. Faktum ute i Sverige i dag är att arbetslösheten ökar. Ni har misslyckats. Det är läget.
Mats Odells räddningsskynke i den här debatten som han gömmer sig bakom är den 15 april och vårpropositionen. Det är då allting ska ske. Det är då balanserna ska vara klara. Nu pågår det någon sorts förhandlande och balansräknande.
Odell själv säger att han inte vet vad som kommer ut. Men om man ska ha någon fundering kring det blir det förmodligen att det är för lite och för sent, om det nu över huvud taget blir någonting över efter sammanvägningen. Jag har förstått att mycket av de här pengarna är borta efter alla skattesänkningar.
En sak kan jag säga mycket tydligt och klart: Hade vi haft en socialdemokratisk regering hade det nu varit fråga om höjda statsbidrag. Det hade varit en högre nivå på statens bidrag till kommuner och landsting redan nu. Man hade agerat tidigare.
Vi ska ha fullständigt klart för oss att det är stora penningbelopp som krävs för att upprätthålla kvalitetsnivån för 2009 ute i kommuner och landsting om man jämför med 2008.
I Dalakommunerna ser det ut så här: Avesta har ett skattehöjningsbehov på 50 öre för att klara det. Borlänge har 31 öre 2009 och 87 öre 2010, Falun 75 öre 2009 och 1:30 kronor 2010, Leksand 1 krona 2009, Malung-Sälen 40 öre 2009 och 1 krona 2010, Orsa 50 öre 2009 och 1 krona 2010.
Så ser det ut om man ska rakt av klara 2008 års kvalitetsnivå. I landstinget har man nu en prognos på ett underskott på 250 miljoner för 2009.
Det här är inte isolerade problem. Så här ser det ut över hela landet. Det är ett generellt problem för den offentliga sektorn, och därför är denna passiva hållning obegriplig. Det handlar om arbetstillfällen, det handlar om kvalitet som riskerar att försvinna. Det borde inte vara svårt att inse att höjda statsbidrag är bättre än höjd kommunal- och landstingsskatt. Det måste ske en rejäl insats.
De fakta som kom fram den 19 februari från SKL visar att i kommunerna försämras nu skatteunderlaget för 2009 jämfört med läget före jul med 252 kronor per invånare, vilket motsvarar 2,3 miljarder. År 2010 handlar det om 714 kronor per invånare, totalt 6,8 miljarder.
Det här är sådant som borde få alla att reagera och se att här behöver något rejält göras. Men nu gömmer man sig bakom någon balansaktshistoria där ridån ska gå upp den 15 april. Är det inte bättre att bara säga: Det här är ett jätteproblem. Vi kommer med en rejäl satsning. Vi preciserar inte beloppet nu, men vi lovar att göra vad vi kan, och det är rejält med miljarder det handlar om.
Du måste ta ut steglängden, Mats Odell, och visa att du klarar ditt jobb!
Anf. 25 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Bevisen för jobbskatteavdraget står faktiskt i statsrådets svar, vilket jag läste med glädje. Där står att visserligen är skatteintäkternas utveckling svagare, men den är nu prognostiserad att ligga på plus 1,6 procent 2010 trots att vi nu vet vilken svår ekonomi vi har. Det tycker jag är ett bra bevis för att det går framåt med jobbskatteavdraget.
Låt mig ställa en motfråga. På vilket sätt ökade intäkterna av skatten när vi 2002 under Socialdemokraternas nyvunna mandat för fyra år förtidspensionerade 140 personer varje dag? Det var alltså människor som ville jobba, människor som kunde jobba, men man valde att sätta dem i passivt bidrag för att det var bekvämt att inte ordna en fungerande arbetsmarknad. Om det är skatteintäkter Socialdemokraterna vill ha ökar skattebasen genom att fler och inte färre är i arbete.
Jag kan också tala om varför jag värnar rehabiliteringen. Rehabiliteringen har under alla de år som Socialdemokraterna har styrt det här landet inte varit en prioriterad fråga för landstingen. Det är den inte nu heller, för landstingen har inte riktigt förstått värdet av den reformering som Socialdepartementet har gjort genom att bland annat införa en rehabiliteringsgaranti. Men man måste faktiskt hjälpa folk som vill och kan arbeta att komma tillbaka. Det är cyniskt att sätta dem i passivt utanförskap, för att inte tala om den medicinska konsekvens det har. Här har forskning, mina vänner, visat att om man är försatt i förtidspension fast man är arbetsför ökar risken att dö i förtid sju gånger jämfört med en normal befolkning.
