Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige

Anf. 1 Johan Forssell (M)

Tillfälliga begräns-ningar av möjligheten att få uppehålls-tillstånd i Sverige

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 4 av Moderaterna.

Den här propositionen innehåller förslag till den kanske största förändringen av svensk migrationspolitik vi har genomfört i modern tid. Moderaterna kommer att rösta bifall till propositionen. Flera av de förslag som finns i den är sådant som vi har drivit på regeringen för att få till stånd. Genom morgondagens beslut i kammaren blir till exempel tillfälliga uppehållstillstånd huvudregeln i Sverige, vilket är en utveckling Moderaterna välkomnar. Vi har drivit på regeringen för att detta ska kunna ske.

Alla känner till att vi har upplevt en oerhört turbulent period i migrationspolitiken. Sverige har gått från att 2014 ta emot 80 000 asylsökande till i att i fjol ta emot närmare 160 000 personer. Det är en siffra vi aldrig någonsin har upplevt tidigare. Det innebär att Sverige har tagit emot närmare en kvarts miljon människor på två år. För att förstå hur många det är kan man göra en historisk jämförelse. Om man tittar tio år tillbaka, med de senaste två åren undantagna, ligger det årliga genomsnittet på ungefär 31 000 människor.

Samtidigt ser vi hur söktrycket har minskat kraftigt under 2016. Vi ser hur allt fler länder i Europa skapar egna hinder på vägen norrut. Vi har ett avtal med Turkiet som ju väcker många frågor men där varje invändning också har en given motfråga: Vad är alternativet? Migrationen är en av naturen gränsöverskridande fråga som bygger på att man hittar gemensamma och långsiktiga lösningar, inte minst för att få stopp på de fullständigt skrupelfria människosmugglare som inte tvekar att utnyttja människors utsatthet.

Fortfarande är det dock väldigt osäkert hur samarbetet mellan EU och Turkiet kommer att utvecklas. Drivkrafterna för människor att ta sig till Europa, med eller utan asylskäl, är fortfarande mycket starka. Utan ett samarbete skulle vi riskera en upprepning av det som hände förra hösten, det vill säga att så många människor söker sig till Sverige på så kort tid att det blir svårt att ens lyckas ge tak över huvudet till alla.

Samtidigt finns naturligtvis en viktig skillnad mot i fjol. Situationen i Sverige sommaren 2016 är dramatiskt annorlunda än tidigare. Många boenden är redan fulla, och väntetiderna hos Migrationsverket är rekordlånga. Socialtjänsten är oerhört utsatt; ett sjuttiotal kommuner har anmält sig själva för att de inte klarar av de åtaganden lagen kräver. Ifall Sverige skulle uppleva en ny flyktingkris skulle vi gå in i den med betydligt sämre förutsättningar än i fjol.

Det är i denna situation riksdagen ska fatta beslut om förändringar i migrationspolitiken. I en miljö som är så osäker menar vi att det mest ansvarsfulla är att fortsätta genomföra förändringar för att skapa ordning, reda och uthållighet i asylsystemet.

Herr talman! Migrationspolitik är inte enkelt. Det är nog på få andra områden som människor berörs så direkt av de beslut vi fattar. Som jag har sagt flera gånger i den här kammaren är det viktigt att Sverige harmoniserar sina regler med övriga EU:s. Det kan tyckas svårt, men jag tror att alternativet är ännu svårare. Att stå kvar vid betydligt generösare asylregler än vår omvärld skulle snabbt riskera att försätta Sverige i en problematisk situation.

Med det sagt vill jag också framföra att det naturligtvis inte är enkelt att fatta dessa beslut. Det är det inte. Jag önskar att vi inte hade varit i den här situationen, och jag är övertygad om att det med en annan politik kanske inte hade varit nödvändigt att genomföra fullt så drastiska förändringar som de som är motiverade utifrån dagens svåra situation.

Sverige har haft en migrationspolitik som under alltför lång tid inte har svarat på de riktigt svåra frågorna, till exempel det faktum att det spelar roll hur många människor som söker sig till Sverige på begränsad tid. Det påverkar allting. Det påverkar boendet, integrationen, sfi:n, skolgången och så vidare.

Den som på fullt allvar menar att det skulle vara egalt hur många människor som söker sig till Sverige - att man på något sätt kan tänka bort det, att det inte är en faktor - har nog aldrig besökt ett överfullt anläggningsboende där människor snart kommer att få vänta i ett och ett halvt år på beslut om asyl. Han eller hon har nog inte heller talat med socialtjänsten eller för den delen träffat kommuntjänstemän som nu letar med ljus och lykta efter platser för att kunna färdigställa tillfälliga modulbostäder.

Det spelar nämligen roll, för resurser är inte obegränsade ens i ett rikt land som Sverige - i alla fall inte om vi vill kunna fortsätta ge människor som kommer hit ett bra mottagande. Detta var en brist även i den migrationspolitik som Alliansen drev i regeringsställning. Det var visserligen innan flyktingkrisen slog till och utifrån ett betydligt lägre söktryck än det vi har nu, men med det sagt tror jag ändå att det hade varit bättre ifall migrationspolitiken hade hanterats annorlunda.

Utifrån denna insikt började Moderaterna förändra sin migrationspolitik i januari 2015. Jag tror att vi måste inse att det inte fungerar att ta emot människor utan att samtidigt ha en tanke om hur de som kommer hit ska kunna få en väg in i det svenska samhället, arbete, utbildning och gemenskap. Annars riskerar vi, herr talman, att en omvärld i brand blir till bränder i våra förorter.

Före sommaren 2015 presenterade vi förslag om att Sverige likt övriga EU skulle övergå till just tillfälliga uppehållstillstånd. Vi pekade på vikten av ett skarpare försörjningskrav vid anhöriginvandring och medicinsk åldersbedömning av ensamkommande ungdomar så att resurser avsedda för barn och ungdomar går till just dem och inte till vuxna.

När vi presenterade våra förslag blev vi oftast hårt kritiserade av regeringen. Det gällde inte minst förslaget om tillfälliga uppehållstillstånd. Migrationsministern kände sig till och med manad att kalla Moderaternas förslag "allvarligt", med tillägget: "Så är det med en del politiker och en del partier, så fort det blåser till lite så faller de undan."

Det mest famösa uttalandet på detta tema stod dock statsministern själv för. Förra hösten kritiserade han Moderaternas migrationsförslag och proklamerade att hans Europa inte bygger några murar. Vi vet alla vad som sedan hände - strax därefter införde regeringen id-kontroller och en asyllagstiftning på EU:s lägsta nivå. Det är så regeringen Löfven gör politik.

Herr talman! Jag tror att man kan lära sig två saker av detta. Det första är att migrationspolitiken alltför länge har utgått ifrån förhoppningen om hur vi vill att det ska bli snarare än planerat för hur det faktiskt kan bli. Morgan Johansson ville inte införa tillfälliga uppehållstillstånd, och Stefan Löfven ville inte alls skärpa flyktingpolitiken. Följden av deras egen politik blev dock så ohållbar att de snart blev tvingade att tänka om.

Jag tror att det är viktigt att vi drar lärdom av detta framöver. Det är lätt att beskriva vad man vill. Det svåra är att redan från början lyckas planera för att saker inte alltid blir som man tänkt sig - och kunna ta ansvar för det. En flyktingpolitik som ska fungera i en snabbt föränderlig miljö kan inte fortsätta att konsekvent ligga steget efter.

Det är bland annat därför Moderaterna har en reservation om att regeringen ska återkomma med förslag om en tillfällig paus i flyktingmottagandet, precis som sker i vårt grannland Norge. Ifall fjolårets flyktingkris skulle upprepas är det för sent att börja fundera på åtgärder. Då är det viktigt att lagstiftningen redan finns på plats och att man snabbt kan använda den.

Det andra man kan lära sig är att beslut som rör många människor och innebär stora förändringar ofta mår bra av noggranna beredningar och överväganden. Hur kunde Sverige på bara några veckor gå från den mest generösa asyllagstiftningen i Europa till EU:s lägstanivå?

Vi har alla kunnat bevittna en panikomsvängning från regeringen, där följderna av den egna politiken inte längre gick att bära och där det blev nödvändigt att genomföra kraftfulla förändringar. Moderaterna står som sagt bakom dessa förändringar - de var nödvändiga i den svåra situation där vi befinner oss.

Samtidigt tror jag inte att alla förändringar hade varit nödvändiga om Sverige i ett tidigare skede hade harmoniserat sina regler med övriga EU. Jag kan bara beklaga att regeringen in i det längsta vägrade att lyssna på oss. Om man hade gjort det tidigare hade det skapat förutsättningar för en mer långsiktig, mer ordnad och faktiskt även mer human migrationspolitik.

Herr talman! Den här lagen ska gälla i tre år med en kontrollstation efter två år. Vad gäller kontrollstationen tycker jag att de båda regeringspartierna hittills har gett väldigt olika besked om hur man ska se på den. Hur som helst kommer vi i denna kammare att behöva ta ställning till fler förslag framöver. En naturlig fråga är såklart vad som händer efter att lagen löper ut om tre år. För Moderaterna är det viktigt att vi då inte återgår till den migrationspolitik som gällde tidigare - det skulle vara ett misstag. Vi kommer naturligtvis att få anledning att återkomma till det framöver.

En annan mer akut fråga finns på ett närliggande område, nämligen integrationen. Men vi måste också hantera själva grundfundamentet i en reglerad invandring, nämligen att det måste vara skillnad på ett ja och ett nej i asylprocessen.

Enligt Migrationsverkets prognos kommer inom ett par år närmare 65 000 människor att leva i Sverige utan tillstånd. Det, herr talman, mot-svarar en större svensk stad.

Jag kan samtidigt konstatera att polisen i år lyckades göra 3 000 utvisningar. Regeringen förefaller vara nöjd med årets ambition som är 4 000. Hur det ska ihop med de 65 000 förstår inte jag. Jag vet däremot att Moderaterna inte kan acceptera det skuggsamhälle som vi ser växa fram. Det urholkar förtroendet för migrationspolitiken, det skapar ett utanförskap och det skapar också en väldigt stor utsatthet för många människor.

Sverige ska hjälpa människor i nöd, och vi ska ta vår del av ansvaret. Men i en flyktingpolitik som utmärks av ordning och reda ligger också att den som får ett avslag på sin asylansökan lämnar Sverige och reser hem.

Herr talman! Låt mig avsluta med att konstatera att vi i dag kommer att debattera detta betänkande samtidigt som vår omvärld utmärks av stor osäkerhet. Det mest ansvarsfulla i den situationen är inte att låtsas som att utmaningarna snart kommer att ta slut eller att av ideologiska skäl vilja föra in Sverige på en väg mot slutenhet. Det mest ansvarsfulla i den situationen är att utforma en politik för ordning och reda i migrationspolitiken. I Moderaternas plan för ett starkare Sverige ingår att skapa en flyktingpolitik som är långsiktig och hållbar, för att klara mottagandet men också för att kunna hjälpa människor i nöd.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lars-Arne Staxäng (M).

Anf. 2 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Mycket ska man höra om regeringar och kanske även tidigare regeringar!

Vi debatterar i dag socialförsäkringsutskottets betänkande 2015/16:SfU16, baserat på regeringens proposition Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Syftet med den tillfälliga lagen är att minska asyltrycket mot Sverige i en tid då vårt land har tagit emot flest asylsökande i hela EU, räknat i antal per capita.

I fjol bevittnade vi kaotiska scener som utspelade sig vid Migrationsverkets mottagningar i hela landet. I dagsläget, om än mindre påtagligt för allmänheten, fortsätter det stora antalet asylsökande att påverka i princip alla delar av den offentliga verksamheten och välfärdssystemet. I flera kommuner kan situationen i det närmaste beskrivas som en systemkollaps. Därför välkomnar Sverigedemokraterna regeringens förslag som ett steg i rätt riktning och som ett tydligt tecken på att även de rödgröna partierna börjar inse konsekvenserna av sin asylpolitik och närma sig Sverigedemokraternas uppfattning i frågan.

Däremot menar vi att dessa åtgärder är långt ifrån tillräckliga för att minska incitamenten att ta sig till Sverige för asylsökande i en tid då det råder stor osäkerhet om vad som kommer att hända med EU:s yttre gränser.

Samtidigt antar våra nordiska grannar en lagstiftning som på många punkter är mer restriktiv än det förslag vi i dag debatterar. I till exempel Norge vill man, som vi precis fick höra, avvisa asylsökande vid gränsen. Detta ligger i linje med Sverigedemokraternas tidigare förslag.

Avtalet mellan EU och Turkiet ser ut att vara på väg att kollapsa innan det fullt ut implementerats. Samtidigt kommer allt större mängder migranter från Libyen. Inte minst i ljuset av att det enorma mottagande som vi har haft under de senaste decennierna redan har påverkat våra system måste vi se till att Sverige inte längre framstår som ett attraktivt land att ta sig till - kosta vad det kosta vill och oavsett vad som väntar här.

Krisläget med ansträngda resurser i mottagningssystemen och en pressad situation i offentliga finanser som följd, där Sverige måste låna i en högkonjunktur för att klara mottagandet av migranter, kommer inte att ändras vare sig i dag, i morgon eller om tre år.

Herr talman! Mot bakgrund av detta är det för oss självklart att minimikravet borde vara att denna tillfälliga lag blir permanent. Om regeringen anser det vara lämpligt att utvärdera lagen blir det enda logiska i det ansträngda läge vi befinner oss i att göra detta utan att lagen upphör att gälla. Om riksdagen då mot förmodan finner att det finns skäl att upphäva lagen kan man göra det, men det borde det inte göra - tvärtom.

Som en del av migrationsöverenskommelsen med Alliansen i höstas lovade regeringen att lägga sig på EU:s miniminivå vad gäller asyl. Dock har så inte skett. Så kallade synnerligen ömmande omständigheter finns kvar i det nuvarande förslaget. Det europeiska skyddsgrundsdirektivet, som ligger till grund för EU:s miniminivå, har ingen sådan skyddsgrund.

Ännu mer anmärkningsvärt är att detta inte heller är en skyddsgrund i sig, utan det används då asylsökande saknar egentliga skyddsskäl. Ett konkret exempel på det är att en stor del av de ensamkommande från Afghanistan, som utgjorde en majoritet av alla ensamkommande som kom till Sverige i fjol, fick stanna just på den här grunden. Tillsammans med frånvaron av medicinska ålderskontroller skapar detta tyvärr en perfekt grogrund för missbruk av asylrätten. Det möjliggör även fusk, att det går bra för en person i 30-årsåldern att uppge sig vara barn och stanna i Sverige. Är det så vi vill ha det?

Detta bör också ses i ljuset av att Finland nyligen har tagit bort humanitära omständigheter som grund för uppehållstillstånd, en motsvarighet till synnerligen ömmande omständigheter i Sverige. Även här framstår Sverige fortsatt som mer attraktivt att söka asyl i jämfört med våra grannländer. Därför tror jag att en förutsättning för att återskapa allmänhetens tilltro till asylsystemet är att ta bort "synnerligen ömmande omständigheter" från regeringens lagförslag.

