Utgiftsområdena 10, 11 och 12 inom socialförsäkringsområdet

Anf. 92 Ronny Olander (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1, 4, 7, 11, 13 och 21. Sedan skulle jag vilja framföra ett stort och varmt tack till 24-timmarssverige, till alla de människor som ser till att vårt Sverige går runt 24 timmar om dygnet. Ofta framgår det inte att det bland annat är alla de som på olika sätt bidrar till att vi kan ha en generell välfärdspolitik. Därför kan vi också diskutera utgiftsområde 10. Nu har den moderatledda alliansregeringen lagt sin sista budget. Den fullföljer konsekvent alliansregeringens tidigare orättvisa politik och utgår från att ökade klyftor och orättvisor ska skapa de incitament som gör att välstånd spirar och människor kommer i arbete. Vi socialdemokrater, och med oss våra samarbetspartner Miljöpartiet de gröna och Vänsterpartiet, anser att denna allianspolitik inte bara är djupt orättvis utan också i sak helt felaktig. Man skulle kunna säga att det som Barack Obama försöker införa i USA, nämligen en allmän vårdförsäkring, håller borgarna på att avveckla i Sverige. Vi socialdemokrater har ibland, fru talman, anklagats för att ha varit alltför pragmatiska under de tolv år som vi tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna styrde landet 1994-2006 och återskapade förtroendet för jobben och välfärden - för att vi ibland gjorde det som måste göras för att stabilisera ekonomin och rädda välfärden och därmed satte vår ideologi på undantag. Någon sådan kritik kan inte riktas mot denna regering. Den har envist fortsatt med sin tro på att större klyftor ger nya arbeten. Den har envist fortsatt med sin politik av icke-inblandning när företag och regioner drabbats av problem. Den har envist fortsatt att sälja ut statens tillgångar och förvandlat löpande inkomster till engångsbelopp som snabbt runnit mellan finansministerns fingrar. Vi beklagar detta. Fru talman! Alla människor löper risk att drabbas av långvarig sjukdom, skada, funktionshinder eller arbetslöshet. De flesta blir gamla, men ingen vet i förväg hur gammal man blir. Vissa människor har förmånen att vara och förbli friska och ha ett arbete under i princip hela sin aktiva ålder medan andra råkar ut för ohälsa eller arbetslöshet som leder till att försörjningsförmågan faller bort. Ingen kan dock på förhand veta huruvida hon eller han, eller någon i familjen, kommer att drabbas. Risken att råka ut för sjukdom eller arbetslöshet är emellertid inte jämnt fördelad. Det spelar roll vilken familj man råkar vara född i, vilken utbildning man har, var man bor och vad man jobbar med. Vi socialdemokrater har valt att ha ett försäkringsskydd som omfattar alla, som ersätter inkomstbortfall och är solidariskt finansierat och inte har någon hälsoprövning, i motsats till många privata alternativ. Sjukförsäkringen ska vara en standardförsäkring enligt inkomstbortfallsprincipen. När alla är med och delar på riskerna blir avgiften till försäkringen lägre än om var och en skulle klara sig själv. Ett system där var och en löser sin egen försäkring skulle inte bara bli dyrt, en del människor skulle, på grund av funktionshinder eller sjukdom, inte ens få någon försäkring. Det gäller också personer som jobbar i vissa arbetsmiljöer eller branscher med hög risk för skador, sjukdomar eller arbetslöshet. Sjukförsäkringen bygger på den grundläggande principen att alla är med och bidrar till en gemensam försäkring, och alla har samma rätt att få del av den, när och om man behöver. Vi finansierar den gemensamt genom arbete och avgifter på lönen, och alla kan lita på att den träder in när man så behöver. Vi betalar när vi är friska och får tillbaka när vi är sjuka. Vi betalar inte mer för att vi arbetar i yrken där risken att drabbas av sjukdom eller arbetsskada är större. Vi betalar in i förhållande till inkomst och får tillbaka för att täcka upp för inkomstbortfallet. Däri ligger också arbetsgivarnas sociala avgifter. En allmän sjukförsäkring har särskild betydelse för många kvinnor som arbetar i yrken där risken att bli sjuk är hög. En förutsättning för att socialförsäkringarna ska vara hållbara är att arbetslinjen förstärks och upprätthålls. Alla som kan ska arbeta. Människor måste i tid erbjudas ett stöd som är individuellt anpassat och förmår öka förutsättningarna för den enskilde att återgå till arbete i en eller annan form. En väl fungerande arbetslinje förutsätter inte bara insatser från den enskildes sida utan också från samhällets. Sedan regeringsskiftet har socialförsäkringarna utsatts för omfattande förändringar. A-kassan är inte längre solidariskt finansierad. Taken i försäkringarna är nu så låga att många inte får en verkligt inkomstrelaterad ersättning. Alliansregeringen håller i snabb takt på att i grunden förändra sjukförsäkringen, och vi är djupt oroade för att de grundläggande delarna i sjukförsäkringen raseras. De försämringar som nu genomförs är inte bara orättfärdiga eftersom de drabbar de mest utsatta. De äventyrar själva tilltron till en solidarisk och gemensam sjukförsäkring. När löntagarna inte längre kan lita på att försäkringen träder in och ger en rimlig ersättning när de blir sjuka minskar viljan att vara med och betala. Vi i det rödgröna alternativet accepterar inte en utveckling där människor slås ut från arbetslivet på grund av sjukdom eller skada. Arbetslivet måste vara så utformat att vi orkar arbeta ett helt arbetsliv och dessutom kan kombinera det med familj och fritid. Arbetslivets krav måste möta den enskildes förutsättningar och förmåga. Det vinner både den enskilde individen och arbetsgivaren på. Människor som mår bra presterar bättre. Därför vill vi i det rödgröna alternativet investera i en arbetslinje värd namnet. Vårt alternativ är en sjukförsäkring som ger trygghet och samtidigt erbjuder reella möjligheter att återkomma i arbete. Vi har under åren lagt fram sådana förslag till riksdagen och kraftigt protesterat mot regeringens planer. Detta står i skarp kontrast till det systemskifte som regeringen nu genomför. Regeringens fokus ligger på tidsgränser och ensidiga krav på individen, inte på aktivt stöd som gör det möjligt att arbeta igen. De dogmatiska tidsgränserna, som regeringen kallar rehabiliteringskedjan, är i själva verket en utsorteringskedja. Alla vet att efter dessa 3, 6, 12 eller i bästa fall 18 månader är det slut. Rapporterna om hur illa människor far i sjukskrivningssystemet duggar numera tätt. Det senaste larmet kom i förra veckan från ett antal cancerläkare. Det visar sig att svårt cancersjuka patienter med de nya sjukskrivningsreglerna kastas ut ur sjukförsäkringen och ska tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden. I morse, liksom även häromdagen, hade socialförsäkringsutskottet extrasammanträde, och det har vi också i morgon. Skälet är att försöka laga det i all hast framställda lapptäcke som vi nu ser. Vi har sedan den 1 juli 2008 varnat för att detta skulle hända. De försäkringar vi fått från en samlad borgerlig allians, att ingen kommer att bli utförsäkrad, har man nu fint och retoriskt hittat på att kalla för omförsäkring. Siw Wittgren-Ahl har precis redogjort för vad det kommer att få för konsekvenser. Det finns ytterligare exempel på sjukdomskomplex. Alliansen talar om mellan 1 000 och 2 000 personer, men några som över huvud taget inte har berörts är de psykiskt sjuka. Det handlar om personer som kanske har ett livslångt behov av stor och positiv uppmärksamhet från samhällets sida. Det handlar också om reumatiker, liksom om ms-sjuka, som i och för sig nämns. Nu görs förändringar vad gäller cancersjuka, och man för också in begreppet stroke. För inte så länge sedan hölls i riksdagen ett seminarium om just stroke. Bland annat talades det om hur många som drabbas av stroke varje dag och varje timme. Om jag minns rätt var det en person ungefär var 30:e minut. En snabb räkning ger vid handen att det på årsbasis handlar om tusentals människor som råkar ut för stroke i vårt land. Dessa ska i dag rymmas bland de 2 000 personerna. I förrgår använde en läkare i tv ett uttryck som vi kanske inte ska använda i riksdagen. Jag kallar det för en skvätt i Mississippi. Hon sade någonting annat, men jag tror att alla förstår. Det är när man slår en droppe vatten i havet; det märks inte. Det beskriver ganska väl vad vi egentligen talar om. Nu lappar alliansen ihop försäkringen. De behöver säkert återkomma. Personskadeförbundet och dess ordförande Pelle Kölhed har varnat för detta. Dessutom har ingen ännu så länge diskuterat människor med whiplashskada eller dem som fått en hjärnskada exempelvis vid en trafikolycka. Dessa människor kräver långa perioder med rehabiliteringsåtgärder. Man konstaterar också att bara 10 procent av dem har blivit erbjudna några rehabiliteringsinsatser från Försäkringskassan för att kunna återgå i arbete. När man då tittar vidare i den budgetproposition som ni har lagt fram på detta utgiftsområde ser man att ni på knappt tio rader skriver att man eventuellt ska ta bort Försäkringskassans samordningsansvar vad gäller rehabilitering och överlämna det till annan aktör. Det är väl det som ni har sysslat med - privata jobbcoacher inom Arbetsförmedlingens område eller coacher inom vårt område vad gäller Försäkringskassans sfär. Ni puttar hela tiden på de här gränserna. Det är också viktigt att peka på den lagliga rättighet som de utförsäkrade har att få tjänstledighet beviljad från sina arbetsgivare. Även om ni säger att det är inskrivet finns här fortfarande oklarheter. Det som också är viktigt att lyfta fram är hur det kan förändras över tid. I samband med budgeten precis före valet lade ni från de fyra borgerliga partierna fram en reservation om att en socialförsäkringsutredning skyndsamt skulle tillsättas. Året dessförinnan - man behöver ibland titta på historiken - var det Bo Könberg från Folkpartiet som kunde utropa: Äntligen! Göran Persson medgav då att vi skulle tillsätta en parlamentarisk utredning. Jag tar mig friheten att läsa lite grann ur den reservationen, som var undertecknad av Sven Brus, Per Westerberg, Bo Könberg, Tobias Billström, Linnéa Darell, Birgitta Carlsson och Anna Lilliehöök. Det står så här: "Riksdagen har den 9 december 2004, med bred majoritet, beslutat att ge regeringen till känna att en parlamentarisk utredning av socialförsäkringarna snarast bör tillsättas. Regeringen har vägrat att efterkomma detta tillkännagivande (skr. 2004/05:75 s. 71 f.). Vi anser att riksdagen därför ånyo bör göra ett tillkännagivande om att en parlamentarisk utredning om socialförsäkringarna snarast bör tillsättas." Man skriver också att socialförsäkringarna ska vara kollektivt finansierade. "Därigenom hindras att negativa urval, som selekterar riskgrupper från grupper av människor som är förhållandevis friska och sysselsatta, görs. Samtidigt måste systemen vara utformade så att fusk och överutnyttjande minimeras. - - - Ett framtida socialförsäkringssystem bör minska konjunkturkänsligheten så att den offentliga sektorns finanser inte får samma betydelse för systemets robusthet och för vilka ersättningsnivåer som kan garanteras." Efter det fick Anna Hedborg uppdraget att göra en översyn av socialförsäkringarna, som skulle vara generella och obligatoriska, långsiktiga och finansiellt stabila. Översynen skulle leda till en utredning i första steget och en parlamentarisk utredning för en reformerad socialförsäkring i andra steget - kanske i likhet med pensionsreformen, där alla riksdagens partier skulle kunna enas. Vår avsikt var att vid denna mandatperiods start tillsätta en sådan utredning, men ni vann valet, som bekant. Eftersom ni verkligen låg på oss hela tiden om denna del har vi tittat på detta. Vi har då kunnat konstatera att det står att läsa i förrförra numret av tidningen Riksdag & Departement i en intervju med statsminister Fredrik Reinfeldt att ni vid tre tillfällen i regeringsförklaringen har angett att utredningen ska tillsättas. Statsministern säger: "Vi har utlovat den, men direktiven är inte färdiga. När de blir det vet jag inte." Han säger vidare: "Ja, men vi har också gjort stora förändringar i socialförsäkringarna som har varit viktiga. Ibland blir det så att när man går in med något i en utredning innebär det att det blir små eller inga förändringar över en längre tid." Sedan tar han den här ramsan med att "före valet blev fler än 140 personer om dagen nya förtidspensionärer" och att "vi ville få stopp på det". Det är oerhört konstigt att Solveig Zander vid den här tiden sade från riksdagens talarstol: Utredningen är på gång. Den är på väg. Den ska bara finjusteras. Vi har hört det vid ett antal tillfällen. Och nu förstår vi bättre varför det aldrig blev en utredning. Ni skulle göra alla dessa förändringar innan man tillsatte en parlamentarisk utredning. Då kan man tycka: Det kunde ni ha sagt från början, så hade vi haft en helt annan kritik på området och sagt hur det bör se ut med en framtida socialförsäkring. Med det, fru talman, har jag använt en stor del av min tid, och jag kan avslutningsvis bara konstatera att vi anser att man borde ha tagit ett annat, djupare tag. Vi har redovisat olika modeller vad gäller rehabilitering, och vi säger hur viktigt det är. Vi har också satt upp de mål som jag redogjorde för tidigare mellan 2002 och 2008. När Gunnar Axén nu har kommit in vill jag än en gång nämna de 140 per dag som var 137 under vår tid och 133 under er tid. Jag trodde vid något tillfälle att man skulle kunna vara överens om det siffermaterialet, som dels finns hos Försäkringskassan, dels har tagits fram av riksdagens utredningstjänst. Jag ska ge samma erbjudande till Gunnar Axén, eftersom han nu sitter på sin plats: Du kan få den utredning som riksdagens utredningstjänst har gjort åt mig. Alla andra borgerliga ledamöter kan också få den. När vi går in i valrörelsen kan vi då slippa talet om 140 och i stället prata om de reella siffrorna. Fru talman! Jag är medveten om att jag har gått över tiden. Jag vill bara säga att i den borgerliga alliansens Sverige breder försäkringslösheten ut sig. I ett rödgrönt Sverige är ingen försäkringslös, herr talman. (Applåder)

LiseLotte Olsson (V)

Anf. 93 LiseLotte Olsson (V)

Herr talman! När jag har varit ute och talat om sjukförsäkringen och vad som har hänt och händer med den är en vanlig reaktion misstro bland folk. Nej, men så kan det inte vara, säger de. Så kan det inte vara här i Sverige, här hos oss. Jo, svarar jag, det är precis så det är. Sverige har blivit ett kallt land där cancersjuka får betala skattesänkningar för de rika. Vänsterpartiets motion som behandlar socialförsäkringsfrågorna heter En sjukförsäkring för alla , och det är tyvärr inte något som den högerledda regeringens politik vare sig strävar efter eller har lyckats med. Man kan säga att det egentligen är precis tvärtom. Angreppen mot våra offentliga välfärdssystem har blivit alltmer intensiva. Vi har i vår tidigare debatt i dag diskuterat det som kan betecknas som sista steget i rehabkedjan, en sista länk som innebär att du som nått vägs ände, det vill säga att dina dagar har tagit slut, tvingas ut i arbetslöshets- eller socialbidragskön. Det handlar inte om att du har blivit frisk. Nej, det handlar om att du har varit sjuk längre än den högerledda regeringen tillåtit. Hela den svenska välfärdsmodellen har undergrävts, och den trygghet vi alla behöver för att må bra finns inte längre - en trygghet som är extra viktig för den som har oturen att bli sjuk, rätten att vara trygg i att veta att jag kan betala hyran, köpa kläder till mina barn och så vidare. Den som blir sjuk får inte automatiskt ett billigare boende och behov av mindre mat. Vi närmar oss jul, en högtid som borde innebära glädje. Men hur tror ni på högersidan att alla de mår som de senaste månaderna har fått ett brev eller telefonsamtal om att deras sjukskrivningsdagar tagit slut? Vilken jul blir det för dem och deras familjer? I stället för denna otrygghetskris som regeringen har skapat vill Vänsterpartiet se ett starkt och hållbart system som ger människor trygghet och tillit för att klara av olika livssituationer. Sedan högern tillträdde har den beslutat och genomfört historiska försämringar av sjukförsäkringen. Vi har till och med hört högern erkänna att det är ett systemskifte som pågår. Det systemskiftet innebär att den som blir sjuk i Sverige i dag inte längre kan räkna med en skälig levnadsstandard utan måste köpa sig privata försäkringslösningar, det vill säga om man har råd eller över huvud taget får lösa en privat försäkring. För det ska man vara ganska frisk. Vill vi ha ett samhälle där bara de med tjocka plånböcker har råd att bli sjuka? Nej, jag vill det inte. Herr talman! Det som nu händer och har hänt inom socialförsäkringsområdet är, precis som Siw Wittgren-Ahl sade tidigare, förödande ur ett jämställdhetsperspektiv. Större delen av de sjukskrivna är kvinnor. Av dem som kommer att tvingas att söka socialbidrag är naturligtvis större delen kvinnor. När man söker om ekonomiskt bistånd räknas hela familjens inkomst ihop. Det gör förstås att kvinnor, och i vissa fall också män, blir beroende av sin partner. Kampen för kvinnors oberoende har i och med den här regeringen tagit ett rejält kliv bakåt. Vi vet att en majoritet av de sjukskrivna är kvinnor och att det är de som drabbas värst av era försämringar. Jag förstår inte hur ni på högersidan ur ett jämställdhetsperspektiv kan försvara att den lägsta ersättningen för den som tvångsförflyttas från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen är 3 950 kr i månaden. Hur främjar det jämställdheten och kvinnors oberoende? Herr talman! Regeringens politik har haft som avsikt att försämra de ekonomiska villkoren för personer som är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Motiveringen har varit att det ska löna sig att arbeta. Vänsterpartiet avvisar detta inskränkta synsätt. Vi föreslår i stället en rad förstärkningar för att återupprätta den generella välfärden och tilliten till våra socialförsäkringar. I och med sänkningen av taket och ersättningsnivån i sjukförsäkringen har antalet personer som inte längre omfattas av inkomstbortfallsprincipen ökat kraftigt. Vi vill att taket återigen ska höjas till tio basbelopp. Vi avvisar dessutom sänkningen av ersättningsnivåerna som regeringen genomfört genom att ändra beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten. Med steg mot en historisk beräkning av SGI har man räknat på 0,97 i stället för hela inkomsten. Det låter som en liten förändring. Men för den som tjänar ungefär 20 000 kr gör det i varje fall 600 kr mindre i månaden. Det kan vara mycket pengar om man har lite från början. Vänsterpartiet vill att det överskott som finns i socialförsäkringen ska komma de försäkrade till del och användas till att förbättra försäkringen och förhindra att människor slås ut. Herr talman! Vi vill också att pengarna från sjukpenninganslaget ska användas till ett förstärkt högriskskydd för långtidssjukskrivna. Vi vill skydda och värna de långtidssjukskrivna. Det kan ni jämföra med regeringens politik som piskar och jagar de långtidssjukskrivna. Vänsterparitet menar också att karensdagen är ett gissel. Karensdagen tvingar många att gå till jobbet fast de är sjuka. Vi vet att sjuknärvaron ökat dramatiskt de senaste åren. Det i sin tur gör att människor riskerar längre sjukskrivningsperioder i ett senare skede. Herr talman! Alliansregeringen har genomfört ett systemskifte på många sätt. Ett systemskifte som vi har varit inne på tidigare här i dag är att man åtminstone har börjat införandet av en diagnosbaserad sjukpenning. Vi menar i stället att principen ska vara att sjukförsäkringen ska täcka inkomstbortfall på grund av nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom. Det är fel att lagen säger att man får olika sjukpenning beroende på vilken diagnos man har och att man får olika undantagsregler beroende på sjukdom och diagnos. En av många andra vansinniga saker i de nu gällande reglerna om bedömning av arbetsförmåga är att Försäkringskassan inte längre får ta hänsyn till individuella faktorer. Visst måste väl alla inse att det är skillnad på att vara 62 år och 32 år för orken och möjligheten att komma tillbaka. Det brukar vara högern och deras vänner som talar om individen. Men i det här sammanhanget ser ni alla sjuka som exakt likadana med allt vad det innebär. Vi menar i stället att alla har olika förutsättningar, och det måste få vara så. Alla ska ges möjlighet till individuella bedömningar och ges förutsättningar utifrån den enskildes individuella behov. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet har förstås många fler jättebra saker och tankar i vår budgetmotion och en sammanhållen och bra politik. Jag ska inte tala om alla förslag i dag, men jag ska nämna några saker till. Vi vill ha en översyn av arbetsskadeförsäkringen. Trots att arbetsskadeförsäkringen reformerats finns det stora brister, och den har i praktiken fortfarande många brister. Vi menar att en översyn ska göras och syftet ska vara att både kvinnor och män ska få en rättssäker process och att den som får sin skada godkänd ska hållas skadeslös. Så är det verkligen inte i dag. En ytterligare sak jag vill nämna är de försäkringsmedicinska rådgivarna. Jag tror att alla som själva varit i kontakt med dessa eller träffat människor som blivit utsatta för deras beslut vet vad jag talar om. Det finns ett stort problem i att de försäkringsmedicinska rådgivarna utan att träffa de sjuka skriver ett medicinskt utlåtande som används för att avslå ansökningar om sjukpenning eller sjukersättning. Vi menar att det systemet urholkar den behandlande läkarens roll. Vi menar att det måste vara den behandlande läkarens utlåtande som ska ligga till grund för beslut av Försäkringskassan. Slutligen vill jag också nämna att det måste vara en prioriterad fråga att värna medborgarinflytandet i socialförsäkringen. Samtidigt som regeringen trappade upp jakten på sjuka genom de nya hårda reglerna med skarpa tidsgränser tog man bort den folkliga förankringen som fanns i socialförsäkringen. Jag tycker att det är dags att återinföra möjligheten till en folklig förankring och tillsyn av vår gemensamma försäkring. Jag stannar där och yrkar bifall till reservationerna 2, 20 och 21.

Anf. 94 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! För tids vinnings skull yrkar jag inte bifall till samtliga reservationer utan till reservationerna 3, 7 och 21. I ett rödgrönt Sverige är ingen försäkringslös. Vi accepterar inte den människosyn som driver den borgerliga regeringen med den kalla handens politik. Ingen människa är så svag att hon aldrig kan bidra. Ingen människa är så stark att hon aldrig behöver andras stöd. Det samhälle som nu drivs fram kommer vi alla i längden att förlora på. Högre avgifter i välfärden, försämrad kvalitet i skolan och vården samt allt färre jobb gynnar inte låg- och medelinkomsttagare och inte heller de mest utsatta. Skattesänkningar i jobbskatteavdraget gynnar mest män. Det är män som har de högsta inkomsterna. Automatiskt blir det så att det är män som gynnas. För kvinnor som är sjukskrivna och som har haft jobb på deltid försämras möjligheterna genom neddragningar i trygghetssystemen som finns för arbetslösa och sjuka. Det är den faktiska politiken som regeringen för. Miljöpartiet är starkt kritiskt till de kraftiga förändringar som regeringen har gjort i dagens socialförsäkringssystem. Reformer har genomförts i ett snabbt tempo drivet av en ideologi som går ut på att människor måste återgå till arbete till varje pris. En hårdför arbetslinje ska råda. Den grundar sig på en tro att människor gärna slår sig till ro med ersättning från samhället och inte jobbar om de inte behöver. Trots att myndigheter varnat och mycket kritik har väckts är det först i efterhand man försöker åtgärda de mest uppenbara bristerna. Det är anmärkningsvärt att regeringen hanterar försäkringssystemet som en experimentverkstad där man försöker åtgärda de värsta problemen i efterhand. Det är människor och familjer som drabbas. Miljöpartiet vill införa en så kallad arbetslivstrygghet. Den bygger på en helt annan människosyn än regeringens. Människor ska kunna vända sig till ett och samma ställe oavsett om de är arbetslösa, sjuka eller tillfälligt har för låg inkomst för att klara sig. Man ska kunna få individanpassad hjälp, och nivån på ersättningen ska vara lika oavsett om huvudproblemet är att man är sjuk eller arbetslös. Det handlar om att man har nedsatt arbetsförmåga i förhållande till sitt arbete eller att man inte har kunnat få ett arbete på grund av olika aspekter. Det är viktigt att man inte bollar med olika ersättningsnivåer i de här två systemen utan ger människor hjälp att komma tillbaka. Vi föreslår i vår budgetmotion ändrade regler i sjukförsäkringen. Vi vill ha höjd ersättning till 80 procent hela vägen, borttagande av den bortre gränsen liksom slopande av regeln att en persons arbetsförmåga ska prövas mot hela arbetsmarknaden efter sex månader. Vi vill också ha flexibla gränser i sjukförsäkringen. Vi vill förändra detta genom att det inte ska finnas någon bortre gräns där sjukpenningen upphör. Människor ska få behövlig vård och rehabilitering när sjukdomstillstånd inte läker ut av sig själva. Man ska också kunna få annat särskilt stöd för att återgå till arbete. Det är inte bara medicinsk rehabilitering som behövs; det är livsinriktad rehabilitering. Vi anser att människor ska kunna få stöd och tilltro med bibehållen värdighet i stället för det som sker i dag där många känner sig övergivna och oroliga. Det finns en tilltagande misstro mot samhällets institutioner. Det är inte undra på att människor är förtvivlade. Vi vill avskaffa den regel som innebär att Försäkringskassan ska pröva en persons arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden efter det att han eller hon har varit sjuk i 180 dagar. Rätten till sjukpenning ska i teorin alltså klippas för att man ska kunna ta ett annat arbete. Det är en teoretisk beräkning som inte stämmer med verkligheten. Det finns många horribla exempel som har lyfts upp i offentlighetens ljus sedan reglerna infördes den 1 juli 2008. Det har vi också hört här i den tidigare debatten i dag. Ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen är lägre, och det finns många som inte har varit med i a-kassan och därmed endast kan få grundbeloppet som arbetslösa. Detta medför stor oro för den egna ekonomin. Risken för att man måste göra sig av med sina tillgångar innan man får möjlighet till försörjningsstöd återstår. Vi hörde tidigare här en moderat debattör som trodde att man inte måste gå från sin bostad för att kunna få försörjningsstöd. Men om man äger sin bostad innebär det att man måste göra sig av med sina tillgångar för att man ska kunna få försörjningsstöd. Risken är stor att klyftorna mellan fattig och rik ökar ännu mer när försäkringslösheten breder ut sig. Låt mig säga några ord om livsinriktad rehabilitering. Rehabilitering är ett diffust begrepp. Människor som har varit sjuka en längre tid kan behöva ta steg på vägen för att kunna återgå i arbete och fungera väl. Det är olika vilken typ av insatser som behövs. Ibland kan man få börja arbeta i ett lugnare tempo för att sedan trappa upp. Ibland behöver man pröva sin förmåga på annat sätt först. Ibland kan insatserna vara av rent terapeutiskt slag - kompetensutveckling, omskolning eller utprövande av arbetshjälpmedel. Försäkringskassan har i dag enligt lagen om allmän försäkring ett samordningsansvar för rehabilitering. Det ska ske i samråd med den försäkrade. Försäkringskassan ska se till att hans eller hennes behov av rehabilitering kartläggs och att åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Däremot finns det inte någon särskild myndighet som har ansvaret för hela rehabiliteringen. Det är utspritt på olika aktörer. Försäkringskassan har inga medel för att kunna fullfölja sitt samordningsansvar. Försäkringskassan kunde tidigare köpa rehabilitering i viss utsträckning. Men det ansågs oklart när det skulle ske. I dagsläget finns ett anslag för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster med mera som får användas till köp av så kallade försäkringsmedicinska utredningar, arbetslivsinriktade rehabiliteringsutredningar, läkarutlåtanden och läkarundersökningar. Men det rör sig alltså primärt om utredningar som Försäkringskassan behöver för att göra de bedömningar man ska göra. Det är inte verklig rehabilitering. Vi önskar att hanteringen av alla de här förändringarna hade gått annorlunda till. Vi ser en risk för en del av dessa människor, som egentligen är i behov av ett annat slags rehabilitering än den som ryms i Arbetsförmedlingen uppdrag. Vi har av det skälet avsatt 500 miljoner per år till det som vi kallar för livsinriktad rehabilitering. Begreppet pekar på att rehabilitering skulle kunna vara bredare än rent arbetslivsinriktad. Det är inte bara en fråga om att kunna återgå till studier eller arbete, utan det måste också vara hållbart utifrån människans hela livssituation. Det är tänkt att vara en självklarhet i vår modell om arbetslivstrygghet att man ska kunna använda medel mer flexibelt till en behövlig rehabilitering. I ett rödgrönt Sverige ska ingen behöva vara försäkringslös. En del i detta är också flexiblare regler vid deltidssjukskrivning. Inom ramen för vårt förslag vill vi ta bort regler som försvårar och som hindrar människor att arbeta utifrån den förmåga de har. En sådan hindrande regel är att det i dagsläget inte är möjligt att bli sjukskriven annat än på tre statiska nivåer - 25, 50 eller 75 procent. Det passar behoven hos de sjuka mycket dåligt. Problemet är omvittnat av både patienter och läkare. Om man har en arbetsförmåga på 60 procent måste man arbeta 75 procent fast man egentligen kanske inte orkar det. Vi anser att dessa regler bör tas bort. Vi vill i stället införa en möjlighet till flexibel deltidssjukskrivning. Omfattningen i en sjukskrivning behöver enkelt, snabbt och flexibelt kunna anpassas efter den enskildes arbetsförmåga. I en dataålder som denna borde det kunna vara tämligen enkelt ordnat. Miljöpartiet anser att regeringen bör utreda den eventuella inverkan förslaget kan ha på andra socialförsäkringar och återkomma med ett förslag på ändrad lagstiftning i frågan. Jag ska nu säga något om samordning och samverkan. Samverkan och finansiell samordning är åtgärder som syftar till att förbättra samarbetet mellan olika myndigheter och organisationer. Totalt kan 5 procent av sjukpenningsanslaget användas för detta ändamål. På grund av kopplingen till sjukpenningsanslaget varierar pengarna över åren. I och med att ohälsotalet har gått ned under de senaste åren har resurserna till samverkan stadigt minskat. Men antalet deltagare har ökat de senaste åren. Eftersom resurserna har minskat samtidigt som antalet deltagare har ökat har den genomsnittliga pengen per deltagare faktiskt minskat från 28 800 kronor till 22 000 kronor. Vi anser att de statliga medlen ska kunna användas mer flexibelt. Det är en självklar och bärande tanke i vårt förslag om arbetslivstrygghet. I avvaktan på att vårt förslag blir verklighet utgår vi från att en större procentsats av de statliga medlen ska kunna användas flexibelt för att ge utrymme till nya samverkansprojekt. Att som nu minska medlen för samverkan är helt fel väg när vi får fler människor som behöver hjälp. Flexibla medel kan användas på ett mer ändamålsenligt sätt, vilket gynnar dem som är i behov av rätt stöd från samhällets olika stödfunktioner. Gör om, och gör rätt! (Applåder)