Detta är cyniskt, och det är dessutom ekonomiskt sett totalt ansvarslöst att bedriva en sådan politik som man har gjort under alla dessa passiva år av god ekonomi, när man har försummat chansen att få medborgarna att bidra, för sin egen tillfredsställelses skull, men också för vårt gemensamma bästa.
Detta, fru talman, är den politik som vi nu har brutit, och jag hoppas att vi ser fram emot en bättre tid.
Anf. 26 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Vi har en regering som har sänkt skatterna framför allt för de 10 procent som är rikast. Det motsvarar lika mycket i kronor och ören som de 60 procent som har lägst inkomst har fått. Det är den politik som Gunnar Andrén prioriterar framför satsningar på välfärd och jobb.
För Vänsterpartiet har valet varit mycket enkelt. Vi menar att det är förödande för samhällsutvecklingen att öka de ekonomiska skillnaderna. Man behöver i stället en solidaritet och en sammanhållning för att kunna utveckla ett samhälle på goda grunder.
Men Gunnar Andrén väljer skattesänkningar före välfärden och låter sjuka, gamla och barn betala med sämre kvalitet i utbildningen, sämre kvalitet i barnomsorgen och sämre kvalitet i äldreomsorgen och i sjukvården.
Sådana prioriteringar kan man göra, men då borde man också stå för dem och inte försöka luta sig mot en falsk retorik som Gunnar Andrén och även statsrådet Mats Odell gör här. Statsrådet Odell säger att han både vaknar och somnar med oppositionen, och det är ju glädjande att höra att vi får vara med Odell dygnets alla timmar, men det vore bättre om han faktiskt vidtog några åtgärder och inte bara hade oss med. Vi hade hellre sett raka klara besked från regeringen om satsningar på kommuner och landsting.
Odell säger att man måste analysera och följa frågan, men den här regeringen har faktiskt varit mästare på att slänga fram dåligt underbyggda propositioner med väldigt kort motionstid. Om det handlar om socialförsäkringar, a-kassa, skattesänkningar eller paket för bankerna går det väldigt fort, och man behöver inte ens ha ett underbyggt beslutsunderlag. Men när det kommer till kommuner och landsting ska man minsann analysera. Det ska hushållas, och man ska tänka och man ska följa frågan.
Egentligen är det väl så att den här regeringen väljer bort välfärden och hellre vill ha skattesänkningar. Detta är ett medvetet politiskt val som ni borde stå upp för.
Anf. 27 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Jag vill återkomma till den fråga jag tidigare ställde till Mats Odell och kanske be honom svara mer utifrån sin egen personliga uppfattning och inte hänvisa till vårpropositionen den 15 april. Tror ministern att det går att hushålla så med resurserna att vi snålar in på det vi nu vet skulle kunna rädda många arbetstillfällen i vårt land?
Vi har redan den stora jobbkrisen med alla dessa varsel på olika företag. Om vi inte skjuter till pengar till kommuner och landsting i det här läget riskerar vi en utveckling där vi får långt fler varsel och därmed också en nedåtgående spiral när det gäller skatteintäkter till de kommuner och landsting som drabbas.
Den offentliga sektorn styr vi faktiskt själva till skillnad från hushåll och företag där vi inte kan styra hur pengarna spenderas. Ytterligare skattesänkningar för hushållen leder inte automatiskt till ökad konsumtion eller ett ökat antal arbetstillfällen och därmed skatteintäkter.
Min fråga till ministern är alltså: Har vi verkligen råd? Vad tror ministern, utan att hänvisa till den 15 april?
Jag tror att i det här läget kommer människor, hushåll, företag och de kommuner som kan att försöka skapa en buffert för ännu sämre tider. I den kommun där jag själv bor har vi kunnat skapa en buffert, men den kommer inte att räcka när vi nu ser en helt ny situation. De prognoser vi ser nu innebär alltså att vi kommer att behöva ompröva hela det budgetarbete som vi tidigare har gjort.
Vad tror ministern egentligen?
Anf. 28 Roland Bäckman (S)
Fru talman! Jag får inga besked från Mats Odell beträffande hur min hemkommun ska kunna montera bort 60 miljoner ur en verksamhet där den totala budgeten är 900 miljoner.