Herr talman! Det uttalade syftet med den tillfälliga lagen är att återfå kontrollen över migrationen till Sverige. Dock lämnar regeringen stora möjligheter för familjeåterförening för migranter som får skyddsstatus alternativt skydd. Det må ligga i linje med EU:s miniminivå. Dock är anhöriginvandringen ytterst oförutsägbar. Det går inte att prognosticera hur många migranter som kommer till Sverige för att återförenas med sina familjer.

Mot bakgrund av att Sverige redan i dagsläget har en hårt pressad situation i välfärden till följd av migrantkrisen anser Sverigedemokraterna att det finns skäl att utreda vilka möjligheter som finns att ändra på detta. Med Sverigedemokraternas förslag kan vi öka förutsägbarheten i det svenska asylsystemet, det vill säga uppfylla lagens syfte att minska antalet som söker sig till Sverige.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservationer, det vill säga nr 5, 14 och 16.

I detta anförande instämde Heidi Karlsson och Crister Spets (båda SD).

Anf. 3 Johanna Jönsson (C)

Herr talman! Vi står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 1, reservation 11 om familje-återförening, tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna, och reservation 13 om synnerligen ömmande omständigheter, också den tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna.

Som redan har sagts debatterar vi i dag den proposition som är ett resultat av de långtgående förslag som regeringen presenterade på en pressträff den 24 november. Det var mitt i en kaotisk tid då det kom uppemot 10 000 asylsökande till Sverige varje vecka. Förra veckan sökte 437 personer asyl i Sverige. Det är färre än på väldigt länge.

Förslagen presenterades bara några veckor efter att vi i Alliansen hade enats med regeringen om en rad åtgärder för att försöka förbättra situationen.

Regeringen har nu valt att gå betydligt längre än vad vi kom överens om och har tagit bort alla de viktiga undantag, bland annat för barnfamiljer, som vi hade förhandlat fram.

Därför kommer Centerpartiet att rösta nej till denna proposition, och vi uppmanar samtidigt regeringen att återkomma till riksdagen med en proposition som går i linje med det vi har kommit överens om.

Men Centerpartiet är inte ensamt om att vara kritiskt till att regeringen gör så att Sverige tillsammans med Grekland, Rumänien, Cypern och Malta blir ett av de länder i EU som ger allra sämst skydd till människor på flykt.

En lång rad remissinstanser, såsom Röda Korset, Rädda Barnen och UNHCR, har tydligt beskrivit hur stort personligt lidande dessa ändringar kommer att orsaka. Att hindra svårt utsatta familjer från att leva tillsammans är inget annat än inhumant.

Många, bland annat Migrationsverket, har också ställt sig starkt kritiska till att man tar bort de skyddsgrunder som har fungerat som ventiler för de mest ömmande fallen trots att det handlar om relativt få personer.

Flera remissinstanser har också påpekat att integrationen kommer att försämras med de här förslagen. Människor som känner otrygghet och varje dag oroar sig för sina barns säkerhet kommer att ha väldigt svårt att fokusera på något annat.

Dessutom menar både Lagrådet och Sveriges Advokatsamfund att själva lagstiftningsprocessen har varit bristfällig. Många påpekar att det helt saknas både syftes- och konsekvensanalyser. Lagrådet uttrycker också oro över att det kommer att bli väldigt svårt för Migrationsverket och migrationsdomstolarna att tolka lagen då den är skriven på ett så otydligt sätt.

Sanningen är att vi politiker som sitter här inne redan vet detta. Trots det är en stor majoritet beredd att rösta igenom propositionen, för - som jag har hört så många gånger de senaste månaderna - det finns ju inget annat alternativ.

Men skulle vi säga så om det inte gällde just flyktingar? Att systemen går före grundläggande mänskliga rättigheter såsom rätten till liv och rätten att leva med sin familj?

Om det i stället var så att det föddes för många barn, om skollokalerna inte räckte till, om barngrupperna var för stora och det inte fanns tillräckligt med legitimerade lärare, om bostadsbristen och trångboddheten ökade och om köerna till vården växte, skulle vi verkligen då försöka hitta kryphål i de internationella konventioner som är tänkta att säkra mänskliga rättigheter? Eller skulle vi se till att anpassa oss efter den nya situationen?

När det gäller flyktingar verkar det som att många tror att de på något mystiskt sätt upphör att vara i behov av skydd bara för att de inte finns på svenskt territorium. Så är det såklart inte. Om inte det värsta har hänt befinner de sig någonstans och oftast i en mycket sämre situation än vad vi skulle kunna erbjuda här i Sverige.

Betyder det att Sverige ska hjälpa alla i hela världen? Nej, det är inte alternativet. Men genom att gå före med så här restriktiva regler bidrar Sverige i stället starkt till en farlig utveckling i Europa och i världen.

Fler och fler befinner sig på flykt, inte färre. Konflikterna fortsätter. Turkiet har i princip helt stängt gränsen mot Syrien och skjuter med skarpladdade vapen mot dem som ändå försöker ta sig ut. Libanon släpper bara ut människor som kan bevisa att de ska resa vidare. Vid gränsen mot Jordanien sitter tiotusentals människor fast.

Även i EU handlar diskussionerna främst om hur man ska minska antalet som söker sig hit trots att man inte är i närheten av att ta emot så många som Turkiet, Libanon eller Jordanien. Den kenyanska regeringen hänvisar i sin tur till EU:s agerande när Kenya nu vill stänga sina flyktingläger och tvångsdeportera hundratusentals till krigets Somalia.

Numera har migrationsminister Morgan Johansson en Powerpointbild med sig på sina framträdanden. Den visar att Sverige är ett av få länder i EU som tar emot färre asylsökande nu än vad man gjorde förra året vid samma tid - som att det är något att vara stolt över.

Men det han glömmer att säga är att det i så gott som samtliga länder pågår en diskussion om hur man ska kunna följa Sverige och därmed minska antalet. Människor tas knappast emot med öppna armar. Ambitionen från regeringen var att andra skulle ta ansvar, men i stället är det snart ingen som gör det.

Jag blir rätt ofta beskylld för att vara naiv och verklighetsfrånvänd. Men låt mig vara väldigt tydlig. Att tro att det i dagsläget finns ett humant sätt att minska antalet som söker skydd i Sverige, det är naivt. Att tro att andra kommer att göra mer för att Sverige gör mindre, det är orealistiskt. Att tro att världen blir bättre för svenska medborgare eller för någon annan för att man slutar respektera mänskliga rättigheter, det är verklighetsfrånvänt.

Det här är inte lätt; det är verkligen inte det - inte för dem som drabbas av besluten vi fattar här, oavsett vems förslag vi röstar igenom, och inte heller för oss politiker.

Centerpartiet har lagt fram en mängd konkreta förslag för att förändra systemen, minska kostnaderna, få fram fler jobb och fler bostäder, förbättra situationen i skolan och på en rad andra områden.

Förslagen har många fördelar men också nackdelar. Sanningen är att de hur som helst inte räcker hela vägen. Även om vi fick genomföra vartenda ett av våra förslag i morgon skulle det finnas en lång rad utmaningar och svårigheter kvar - så som det är i ett samhälle i snabb förändring.

Jag vet att detta inte heller är lätt för många av er som har landat i en annan slutsats än jag. Jag har stor respekt för alla människor som gör sitt allra bästa för att hitta rätt väg i denna otroligt svåra situation; jag har verkligen det. Jag vet att fler än jag har sömnlösa nätter.

Och det tar ju knappast slut här. Vi står inför en rad viktiga beslut både här i Sverige och på europeisk och global nivå. Jag hoppas verkligen att vi gemensamt kan hitta sätt att komma vidare, för det måste vi. Vi måste komma vidare från det här.

Jag skulle vilja avsluta med några ord av FN:s flyktingkommissarie Filippo Grandi: Att ignorera en kris och sedan demonisera dess offer när de tvingas fly är inte ett lämpligt tillvägagångssätt. Det är inte en lätt uppgift att hantera de miljontals människor som tvingas söka hjälp och skydd, men det är bättre att ta tag i uppgiften direkt med medkänsla och med praktiska lösningar. Att gömma huvudet i sanden kommer inte att lösa någonting. Men att tillåta människor att uppnå sin fulla potential kommer att göra det.

(Applåder)

Anf. 4 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Jag tror att jag och Johanna Jönsson kan vara överens om många av problembeskrivningarna. Världen är på många sätt en fruktansvärd plats. På många ställen är det omöjligt att fortsätta leva och ha ett liv som känns hoppfullt eller meningsfullt.

Däremot är vi djupt oeniga om hur vi som har förmånen att leva på relativt lugna och välbeställda platser bäst kan hjälpa dem som befinner sig i nöd.

Centerpartiet står vanligtvis upp för, tror på och visar stor förståelse för olika former av marknadskrafter och push-and-pull-faktorer på olika områden. Tror Johanna Jönsson och Centerpartiet att sådana krafter kan verka även på migrationsområdet?

Anf. 5 Johanna Jönsson (C)

Herr talman! Ja, självklart! Dessa faktorer fungerar på alla olika områden. Det finns en rad sådana faktorer.

I fallet med flyktingar är push-faktorn den allra viktigaste, att man tvingas fly, att man bli utknuffad och inte kan befinna sig någonstans i världen i trygghet och säkerhet.

Nästa steg är såklart vart man ska ta vägen efter det. Jag förnekar på intet vis att pull-faktorerna spelar in där. Det är klart att den ojämna fördelningen i EU, där Sverige har tagit ett oerhört stort ansvar jämfört med alla andra länder sett till befolkningen, har att göra med pull-faktorer.

Frågan är vilka dessa faktorer är. Det är denna analys som saknas i lagförslaget. Är det till exempel synnerligen ömmande omständigheter? Är det verkligen övrigt skyddsbehövande, som skyddsskäl? Eller är det andra faktorer? Är det nätverk, att man har vänner här? Är det väldigt generösa system för vilka ersättningar man får när man väl har fått uppehållstillstånd och att man får hjälp med bostad?

I många delar av Europa får man knappt något stöd alls. I USA får man väldigt grundläggande hjälp i två år, och sedan får man ingenting. När jag var i Turkiet för ett tag sedan berättade man att människor kommer tillbaka dit efter några år som kvotflyktingar i USA, för att de inte har fått något stöd alls. Det är klart att dessa faktorer spelar in mycket.

Också Sveriges goda rykte i världen spelar in. Jag som har rest mycket och bott på många andra ställen än Sverige vet att detta rykte är väldigt gott hos många. Det är klart att sådant spelar roll. Frågan är vad som händer om alla EU:s länder lägger sig på den lägsta nivå som över huvud taget går att uppnå. Kommer människor ändå inte att fortsätta att välja Sverige därför att vi är bäst när det gäller övriga faktorer?

Anf. 6 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Absolut! Sverige har otroligt många fördelar runt om i världen. Jag är oerhört tacksam över att få leva här, och jag önskar att så många som möjligt kunde få dessa förutsättningar. Men jag förstår och inser att det aldrig kan ske genom att man tror att personer måste ta sig till just Sverige för att få ett sådant liv.

Att säga fina ord - att vi inte kan hjälpa hela världen men att vi ska kunna hjälpa dem som tar sig hit - är egentligen att blunda för omvärlden. Sverigedemokraterna har länge talat om att om vi vill hjälpa dem som är i yttersta nöd, om vi vill hjälpa personer som befinner sig i en akut flykt-situation och om vi vill göra en insats på riktigt för omvärlden kan det aldrig ske genom att tro att vi har gjort en stor human insats bara vi släpper in några fler i landet. Det är där som Centerpartiet och enligt min mening samtliga övriga partier fortfarande befinner sig på helt fel ställe mentalt.

Centerpartiet och Johanna Jönsson talar om att hjälpa nödställda, men samtidigt vill man fortsätta att bygga sin politik på att personer ska ta sig just till Sverige på olika vägar. Man propagerar för fler lagliga vägar hit, vilket jag kan förstå, om man nu tror att lösningen är att människor förflyttar sig till just vårt land. Men det är ju inte lösningen.

Oavsett hur många gånger vi tar emot personer och hur många siffror man tittar på kommer vi aldrig att kunna hjälpa merparten av dem som är i nöd. Vi kommer aldrig att kunna sprida vår välfärd om vi knappt kan behålla den själva därför att vi har ett oreglerat mottagande.

Det är bra att man inser att faktorer fungerar även här, men hur kan pull-faktorer inte fortsätta att verka starkt?

Anf. 7 Johanna Jönsson (C)

Herr talman! Jag sa ju att pull-faktorer såklart spelar in. Jag var väldigt tydlig med det. Jag har inte sagt att de inte spelar någon roll; där har du nog missförstått mig, Paula Bieler.

Vi bygger inte alls vår politik på att människor ska ta sig hit. I så fall har Paula Bieler missförstått vad Centerpartiet driver för politik. Vi vill se ett EU-gemensamt system för en jämnare fördelning inom EU, som bygger på lagliga vägar och på att människor kan söka asyl så fort de har tagit sig ifrån en konflikt och sedan placeras med kvoter i EU.

Det är så vi vill bygga systemet, inte genom att människor anlitar smugglare. Det är ett otroligt destruktivt system där människor far väldigt illa, och det göder också kriminella organisationer. Det är definitivt inte något som vi i Centerpartiet vill upprätthålla eller arbeta för.

Senast jag debatterade med Sverigedemokraterna här var lösningen för att hjälpa på plats att hjälpa inne i Syrien. Om det är det förslag man har vet jag inte vad jag ska kalla det - jag pratade tidigare om naivt och verklighetsfrånvänt. I så fall har man ingen aning om hur det ser ut i Syrien just nu.

Jag förstår heller inte det här med att hjälpa på plats när det ser ut så som jag beskrev det gällande Jordanien, Libanon och Turkiet, alltså de länder som gränsar till konflikten. Människor släpps inte ens ut längre därför att de inte kan resa vidare. Det är sanningen. Hur ska man då kunna hjälpa på plats? Vad är på plats? Och vad är det som säger att just Jordanien har ett mycket större ansvar för detta än Sverige? För mig är det detta som är verklighetsfrånvänt - att inte se verkligheten för vad den är i hela världen, inte bara i Sverige.

Anf. 8 Christina Höj Larsen (V)

Herr talman! Det kallas andrum när Turkiet gör som de har betalats för av EU och håller människor på flykt borta. Tidigt i söndags morse sköts elva personer till döds av turkiska gränsvakter när de försökte ta sig över gränsen. Flera av dem var barn, någons älskade ungar.

Det kallas andrum när EU lämnar över till ett Grekland i kaos att ta emot några av världens mest sårbara. Grekland har inte på åratal klarat av att pröva asylansökningar rättvist eller haft ett värdigt mottagande. Nu håller de människor på flykt inlåsta för Europas räkning.

Det kallas andrum när land efter land stänger sina gränser för att ingen på flykt ska kunna komma förbi.

Det kallas andrum när Europas länder nu tävlar om att göra livet för asylsökande så svårt, smärtsamt och omänskligt som möjligt. Och nu lägger Sverige fram ett förslag som på många sätt ska skrapa den absoluta botten.

Det kallas andrum, men det är en skam. För asylrätten skapades inte för dagar med fred och frihet. Asylrätten skapades för en tid som denna, då människor mer än någonsin behöver skydd undan krig, förföljelse och terror.