Anf. 95 Gunnar Axén (M)

Herr talman! Jag vill bara erinra om vad det är vi diskuterar just nu. Det är budgeten för utgiftsområde 10, det vill säga budgeten för området ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp. Ibland kanske det låter som att det är mer av en allmänpolitisk debatt. Budgeten för detta utgiftsområde är ganska stor och omfattande. Jag ska inledningsvis nämna en viktig förbättring som föreslås och som jag tycker är bra, nämligen att bostadstillägget för dem med sjuk- och aktivitetsersättning - det som allmänt kallas för förtidspension - höjs till samma nivå som bostadstillägget för alla ålderspensionärer. Jag kan verkligen inte förstå hur Socialdemokraterna år efter år lät denna skillnad bestå, där man behandlade förtidspensionärer och ålderspensionärer helt olika när det gäller bostadstillägget. Jag ville lyfta fram detta, för jag tycker att det är viktigt att vi arbetar för rättvisa socialförsäkringar som inte behandlar människor i likartade situationer olika. Budgeten uppgår till drygt 100 miljarder kronor. Den domineras av kostnaden för sjukförsäkring och sjukersättning. Vi ser nu att kostnaderna sjunker som ett resultat av förbättringar av sjukförsäkringen. Ohälsotalet har sjunkit med mellan 6 och 7 procent det senaste året. Allt färre människor fastnar i långa passiva sjukskrivningar. Vi har brutit med den gamla socialdemokratiska passiva sjukförsäkringspolitiken. För att lyckas med detta har vi genomfört en ganska stor sjukförsäkringsreform som består av många viktiga delar. En av dem har varit införandet av rehabiliteringskedjan, som flyttar fokus till tidiga, aktiva rehabiliteringsinsatser för ett snart återfrisknande och en så snar återgång till arbetsmarknaden som möjligt. Införandet av de försäkringsmedicinska riktlinjerna anges också som en förklaring till att ohälsotalet nu sjunker. En annan viktig åtgärd har varit den stora reform som omfattar alla de 550 000 som förpassades ut i permanent utanförskap av den tidigare politiken. Jag tänker då på den av oss införda möjligheten för personer med sjukersättning att studera, arbeta ideellt eller arbeta och ha lön med bibehållen rätt till sjukersättning. Det är en reform som har visat sig bryta utanförskapet för många människor och skapa en väg tillbaka till både arbetsgemenskap och social gemenskap som är betydelsefull för människor som annars hade varit fast i ett utanförskap. Givetvis sjunker ohälsotalen också som ett resultat av våra mycket aktiva satsningar på en rehabiliteringsgaranti som innebär att 36 000 personer bara i år kommer att få insatser och rehabiliteringsåtgärder. Vi har sjukvårdsmiljarden, som förstärker resurserna till sjukvården ytterligare, och vi har den omfattande psykiatrisatsningen, som satsar på utbyggd psykiatri i hela landet. Det är tydliga satsningar och prioriteringar på medicinsk rehabilitering som hjälper till med att få människor friska, så att de kan komma tillbaka i arbetslivet och inte fastna i långa, passiva sjukskrivningar. Till dessa satsningar på medicinsk rehabilitering kommer nu också den historiskt största satsningen på arbetslivsinriktad rehabilitering som vi diskuterade tidigare i dag med 4,7 miljarder extra i resurser till aktiva rehabiliteringsinsatser. Något som var uppe tidigare i dag och som också framgår av det budgetförslag som vi diskuterar nu är att ytterligare 600 miljoner kronor avsätts nästa år för en satsning på en utbyggd företagshälsovård, där stöd kan ges direkt till företagshälsovården, utan att landstingen har möjlighet att obstruera, vilket man har gjort med den tidigare satsningen. Den föredrog också socialförsäkringsministern i den föregående debatten. Den har presenterats i dag. Det är satsningar på att ge människor arbetslivsinriktad rehabilitering och medicinsk rehabilitering och på att få de olika aktörerna i sjukskrivningsprocessen att hålla fokus på återgång i arbete. Det borde vara något som Socialdemokraterna bejakade, eftersom man säger sig vilja återupprätta arbetslinjen inom hela socialförsäkringen. Vi har lagt fram en tydlig budget. Den är omfångsrik. Av den framgår vad vi vill. Jag skulle vilja återkomma till en debatt som vi har haft tidigare. Den rör oppositionens budgetförslag. Dem behandlar vi ju också här, även om det kanske blir avslag på förslagen från oppositionen. Jag har tidigare debatterat med Veronica Palm och efterlyst besked om, eller snarare konstaterat, att Socialdemokraterna nu verkar ha accepterat hela sjukförsäkringsreformen med undantag av vad som händer när man har förbrukat sina 914 sjukskrivningsdagar. Jag funderade på varför det verkar finnas okunskap om det socialdemokratiska budgetförslaget. Sedan kom jag på att det kanske finns ett svar på det. Det finns nämligen två versioner av den socialdemokratiska budgetmotionen som presenterades för ett par månader sedan. Det finns två olika versioner. Den ena versionen var den man presenterade inför medierna och delade ut till dem på sin pressträff. Det är också den versionen som ligger ute på Socialdemokraternas hemsida. Sedan finns det en annan version som man har lämnat in hit till riksdagen. De skiljer sig faktiskt åt. Vad är då skillnaden? Jo, den budgetmotion som man har lämnat till medierna och lagt ut på sin hemsida innehåller inte de skarpa budgetförslagen. Det måste däremot den motion göra som är inlämnad till riksdagen. Nu ska jag förklara vad det är som saknas i Socialdemokraternas budget för att man med trovärdighet ska kunna hävda att man inte har accepterat sjukförsäkringsreformen. För det är precis det man har gjort. Precis som med jobbskatteavdraget har man först protesterat och sedan accepterat. Skillnaden är att man talar lite mer tyst om jobbskatteavdraget. Här försöker man fortfarande få det att framstå som att man faktiskt är emot sjukförsäkringsreformen. Men om man tittar på s. 97 i Socialdemokraternas budgetmotion i den version som är inlämnad till riksdagen, alltså den icke-censurerade versionen, står det klart och tydligt under Utgiftsområde 10 vad man vill göra inom sjukförsäkringen. Där föreslår man ytterligare pengar, 2,3 miljarder, för att höja taket i sjukförsäkringen, alltså ersättningsnivåerna till dem som har de högsta inkomsterna. Dessutom finns det med 230 miljoner kronor från den omtalade rehabiliteringsmiljarden. Inte något av de tre år som tabellen omfattar finns det över huvud taget några resurser avsatta för att avskaffa rehabiliteringskedjan. Det finns inga resurser avsatta för att bibehålla den tidsbegränsade sjukersättningen. Utöver det jag nämnde om rehabiliteringsmiljarden och ändringen av ersättningsnivån i sjukpenningen finns det ingenting som avviker. Jag kan nämna att vi nu i budgeten överför pengar från den tidsbegränsade sjukersättningen till aktivitetsstödet. Det är en del av de 17 miljarder som vi satsar där. Då gör man bedömningen i budgetpropositionen att det är 3,3 miljarder som överförs från den tidsbegränsade sjukersättningen, som frigörs, när de här personerna omförsäkras. Och eftersom de pengarna inte finns här i budgeten har alltså Socialdemokraterna accepterat att 30 000 personer omförsäkras från den tidsbegränsade sjukersättningen till aktivitetsstöd. Det är nu det börjar bli intressant. Socialdemokraterna använder ju ett annat ord än omförsäkras för att skrämma så många människor som möjligt. Men när det gäller 30 000 personer av de 50 000 som omförsäkras nästa år - Socialdemokraterna får använda det andra ordet på egen hand - accepterar Socialdemokraterna detta. Det blir väldigt ihåligt när man försöker protestera mot den här omförsäkringen när man bevisligen har accepterat den, åtminstone merparten av den. När det gäller de flesta av dem som omförsäkras tycker Socialdemokraterna att det är helt rätt. Jag tror att det är bättre att man talar klartext om detta än att man försöker låtsas som att det inte är sant. Jag har nu läst hela s-budgeten, det vill säga den version som är inlämnad till riksdagen och inte den censurerade version som är lämnad till journalisterna och som finns på hemsidan. Då står det klart att Socialdemokraterna, precis som när det gäller jobbskatteavdraget, först har protesterat men sedan accepterat. I praktiken står man bakom nästan hela sjukförsäkringsreformen, med undantag av det som gäller för dem som har förbrukat sina 914 sjukpenningdagar. Det är klart som korvspad. Det går inte att hävda något annat. Det är lätt att vara i opposition och medge att allt inte var bättre förr och att ständigt kritisera regeringen för allt den gör. Att delar av vänsteroppositionen äntligen har kommit till insikt om att deras politik för tre år sedan inte fungerade är en bra början. De har fått insikt om att deras politik var orsaken till att människor hamnade i ett permanent utanförskap, att människor hamnade i ett svart hål av väntan. Men det räcker inte. Det är på tiden att vänsteroppositionen tar ansvar för sina egna tillkortakommanden och börjar leverera lite svar. Det är glädjande att Socialdemokraterna, som jag sade, till stora delar har accepterat rehabiliteringskedjan och sjukförsäkringsreformen och att man ska avskaffa den passiva tidsbegränsade sjukersättningen. Men hur ställer sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet till detta? Hur ställer sig Socialdemokraterna till Miljöpartiets och Vänsterns krav på att man ska avskaffa alliansens aktiva socialförsäkringspolitik i olika grad och återgå till vad som gällde vid tiden före alliansens valseger 2006? Hur ställer sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet till Socialdemokraternas krav på att arbetsförmågan ska prövas mot hela arbetsmarknaden från första dagen i sjukskrivningen? Själv tycker jag att det är helt orimligt. Vissa människor kan inte arbeta - det är självklart - och de ska kunna få sjukersättning. Vänsteroppositionen enas i sina klagomål mot alliansen men har inget gemensamt alternativ till deras tidigare misslyckande. Det här visar bara på att alternativet till en enig och stabil alliansregering är ett vänsterexperiment. De klagar gärna, men egna besked om deras egen politik uteblir. Jag ska avslutningsvis tillägga en sak. Av Ronny Olanders inlägg skulle man kunna tror att Socialdemokraterna är helt ofelbara, att de aldrig har genomfört en reform som har behövt justeras i efterhand. Låt mig kanske nyansera den bilden något och mana till viss ödmjukhet framöver. Låt mig ge ett exempel. Den förra socialdemokratiska regeringen införde en rätt till ersättning för svårt sjuka barn den 1 januari 2005. Sedan visade det sig att lagstiftningen hade blivit för restriktiv. Under hösten 2005 ställdes det en del skriftliga frågor och interpellationer här i riksdagen där man tog upp cancersjuka barn med flera som var allvarligt sjuka men inte omfattades av den nya lagstiftningen. Försäkringskassan inkom den 28 februari, drygt ett år efter det att lagen infördes, med en delrapport. Man hade gjort en uppföljning av hur lagen hade tillämpats under 2005. Det blev uppenbart att lagen inte stämde med de avsikter som man från början hade haft med lagen. Socialdemokraterna reagerade, även om det tog tid. Man valde att lösa det via en proposition som gjorde att de nya reglerna med de ursprungliga intentionerna kunde träda i kraft ett och ett halvt år efter det att lagen hade införts den 1 januari 2005, det vill säga justeringarna kom på plats den 1 juli 2006. Jag vill med detta bara mana till en viss eftertänksamhet och ödmjukhet i debatten kring våra socialförsäkringar som kanske inte alltid är de lättaste. Jag är säker på att vi alla strävar efter att få dem att fungera på ett bra sätt, så att människor kan känna sig trygga när de har behov av stöd från dem. Jag ber därmed att få yrka bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Anf. 96 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Gunnar Axén gör den moderata ideologin tydlig. Det är klart att kostnaderna går ned när färre får rätt till ersättning. De pengarna har ni använt till att sänka skatter för män som har höga inkomster. Det har lett till att kvinnor har fått lägre ersättningar, och färre kvinnor kommer nu att omfattas av försäkringen. Jag vidhåller att jämställdhet inte är den här regeringens bästa gren. Det vet jag, så det tänker jag inte fråga om. Men ni pratar om arbetslinjen, att ni vill att alla människor ska få jobb. Ändå säger ni nej till Miljöpartiets förslag om flexiblare sjukskrivningsregler som gör det möjligt för människor att jobba på deltid utifrån den arbetsförmåga de har. Om man till exempel har en arbetsförmåga på 40 procent måste man jobba halvtid. Har man en arbetsförmåga på 60 procent måste man jobba 75 procent. Eller så är det tvärtom. Man måste vara låst till de här hårda reglerna om 25, 50 och 75 procent. Jag tycker att det vore väldigt bra om man kunde införa något flexiblare regler. Men ni har yrkat avslag på det. Jag har inte hört att argumenten har varit uppe i debatten. Därför skulle jag gärna vilja höra med Gunnar Axén om han ändå kan se att det finns en fördel med att ha individuella bedömningar och inte så dogmatiska tidsgränser som ni faktiskt har infört.

Anf. 97 Gunnar Axén (M)

Herr talman! Att det är flest kvinnor som berörs, när vi pratar om sjukförsäkringen, beror ju på att två tredjedelar av dem som är sjukskrivna är kvinnor. Jag beklagar att det förhåller sig på det sättet. Det har också från regeringens sida satsats extra resurser på forskning om varför det är en sådan snedfördelning mellan kvinnor och män. Det är nämligen någonting som vi måste komma till rätta med. Jag tror också att det är viktigt med inrättandet av Inspektionen för socialförsäkringen, som bland annat kommer att undersöka och belysa den här typen av skillnader i sjukförsäkringen. Kvinnor och män ska behandlas lika inom ramen för sjukförsäkringen. Om kvinnor de facto arbetar i sämre arbetsmiljöer och därmed drabbas mer av ohälsa än män är det självklart också ett problem som måste angripas. När det gäller lönenivåerna i samhället tycker jag, som säkerligen Gunvor G Ericson också gör, att det ska vara lika lön för lika arbete. Allt annat är oacceptabelt. Därmed får man också sjukpeng beroende på vilken lön man har. Men lika lön för lika arbete är en självklarhet. Satsningen på rehabiliteringsgarantin är utformad på det sättet att den är inriktad på de stora diagnosgrupperna. Det handlar om rörelseorganen och lättare psykiska diagnoser. Där är kvinnorna än mer överrepresenterade än i hela sjukförsäkringen, bland sjukskrivningarna. När det gäller att ha mer flexibla sjukskrivningsnivåer är det något utskottet har uttalat sig till förmån för tidigare. Det upprepas i betänkandet, om jag inte missminner mig. Det är mycket text att komma ihåg.

Anf. 98 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Miljöpartiets budgetmotion innehåller ett förslag om flexibla sjukskrivningsregler. Vi föreslår att man ska ta bort de strikta gränserna med 25, 50 och 75 procent. Det finns också en gemensam reservation från de rödgröna. Vi lyfter fram att det skulle vara en möjlighet att titta på det. Men den motionen är inte tillstyrkt av er i den moderata partigruppen, inte av något av de andra partierna heller i majoriteten. Alltså är det med ord ni säger att ni är för det, men ni medverkar inte till att det genomförs. Det tycker jag är olyckligt, för det skulle kunna vara ett förslag som bidrar till att människor får en mer individuell bedömning än vad som sker nu. Visst har det forskats om varför det är så stor skillnad mellan kvinnors och mäns sjukskrivning. Det finns mycket i det som SKL tog fram när det gäller sjukvårdens bemötande av kvinnor och män. Fortfarande får inte kvinnor och män anpassad behandling utifrån att de är olika rent biologiskt. Det handlar också om att 90-talets stora neddragningar och omorganisationer på arbetsplatser till stora delar drabbade kvinnor. Det finns en stor ofrivillig deltidsarbetslöshet som drabbar kvinnor. Vi har en könssegregerad arbetsmarknad, mycket mer än någon annanstans i Europa. Där gör ni ingenting.

Anf. 99 Gunnar Axén (M)

Herr talman! När det gäller att kunna vara sjukskriven mer flexibelt eller på fler nivåer än de 25, 50, 75 och 100 procent som finns i dag är det lite märkligt att Gunvor G Ericson står och argumenterar för en sådan reform nu när budskapet under nästan hela dagen har varit att man ska stoppa upp reformerna. Det har varit för stora reformer i sjukförsäkringen. Lägg moratorium på detta! Backa bandet! Gå tillbaks till hur det var tidigare! Så kommer man och föreslår ytterligare en reformering av sjukförsäkringen. Låt oss ta en sak i taget! Jag tycker att det finns anledning att fundera på om det är möjligt att införa fler sjukskrivningsnivåer. Jag tror att det kan vara en bra idé. Men vi måste ta rätt saker i rätt tid. Vi kanske ska se till att den sjukförsäkringsreform som vi nu har genomfört får sätta sig ordentligt innan ytterligare stora förändringar görs.

Anf. 100 Ronny Olander (S)

Herr talman! Gunnar Axén efterlyser lite mer ödmjukhet. Det kan han ha rätt i på många sätt. Han kanske tänker på när vi tar de fyra stora utgiftsområden vi har på sju minuter i socialförsäkringsutskottet. Det har blivit en ny jargong i vårt socialförsäkringsutskott. Vi hinner inte ens yrka på våra förslag förrän borgarsidan yrkar avslag. Vi vet inte ens vad vi har yrkat på. Är det den typen av ödmjukhet herr ordförande efterlyser blir det knepigt. Gunnar Axén börjar med de 140 om dagen. Du var inte inne då precis, men jag erbjuder dig än en gång att du ska få material som riksdagens utredningstjänst har tagit fram. Jag vill bara nämna några siffror. År 1991 - det var ni som styrde då - var det 134 om dagen. År 1992 var det 158 som fick förtidspension, sjukersättning - aktivitetsersättning heter det numera. År 1993 var det 169, 1994 var det 131, och sedan hoppar vi fram till 2006. Då var det 125. Sedan var det 122 och nu 90. Det kommer att bli 0 så småningom. Sluta med det talet! När man räknar ut det var det för oss i snitt 137, för er 133. Jag vill bara fråga dig en enda sak. Varför kallar ni människor som får ersättningar från våra försäkringssystem för bidragstagare? Det vill jag gärna veta. Jag vill också veta varför det inte blev någon socialförsäkringsutredning. Där kunde vi kanske ha mötts på något sätt och hittat fram så att folk vet vad som händer under hand. Regeringar kommer och går. Förhoppningsvis får ni reda på det 2010 också. Så länge ni behandlar människor kollektivt och inte enskilt tror jag och hoppas att rehabkedjorna och de kollektiva behandlingarna åker till det runda arkivet efter den 19 september 2010.

Anf. 101 Gunnar Axén (M)

Herr talman! Det känns verkligen som att Ronny Olander är ödmjukheten personifierad. Jag skulle vilja komma till en överenskommelse med Ronny Olander. Jag svarar på hans frågor i min slutreplik om han svarar på den här frågan: Hur kan det komma sig att Socialdemokraterna säger sig vara emot sjukförsäkringsreformen, rehabiliteringskedjan, tidsgränser och avvecklingen av den tidsbegränsade sjukersättningen när det inte finns ett enda tecken eller spår av detta i Socialdemokraternas budgetförslag? Nu pratar jag om det budgetförslag som är inlämnat till riksdagen och inte den censurerade version som har varit i medierna. Varför finns det inte en krona avsatt under något av de kommande tre åren i Socialdemokraternas budget som täcker upp för det faktum att man säger sig vara emot rehabiliteringskedjan, utfasningen av den tidsbegränsade sjukersättningen och de fasta tidsgränserna i sjukförsäkringsreformen? Varför finns det inte något spår av detta? Det går inte att säga en sak i talarstolen och sedan skriva något helt annat i budgeten. Ronny Olander, svara mig på den frågan så ska jag svara dig på dina frågor!

Anf. 102 Ronny Olander (S)

Herr talman! Jag tackar för den komplimangen om ödmjukhet. Det är inte ofta jag får höra det, men jag känner att det träffade rätt och säkert. Du har stämt träff med Veronica Palm och ska reda ut de frågor som hon redan har svarat på. Ta den träffen och klara ut det! Finn Bengtsson som är läkare var här innan och berättade att det var sju gånger farligare att vara i passiva åtgärder. Då sade jag till honom som jag säger till er: Nu har ni 70 000 fler i utanförskap med ert sätt att räkna. Hur kan det vara så att arbetslösheten ökar och tillväxten sjunker under Fälldinregeringen, Carl Bildt-regeringen och Fredrik Reinfeldt-regeringen? Det kan inte bara vara internationella kriser som drabbar Sverige just vid de här olika tidpunkterna. Vad gäller rehabilitering vill jag säga att under de år vi hade förtroendet att leda landet tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna satte vi upp ett mål om att halvera ohälsotalet från 2002 till 2008 med aktiva åtgärder, med rehabilitering i olika former. Det var alltifrån Dagmar, Finsam, Socsam, Frisam och nu Finsam 2 så att säga. Vi har lagt åtskilligt med pengar på det. Om vi får förtroendet efter september 2010 kommer vi att fortsätta med den klara inriktningen att sätta människan i centrum och att se till att människor är välkomna tillbaka till arbetslivet. Men vi respekterar dem som arbetat hårt och ännu inte blivit 65 år. De ska få en acceptans, de som har svårt att över huvud taget leva sitt dagliga liv. (Applåder)

Anf. 103 Gunnar Axén (M)

Herr talman! Jag har upprepade gånger under dagen frågat företrädare för Socialdemokraterna hur man med så högt tonläge säger sig vara emot sjukförsäkringsreformen, rehabiliteringskedjan och avvecklingen av den tidsbegränsade sjukersättningen. Man protesterar mot hela sjukförsäkringsreformen. Jag har ställt frågan hur det kan komma sig att man gör det och i detta höga tonläge. För när man tittar i Socialdemokraternas budgetmotion finns det inte en enda krona avsatt under de kommande tre åren för att finansiera det som man påstår sig vilja. Där finns pengar avsatta för att höja ersättningarna för den som är sjuk, för dem som har de högsta inkomsterna. Där finns några hundra miljoner från den så kallade rehabiliteringsmiljarden. Man säger att man är emot rehabiliteringskedjan, men man avsätter inte pengar för att ta bort den. Man säger att man är emot avvecklingen av den tidsbegränsade sjukersättningen för de 30 000 som, med Socialdemokraternas språkbruk, utförsäkras efter årsskiftet, men man avsätter inte en enda krona för att kunna säga nej till detta. Man säger en sak i talarstolen, i medierna, i debatter, men det finns inte en enda krona avsatt i budgeten för att finansiera det man påstår sig vara för. Sanningen är den att Socialdemokraterna har gjort samma sak med sjukförsäkringsreformen som med jobbskatteavdraget. Man har protesterat när det har införts, men sedan har man accepterat när det väl är gjort. Detta framgår med all önskvärd tydlighet för den som tittar lite närmare på Socialdemokraternas budgetmotion, och då menar jag inte den censurerade version som har delats ut till medierna och som finns på Socialdemokraternas hemsida utan den som är inlämnad här i riksdagen. (Applåder)

Anf. 104 Solveig Zander (C)