Min kommun Ljusdal är 56 kvadratmil stor med 19 000 invånare. Befolkningen består av många äldre, och det krävs många mindre skolor eftersom avstånden är väldigt stora. Jag funderar över hur besparingarna ska gå till när 80 procent av budgeten går till dessa områden.
Arbetslösheten börjar närma sig 10 procent, och ungdomsarbetslösheten skjuter i höjden. Regeringen lovade ju att skapa nya jobb, framför allt ungdomsjobb. Men till och med de statliga jobben inom polisen, Skattemyndigheten, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan försvinner.
Hur ska min hemkommun kunna upprätthålla en bra skola, en bra omvårdnad med alla de besparingar som regeringen tvingar kommunen till, Mats Odell?
Jobben försvinner i rask takt och utbildningsplatserna är för få. Jobbstimulans från regeringens sida saknas helt. Vi behöver hjälp och stöd från staten. Vi behöver det nu. Att sänka skatter för dem som är rika löser absolut inga problem för dem som bor i Norrlands inland eller för den delen i min hemkommun Ljusdal.
Fru talman! Jag vill ha besked från Mats Odell och hans regering. Vad tänker ni göra åt den här situationen? Hur ska vi lösa det i kommunerna uppe i Norrland? Jag vill gärna ha besked här, och jag vill gärna ha besked nu.
Anf. 29 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Först vill jag be de ärade åhörarna notera den kraftfulla polemik som Peter Hultqvist riktade mot Roland Bäckman när det gällde hur vi ska få ordning på näringslivet och att man ska begära resurser till det. Det får vara någon måtta. Ni får väl komma överens om vilken linje ni ska argumentera för. Är det mer bidrag till kommunerna eller är det mer till företagsamheten? Någon ordning måste det vara.
Sedan vill jag säga till Ulla Andersson att det får vara någon ordning också på hur man gör sin tolkning. Om Ulla Andersson slutar att ljuga om mig lovar jag att sluta upprepa sanningen om Vänsterpartiets alla skattehöjningar för poliser, lärare, undersköterskor, städare och alla andra.
Det är riktigt att Mats Odell är ansvarig för regeringens politik. Det hindrar inte att den här oppositionen är totalt oansvarig, totalt oansvarig. Det är den stora skillnaden.
Jag vill fortsätta med en fråga som är oerhört viktig, nämligen hur man ska tolka balanskravet. Det är en viktig fråga. Jag tror att det är många kommuner som inte befinner sig i Norrlandskommunernas situation - det är alldeles riktigt - men de har betydande kapital. Där finns det en tendens att göra en väldigt drakonisk tolkning, att man inte får använda de pengarna.
Jag skulle vilja be statsrådet att lyfta på förlåten på den här punkten och säga om det är så att Sollentuna, Stockholm och många andra kommuner kan använda de här pengarna för att öka skatteunderlaget. Det handlar om det, ungefär som vi alla vill, att man ska öka skatteunderlaget. Man har de här pengarna inlåsta. Det är ingen bra politik.
Anf. 30 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Tack, interpellanterna, för att ni har ställt en viktig fråga om pengar till kommuner och landsting!
Den borgerliga regeringen som nu har styrt Sverige i snart tre år tog över en mycket välskött statlig ekonomi som man redan, på bara tre år, har lyckats haverera. Man har gått från ett överskott till ett underskott. Det har vi hört tidigare. Och man har gjort det genom stora skattesänkningar. Sedan har man mage att säga att man inte har pengar till att vara med och satsa på välfärdens kärna, det arbete som kommuner och landsting utför. Det är märkligt.
I Örebro län ser vi hur kommuner nu har stora problem. I Örebro kommun, som styrs av borgarna, säger man att man inte behöver mer pengar därför att man där löser det på annat sätt. Man säger upp personer inom äldreomsorgen. Man ändrar tjänsterna från heltid till 50-procentiga tjänster. Vem som ska kunna överleva på det vet jag inte. Av dem som har deltidsanställningar i Örebro län är 80 procent kvinnor. Jag utgår från att det är kvinnorna som ska ta de här tjänsterna. Tre tjänster är på 75 procent.
I Karlskoga kommun, som är styrd av Socialdemokraterna, säger de att de välkomnar de pengar som den moderate ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting har begärt. Det är Anders Knape som har sagt att man behöver pengar, och man behöver pengarna nu.