Mod är att försvara varandra. Mod är att stå samman, när det väl gäller. Vi är många som vill se ett sådant politiskt mod just nu, som vill se en rödgrön regering i handling visa att vi människor faktiskt hör ihop. Vi är inte bundna att återupprepa historiens misstag. Vi kan faktiskt se tillbaka, lära oss och välja en annan väg som leder till en bättre framtid.

Dagens flyktingkonventioner tillkom efter andra världskriget för att mänskligheten aldrig mer skulle svika de mest utsatta. När världen nu står mitt uppe i den största flyktingkatastrofen sedan dess är det nödvändigt att vi påminner varandra om just detta: att människovärdet är värt att försvara.

Vi behöver upprätthålla den radikala tanken att vi alla är del av samma mänsklighet, med samma rätt att leva, skyddas och utvecklas. Det är inte någon lätt uppgift. Ändå är den helt nödvändig.

Som alltid står valet i samhället mellan splittring och sammanhållning. Så länge vi står upp för varandra kommer vi att vinna. Det är ett val vi har att göra, varje dag, i både vardag och våra politiska beslut. Den tillfälliga lag som läggs på riksdagens bord i dag väljer fel väg.

Ni kan inte säga att ni bryr er om flyktingar och migranter som drunknar om ni inte bryr er om deras liv på land - så twittrade Läkare Utan Gränser i lördags. Citatet sätter fingret på den allra ömmaste punkten i regeringens försvar av lagen om tillfälliga uppehållstillstånd, familjesplittring och ingrepp i asylrätten, som riksdagen ska rösta om i morgon.

Genom att stänga den lagliga väg till trygghet som familjeåterförening har varit kommer regeringen att tvinga fler ut på en livsfarlig resa på havet. Möjligheterna att nå trygghet på land hänger ihop med hur många döda vi kommer att räkna i Medelhavet och vid Turkiets gränser.

De allra flesta i denna kammare vet mycket väl att den lag som läggs på riksdagens bord inte kommer att göra något som helst bättre, inte ett dugg - inte för människor på flykt, inte för EU:s möjligheter att enas om ett rättvist och värdigt mottagande och en asylrätt värd namnet och inte för etableringen av dem som väl har kommit. Tvärtom är syftet med lagen enögt, nämligen att skrämma människor på flykt från att söka skydd i Sverige.

Ändå ber en regering i fritt moraliskt fall riksdagen att sätta asylrätten på spel när den behövs som mest och gödslar rasism och splittring i samhället genom att låta rättigheter och villkor avgöras av var vi är födda.

Det är ärligt talat svårt att ha samtal om integration på allvar när lagförslaget mer än något annat kommer att försämra människors möjligheter att landa, läka och bli en del av vår gemensamma framtid. Etableringsplaner, validering och utbildning kommer att slås sönder av tillfälliga tillstånd, och människor kommer att välja vilket jobb som helst med vilken lön som helst och med vilka villkor som helst för att kunna återförenas med sin familj.

Jag tänker på ett av mina absoluta favoritljud - jag tror dessutom att jag delar det med de flesta av världens föräldrar - och det är ljudet av trygga sovande ungar, djupa andetag och mumlande drömmar.

Sverige borde vara ett land där splittrade familjer kan återförenas och återuppleva just den basala tryggheten - en godnattpuss, en tröstande hand för att jaga bort en mardröm eller bara vetskapen om att vi finns där. Det borde vara enkelt.

Barn har rätt att återförenas med sina föräldrar om de till exempel splittrats på flykt från krigets kaos. Det garanteras av barnkonventionen. Eftersom Sverige har skrivit på konventionen skulle man tro att den ska efterlevas, inte minst med en feministisk regering som har haft som mål att göra barnkonventionen till lag. Men så är det inte med regeringens nya lagförslag. I barnkonventionen sägs det att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn och att det ska prövas individuellt.

Med den nya lagen kommer endast de som beviljas asyl som flyktingar att få möjlighet att återförenas med sina familjer. För nio av tio av dem som flyr Syrien betyder det att denna möjlighet inte kommer att finnas, eftersom de beviljas skydd som alternativt skyddsbehövande. Rätten till familjeåterförening fråntas dem utan individuell prövning.

Barn som skiljs från sin familj hör till de mest utsatta grupperna av barn. De blir lätt offer för våld, övergrepp och exploatering. På vilket sätt sätter det barnets bästa i främsta rummet? Hur rimmar det med en feministisk regering?

Herr talman! Vad vi säger och gör spelar roll. Våra ord och handlingar kan antingen föra människor samman eller elda på deras hat. Det parti vars kärna handlar om att skapa motsättningar i samhället, som dagligen låter sina företrädare hetsa och som dessutom lägger ut adresser på tilltänkta flyktingboenden på nätet och som stoltserar med att de ska hjälpa till att överklaga modulhus för nyanlända bär självklart ett ansvar.

Både polis och hatbrottsforskare pekar på att denna sorts hatisk retorik riskerar att trigga. Om Sverige beskrivs som hotat och under attack finns det personer som kan känna sig kallade att agera utifrån det. Det ser vi nu i mobbar som drar runt och patrullerar gator, i huliganer som attackerar moskéer, i hatbrott mot afrosvenskar och muslimer och i terror mot asylboenden.

Det är inte så konstigt. Om folk varenda dag öppnar tidningen och kan läsa att samhället håller på att kollapsa, även om ekonomin är stark och tillväxten bland de högsta i EU, blir de rädda. Om folk varenda dag ska lyssna till ministrar som Morgan Johansson, som säger att Sverige inte är något hotell när han talar om mottagningssystemet, eller till EU-minister Ann Linde, som säger att majoriteten av människor som tar sig över havet från Libyen är ekonomiska flyktingar, är det då konstigt att folk blir rädda och oroliga? Vi har alla ett ansvar för rasismen - för vad vi säger och för vad vi gör. Det är dags för regeringen och alla i den här kammaren att ta detta ansvar.

Det är faktiskt inte människor som nyss har kommit från Syrien som har privatiserat vårdcentralerna och sålt dem för en billig peng till sina polare. Det är inte skyddsbehövande från Eritrea som har sett till att välfärdstjuvar pumpar ut skattepengar ur vår gemensamma kassa, skattepengar som skulle gå till undersköterskor som ska ta hand om mormor eller till en extra lärare i klassrummet. Det är inte ensamkommande från Afghanistan som har skapat ett pensionssystem som innebär att kvinnor som har slitit hela livet för små löner inte klarar sig på pensionen. Det är inte våldtagna kvinnor från Irak som i åratal har nedprioriterat socialtjänsten. Nej, detta är resultatet av politiska beslut. Låt oss inte skylla på andra.

Skillnaderna mellan människors livsvillkor och trygghet, som blir ett resultat av den lag som vi nu debatterar, kommer att innebära att rasismen i samhället får ännu starkare fäste. Det kommer att innebära att våra rättigheter till familj, till trygghet och till arbetsmarknad avgörs av var vi är födda. Det får konsekvenser för hur vi ser på varandra och vilket värde vi anses ha. Den rasismen drabbar alla som på något sätt anses vara nya i vårt samhälle, även de av oss som faktiskt har levt här i generationer.

Medan regeringen talar om andrum tar människor på flykt sina sista andetag i Medelhavet. Medan regeringen talar om ordning och reda i asylpolitiken överlåter den mottagandet av några av världens mest sårbara till skurkstaten Turkiet och till ett kaotiskt Grekland på ruinens brant. Medan regeringen talar om att värna trygga jobb inför den tillfälliga uppehållstillstånd som gör alla på arbetsmarknaden otrygga, både den som är helt beroende av arbetsgivaren för att få stanna och för att få återse sin familj och kollegan som jobbar bredvid.

Regeringen säger att den inte har något val. Det är inte sant. Det är klart att vi har ett val. Även om det historiskt stora antal människor som kom till Sverige förra året pressade kommunerna och myndigheterna på sina håll klarade vi det faktiskt. Som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap var tvungen att gå ut och påpeka fanns inte systemkollapsen. Däremot fanns ett samhälle vars välfärd och beredskap inte var rustat för kris. Men ett civilsamhälle med frivilliga ställde upp och gjorde det som krävdes för att hjälpa myndigheter och kommuner att klara av denna utmaning.

Det fanns många radikala saker som regeringen skulle ha valt att göra för att underlätta för mottagande och försvara asylrätten i stället för att lägga fram de förslag som vi diskuterar i dag. Den kunde ha satt press på EU att ta ett gemensamt ansvar genom att hålla tillbaka medlemsavgiften tills andra medlemsländer gör sin del av jobbet. I stället satte den flyktingarna under press. Den kunde ha satt lagen om offentlig upphandling på undantag i stället för att sätta asylrätten på undantag. Den kunde tillfälligt ha frigjort socialarbetare och myndighetspersoner från några av de omfattande krav på dokumentation som begraver dem i pappersarbete i stället för att låta dem fokusera på mottagandet. Den kunde ha utökat antalet ankomstkommuner för ensamkommande. Den kunde ha lanserat en stor samhällssatsning på att bygga Sverige större och starkare genom att erbjuda billiga statliga topplån för att få fart på bostadsbyggandet. Den kunde ha kallat till presskonferens och sagt att Sverige står upp för människor på flykt men att tiderna för skatteflykt och välfärdstjuvar är förbi. Men det gjorde den inte. I stället valde den att lyssna på rädslan och smälla igen dörren i ansiktet på människor på flykt.

Regeringen säger att den genom att anpassa Sveriges asylpolitik till EU:s miniminivåer vill få andra länder att ta ansvar. Det är ganska uppenbart att det inte fungerar. I stället för att Sverige ses som ett föregångsland som visar vägen, använder brunhögern i Europa den svenska omsvängningen i asylpolitiken som skäl för att behålla sina gränser stängda eller gå med i tävlingen mot botten.

Tidigare flyktingkommissionären Guterres sa: Världen blir inte bättre av att fler gör fel. Fler behöver göra rätt.

Inget kunde vara mer sant. Ändå valde regeringen att sluta göra det som är rätt.

Även om vi bara för en stund skulle låtsas att vi accepterar regeringens logik går lagförslaget ändå inte ihop. Hela grunden för förslaget är att det ska komma färre asylsökande till Sverige. Det är detta mål som ska rättfärdiga att konventioner sätts ur spel och att det lagförslag som presenteras faktiskt pausar rätt till familjeåterförening och barnkonvention. Det ska rättfärdiga att hbtq-personer kommer att nekas skydd när skyddsgrunden övriga skyddsbehövande tas bort och att framför allt ensamkommande från Afghanistan inte kan få stanna, även om de har särskilt ömmande skäl.

Morgan Johansson har även satt en siffra på vilket mottagande han tycker att Sverige kan klara av. Någonstans mellan 50 000 och 100 000, 1 000-2 000 i veckan, har han sagt. Men saken är den att väldigt få har sökt asyl i Sverige hittills i år. Det beror inte på att freden har sänkt sig över världen och att diktaturer har övergått till att vara demokratier, utan det beror på att EU har tecknat sitt skamliga avtal med Turkiet och stängt igen gränserna upp genom Europa med hjälp av id-kontroller och militär.

50 000-100 000 skulle vi alltså klara av att ta emot, enligt Morgan Johansson. Om trenden i år fortsätter kommer ca 32 000 personer att söka skydd i Sverige - 32 000. Även med regeringens logik borde situationen alltså vara mycket väl under kontroll. Varför ska då den lag vi nu diskuterar antas? Varför ska vi splittra familjer och skapa en otrygghet som vi vet kommer att få enorma mänskliga kostnader, men som även kommer att försämra för etablering och inkludering? Det hänger inte ihop. Inte ens med regeringens logik behöver vi göra detta.

Det finns mycket annat man skulle kunna säga om lagförslaget och den omfattande kritik det har fått. Det är en bred och samstämmig kritik från allt från domstolar till advokatsamfund, myndigheter och frivillig- och människorättsorganisationer. Jag tror knappast att något lagförslag någonsin har mött ett sådant massivt motstånd. Men regeringen väljer att inte lyssna.

Det val vi står inför är ett viktigt vägval. Det är ett val som Sverige har gjort förut. Högern vill alltid ha skattesänkningar och otrygghet, sänkta löner och höjda hyror. Det är inte ett dugg förvånande. Däremot är det ett systemskifte när en rödgrön regering ser otrygghet, mer makt till arbetsgivaren och splittrade familjer som lösningar på de utmaningar vi nu står inför.

Nyckeln till framgång för Sverige har aldrig varit lägre löner eller sämre trygghet än i andra länder. Vår styrka har i stället varit att vi har investerat i samhället - i människor, utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet. Det är då Sverige utvecklas och växer. Det visar hela vår moderna historia. Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi blev fler. Det var möjligt tack vare lönsamma satsningar. Det är en lärdom som Sverige måste ta till sig i dag. Vänsterpartiet står redo att hjälpa regeringen att bygga Sverige större och starkare.

Begränsningar i asylrätten, otrygghet och familjesplittring är dock inte vägen framåt. Sverige kan bättre än så. Riksdagen kan bättre än så. Vänsterpartiet tänker inte vända människor på flykt ryggen när de behöver oss som mest. Därför röstar vi i morgon nej till förslaget om lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd. Och vi hoppas få sällskap av riksdagsledamöter från andra partier, som innerst inne vet - ni vet - att en skitlag inte kan bli annat än just en skitlag, hur mycket man än pyntar den eller vilka ursäkter man än hittar på.

Jag yrkar bifall till reservation 1 och avslag på propositionen.

(Applåder)

Anf. 9 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Jag vill först förtydliga att jag yrkade bifall till Sverigedemokraternas samtliga reservationer, det vill säga även reservation 18 som vi har lämnat tillsammans med Kristdemokraterna.

I Christina Höj Larsens anförande talades det om att det är människor som befinner sig på den absoluta botten som förslaget inriktas på. Men om man öppnar ögonen och höjer blicken bortom Sverige och Europa kan man se att det inte är de som är på den absoluta botten som tar sig till Sveriges gränser. Personer som befinner sig på den absoluta botten har inte ens kunnat tänka tanken eller vågat hoppas på att ta sig hit.

I anförandet fick vi också höra att asylrätten skapades för situationer som denna. Men det stämmer inte. Asylrätten skapades på grund av en helt annan situation, när man hade sett det fruktansvärda som kan ske när länder och stater förtrycker sina egna medborgare, driver dem vidare på flykt och inte tillåter dem eller ger dem möjlighet att stanna och bygga sig ett liv. Det är därför asyl måste sökas på plats. Syftet är att länder inte ska kunna fortsätta driva människor vidare på flykt.

Det är därför vi ser det som sker i dag. Personer tvingas att försöka ta sig till andra sidan jorden, för att de hoppas att de kanske kan få hjälp där. Vi ser personer som sätter sig i båtar för att åka över Medelhavet, och som korsar landgränser, för att vi inte gör våra insatser på rätt ställe.

Att färdvägarna är så pass långa är illa, inte bara för dem som befinner sig på den absoluta botten; det skapar också möjligheter för personer att utnyttja systemen. Vi har sett allt fler rapporter om personer som hävdat att de kommit från en viss plats men som egentligen inte har gjort det. Vi har sett rapporter om personer som hävdat att de är i en viss ålder, men som det sedan visar sig inte vara det.