Herr talman! Det är den ekonomiska tryggheten vid sjukdom och handikapp som vi ska fortsätta med nu. Det som det då handlar om i allra högsta grad är den nya sjukförsäkringsreformen och rehabiliteringskedjan. Jag tänker uppehålla mig lite vid detta och sedan ta upp en del andra punkter som står i detta betänkande. När det gäller rehabiliteringskedjan vill jag säga att det är den största reformen och, som jag menar, den bästa reformen som vi har tagit beslut om under den här mandatperioden. Det är någonting som den socialdemokratiska regeringen tidigare under ledning av sin förra partiordförande hade svårt att få igenom. Man ville förändra sjukförsäkringen även då, men man klarade inte av det. Man fick inte tillräckligt mycket bifall från sina nuvarande kamrater. Det är ett systemskifte vi är inne på, för det handlar om en rehabiliteringskedja. Det handlar om att sätta rehabiliteringen i första rummet. Det är någonting som Centern har stridit för i många år. Vi vill gå från passiva sjukskrivningar till en möjlighet att få rehabilitering och återgå till ett jobb. Vi vill se till det friska i stället för till det sjuka, och det är det den här nya sjukförsäkringen handlar om. Vi är övertygade om att när man har sett vad resultatet av den här reformen blir, och det kommer man att göra när den sista länken i kedjan är klar efter den 1 januari, då kommer man att se syftet och meningen med rehabreformen. Då finns det ingen tvekan om att svenska folket kommer att tycka att det är oerhört bra. Det trygghetssystem som vi har framför oss och som vi har gjort är en trygghet för arbetstagare. För företagare finns det inte samma trygghetssystem, och det tar man upp i betänkandet. Skälet till att det är viktigt att också få ett trygghetssystem för företagare är att de i dag inte vågar eller vill satsa på att bli företagare. De vill och vågar inte heller anställa av rädsla för att de inte skulle klara det om någon blev sjuk. Vi behöver ju fler företag, för det är företagen som gör att vi kan få fler människor i arbete och att vi också kan behålla det välfärds- och trygghetssystem som vi nu har. Därför har vi i det här betänkandet visat på att man från regeringens sida nu kommer att genomföra flera punkter för att förbättra för företagarna. Man kommer att rätta till jämförelseinkomsten så att den sjukpenninggrundande inkomsten för företagare blir bättre. Man kommer att titta över och också komma med förslag om att det ska bli möjligt för företagare att själva bestämma över karenstiden. Man vill också att det under uppbyggnadsskedet av ett företag ska vara möjligt att bibehålla underlaget för det som utgjorde den sjukpenninggrundande inkomsten när man hade en anställning. Man vill också titta på sjuklönekostnaderna, som är en stor del för små företagare, så att det skapas ett högkostnadsskydd. Dessutom vill man att den tillfälliga föräldrapenningen ska få en annan beräkningsgrund, som företagare inte förlorar på när de är hemma och tar hand om sina barn. Det blir tydligare, det blir förutsägbart och det blir valfritt. Det är det som företagarna behöver för att vi ska få fler företag och fler som blir anställda. Det är oerhört viktigt för vårt samhälle. Rehabiliteringskedjan har tydliga avstämningsgränser. Det har vi hört i debatten tidigare, och det är viktigt. Det är också viktigt att vi ser till att vi får snabba rehabiliteringsinsatser. Där har vi problem i dag. Landstingen klarar inte av att ge rehabilitering och insatser tillräckligt snabbt. De köer som vi ärvde av den förra regeringen är fortfarande för långa. Men alliansregeringen har gjort mycket på det här området, och vi är beredda att göra ytterligare insatser för att komma till rätta med köerna. Ett sätt är att konkurrensutsätta landstingets sjukvård. Det är precis det vi nu gör. Vi möjliggör för människor att själva välja var de vill bli listade och få sin sjukvård. Att konkurrensutsätta innebär att det inte är en enda person som kan ge vård, en enda instans som kan ge vård och rehabilitering utan flera. Dessutom bibehåller vi den sjukvårdsmiljard som den förra regeringen införde för att ge morötter till landstingen så att sjuktalen kan sänkas. Det är ett bra sätt att jobba på. Jag förstår inte hur man från den socialdemokratiska vänsterkartellen kan prata om inkomstbortfall och höja ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringen. Vilka gynnar det? Inte är det de med låga inkomster som får någon högre inkomst eller de som har ersättningar som får någon högre ersättning, tvärtom. I det här betänkandet berörs också företagshälsovården. Hur viktig den är har vi också varit inne på i debatten tidigare och att man nu har avsatt pengar i nästa års budget för att direkt kunna ge ersättningar till företagshälsovården så att den kan verka. Det är viktigt för att vi ska få ett livsvänligt arbetsliv, som Centern talar mycket för och jobbar för. Får vi en företagshälsovård som också kan bli primärvård kan man lösa problemen med detsamma de dyker upp för den anställde. Det betyder också att företagarna blir mer benägna att ansluta sig till företagshälsovården, vilket gynnar alla. Det gynnar den som är anställd och det gynnar också företagaren som snabbt får tillbaka sin anställde om denne är sjuk. Det är oerhört viktigt. Till detta kommer ett förstärkt, jag säger förstärkt, bidrag och ersättningar till arbetsplatsanpassningar och till lönebidrag. Tidigare i debatten i dag har jag hört tvärtom, men faktum är att budgeten innehåller förstärkningar just på de områdena, och det är oerhört viktigt. Den evidensbaserade behandling som gäller rörelseorganen och de lättare psykiska besvären har vi hört om. Det är ofta detta som kvinnor är sjukskrivna för. Den behandlingen har en rehabgaranti, och det är viktigt. Det handlar också om att det finns fler behandlingsformer som är värda att använda sig av men som i dag inte har evidens. Från Centerns sida har Lennart Levi, som är professor emeritus, förutom att han också är centerpartistisk riksdagsledamot, och jag drivit att vi ska starta en akademi, ett råd, med sakkunniga personer, som professorer inom sjukvård och forskning. Det ska få en möjlighet att bli ett rådgivande organ som ska hjälpa ministern och departementet att godkänna sådana former av behandling som ännu inte har blivit evidensbaserade. För ett par dagar sedan fick vi ett halvt löfte från ministern om att det fanns pengar som kunde avsättas till denna akademi för att möjliggöra att vi får fler behandlingsformer som är viktiga för att ge människor möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet. När jag nu pratar om Centern och vad Centern har för ambitioner i det här sammanhanget vill jag också ta upp Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. I mitt förra inlägg, tidigare i dag, sade jag att man självklart blir orolig när man ska byta från en myndighet till en annan. Det är självklart. Vi i Centern har i flera år skrivit motioner och också fattat beslut på våra stämmor om att vi vill att de här två myndigheterna ska bli en myndighet. Vi vill ha en arbetslivsförsäkring. I det sammanhanget har Miljöpartiet också kommit på den lysande idén. Det är ju intressant att höra att man med emfas driver detta från Miljöpartiets sida. Det är oerhört viktigt. Jag vill också ta upp det som i det här betänkandet handlar om intygsskrivande. Man säger att det är angeläget att intygen som skrivs till Försäkringskassan tolkas på rätt sätt. Men det kan ju inte vara meningen, det kan definitivt inte Socialdemokraterna och vänsterkartellen tycka, att vi ska lagstifta om hur intygen ska se ut som ska gå mellan läkarna och Försäkringskassan. Det måste ju vara de parterna som tillsammans formar ett intyg som stämmer överens med det de vill få fram och som går att tolka. Det här är ingenting som lagstiftaren ska göra. Dessutom måste jag säga att avstyrkandet av att sjukgymnaster ska få skriva intyg är väldigt viktigt. Varför ska en sjukgymnast kunna skriva ett intyg när inte en arbetsterapeut, en psykolog eller en kurator ska göra det? Nej, det ska vara en instans, en yrkesgrupp som ska ha intygsskrivandet och det är läkare. Så ska det vara för att rättssäkerheten ska vara möjlig och för att det ska bli tydligt. Det är väldigt viktigt. Jag måste också avslutningsvis, herr talman, ställa en fråga till Socialdemokraterna. Man pratar om att vi är på väg mot en diagnostiserande sjukförsäkringsreform som tar hänsyn till diagnoser. Det vi hade tidigare var heller inte bra. Det var Adriana Lender, Försäkringskassans generaldirektör, som nämnde att hon kunde tycka att man var på väg mot det. Hur skulle Socialdemokraterna vilja att man formulerade sig för att bli tydlig i lagstiftning och förarbeten? På vilket sätt ska man uttrycka sig för at inte nämna en diagnos, inte bli för luddig och för att det inte ska bli för rättsosäkert? Det skulle för mig vara oerhört intressant att höra. Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 105 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Det har varit en lång debatt om socialförsäkringarna i dag. Delvis går debatterna in i varandra, även om det är konkreta förslag om vad som händer efter nyår vi debatterar. Lite upprepning får det bli när vi talar. Den entusiast som råkar vara ledig i dag och sitter framför tv:n eller webb-tv:n från kl. 10 i morse och fram till 16-17 på eftermiddagen får väl acceptera en del upprepningar. Men jag ska försöka vara ganska kortfattad. Socialförsäkringar har för oss som folkpartister och liberaler alltid spelat en viktig roll. Det kanske har att göra med att man tidigt trodde på fri konkurrens, människors rörlighet och så vidare men samtidigt hade den socialliberala traditionen. För att ett modernt kapitalistiskt samhälle ska fungera är det viktigt att det finns en trygghet som gör att människor klarar oväntad sjukdom, oväntad arbetslöshet och så vidare. Vi har en lång tradition av att jobba med socialförsäkringar. Vår utgångspunkt är att det ska vara en rimlig ersättningsnivå för alla och samtidigt en aktiv rehabiliteringsprocess. Passiva sjukskrivningar är inte bra för samhällets ekonomi, men framför allt inte för de enskilda människorna. Vi fyra allianspartier tycker att vi har nått det målet tillsammans. Det har blivit en bra modell. Bakgrunden är det som har upprepats flera gånger under dagens debatt: Massor av människor skickades i utanförskap under många år med maximum runt år 2005. Många människor som egentligen hade arbetsförmåga förtidspensionerades. Detta drabbade ofta även riktigt unga människor, som borde ha ett helt aktivt liv framför sig. I stället för att tidigt få rehabilitering, hjälp och arbetsträning lämnades många människor åt sitt öde. Vi i alliansen har nu infört ett system med krav på tidiga insatser för den som blir sjukskriven. Sammanlagt avsätter vi ungefär 17 extra miljarder för tidig och aktiv rehabilitering, som vi ser i budgeten här. Tidigare kunde det gå månader innan den sjuke fick kontakt med rehabiliteringen. Nu märker vi att kontakten uppstår tidigare och att hjälpen och stödet kommer tidigare. Den första kontakten ska ske så snart som möjligt, allra senast inom någon månad. Vi har tydliga tidsgränser som tvingar behandlande part och Försäkringskassan och uppmuntrar den sjukskrivna att ta ställning till hur behandlingen har gått och vad man ska planera för fortsättningen. Det handlar också om möjligheten att prövas mot olika arbeten, först hos arbetsgivaren, så småningom mot hela arbetsmarknaden. Viktigt att konstatera är att arbetsgivaren har exakt samma ansvar som tidigare. Men arbetstagaren har fått ett något stärkt anställningsskydd genom möjligheten att få tjänstledigt för att pröva annat arbete. Det har under många årtionden funnits en regel att arbetsgivaren har rätt att säga upp en anställd om det inte finns arbetsuppgifter. Det kan sammanhänga med sjukdom. Men nu har alltså rätten att pröva ett annat arbete tillkommit. Vi har också tagit bort den tidigare regeln om att obligatoriskt pröva förtidspension efter tolv månaders sjukpenning. De runt 500 000 personer som i det tidigare systemet parkerades i förtidspension har nu fått en andra chans genom frikostiga regler. De kan pröva att jobba och ha förtidspensionen, eller sjukersättningen som det egentligen heter, vilande bakom sig. De kan gå tillbaka till den om de känner att de inte kan arbeta. Det är en fantastisk möjlighet och ett slags ursäkt till dem som drabbades av slappa förtidspensioneringar. Denna regel gäller också - vilket gläder mig som boende i Skåne - om man till exempel studerar på andra sidan Sundet eller i ett annat nordiskt land. Det gäller studier och arbete och är en mycket bra reform. Under förmiddagen konstaterade vi att man gör en ordentlig uppföljning efter två och ett halvt års sjukskrivning. Då blir det ganska många som kommer att omförsäkras, som vi har sagt flera gånger här i dag, som alltså i stället för att gå hemma och få sjukpeng kommer att pröva arbetsinriktad rehabilitering i den utsträckning de orkar med. Undantag finns i det vi nyligen beslutade om för dem som är sjuka och behöver vård, för dem som är psykiskt sjuka och för dem som riskerar att försämra sin hälsa och sin tillfrisknandemöjlighet om de deltar. Detta är en fantastisk möjlighet. Vi har redan sagt att Försäkringskassan tror att ungefär 70 procent har möjlighet att komma tillbaka genom aktiv arbetsrehabilitering. Samtidigt måste vi ha respekt för människor som har varit borta två och ett halvt år från arbetsmarknaden. Även om de börjar bli friska är det inte lätt att inrätta sig i arbetets vanliga rutiner och delta i det. Man behöver hjälp, stöd, introduktion, handledning och individuella samtal och få pröva sig fram och se hur mycket man orkar för att successivt höja det. Som sagt är det viktigt och självklart att människor ska ha rätt till sjukpenning när de är sjuka. Samtidigt är det viktigt att vi drar en gräns för vad sjukförsäkringen används till. Den ska användas till att ersätta förlorad inkomst vid sjukdom. Den ska inte användas som ett allmänt bidrag. Det är en försäkring, inte ett bidrag. Men om den används som ett allmänt bidragssystem för människor som har svårt att försörja sig är det inte en sjukförsäkring utan någonting annat. Jag tror att man behöver diskutera och renodla den gränsen. Jämställdhet har nämnts här. Jag ska göra en liten utvikning. Jag har läst en rapport som kom från en forskare, en professor i sociologi i Lund, för ungefär två år sedan. Hon konstaterar att kvinnor är i tydlig majoritet när det gäller långtidssjukskrivningar. Hon diskuterar fram och tillbaka vad detta har att göra med, om det helt enkelt beror på att det är kvinnoyrken och så vidare. Men hennes ganska utförliga forskning som omspänner ungefär 20 år visar att kvinnor är överrepresenterade i alla yrken bland dem som förtidspensioneras och blir långtidssjukskrivna. Värst drabbas dock kvinnor som är i arbetaryrken, alltså icke-akademiska yrken. De drabbas värre. Men i alla yrken drabbas kvinnor mer. Rapporten kom 2007 eller 2008, i alla fall innan de nya reglerna hade börjat gälla. Namnet på denna vetenskapliga rapport är intressant med tanke på att Socialdemokraterna numera använder det ordet om våra förslag och lagar. Namnet är kort och gott Sjukskrivning som utsorteringsmetod . Det är det sammanfattande omdömet om det system som rådde och Socialdemokraternas principer för sjukförsäkring. Trots att vi har olika politiska uppfattningar och många olika tankar om lösningar tror jag att vi kan enas om att detta är ett problem, oavsett vad vi tillhör för parti. Forskaren anser att systemet i sig är diskriminerande, eftersom det särskilt i dåliga tider medför att kvinnor kommer bort från arbetsmarknaden. Det är roligt att regeringen satsar på forskning om kvinnors roll på arbetsmarknaden och så vidare nu. Vi får följa det arbetet. Det är viktiga och svåra frågor. Vi har också, vilket framgår i budgeten, gjort en del insatser för att Försäkringskassan ska fungera bättre. De har fått beslutsstöd i ärendehandläggningen och arbetar själva vidare efter all kritik som de har fått, bland annat av Justitieombudsmannen, med att förbättra rutinerna vid beslut. Utskottet har visat att vi tycker att det är viktigt att Försäkringskassan fungerar. Ett enigt utskott har bett regeringen göra en översyn av hur Försäkringskassan skaffar fram underlag för sina beslut. Tidigare har det riktats kritik mot Försäkringskassans dåliga bemötande av allmänheten, och regeringen har därför tillsatt en inspektion för socialförsäkringarna och dessutom formulerat ett serviceåtagande. Dessutom har regeringen tillsatt - och det gläder mig eftersom jag har drivit frågan tidigare i riksdagen i bland annat enskilda motioner - en snabbutredning för att pröva och föreslå en modell för ekonomisk kompensation till människor som drabbas av försenade utbetalningar eller försenade beslut. Det är inte bara fråga om enskilda människor utan även att myndigheter ska tvingas utge kompensation vid en försening av utbetalningar. Andra saker som aviseras i budgetpropositionen är, som bland annat Solveig Zander nämnde, tydliga förbättringar för företagare med möjlighet att själv välja bland annat antal karensdagar och att beräkna sjukpenningen till en nivå mer lik löntagarens. Regeringen säger också att man vill gå vidare och utveckla den finansiella samordning som har visat sig fungera så bra, det vill säga samarbete mellan Försäkringskassan, sjukvården, Arbetsförmedlingen och så vidare. Man talar om att försöka vidga arbetet och göra det möjligt att gå över länsgränser. Ibland är det viktigt - det har gått sakta, men nu börjar intresset att öka - att inte hålla på revirgränser mellan penninginsatser som ska hjälpa människor tillbaka till ett aktivt arbete. Fortfarande är det både önskvärt och möjligt att vi snart ska tillsätta en bred utredning om socialförsäkringarna. Regeringen nämner i budgetpropositionen att den ska tillsättas. Det är synd att den inte har tillsatts tidigare, men det är ingen katastrof eftersom det här är ett långsiktigt arbete. Även om utredningen hade tillsatts för ett år sedan hade det inte stoppat den politiska processen. Jag är övertygad om att trots att vi har olika uppfattningar i diverse enskilda beslut är målet för en sådan utredning att hitta det vi har en samsyn om. Precis som i fråga om pensioner är det viktigt att huvuddragen i socialförsäkringssystemen är hållbara. Därför är det också viktigt, tycker Folkpartiet, att en sådan utredning är öppen och förutsättningslös. Man ska inte på förhand bestämma vad som ska eller inte ska utredas. Jag har sagt en felaktig sak här i talarstolen i dag, nämligen att jag skulle bli kortfattad. Jag har tvärtom dragit över min aviserade tid. Det hade jag inte kunnat föreställa mig, och jag beklagar det. Avslutningsvis, herr talman, vill jag upprepa att socialförsäkringar är viktiga för att vi ska ha ett fungerande modernt samhälle, inte minst sjukförsäkringen. En människa som drabbas av svår sjukdom ska inte samtidigt direkt behöva börja grubbla på om hon måste byta lägenhet eller sälja sitt hus för att pengarna inte räcker. Men hon ska inte heller behöva sitta hemma och passivt vänta på att få hjälp för att komma tillbaka. Med alliansens politik som helhet skapar vi fler och snabbare vägar tillbaka. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 106 Ronny Olander (S)

Herr talman! När vi pratar om pensionsreformen känns det nästan som att en samling andar svävar över oss: Bo Könberg, Ingela Thalén, Maj-Inger Klingvall och Margit Gennser med flera var med och genomförde reformen. Det här föranleder mig att ställa en fråga till Ulf Nilsson. Jag tänker på Bo Könberg som så framgångsrikt gentemot Göran Persson vann och han kunde utropa: Äntligen! Jag undrade själv hur han fick Göran Persson att gå med på detta - just en socialförsäkringsutredning. Ni har tagit upp detta tre gånger, och nu i regeringsdeklarationen. Då tror man att det ska bli allvar och att ni ska komma till skott. Jag läste intervjun i tidningen Riksdag & Departement att det skulle göras en massa saker först. Varför, Ulf Nilsson, blev det ingen utredning? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Likadant nämnde du i ditt tal rimliga ersättningsnivåer. Jag har tidigare lärt känna Folkpartiet som det parti som drog en lans för att fackföreningar skulle bildas tillsammans med arbetarrörelsen. Men under mina 15 år här i riksdagen har jag noterat att den tiden är helt försvunnen. Nu talar man om fackföreningar på ett helt annat sätt. Ni har talat om rimliga ersättningsnivåer. Vad är en rimlig ersättningsnivå? Ni har tidigare pratat om inkomstbortfallsprincip. Har ni släppt den? Ulf Nilsson slirar in på frågan om allmänt bidrag och sjukpenning. Är det därför ni kallar dem för bidragstagare eftersom ni tycker att det är fråga om ett allmänt bidrag? Är det därför det hela har glidit över? Det känns märkligt. Jag hade lite större tro på Folkpartiet, men ni har kanske gjort höger om - som man fick göra i det militära. Det får ni i så fall fundera på.

Anf. 107 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! När det gäller frågan om ersättningsnivån är det ingen hemlighet att Folkpartiet tycker - av många skäl som vi inte ska argumentera om nu - att det är bra att många får en stor del av sin inkomst ersatt i försäkringssystemet. Samtidigt får man tänka på många saker när en stor reform ska genomföras. Sjukförsäkringsreformen som alliansen har genomfört är en jättesatsning för att få människor tillbaka till arbete. Dessutom har man gjort en prioritering så att de människor som fick avstå en höjning av sin ersättningsnivå är de som har det bäst - de har ofta egna försäkringar som täcker upp. Den helheten accepterade vi. Men rent principiellt och inför framtiden har Folkpartiet fortfarande inställningen att en stor majoritet av befolkningen ska få omkring 80 procent i ersättning. Men man ska aldrig vara låst i detaljer, och det här paketet som vi kom överens om var bra. De som fick finna sig i att vänta på höjd ersättning var de som ändå har det ganska bra. Samtidigt kombinerades detta med en aktiv satsning på att hjälpa människor tillbaka. Vi känner oss nöjda med det. Vår principiella inställning är den som Ronny Olander tog upp. Även om Göran Persson sade att han skulle tillsätta en utredning och även om Bo Könberg utropade "Äntligen!" blev det ingen utredning. Jag kan naturligtvis inte svara på varför regeringen inte valde att prioritera detta under förra året. Det står klart och tydligt här att utredningen kommer, och jag litar på att den kommer. Jag hoppas att den kommer så snart som möjligt. Det råder inget tvivel om att vi alla är överens om att det ska tillsättas en bred socialförsäkringsutredning. Den ser jag fram emot.

Anf. 108 Ronny Olander (S)

Herr talman! Hur mycket är en stor del av sjukpenningen? Är det 80 procents ersättning som 80 procent av befolkningen ska ha, eller vad är det fråga om? Du berör ett av de svåra problemen när du säger att det finns de i samhället som har skaffat sig egna försäkringar. Det är just det som är problemet. När inte alla är med i samma försäkring utan de som finns i toppen som har mest skaffar sig egna försäkringar, säger de att de inte vill betala till två system. De har fixat sin barnomsorg för barnen, äldreomsorgen för gamla mamma och privata försäkringar för sjukdom och arbetslöshet. Ska de betala till två system? De får gärna klara sig själva. Ni har tidigare stått upp för detta, Ulf Nilsson. Det är märkligt. Visst måste man ibland kompromissa när man håller ihop med det gäng du har valt - du hör hemma där - men själva grundprincipen är att de inte vill betala till två system. När Bo Könberg sade "Äntligen!" tillsatte Göran Persson, en mycket klok och förståndig man, Anna Hedborg som utredare. Det var den utredning som Cristina Husmark Pehrsson fick i sin hand hösten 2006. Jag försökte läsa ur förstudien till den parlamentariska utredning som skulle sättas i sjön, där vi lugnt och metodiskt kan gå igenom på vilka punkter vi är oense och vilka genomträngande punkter som finns så att folk vet över tid vad de ska få i a-kassa, föräldraförsäkring, sjukpenning, rehabilitering och så vidare. Där fanns alla möjligheter, som ni angav tre gånger. Ni har det ju förspänt på insidan, så ni borde väl veta. Flera av er har nu i tre och ett halvt år sagt att den är på väg. Det är precis som med den vandrande vålnaden Fantomen, alla pratar om honom men ingen har sett honom.

Anf. 109 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Vi har fått en utredning till av samma utredare, Arbetsförmågeutredningen, så vi har börjat få ett bra underlag att utgå ifrån. Det finns många intressanta frågeställningar och tankar som kommer fram där att diskutera när vi väl tillsätter den parlamentariska utredningen. Jag får väl vidhålla, och så är det i alla sammanhang, att regeringen är självständig när det gäller deras uppgifter. Oavsett vilken regering det är kan regeringen ibland göra andra prioriteringar när det gäller tidtabeller och så vidare. Men vi har fått ett löfte, och det står i budgetpropositionen att den ska komma. Jag ser fram emot det. Bland annat med de sakkunnigutredningar som finns i bakgrunden tror jag att det finns goda förutsättningar för att det blir ett intressant utredningsarbete, men den är något som kommer att vara över tid. Det hade aldrig varit aktuellt med en utredning som skulle bli färdig den här mandatperioden, utan det är en utredning som kommer att få jobba, jag kan inte säga hur länge men ganska länge. När det gäller ersättningsnivåer finns det inga skarpa gränser. I princip har jag sagt vad Folkpartiet står för, men huruvida ersättningsnivån ska vara exakt 81 procent eller 79 procent går det inte att låsa sig vid. Samma sak är det när det gäller hur stor procent av befolkningen som ska ha ett tak där hela inkomsten beräknas. Där har väl aldrig, vad jag vet, Socialdemokraterna föreslagit att hundra procent av Sveriges befolkning ska ha 80 procent av hela sin inkomst. Det är gränser som får diskuteras, men vi ställer upp på själva grundtanken att den absolut större delen av befolkningen ska ha runt 80 procent av sin inkomst i grundsjukförsäkringen och att man successivt ska höja taken. Men det är också väldigt mycket annat som behöver prioriteras och göras. Jag tror att Ronny Olander bara får erkänna och förstå att det inte finns några absoluta gränser som man ska låsa sig vid här, för då kan man aldrig nå några kompromisser.