Statsministern svarade för någon månad sedan att det som har hänt sedan Knape begärde de här pengarna är att vi har fått ett nytt år, men man har inte fått några nya pengar. Man hade redan räknat ut att de pengar som staten anförde i budgeten inte skulle räcka. Därför är det märkligt att inte kommunministern på interpellanternas förfrågan kan svara om han verkligen har någon idé om vad man ska göra.
Det finns också en ökad kostnad i landstinget för läkemedel som fortfarande inte har kompenserats. Inte heller det har Mats Odell i sitt svar talat om varför man inte vill kompensera.
De tysta varsel som nu sker ute i kommuner och landsting genom att visstids- och timanställda får sluta har han inte heller kommenterat. Man har pratat om de varsel som finns i länet men inte över huvud taget om de här.
Ungdomsarbetslösheten skenar, och många av de jobb som ungdomar skulle kunna ha i kommuner och landsting är starkt hotade. Och den här regeringen vill inte tala om ifall man vill satsa pengar. Man har haft råd att sänka skatten med 80 miljarder, men man har inte råd att ge kommuner och landsting ytterligare 10 miljarder. Det är naturligtvis en prioritering som den här regeringen har valt att göra, men jag och de interpellanter från Socialdemokraternas sida som är här nu är missnöjda med det. Vi anser att man inte driver en arbetslinje genom att se till att människor som jobbar inom kommun och landsting blir arbetslösa. Tvärtom är det faktiskt improduktivt att göra på det sättet.
Med all respekt för att statsrådet här inte kan avslöja alla hemligheter - jag gissar att det kommer på DN Debatt eller någon annan spännande sida innan vi i riksdagen får ta del av det, innan det ens blir en proposition - vore det i alla fall lovvärt att få höra om man har förstått de signaler som har kommit från Sveriges Kommuner och Landsting. Vi försöker här tala för att Sveriges Kommuner och Landsting behöver pengar och att man behöver det nu. Har ni förstått det? Har ni förstått att det är på allvar? Det skulle jag vilja ha svar på.
Anf. 31 Mats Odell (Kd)
Fru talman! Regeringen har genom kontakter med kommunerna direkt och med Sveriges Kommuner och Landsting en god inblick i hur läget är. Det är ett allvarligt läge. Vi har också i statens finanser ett mycket allvarligt läge.
Nu försöker några talare göra regeringen ansvarig för den globala krisen, men jag tror faktiskt att ni där hugger lite grann i sten. Folk går inte på det. Folk går inte på att det är den här regeringen som har åstadkommit den situation som vi nu upplever. Jag tror faktiskt inte det, fru talman.
Låt mig återgå till balanskravet, som Gunnar Andrén tar upp. Det är faktiskt så enligt kommunallagen att man som kommun i vissa fall får underbalansera sin budget om man har en stark finansiell ställning. Med hänsyn till en stark finansiell ställning får man underbalansera.
Dessutom är det så att om man får ett underskott har man tre år på sig att återställa det. Det finns också en paragraf i kommunallagen som säger att om det finns synnerliga skäl behöver underskottet inte ens återställas på den tiden.
Senast det här ändrades var inför 2005, så det är relativt färska förändringar som har gjorts.
Det är mycket spännande, fru talman, att mina goda vänner från oppositionen har väldigt många invändningar mot att regeringen har sänkt skatten. I första hand är den sänkt för låg- och medelinkomsttagare. Låt mig ta ett exempel. Vi kan ta en anställd inom offentlig sektor, inom landsting eller kommun, en sjuksköterska som tjänar 23 000 kronor i månaden. Hon eller han har fått 1 418 kronor mer över när månaden är slut genom de här sänkningarna. Hur mycket vill ni höja skatten för den person som har 23 000 kronor i månaden?
Den fråga som Peter Hultqvist ställer tycker jag kanske är den mest uppfriskande men samtidigt den mest motsägelsefulla. Han undrar bland annat hur regeringen ska kunna förhindra en skattehöjning på 50 öre till 1 krona i kommunsektorn för att anställda ska kunna vara kvar. Det är naturligtvis vad det handlar om.