Min fråga till Vänsterpartiets Christina Höj Larsen är helt enkelt: Tror hon att fler än kapitalister kan tänka sig att utnyttja system?

Anf. 10 Christina Höj Larsen (V)

Herr talman! Självklart är det så, Paula Bieler. Det enskilt största och viktigaste skälet för att människor behöver använda sig av flyktingsmugglare är att det inte finns några lagliga vägar för att söka asyl. Så göder vi flyktingsmugglarna på bästa sätt, med beslut som fattas i EU och i den här kammaren. Min poäng i mitt anförande - den kommer möjligtvis att gå alla sverigedemokrater förbi - är att vi genom att vi inte längre kommer att tillåta den viktigaste lagliga vägen till Sverige, nämligen familjeåterförening, kommer att göda flyktingsmugglare ännu mer.

Nu är det inte särskilt intressant för just Paula Bieler, eftersom hennes fokus när det gäller asylrätten är mycket diffust. I hennes tidigare replikskifte med Johanna Jönsson hörde vi också samma gamla vanliga tanke om att vi ifall huset brinner ska skicka in några hinkar med vatten, medan vi andra tycker att det är fullt rimligt att använda brandkåren. Men det är en gammal diskussion som vi har haft många gånger.

Jag är ändå glad över att Paula Bieler begärde replik på mig. Jag har nämligen några frågor. Det som framför allt är märkligt är att Sverigedemokraterna helst diskuterar just det som Paula Bieler frågade om. Men Sverigedemokraterna har aldrig någonsin förslag på hur vi ska klara av det mottagande som faktiskt sker. Vad ska vi göra med människor som faktiskt är här?

Jag har här en artikel, som jag nu visar för kammarens ledamöter, som handlar om att SD vill hjälpa personer att överklaga modulhus, ifall de skulle förekomma i deras grannskap. SD är helt ointresserat av att få saker att fungera. De vill tydligen hellre att folk ska bo på gatan än att vi ska få till ett ordentligt flyktingmottagande med ordning och reda. Vi hör aldrig några förslag på vad vi ska göra med folk.

Ni fortsätter att låtsas, naivt och världsfrånvänt, som att människor inte skulle vara här.

Anf. 11 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Det är mycket enkelt att svara på den frågan. Sverigedemokraterna kommer aldrig att uppmana personer att ta sig hit på olagliga vägar eller uppmuntra dem som har gjort det. Därför har vi inte heller ett mottagningssystem för det. Däremot har vi föreslagit mottagningssystem för den händelse att vi skulle vara närmaste plats. Vi har också föreslagit ökat kvotflyktingmottagande, vilket sker på det organiserade och lagliga sätt som finns. Det är det vi stöder.

Jag frågade förut om man kan tänka sig att det finns möjlighet att personer utnyttjar systemen. Jag fick ett diffust men möjligtvis halvt jakande svar på det. Däremot motsätter man sig, med kraft, alla olika förslag som syftar till att kontrollera att den information som personer som söker sig till Sverige uppger faktiskt stämmer. Det vore intressant att få höra varför man exempelvis konsekvent motsätter sig att åldern på dem som uppger sig vara barn kontrolleras, i stället för att vi ska ha situationer som vi har kunnat se och läsa om, där vuxna, företrädesvis män, lever tillsammans med utsatta barn och fortsätter att trakassera dem här. Vi hör återkommande berättelser om kvinnor som tvingas att fly vidare från asylboenden i Sverige. Men nej, det var visst ingen av dem som kom hit och sökte asyl som kunde begå brott eller som inte hade en respektfull syn på sina medmänniskor.

Vi ser konsekvenserna av konflikter på boenden, och vi ser att de har flyttats vidare hit. Men detta blundar man för. Allting handlar om att Sverige inte ger tillräckligt mycket.

Jag vill hemskt gärna höra vad Vänsterpartiet vill göra med dem som har ljugit i sina ansökningar och som fortsätter att förtrycka personer i vårt land, även om de för tillfället råkar kalla sig för asylsökande.

Anf. 12 Christina Höj Larsen (V)

Herr talman! Att det finns människor i alla folkgrupper och i alla grupperingar som utnyttjar systemet är vi nog alla medvetna om. Sverigedemokraterna har ju till exempel egna riksdagsledamöter som har gjort det till en vana. Det tror jag att vi alla vet och förstår.

Förutsättningarna för flyktingsmuggling är helt beroende av att det inte finns lagliga vägar hit. Det borde också vara uppenbart. Paula Bieler säger att man inte vill hjälpa någon som har tagit sig hit illegalt. Det finns knappt några vägar att ta sig hit legalt. Det är det som är problemet. Annars skulle vi inte se döda människor i Medelhavet. Det är så det ligger till.

När vi kommer till frågan om kvinnors rätt i samhället är det som sägs uppenbart trams. Vänsterpartiet kämpar på varje plats och varje dag för kvinnors frihet, och det har vi gjort väldigt länge. Men för er är det bara förövarens identitet som är intressant. För oss spelar det ingen roll.

Självklart ska kvinnor skyddas från övergrepp på precis samma sätt i flyktingboenden som i övriga samhället. Det är därför som det är viktigt för oss att det finns en bra, stark och tillräcklig finansiering av till exempel kvinnojourer. Det är därför som vi jobbar med de här sakerna varje dag.

Häromdagen hade en vi diskussion i utskottet när Migrationsverket redogjorde för hur människor ska kunna skyddas. Precis om det finns fuskare i SD:s riksdagsgrupp finns det också män i alla möjliga grupper som begår precis samma sorts övergrepp, avsett om de är födda i Kiruna eller i Kigali. Det kämpar vi mot varje dag.

(Applåder)

Anf. 13 Emma Carlsson Löfdahl (L)

Herr talman! De senaste veckorna har vi hört våra barn och ungdomar sjunga "Den blomstertid nu kommer" och även strofen "den ljusnande framtid är vår".

Jag tycker att det är härligt att se dessa förväntansfulla och glada barn och ungdomar som har ett långt sommarlov framför sig, och studenterna som äntligen är klara med sina studier. Deras största problem är om det ska regna så att de inte kan bada eller om de ska ha någon annan fritidsaktivitet under sommarlovet. Tyvärr är detta inte något som ungdomar runt om i världen får möjlighet att vara med om.

Det pågår många konflikter och krig i världen som gör att dessa barn känner att den ljusnande framtid inte är deras. De kommer inte att få uppleva något långt och ledigt sommarlov. Många av dem har inte ens möjlighet att gå i skolan, och deras tankar går inte till fritidsaktiviteter, utan snarare till hur de ska få mat för dagen och hur de ska se till att de inte dör.

Många av dessa barn är på flykt, antingen ensamma eller i bästa fall tillsammans med sina familjer. En liten del av dessa människor tar sig till Europa och en ännu mindre skara tar sig till Sverige för att få en trygghet och för att kunna starta ett nytt liv.

Förra året var det många människor på flykt som sökte sig till Sverige, och vårt mottagningssystem blev hårt pressat. Jag vill passa på att tacka alla tjänstemän och dem som på frivillig väg gjorde sitt allra bästa för att dessa människor skulle få känna sig trygga i vårt land.

Liberalerna var drivande för att få fram en blocköverskridande överenskommelse, så att vi gemensamt skulle kunna hitta en framkomlig väg för att på ett så humant sätt som möjligt fortsätta att ge människor på flykt en trygghet. Samtidigt var vi mycket kritiska till att EU och övriga EU-länder inte tog ett större ansvar i denna krissituation.

I oktober kom vi fram till en migrationsöverenskommelse mellan sex partier: Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna.

I november kallade regeringspartierna till en ny presskonferens och lade fram ytterligare förslag till förändringar. Dessa förslag var inget som vi övriga partier hade fått vara med och förhandla fram.

I dag ligger dessa förslag på riksdagens bord. Förslagen utgår till viss del från migrationsöverenskommelsen, men med alltför långtgående förändringar i en restriktiv riktning. Detta gör att vi kommer att rösta ja till utskottets förslag i betänkandet, men eftersom vi har invändningar mot de restriktiva förändringarna har vi också en rad reservationer.

Vi i Liberalerna står bakom den överenskommelse som vi gjorde i oktober. Vi var tvungna att förändra svensk migrationspolitik så att den blir mer som i andra europeiska länder. Men nu anser vi i Liberalerna att regeringen går alldeles för långt. Vi kan inte stå bakom förslaget som innebär att Sverige nu ska ha en migrationslagstiftning som ligger på en miniminivå utifrån internationella regler.

Vi i Liberalerna vill inte vara med och splittra barnfamiljer. De familjer som har splittrats före, eller under, flykten måste ha möjlighet att få återförenas när de har tagit sig hit och har fått sitt uppehållstillstånd. Att förhindra denna återförening kommer att försvåra integrationen betydligt, och det är inte i linje med barnkonventionen. Där står det att barn har rätt till sina föräldrar. Risken är överhängande för att de kvarvarande familjemedlemmarna - ofta kvinnor och barn - tvingas att fly på sjöodugliga båtar över Medelhavet, och vi vill inte vara med och bidra till detta.

I Sverige har permanenta uppehållstillstånd varit regel och tillfälliga uppehållstillstånd har varit undantag. I övriga Europa är det tvärtom.

I migrationsöverenskommelsen sa vi att vi skulle införa tillfälliga uppehållstillstånd på tre år. Nu föreslår regeringen tillfälliga uppehållstillstånd på 13 månader. Dessa mycket korta uppehållstillstånd kommer att göra situationen svårare för individen att i förlängningen påverka så att man blir integrerad i det svenska samhället. I dagsläget har Migrationsverket väldigt många ärenden på sitt bord, och det är inte heller försvarbart att låta Migrationsverket ompröva alla uppehållstillstånd var 13:e månad.

I migrationsöverenskommelsen drev vi Liberaler på för att höja antalet kvotflyktingar från 1 900 per år till 5 000 per år. Regeringen föreslog då att hälften av dessa skulle gå till anhöriginvandring. Det har vi, och många andra partier, satt oss emot. Därför är vi nu glada över att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har anslutit sig till vår linje. Även i fortsättningen kommer kvotflyktingarna att tas ut av UNHCR och inte användas för anhöriginvandring.

Vår förhoppning är att de människor som nu är på flykt och nästa år kan befinna sig i Sverige kan få vara med och sjunga "Den blomstertid nu kommer" och verkligen känna att det även gäller dem.

Herr talman! Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. Vi står bakom alla Liberalernas reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 11.

Anf. 14 Paula Bieler (SD)

Herr talman! I detta anförande fick vi återigen höra - och jag tror att vi kommer att få höra det fler gånger under dagens debatt - att man bör jobba på att fler länder ska ta sitt ansvar. Jag är helt enig i detta. Även Sverige borde ta sitt ansvar på riktigt. Precis som jag har påpekat i tidigare replikskiften ser jag det inte som ett sätt att ta ansvar när man tror att man löser de större problem som finns genom att uppmuntra personer att på olagliga sätt ta sig till Europa och Sverige, kosta vad det kosta vill.

Det är inte bara här vi kan hjälpa världens mest utsatta. Faktum är att det inte alls är här vi kan hjälpa dem. Många av dem som har sökt sig hit under den senaste krisen - vilket tack och lov allt fler har insett att det verkligen är fråga om - har lämnat det som borde vara säkra platser, läger, för att vår del av världen och kanske framför allt Sverige har gått före och visat att det är lämpligt att ta från biståndet för att ge till mottagandet här. Man ser mottagande i vår del av världen som ett slags effektivt bistånd.

Hjälporganisationer har krävt, begärt och bett och bönat om att få mer resurser. Det finns personer som har lämnat säkra platser för att det inte finns mat, mediciner eller skydd i flyktinglägren eller för att kvotflyktingsystemen inte fungerar. De länder som borde kunna ta emot dem som är i störst behov av permanent vidarebosättning faller sönder i ett oreglerat och icke fungerande mottagande.

Min fråga till Emma Carlsson Löfdahl och Liberalerna är: På vilket sätt vill ni ta ansvar för de hungriga, sjuka och frusna människor som befinner sig på en plats som borde vara säker?

Anf. 15 Emma Carlsson Löfdahl (L)

Herr talman! Det vore väldigt enkelt om allt i livet var svart eller vitt. Men jag har lärt mig med åren att livet består av en stor gråskala. Vi kan inte hjälpa alla människor på plats. Det finns inga möjligheter att nå fram till alla, vilket vi även hört tidigare talare säga. Självklart ska vi göra så mycket vi kan för att hjälpa dem som befinner sig i utsatta situationer.

Paula Bieler sa att vi uppmuntrar människor att ta sig till Sverige. Jag vet inte om någon här i kammaren har uppmuntrat någon att fly till Sverige. Jag tror inte att man flyr till ett annat land och lämnar trygghet, familj, arbete och vänner om man inte absolut måste. Därför anser jag att vi måste hjälpa också dem som kommer hit. Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Anf. 16 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Visst, jag trodde väl att Liberalerna som parti insåg att världen har en gråskala. Det finns många nivåer av dåligt, och det finns många nivåer av bra. Det är inte bara när det är på liv och död som personer motiveras att söka sig hela vägen till vår del av världen.

Det finns sådana enorma globala välfärdsklyftor att det är motiverat för otroligt många att försöka ta sig hit. Jag förstår det till fullo. Men jag förstår också att så länge vi har ett system där vi låter våra resurser gå till dem som kanske inte är mest utsatta - fast vi säger att vi hjälper just de mest utsatta och dem som är på flykt för sitt liv - blundar vi för dem som är kvar i akut närhet till eller kanske i krigszoner.

Vi blundar för dem som fortsätter fly för sitt liv. I stället hjälper vi dem som tar sig över bron från Danmark och övriga Europa eller kanske dem från andra sidan Medelhavet där det faktiskt inte är akut kris. De borde inte behöva riskera liv och lem men känner kanske att de måste göra det för att vi inte tar vårt ansvar att ge vettig hjälp i närområden - inte just där bomberna faller.

Det handlar inte om att kasta vatten på en eld, utan det handlar om att säkerställa att ambulanser finns nära, att akut hjälp kan ges och att mat finns på plats. Vi i Sverigedemokraterna har budgeterat för att täcka upp hela kostnaden för World Food Programme. De resurserna har vi, om vi inte slänger bort pengar på personer som väljer olagliga vägar för att ta sig hela vägen hit därför att vi premierar de vägarna.

Jag frågar än en gång: Vad vill Liberalerna göra för att hjälpa dem som är mest utsatta i världen? Det är nämligen inte de som tar sig hit.

Anf. 17 Emma Carlsson Löfdahl (L)

Herr talman! Vi vet att det finns väldigt många människor i vår värld som är utsatta. Det vore väl fantastiskt om vi kunde hjälpa alla dem. Tyvärr kan vi inte göra det, men vi ska hjälpa så många som vi har möjlighet att hjälpa. Som jag sa tidigare är inte livet svart eller vitt. Det är inte så att vi kan rikta våra insatser mot bara det ena eller bara det andra. Som det ser ut i dag hjälper vi så gott vi kan på plats, men vi hjälper även de människor som flyr hit. Jag är helt säker på att de som kommer hit är i behov av skydd om de får stanna. Vår lagstiftning har ett kontrollsystem som gör att det undersöks huruvida man är i behov av skydd, och om det är fallet får man stanna och få vår hjälp.