Lars Gustafsson (Kd)

Anf. 110 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Vi från Halland vill alltid vara lite för oss själva, så jag kanske kommer att bryta mönstret lite i de allmänna inläggen med tanke på att jag kommer sent in i debatten och mycket redan är sagt. Jag tänker börja med ett citat från Kristdemokraternas principprogram. Där står det: "Vi lever i en ofullkomlig värld. En värld där människan ständigt finns i ett spänningsfält mellan ont och gott. Tanken om människans ofullkomlighet pekar därför på något typiskt mänskligt. Alla människor begår misstag. Vi kallar detta för ofullkomlighetstanken." Herr talman! Denna debatt har med råge bekräftat denna kristdemokratiska princip. Det är också därför som vi kristdemokrater vet att det behövs lagar, regler och begränsningar inom bland annat socialförsäkringssystemen. Och regelverken måste bejaka att människor återförs till egenförsörjning så långt möjligt, men med ett skyddsnät för dem som är oförmögna att arbeta. Det kommer alltid att finnas gränser för försäkringarna, även om en del av oppositionen i sina inlägg vill antyda något annat. Det kan också med fog hävdas att gränslöshet skulle vara direkt skadligt för försäkrade och försäkringssystemet. Här vill jag återigen hänvisa till ofullkomlighetstanken. Detta ofrånkomliga faktum är inte populärt att tala om i politiska sammanhang med tanke på att man inte vill stöta sig med väljarna. Dock är det sannolikt få väljare som skulle rösta på en kandidat som öppet förespråkade gränslöshet i allt. Herr talman! För att förstå en aktuell situation måste man ha kännedom om historien. Här kan gårdagens inslag i Aktuellt om sjukförsäkringens historia rekommenderas som en bakgrund till dagens debatt. Debatten om socialförsäkringarna fordrar också kunskap om bakgrunden till förslag och beslut om förändringar. Debatten om sjukförsäkringarna är ett gott exempel på detta. Här skulle man kunna travestera ordstävet att det sista som överger en människa är hoppet och säga att det första som överger en politiker är minnet. I det här sammanhanget kan man få uppfattningen att regeringar under tidigare mandatperioder alltför mycket fördjupat sig i den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandlers roman The Big Sleep , Den stora sömnen . När alliansregeringen nu genomför nödvändiga strukturella förändringar för att få en försäkringsmässig sjukförsäkring ägnar oppositionen sig åt skyttegravskrig med lågt sikte för att vinna enkla politiska poäng. Om man verkligen brytt sig när man hade makten hade många långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar kunnat undvikas. Vad som hänt de senaste åren är egentligen att exempel efter exempel kommit upp till ytan som konfirmerar hur tidigare regeringar valt att inte omförsäkra men väl slutförsäkra tiotusentals människor, ofta mot deras vilja, till ett permanent utanförskap i obegränsade sjukskrivningar och förtidspensioner. För några veckor sedan kontaktades jag av ännu en person som mot sin vilja slutförsäkrats till en sjukersättning. Tack vare alliansens regeländring, som möjliggör för personer med sjukersättning att åter prova på ett arbete utan att riskera sin ersättning, kan denna person nu söka sig ut på arbetsmarknaden. Han tänker börja med några timmars arbete om dagen för att därefter finna en lämplig nivå på sitt arbete utifrån sin förmåga. Hittills har drygt 12 000 personer med obegränsad sjukersättning ansökt om att få nyttja denna möjlighet, vilket visar på en människosyn, tycker jag, som alliansen står för. Man kan utifrån principiella skäl hävda att detta strider mot vissa grundläggande socialförsäkringsmässiga principer. I denna nya möjlighet för människor som ibland hamnat i ett permanent utanförskap väger det för mig tyngre att man ger dessa personer en ny chans till ett deltagande i samhället. Samma grundläggande tankegång finns bakom svårt sjuka människors rätt till obegränsad sjukpenning, en fråga som varit aktuell den senaste tiden. Här har alliansen prestigelöst valt att tydliggöra lagstiftningen när det framkom att reglerna tolkades tvärtemot vad som är intentionerna i riksdagens beslut. Herr talman! Oppositionen föreslår något som man kallar för en dörr in, har jag hört. Detta är nog väl tänkt, men problemen kvarstår då det liksom tidigare tydligen inte finns någon dörr ut. Det viktigaste i nuläget är att personer med sjukskrivning får rehabilitering för att komma tillbaka till arbetslivet. I detta sammanhang vill jag lyfta fram vikten av en fungerande vårdkedja där behövande kan få vård i tid. Regeringen, med Göran Hägglund i spetsen, har nu beslutat att införa en nationell vårdgaranti med krav på landstingen att erbjuda vård och finansiera den utom eller inom det egna landstinget med klara rättigheter för patienten. Detta styrker alliansens ambitioner att ge människor vård i tid. Det något märkliga har uppstått här att man talar om diagnostiserad sjukförsäkring. Jag kan inte förstå detta. Samtidigt hävdar man med fog, till och med från Socialstyrelsen, att beslutsstöden har varit väldigt viktiga för sjukskrivningsprocessen. Ändå vill man ha en individuell bedömning. Jag förstår inte hur man tänker sig den situationen. Det är dock så att Försäkringskassan inte bedömer sjukförmågan, som vi hörde, utan de bedömer arbetsförmågan. Det tror jag att ingen här egentligen vill ändra på. Regeringen har genomfört omfattande resursförstärkningar till kommuner, landsting och övriga, samtidigt som miljardbelopp har satsats på rehabiliteringsinsatser, företagshälsovård, finansiell samordning etcetera. Stora resurser har också avsatts till Arbetsförmedlingen för arbetsrehabilitering, coachning och insatser för att främja återgång till arbete. Som vi debatterade i föregående ärende kommer ett tredje steg i jobb- och utvecklingsgarantin att införas med särskilda insatser för personer som inte kan återgå till ordinarie arbetsmarknad. Herr talman! En ofta avgörande länk i hur den ekonomiska delen i sjukförsäkringen fungerar är samverkan och samförståndet mellan vården och Försäkringskassan. Förutom att Riksrevisionen återkommande påpekar brister i läkarintygen, i underlag för beslut och i handläggningen får jag ofta kontakt med medborgare som är upprörda och bekymrade över hur deras ärenden handlagts. Man kan givetvis inte dra några definitiva slutsatser av detta, men nog är det ändå bekymmersamt exempelvis när en person inte kan få redovisat grunderna för beslutet utan måste gå andra vägar för att få kännedom om desamma. Med denna kunskap om behovet av kompletteringar får han eller hon sedan rätt vid en förnyad ansökan. Vid dagens möte i socialförsäkringsutskottet framförde representanter för både Försäkringskassan och Socialstyrelsen att läkarintygen till beslutsunderlag i flera fall inte gett tillräcklig information för ett korrekt beslut. Det finns uppenbart anledning att förbättra situationen som i och för sig inte har något med lagstiftning att göra. Jag vill här lyfta fram den nya Arbetsförmågeutredningen av Anna Hedborg. Där talas om ett bedömningsteam som jag tror bättre skulle kunna fånga upp vad läkarprofessionen skriver och därmed borga för ett riktigt beslut från början. Det förtjänar att nämnas att alliansen nu prestigelöst gör ett förtydligande och justerar undantagsreglerna för personer med allvarliga sjukdomar när det visat sig att tolkningen av gällande regler blivit snävare än vad som avsetts vid lagstiftningen. Fler utsatta personer kommer därmed att omfattas av detta regelverk. Jag vill också lyfta fram småföretagarnas försäkring. För att fler unga ska våga satsa på att vara egenföretagare, och inte bara arbetstagare, behöver vi se över sjukförsäkringen och de allmänna socialförsäkringarna för småföretagarna. Man vill inte riskera alltför mycket genom att gå från en sysselsättningsform till en annan. Jag vill också slå ett slag för satsningen på företagshälsovården som jag tror kommer att vara en viktig nyckel om den kommer på plats. Jag använder mig själv av företagshälsovården när jag behöver hjälp. Det finns ett antal frågor och förslag man kan kommentera, exempelvis mer flexibla nivåer i sjukskrivningen. Det är något som vi kristdemokrater länge har förespråkat och som är bra. Men denna och många andra frågor kommer att hanteras av den kommande socialförsäkringsutredningen. Jag tror att det bästa är att utreda frågorna i samklang med andra gränsdragningar och att de får hänskjutas dit. Höjt bostadstillägg för förtidspensionärer med så kallad SA kommer också att finnas med bland förslagen. Jag finner ingen anledning att gå vidare med detaljer som tidigare talare redan redogjort för. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Helena Rivière (M)

Anf. 111 Helena Rivière (M)

Herr talman! Utgiftsområde 10 heter alltså Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp. Jag tänker uppehålla mig vid reformeringen av sjukförsäkringen som oppositionen har debatterat hela dagen. Reformeringen var nödvändig. Det behövdes krafttag för att upprätta sjukförsäkringen igen för att kunna bevara den på sikt. Den var illa ute; det tror jag att varenda svensk inser. Målen med försäkringen är ekonomisk trygghet för de försäkrade, en effektiv arbetslinje, ett mer rättssäkert utnyttjande och kortare sjukskrivningar. Nu uppslukas intresset av undantagen från tidsgränserna. Av debatten skulle man kunna tro att regeringen består av en hop sadister som har som mål att plåga och pina människor. Människosyn, säger oppositionen, och insinuerar att regeringen inte hyllar principen om alla människors lika värde. Det är kalla handen, stupstockar, utsorteringar och piskor. Den typen av demagogi är förfalskningar. Det är ovärdigt parlamentariker även utanför kammaren. Skrämselpropaganda och nidbilder är ovärdigt. Sant är att somliga verkligen har drabbats på ett sätt som självklart inte var meningen. Det håller på att rättas till. Rehabiliteringskedjan fungerar. Dyker det upp nya slamkrypare rättar vi till dem också. För att få proportionerna mellan utbetalningar och avslag rätt vill jag påminna om att Försäkringskassan fattar 15 miljoner beslut varje år. Av dem ifrågasätts 3 procent - inte mer än så. Det som betalas ut är ofantliga summor, mer än 94 miljarder. De tunga posterna är sjukpenning, rehabiliteringspenning och förtidspensioner. Jag tycker att man kan tala om förtidspensioner igen, nu när det bara gäller dem som inte har någon arbetsförmåga alls. Sista länken i rehabiliteringskedjan är alltså på plats. Det handlar om ett försiktigt steg in på arbetsmarknaden för människor med funktionsnedsättningar och långvariga sjukskrivningar. Arbetsförmedlingen får extraresurser i tre år för att hjälpa dessa människor ut ur isoleringen. Rehabiliteringskedjan är inriktad på människors drivkrafter att använda sin arbetsförmåga. När man hör oppositionen kan man tro att välfärdspolitikens mål är att ha kvar så många som möjligt så länge som möjligt i försäkringen. Fokus ligger på tidiga aktiva insatser de första tre månaderna. Det är då den medicinska rehabiliteringen är verksam. Längre fram i sjukskrivningsprocessen är det ofta för sent. I början av processen samverkar Försäkringskassan med hälso- och sjukvården och längre fram i förloppet med Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har nu 30 000 nya deltagare med aktivitetsstöd i arbetslivsinriktad rehabilitering. Alliansregeringen satsar 1 miljard om året på rehabilitering i tre år framåt. Socialdemokraterna talar mycket om rehabilitering, men de satsar inte mycket. De satsar totalt 1 miljard under tre år på vad de kallar riktig rehabilitering. Läser man noga förstår man att riktig rehabilitering är arbetslivsinriktad rehabilitering. Den riktiga rehabiliteringen ska sättas in redan från början, sägs det. Visserligen är det viktigt, herr talman, att ta vara på människors arbetsförmåga. Men att skicka ut sjuka i arbetslivsinriktad rehabilitering de första tre månaderna kan väl inte vara rätt. När alliansregeringen tillträdde var antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning, eller förtidspension, 557 000. I oktober i år hade antalet med SA sjunkit med 50 000. Minskningen anses bero på det nya regelverket. Kostnaderna har sjunkit i motsvarande mån. Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har framhållit att den bortre parentesen i sjukförsäkringen har effekt på människors benägenhet att söka arbete. Socialdemokraterna säger sig driva arbetslinjen. Arbetslinjen bör förstärkas, säger de. Men var är deras arbetslinje? Vari består deras arbetslinje? Frågorna infinner sig eftersom de vill ta bort den bortre gränsen för rätten till sjukpenning. De vill att rätten till sjukpenning ska vara oändlig. De vill höja både sjukpenningen och taket i sjukförsäkringen. Budskapet är hög ersättning hur länge som helst. Lägg därtill 10 procent i avtalssjukpenning och människor är väl försörjda i försäkringen med 90 procent av sin inkomst. Det är inte jag som har hittat på detta, utan det var Socialförsäkringsutredningen som framhöll att allmän och avtalad försäkring tillsammans bestämmer försäkringens värde. Frågan är: Hur förstärks arbetslinjen av maximal sjukpenning hur länge som helst? Med den politiken är vi på väg tillbaka till en sjukförsäkring i sönderfall. Om vi tror att långa sjukskrivningar skadar, vilket all tillgänglig kunskap talar för, får vi påspädning av nya skaror som kommer att ha lika svårt att försörja sig som de som hittills har levt på försäkringar år ut och år in. Veronica Palm erkänner att det fanns brister i den förra försäkringen - och rekommenderar att vi återvänder dit! Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Marianne Watz (M)

Anf. 112 Marianne Watz (M)

Fru talman! Tidigare fungerade sjukförsäkringen som en parkeringsplats för problem som den inte var avsedd för. Det uttalade socialdemokraten Anna Hedborg, tidigare sjukförsäkringsminister. Det har citerats tidigare under debatten. Det var en sjukförsäkring som rullade på utan mål och utan mening, konstaterade Riksrevisionen i en rapport 2007. En reform var nödvändig, och under 2008 har en omfattande reformering av sjukförsäkringen skett där inriktningen har varit att ge drivkrafter för att ta till vara individens arbetsförmåga, förbättra stödet för individen och erbjuda fler vägar tillbaka till arbete. Regeringen har vidtagit en rad åtgärder och satsningar som redan har belysts här i debatten varför jag bara nämner dem. Det är rehabiliteringskedja, rehabiliteringsgaranti, sjukvårdsmiljard, företagshälsovårdsutveckling, möjlighet för förtidspensionärer med permanent sjukersättning att pröva sin arbetsförmåga utan att mista rätten till sjukersättning, nationell handlingsplan för återgång i arbete och höjning av bostadstillägg för förtidspensionärer. Oppositionen har olika sjukförsäkringsförslag, men med det gemensamt att de vill höja ersättningsnivåerna och återgå till passivitet och parkering, som Anna Hedborg talade om. Jag ska koncentrera mig på Vänsterpartiets förslag. Vänstern utgör en av de tre i den konstellation som aspirerar på regeringsmakten. Förslaget kan komma att väga tungt i en eventuell gemensam valplattform. Lars Ohly säger i sin motion att regeringens politik är ett experiment med sjuka människor som syftar till att pressa ned lönerna på arbetsmarknaden genom att öka arbetskraftsutbudet. Så ser Vänstern på att hjälpa människor att komma tillbaka i arbete med de möjligheter det ger till bättre inkomst, delaktighet och gemenskap. Det låter som ett oroväckande ideologiskt ställningstagande. Ska arbetskraftsutbudet regleras med sjukförsäkring? Ska inte sjukskrivna lämna sjukförsäkringen när de kan arbeta? Vänstern vill slopa rehabkedjan och ta bort tidsgränserna i sjukförsäkringen, det vill säga den satsning som nu pågår med att skräddarsy hjälp åt individen att komma tillbaka i arbetsgemenskap och delaktighet. Lars Ohly avvisar snäva tidsgränser trots att all forskning visar att tre månader är den gräns efter vilken återgång till arbete blir svårt och tröskeln blir högre att komma över. Efter tre månader i rehabiliteringskedjan ska arbetsgivaren undersöka möjligheten att erbjuda andra arbetsuppgifter. Den gränsen och möjligheten avvisar alltså Vänstern - i sanning en björntjänst åt den sjukskrivne. Under den föregående regeringen har människor i åratal lämnats åt sitt öde och parkerats i en försäkring som har kunnat rulla, om man bortser från den höga aktivitet som rådde i fråga om att förtidspensionera bort människor från hjälp och stöttning. Det är verkligen inte att visa empati. Vänstern vill återgå till den ordningen. Ingen människa blir friskare av fattigdom, säger Vänstern och höjer ersättningsnivåerna. Det gör även s och mp i denna rullande sjukförsäkring. Ingen blir friskare av att parkeras och av att tiden rullar på i utanförskap. Vilka ideologiska glasögon man än sätter på sig måste man låta fakta tala. Sedan slutet av 90-talet har utanförskapet hållit sig omkring en miljon människor som försörjs med ersättning från trygghetssystemen. När regeringen tillträdde 2006 uppbar 554 000 personer sjuk- och aktivitetsersättning, det vill säga var förtidspensionerade. Dessutom hade ca 80 000 varit sjukskrivna i mer än ett år. Sverige var ett av de länder som hade högst sjukfrånvaro bland OECD-länderna. År 2007 låg sjukfrånvaron bland anställda i åtta studerade europeiska länder på ungefär samma nivå i snitt. Sjukfrånvaron i Sverige låg 36 procent högre. Trots att sjukfrånvaron minskat i Sverige de senaste åren låg den 36 procent högre än den genomsnittliga frånvaron i de studerade länderna. Reformer var nödvändiga och borde ha genomförts av den föregående regeringen, men då hände inte mycket. Det är den passiviteten som oppositionen nu borde beklaga, och man borde i likhet med OECD ge sitt stöd åt vad som nu har genomförts och genomförs. Den internationella samarbetsorganisationen OECD har studerat sjukförsäkringen i 13 länder och presenterat sina slutsatser i en rapport. I rapporten nämns bland annat behovet av tidiga aktiva rehabiliteringsinsatser och ekonomiska drivkrafter för återgång till arbete. Sveriges sjukförsäkringsreform ligger helt i linje med OECD:s rekommendationer för vad som behöver göras. Fru talman! Vänstern vill riva upp den genomförda reformen, slopa tidsgränser och höja ersättningsnivåer och ersättningstak. Vänstern är ensamt bland oppositionspartierna om att vilja återinföra den tidsbegränsade sjukersättningen, det vill säga lämna sjuka utan stadigvarande nedsatt arbetsförmåga åt en parkering i sjukförsäkringen. Man vill slopa karensdagen som är ett inslag av ett visst mått av självrisk i försäkringen och som inte drabbar personer med ofta återkommande problem eftersom det finns ett allmänt högriskskydd. De sparar visserligen genom att avvisa den så kallade sjukskrivningsmiljarden som ska stimulera landstingen att ge sjukskrivningsfrågor högre prioritet och utveckla sjukskrivningsprocessen. I motsats till Vänstern tycker jag att det är bra att ge bonus till landsting som håller ohälsotalet nere. Det bör vara ett landstings uppgift att arbeta för att sjukskrivningstiderna inte ska vara längre än vad patientens tillstånd kräver. Det är ju någonting bra. Vänstern anser att nedsättning av socialavgifterna ökar klyftorna på arbetsmarknaden och avvisar de sänkningar av arbetsgivaravgifterna som har gjorts för att underlätta för ungdomar, långvarigt arbetslösa och sjuka att komma in på arbetsmarknaden. Arbetet med att göra sjukförsäkringen mer försäkringsmässig och åstadkomma mer enhetliga bedömningar som inte varierar efter plats och region vill Vänstern bryta genom att återinföra försäkringsnämnderna för att ge facklig förankring och ta hänsyn till lokal kännedom. Vänsterns förslag kostar 6 miljarder mer än regeringens och ger inga incitament att uppmuntra människor med arbetsförmåga att arbeta. Vi svenskar har hög levnadsstandard, bra utbildning och många valmöjligheter i livet. Dessutom finns Sverige bland de länder som har den lyckligaste befolkningen enligt en OECD-undersökning i år. Sverige ligger inte som nummer ett, men i toppen. Det rimmar inte med att vara världens sjukaste folk. Fru talman! Vi ska ha en sjukförsäkring som ger trygghet och vi ska ta till vara individens arbetsförmåga, förbättra stödet för individen och erbjuda fler vägar tillbaka till arbete. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 113 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Jag börjar med att instämma i Ronny Olanders anförande och yrkande. Denna regering gick till val på att minska utanförskapet. Ändå har vi 70 000 fler i utanförskap nu än när ni kom till makten. När ni kom till makten sade statsministern i sin första regeringsdeklaration, som jag redan har sagt, att man skulle tillsätta en socialförsäkringsutredning. Nästan alla på den borgerliga sidan - senast var det Solveig Zander - har här frågat: Vad tycker Socialdemokraterna? Vad är era förslag? Hade ni varit intresserade hade er statsminister tillsatt en socialförsäkringsutredning. Vi väntade på den år ett. Men då sade ni att det inte blir någon därför att vi krävde att förtidspensionärernas pensionspengar skulle betalas in. Det kostade 1,7 miljarder. Efter det har statsministern två gånger till upprepat att det ska bli en socialförsäkringsutredning. Men det har det inte blivit. Varför är det så viktigt? Jo, när man gör utredningar som ger breda politiska lösningar skickar man också ut till svenska folket att vi som politiker också kan göra breda överenskommelser för att människor ska veta vad som gäller i fråga om försäkringar och framtiden. Men det är man inte intresserad av från de borgerliga partierna. Man står här och säger att man har genomfört de största förändringarna genom tiderna i sjukförsäkringen. Ja, men man har inte haft det största oppositionspartiet med sig, och man har inte haft vare sig Vänstern eller Miljöpartiet med sig. Och det berömmer man sig för. Politiskt ledarskap är också ett hantverk. Det handlar inte om att vara käckast med kortsiktiga lösningar. Det handlar om att trygga landets folk när det gäller sjukdomar och försäkringar. En kvinna från arbetsmarknadsutskottet säger i talarstolen att det inte spelar någon roll om man lever på sjukersättning eller om man får socialbidrag. Om man säger så har man nog aldrig känt en arbetare och arbetarnas stolthet att kunna försörja sig. Att vi har ett socialförsäkringssystem och en arbetslöshetsförsäkring beror på att vi betalar in till våra försäkringar. Då kan man också kräva att få ut något. Jag vet inte om Solveig Zander berömmer sig av att hon betalar in pengar till Trygg Hansa om hon har en bil och blir jätteglad om hon får någonting tillbaka om bilen blir stulen och om hon tycker att det är ett bidrag. Vi är stolta över att ha ett arbete. Men om man blir sjuk ska man också kunna återgå till ett arbete. Jag är inte alls stolt över att vi inte har kunnat komma överens. Ni har inte ens kallat till en utredning. Men ni berömmer er för att ni inte vill samarbeta. Moderaterna sade i valrörelsen att man var de nya moderaterna, det nya svenska arbetarpartiet. Ni har inte ens lyssnat på TCO. Fyra av tio av LO:s medlemmar är djupt oroade för framtiden. De är rädda för att de ska bli sjuka. Då står ni här och berömmer er för att ni har skapat en oro. Ni förstår inte att arbetare som går till jobbet varje dag kan vara rädda för att hamna i ett socialbidragsberoende. Om man hamnar i ett socialbidragsberoende måste man be om pengar till hyran. Om man då bor i ett hus, som många gör, får man sälja huset. Ni berömmer er för att ni har drivit igenom försäkringar som inte är förankrade hos de breda folklagren. Jag tycker att det är oroväckande. Det är dåligt ledarskap. Vi har en dålig regering som inte lyssnar. Man sandar när folk har halkat och säger: Jag hoppas att du inte slog dig för mycket. Det är vad ni har åstadkommit, och jag är djupt oroad. Jag brukar säga att det snart är jul, och jag tittar på Karl-Bertil Jonsson. Han säger att man ska ta från de rika och ge till de fattiga. Men denna regerings devis är: Vi tar från de sjuka och arbetslösa och ger till miljonärerna, för de vill ha mer. (Applåder)

Anf. 114 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! Det finns mycket att säga. Inledningsvis vill jag säga att jag ställer mig bakom det som Ronny Olander och Siw Wittgren-Ahl har sagt här tidigare. Jag ställer mig också bakom de reservationer som Ronny Olander står bakom. Men jag ställer mig särskilt bakom reservation 13 eftersom jag tycker att den är viktig. Jag trodde att denna debatt skulle handla mer om effekterna av den rehabiliteringskedja som ni pratar så varmt om. Någon har nämnt trygghet som en viktig faktor. Jag upplever att de 17 000 människor som nu inte vet vad som gäller för dem från och med den 1 januari faktiskt inte känner någon trygghet. Jag är besviken på att Gunnar Axén inte är kvar så att jag kunde bemöta hans sätt att agera när det gäller de sjuka barnen. Jag får ta det vi ett annat tillfälle. Men jag var själv med i den diskussionen och mötte människor med sjuka barn som är i en förtvivlad situation, och vi gjorde faktiskt förändringar. Men ni har inte lyssnat på någon. Ni har inte lyssnat på remissinstanserna, och ni har inte lyssnat på dem som har varit sjuka. Ni måste förhoppningsvis, precis som vi gör, möta de människor som är förtvivlade över det som händer i deras situation i dagsläget. Men det verkar som om dessa öron inte finns i alliansens Sverige. Man talar sig varm för de satsningar som man har gjort. Jag skulle då vilja ställa en fråga. Finns det grund för att det ska satsas pengar från sjukförsäkringen på medicinsk rehabilitering? Är det resurser från sjukförsäkringen som ska satsas på medicinsk rehabilitering? Det beslut som riksdagen fattade tidigare när det gäller 5 procent av sjukförsäkringsanslaget till rehabilitering uppfattade jag som att det handlar om arbetslivsinriktad rehabilitering. Varför tog ni bort det som någon har berömt här, nämligen bedömningen av arbetsförmågan? Varför tog ni bort avstämningsmötena på arbetsplatsen? I stället har Anna Hedborg föreslagit att några experter i framtiden ska sitta i något rum och göra dessa bedömningar vid sidan om de människor som detta berör. Avstämningsmötena har haft samma effekt som de expertbedömningar som Lars Gustafsson har talat om, för på dem ska också läkarna och arbetsgivarna finnas med. Men framför allt ska de människor som det handlar om finnas med i sammanhanget. Varför tog ni bort dem? Varför tog ni bort fokus från arbetsplatsen? Det är på arbetsplatserna som man måste hitta lösningar för att människor inte ska tvingas ut från arbetsplatserna. Jag ställde ett antal frågor i debatten för ett och ett halvt år sedan. Dessa frågor är fortfarande i princip obesvarade. Kan det vara meningsfullt att en människa med en rätt så svår sjukdom som kämpar sig kvar i sin anställning till 75 procent i dag och verkligen anstränger sig för att klara sina arbetsuppgifter ska lyftas över till en arbetslöshetssituation? Jag ställde den frågan för ett och ett halvt år sedan. Vad gäller för dessa människor fortsättningsvis? Ingen har svarat på den frågan. Effekten, som jag upplever det, är att dessa människor får lämna sin arbetsplats och den trygghet som den innebär och gå ut i öppen arbetslöshet. Det är effekten av den rehabiliteringskedja som ni talar för. Det tycker jag är beklämmande. När det gäller ersättningen talar vi i sjukförsäkringen om rehabiliteringsersättning. Ni pratar också om rehabilitering, men dessa människor ska inte ha rehabiliteringsersättning som finns i sjukförsäkringen, utan de ska ha någonting annat. Arbetslöshetsersättning ska vara grunden för den ersättningen. Jag tycker faktiskt att ni missbrukar sjukförsäkringen och de begrepp som finns. Det är beklagligt att ni på detta sätt inte har fört en diskussion om effekterna av det lagförslag som ni genomförde för ett och ett halvt år sedan. De flesta av de frågor som jag ställde för ett och ett halvt år sedan är obesvarade. Inte heller de människor som nu drabbas av den förändring som kraftigt slår igenom vid årsskiftet har fått svar på dessa frågor. (Applåder)