Samtidigt ondgör sig Peter Hultqvist över att regeringen har sänkt skatten. Hur mycket tänker sig Peter Hultqvist att höja skatten för personer med de här inkomsterna för att åstadkomma de saker som Peter Hultqvist vill ha svar på omedelbart här i dag? Beskriv gärna vad hade det inneburit om en socialdemokratisk regering redan hade lagt fram de här förslagen. Jag antar att det inte bara är ökade utgifter som den regeringen hade kommit med. Ni hade väl finansierat dem på något sätt. Kan Peter Hultqvist på något sätt antyda lite grann att det kanske förekommer en diskussion om förmögenhetsskatten.
Jag kan berätta för Peter Hultqvist att vi har en globaliserad ekonomi. Det svenska företag i dag har störst problem med, fru talman, är att få tag på kapital för att överleva. Ska ni då återinföra en straffskatt på kapital? På vilket sätt skulle det göra att företagen i Dalarna eller i Gävleborg får det lättare? Det skulle vara intressant om ni kompletterade er beskrivning av vad en socialdemokratisk regering skulle göra med en finansiering. Det skulle öka trovärdigheten något i de frågor ni ställer.
Anf. 32 Lars Lilja (S)
Fru talman! Statsrådet kommer in på den berömda skattedebatten. Han ger ett exempel på hur det kan slå, och jag kan ge ytterligare ett exempel. Det var inte bara plus i jobbskatteavdraget. Det fanns en del minus när det gällde avgiften till a-kassan, inget avdrag för avgiften till fackföreningen, höjd försäkringsavgift för bilen och en del andra små saker som måste räknas ifrån skattesänkningarna.
Jag har själv räknat på detta. Jag har jämfört mig, som jag räknar som högavlönad, med min kära sambo, som har jobbat som kommunalare. På de tre åren med en borgerlig regering har jag som tjänar 55 000 i månaden tjänat 2 700 kronor per månad på skattesänkningarna. Min kära sambo som jobbade inom omsorgen tjänade 800 kronor i månaden på skattesänkningen. Så har den slagit. Jag förstår att i statsbudgetperspektiv kostar dessa 800 kronor mer, men för den människa som ska leva på dessa kronor och ören är det vi som har en god ekonomi som har tjänat på skattesänkningarna. Allt annat är inte sant.
Kommun- och finansmarknadsminister - jag skulle inte vilja vara i statsrådets kläder. De områden som statsrådet har ansvar för har inte utvecklats särskilt lysande de senaste åren.
När några fångar rymde under förra mandatperioden krävde den opposition som statsrådet Odell då tillhörde justitieministerns avgång. Jag tycker att det var tarvligt, och det är tarvligt att göra så nu. Det är inte statsrådets direkta ansvar. Men det är ändå viktigt att statsrådet visar att det som sägs har sparats i ladorna används nu för att klarar kommunerna och landet ur krisen på ett bra sätt.
Anf. 33 Per Svedberg (S)
Fru talman! Dagen lider mot sitt slut, och även denna debatt.
Det som är intressant i retoriken och som vi har hört från flera av dem som har hoppat in här är att reaktioner och känslor far runt. För att inte förlänga debatten alltför mycket tänker jag bara kommentera ett litet utspel som ministern gjorde. Han sade att folk inte går på att det är regeringens fel. Då skulle jag vilja uttrycka det så att åtminstone i vårt hemlän är folk inte döva, inte blinda och framför allt inte känslokalla.
Förutom den finansiella krisen som vi har beskrivit här händer det saker i kommuner och landsting, saker som är betydligt närmare folk än i den här miljön. Det ser folk. Det var därför jag antydde i mitt förra inlägg att om regeringen menar allvar, och om regeringen skulle kunna ge någon typ av positiv ingång så att folk känner att det trots allt finns hopp, skulle vi må mycket bättre. Det får blir mina slutord i den här debatten.
Anf. 34 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Hofors kulturskola är nu nominerad som en av tre bästa kulturskolor i Sverige. I lilla Hofors! Vi är hemskt stolta över det, Mats Odell. Det är en enorm verksamhet.
I dag ser man inte hur man kan fortsätta att bedriva den verksamheten om man inte återigen antingen väljer en skattehöjning eller får hjälp av staten, till exempel att locket för frysta statsbidrag eller andra riktade statsbidrag lyfts. Men man måste få hjälp, annars försvinner den verksamheten också.