Anf. 18 Aron Modig (KD)

Herr talman! Det pågår en humanitär kris i världen. Krig, förtryck, islamistiska terrorgrupper och förföljelse av etniska och religiösa grupper gör att miljontals människor är på flykt. Nu rör det sig om 65 miljoner människor, enligt en färsk rapport från UNHCR.

Samtidigt söker sig många andra, av fullt förståeliga skäl, bort från fattigdom och misär mot vad man hoppas ska bli en nystart. Runt 1 miljon människor sökte sig till EU under 2015. Under inledningen av det här året var antalet flyktingar och migranter som kom till unionen flera gånger större än under motsvarande period förra året.

Sedan det omdiskuterade avtalet mellan EU och Turkiet trädde i kraft har antalet migranter som tar sig till de grekiska öarna minskat väsentligt, medan det antal som tar sig till Italien ökat. Det är dock fortsatt svårt att göra bedömningar om hur detta kommer att utvecklas framöver.

Sverige har länge varit ett av de länder i Europa och västvärlden som flest har sökt sig till och som har tagit ett mycket stort ansvar vad gäller att välkomna asylsökande. De senaste två åren har nästan en kvarts miljon människor sökt asyl här, vilket i förhållande till befolkningens storlek är mer än i något annat land i västvärlden.

Om övriga EU-länder tagit emot lika många asylsökande per capita som vårt land under förra året hade unionen gemensamt kunna välkomna hela 8 miljoner asylsökande under ett år då nöden var mycket stor. Det är genant att inte fler länder kunde tänka sig att vara med och bidra.

I Sveriges stora ansvarstagande vad gäller att välkomna asylsökande finns mycket att känna stolthet över. Vi är ett öppet och välkomnande land. Här finns också uppenbarligen väldigt mycket humanitet. När situationen var som allra mest ansträngd under hösten svepte en våg av medmänsklighet över Sverige. Väldigt många frivilliga visade ett starkt engagemang för att hjälpa de medmänniskor som befann sig i en mycket svår situation. Utan det civila samhällets insatser hade Sverige inte klarat av hösten så bra som vi ändå gjorde.

Detta ger skäl att känna tillförsikt. Det stärker Kristdemokraternas tro på människans inneboende förmåga att både göra gott och i allmänhet bidra till ett gott samhälle.

Herr talman! Den senaste tidens stora antal asylsökande ställer dock Sverige inför utmaningar vars omfattning ännu inte kan bedömas fullt ut. Det är inte bara det svenska asylsystemet som utsatts och utsätts för stora påfrestningar, med alltför långa handläggningstider och en svår boendesituation. Även andra centrala samhällsfunktioner, som hälso- och sjukvården, skolan och den sociala välfärden, utsätts för en mycket stor belastning.

Framöver finns därutöver stora utmaningar kopplade till bland annat arbets- och bostadsmarknaderna. Det går exempelvis inte att bortse från att Sverige hittills har mycket svaga resultat vad gäller att integrera personer med lägre kvalifikationer och utbildning på arbetsmarknaden. Allt detta behöver vi ta på stort allvar. Det är en förklaring till att den migrationspolitiska debatten i dag skiljer sig en hel del från hur den såg ut för några år sedan.

Herr talman! Även om få kunde förutse den kraftiga ökningen av antalet asylsökande till Europa under andra halvåret 2015 var det definitivt möjligt att redan i början av detta år inse att behoven kunde förväntas bli stora liksom att Sverige inte ensamt skulle kunna ge skydd till alla som behöver det.

Efter att Sverige tagit emot över 81 000 asylsökande under 2014 stod det för oss kristdemokrater därför klart att åtgärder behövde vidtas. Av denna anledning lade vi vid årsskiftet 2014-2015 fram förslag om tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel för alla skyddsbehövande, en snabbare avslagsprocess för asylsökande från så kallade säkra länder och lägre etableringsersättning kombinerat med lägre skatt för nyanlända som jobbar. Syftet med dessa förslag var att minska kostnaderna för mottagandet, förbättra integrationen och sätta press på övriga EU-länder att ta ett större ansvar.

Regeringens brist på handlingskraft medförde dock att inga sådana åtgärder vidtogs i tid. Det blev därför nödvändigt att under den gångna hösten på ett annat sätt än tidigare hantera migrationen. I oktober slöt sex av riksdagens partier, däribland Kristdemokraterna, en överenskommelse om 21 insatser med anledning av flyktingkrisen. Syftet var att skapa ordning och reda i mottagandet, få till en bättre etablering och dämpa kostnadsökningarna.

Då detta inte var tillräckligt för att komma till rätta med situationen presenterade Kristdemokraterna i början av november ett antal ytterligare åtgärder. Bland annat begärde vi att tillfälliga inre gränskontroller skulle införas. Vi lade också fram förslag för att åstadkomma mer effektiva avvisningar, få fram mer korrekta beslutsunderlag till asylutredningarna och om att tillsätta en kriskommission med syftet att få till en bättre integration. Men samtidigt dröjde det alltså till den 24 november innan regeringen presenterade de åtgärder som utgör grunden för det betänkande vi diskuterar i dag.

Herr talman! Den senfärdighet som regeringen visade i den uppkomna situationen var inget annat än anmärkningsvärd. Alltför länge gjordes ingenting, och när regeringen till sist agerade svängde pendeln helt där såväl retorik som handlande kom att skilja sig helt från en dag till en annan. Hade åtgärder vidtagits tidigare, i enlighet med de förslag vi kristdemokrater presenterat, hade vi åtminstone varit bättre förberedda. Nu har vi att hantera regeringens långsamma handlande och de väldigt långtgående förslag som utifrån detta har presenterats.

Herr talman! När det gäller de konkreta förslagen i det betänkande som vi debatterar i dag vill jag därför till att börja med tydligt påminna om att de inte tillkommit efter breda politiska förhandlingar. De kommer från regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och från Kristdemokraternas sida tar vi därför ställning till dessa baserat på våra egna ståndpunkter. Hur vi ställer oss till varje förslag i detalj går att läsa i såväl betänkandet som i vår följdmotion på regeringens proposition, men här i kammaren vill jag göra några nedslag.

När det gäller förslaget om att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska användas som huvudregel för alla skyddskategorier förutom kvotflyktingar tycker vi, i enlighet med våra tidigare förslag, att det är fullt rimligt. Det är dock vår åsikt att samtliga tidsbegränsade uppehållstillstånd ska gälla i tre år, och om skyddsbehovet kvarstår för en person som haft ett sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd under tre år bör uppehållstillståndet permanentas. Dessa bestämmelser menar vi samtidigt ska permanentas inom ramen för utlänningslagen och alltså inte vara en del av den tidsbegränsade lagen.

Vi delar också åsikten om att huvudregeln bör vara att en skyddsbehövande som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ska beviljas ett permanent sådant om han eller hon inom treårsperioden skaffat sig en anställning eller näringsverksamhet som det är möjligt att försörja sig på. Här måste det dock säkras att en bestämmelse av det här slaget inte leder till missbruk där det exempelvis ges möjlighet för en person med tidsbegränsat uppehållstillstånd att köpa sig en tillsvidareanställning eller förfalska en näringsverksamhet. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på åtgärder för att stävja ett sådant potentiellt missbruk.

Herr talman! När det gäller regeringens förslag om att begränsa möjligheten till familjeåterförening för barnfamiljer och att skärpa försörjningskravet utöver det som vi kom överens om i migrationsöverenskommelsen i höstas är det förslag som Kristdemokraterna motsätter sig. Vår inställning är tvärtom att det är mycket märkligt att regeringen väljer att gå fram med förslag som inskränker barnfamiljers möjligheter att hålla samman framför andra förslag som syftar till att hantera migrationssituationen.

Utöver de förslag på kristdemokratiska åtgärder jag har nämnt tidigare i detta anförande har vi lagt fram förslag om att upprätta asylansökningsområden nära våra stora gränsövergångar i syfte att snabba på registrering och beslutsprocesser och förhindra att asylsökande avviker.

Vi har lagt fram förslag för att snabba på och effektivisera avvisningarna av personer som fått avslag på sina asylansökningar, bland annat i avseende på fler förvarsplatser och ökade anslag till polisen. Vi har lagt fram flera förslag för att snabba på etableringen av de personer som får uppehållstillstånd.

I vår budgetmotion i höst kommer vi också att lägga fram besparingsförslag på migrationsområdet som ska finansiera de potentiella kostnadsökningar som följer av de avvikelser vi föreslår jämfört med de förslag från regeringen som vi nu diskuterar.

Det är dock vår utgångspunkt att barnfamiljer ska kunna återförenas. Det är viktigt för att alla människor mår bäst av att ha sina nära och kära omkring sig. Många barn- och människorättsorganisationer har uttalat kritik mot regeringens förslag. Familjeåterförening är en av få lagliga vägar till Sverige.

Men det är också en integrationsfråga. Det är bättre att de människor som kommit till Sverige fokuserar på att så fort som möjligt etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället i stället för att oroa sig för sina anhöriga. Kristdemokraterna menar samtidigt att ingångsvärdet bör vara att rätten till anhöriginvandring bara ska gälla för de anhöriga som den asylsökande informerat om vid ankomsttillfället. Det är både för att underlätta identifieringen av de asylsökande och för att få bättre kontroll över mottagandet.

Det finns asylsökande som undanhåller information om anhöriga för att stärka sina skyddsskäl. Detta kan göra att den asylsökandes rättssäkerhet äventyras men också att mottagningssystemet förlorar i legitimitet hos allmänheten. Det måste löna sig att tala sanning och medverka till att beslutsunderlaget blir så komplett som möjligt. Därför ska vi skapa drivkrafter att berätta om anhöriga redan vid ankomsten.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag uttrycka att det är glädjande att ett enigt socialförsäkringsutskott ställer sig bakom ett tillkännagivande till regeringen - delvis grundat i KD-motionen - angående att nuvarande ordning för urval av kvotflyktingar till Sverige ska gälla även fortsättningsvis. Det har tyvärr rått oklarheter rörande detta till följd av vissa uttalanden från migrationsministern på en presskonferens den 7 april.

Jag stannar där och hänvisar som sagt till betänkandet och till vår följdmotion för hur vi ställer oss i detalj till regeringens övriga förslag. Vad gäller våra reservationer i betänkandet står vi naturligtvis bakom samtliga. Men för tids vinnande väljer jag att här i kammaren enbart yrka bifall till reservation 6 som är vår egen och reservation 11 som vi har med Centern och Liberalerna.

Anf. 19 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Att Kristdemokraterna har kommit till många insikter på senare tid kan inte ha undgått särskilt många. Vi har till och med en gemensam reservation i betänkandet, vilket nog ganska få hade kunnat tänka sig för ett bra tag sedan. Jag tänker dock här såklart fokusera på den plats där vi ännu inte tycker lika.

Kristdemokraterna har tillsammans med vissa andra i denna kammare ställt sig emot det faktum att man nu äntligen föreslår att anhöriginvandringen ska vara kopplad till skärpta krav. Själv anser jag, föga förvånande, att det kanske inte alls är lägligt att ha anhöriginvandring av det slag som är kopplat till personer som flyr.

Det är av den enkla anledningen att det håller liv i ett system som gör att man kan uppmuntra splittring på andra sidan. Det gör det lönsamt att skicka en person före. Vi har också sett det genom åren och genom olika historier. Ensamma ungdomar skickas före till Sverige för att så småningom kunna hämta hit resterande medlemmar av familjen.

De unga personer som tar sig hit, oftast män, har inte haft några rimliga chanser att ensamma kunna bekosta de olagliga vägar som vi vet är de enda vägarna att ta sig hit för att söka asyl på plats i Sverige. Det har givetvis skett på andra sätt. Det har skett genom att man medvetet fattar beslut i familjer om att skicka en person före. Det finns inget annat sätt att ta sig hit. Det är inte de som flyr av impuls eller nödvändighet som lyckas ta sig hela vägen hit, som jag har betonat flera gånger tidigare, utan det är överlagt.

Jag undrar helt enkelt varför Kristdemokraterna vill fortsätta att stödja ett system som är det som splittrar familjerna.

Anf. 20 Aron Modig (KD)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att Kristdemokraterna absolut vill se fler lagliga vägar in i Europa och Sverige. Ett viktigt sådant system är vidarebosättning för kvotflyktingar. Vi är glada att Sverige nu kommer att utöka sin kvot från nuvarande 1 900 till 5 000 senast 2018. Vi vill också se - och det jobbar vi för - att fler länder, inte minst EU-länder, tar ansvar när det gäller att ta emot kvotflyktingar. Det är alltför få som gör det i dag, och det är för små kvoter. Där skulle man nog kunna göra mycket.

Det finns mycket att invända mot det nuvarande systemet. Men att inskränka möjligheten till familjeåterförening och därmed ta bort en annan av de få lagliga vägar till Sverige som faktiskt finns ser vi inte som den rätta vägen framåt. Det skulle splittra familjer ytterligare snarare än bidra till att hålla dem samman.

I mitt anförande redogjorde jag för den viktigaste argumentationen när det gäller varför vi går emot regeringens förslag om att inskränka familjeåterförening. Vi tycker till att börja med att alla familjer mår bäst av att hålla samman. Det är också en integrationsfråga. Det är helt enkelt bättre om de människor som kommer hit till Sverige kan fokusera på att komma in på arbetsmarknaden och komma in i samhället i stället för att oroa sig för sina anhöriga som befinner sig någon annanstans.

Anf. 21 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Vi får ofta höra om fler lagliga vägar, men det finns som sagt lagliga vägar. De som är på akut flykt bör givetvis få hjälp till säkerhet så tidigt som möjligt, och vi har sedan vidarebosättningssystem som för all del bör byggas ut för dem som verkligen behöver det.

Men det blir alldeles tydligt i detta replikskifte att utgångspunkten även för Kristdemokraterna är att hjälpen bäst ges genom att personer tar sig hela vägen hit och permanent ska bosätta sig här. Det handlar inte om akut hjälp till dem som är mest utsatta utan om att så många som möjligt på olika sätt ska bygga ett liv just i Sverige. Då hjälper man inte dem som är mest utsatta.

Jag fick fortfarande inte riktigt svar på min fråga, som rörde varför man vill att familjer fortsatt ska splittras. Det är det som sker. Familjerna splittras inte när en person får uppehållstillstånd här och inte kan ta hit resten av familjen. Familjen är redan splittrad vid det tillfället. Splittringen sker dessförinnan, när en ensam individ ur en familj skickas före hit. I stället borde vi satsa på tillräcklig hjälp i närheten så att vi inte uppmuntrar fortsatt resa till just vår del av världen på bekostnad av familjer som splittras under resans gång och kanske aldrig kan återförenas - inte bara på grund av reglerna här utan också på grund av att vägen hit är farlig. Det är svårt att åter hitta sin familj om man har flyttat till andra sidan jorden på de vägar som finns.

Utöver detta har jag bara en kort fråga, och det kan vara så att jag inte riktigt har hängt med i svängarna. Kristdemokraterna, som ofta har fokus på barn, har länge motsatt sig medicinska ålderstester. Det senaste jag kunde hitta var att man fortfarande var emot tydliga tester på barn. Om det fortfarande är så skulle jag gärna vilja ha ett förtydligande av varför och av vad man i annat fall vill göra för att säkerställa att det är barn som får den hjälp som barn ska ha.