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 115 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Timmen har börjat bli sen, och vi har debatterat hela dagen. Jag får se om min röst håller. Jag vet att Mats G Nilsson lyssnar på vad jag ska säga. Jag hoppas att hela svenska folket, som kan följa denna debatt, gör det. Vi socialdemokrater vill att alla ska kunna se fram mot en givande och trygg tid som pensionärer. Det tror jag egentligen att också de borgerliga partierna i alliansen vill. Men regeringen har sänkt skatten för löntagarna men utan att låta pensionärerna få del av inkomstskattesänkningen. Det så kallade jobbavdraget som infördes den 1 januari 2007 innebär att pensionärer som inte arbetar eller bedriver näringsverksamhet får betala mer i skatt på sin inkomst än vanliga löntagare. Ytterligare två steg i jobbavdraget har genomförts, och i höstens budgetproposition går regeringen vidare med ett fjärde jobbskatteavdrag. Trots att regeringen nu föreslår en skattesänkning även för pensionärerna kommer klyftan i beskattning mellan arbetare och pensionärer att öka. En pensionär med ungefär 14 000 kronor i pension - för den som har exempelvis tjänstepension är det en medelpension - betalar varje månad ungefär 700 kronor mer i skatt än vad en inkomsttagare med en motsvarande lön betalar, det vill säga 27 procent i skatt. Liksom förra året undrar jag också nu vad det finns för rättvisa i att pensionärer som arbetat och slitit hårt hela sitt liv ska straffas med en högre skatt än den som kanske är både ung och välbeställd. När pensionssystemet reformerades avskaffade man det särskilda grundavdraget för folkpensionärer. En viktig utgångspunkt för att ta bort det särskilda grundavdraget var just att pensionen skulle beskattas som en vanlig inkomst. Men i och med jobbskatteavdraget gäller inte längre principen om lika skatt för lika inkomst. Detta diskuteras mycket. I fredags hade vi en bra debatt, men vi saknade då företrädare för alliansen exempelvis i socialförsäkringsutskottet. Finansminister Anders Borg tycker - också Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern tycker det; jag är ledsen att behöva säga det - att pension och lön ska beskattas lika. Men ge inte upp! Det är inte fråga om samma sak! Till landets pensionärer vill jag bara säga att man är djupt enig här i riksdagen. Att man sedan inte vill stå för det ute i landet när vi har debatter om detta är en helt annan sak. På nämnda sätt jobbar vi i alla fall i riksdagen. Vi tycker att det är konstigt med denna orättvisa skattepolitik. Den främjar ju inte utvecklingen i den lågkonjunktur som vi nu är inne i. Även pensionärer konsumerar. Nej, det är väl så som en klok talare sagt i denna talarstol. Vi vet till exempel att skuldsaneringen ökar när det gäller kvinnor i åldern 60-65 år. Men inte heller det tänker man göra något åt. Återigen får jag väl säga att ni eftersom miljonärerna vill ha mer tar från de sjuka och arbetslösa och från pensionärerna, för dessa är fler. Ni tar ungefär 32 miljarder från den gruppen. Det är en stor skam att ni varje år gör så för att kunna finansiera åtgärder för miljonärer och andra som har det bättre ställt. Vi tycker alltså att detta är fel eftersom vi menar att pension är uppskjuten lön. Vi tycker också att grunden för frihet - som någon här så klokt har sagt - är rätten att försörja sig. Med det menar vi också pension - ålderspension eller tjänstepension - men inte socialbidrag. Vi vet dock att en del har dålig pension. Därför tycker vi att man ska komplettera med bostadsbidrag och sådant. Gunnar Axén sade här tidigare så klokt: Hur kunde vi låta förtidspensionärerna vara utan höjt bostadsbidrag? När vi gick till val lovade vi att höja bostadsbidraget för dem. I Vaxholm sade Reinfeldt, som utanför riksdagen och när han inte står i denna talarstol säger så kloka saker men aldrig kommer med några förslag - detta vet väl ni som tillhör alliansen, så jag behöver kanske inte säga det - att det som Socialdemokraterna gör när det gäller de äldre och när det gäller sociala frågor, omsorgen och sådant ska de göra bättre än vi. Men se ålderspensionärerna har inte fått någon höjning av bostadsbidraget! Nu har ni tagit i anspråk så mycket pengar i budgeten. Vi har att förhålla oss till er budget. Men vi skulle ha haft de här pengarna om ni inte hade sjabblat bort dem genom att ge till dem som har mer. Detta med varde givet till dem som har mest är inte vår politik, Lars Gustafsson. Fru talman! Vi tycker alltså att det hela är mycket orättvist och har när det gäller skattepolitiken lagt tillbaka pengar till pensionärerna men inte så mycket. Var och en som lyssnar på detta förstår att vi inte kan trolla fram 32,5 miljarder till pensionärerna och inte när det gäller de sjuka och de arbetslösa. Det är en djupt orättvis politik som ni står för. Vi står inte bakom den. Till de av landets pensionärer som råkar lyssna på debatten vill jag säga: Jag är mycket glad över att vi har en aktiv folkrörelse i form av pensionärsorganisationer som har drivit frågan om de orättvisa skatterna. Men en som representerar er - huka er nu - tycker att man inte ska lita på exempelvis PRO därför att de far med osanning. Kanske tar också er talesman här upp det. Då kan vi prata om vem som står för sanning och rätt. Det är viktigt med bostadstillägg. Försäkringskassan har påbörjat en kartläggning för att de pensionärer som har rätt till bostadstillägg ska få det. Därför tycker vi att det är viktigt att den nya Pensionsmyndigheten också följer upp detta. Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till reservation 25 under punkt 26. Vi tycker att det som där sägs är viktigt. Vi menar också att man när det gäller pension och pensionärer inte bara måste se till pensionen. Man måste också se att genom de orättvisa skattesänkningar som pensionärerna inte får del av och genom den dåliga ekonomiska politik som ni fört här hemma har balanstalet slagits ut, så att säga. En pensionär som varje månad har ungefär 12 000 kronor i pension förlorar, enligt Försäkringskassans beräkningar, 360 kronor - detta sagt till alliansbröderna som jag inte alls vill påstå är mina bröder, för jag tycker nästan aldrig som dessa. 360 kronor i månaden förlorar alltså en pensionär. Ni väljer att lägga tillbaka lite grann där i skattesammanhang, för annars syns det för mycket. Landets pensionärer ska komma ihåg att pensionerna blir rejält dyrare därför att tillräckliga åtgärder inte sätts in så att vi har de 25 procent av folket som är under 25 år på arbetsmarknaden. Nej, ni ägnar er åt att jaga pensionärer. Hamnarbetare Svensson som fyllt 70 år kan få ett jobbavdrag. Det räcker inte att han har ledvärk och att han har jobbat till 65 års ålder. Nej, om han jobbar lite längre får han ett jobbavdrag. Men till Lisa som är 24 år och som skulle ha velat jobba inom kommunen, i äldreomsorgen, har ni inga pengar varpå hon inte kommer in i arbete och varpå hon får en sämre pension. Nej, alliansens politik är väldigt knepig! Man tar från dem som har behov. Unga människor behöver ett arbete. Gamla människor behöver respekt för vad de har gjort. Den som vill jobba längre ska få göra det. Men man ska inte jaga folk med skatter. Ofta är det vi som har de bra jobben som kan sitta kvar tills vi är 70 år - inte byggnadsarbetaren som ramlat ned från något. Han ska dock krypa för att få ett litet jobbavdrag. Den diskussion vi haft här i dag har gjort det väldigt tydligt för mig att representanter för alliansen tycker att det inte är någon skillnad mellan socialbidrag och en ersättning som man får eftersom man tidigare betalat in pengar. Vi ska tydligen gå tillbaka till att arbetare ska buga och stå inne på socialkontoret med mössan i hand. Är det detta ni vill med landets pensionärer eller att hamnarbetarna ska fortsätta att jobba tills de är 70 år? Man får väl vara glad om människor orkar med tunga jobb tills de är 65 år. Den respekten förtjänar våra äldre att möta. Med dessa ord, fru talman, yrkar jag, som sagt, bifall till reservation 25 under punkt 26. (Applåder)

Kalle Larsson (V)

Anf. 116 Kalle Larsson (V)

Fru talman! En ganska stor majoritet av svenska folket tror inte att pensionen kommer att räcka när man blir pensionär, inte ens till det allra mest grundläggande som en människa behöver i sitt liv. I en undersökning svarar 59 procent att de tror att pensionen inte kommer att räcka. Människor i det här landet känner alltså ingen tilltro till pensionssystemet och tror inte att pengarna räcker när de blir gamla. Rädslan för en ålderdom som inte präglas av några lugna år i slutet av livet då man kan göra det man innan inte hunnit med - att vara tillsammans med barn och barnbarn, utveckla sina fritidsintressen eller sitt kulturintresse, resa eller vad man nu önskar sig - utan som präglas av att man hamnar i en situation där man inte får ekonomin att gå ihop göder samtidigt de privata pensionsförsäkringarna. I ett land som kallar sig för solidariskt och rättvist privatiseras delar av välfärdssystemet på ett orimligt sätt. Fru talman! Visst är det väsentligt att inse att de människor som är pensionärer i dag och de som kommer att bli det i morgon också är de människor som har ägnat sina liv åt att bygga upp den välfärd vi andra i dag lever med. Hade det inte varit för min farmor och farfar hade kanske inte arbetarrörelsen varit vad den var, åtminstone inte i den lilla bruksort de kommer ifrån. Inte heller välfärdsbygget hade varit det som det trots allt under stunder har varit. Man har nämligen gjort så mycket. Man har satsat mycket av sin egen tid, sin egen kraft och sitt engagemang för att bygga ett rättvisare, mer solidariskt samhälle. Belöningen de människor som i dag blir pensionärer får är en usel ekonomi. Det är klart att grunden för ett fungerande pensionssystem, grunden för att man har ett pensionssystem som ger människor pensioner de kan leva på, är att vi har en politik för rätt till arbete. Vi ska ha en politik som ger människor möjlighet att bidra under den tid de arbetar. Det är fullkomligt grundläggande, och det är inte minst därför det är så tragiskt att denna regering har fört en politik som har gjort att arbetslösheten skenar i dag. Det är uppsägningar i privat industri, i privat tjänstesektor och i landets kommuner och landsting. Tusen och åter tusen människor får lämna sina jobb för att man helt enkelt inte klarar av att sköta landet på det sätt man borde göra. Det är klart att detta påverkar möjligheten att långsiktigt ha ett pensionssystem som är hållbart. Hur man än bygger det måste ett pensionssystem bygga på att människors arbetsinsatser räcker för att människors pensioner ska kunna betalas ut. Därför är rätten till arbete inte bara något slags stålhård arbetslinje som utkrävs av var och en oavsett förmåga, utan det är en rätt till arbete som varje människa ska ha. Det är också grunden för ett pensionssystem som ska fungera. Även om jag inom parentes kan tycka att föregående talare uppehöll sig lite väl länge kring skattefrågorna, som över huvud taget inte är en del av detta betänkande, är den orättvisa beskattning av pensionärer som pågår i dag lite av en skandal i det tysta. Eller kanske inte ens i det tysta längre, för nu börjar motståndet formeras. Nu börjar rösterna höras. Människor som drabbas av orättvis beskattning börjar göra sig hörda. Fler och fler sluter sig samman, inte bara pensionärer utan även andra, för att kräva en beskattning som är lika för lön och pension. Det hjälper inte att sänka skatterna lite för pensionärer och mycket mer för löntagare. Då fortsätter nämligen orättvisorna att bestå och växa. Därför har vi från Vänsterpartiets sida i denna budget lagt fram ett fullt ut finansierat förslag som omedelbart skulle innebära rättvis och lika beskattning av lön och pension. Vi tycker inte att det är något som måste göras på lång sikt, som en del andra uttrycker det, utan vi menar att det är en omedelbar rättvisefråga. Vårt förslag till hur skattesystemet ska vara utformat, med ett höjt grundavdrag, ger en likvärdig beskattning. Det ger en rättvis beskattning av lön och pension. Fru talman! Det är ingen hemlighet att vi anser att hela pensionssystemet är felbyggt och innehåller så stora systemfel att det borde göras om. Vi avvisar intjänandereglerna som de ser ut i dag, eftersom de missgynnar kvinnor och människor från arbetarklassen. Vi tycker inte om att det finns en automatisk broms i systemet som gör att man utan politiska beslut sänker pensionerna bara för att ekonomin inte är som den borde vara. Vi vill i stället se aktiva politiska beslut. Det är klart att vi fortfarande tycker att man borde göra någonting åt sveket att man inte höjde pensionerna i början av 90-talet. Därför föreslår vi i våra förslag, som vi i dag diskuterar, att man ska återställa pensionernas värde för dem som fick sina pensioner sänkta. Det är också värt att notera, fru talman, att så få som en fjärdedel av svenskarna tycker att det är bra att man placerar pengar i PPM-systemet. Det är 75 procent av svenskarna som tycker att det är en rätt dålig idé att ha ett PPM-system. Det säger någonting om förtroendet för i varje fall den delen av pensionssystemet. Det är inte heller konstigt, för det är ett system som har gått back sedan det infördes. Det gick back med 34 ½ procent förra året, samtidigt som de företag som tjänar pengar på att människors pengar spelas bort på börsen har tjänat 8 miljarder kronor på den affären. Det är klart att misstron är välbefogad. Misstron mot premiepensionssystemet är grundmurad. Vi säger därför att systemet behöver byggas om. Vi vidhåller också att det behövs insatser mot det demokratiska underskott som hela diskussionen och processen runt pensionssystemet i dag lider av. Det är inte rimligt att fem partier - allianspartierna och Socialdemokraterna - bakom stängda dörrar, på hemliga möten, förhandlar och gör upp om en så viktig struktur i vår välfärd som pensionssystemet är. Därför säger vi det vi har sagt många gånger tidigare: Även pensionssystemet måste vara föremål för en fullt ut demokratisk process med samma möjlighet till insyn som alla andra välfärdssystem. Fru talman! Det vi gör i dag är att diskutera hur vi ska hantera pensionärers ekonomiska situation. Vi vill bygga om systemet, och vi vill ha likvärdig beskattning. Det har framgått. Men vi gör också en del annat. Vi skulle vilja höja garantipensionen, höja bostadstillägget och återställa pensionernas värde för dem som fick det sänkt. Detta är ekonomiska reformer som sammantaget skulle innebära en betydande ekonomisk skillnad för pensionärer i dag. Vi är medvetna om och välkomnar förstås de små insatser som denna regering gör, men de är långt ifrån tillräckliga. Vi är också väl medvetna om att de små skattesänkningar man nu genomför faktiskt inte i första hand handlar om att man ser ett problem med pensionärers ekonomi utan snarare att man vill rädda ansiktet inför ett förestående val. Pensionärer är ingen oviktig väljargrupp. Det är en mäktig påtryckarorganisation och en mäktig grupp väljare, och de har tryckt på alliansregeringen för att få förbättringar. Så måste det gå till. Hade man på allvar velat göra något åt pensionärernas ekonomiska situation hade man dock kunnat börja lite tidigare än det år då det råkar vara riksdagsval. Vi har konsekvent och under många år drivit på för förbättringar av pensionärernas ekonomiska situation, och vi har gjort det med stor kraft under hela denna mandatperiod. Fru talman! Låt mig avsluta med att yrka bifall till reservation 27. För vår del måste äldre människor, som har ägnat sina liv åt att bygga upp välfärden, få möjligheten till en ålderdom då man kan utvecklas och inte bara tynar bort i tysthet därför att pengarna inte räcker. Man ska få en möjlighet att utvecklas som människa och få alla de vägar till upplevelser som man har rätt till. Ska det bli möjligt krävs det ett helt annat pensionssystem och nya nivåer i de ekonomiska system som vi här diskuterar. Det krävs faktiskt också en rödgrön regering, och det krävs att den regeringen för en ny politik på pensionsområdet.

Anf. 117 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Att förbättra pensionärernas ekonomiska situation handlar inte bara om hur pensionerna är utformade utan också om skattepolitik. Införandet av jobbskatteavdraget har inneburit en skillnad mellan beskattning av lön och andra ersättningar. Motivet är att det ska bli lönsammare att arbeta, men det slår orättvist mot pensionärer, som har arbetslivet bakom sig. Miljöpartiet hade aldrig självt utformat en skattesänkning på det sätt som nu gjorts. Vi har tidigare sänkt inkomstskatten på ett sätt som har kommit alla till del. Regeringen föreslår i årets budgetproposition en ytterligare grundavdragshöjning för pensionärerna, vilket gör att skatten minskar. Som Kalle Larsson mycket tydligt pekade på är det ett resultat av att man har lyssnat, men samtidigt föreslår man ytterligare ett steg i förvärvsavdraget. Det innebär att det blir en större skattesänkning för dem som jobbar. Sammantaget innebär detta att klyftan mellan skatt på pension och skatt på förvärvsinkomster ökar. Det spelar tydligen ingen roll att pensionärerna har försökt att påverka regeringen. Resultatet av det regeringen har gjort blev ändå större skillnader. Miljöpartiet anser att klyftan mellan skatt på pension och skatt på arbete bör minska. Vi säger nej till det fjärde jobbskatteavdraget och föreslår samtidigt att skatten för pensionärerna sänks med ytterligare 1 miljard kronor jämfört med regeringens förslag. Genom de här två förändringarna tar vi ett första steg för att minska skatteskillnaderna mellan pension och arbete. Många av de pensionärer som har det kärvt är kvinnor. De med de allra lägsta pensionerna är till övervägande delen kvinnor. Jobbskatteavdraget gynnar män eftersom de har högre löner. En annan fråga som jag vill ta upp och som finns med i det här betänkandet handlar om höjt bostadstillägg och skälig levnadsnivå. Då vill jag också hälsa från Siw som tappat rösten och inte vill gå upp igen. Det hon sade i sitt inlägg handlade om bostadstillägget och ingenting annat. För att värna dem som har lägst pension vill vi i Miljöpartiet höja den del av bostadskostnaden som räknas in i beräkningen av bostadstillägget. Vi vill höja den från i dag 93 procent till 94 procent. Att höja ersättningen i bostadstillägget är ett sätt att rikta ersättningen till dem som behöver den allra bäst. Vi vill också höja den skäliga levnadsnivån från 2011 till 6 209 kronor per månad för en ensamstående och 5 355 kronor per månad för sammanboende. Det motsvarar en ökning på ca 500 kronor i månaden jämfört med nuvarande nivå. Att höja den skäliga levnadsnivån är viktigt eftersom det förbättrar situationen för dem som har de allra sämsta villkoren. Ja, ni hörde rätt. För ett sammanboende par handlar det alltså om 5 355 kronor att leva på. Det medför en höjning av såväl äldreförsörjningsstödet som det särskilda bostadstillägget. Det gagnar dem som inte ens har kommit upp i full garantipension. För det har vi i Miljöpartiet avsatt pengar i vår budget. Vi tycker att det är viktigt att även de som har små marginaler ska kunna få del av att det går bättre för Sverige ekonomiskt. De här människorna kan inte jobba på det sätt som regeringen förväntar sig att de ska göra. Det är människor som har arbetslivet bakom sig. För att inte förlänga den här debatten alltför mycket slutar jag här och yrkar bifall till reservation 28.

Mats G Nilsson (M)

Anf. 118 Mats G Nilsson (M)

Fru talman! En av politikens absoluta huvuduppgifter är att se till att vi har ett stabilt pensionssystem som överlever lågkonjunkturer, börsfall och generationsskiften. Vi måste alla veta att det finns pensioner den dag det är dags att lämna arbetslivet bakom sig. Våra äldre ska inte behöva oroa sig för att pengarna tar slut. Tidigare under dagens debatter har arbetslinjen stått i fokus. Det svenska pensionssystemet är kopplat till den ekonomiska utvecklingen. Sambandet är egentligen ganska enkelt. Går det bra för Sverige kommer det att gynna pensionärerna, och går det dåligt för Sverige drabbas pensionärerna. Eftersom vi inte vill att pensionerna ska urholkas måste därför arbetslinjen stärkas. En fungerande arbetslinje kräver att det lönar sig att arbeta. Det är därför som vi fortsätter att sänka skatten på arbete, och det är därför det är så märkligt att Socialdemokraterna vill höja den. Man höjer skatten på det man vill stoppa, man höjer skatten på det man vill bekämpa och man höjer skatten på det man vill beivra. Det kan vara tobak och miljöfarliga utsläpp, och för vänsterpartierna är uppenbarligen arbete en sådan sak. Allianspartierna tror på en stärkt arbetslinje. Fler i arbete och färre i utanförskap är vårt recept på hur samhället ska utvecklas i positiv riktning. Fler i arbete leder även till att inkomsterna till vårt pensionssystem ökar. Ökade inkomster till systemet möjliggör högre pensioner. Vänsterblockets traditionella skattehöjarpolitik leder till en högre arbetslöshet och färre skattebetalare, och den leder därför till lägre pensioner. Om man slarvar med arbetslinjen tar man samtidigt mycket stora risker med de framtida pensionerna. Det ska även löna sig att ha arbetat. För andra året i rad genomför därför regeringen nu en skattesänkning riktad till landets pensionärer. Vi sänker alltså skatten två gånger under en mandatperiod. Det är något som de tre föregående talarna aldrig har varit med om. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tidigare sänkt inkomstskatten för landets löntagare. De har riktat särskilda skattesänkningar till landets miljardärer, men någon skattesänkning för pensionärerna har de aldrig medverkat till. Det är andra tider nu. Vi har en regering som vill sänka skatter. Denna regering vill att människor ska få mer över i plånboken. Denna regering kommer att fortsätta i den takt som ekonomin tillåter. När Socialdemokraterna påstår sig vilja ta bort orättvisa klyftor innebär det i praktiken att de vill ta bort avdrag kopplade till arbete och ersätta dem med nya avdrag kopplade till fackföreningsavgiften. Några sänkta skatter eller minskade skatteklyftor handlar det inte om i verkligheten. Det är en traditionell socialdemokratisk skattehöjarpolitik. Riksdagens utredningstjänst har analyserat tidigare års budgetförslag avseende pensionärernas skatter. Mönstret är synnerligen välbekant. Sverige har ett tydligt skattesänkarparti och ett lika tydligt skattehöjarparti. Utredningstjänsten konstaterar att Moderaterna under i stort sett alla år mellan 1974 och 2004 föreslagit inkomstskattesänkningar för pensionärerna. Socialdemokraterna var alltid emot. Under de senaste tolv åren av socialdemokratisk regering fanns det varje år förslag som innebar sänkt skatt för landets pensionärer. Lyssna gärna noga nu! Inte en enda socialdemokrat, inte en enda miljöpartist och inte en enda vänsterpartist röstade vid ett enda tillfälle för sänkt skatt för pensionärerna. Vi sänker nu skatten för pensionärerna med totalt 3 ½ miljard för 2010. Under mandatperioden har därmed en garantipensionär fått skatten sänkt med ca 4 000 kronor per år. Detta är definitivt ett steg i rätt riktning. Vi vill förstås gå vidare i den takt som ekonomin tillåter. Våra politiska motståndare till vänster vill det inte, för i så fall hade de väl rimligtvis själva sänkt skatten någon gång. Fru talman! Ibland är politiken enkel och tydlig. Vi moderater och våra vänner i alliansen vill sänka skatter. Socialdemokraterna och deras kompisar vill höja dem. Vi sänker nu pensionärernas skatter för andra året i rad. Socialdemokraterna planerar en skattechock. Det är tydliga alternativ. Jag yrkar bifall till fortsatt arbetslinje, bifall till fortsatt kontroll över statsfinanserna, ett stabilt pensionssystem och framtida skattesänkningar. Därmed yrkar jag också bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på motionerna.

Anf. 119 Solveig Zander (C)

Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar handlar om ersättningen vid ålderdom, tror jag det står i betänkanderubriken. Det är bra. Det handlar om det pensionssystem som vi har i Sverige och som vi fem partier tillsammans vårdar ömt. Jag lyssnade väldigt noga på Siw Wittgren-Ahl från Socialdemokraterna. Under flera minuter orerade Siw om hur eländigt pensionärerna har det. Det är inte långt ifrån att jag måste fråga om Socialdemokraterna är på väg att krypa ur vår gemensamma pensionsgrupp och vårt gemensamma ansvar för att vårda pensionerna. Det gör mig oerhört orolig. Vi har ett tryggt, förutsägbart och långsiktigt pensionssystem som vi med all rätt är stolta över. I den lågkonjunktur som vi nu har och i de upp- och nedgångar som konjunkturerna innebär ska pensionssystemet vara känsligt utifrån det, vilket det också är. Men det innebär också att vi i pensionsgruppen har vidtagit åtgärder för att mildra dessa djupa nedgångar och också dessa höga uppgångar, och det är viktigt. Vi hörde av Mats G Nilsson att pensionerna kommer att höjas. De har höjts i år och kommer också att höjas nästa år för dem med de lägsta pensionerna. För egen och för Centerpartiets del vill jag tydligt och klart redogöra för att det viktigaste för oss och prioritet nummer ett är att höja pensionen för dem som har de lägsta pensionerna. Att sedan skattemässigt inte kompensera pensionärerna precis likadant som för de yrkesverksamma är för mig i dessa dagar självklart. Vad innebär det om man, som Socialdemokraterna säger, vill att pensionärerna ska ha likadan skattereduktion som de yrkesverksamma? Vad säger en ensamstående mamma om att Socialdemokraterna kommer att sänka hennes jobbskatteavdrag för att också ge till pensionärerna? Vad innebär det för en yrkesverksam ensamstående mamma som har höga kostnader för att komma till sitt jobb att också ha utgifter för inkomstens förvärvande som hon inte får göra avdrag för om hon inte kommer upp till 14 000 kronor? Det om något är att kompensera dem som har låga löner för möjligheten att få en högre inkomst och också göra det lönande att arbeta. Det är också viktigt att vi nu tittar på vad den nya Pensionsmyndigheten ska göra. Den nya Pensionsmyndigheten ska bli mer kostnadseffektiv än vad det är nu när pensionerna finns på två ställen, detta för att möjliggöra att vi får mer pengar i pensionssystemet att dela ut till pensionärerna. Det är oerhört viktigt. Det är också viktigt att vi i pensionsgruppen ser till det som bland annat Kalle Larsson från Vänsterpartiet tog upp i sitt anförande, nämligen att lugna de yngre som ännu inte har blivit pensionärer så att de känner att det pensionssystem som vi har är tryggt, förutsägbart och långsiktigt. Det betyder att när vi vårdar pensionerna och pensionsöverenskommelsen måste det rättas till efter de förändringar som sker i samhället. Det innebär att vi ser över åldersstrukturen, vilken har förändrats betydligt sedan pensionssystemet infördes. Ska vi höja åldern när man går i pension och när man får ta det förtida uttaget? Vi tittar också över AP-fonderna och deras förvaltning, vilket framgick i medierna i går. Kan vi på något sätt göra så att vi stärker pensionerna är det vår uppgift i pensionsgruppen att göra det. Men det viktigaste för oss är ändå det som jag tog upp i mitt förra anförande och som Centern med Lennart Levi i spetsen driver oerhört hårt, och det, fru talman, är det livsvänliga arbetslivet. För om det är någonting som vi är skyldiga våra arbetstagare är det att möjliggöra för dem att jobba till dess att de blir 65 år eller helst betydligt mycket längre. Där har vi någonting gemensamt att arbeta för - ett livsvänligt arbetsliv. Det är det som är vår möjlighet att konkurrera. Ju fler som jobbar, desto mer gynnar det pensionerna och pensionärerna, och det är ju precis det vi vill. Vi vill att pensionen ska vara hög, och då måste vi också få fler människor i arbete som tillför pensionssystemet pengar. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 120 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Vi är många som tycker att det är väldigt viktigt att vi har ett pensionssystem som vi kan lita på och som håller på lång sikt. Det är viktigt att systemet är långsiktigt, det är viktigt att det är bred enighet om det och det är viktigt att det ligger utanför statsbudgeten så att man inte frestas att skriva upp nivåer som statsfinanserna inte klarar av, vilket i förlängningen skulle drabba alla dem som är beroende av pensionerna. Det har också fungerat bra. Tillgångarna från inbetalda avgifter och även buffertfondernas tillgångar har täckt en successiv uppräkning. Om man blickar tillbaka är det helt uppenbart att pensionärerna har fått en kraftigare uppskrivning av pensionerna än vad de hade fått med det gamla systemet. Huvuddelen av pensionerna betalas ju av dem som arbetar inne i systemet. Det bygger det hela på. Det är därför pensionerna stiger när lönerna stiger och pensionssystemet utvecklas bra när det är många som arbetar och det kommer in många avgifter till pensionssystemet. Därför tycker vi, som tror att lägre skatt på arbete stimulerar arbete, inte att det är så konstigt att de som arbetar får lite lägre skatt. Det tror jag, och jag har väldigt svårt att förstå att det inte skulle vara så. Jag tror att ingen av oss är så naiv att man tror att man i alla sammanhang kan sänka skatten hur mycket som helst, men jag tror att det finns ett samband precis som i andra sammanhang. Det vi vill stimulera i samhället sänker vi avgifter och skatter på. Tycker vi att folk ska vara återhållsamma med alkohol höjer vi skatterna på det för att vi tror att färre kommer att använda sig av det då. Jag har väldigt svårt att förstå att det skulle vara annorlunda med arbete. Dessutom är förvärvsavdrag för dem som arbetar ingenting nytt i svensk skattehistoria. Det har bland annat socialdemokrater haft på olika nivåer. Man kan naturligtvis diskutera nivån på det här, men att framställa det som att själva principen är att den som arbetar har ett visst avdrag för sina utgifter för det är inte särskilt konstigt i vårt skattesystem. Dessutom är det så som vi har hört här att oppositionen faktiskt inte har velat sänka skatterna för pensionärer tidigare, utan den skattesänkning som pensionärerna har fått i år och den som regeringen föreslår nästa år är de första skattesänkningarna som pensionärerna får i Sverige på åtminstone tolv år. Pensionärerna har alltså inte fått det sämre av att andra människor har fått sänkta skatter. Däremot har de också fått sänkta skatter, fast inte lika mycket. Jag tycker att det där inte är så svårt att förstå, och man bör påminna sig om att själva ekonomin i pensionssystemet bygger på dels hur många människor som betalar in, dels hur länge människor arbetar, dels hur många barn människor föder, om vi ska se det på lång sikt, och dels att vi har en positiv invandring, alltså att det kommer fler människor till Sverige och arbetar. Det är många faktorer som skapar en trygghet i systemet. Gemensamt för alla de här faktorerna är att det är arbete som skapar den långsiktiga tryggheten för pensionerna. I år har faktiskt pensionerna i snitt stigit med 500 kronor före skatt för en genomsnittspensionär. Men resultaten från världskrisen och lågkonjunkturen - den värsta kris som vi har varit med om i industrivärlden sedan ungefär 1930 vid börskraschen - slår nu igenom. Det innebär att den inbyggda balansen, som ibland kallas bromsen, slår till så att pensionerna automatiskt kommer att sänkas. Enligt det ursprungliga systemet handlar det om ungefär 500 kronor. Det är första gången det inträffar, men det är naturligtvis bra att en sådan balans finns inbyggd. Även om pensionärerna har lägre inkomster än de förvärvsarbetande är vi alla beroende av samhällsutvecklingen. Vi påverkas av dålig respektive god ekonomi. Vi har i pensionsgruppen resonerat oss fram till att behålla principen om en balans som gör att pensionssystemet håller över tid men att något jämna ut effekterna. Tack vare att vi kommit överens om det blir effekten av de dåliga tiderna inte lika kraftig som den annars skulle ha blivit. Jag tror att pensionerna nu sänks med i genomsnitt 300-350 kronor. Sedan gör regeringen ytterligare skattesänkningar, vilket innebär att ungefär halva pensionärsgruppen, det vill säga de som har det sämst ställt, inte får minskad utan tvärtom något ökad köpkraft. De bäst ställda får ungefär plus minus noll, efter att ha fått plus i år. Fru talman! De pensionärer som har det sämst ställt har svårt att få ekonomin att gå ihop. Vi har dock andra system, ett grundskydd, utanför den vanliga pensionen för dem som inte har tjänat in pensionspoäng. Vi har garantipension och bostadstillägg samt äldreförsörjningsstöd för dem som under sina sista år inte har så det räcker. Dessa extra trygghetsstöd är baserade på prisbasbeloppet; de baserar sig inte på lönerna vilket innebär - om man ska vara ärlig - att nivåerna sjunker nästa år. Å andra sidan baseras de på priserna, och faktum är att priserna har sjunkit. Dessutom räddas de som är inne i pensionssystemet men hamnar nedanför gränsen. I stället får man kompensation, kanske i form av en höjd garantipension. Som helhet kan man säga att det inte är fråga om någon försämring för de sämst ställda pensionärerna. Tvärtom är det en liten förbättring. Trots detta har de naturligtvis inte lätt att alla gånger få ekonomin att gå ihop. Det måste vi vara medvetna om, och därför är det glädjande att de som är beroende av grundskyddet inte har fått nämnvärda försämringar. Inte minst har skattesänkningarna hjälpt även dem. Samtidigt måste vi år för år gemensamt följa deras situation. Vi är allesammans besjälade av tanken att alla människor ska kunna leva på en rimlig nivå och utan bekymmer. Även de som har en bra pension från staten har det sämre än tidigare, då de arbetade. Det går inte att ha högre allmänna pensioner. Det är positivt att vi nästa år föreslår skattesänkningar också för dessa pensionärer, och därför är det bra att pensionerna fram till nu har utvecklats så pass positivt. Det är, som sagt, bra med ett pensionssystem som håller på sikt och som det råder bred enighet om. Det är bra att de partier som kommit fram till pensionsöverenskommelsen håller på den enigheten. Det förs inga förhandlingar i hemliga rum, vilket sagts tidigare i debatten, och det är inte fråga om några revolutionerande saker, utan det handlar om hur man går in i det hela - det gäller exempelvis när vi diskuterar hur balansen skulle slå - och på vilket sätt man kan följa, styra och vårda systemet. Det handlar inte om att på något sätt ändra grundvalarna för systemet. Om någon fick för sig att göra det och införa ett helt nytt pensionssystem - vilket jag är övertygad om inte är aktuellt - skulle pensionsgruppen inte längre fungera. Framför allt Vänsterpartiet vill helt lägga pensionssystemet i statsbudgeten, rösta om det i budgeten och så vidare. Jag vet inte hur oppositionen ska få sin budget att gå ihop, för vad jag förstått av motionerna vill Socialdemokraterna ta bort det sista steget i jobbskatteavdraget - det handlar om 200-300 kronor i skattehöjning för en undersköterska - medan Vänsterpartiet vill ta bort hela jobbskatteavdraget, vilket för en undersköterska innebär ca 1 600 kronor i månaden i skattehöjning. Det sätter fingret på att Vänsterpartiet på något sätt vill trolla fram högre pensioner. Man kan inte både säga att lågavlönade kvinnor i offentlig sektor och andra i motsvarande situation ska få högre lön och därmed högre pension och sedan säga att det hela ska betalas genom att samma grupper får kraftigt höjda skatter. Det blir en rundgång som inte fungerar. Möjligen bidrar den till inflation, och i förlängningen kommer man att behöva trycka upp sedlar. Även om vi nu för tiden har bra kopiatorer är det inte bra för ett samhälle att trycka upp sedlar som inte är värda någonting. Vänsterpartiets grundkritik mot pensionssystemet är alltså ohållbar. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och ser fram emot att den stora majoritet som är för pensionsöverenskommelsen kommer att fortsätta att samarbeta kring den.