Mats Odell sitter i en svår knipa. Jag avundas inte statsrådet. Det är ingen lätt situation. Den här regeringen har sett till att Sverige just nu lånar till skattesänkningar; det mesta går till dem som redan har bra inkomster. I goda tider prioriterar man dem. Man pekar ut sjuka och arbetslösa i skattesystemet så att de betalar högre skatt och får lägre ersättningar. I dåliga tider fortsätter man på samma sätt. Det är ett allvarligt läge.
Jag måste få upprepa: Det är inte finanskrisen som drev 500 000 till att lämna a-kassan. Det hände långt före. Det var regeringen som gjorde det. Det var inte finanskrisen som beslutade att frysa statsbidragen till kommuner och landsting. Det var regeringen som gjorde det. Ökningen av antalet socialbidragstagare i kommunerna hände långt före finanskrisen. Det är alltså regeringens politik som har gett det resultatet.
Har riksdagens utredningstjänst fel, Mats Odell, när man har räknat fram att Sveriges rikaste tiondel har fått 60 procent av alla skattesänkningar? Vi hoppas verkligen att Mats Odell får fram ett bra resultat den 15 april. Kommunerna behöver hjälp.
Anf. 35 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Regeringen är ansvarig för det som är positivt, men det är den internationella konjunkturen som är ansvarig för det som är negativt. Så enkelt tycks det fungera i Mats Odells värld. Mats Odell! Folk går inte på sådant tomprat. Är man i regeringsställning så är man ansvarig. Så är livet - punkt slut.
Genom att inte gå in med ökade statsbidrag tvingar man fram nedskärningar eller höjda skatter i kommunerna. Så fungerar det. Så enkelt är det. Det här vet Mats Odell. Då får vi se vad som händer den 15 april. Jag säger det igen: Med en s-regering hade det blivit ökade statsbidrag. Det här är finansierat i vår alternativa budget. Vi har röstat mot jobbskatteavdrag. Det är pengar som bland annat hade kunnat användas i det sammanhanget. Det finns en helt klar, fungerande och seriös finansiering.
Det finns en diskussion om rehab. Det är lite diffust och allmänt om att ta till vara så kallad restarbetsförmåga. Sedan sätts det tryck på att dessa människor ska prövas mot arbetsmarknaden i helhet och andra jobb i företagen. Men var finns halvtidsjobben, 25-procentsjobben och 10-procentsjobben i dag? Arbetslösheten ökar. Man slimmar organisationerna. Så ser verkligheten ut i dagens Sverige. Man ska inte springa omkring med illusioner om något som inte finns.
Ökad arbetslöshet. Ökade socialbidrag. Från rejält överskott till rejält underskott. Havererad arbetslinje. Det är läget, Mats Odell. Nu ska du se till att använda den eventuella pondus och kraft du har inför den 15 april och ordna fram rejält med statsbidrag till kommuner och landsting. Det är ditt uppdrag.
Anf. 36 Eva-Lena Jansson (S)
Jag vill bara erinra om att nedlåtande uttryck inte är att rekommendera enligt riksdagsordningen 2 kap. 12 §.
Anf. 38 Mats Odell (Kd)
Fru talman! Det ska bli väldigt spännande när vi har lagt fram vår vårproposition och när vi har de olika oppositionspartiernas förslag att se till exempel om Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet har ett gemensamt förslag. Det var inte riktigt den känslan man fick under debatten här. Men vem vet - det kanske blir så. Det blir intressant för väljarna att försöka reda ut vad de olika alternativen innebär i ansvarstagande, långsiktighet och förmåga att hantera krisen.
Jag vill gärna hålla med Lars Lilja och säga till honom: Ja, det vi har sparat i ladorna ska vi använda på ett bra och ansvarsfullt sätt. Jag hoppas att vi kan stå fram som ansvarsfulla, både som regering och som opposition, i denna väldigt svåra tid och visa bra förvaltarskap i den svåra situation som det innebär att försöka få de gemensamma resurserna att räcka till allt som vi skulle vilja.
En myt, fru talman, måste jag ändå försöka avliva. Det är som med grisen Särimner i mytologin som slaktades men återuppstod lika frisk och kry varje morgon, nämligen frysta statsbidrag.
Vi har inte haft indexerade statsbidrag sedan 1993. Det har varit aktiva beslut på förslag av regeringen här i kammaren. Principen har varit att göra en bedömning av kommunsektorns resursbehov i förhållande till andra sektorer. Det har alltså inte funnits någon indexering och inte någon automatik sedan 1993.