Anf. 22 Aron Modig (KD)

Herr talman! Till att börja med vill vi som sagt ha fler lagliga vägar in i Europa och Sverige. De vidarebosättningssystem som finns i dag är bra, men det går inte att bara förlita sig på dem. Det finns på tok för få platser. Där behöver vi både i Sverige och i övriga länder i Europa jobba för att utöka systemen. Vi ser i dag ett arbete på EU-nivå som visserligen går alldeles för långsamt - där finns mycket i övrigt att önska - men de lagliga vägarna ökar i alla fall något.

Vad gäller familjeåterförening finns det som sagt mycket att invända mot dagens system, men det är det system vi har. Vi menar att det är rätt att familjer ska kunna återförenas. I de fall det är möjligt att återförenas i hemlandet ska det naturligtvis ske där. Men är det inte möjligt menar vi att familjeåterförening ska kunna ske i Sverige. Det är också anledningen till att vi motsätter oss regeringens inskränkningar av de möjligheterna.

Vad gäller medicinska ålderstester av framför allt ensamkommande är det inte så att vi motsätter oss det per se, utan vi menar att man ska ha en realistisk bild av vad det innebär. Man bör vara medveten om att det inte är åldersbestämningar utan en bedömning av de asylsökandes ålder.

Man ska också vara medveten om att detta inte är några exakta vetenskaper. Vi tycker att de ska användas på de sätt som de kan användas, men man ska inte ha en övertro på att detta är den enda lösningen framöver. Jag vet inte om Paula Bielers uppfattning sedan tidigare är att vi starkt motsätter oss medicinska åldersbedömningar. Så är inte fallet.

Anf. 23 Yilmaz Kerimo (S)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande SfU16 och avslag på samtliga reservationer.

Miljoner människor flyr undan krig i världen. Vi ska vara stolta över vårt lands stora humanitära insats. Men när EU brast i solidaritet och gemensamt ansvar blev situationen i Sverige ohållbar. Inte bara EU utan även FN och omvärlden brast tyvärr i solidaritet när det gällde att kunna hantera den kaotiska flyktingsituationen. Det var inte Sverige som startade kriget, men vi har ändå tagit det största ansvaret. EU, FN och omvärlden måste nu visa mer solidaritet och ta en aktiv roll. Södertälje, min hemstad, tog under Irakkriget emot ett mycket större antal flyktingar än vad Kanada och USA gjorde tillsammans. Detta är inte hållbart.

Jag är glad och rörd över många människors humanism och engagemang. Men tyvärr måste vi i dag fatta tuffa men nödvändiga beslut för att kunna hantera situationen, som annars blir ohållbar.

Under 2015 sökte sig rekordmånga asylsökande till Sverige - närmare 163 000. Vi ansträngde oss till det yttersta för att klara detta, och vi kan vara stolta över den insats som Sverige gjorde under hösten. Men situationen blev till slut ohållbar. Det stod då även klart för oss att EU:s gemensamma asylpolitik inte fungerade. De yttre gränserna upprätthölls inte, och asylsökande tilläts själva välja det EU-land de ville söka asyl i. För Sveriges del ledde flyktingsituationen till att hela asylsystemet sattes under stor press. Även andra centrala samhällsfunktioner såsom hälso- och sjukvården, skolan, den sociala vården och barn- och ungdomsvården har blivit hårt belastade.

Nu genomför vi den förändring som vi aviserade i höstas - en tidsbegränsad lag som innebär tillfälliga uppehållstillstånd för alla skyddsbehövande. Den innebär också begränsade möjligheter till anhöriginvandring och ett skärpt försörjningskrav.

Vi är fullt införstådda med att tillfälliga uppehållstillstånd och begränsningar i anhöriginvandring inte är det bästa för varje enskild asylsökande. Men så länge EU:s medlemsländer inte solidariskt delar på ansvaret för asylmottagandet utan väljer att skjuta över problemet till vissa länder, såsom Sverige, är det inte möjligt för oss att ha väsentligt annorlunda asylregler än våra grannländer i EU. Inget land klarar av en alltför stor del av ansvarskakan ensamt.

Vår migrationspolitik ska vara generös och ansvarstagande. Men Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har varnat för att viktiga samhällsfunktioner inte klarar av ansträngningen. Därför måste vi ställa krav på att andra länder också tar sitt solidariska ansvar. Just nu pågår ett arbete inom EU för att få en långsiktigt hållbar lösning där EU:s länder solidariskt delar på ansvaret för de asylsökande som söker sig till Europa.

Syftet med de åtgärder som regeringen presenterade tisdagen den 24 november och som nu vidtas är att få ordning och reda i flyktingmottagandet. Vi behöver få ned antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige och i stället få dem att söka sig till andra EU-länder.

Vi behöver också ha ordning på vårt flyktingmottagande så att alla som kommer hit får en bra etablering och en bra start. För att åstadkomma detta kan Sverige inte ha asylregler som är betydligt mer generösa än reglerna i våra omgivande EU-länder. Regelverket måste därför tillfälligt anpassas till miniminivån enligt EU-rätten och internationella konventioner.

Inom EU behöver de nuvarande reglerna för asylmottagande reformeras så att ett mer solidariskt ansvar för flyktingmottagandet åstadkoms och att alla medlemsländer tar ansvar.

Sverige ska ha en långsiktigt hållbar och rättssäker migrationspolitik som värnar asylrätten. Regeringen har vidtagit en rad åtgärder av tillfällig natur för att minska antalet asylsökande till Sverige och för att förbättra kapaciteten i asylmottagandet. Fokus ligger nu på att alla, såväl nyanlända som arbetslösa, ska kunna hitta ett arbete och bidra till samhällsbygget.

Regeringen föreslår att den tillfälliga lagen ska gälla i tre år, från och med den 20 juli 2016 till den 19 juli 2019. Utskottet noterar att regeringen avser att redan efter två år bedöma behovet av att lagen ska gälla även under det sista året av giltighetstiden.

Herr talman! Då varken EU-rätten eller internationella konventioner kräver att permanent uppehållstillstånd ges till flyktingar eller alternativt skyddsbehövande anser utskottet att tidsbegränsade uppehållstillstånd bör införas tillfälligt och att tillståndstiden bör anpassas på så sätt som regeringen föreslår.

Regeringens förslag medför att även barn, med några undantag, kommer att beviljas tidsbegränsade tillstånd.

För att de föreslagna bestämmelserna ska få effekt instämmer utskottet i regeringens bedömning att lagen bör tillämpas även på ansökningar inkomna före lagens ikraftträdande med undantag för ansökningar från barn och barnfamiljer med registreringsdatum den 24 november 2015 eller tidigare. Utskottet förutsätter att regeringen utvärderar konsekvenserna av införandet av tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Herr talman! Beträffande alternativt skyddsbehövande konstaterar utskottet liksom regeringen att familjeåterföreningsdirektivet inte är tillämpligt på den skyddsgruppen. Eftersom de svenska reglerna tillfälligt ska anpassas till miniminivån enligt EU-rätten och internationella konventioner anser utskottet i likhet med regeringen att uppehållstillstånd på grund av anknytning inte ska beviljas om den person som utlänningen åberopar anknytning till är en alternativt skyddsbehövande som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt den tidsbegränsade lagen.

Undantag görs dock för ett ensamkommande barn om barnets ansökan har registrerats hos Migrationsverket den 24 november 2015 eller tidigare. Enligt utskottet är det också rimligt att ett barn som har kommit till Sverige utan sin familj och som har ansökt om uppehållstillstånd innan dess får möjlighet att återförenas med sin familj även om han eller hon beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande med stöd av den tidsbegränsade lagen.

Herr talman! Det är tuffa men nödvändiga beslut som vi ska fatta för att kunna klara av den ohållbara situationen. Jag uppmanar återigen EU, FN och omvärlden att visa sin solidaritet för att kunna hjälpa våra medmänniskor i nöd. Det är ett lagarbete precis som det är i ett fotbollslag. Ensam kan man inte klara av matchen, men om alla elva spelare bidrar solidariskt utifrån egen kapacitet och förmåga kan man klara av och vinna matchen.

Med det sagt yrkar jag bifall till förslaget i SfU16 och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Anf. 24 Maria Ferm (MP)

Herr talman! I dag debatterar vi socialförsäkringsutskottets betänkande 16, Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Jag vill inleda med att yrka bifall till propositionen.

Över 65 miljoner människor är på flykt undan krig och förtryck i världen. Förra året kom 162 877 av dessa till Sverige för att söka asyl. Förra året gjorde vi mer än något annat EU-land för att hjälpa människor som söker skydd. Vi gjorde det som resten av EU borde ha gjort. Vi tog ansvar.

Varenda en av de 162 877 personer som vi tog emot i fjol är en människa av kött och blod. Varenda en är en människa som bär på minnen och drömmar och har en historia och en längtan efter en framtid. Varenda en är en människa vars rätt till liv och frihet är absolut.

Jag är väldigt stolt över den stora humanitära insats som vi tillsammans i det här landet gjorde förra året för att erbjuda människor en fristad. Kommuner, landsting och civilsamhälle har gjort enorma insatser som varit avgörande och ovärderliga.

Den 24 november förra året presenterade regeringen åtgärder i syfte att kraftigt minska antalet asylsökande samtidigt som kapaciteten i mottagandet och etableringen skulle förbättras. En av åtgärderna var den tidsbegränsade lag som nu föreslås för att under en begränsad tid om högst tre år anpassa det svenska regelverket till miniminivån enligt EU-rätten och internationella konventioner. Skälet till detta var att det svenska mottagningssystemet haft svårt att hantera att så många människor sökt asyl i Sverige under kort tid och att EU:s länder inte förmått att ta ansvar.

Regeringen har krävt mer samarbete i EU. Att erbjuda en fristad för de människor som tvingas på flykt hade inte varit något problem för Europa om alla EU-länder hade hjälpts åt. Tyvärr är verkligheten en annan. Trots att Tyskland och Sverige har satt hård press på övriga EU-länder har många av dem vägrat att ta ansvar.

Det politiskt bästa är inte alltid det politiskt möjliga. Uppgörelsen om migration är utan tvekan det tuffaste beslut som vårt parti har ställts inför. Överenskommelsen ser inte ut som den hade gjort om Miljöpartiet självt hade kunnat utforma politiken utan är resultatet av en svår kompromiss med konsekvenser för enskilda människor som är skadliga för etableringen och möjligheten att få skydd.

Förslagen kommer att göra situationen för många flyktingar svårare i Sverige, inte minst vad gäller den otrygghet som de tillfälliga uppehållstillstånden innebär och svårigheterna för människor att återförenas med sin familj. Medvetenheten om detta gör att det är helt centralt för oss att de nya tillfälliga lagarna blir så kortvariga som möjligt.

Att Miljöpartiet gick med på den här överenskommelsen i höstas beror på att alternativet hade varit ännu värre för människor på flykt. Flera partier i riksdagen har krävt inskränkningar i flyktingpolitiken långt bortom vad de internationella konventionerna tillåter, vilket vi i Miljöpartiet aldrig kan acceptera. Vi vill inte att förslagen från de två största oppositionspartierna, Moderaterna och Sverigedemokraterna, om att stänga gränserna helt ska bli verklighet. Det skulle innebära att de asylsökande som kommer till Sverige i år inte skulle kunna göra det. Det skulle innebära att Sverige skulle upphäva asylrätten som princip med risk för att land efter land skulle följa efter. Dessutom vill dessa partier permanenta de här tillfälliga lagändringarna.

Tyvärr har politiken förändrats hos många partier i Sveriges riksdag, och i debatten framställs nu flyktingar nästan uteslutande som hot eller problem. Detta måste ändras för att vi återigen ska kunna bli ett internationellt föredöme när det gäller medmänsklighet.

Vi i Miljöpartiet är stolta över de viktiga reformer för en mer öppen och human migrationspolitik som vi har genomfört genom åren. Historiskt har vårt sätt att arbeta kring migrationsfrågorna ibland inneburit att vi varit med och genomfört nya reformer för en mer human migrationspolitik, och ibland har det handlat om att förhindra en mer restriktiv migrationspolitik. Vid varje givet läge, utifrån vad som är politiskt möjligt, förhandlar vi hårt för flyktingars och andra utsatta gruppers rättigheter.

Även när omständigheterna gör det svårare kvarstår vår parlamentariska strategi. I nuläget handlar det tyvärr om att undvika försämringar som annars hade kunnat bli verklighet. Miljöpartiet har i varje steg i denna process försökt åstadkomma förändringar i lagförslaget som innebär förbättringar för de enskilda som berörs.

Jag vill nämna några av dessa. En del handlar om de övergångsregler som innebär att alla inte kommer att omfattas av den nya tidsbegränsade lagen.

De barn och barnfamiljer som sökt asyl senast den 24 november 2015, alltså dagen då överenskommelsen presenterades, omfattas inte av den tidsbegränsade lagen. De kommer alltså även framöver att beviljas permanenta uppehållstillstånd och kunna återförenas med familjemedlemmar utan de begränsningar eller försörjningskrav som den tidsbegränsade lagen innebär.

En viktig förändring jämfört med det förslag som presenterades den 24 november är att alla som har ansökt om asyl före dess, alltså även vuxna utan barn, ska ha rätt att återförenas med sina familjemedlemmar i Sverige. Det gäller även om personen har fått uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande.

Detta kan i sammanhanget tyckas som detaljer, men förändringarna innebär i realiteten en avgörande skillnad för de tiotusentals människor som kommer att kunna återförenas och bygga sin framtid i Sverige i fred och säkerhet.

Andra förändringar som jag vill nämna handlar om bestämmelser i den tidsbegränsade lagen.

Trots att huvudregeln kommer att vara tidsbegränsade uppehållstillstånd inför regeringen en ventil som möjliggör permanent uppehållstillstånd för barn i vissa undantagsfall.

En ventil införs också för att anhöriginvandring ska vara möjlig i de fall det skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande att neka en anhörig uppehållstillstånd. Detta möjliggör en individuell prövning för alla som ansöker om uppehållstillstånd på grund av anknytning till någon i Sverige, det vill säga även anhöriga till alternativt skyddsbehövande, anhöriga till flyktingar som inte är kärnfamilj och anhöriga till personer som saknar möjlighet att uppfylla försörjningskravet.

Den som får ett arbete eller kan försörja sig genom näringsverksamhet har rätt till permanent uppehållstillstånd. Vi inför dock en åldersgräns på 25 år för denna regel. Om man är yngre än så och inte har en gymnasieutbildning omfattas man inte av möjligheten till permanent uppehållstillstånd genom egenförsörjning. I stället kommer personen att få tillfälligt uppehållstillstånd som varar under studietiden och en period därefter för att personen ska få en ärlig chans att kunna etablera sig på arbetsmarknaden och på så sätt kunna kvalificera sig för permanent uppehållstillstånd. Vi ser med detta till att ungdomar inte hoppar av gymnasiet i desperation över att behöva hitta ett jobb samtidigt som vi stärker incitamentet för unga att utbilda sig. Detta kommer regeringen att återkomma till riksdagen med i en proposition i höst.