Anf. 121 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men när den ena efter den andra från den borgerliga alliansen frågar varför oppositionen tidigare inte velat sänka skatten för pensionärerna blir retoriken lite konstig. Den klingar ihåligt. Då var det nämligen lika skattenivå. Det var lika skatteprincip som gällde för löneinkomster och pensionsinkomster. Det var alliansen som ändrade på nivån så att de som får pension inte längre har samma skatt som de med löneinkomst. Historiskt sett har skatten till och med varit lägre för dem med pension. Kanske är det lite förmätet av mig som är några år yngre än Ulf Nilsson att påminna om det, men var det inte så att det tidigare var lägre skatt på pensioner eftersom man i det gamla pensionssystemet hade en obeskattad garantipension? När systemet gjordes om höjde man garantipensionerna och den blev beskattad. Folkpartiet verkar ha lärt sig en del om skatter som kan ha styrande effekt. Det vore glädjande om de också lärde sig att miljöskatter kan ha effekt. Folkpartiet var dock emot trängselavgifter, de är emot höjda energiavgifter och de tog bort skatten på handelsgödsel. Tydligen är det inte dessa styrande avgifter de vill ha utan endast andra typer av avgifter. Det kan inte vara lätt att vara socialliberal folkpartist i dag, för det verkar vara en tynande skara. Min fråga till Ulf Nilsson handlar om garantipensionerna, som inte haft samma uppräkning som inkomstpensionerna eftersom de följer prisuppräkningen. På vilket sätt vill ni höja den ekonomiska levnadsstandarden för dem som har det sämst ställt?

Anf. 122 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Låt mig börja med det sista som sades. Det vi har gjort för garantipensionärerna och för dem som har det sämst ställt är att vi något förbättrat bostadstillägget. Jag ska inte skryta och säga att det är fantastiskt, men det är något bättre. Likaså har vi gjort en skattesänkning. Regeringen föreslår alltså höjt bostadstillägg och skattesänkning, vilket förbättrar de sämst ställdas situation. Vi ska naturligtvis följa frågan noga framöver. När det gäller skatterna förstod jag inte logiken i det. Nu har vi sänkt skatterna för dem som arbetar. Pensionärerna har, vad jag förstår, inte förlorat något på dessa skattesänkningar. Jag menar att de tjänat på det eftersom det bidragit till höjda pensioner i och med fler arbetade timmar med sänkt skatt på arbete. Jag kan inte riktigt förstå varför pensionärerna skulle förlora på det. De skulle ha förlorat om de hade fått höjda skatter, men det har de ju inte fått. Avslutningsvis vill jag ställa en motfråga till Gunvor G Ericson, som ofta talar om grön skatteväxling, alltså skatt på olika typer av miljöskadlig verksamhet och sänkt skatt på arbete. Det skulle alltså innebära att man samtidigt blev tvungen att sänka skatten även för alla som inte arbetar, eller?

Anf. 123 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Det är ju det den här debatten handlar om, pensionärernas skattevillkor. Många av pensionärerna själva uppfattar att den inkomst man har är en uppskjuten lön. Så ser många av pensionärsorganisationerna på det här. Därför är de - ursäkta, fru talman - väldigt förbannade på den orättvisa skatten, som de ser det. När det handlar om skatteväxling är jag glad om ni har lärt er vad grön skatteväxling betyder. Det är ett stort steg framåt, måste jag säga, när det gäller den folkpartistiska retoriken. Det jag hänvisade till var debatten tidigare i dag. Precis innan vi började vår debatt i socialförsäkringsutskottet hade skatteutskottet sin debatt. I en ordväxling mellan Gunnar Andrén och Helena Leander lyfte man upp höjda energiskatter och handelsgödselskatter som exempel på hur man kan styra avgifter. Jag är ingen vän av jättehöga avgifter på arbete, men vi måste se att vi ska kunna styra med miljöskatter, att kunna ta in skatt på annat, inte bara säga sänkt skatt till varje pris utan att tänka på vad det leder till. Att vi faktiskt har fått 100 000 färre jobb under den här perioden när ni har styrt är en effekt av er totala politik. Det gagnar inte de garantipensionärer som jag pratade om förut. Även om ni nu höjer bostadstilläggen lite grann har inte Ulf Nilsson tagit upp frågan om ökad skälig levnadsstandard. Det är avgörande viktigt för dem som har det allra sämst. Det finns faktiskt de som inte ens kommer upp i garantipensionsnivån. Är det inte rimligt att också höja den skäliga levnadsstandarden för dem som har det allra sämst?

Anf. 124 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Det är naturligtvis sådana resonemang som man alltid får föra. Under det här året har vi - utan att jag drar för stora växlar på det - haft fallande priser, just på grund av lågkonjunkturen och den negativa tillväxten. Jag har inte alls lagt fram något konkret förslag om grön skatteväxling - så att det inte blir något missförstånd. Vad jag ville tala om var principen, att använda skatter för att stimulera respektive motverka det man vill ha eller inte vill ha. Därför tycker jag att det är naturligt och bra att människor arbetar och att vi diskuterar skattesänkningar på arbete. Sedan kan man naturligtvis alltid ha olika uppfattningar om hur stora de skattesänkningarna ska vara. Men själva poängen är att man tror att låga skatter på arbete stimulerar arbete och höga skatter motverkar arbetstimmar. När det gäller uppskjuten lön, som Gunvor G Ericson talade om, kan jag förstå att många som har betalat in pensionsavgifter tycker att det är det. Där har vi en pedagogisk uppgift att förklara att pensionerna betalas av dem som arbetar. Huvuddelen av pensionsavgifterna kommer från dem som arbetar. Ju fler människor som arbetar, ju fler timmar människor arbetar och ju längre upp i åren människor arbetar, desto mer pengar blir det till pensionerna. Därför är det i verkligheten inte uppskjuten lön på det sättet. Pengarna ligger ju inte där, utan pengarna betalas in av dem som arbetar. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi vågar säga det. Samtidigt ska vi naturligtvis ha respekt för att pensionärer har rätt att förvänta sig en bra pension.

Lars Gustafsson (Kd)

Anf. 125 Lars Gustafsson (Kd)

Fru talman! Det finns en barnvisa som handlar om en trollkarl i India land bak Himalayas rand som kunde trolla med siffror. Samma uppfattning kan man ibland bibringas i den svenska debatten om pensioner. Jag har vid flera tillfällen försökt mig på en enkel subtraktion hämtad från olika påståenden i den allmänna debatten. Om ni skriver talet 5 500 000 000 och på nästa rad skriver minus 0, ska ni sedan få det till att bli 0. Jag har försökt kalkylera både manuellt och med miniräknare, men jag får ändå 5 500 000 000, alltså 5 500 miljoner. Detta är exakt den summa som alliansregeringen har sänkt skatten för pensionärer med efter årsskiftet. Enkelt uttryckt förstärks pensionerna med 5,5 miljarder jämfört med tidigare nivå, med en skatteprofil som utgår från personer med låga pensioner. Det är alltså en historisk förbättring. Hur detta kan ha varit till nackdel för svenska pensionärer är för mig fullständigt obegripligt. Ett par som jag känner mycket väl fick i år en inkomstförstärkning med ungefär 10 000 kronor om året. Det har de aldrig fått tidigare. De fick ungefär 500 kronor per person. Den som tjänar ungefär 15 000 har fått en förstärkning med 500-600 kronor - det beror lite grann på tabellverket. Dessutom har det blivit en skattereduktion, som kommer att öka nästa år. Det blir alltså fortfarande en nettovinst för dem. Vi har dessutom räknat upp bostadstilläggen, vilket jag tror att Siw Wittgren-Ahl inte kom ihåg att nämna. Skattegapet har också minskat, vilket går att läsa i finansplanen, upp till en summa av 250 000 om året. På en pensionsinkomst upp till 20 000-21 000 har skattegapet minskat, trots det fjärde jobbskatteavdraget. Det är inte lätt att hålla alla siffror i huvudet - jag vet det. För oss kristdemokrater är detta glädjande, för vi har varit drivande i frågan under lång tid. Vi vill gå vidare på denna väg. Vi vill gå vidare med skattesänkningar med denna skatteprofil, och vi hoppas att få göra det under nästa mandatperiod. Fru talman! Det svenska pensionssystemet är viktigt att slå vakt om, då det är stabilt både för pensionärer och för statsfinanser. Jag tror att man underskattar vilken påverkan det har på valutavärdet för oss. Oroliga pensionssystem i världen har också en påverkan på värdet på valutan. Jag tror att man glömmer bort det när man talar om att det är oväsentligt. Därför är det viktigt att det ligger vid sidan av statsbudgeten så att det inte kan vara föremål för politisk klåfingrighet. Systemet måste, som alla system, vårdas och uppgraderas allteftersom utvecklingen framskrider och nya utmaningar uppstår. Det är också därför som vi nyligen har gjort en utvidgning av den så kallade balanseringen, där vi nu tillfört en treårig utjämning även vid minskade intäkter. Jag tror att vi som står bakom pensionssystemet har en pedagogisk uppgift, och det är att förklara pensionssystemet, både att det finns en inkomstpensionsdel som är relaterad till inkomstutvecklingen i samhället, och där det är inbetalningar till pensionssystemet som avgör vilken pensionsutbetalning som kan göras, och att det dessutom finns ett statligt ansvar för garantipensionärer. Det innebär att det avgörande för pensionsutvecklingen är hur arbetsfrekvensen i samhället ser ut. Därför är arbetslinjen grundläggande för dagens inkomstpensionärer. Tack vare satsningar på arbete och premiering av arbete har detta givit en större utveckling av inkomstpensionerna än det annars hade gjort. Att vi sedan har en historisk finanskris - det kommer inte alla ihåg, men det kan man inte göra mycket åt - påverkar också värdet på pensionerna. Vi ska dock komma ihåg att pensionsvärdet i fonderna bara har sjunkit med ungefär 5 procent, och det kommer snabbt att återhämta sig. Då kommer speciellt inkomstpensionärerna, som har fått en kraftig skattereduktion, att märka det mycket tydligare vid uppgången. Den här kopplingen kommer ofta bort i den allmänna debatten, och det finns också för dålig kännedom hos medborgarna om hur det fungerar för att de ska kunna förstå hur systemet verkar, hur det slår och varför det är viktigt, oavsett regering, att premiera arbete. Det allmänna missförståndet är ofta att en nettovinst aldrig kan bli en nettoförlust, hur man än försöker tråckla det. Jag är övertygad om att om vi hade återfört skattemedlen i stället för att genomföra dessa skatteförändringar skulle vi ha haft lägre pensioner, högre kostnadsläge och färre i arbete. Det är ingen betjänt av. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 126 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! Jag hade inte tänkt delta i debatten men tycker ändå att jag måste göra det utifrån en del påståenden som kommit här från talarstolen. Skattefrågan är mycket viktig. Jag tycker att det är synd av Mats G Nilsson framställer skattefrågan på det sätt han gör. Efter det 90-tal vi hade införde vi grundavdrag för att återställa köpkraften och pensionerna för pensionärerna. Mats G Nilsson vet mycket väl att hans eget finansdepartement påstår att det grundavdrag som gjordes också har förändrat pensionernas bruttonivå med 1,8 procent. Det är egentligen samma sak som en skattesänkning. Det är synd att man inte kan ställa sig bakom vårt förslag om man nu tycker att det är så viktigt att sänka skatten för pensionärerna. Efter de tre åren med en borgerlig regering kommer pensionerna från årsskiftet för första gången att sänkas med ungefär 3 procent. Det är verkligheten. Vi tycker i det förslag vi har lagt fram att det hade varit på sin plats att göra en ordentlig justering av beskattningen för pensionärerna så att de får samma pengar kvar i plånboken i den situationen. Jag blir nästan lite upprörd över Solveig Zanders sätt att ifrågasätta om vi är på väg ur den pensionsuppgörelse som finns. Vem var det som inledningsvis kröp ur pensionsuppgörelsen, Solveig Zander? Var det inte den alliansregering som du själv företräder som började med att ändra antagandeinkomsten för förtidspensionärerna? Det tog oss ett år att komma överens om hur det skulle se ut. Samtidigt måste jag ställa frågan: Vad är det som gör att det inte är möjligt att löner och pensioner beskattas på samma sätt? Vi har ett gemensamt dokument från genomförandegruppen i pensionsuppgörelsen där det ingår att pensioner om möjligt ska beskattas på samma sätt. Jag måste ställa frågan igen som jag gjorde i förra veckan till de borgerliga ledamöterna: Vad är det som gör att det inte är möjligt? För mig är det inte möjligt att med lånade pengar genomföra ytterligare ett jobbskatteavdrag som alliansen nu föreslår. Det är inte ansvarsfullt mot dem som ska ta över efter oss i framtiden att fortsätta att sänka skatter med lånade pengar. Det är som jag ser det inte möjligt. Det är en prioriteringsfråga. Vi tycker att det är viktigare att köpkraften för pensionärerna finns där och är på en nivå så att de fortsättningsvis har en köpkraft. Att sänka skatten med lånade pengar med ambitionen att fortsättningsvis ha ett jobbskatteavdrag tycker vi är en felaktig prioritering i det läge vi befinner oss. (Applåder) I detta anförande instämde Jasenko Omanovic, Göte Wahlström och Siw Wittgren-Ahl (alla s).

Mats G Nilsson (M)

Anf. 127 Mats G Nilsson (M)

Fru talman! Välkommen till skattesänkarklubben, Kurt! Det är lite charmigt, ungefär som när ett litet barn börjar gå, när man börjar med någonting nytt som man inte riktigt behärskar. Du stod nu och sade: Vi socialdemokrater sänkte skatten genom justering av grundavdraget. Du var uppenbarligen inte här när Thomas Östros i talarstolen sade att det inte hade någonting med skattesänkning att göra. Om du köper att den typen av grundavdragsförändring är som en skattesänkning delar du Anders Borgs uppfattning om att ni sänkte skatten för löntagarna med 40 miljarder kronor vid justeringen av grundavdraget. Din ekonomiske talesman menar därmed att du har direkt fel på den punkten. Det är lite charmigt att den orimliga skattenivå som du kritiserar är lägre än den du har kämpat för i hela ditt politiska liv. Även det får gå på kontot för charmigt. Jag har två konkreta frågor som du bör kunna svara på. Fråga nr 1: Under de tolv år som ni inte sänkte skatten, hade ni fel då? Fråga nr 2 gäller effekterna av jobbskatteavdraget. Har Finanspolitiska rådet, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, Konjunkturinstitutet - vi kan fortsätta en stund till, men framför allt bör vi lägga till LO-ekonomerna - fel?

Anf. 128 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! När det gäller skattenivåerna har jag hela tiden haft principen klar för mig att pensioner är uppskjuten lön. Därför har vi haft principen att pensioner och löner beskattas på samma sätt. Den principen har vi haft under alla år. Därför har skattenivåerna följts åt när det gäller både löner och pensioner. Jag har inte sett någon skillnad i det. Det har varit en prioritering när vi har bestämt hur skatterna ska se ut. Det är inte så många år tillbaka i tiden som vi hade en rätt bred överenskommelse om en skattereform i det här huset. Jag ser det som fullt naturligt att det är på det sättet. Jag vill ställa en motfråga som jag ställde tidigare och som jag inte fått svar på än. Vad är det som gör att det inte är möjligt att leva upp till den punkt i pensionsöverenskommelsen som vi har som säger att om möjligt ska löner och pensioner beskattas lika? Vad är det som gör att inte det är möjligt?

Mats G Nilsson (M)

Anf. 129 Mats G Nilsson (M)

Fru talman! Jag tror att principen som Kurt Kvarnström egentligen pläderar för här är att inte svara på någonting. Återigen: I och med att du inte säger emot kan vi konstatera att du anser att Thomas Östros har fel, eller hur? Han säger att det inte har med skattesänkning att göra, och du nämner det som en skattesänkning. Du går tvärtemot din ekonomiske talesman. Det är intressant. Vi sänker skatten för löntagarna i och med förvärvsavdraget, och du säger att det är någonting som ni inte ställer er bakom. Du ska ju rösta för ett budgetförslag som har riktade avdrag mot löntagarna. Varför är det riktigt när det inte är riktigt när vi andra gör det? Det är den frågan du måste ställa dig själv. Det är svårt med skattepolitik. Det är kanske svårt för en socialdemokrat att börja plädera för sänkta skatter. Men återigen, seriöst sett, Kurt: I och med att du bara viftar bort det som helt oväsentligt vill jag repetera. Är det så att Finanspolitiska rådet - men du kanske inte litar på det - Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering - ni brukar lita på det - Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, Konjunkturinstitutet och LO-ekonomerna - som ni åtminstone brukar lyssna på - menar att det svenska jobbskatteavdraget har sänkt arbetslösheten? Är det så att de har totalt fel, Kurt Kvarnström? Avfärdar du dem lika mycket som du avfärdade Thomas Östros här precis, medan du har rätt? Är det så att de avdrag som du vill rikta till löntagarna är helt berättigade medan de som alliansen riktar till löntagarna är fel? Snälla Kurt Kvarnström, en fråga bör du åtminstone kunna svara på.

Anf. 130 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! Den fråga jag har ställt sedan förra veckan och fortfarande ställer, Mats G Nilsson, väljer du att inte vara på. Det gäller den gemensamma överenskommelse vi har om pensioner, löner och beskattningen av dem. Den frågan undviker du hela tiden att svara på. Du har inte svarat på den vid något tillfälle nu och har tydligen inte heller för avsikt att göra det. När det gäller skatter kan vi ha en olika syn på det. Det är några som påstår att jobbskatteavdrag har en effekt på sysselsättningen. Det återstår att se. Det är 100 000 färre som är i jobb i dag än tidigare. Det är en effekt. Det är därför väldigt svårt att utvärdera den delen i dagsläget. Jag ställer frågan igen, och nu kan du tyvärr inte svara. Jag har prioriterat att sänka skatten för pensionärer före att göra ytterligare ett jobbskatteavdrag för dem som har ett jobb. Det är den prioritering som vi gör i vår budget. Ni hade mycket väl kunnat ställa upp på vårt förslag. Vi sänker skatten mer för pensionärer i det här läget. Vi tycker att lön och pension ska beskattas lika. Det är vi bergfasta på. Där har vi ett fullt stöd av våra pensionärsorganisationer som också tycker det. Du väljer att inte svara på den fråga som jag har ställt i förra veckan till dina kamrater här i riksdagen. Du väljer att inte heller nu svara på den. Jag har blivit ifrågasatt när det gäller vårt sätt att kliva ifrån pensionsöverenskommelsen. Det tycker jag att ni har gjort i två olika steg. De frågorna väljer du att inte svara på.

Anf. 131 Solveig Zander (C)

Fru talman! Jag blev positivt överraskad och glad när jag såg att Kurt Kvarnström hade begärt ordet. Eftersom jag ställde en fråga till Siw Wittgren-Ahl, som hade det första anförandet när det gäller pensionerna, förväntade jag mig att Kurt Kvarnström väldigt tydligt skulle vara på frågan om ni nu är tveksamma till att fortsätta att vara med i pensionsöverenskommelsen. Jag tycker inte att jag fick något definitivt svar, så jag undrar igen: Ja eller nej? Jag tycker att det är angeläget att vi partier tillsammans fortsätter att vårda överenskommelsen. Jag hör tydligt och klart hur Kurt Kvarnström hela tiden pratar om att det är viktigt att sänka skatten för pensionärer. Jag undrar naturligtvis var ni tar pengarna ifrån. Det är viktigt att förmedla till de svenska medborgarna varifrån pengarna kommer att tas. Det är oerhört angeläget att få höra detta. Skulle jag kunna få svar på de frågorna, Kurt Kvarnström? Kurt Kvarnström säger också: Jag har alltid hävdat att pension är uppskjuten lön. Var i förarbeten eller i pensionsöverenskommelsen har man skrivit in den benämningen? Om jag förstår det hela rätt har man låtit bli att göra det av skälet att man inte på något sätt vill vilseleda och påstå att pensionen är en uppskjuten lön.

Anf. 132 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! Vi står bakom pensionsöverenskommelsen. Det råder ingen tveksamhet om det. Jag är mer tveksam till det sätt som regeringen har hanterat pensionsöverenskommelsen på hittilldags. Vill man egentligen stå bakom den uppgörelse vi har? Det känns mer tveksamt. När det gäller pengarna är det mycket enkelt, precis som jag sade. I stället för att man genomför ytterligare ett jobbskatteavdrag för lånade pengar tycker vi att det är väsentligt att köpkraften behålls för pensionärerna. Därför vill vi göra en större sänkning av skatten för dem. Det är en enkel prioritering. Det står faktiskt i pensionsöverenskommelsen att löner och pensioner om möjligt ska beskattas lika. Det är det dokument som Genomförandegruppen har lämnat över till oss. Jag frågar mig varför alliansens fyra partier inte står bakom den uppgörelsen.

Anf. 133 Solveig Zander (C)

Fru talman! Jag är uppriktigt sagt glad för att Kurt Kvarnström sade att ni vill vara kvar i pensionsuppgörelsen och fortsätta att vårda pensionssystemen. Jag förstår att ni har det jobbigt i vänsterkartellen när ni från Socialdemokraterna är tämligen ensamma om att vilja ha det på det sätt som det är nu. Jag frågade om detta med uppskjuten lön och varför ni hävdar det så kategoriskt, men jag fick inget svar på den frågan. Varför står inte just den benämningen på något ställe i pensionsöverenskommelsen? Skälet till det är att det är så tydligt och klart att pensionen inte ska förknippas med uppskjuten lön. Om jag har läst era budgetförslag rätt vill ni ta bort skattereduktionen på hushållsnära tjänster. Det är ett sätt ni vill lösa detta på. Det om något kommer väl att drabba pensionärer som i dag har möjlighet att utnyttja dessa hushållsnära tjänster, Kurt Kvarnström? Är inte det att också lägga på högre kostnader på pensionärerna än vad som är behövligt? Om det är något som pensionärerna vill ha är det möjligheter att få service hemma. Det har de möjligheter att få tack vare de hushållsnära tjänsterna. Det är dessutom så med dessa tjänster att ju fler som jobbar, desto viktigare är det, vilket Kurt Kvarnström också tydligt säger. Om man tar bort skattereduktionen på hushållsnära tjänster missar vi oerhört stora summor till statskassan. Det kan väl ändå inte vara meningen, Kurt Kvarnström?

Anf. 134 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! Det är väl inte statskassan som missar några pengar? Jag tror att du sade fel i slutändan, Solveig Zander. Statskassan subventionerar de här tjänsterna, så det kostar för statskassan, eller hur? Det är väl så det ska vara. Jag försöker säga det här igen, för du förstår egentligen inte vad jag säger. I pensionsuppgörelsen mellan partierna står det att löner och pensioner om möjligt ska beskattas lika. Det får du tolka på samma sätt som att det är uppskjuten lön. Lön och pension ska om möjligt beskattas lika; så står det i den punkten om jag ska vara tydlig och stryka under den. För min del är detta väldigt tydligt. När det gäller prioriteringen prioriterar inte jag i första hand steg fyra i jobbskatteavdraget eftersom jag tycker att det är viktigare att pensionärerna får en justering när de nu tappar en inkomst. De borde ha en förstärkning, men i stället mister de en del av sin pension på grund av att pensionerna räknas ned med 3 procent nästa år. Det tycker jag att man borde ta på allvar. Den skattesänkning som ni föreslår räcker inte till. Vi har en större skattesänkning som egentligen mer matchar det de nu tappar i pensionerna. Detta är en effekt av att sysselsättningen har gått ned under ett antal år. Det är en effekt av den politik som har drivits att pensionerna sjunker för första gången; det kan man aldrig komma ifrån. Jag tycker att man ska vara rättvis mot pensionärerna. De är en viktig grupp och den konsumtion de har möjlighet att ha i vårt land är viktig för att vi ska ha ett bra välstånd. Det är viktigt att efterfrågan finns där. Min prioritering framför jobbskatteavdraget är att ge pensionärerna mer pengar. Det vill jag göra i stället. Det är den prioritering vi har gjort. (Applåder)

Anf. 135 Matilda Ernkrans (S)

Fru talman! Jag är barnbarn till en klipsk unge med läshuvud. Hennes drömmar beskars. Hennes familj var för fattig för att låta henne läsa vidare. Jag är barnbarn till en kvinna som när hon med sin tvååriga dotter blev lämnad av mannen och pappan i familjen tvingades flytta hem till sina föräldrar, för någon var ju tvungen att ta hand om flickan när hon själv jobbade och försörjde sig själv och sin dotter. Jag är barnbarn till en kvinna som såg Sverige förändras och förbättras. Hon såg det i sin egen vardag och i andras. Hon fick en förbättrad bostadsstandard, varmt och kallt vatten indraget och större yta. Hon såg skolgången förbättras för sin dotter och för sin dotterdotter. Hon såg barnbidrag, barnomsorg och äldreomsorg utvecklas i ett välfärdsland. Hon är en del av min drivkraft. Hon är en del av min oförtröttlighet och min önskan om ett Sverige som vi bygger på insikten om att vi blir starkare tillsammans - ett möjligheternas land. Jag hade turen att få ha min mormor kvar så länge att jag förstod att sätta mig ned och lyssna och höra vad hon hade att berätta. Jag tror att hon i dag skulle ha varit stolt över barnbarnet sitt här i riksdagens talarstol. Men jag är också fullständigt övertygad om att hon skulle ha spänt ögonen hårt i högersidan, så där som bara en kvinna från hennes generation kan - en kvinna som har haft ett långt liv och många erfarenheter. Hon skulle ha spänt ögonen i högersidan i den här kammaren. Hon skulle ha bett er att förklara er, och hon skulle inte ha varit nådig. Hon skulle ha bett er förklara hur ni passivt kan låta barns drömmar beskäras. Barnfattigdomen ökar i Sverige. År 2006 var den 8 procent och 2009 var den 12 procent. Om vi tittar på barn till ensamstående föräldrar var den 15 procent 2006 och 27 procent 2009. Ni sitter passivt vid sidan av och låter barnfattigdomen öka i Sverige. Hon skulle ha bett er förklara er och försvara er när det gäller hur ni kan straffa föräldrar med sjuka barn genom att försämra deras ekonomi och beskära deras trygghet. I dag vet inte föräldrar om de kommer att få några pengar när de är hemma och vårdar sina sjuka barn. Det är en direkt konsekvens av VAB-intyget. Hon skulle ha bett er förklara och försvara hur ni kan konstatera i era egna texter, era egna ord, att ensamföräldrar har det tuffast i Sverige i dag och ändå välja att inte göra någonting, att passivt åse ett Sverige där klyftorna ökar. Hon skulle definitivt ha bett er förklara och försvara hur ni kan försätta kvinnor i en situation där de inte kan försörja sig själva och sina barn utan blir totalt beroende av mannens välvilja. Det är vad som händer med det vårdnadsbidrag ni har infört. I år, fru talman, är det 100 000 människor som förlorar jobbet. Barnfattigdomen ökar och klyftorna vidgas. Vi har här i kammaren i dag debatterat hur hårt sjukförsäkringen slår mot enskilda människor. Bland de enskilda människorna finns föräldrar; kvinnor som har försörjningsansvar för sina barn. Ni har inte ens bemödat er om att ta reda på hur många dessa kvinnor är och hur många barnen är. Ni har valt en egen väg för Sverige och för Sveriges barn och familjer. Faktum är att ni hade pengarna och ni hade kunnat göra skillnad, men ni valde att använda 100 miljarder - en etta och elva nollor - våra gemensamma pengar till vår gemensamma välfärd för att lägga i privata fickor. 60 procent av skattesänkningarna har gått till de 10 procenten rikaste i landet. Fru talman! Min mormor, som jag ständigt har på min axel, en av mina ledstjärnor i det engagemang jag lägger in i politiken, hade krävt svar. Jag ska ge henne mitt svar på en socialdemokratisk politik och delvis rödgrön politik ledd av en socialdemokrat. Jag ska ge mitt svar till dem som är engagerade i ett Sverige som gör det enkelt att vara barn och ha familj, som gör det lätt att kombinera ett yrkesliv med ett familjeliv, som ger en trygghet hos barn genom att de vet att båda föräldrarna kan försörja sig själva och sina barn. Beskedet är att man kan lita på mig. Jag vet varifrån jag kommer, och jag vet vart jag ska. Vi ska tillbaka till ett välfärdsland, ett möjligheternas land, ett land med generell välfärd och kompensation till dem som behöver mer, ett land där vi betalar skatt efter förmåga och får tillbaka utifrån behov, ett land som har råd att satsa på jobben och därmed råd att satsa på familjer och barn. Vi socialdemokrater lägger fram ett antal konkreta förslag. Vi tänker höja taket i den tillfälliga föräldrapenningen och havandeskapspenningen. Vi tycker att det är viktigt att föräldrar ska känna trygghet i att kunna vara hemma med sina barn när de är sjuka. Vi är beredda att skapa en mer flexibel föräldraförsäkring. Vi tycker att man ska kunna ta ut föräldraförsäkringen ända fram till det att barnet är 16 år. Det handlar om att ge mer vardagstid för föräldrar och barn utan att man för den skull helt behöver lämna arbetsmarknaden. Vi skulle vilja höja underhållsstödet med 125 kronor per månad och barn som ett sätt att stödja de ensamföräldrar som har det tuffast i Sverige i dag. Vi är beredda att stimulera barnomsorg på kvällar, nätter och helger. Det är ett bra sätt att stödja jobben, att man faktiskt kan ta ett jobb och veta att barnet har det tryggt i barnomsorgen när man jobbar. Vi är också beredda att höja tilläggsbidraget till studenter med barn med 50 procent. Det skulle innebära 246 kronor i månaden för ett barn och 400 kronor i månaden för två barn. Tillsammans med de rödgröna är vi beredda att avskaffa VAB-intyget, avskaffa vårdnadsbidraget och införa en gemensam månad vid barnens födelse. Det skulle ge en möjlighet för båda föräldrarna att tidigt få tid med det lilla barnet. Jag är fullständigt övertygad om att om man tidigt tar ansvar för barnets dagliga omsorg lämnar man inte barnet, inte ens om kärleken tar slut mellan föräldrarna. Vi är beredda att tillsammans föra en politik som minskar barnfattigdomen. Ett Sverige, ett välfärdsland, ett möjligheternas land, ska inte ha några fattiga barn. Det är att beskära barns drömmar och framtid. Jag är mycket stolt och glad över att kunna lägga fram ett så kraftfullt alternativ till den borgerliga budgeten när det gäller den ekonomiska familjepolitiken. För mig handlar det om respekt, om alla människors lika värde. Min mormor sade till mig att jag har ett värde bara för att jag är jag. Hon sade att jag skulle sträcka på mig därför att ingen annan kommer att sträcka på sig åt mig. Hon hade en genuin känsla för rätt och plikt och för tilltro till varje individs inneboende kraft. Det är mitt uppdrag att föra fram den andan, ambitionen och inriktningen för Sverige. Sverige tjänar på rättvisa, och Sverige tjänar på en rödgrön s-ledd regering. Med det här skulle vi kunna få en modern, ambitiös familjepolitik som sätter barn och familjer i centrum och som också ger fler och nya chanser. Jag står naturligtvis bakom alla våra s-reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 42 under punkt 39. (Applåder)

Kalle Larsson (V)

Anf. 136 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Om jag säger talet 1 066 vill jag att några i alliansen ska reagera. Någon tänker kanske på det min pappa tänkte på, nämligen slaget vid Hastings, 1066. Det var det han svarade på alla frågor om årtal, jämt, oberoende av vad det gällde. När dog Karl XII? År 1066 - slaget vid Hastings. Nej, det var 1718 vid Fredrikstens fästning. Jag är väl medveten om det, men han brukade lite på skoj, lite på allvar, svara så på varje fråga om årtal som ställdes. Men den siffran antyder också något annat. Det är nämligen så många kronor i inkomstskillnad som den här regeringen har åstadkommit mellan män och kvinnor. På de tre år som den här regeringen har fått råda har inkomstklyftan mellan män och kvinnor vuxit med 1 066 kronor per månad. Det är följden av en medveten politik. Den handlar om att man har förändrat arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen, som har att göra med det förändrade skattesystemet. Jag tänker inte ta tid i den här debatten att diskutera alla dessa frågor. Det gör vi i de debatter där de frågorna hör hemma, men en av dem hör hemma här, nämligen föräldraförsäkringen. Den här regeringen har försämrat föräldraförsäkringen, som har inneburit ökade skillnader i inkomst mellan män och kvinnor. Vi vet att man har sänkt både ersättningsnivån och högsta beloppet man kan få ut i föräldraförsäkringen. Det är dåligt för den som inte får lika mycket pengar som tidigare. Men det är också ur ett jämställdhetsperspektiv, ett feministiskt perspektiv, ett problem. Vi vet att det i dag finns kvinnor - förstås - som tar ut 100 procent av havandeskapspenningen. Det är inget konstigt. Det är rätt naturligt att det är så. Men de tar också ut 79 procent av föräldrapenningen och 64 procent av VAB-dagarna. Om de ersättningarna sänks innebär det förstås att klyftan mellan män och kvinnor ökar. Inkomstskillnaderna blir större mellan män och kvinnor. Den förra debatten kom av någon märklig anledning att handla om skatter fastän de var inte en del av det betänkandet. Det kanske inte har så stor betydelse för alliansen. Skillnaderna är inte så viktiga. Får allihop det lite bättre är det ganska lugnt. Då ska man inte klaga på att inkomst- och maktskillnaderna växer. Men vi har en annan syn. Klyftan i sig är ett problem, därför att möjligheterna till egen försörjning är en av de två grundpelare som kvinnors möjlighet till ett värdigt liv består av. Därför är de försämringar av föräldraförsäkringen som regeringen har genomfört ett stort problem ur jämställdhetssynpunkt. Det är mycket möjligt, fru talman, att man egentligen inte har uppfattningen att det är viktigt att främja jämställdhet mellan könen inom ramen för den politik vi nu diskuterar. Vi har föreslagit att man skulle ändra målet för det här politikområdet och i stället uttrycka det så här: Skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn ska minska, och jämställdhet mellan könen ska uppmuntras inom ramen för den generella politiken. Tillsammans med Miljöpartiet har vi lämnat in den reservationen. Varför då? Jo, därför att det är en viktig sak att göra skillnad mellan familjer med och utan barn. Det är också viktigt med jämställdhet mellan könen, och det måste man sträva efter på samhällets alla områden. Gör man inte det, om man avstår från att använda politiska verktyg för att utjämna skillnaderna i inkomster och därmed i makt mellan män och kvinnor, då kommer de i stället att öka till följd av en medveten politik. Låt oss ta föräldraförsäkringen som ett av de tydligaste exemplen. Föräldraförsäkringen är en stor förmån som många människor i det här landet har kämpat för att åstadkomma, som generationer före oss har kämpat för att få. Den ger en möjlighet att skapa en nära relation mellan barn och föräldrar. Men den är i dag en försäkring som tas ut ojämnt av män och kvinnor. Man kan tycka att det inte är något problem. Man kan till och med tycka att det är naturligt. Jag är medveten om att de tankegångarna finns i ett och annat parti inom alliansen. Det är klart att kvinnor på något vis genetiskt är mer lämpade att ta hand om barn. Men har man inte den uppfattningen, och jag har inte den uppfattningen, tycker man i stället att det är ett problem att vi ett ojämnt uttag av föräldraförsäkringen. Då vill man göra något åt det, och då kan man välja några olika vägar. Man kan steg för steg öka antalet pappamånader, som om resten då naturligt nog är mammamånader. Det är det vi hittills har hållit på med. Man kan företräda en tredelning av föräldraförsäkringen. Det låter på något vis naturligt matematiskt sett: en tredjedel till mamman, en tredjedel till pappan och en tredjedel som man får bestämma själv över, i praktiken förstås en tredjedel som också den går till mamman, i vart fall i 99,9 procent av fallen. Det man måste fråga sig med ett sådant förslag är varför två tredjedelar av tiden i praktiken ska vara den ena förälderns. Det blir ett problem på minst två olika sätt, ett är när det gäller fördelningen av hemarbetet, för vi vet att det är i barnets tidiga ålder som man först och främst etablerar relation men då man också tar åt sig och gör många av de arbetsuppgifter som hör hemmet till. Ojämlikhet uppstår väldigt ofta, också i tidigare ganska jämställda förhållanden, när man får det första barnet. Det blir också ett problem på arbetsmarknaden, därför att om man vet att kvinnor i större utsträckning kommer att vara hemma med barn är det inte lika lätt för dem att hitta karriärvägarna och inte lika lätt att få lönehöjningarna. De är ju inte sällan baserade på hur många år man har arbetat. Det finns alltför många exempel på att man fortfarande från arbetsgivarens sida låter frågan om huruvida en kvinna ska föda barn eller inte vara en del av urvalsprocessen för ett arbete, även om det är olagligt, och också en urvalsprocess när det gäller fortbildning, vidareutbildning och karriärvägar. Därför har vi budgeterat, klart och tydligt, för en individualiserad, jämställd föräldraförsäkring. Det är en av de frågor som vi kommer att lyfta fram under den kommande valrörelsen. Vi är väl medvetna om att inte alla håller med oss. I opinionsundersökningar visar det sig att många inte håller med oss. Men det var också många som trodde att jorden var platt en gång tiden. Det visade sig att den inte var det. Och vi har en viss tilltro till våra egna argument för att övertyga människor om att det nog faktiskt är en bra idé, inte minst ur jämställdhetssynpunkt men också för barnens bästa, att ha en individualiserad, jämställd föräldraförsäkring. Det ställer frågan vilka andra försäkringar man ska kunna överföra till sin partner eller någon annan person. Knappast sjukförsäkringen, eller hur? Fru talman! Vi har gemensamt, de rödgröna partierna, flera förslag i dagens betänkande. Det är värt att notera att vi gemensamt tar initiativ mot barnfattigdom och för att föräldrapenningförmåner ska kunna tas ut samtidigt, och vi avvisar gemensamt vårdnadsbidraget, det där bidraget som Gud glömde, höll jag på att säga, som man inte skulle leva på. Det som den här regeringen gick till val på påstod man ju var arbetslinjen. Alla ska arbeta - även de som inte kan, har vi kunnat konstatera under dagens debatter i övrigt - utom de som ska ha vårdnadsbidrag. Vi vet redan nu att kvinnor med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland dem som tar ut vårdnadsbidrag. Vad drar alliansen för konsekvenser av det? Vad drar man för konsekvenser av att man har infört ett system som håller kvinnor hemma, kvinnor som skulle ha stora fördelar av att komma ut i arbetslivet och få ta del av de sociala relationer som det innebär och den ekonomiska frigörelse som det skulle kunna vara att få en egen försörjning? Vi har också ett gemensamt förslag om att avvisa den överbyråkratiserade modellen med VAB-intyg som är väldigt svårbegriplig. I vart fall är den svårbegriplig om man inte har utgångspunkten att folk försöker fuska lite till mans. Det är väl det som är grunden, skulle jag tro, till att det här förslaget har genomförts. Här sitter en regering som lite i allmänhet tycker att människor är bedragare och skojare som försöker fuska med lite av varje. Därför inför man ett system med VAB-intyg som är svårhanterligt och ganska orimligt överbyråkratiserat. Det grundläggande skälet är inte att man har bevisat eller belagt särskilt mycket fusk, utan det är tron att människor fuskar. Det har snarare varit omvänt. Det har visat sig vara mycket sällsynt att människor över huvud taget fuskar med välfärdssystemen - sjukförsäkring, pension, a-kassa och så vidare - och definitivt också med de intyg som man nu har bett om, nämligen VAB-intygen. Fru talman! Jag gör som tidigare talare och yrkar bifall till reservation 42, och jag står bakom alla våra reservationer i betänkandet. Jag tror att vi ska vara medvetna om en sak: Vill vi ha en politik som inte ökar klyftorna mellan män och kvinnor och som inte skapar en ökad barnfattigdom som den vi ser i dag, då är det inte bara dags att byta regering, då måste vi faktiskt också byta politik.

Anf. 137 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Det börjar kännas vant att kliva upp här i talarstolen. Det blir nu den fjärde debatten på raken. Nu har vi kommit fram till att diskutera utgiftsområde 12, Ekonomisk trygghet för familjer och barn. Jag vill börja med att ta upp att regeringen systematiskt har försämrat och försvagat skyddet i trygghetssystemen. En orsak till regeringens hårdare regler är att de vill motverka, som de påstår, ett utbrett fusk. Det finns dock ingen konsekvent politik i det här avseendet från regeringens sida. Fusk med trygghetssystemen ska motverkas med varje till buds stående medel. Fusk med skatter ser de mellan fingrarna med. Nyligen diskuterades fusket i taxibranschen, och de seriösa åkarna krävde hårdare kontroller. Den ansvarige ministern meddelade i det fallet att den fria företagsamheten var viktigare än att komma åt fusket. Regelförenklingar i företag är prioriterat, men regelförenklingar för småbarnsföräldrar är det inte tal om. För småbarnsföräldrar har regeringen infört VAB-intyget. Förut fyllde föräldrarna i och skickade in en blankett för att få ersättning för vård av sjukt barn. Nu ska personalen på förskolan skriva på ett papper att barnet inte varit där. På det viset ska fusket minska. Drygt 200 000 så kallade VAB-dagar i månaden handläggs av Försäkringskassan. Det är en rejält ökad arbetsbelastning att kontrollera dessa blanketter på en myndighet som redan är hårt pressad. Lägg därtill det extra jobbet för förskolepersonalen och föräldrarna. Det är rimligt att kräva av en regering att man har ett vettigt beslutsunderlag för sådana beslut om ökad byråkrati för myndigheter och enskilda. Det har inte lett till någon större förändring, och VAB-intygen har inte lett till ett minskat fusk. De allra flesta människor försöker göra rätt för sig. Det är till och med så att fler och fler inte fyller i intygen och därmed inte tar ut den ersättning de har rätt till eftersom de tycker att det är för krångligt. Nåväl, det var VAB-intygen. Jag övergår nu till att diskutera hur många småbarnsföräldrar har det. Man upplever en enorm stress över att inte i den utsträckning man vill kunna vara tillsammans med sina barn under de viktiga småbarnsåren. Det finns en möjlighet till deltidsarbete när barnen är små. Vi vill förbättra den möjligheten och se till att kvinnor och män kan ha en fot på arbetsmarknaden samtidigt som de får större möjlighet att vara tillsammans med sina barn. För att skapa möjlighet för fler att gå ned i arbetstid föreslår Miljöpartiet en ny del i föräldraförsäkringen. Vi kallar den barntid. Reformen ger fler människor möjlighet att minska sin arbetstid utan att förlora kontakten med arbetsmarknaden. Förslaget ger också alla de kvinnor som redan i dag arbetar deltid en ekonomisk ersättning. Det kommer att synas i plånboken såväl i dag som i den framtida pensionen. Barntid blir en del av föräldraförsäkringen men med ett eget regelverk. Till skillnad från vårdnadsbidraget beskattas bidraget och är pensionsgrundande. Vi vill göra uttaget så flexibelt som möjligt så att det går att fördela barntidsuttaget under hela den tid man har rätt att gå ned i arbetstid, alltså fram till barnet fyller åtta år. Ersättningen blir individuell och kopplad till barnet. Varje förälder får rätt till två år barntid för varje barn. Barntid kan inte överlåtas till den andra föräldern. Genom att det till skillnad från föräldraförsäkringen är en helt individuell ersättning ökar förutsättningarna för ett jämställt uttag. Ensamstående föräldrar är en grupp som har fått det mycket tufft. Vi hörde tidigare Kalle Larsson och Matilda Ernkrans tala om barnfattigdom. Det är ett faktum att många barn har det tufft i dag på grund av att deras föräldrar har blivit arbetslösa eller varit sjuka under en längre tid. Det är tyvärr en verklighet för många barn. De ensamstående föräldrarna har ofta en ekonomisk situation som är svårare än andras. Det gäller särskilt för dem som arbetar i yrken där löneläget är lägre, vilket gäller många kvinnor. För att förbättra deras situation vill Miljöpartiet höja det särskilda bidraget, som utgör en del av bostadsbidraget, med 300 kronor i månaden. Höjningen av det särskilda bidraget är ett träffsäkert sätt att förbättra situationen för alla föräldrar med låga inkomster men omfattar i praktiken särskilt de ensamstående med låga inkomster. Vi vill också göra ett pilotprojekt där ensamstående ges rätt till hemstöd. Vi vill testa det i tre kommuner. En ensamförälder skulle vid sjukdom kunna få en tjänst motsvarande hemtjänsten för äldre. Vi tänker oss ett system med låg avgift och maxtaxa ifall föräldern eller barnet skulle vara sjukt och behöva hjälp länge. Vi har avsatt pengar till det i vårt förslag till budget, för att vi ser att det skulle kunna vara en möjlighet att hjälpa ensamstående föräldrar. En annan viktig del som vi tar upp i vårt budgetalternativ är föräldraförsäkring för studenter. Studerande på högskola som får barn och inte har en tidigare upparbetad så kallad sjukpenninggrundande inkomst eller har förlorat den genom att inte ta studiemedel varje vecka, alltså lån via CSN, hamnar i dag på grundnivån i föräldraförsäkringen. Det innebär ett uttag på maximalt drygt 4 000 i månaden efter skatt. Med tanke på att etableringsåldern på arbetsmarknaden har höjts, särskilt för högskolestuderande, dröjer det för många tills de är 30 år eller äldre innan de kan få ut en föräldrapenning värd namnet. Miljöpartiet föreslår att de studerande på högskolan ska ha möjlighet att få ut en föräldrapenning baserad på en studie-SGI utifrån studiemedlet. Alla som studerar på högskolan eller motsvarande och har gjort minst ett år på heltid och klarat av minst 75 procent skulle ha möjlighet utifrån studierna att få en SGI som är 140 procent av studiemedlet. Det skulle ge en föräldrapenning på ca 7 700 kronor före skatt per månad i stället för dagens dryga 5 000. Med vårt förslag om jobbskatteavdrag för föräldrapenning blir ersättningen ca 7 200 efter skatt. Om den studerande dessutom jobbat extra under lov blir ersättningen högre. Sammanfattningsvis vill Miljöpartiet införa barntid som en ny reform i föräldraförsäkringen. Vi vill underlätta för ensamstående föräldrar att göra det möjligt att överlåta delar av föräldrapenningen. Vi vill höja bostadsbidraget och införa ett pilotprojekt med syfte att utveckla former för stöd till ensamstående föräldrar. Vi ökar också studenters ekonomiska möjlighet att vara hemma med barn. Vi vill även skrota VAB-intygen och göra en regelförändring för småbarnsföräldrar. Självklart står jag bakom samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till enbart reservation 42 om att avskaffa VAB-intygen. Där är vi rödgröna helt eniga, och det är en av de åtgärder som vi snabbt kan vidta när vi får möjlighet nästa höst.