Regeringspartierna är överens om att Sverige framöver ska återgå till den mer humana migrationspolitik som gällt tidigare i Sverige. Därför är lagen tillfällig. Vi backar för att ta sats. Miljöpartiet kommer under de tre år som lagen gäller att arbeta intensivt för att kontinuerligt höja kapaciteten i mottagningssystemet och förbättra etableringen så att återgången till en mer human migrationspolitik underlättas och snabbas på. Samhället måste möta den växande befolkningens behov av bostäder, jobb och välfärd. Vi behöver förstärka bland annat socialtjänsten, skolan, barnomsorgen och delar av hälsovården. Samarbete och åtgärder som ska höja kapaciteten i mottagandet måste genomsyra politiken från lokal till regional och nationell nivå.

Regeringen har redan beslutat om en lång rad åtgärder och tillfört pengar både till de kommuner och landsting som tagit störst ansvar för mottagandet och till civilsamhället för att stärka deras arbete med asylsökande och nyanlända. Sverige måste stå väl rustat för att kunna ta emot människor både i tider då det kommer många asylsökande och i tider då det kommer få asylsökande.

Herr talman! Vi i Miljöpartiet står fast vid vår tro på ett öppet Sverige som välkomnar människor hit. Därför är det vår skyldighet att bygga ett samhälle där systemen klarar av våra visioner. Det är ett samhälle som klarar av att vara öppet och solidariskt. Låt oss nu intensifiera det arbetet tillsammans! Vi är alla människor.

(Applåder)

I detta anförande instämde Camilla Hansén (MP).

Anf. 25 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Jag tänkte börja med lite sifferexercis. 65 miljoner personer befinner sig på flykt i världen. 162 877 av dessa kom till Sverige förra året. Siffran 162 877 är siffran för antalet asylsökande. Min fråga är helt enkelt om Miljöpartiet och Maria Ferm tror att samtliga som lämnar in en asylansökan gör det befogat och tillhör de personer som är på flykt runt om i världen. Eller är det möjligtvis så att vissa av dem uppger falska skäl och bör nekas? Jag undrar om det är så som migrationsministern och Socialdemokraterna, det andra regeringspartiet, tidigare har uttryckt: att uppemot 80 000 av dessa kanske kommer att behöva avvisas.

Anf. 26 Maria Ferm (MP)

Herr talman! Sverige har en asylprocess som är rättssäker. Det innebär att man lämnar in en ansökan om asyl. Sedan är det Migrationsverket och även domstolar som fattar beslut om den asylansökan, baserat på den lagstiftning som vi i Sveriges riksdag fattar beslut om. Det är en ordning som fungerar mycket bra och som innebär att de som bedöms ha skyddsskäl får uppehållstillstånd i Sverige, och de som inte bedöms ha skyddsskäl får lämna landet.

Det är en ordning som Miljöpartiet står bakom och som innebär att vi inte ska spekulera i vilka som antas få asyl eller inte. Det är någonting som kommer att avgöras i sinom tid av Migrationsverket och av domstolarna.

Anf. 27 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Tack för svaret! Det är glädjande att höra att Miljöpartiet också inser att samtliga 162 877 troligtvis inte kommer att få sin ansökan beviljad och att man anser att detta är resultatet av en rättssäker process. Det betyder alltså att samtliga inte hör till de flyktingar man först talade om.

Min följdfråga blir givetvis: Hur avser man från Miljöpartiets sida att upprätthålla de regelverk som finns, och hur avser man att säkra att personer som inte har skyddsskäl enligt det regelverk som Sverige har ska avvisas från landet? Och vad vill man göra för att hjälpa de personer som fortsatt är på flykt runt om i världen? Men framför allt: Hur ska man säkerställa att de som har kommit hit och lämnat in falska ansökningar inte blir kvar i landet?

Anf. 28 Maria Ferm (MP)

Herr talman! Det finns, som sagt, en process. Den innebär att man lämnar in en ansökan om asyl. Sedan bedöms det om man har rätt att få sin asylansökan beviljad eller inte. I det fall som man inte får sin asylansökan beviljad ska man lämna landet. Det är någonting som i de allra flesta fall sker frivilligt. En majoritet av de personer som får avslag på sina asylansökningar lämnar alltså landet frivilligt. I andra fall är det polisen som hjälper till. Det är jätteviktigt att det fungerar på ett så effektivt sätt som möjligt. Det här är också någonting som både den här och tidigare regeringar under en lång tid har prioriterat.

Men när det gäller svårigheter att avvisa människor är det ganska mycket som ligger utanför staten Sveriges kontroll. Mycket handlar om att personer kanske kommer från länder som helt enkelt inte erkänner dem som medborgare. Då går det inte att återvända dit. Det kan vara så att de inte har korrekta passhandlingar. Då är det heller inte möjligt att genomföra avvisningarna. Det kan också vara så att det är för osäkert och för farligt att avvisa människor. Det innebär att de blir kvar i Sverige.

Det är viktigt att både Migrationsverket och polisen arbetar med återvändandearbete, främst frivilligt men i de fall det behövs även med tvång. Samtidigt är det viktigt att inse att vi lever i en väldigt farlig och otrygg värld. Många människor kommer kanske inte att kunna återvända på grund av saker som ligger utanför staten Sveriges kontroll. Då kanske vi bör ha lite större fokus på att säkerställa att vi kan ge personer som får stanna i landet en god etablering och en möjlighet att komma in i samhället och på arbetsmarknaden. Där lyser tyvärr Sverigedemokraternas förslag med sin frånvaro.

Anf. 29 Christina Höj Larsen (V)

Herr talman! Maria Ferm pratade i anförandet en hel del om lagens tillfällighet och om hur viktigt det är att det här bara blir en kort parentes i Sveriges historia. Jag skulle vilja ställa en fråga om det, för vi är ganska många som befarar att det inte alls kommer att bli så.

Det sitter flera partier här som tycker att det här bör permanentas. Vi har aldrig sett någon lag som har varit riktigt tillfällig. När regeringen införde id- och gränskontroller lade de in en karenstid på två veckor och argumenterade kraftfullt för att det var viktigt för rättssäkerheten. Det var viktigt att regeringens befogenheter inte skulle vara alldeles för omfattande. När det väl kom till kritan var det plötsligt inte alls så viktigt.

Det är klart att det gör att man blir väldigt orolig för att det som sägs här bara kommer att viftas undan på precis samma sätt. Jag undrar vad Maria Ferm har att säga om den farhågan.

Anf. 30 Maria Ferm (MP)

Herr talman! Tack, Christina Höj Larsen, för frågan! Jag tycker att det är en väldigt viktig fråga, för det här är en väldigt speciell lagstiftning som är tillfällig och långtgående. Det finns absolut partier i den här kammaren som vill gå längre eller som vill permanenta den här lagstiftningen, och då är det viktigt att vi andra partier som inte vill se den utvecklingen också arbetar för att den ska bli så tillfällig som möjligt.

Själva konstruktionen av lagstiftningen innebär att den upphävs automatiskt efter tre år. För att någonting skulle kunna förlängas krävs det ett aktivt riksdagsbeslut. Det innebär också att vi har en kontrollstation efter två år för att se över om det fortsatt finns ett behov av lagstiftningen.

Vi från Miljöpartiet har varit tydliga med att vi kommer att arbeta så hårt vi kan med att säkerställa att Sverige ska kunna återgå till en situation där vi återigen kan bedriva en politik som är mer långtgående medmänskligt än vad de internationella konventionerna kräver av oss. Då handlar det såklart också om att arbeta med att få till ett samhälleligt stöd för att så snabbt som möjligt återgå till en mer human politik. Där handlar det både om hur vi debatterar de här frågorna i samhället och om att vi behöver visa att vi kan klara av den här situationen.

Vi kan stärka kapaciteten i mottagandet och förbättra etableringen. Vi har gjort det förut, och vi kommer att kunna göra det igen. Detta tror jag också är väldigt avgörande för att så snabbt som möjligt kunna återgå till en mer human migrationspolitik.

Anf. 31 Christina Höj Larsen (V)

Herr talman! Jag önskar verkligen att det handlade om Sveriges mottagandekapacitet. Men det är helt uppenbart i den politiska debatten att det faktiskt inte gör det.

Jag blev själv politiskt aktiv för att jag hade levt i ett Danmark där högern tillsammans med rasisterna turades om att dra och hela tiden tänja gränserna för vad man kunde göra. Det vi såg var en socialdemokrati som kapitulerade, bort från den dröm och den kamp för rättvisa som vi hade fört tillsammans. Därför blev jag politiskt aktiv: Jag ville aldrig se det hända igen i ett land där jag lever.

Jag vet att Maria Ferm har ett starkt antirasistiskt engagemang som jag har stor respekt för, men frågan är var gränsen går, när vi börjar följa med i den här dragkampen. Just nu triumferar SD nöjt, men nästa drag är ju att höja ribban lite till. Ska vi göra nya överenskommelser då, där vi följer efter dem? Ska vi verkligen fortsätta med den här upptrappningen?

Var går din gräns, Maria Ferm? När kommer du att trycka på nejknappen?

Anf. 32 Maria Ferm (MP)

Herr talman! Jag vill vara tydlig med att det är hela regeringens ambition att återgå till en mer human migrationslagstiftning. Det här är ett beslut som inte var lätt för någon av oss. Situationen i höstas handlade bland annat om att vi såg stora problem i mottagningssystemen, problem som kanske inte var helt och hållet nya utan snarare blev mer akuta när det kom väldigt många människor under en lång tid.

Det handlade också om situationen i EU, där väldigt få EU-länder tog det ansvar som de borde ha tagit. Därför såg vi ett behov av att under en begränsad tid genomföra den här förändringen.

Det handlar inte om att gå i en riktning och ta steg för steg åt det hållet, utan det handlar snarare om att under en begränsad tid genomföra förändringar som innebär att vi kan fokusera mer på att stärka kapaciteten i mottagandet och förbättra etableringen.

Det tydliga målet är att återgå till en mer human migrationspolitik. Det är de stegen vi behöver ta. Det är den rösten som Sverige behöver vara i EU. Det här är inte en debatt som har lagt sig på något sätt, utan det är oerhört viktigt att Sverige fortsätter att vara en pådrivande röst för att fler EU-länder ska ta ansvar för att värna asylrätten. Det är också det som Sverige för fram i den typen av diskussioner.

Sverige är också det land som driver på för att skapa lagliga vägar för människor på flykt. Det är någonting som vi behöver fortsätta ta strid för i debatten, för det är också en del av vilket slags samhälle som kommer efter det här. Vi behöver ta steg åt ett mer humant håll.

Anf. 33 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka utskottet för en välvillig behandling av propositionen.

Herr talman! Förra året tog Sverige emot över 160 000 asylsökande. De flesta var flyktingar från krigen och konflikterna i Mellanöstern, framför allt från Syrien, Irak och Afghanistan. Men många kom också från länder i Afrika, till exempel från den kollapsade staten Somalia och från Eritrea, en av världens hårdaste militärdiktaturer.

Året dessförinnan, 2014, tog Sverige emot över 80 000 asylsökande. Det innebär, som många har påpekat tidigare under dagen, att vårt land på två år har tagit emot nästan en kvarts miljon asylsökande.

Sverige har tagit ett större ansvar för den internationella flyktingkrisen än vad något annat EU-land har gjort - det överlägset största ansvaret. Men inte bara det. Detta är också det största flyktingmottagandet i vår moderna historia. Vi har aldrig tidigare gett skydd åt så många människor på flykt undan krig, förtryck och konflikt. Om vi bara ser till syrierna har Sverige sedan krigsutbrottet 2011 gett skydd åt över 130 000 män, kvinnor och barn, människor som annars mycket väl hade kunnat gå under i beskjutningar och bombkrevader.

Det här, herr talman, är Sveriges största humanitära insats någonsin, och att leda den insatsen är en av vår generations viktigaste uppgifter.

Vi såg under förra hösten hur antalet asylsökande ökade mycket kraftigt på ganska kort tid. På fyra månader - september, oktober, november och december - kom det 114 000 människor, varav 26 000 var ensamkommande barn. Som mest anlände över 10 000 människor i veckan.

Det ställde mottagningssystemet inför en enorm uppgift. I efterhand kan jag konstatera att Sverige klarade den uppgiften. Jag tror att det var en natt i Malmö då en grupp fick sova utomhus en natt, men vi klarade med något enstaka undantag av att ge tak över huvudet och mat för dagen för över 100 000 människor på fyra månader.

Många svenskar gjorde ett heroiskt arbete under den här tiden. Det var Migrationsverket, förstås, men också väldigt många, om än inte alla, av landets kommuner. Jag besökte själv många av dem - Trelleborg, förstås, som tog ett mycket stort ansvar eftersom många kom direkt från Tyskland. Det gällde även Malmö men också massor av kommuner som upplät sina platser för att kunna klara detta.

Kommunerna, Migrationsverket men också oerhört många frivilliga som Röda Korset, Rädda Barnen, Refugees Welcome, kyrkor, moskéer och väldigt många fler, inte minst privatpersoner, ställde upp. Utan allt detta frivilliga arbete från det civila samhällets sida hade vi aldrig klarat av denna uppgift.

Men våra system pressades också till det yttersta. Det var stundtals dramatiskt. Vi fick på kort tid öppna upp gymnastiksalar och gamla företags- och kontorslokaler. Kommunernas evakueringsplatser fick vi också använda för att kunna lägga människor någonstans. Ni kommer ihåg bilderna från Malmömässan, som vi öppnade upp och som snabbt fylldes.

Tidigt var det så att Migrationsverket fick fylla bussar i Malmö och Trelleborg och köra de asylsökande norrut i Sverige utan att veta vart de skulle någonstans. Då hade man åtminstone 15 timmar på sig för att hitta ett boende så att de skulle kunna få tak över huvudet för natten.

Det var en enorm prövning av det svenska mottagningssystemet, men vi klarade av det. Jag känner en i grunden oerhörd stolthet för detta. Vi lever i ett fantastiskt land med fantastiska människor. Det visste vi. Men nu vet vi att Sverige faktiskt också klarar av att ta emot 100 000 människor på fyra månader. Det visste vi inte tidigare. Hösten 2015 visade sig Sverige och det svenska folket på många sätt från sin bästa sida.

Men det stod också klart att även om Sverige klarade de fyra månaderna klarar inte ens Sverige en sådan uppgift i längden, vecka efter vecka, månad efter månad - inte ens vi.

När regeringen mitt under krisen samlade de fackliga organisationer som företräder anställda i skolan, socialtjänsten och polisen var beskedet entydigt: Medlemmarna jobbar så mycket de kan, och de försöker göra så mycket de kan, men de klarar inte detta längre.

I socialtjänsten larmades det om undanträngningseffekter, det vill säga att de inte längre kunde klara av sin uppgift att till exempel ta hand om barn som far illa. Jag var i oktober-november allvarligt oroad för att 15 000-20 000 asylsökande skulle sova på våra gator på nyårsnatten, mitt i en svensk vinter. Så hade det mycket väl kunnat bli om vi inte hade agerat.

Då stod vi inför ett etiskt dilemma. Jag tror att de allra flesta av oss vill göra allt vi kan för att hjälpa våra medmänniskor när de är på flykt. Vi vill gärna hjälpa så många som möjligt. Men Sverige är ett litet land med 10 miljoner invånare. Vi kan hjälpa fantastiskt många, och Sverige har gjort mer än något annat EU-land har gjort och mer än någonsin i landets historia. Men inte ens vi kan hjälpa alla - i varje fall inte vecka efter vecka och månad efter månad med den inströmning som då rådde. Till och med ett så fantastiskt land som Sverige har en gräns för vad som kan göras.