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 138 Lars-Arne Staxäng (M)

Herr talman! Den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till att förbättra förutsättningarna för en god ekonomisk levnadsstandard för barnfamiljerna. Inom vårt utgiftsområde 12, Ekonomisk trygghet för familjer och barn, är de finansiella skillnaderna i budgeten för 2010 små - även om det låter som något annat när man här hör oppositionen framföra sin åsikt. Däremot finns det, som vi har märkt, stora ideologiska skillnader som jag återkommer till. Området innehåller som bekant allmänna barnbidrag, föräldraförsäkring, underhållsstöd, bidrag till internationella adoptioner, barnpensioner, efterlevandestöd för barn, vårdbidrag för funktionshindrade barn, pensionsrätt för barnår och bostadsbidrag. Alliansens budget för detta område är på nästan 70 miljarder kronor. Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att ha ett tydligt barnperspektiv när man formar politiken så att föräldrar oavsett livssituation kan ge en materiell och en social bas för sina barn. Detta kan synas vara en självklarhet för alla när vi i Sverige har skrivit på FN-deklarationer om barns rättigheter och när vi alla här säger att vi jobbar för barnets bästa. Men frågan är: Är det så i praktiken? Nej, jag menar att det är långt kvar till en situation där barnets bästa alltid går först. Än i dag finns det partier som vet och kan bättre än alla Sveriges barnfamiljer, hur de än ser ut och i vilka konstellationer de än lever. Vänsterkartellens partier vill bestämma - man är inte överens, men man vill bestämma - hur lång föräldraledigheten ska vara och hur den ska fördelas mellan föräldrarna och vårdnadshavarna. På många stämmor och kongresser hos de politiska parterna nu för tiden kommer det upp förslag och motioner om att begränsa valfriheten för vanliga föräldrar, och förslag om hur de ska göra för att få ihop det många gånger omöjliga pusslet att tillgodose barnets och arbetsgivarnas behov av närvaro och ett aktivt deltagande i yrkeslivet samtidigt som man ska vara en god förälder. Tror ni att det blir så mycket lättare när vänsterkartellen i form av Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet nu ska begränsa människors valfrihet att fördela föräldraledigheten mellan sig? Vem tror ni kommer att hamna i kläm när det inte går att lösa det som ni i ert regelsystem bestämt? Vet ni fortfarande inte att mer än 87 procent av föräldrarna själva vill bestämma hur man ska fördela sin föräldraledighet? Är det ingen klocka som ringer någonstans? Herr talman! Det finns också saker som Socialdemokraterna och de övriga rödgröna inte vill prata lika mycket om. Det är bland annat att det finns forskning på att det är mycket viktigt att små barn måste anknyta till sina föräldrar eller till sina närmaste människor de första åren för att bli trygga människor för resten av sitt liv. Några barn har mer behov än andra, och det kan ta flera år med en eller ett par personer för att kontakten ska bli bra. När denna anknytning inte har fungerat tillfredsställande har barnet ofta långt upp i vuxen ålder svårt att känna tillit och bekräftelse. Kanske kommer personen alltid att behålla en osäkerhet som ett dåligt självförtroende och ett sökande av bekräftelse innebär. Många barn och ungdomar mår inte bra i dag. Den psykiska utsattheten har ökat väsentligt. Detta gäller inte minst bland flickor och unga kvinnor. Det är i dag inte ovanligt att svälta sig, känna sig utanför, ensam och mobbad. Det finns också många som har destruktiva tankar om sig själva. Det är allvarligt för samhället. Det är allvarligt för föräldrarna, men det är framför allt allvarligt för barnen och ungdomarna. Det är bland annat dessa sakskäl som ligger bakom de familjereformer som alliansen hittills har genomfört under mandatperioden. Alla förslag som alliansen har lagt fram utgår från att det är den enskilda föräldern eller familjen som ska och får välja vad som är bäst för de inblandade, inte minst för barnen. Det är stora skillnader. Alla som har eller har haft små barn vet vilka olika förutsättningar som kan finnas mellan barns behov av stöd och relation med sina föräldrar både i tid och i rum. Det ena barnet är moget efter ett år och behöver stimulans av andra barn och pedagoger. Ett annat barn behöver kanske en tät relation och anknyta med sina föräldrar i flera år för att bli en hel och trygg människa. Det är därför jag med glädje konstaterar att vi redan har infört flera reformer som ger en större valfrihet för Sveriges föräldrar. Herr talman! Jag tänker framför allt på det senaste tillskottet av lagar som underlättar för alla ensamstående föräldrar. Det handlar om att från den 1 januari kan någon i en ensamstående förälders nätverk få ta ut en särskild föräldrapenning. Det kan vara en bekant, släkting eller granne, förutom den andre vårdnadshavaren om det finns någon. Detta är en efterlängtad reform som många har pratat om i många år men som nu är genomförd av alliansregeringen. Herr talman! I debatten kommer det ibland fram att vänsterkartellen framför att nyfattigdomen ökat, så också i dag, och att det är fler barnfamiljer nu än tidigare som har ramlat in i en fattigdomsfälla och fått det svårare att få sin ekonomi att gå ihop. Självklart är det så att om världen har gått in i den största lågkonjunkturen i mannaminne får det konsekvenser på alla områden, inte minst på detta. Men sanningen är att andelen barn i utsatta familjer har minskat sedan mätningarna påbörjades. Andelen barn i familjer med hög inkomststandard har ökat och andelen barn i familjer med låg inkomststandard har minskat sedan 1993. Detta framkom när jag lät riksdagens utredningstjänst gå igenom siffror från 1990-talets början och framåt. År 1996, under Perssons tid, var det 35 procent. Matilda Ernkrans talade tidigare så fint om sin mormor. Jag undrar vad den mormodern hade sagt om att vi faktiskt fick ned det till 13 procent 2007. Hon hade nog frågat hur det kom sig och varför siffran var så hög under 90-talet. Riksdagens utredningstjänst har gått igenom detta. Det finns också en prognos över 2008 och 2009. Självklart är det en ökning på slutet. Även om man räknar in den ökningen är situationen betydligt bättre i dag än den var under 1990-talet. Låt oss titta på tiden efter 2006. Det är fortfarande fler som arbetar nu än före valet, trots den djupa lågkonjunkturen. Detta är viktigt att poängtera. Alliansen har haft en politik med tydligt jobbfokus som har gjort att vanliga människor dels har fått ett jobb, dels har fått betydligt mer i plånboken. Efter nyår nästa år får de flesta människor mellan 1 500 och 2 000 kronor mer i månaden. Detta har gjort att många människor kan leva på sin egen lön och inte vara bidragsberoende. Det gäller inte minst ensamstående. Skulle vänsterkartellen komma tillbaka nästa år vrids klockan tillbaka med fler människor som kommer att stå utanför arbetsmarknaden, med större fattigdom som följd. Detta gäller i högsta grad för våra barnfamiljer. Herr talman! Alliansen har med många förslag för en gemensam familjepolitik gett Sveriges familjer en valfrihet att hitta den bästa omsorgen för just sin situation. Hur ser det då ut på den rödgröna sidan? Är man överens i alla familjefrågor? Nej, det kan man definitivt inte säga. Man är överens så länge man pratar om att få bort alliansregeringen. Det har vi hört i dag. Men sedan är enigheten liten. Det är något bättre i år än förra året inom socialförsäkringsområdet då man bara var överens i 5 reservationer av 59. Nu är man åtminstone överens i 8 av 49. När det gäller familjepolitiken är man överens i 4 av 20 reservationer. Jag vill också kommentera att det har inkommit många motioner om familjeavsnittet. Många är rena kända partimotioner som bort med valfriheten i föräldraförsäkringen, eller bort med vårdnadsbidraget och så vidare. Men det finns också motioner från alla partier som behandlar barnfamiljernas möjligheter och svårigheter. En motion behandlar barnbidragets genusneutralitet som det så fint heter. I dag är det ju så att om föräldrarna inte kan komma överens om fördelningen av barnbidraget går det till mamman oavsett ekonomisk situation. Denna frågeställning och flera andra kommer att beaktas i de utredningar som regeringen nu startat, och som kommer att bli färdig senast till december nästa år. Jag vill därför invänta utredningarna innan vi sätter ned foten i denna fråga, även om det ligger en hel del i de motionerna. Utgångspunkten bör hela tiden vara det som är bäst för barnet. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till riksdagsbeslut under utgiftsområde 12, och jag yrkar avslag på de motioner och reservationer som har inkommit under detta område. Jag vill avsluta med att vara tydlig. Alliansregeringen kommer att fortsätta sitt arbete att steg för steg förbättra familjepolitiken så att den gynnar barnfamiljerna. Det är en viktig signal inför nästa år, eftersom den valfrihet som barnfamiljerna har fått av regeringen kan ändras totalt om vänsterkartellen skulle komma tillbaka efter valet. Det skulle verkligen vara ett nederlag för barnens situation här i Sverige.

Anf. 139 Matilda Ernkrans (S)

Herr talman! Lars-Arne Staxäng är mycket nöjd med sakernas tillstånd, och jag är inte förvånad. Jag kan konstatera att våra åsikter om detta går isär. Men Lars-Arne Staxäng är nöjd med att 60 procent av skattesänkningarna har gått till de 10 procent som är rikast. Han är nöjd med att barnfattigdomen har ökat från 8 procent till 12 procent 2009 och att fattigdomen bland barn till ensamstående har ökat från 15 procent 2006 till 27 procent 2009. Han är nöjd med att 100 000 människor har förlorat jobbet det senaste året, och han är nöjd med det arbete som alliansen har gjort när det gäller ekonomisk familjepolitik. Sedan är han naturligtvis missnöjd med att vi i den rödgröna oppositionen berättar om vad vi anser vara felaktigt och hur vi har tänkt oss att ta oss an framtiden. Han är i sin fulla rätt att vara missnöjd med det. Det som jag tycker skulle ha varit lite intressant, och som jag hade förväntat mig av detta anförande från den moderata talespersonen när det gäller ekonomisk familjepolitik, var att få höra någonting om framtiden. Också de fyra borgerliga partierna i någon form av allians ska väl gå till val 2010, och ni har väl också ett ansvar att berätta hur ni har tänkt er att driva politiken vidare framåt i tiden? Vi fick inga som helst besked, och det tror jag faktiskt att Sveriges familjer och barn är lite intresserade av. Lars-Arne Staxäng, du är välkommen att använda din replik nu.

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 140 Lars-Arne Staxäng (M)

Herr talman! Vi är mycket nöjda med att vi har lagt fram ett valfrihetsprogram. Det blir på ett sätt som ett smörgåsbord för Sveriges föräldrar. Bland alla möjligheter som vi har skapat får de försöka hitta just det som passar deras familj. Jag tror att det är oerhört viktigt, i stället för att man talar om för familjerna hur de ska lägga upp detta. Det kanske inte fungerar för dem, och då kan de i värsta fall inte utnyttja föräldraförsäkringen. Vem är det som blir drabbad? Jo, det blir det enskilda barnet som kanske inte får vara med sin far eller mor eller någon annan som är vårdnadshavare. Detta är jätteviktigt. Matilda Ernkrans sade att alla skattesänkningar som har genomförts till stor del har gått till de rikaste. Så är det icke. Jag vill med en gång säga att det inte är så. Två tredjedelar av dessa skattesänkningar har gått just till låg- och medelinkomsttagare. Aldrig tidigare har låg- och medelinkomsttagare fått sådana skattesänkningar. Det är just därför som inte minst ensamstående föräldrar men även barnfamiljer i övrigt har fått bättre standard från 2006 och framåt, trots att lågkonjunkturen har kommit på slutet. Ni säger många gånger att det är stor skillnad och att ni ska tillföra pengar exempelvis till föräldrastöd. Men det handlar om bara 100 miljoner av en försäkring som är värd 32 miljarder. Det är felräkningspengar. Ni försöker göra detta till en fråga som ni inte ger pengar till. När det gäller framtiden sitter vi tillsammans med de andra borgerliga partierna i en grupp, och vi kommer att lägga fram detta under våren. Men ni är överens bara i 4 av 20 reservationer. Har ni något gemensamt program, Matilda Ernkrans?

Anf. 141 Matilda Ernkrans (S)

Herr talman! De sista fyra sekunderna av ditt anförande, Lars-Arne Staxäng, ägnade du åt att försöka svara på min fråga som handlade om vad ni har tänkt er för framtiden. Svaret var att ni inte riktigt vet. Ni sitter och klurar och funderar på det lite grann. Sedan har du mage att kritisera det rödgröna alternativet för att vi inte ger tillräckligt tydliga besked. Vi ger besked om att vi är överens om att föräldraförsäkringen ska tas ut mer jämställt för att vi tycker att varje barn har rätt till tid med båda sina föräldrar. Vi vet att de allra flesta människor vill leva jämställt och vill ha mer jämställdhet i det här samhället. Vi är överens om att vi ska införa en gemensam månad vid barns födelse för att båda föräldrarna ska få tid med de små barnen. Vi är överens om att vi ska ta bort vårdnadsbidraget och VAB-intygen. VAB-intygen vill vi ta bort för att det är ett överbyråkratiskt och krångligt sätt som bara försvårar för föräldrar och barn i dag i vårt Sverige och som dessutom inte ger någon trygghet. Föräldrar vet i dag inte om de faktiskt får pengar om de är hemma och vårdar sina sjuka barn. Det är oanständigt. Vi ska också ta bort vårdnadsbidraget för att vi nu kan se att det får just de effekter som vi befarade, nämligen att kvinnor som redan tidigare stod långt från arbetsmarknaden nu står ännu längre från arbetsmarknaden och är helt hänvisade till att vara beroende av mannens välvilja och kan inte lita på att de kan försörja sig själv och sina barn. Det är inte valfrihet, och det är inte anständigt för ett välfärdsland. Jag känner mig oerhört trygg med att vi faktiskt redan nu kan ge alla dessa besked till Sveriges familjer och barn. Den borgerliga alliansen sitter och klurar och jobbar på detta. Och ni ska vara någon sorts regeringsföreträdare som människor ska känna tilltro till. Jag tror att ni har ett uppenbart problem där.

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 142 Lars-Arne Staxäng (M)

Herr talman! Vi har vid flera tillfällen haft diskussioner om enbart VAB-intygen. Jag förstår egentligen inte varför det har blivit så känsligt att man ska behöva lämna ett intyg. Vi lämnar intyg i en massa andra sammanhang, även privat. Men detta är ett halvoffentligt intyg. Vi lämnar intyg när det gäller reseersättningar vid sjukvård. Vi gör det när det gäller bostadsbidrag. Ska ni ta bort även den typen av intyg? Vi gör det även om skattemyndigheterna vill ha intyg när det gäller skatteavdrag. Detta ser vi som helt naturligt. Men just när det gäller VAB-intygen är det så känsligt. Departementet har faktiskt tittat lite grann på hur byråkratiskt detta har blivit. Visst finns det föräldrar som tycker att detta är jobbigt. Men de allra flesta förskolor har tyckt att detta är naturligt i det system som de har. Det är faktiskt lättare i vissa avsnitt än med den kontroll som de tidigare hade av barnen. Vi har hört detta om fattigdomen från flera talare. Ni kan få ta del av den utredning som riksdagens utredningstjänst har gjort om barnfattigdomen. Den har minskat kraftigt totalt sett sedan 90-talet. Jag kan redogöra för sammanfattningen. Man kan då se att andelen barn i ekonomiskt utsatta familjer har minskat kraftigt sedan mätningarna påbörjades på 90-talet. Andelen barn i familjer med hög inkomststandard har ökat. Och andelen barn med familjer med låg inkomststandard har minskat sedan 1993. Ändå har ni mage och gå ut och tala om att fattigdomen helt plötsligt har ökat enormt mycket. Man måste väl se på detta under en längre tid än ni gör? Jag vet att ni är mot valfriheten inom till exempel vårdnadsbidraget. Till och med 70-80 procent av LO-familjerna tycker att det är en jättebra reform, och den ger en valfrihet för Sveriges föräldrar som vi i alliansregeringen vill ha.

Anf. 143 Solveig Zander (C)

Herr talman! Detta handlar om familjepolitik. För mig och Centerpartiet är det viktigt att öka familjernas makt över sin livssituation. Vi vill göra det enklare för människor, för familjer, att kombinera familjeliv och arbetsliv. Vi ger familjerna ett ökat självbestämmande, något som är oerhört viktigt, och förbättrar på det sättet barnens utsikter att få en bra barndom. Genom föräldraförsäkringen får föräldrarna mer tid med barnen när barnen är som minst och som mest behöver det. Det gör att barnen får en tryggare start i livet, alltså under sin första levnadstid. Det är mycket viktigt att vi fortsätter att underlätta för föräldrarna när det gäller att dela på föräldraledigheten. Det gynnar hela familjen eftersom det medger möjligheter till en stärkt relation med båda föräldrarna. För de föräldrar som delar på föräldraledigheten betyder det att båda föräldrarna har möjlighet att stärka sin ställning och att få en förankring på arbetsmarknaden samt att fortare återgå till arbetet. Jag vill med emfas säga att en kvoterad föräldraledighet, en tredelad föräldraledighet av det slag som Socialdemokraterna föreslår vill föräldrarna inte ha. Undersökning efter undersökning visar att föräldrarna själva vill bestämma över hur föräldraledigheten ska tas ut. Men det vill Socialdemokraterna inte lyssna till, för de vill bestämma över hur föräldraledigheten ska tas ut. Redan i dag har vi en kvoterad del. Det betyder att många dagar bränns inne - dagar som barnen inte får del av. Detta är väl ändå inte meningen med föräldraledigheten. Jag tycker att Kalle Larsson tydligt gjorde klart för sina kamrater i Socialdemokraterna att man inte vill ha kvoterad föräldraledighet. För det ska Kalle Larsson ha all heder. Jag vill leva i ett samhälle som bidrar till att barn och ungdomar känner sig trygga. Ett tryggt och barnvänligt samhälle är ett samhälle där barnen mår bra. Vi vet att barn och speciellt tonåringar i dag inte mår speciellt bra. Det betyder att de måste få en ökad trygghet och stärkta sociala band till sina föräldrar. Det får de om föräldrarollen stärks. Därför är det viktigt att barnperspektivet, att man utgår från barnens horisont, genomsyrar hela den här processen och att samhällets insatser stärker föräldrarnas möjligheter och ger dem goda förutsättningar att vara bra föräldrar. En bra familjepolitik utgår, som sagt, från familjens behov och från att man själv ska få bestämma vilken omsorg man ska forma och ge sina barn. Det gäller att inse att familjepolitiken måste vara både kreativ och självständig så att föräldrarna, oavsett familjesammansättning, har möjligheter att forma sin familjesituation. Som vi här hört lever många barn i dag med ensamstående mammor eller pappor. I vissa fall har den ena föräldern vårdnaden. I andra fall kan det vara delad vårdnad. Oavsett familjesituation är barnet beroende av båda föräldrarna. Att en nära relation skapas till båda föräldrarna är oerhört viktigt. Jag vill i det här sammanhanget framhålla att det är angeläget att också papporna får vara med, att de inte missgynnas. Vi vet ju att det vid vårdnadstvister oftast är mamman som ensam får vårdnaden. Att det förändras är någonting som jag och Centern i allra högsta grad vill fästa uppmärksamheten på. I det här sammanhanget vill jag också tydliggöra att vi i Centern är väldigt mycket för detta med delat barnbidrag som utgångspunkt. Men vi avvaktar den utredning som Lars-Arne Staxäng sade kommer i slutet av nästa år. Då är det möjligt för oss som ett fortsatt regeringsdugligt parti och för oss i alliansen att i ett nytt betänkande föra fram frågan om delat barnbidrag. Vi i Centerpartiet är mycket stolta över att vi nu genomfört barnomsorgspengen och över att vi har reformerat familjepolitiken, infört vårdnadsbidraget och gjort satsningar på det pedagogiska inslaget i förskolan. Vi är också glada över jämställdhetsbonusen. Det här är ett paket med fyra olika delar som är en viktig möjlighet för föräldrarna att på bästa sätt anpassa sig till sin vardag. När vårdnadsbidraget genomfördes sade man från det socialdemokratiska partiet - om jag inte helt minns fel var det även i det avseendet Matilda Ernkrans som var den främsta talespersonen - att detta skulle ruinera den kommunala barnomsorgen eftersom alla föräldrar tydligen skulle ta ut vårdnadsbidraget. Det skulle betyda att man inte kunde ha kvar den kommunala barnomsorgen. Av detta blev intet! Men föräldrarna har fått möjligheten att välja. Föräldrarollen är ett mycket stort ansvar och ett ansvar som i allra högsta grad har betydelse för samhället och för samhällets utveckling. En bra familjepolitik bidrar till att vi får valfrihet och till flexibilitet och rättvisa. För att göra det här möjligt krävs det en politisk vilja att anpassa samhället utifrån barnens och familjens behov. Centern har den viljan. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 144 Emma Carlsson Löfdahl (Fp)

Herr talman! Jag tycker att dagens föräldrar är fantastiska. De lyckas rodda familjen utifrån alla måsten och alla krav som ställs både från samhället och från föräldrarna själva - detta samtidigt som de sköter sina jobb, är engagerade i olika föreningar och ofta uppfostrar sina barn med kärlek och omsorg. De flesta föräldrar lyckas få ihop denna ekvation även om den ibland kan kännas som helt omöjlig. Men för att klara detta och för att barnen ska tas hand om hand på ett bra sätt krävs det ansvarstagande föräldrar och ett samhälle som ger familjerna och därmed barnen ekonomisk trygghet. Vi har en av de bästa föräldraförsäkringarna i världen, och den tycker jag att vi ska måna om. Min önskan är att vi skulle kunna dela föräldraförsäkringen mer jämlikt mellan föräldrarna. Det är jag väl inte ensam om att tycka, men hur vi når det målet har vi olika åsikter om. Jag tror inte på tvång, och jag tror inte på att vi politiker ska sätta oss vid familjernas köksbord och vara med och bestämma hur föräldraledigheten ska se ut. Ja, ledighet och ledighet - vi som har varit föräldralediga vet att man inte är så ledig. Alla familjer är olika, och alla har olika förutsättningar. Därför anser jag att det är viktigt att varje familj själv får besluta hur man ska dela upp denna ledighet. Men för att ge en morot och för att påskynda jämställdhetsarbetet är vi i Folkpartiet väldigt glada över att ha infört jämställdhetsbonusen. Det ger föräldrarna en liten ekonomisk belöning, vilket jag tror är en viktig morot för att man ska välja att dela ledigheten mer lika. Det är dock deras val, och det är inget tvång. Det tycker jag är jätteviktigt. Jag vet också att det har varit lite trögt att komma i gång med bonusen. Men jag tror på idén, och jag tror att den kommer att sätta sig och ge resultat. Om vi skulle avsätta fler dagar till respektive förälder är jag säker på att många av dagarna skulle brinna inne. Och det är väl trots allt så att det är barnens dagar - inte föräldrarnas dagar. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 145 Matilda Ernkrans (S)

Herr talman! Jag kan instämma i mycket av det som Emma Carlsson Löfdahl anförde. Vi har en fantastisk föräldraförsäkring, och vi har fantastiska föräldrar och barn i detta land. Alla föräldrar älskar sina ungar. Ibland räcker det inte hela vägen, och då behöver vi kunna ge ett stöd till de familjer, de föräldrar och barn, som behöver det. De allra flesta familjer fungerar dock alldeles utmärkt. Anledningen till att jag begärde replik är att jag tycker mig behöva ett förtydligande ifrån Folkpartiet. För mig har nämligen Folkpartiet varit ett parti som har drivit jämställdhetsfrågorna. I mångt och mycket har Folkpartiet och Socialdemokraterna faktiskt varit överens när det handlar om kvinnors frigörelse och jämställdhetsfrågorna. Inte minst var det Bengt Westerberg som införde den första pappamånaden. Det vi kan se när det gäller föräldraförsäkringen är att papporna har ökat sitt uttag, och man kan direkt koppla det till både den första och den andra pappamånaden. Det är alltså ett instrument som gör skillnad när det gäller att få ett mer jämställt uttag i föräldraförsäkringen. Vi har valt att inse att detta är en känslig fråga men ändå säga att vi med respekt för enskilda familjers planeringsförutsättningar steg för steg vill förändra föräldraförsäkringen i den riktningen att det blir ett mer jämställt uttag. Min fråga till Folkpartiet utifrån det du sade, att vi inte ska bestämma och styra vid köksbordet och att det är familjernas val och inget tvång, är: Betyder det att Folkpartiet nu tänker driva att man ska ta bort pappamånaderna i föräldraförsäkringen?

Anf. 146 Emma Carlsson Löfdahl (Fp)

Herr talman! Nej, det gör det absolut inte. Vi tycker att dessa så kallade pappamånader - de är faktiskt lika mycket mammamånader - är bra, och vi vill behålla dem. Men vi vill inte gå längre. Vi tror på att man ska göra det frivilligt. Jag tror inte att vi kommer att få någon bra föräldramedverkan i föräldraledigheten om vi tvingar fram den. Jag tror mer på frivillighet.

Anf. 147 Matilda Ernkrans (S)

Herr talman! Det var i och för sig ett positivt tydliggörande att Folkpartiet och inte heller alliansen tänker ta bort de månader som är reserverade för respektive förälder. Samtidigt blir det oerhört svårt för mig och för många andra att se vart Folkpartiet är på väg någonstans. Folkpartiet var en stor del av rösträttsrörelsen för kvinnors lika rösträtt. Ni drev fram den kvinnliga rösträtten i Sverige. Ni satte inte bara upp fingret och sade: Nej, det är nog inte alla kvinnor som vill ha rösträtt, och många män säger att det där sköter de bra själva. Ni drev på, för ni hade en idé om ett mer jämställt samhälle. Och det funkade ju ganska bra, men nu plötsligt säger ni: Nej, vi är nöjda med två reserverade månader. Sedan vill vi inte driva på, och vi har egentligen ingen riktning i vad vi vill med samhället. Vi sätter i stället upp fingret och känner att det nog är lite för många familjer som känner sig osäkra med detta, så vi vågar inte ta steget. Det får duga som det är nu. Vi har infört en jämställdhetsbonus som inte fungerar och inte har gjort att en enda pappa har tagit ut mer föräldrapenning, men det blir nog bra så småningom. Var är Folkpartiets jämställdhetssjäl? Vart har den tagit vägen? För mig är det oerhört viktigt att också säga att en mer jämställd föräldraförsäkring har så många bottnar. Det handlar inte bara om att barn ska få trygghet av och närhet till båda sina föräldrar och om barnens rätt till båda sina föräldrar - barn mår faktiskt bra av att ha nära relationer till båda sina föräldrar. Det handlar också om hur det ser ut för kvinnor på arbetsmarknaden.

Anf. 148 Emma Carlsson Löfdahl (Fp)

Herr talman! Vi var drivande för kvinnors rösträtt, och det är jag jättestolt över. Annars hade du och jag inte stått här i dag. Att dra en parallell mellan kvinnors rösträtt och föräldraförsäkringen tycker jag dock är ganska långsökt. Jag tror att vi lite grann blandar ihop äpplen och päron. Folkpartiet är fortfarande för ett jämställt samhälle, och det kämpar vi för. Men vi kan göra det på lite olika sätt, och vi tror mer på att ha morötter i stället för piskor. Behaviorismen är inte riktigt vår grej. När det gäller vår bonus i föräldraförsäkringen har du rätt i att den inte har varit någon succé. Jag tror dock att vi kommer att komma till rätta med detta. Vi ska titta över regelverket och se hur det kan fungera bättre och hur det kan bli smidigare. Jag tror på detta och att det kommer att ge resultat.

Anf. 149 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Var är det Folkpartiet som införde pappa- och mammamånaderna? Var är det Folkpartiet som förstod att ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen är bra både för barnen och för föräldrarna? Jämställdhetsbonusen fungerar inte i praktiken. Det är en skatterabatt som betalas ut i efterhand, och det är få människor som kan redogöra för hur jämställdhetsbonusen fungerar i praktiken. Menar Folkpartiet att de inte ser de strukturer i samhället som styr? Köksbordsbeslutet påverkar inte bara den enskilda familjen, utan det påverkar också attityden. När kvinnor och män söker jobb finns det olika förväntningar. Eftersom det är flest kvinnor som tar ut föräldraledigheten är det också så att arbetsgivare förväntar sig en viss risk att kvinnor kommer att vara borta från arbetet för föräldraledighet. Det kan vara ett av skälen till att det finns en strukturell diskriminering av kvinnor när det gäller lönerna. Därför är också föräldraförsäkringen väldigt betydelsefull i jämställdhetsfrågan. Jag håller med om det som sades tidigare om att Folkpartiet historiskt sett har haft stor betydelse. Både Selma Lagerlöf och Elin Wägner gjorde betydande insatser. Ni bjuder in till ett seminarium för att fira Selma Lagerlöf, men det känns tyvärr som att de i dag är mer gröna än folkpartister. Socialliberalerna finns tydligen inte längre i ert parti, men jag undrar: Om ni fick chansen att själva bestämma, skulle ni då avskaffa vårdnadsbidraget?

Anf. 150 Emma Carlsson Löfdahl (Fp)

Herr talman! Jag håller med dig, Gunvor G Ericson, om att det är jätteviktigt att barnen har båda sina föräldrar, men jag tycker också att det är jätteviktigt att föräldrarna själva får bestämma hur de ska ta hand om sina barn. Här måste vi kämpa för att de själva ska förstå vikten av att vara hemma med sina barn. Vi kan inte tvinga, för som jag sade i det tidigare replikskiftet: Det blir ingen bra föräldraledighet om man är tvingad till den. Däremot tycker jag fortfarande att de två så kallade pappamånader som infördes var ett bra initiativ, och dem vill jag att vi ska ha kvar. Jag håller också med om att bonusen har varit och fortfarande är krånglig. Den är svår att förstå, men vi ska se över regelverket för bonusen så att det blir lättare och förståeligare. När det gäller vårdnadsbidraget är det ingen hemlighet att det inte var det vi gick till val på, men jag kan också tycka att det i vissa lägen kan vara bra för de familjer som utifrån ett valfrihetsperspektiv vill välja detta.

Anf. 151 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Det är uppenbart att Folkpartiet inte längre är det Folkpartiet som fanns under Bengt Westerbergs tid. Folkpartiet är i dag ett helt annat parti. Det är helt klart. På er kongress diskuterade ni tredelad föräldraförsäkring. Jag beklagar att ni inte står upp för det förslaget, för jag tror att det faktiskt skulle betyda väldigt mycket för jämställdheten om man åtminstone kunde införa den tredelade föräldraförsäkringen. Ni verkar inte komma ihåg att genom att utforma föräldraförsäkringen så att en månad reserverades för pappan och en månad för mamman blev helt plötsligt det genomsnittliga uttaget 30 dagar. När sedan den andra månaden som reserverades för respektive förälder infördes blev det genomsnittliga uttaget 60 dagar. Det var ingen slump. Det hade betydligt större effekt än vad den jämställdhetsbonus som ni har infört medförde. Jag uppfattade att Emma Carlsson Löfdahl sade att det ska vara en bra föräldraledighet. Men är det bra föräldraledighet såsom den fungerar nu? Det är inte bra utifrån jämställdhetssynpunkt. Det är inte bra utifrån barnens synpunkt om man inte kan få tillgång till båda sina föräldrar. Skilsmässostatistiken är tydlig. I de fall där pappan inte aktivt tagit del i uttaget av föräldraförsäkringen mister han oftast vårdnaden om det går så långt som till en vårdnadstvist. Jag tycker att det vore mycket smartare om fler föräldrar kunde göra ett jämställt uttag. Vi kan hjälpa till med det genom att det regelverk som finns styr åt det hållet. Delar inte Emma Carlsson Löfdahl den uppfattningen?