Regeringen konstaterade under hösten att det kanske skulle komma över 160 000 människor 2015. Vi sa att Sverige kan klara dem, men vi var samtidigt tvungna att dra slutsatsen att om det skulle fortsätta att komma 7 000-8 000, kanske 10 000, människor i veckan blir detta helt omöjligt för Sverige. Trycket på skolan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten skulle helt enkelt bli för stort. Vi skulle inte ha en chans att bygga tillräckligt många bostäder de kommande åren för att klara den utmaningen.

Man ska inte heller underskatta de politiska effekterna av vad Sverige gick igenom under hösten. Jag tror att många människor upplevde situationen 2015 som ett läge då myndigheterna höll på att tappa kontrollen. Det är en farlig situation. När medborgarna upplever att myndigheterna inte längre har kontroll, att det råder ett allmänt kaos, kan det exploateras av auktoritära, antidemokratiska och inte minst högerradikala krafter. Det har vi sett ofta genom historien. Kaos och oordning är de högerextrema krafternas bästa vän.

Jag hörde i det tidigare replikskiftet att Christina Höj Larsen oroade sig för rasism och främlingsfientlighet. Jag delar naturligtvis den oron. Men det vi också måste tänka på är att inte leda in Sverige i en sådan situation igen då kaos och oordning än en gång breder ut sig. Om det är någonting dessa krafter kan exploatera och använda sig av är det precis detta.

Regeringen var tvungen att agera för att minska antalet asylsökande till Sverige. På EU-nivå hade vi sedan regeringsskiftet arbetat mycket intensivt för att hitta en europeisk lösning som skulle fördela flyktingmottagandet mer rättvist i Europa. Vi nådde också vissa framgångar, men det stod samtidigt klart hösten 2015 att det inte skulle lösa våra problem, åtminstone inte på kort sikt.

Regeringen måste alltså hitta andra sätt för att minska antalet asylsökande till Sverige. Vi måste ställa en sådan politik på en bred parlamentarisk bas. Vi bjöd därför in de borgerliga partierna och Vänsterpartiet till förhandlingar om politiken. Vi hade tagit initiativ till blocköverskridande samarbete om migrationsfrågorna redan hösten 2014, alltså direkt efter regeringstillträdet. Men då hade inte intresset hos de borgerliga varit särskilt stort. Hösten 2015 var läget ett annat. Vi lyckades efter en veckas förhandlingar ingå en överenskommelse med de borgerliga. Vänsterpartiet hoppade av i slutskedet av förhandlingarna. Vi lyckades ingå en överenskommelse med Alliansen i 21 punkter, som vi nu arbetar efter och där vi bockar av punkt efter punkt.

Bland annat kom vi överens om ett resurstillskott till landets kommuner och landsting på 10 miljarder kronor och om en lag att alla kommuner skulle vara skyldiga att ta emot nyanlända. Ingen kommun skulle längre kunna säga nej till att ta emot nyanlända. Då togs också det första steget mot tillfälliga uppehållstillstånd och skärpt försörjningskrav.

Vi övervägde aldrig att vända oss till Sverigedemokraterna. Det beror på att Sverigedemokraterna helt enkelt har en annan människosyn, en annan grundsyn.

Vår grundsyn är att människor med olika bakgrund, etnicitet, religion, kultur och språk kan leva tillsammans i samma land, kan förstå varandra och kan lära av varandra.

Sverigedemokraternas grundsyn baserar sig på motsatsen. Man är emot ett mångkulturellt samhälle. Med det säger man också att ett samhälle ska bestå av bara en kultur, en etnicitet - ett slags apartheidtanke. I ett land ska det bara bo människor med samma etnicitet och samma religion. I ett land som Sverige ska det bara få bo människor som ser ut ungefär som jag, vilket är en skrämmande tanke på mer än ett sätt. Men ni förstår vad jag menar. Sverigedemokraterna ser ned på människor med annan etnisk bakgrund och avskyr invandrare. Allra mest avskyr de muslimer, som de aldrig missar tillfället att hetsa mot, att förtala och att sprida fördomar om.

Hösten 2015 visade sig, som jag sa, Sverige på många sätt från sin bästa sida. Men Sverigedemokraterna visade sig från sin sämsta. Det var till exempel problem med anlagda bränder mot asylboenden. Det var 16 sådana bränder i Sverige förra året. I det läget lade Sverigedemokraternas lokalavdelningar ut adresserna på asylboendena på nätet. Varför? För att mordbrännarna verkligen skulle hitta dit? Mitt i krisen var det en sverigedemokrat som sa att man borde sätta upp en kulspruta på Öresundsbron mot de asylsökande.

Det var två exempel. Sverigedemokraterna har en svans av våldsbejakande extremism som hela tiden slingrar efter dem. Därför är det så otänkbart att samarbeta med dem.

Nu slöt regeringen en uppgörelse med de borgerliga partierna den 23 oktober 2015. Ganska snart stod det klart att den uppgörelsen inte skulle räcka. Antalet asylsökande fortsatte att stiga till uppemot 10 000 i veckan. Den 12 november införde vi gränskontroller. Men vi konstaterade då att inte heller det skulle vara tillräckligt. I varje fall skulle kontrollerna fungera bara på kort sikt.

Regeringen utarbetade därför två nya förslag. Det första var id-kontroller på förbindelserna från Danmark. På det sättet skulle fler asylsökande stanna i andra EU-länder och söka asyl där i stället för i Sverige. Det andra förslaget är det förslag vi behandlar i dag, nämligen att Sverige under tre års tid lägger sig på EU:s miniminivå när det gäller asyllagstiftningen. Det innebär att Sverige lever upp till EU-rätten och till alla internationella regelverk, men inte heller mer än det. Vi lägger oss på miniminivå.

Bakgrunden var precis det faktum jag har beskrivit. Sverige har tagit emot en kvarts miljon asylsökande på två år, och Sverige har till slut hamnat i en akut kris. Om Sverige skulle stå kvar vid EU:s mest generösa asyllagstiftning, till exempel vara det enda land i EU som ger permanent uppehållstillstånd eller vara det land som har de mest generösa reglerna för anhöriginvandring, är risken uppenbar att Sverige så småningom skulle hamna i precis samma situation igen med 8 000-10 000 asylsökande i veckan. Då blir det i ett läge när Sverige redan har 130 000 i systemen som väntar på att få besked. Där kan vi inte hamna igen.

Återigen står vi här med det etiska dilemmat. Vad gör vi när andra länder inte tar sitt ansvar och när andra länder skruvar ned sin lagstiftning? Kan vi då stå kvar vid vår lagstiftning när vi samtidigt vet att vi inte klarar samma inflöde en gång till?

Retoriken i dessa frågor är ofta svart och vit. Den tydligheten behövs ofta. Men vi vet också att verkligheten är, som någon sa tidigare, full av gråskalor och att vi politiker ofta ställs inför målkonflikter. Det är sällan vi har att välja på två goda ting. Ofta tvingas vi välja det minst dåliga eftersom alternativet är värre.

Det här är inga lätta beslut för någon. Det här är den svåraste lagstiftningsprocessen jag har varit med om under mina nästan 20 år i rikspolitiken. Men det är ett nödvändigt beslut för att förebygga så att Sverige inte hamnar i samma situation som vi upplevde hösten 2015.

Hittills i debatten har det handlat mycket om permanenta uppehållstillstånd och anhöriginvandring. Jag är i grunden en vän av permanenta uppehållstillstånd, men vi har en faktisk situation att förhålla oss till. Kan vi som enda land i EU stå kvar vid permanenta uppehållstillstånd när vi redan tagit emot en kvarts miljon asylsökande på två år? Jag ser det som omöjligt.

Förra året kom det 1,3 miljoner asylsökande till EU. Låt oss säga att det kommer 1 miljon nästa år och vi är det enda land som står kvar vid permanenta uppehållstillstånd. Vad tror ni händer då? Jag tror inte att hela miljonen kommer till Sverige, men det räcker ju att det kommer 200 000 till Sverige. Då kommer våra system att fullständigt kollapsa. Det finns en sådan kraft i den här utvecklingen.

På samma sätt förhåller det sig med anhöriginvandringen. Det vore mycket svårt att stå kvar vid Europas mest generösa regler. Men det innebär inte, som en del påstår, att anhöriginvandringen nu stoppas. Tvärtom skulle jag tro att vi kommande år kommer att ta emot fler kvinnor och barn från flyktinglägren än vi någonsin har gjort. Vi kommer alltså att genomföra fler familjeåterföreningar än någonsin.

Det här beror på att vi undantagit alla som kom före den 24 november 2015, när vi aviserade om lagen, från de nya reglerna. Fram till den 24 november 2015 hade det kommit 150 000 asylsökande. Alla dessa kommer att gå på de gamla reglerna om familjeåterförening.

Dessutom kommer de som får flyktingstatus att få möjlighet till familjeåterförening även om de kommit efter den 24 november, och alla som inte bedöms som flyktingar men som får stanna som alternativt skyddsbehövande kommer att få sina ansökningar om anhöriginvandring individuellt prövade i förhållande till de internationella konventionerna. Det var alltså fel, det som Christina Höj Larsen sa tidigare i debatten om att det inte skulle ske någon individuell prövning för de alternativt skyddsbehövande. Det kommer att ske en sådan individuell prövning. Det finns nämligen i lagförslaget. Alla kommer att få sitt anknytningsärende prövat individuellt.

Sammantaget kommer vi att genomföra fler familjeåterföreningar de kommande åren än vi någonsin sett tidigare.

Vi aviserade som sagt om id-kontrollerna och om den tillfälliga lagen den 24 november förra året. Därefter gick vi till de borgerliga partierna för att söka stöd för de åtgärderna. Vi visste hur stor splittringen var och är mellan de borgerliga partierna. Vi hade inga föreställningar om att vi skulle kunna träffa en ny stor överenskommelse. Därför nöjde vi oss med att undersöka vilket stöd det skulle finnas i riksdagen för våra förslag.

När det gällde id-kontrollerna deklarerade Centern som väntat direkt att man var emot, precis som man varit emot så gott som alla begränsande åtgärder under hela hösten.

Moderaterna och Liberalerna lämnade emellertid klartecken till idkontroller både före och efter Lagrådets yttrande. Alltså lade vi fram propositionen. Det gick några dagar, och de fick kalla fötter. I omröstningen strax före jul lade de ned sina röster i riksdagen.

I efterhand har vi förstått vad det var som hände. Ett antal tunga moderater gick ut i medierna och kallade id-kontrollerna förödande. Det är alltså inte nog med att Moderaterna inte har kunnat hålla samman Alliansen eller migrationspolitiken på ett och ett halvt år. De kunde inte ens hålla samman sin egen riksdagsgrupp om id-kontrollerna, vilket ledde till att de fick lägga ned sina röster.

Nu fick vi igenom id-kontrollerna ändå, och det har visat sig vara mycket viktigt. I januari till april 2016 registrerades 240 000 asylsökande i Tyskland. Utan id-kontroller skulle en stor del av dem mycket väl ha kunnat söka sig vidare till Sverige. Det hade lett till ett mycket svårt läge för oss. Tack vare regeringens och riksdagens agerande undvek vi det.

Men vi ska minnas när det nu talas i debatten att när det verkligen gällde, när det var nödvändigt att fatta svåra beslut, då klappade Alliansen ihop. Man orkade inte ta ansvar. Inget borgerligt parti orkade backa upp id-kontrollerna - inte heller Moderaterna, så när Johan Forssell sa i debatten att vi borde ha lyssnat på Moderaterna tidigare undrade jag: Vad skulle vi ha lyssnat på - ljudet när ni lade ned era röster när det gällde id-kontrollerna i julas? Var det det ljudet vi skulle ha lyssnat efter?

Det är samma sak med Kristdemokraterna. Ni talade om senfärdighet. Även ni lade ned era röster om id-kontrollerna.

I dag är bilden lika splittrad. Det märks tydligt på oppositionen i den här debatten. Centern och Moderaterna befinner sig på helt olika planeter. När det gäller Liberalerna ska ni veta att vi i januari tog kontakt med dem för att förhandla om den lagstiftning som vi nu talar om. Liberalerna sa nej. De ville inte ens vara med och förhandla om detta. Gånge denna kalk ifrån oss. Så kan det också vara i politiken.

Jag noterar att det inte finns en enda gemensam borgerlig reservation i dagens betänkande. Ni har inte lyckats enas på en enda punkt i migrationspolitiken. Det innebär att det i dag inte finns något borgerligt alternativ till den förda politiken, och har ni ingen gemensam migrationspolitik har ni inget regeringsalternativ. Ni skulle helt enkelt inte kunna regera Sverige i dag.

Herr talman! Antalet som kommer till Sverige har minskat kraftigt till följd av de åtgärder som vi har vidtagit, men vi har inte stängt gränsen. Det kommer fortfarande 400-500 asylsökande i veckan till Sverige. Det är en nivå vi klarar av trots att det fortfarande är ett mycket ansträngt läge när det gäller boendena.

Som mest hade vi 180 000 människor i asylsystemet, varav 100 000 i våra boenden. Nu sjunker antalet eftersom Migrationsverket fattar allt fler beslut. De fattar 7 000-8 000 beslut i månaden och kommer nog under året upp i över 100 000 beslut. Det innebär att vi nu är nere på 165 000 i systemet, varav ungefär 90 000 i boendena. Akutplatserna i till exempel gymnastiksalar har kunnat avvecklas. Människor behöver inte längre bo så trångt. Handläggningstiderna ökar fortfarande, men för bara några månader sedan trodde vi att genomsnittet skulle peaka på 15 månader. Nu tror vi att genomsnittstiden kommer att peaka på 12 månader för att sedan vända nedåt.

När det gäller dem som får avslag på sin asylansökan lämnar allt fler Sverige. Antalet som lämnar Sverige har fördubblats på ett år och uppgår nu till ungefär 2 000 i månaden. Det är mer än 60 personer om dagen. Det är en viktig princip som vi måste upprätthålla: Den som får sin asylansökan beviljad får stanna, men den som får avslag måste lämna landet.

När det å andra sidan gäller dem som får stanna, alltså ungefär hälften av de asylsökande, tar kommunerna emot allt fler - 14 000 kommunplaceringar hittills i år. Den nya anvisningslagen innebär att ingen kommun kan säga nej, vilket både underlättar placeringarna och leder till en mer rättvis fördelning.

Det innebär att vi nu går in i en ny fas. Efter mottagningsfasen och processfasen går vi nu in i etableringsfasen. Med anhöriginvandringen och familjeåterföreningarna, som alltså kommer att bli mer omfattande än någonsin tidigare, tror jag att vi kan räkna med att behöva integrera ett par hundra tusen människor i vårt land under de kommande åren. En sådan uppgift har vi aldrig tidigare ställts inför.

Jag är helt övertygad om att vi klarar av det. Sverige har nämligen två stora tillgångar som inte alla andra länder har.

Den ena är att vi har en i grunden stark välfärdsstat med organisation, med ekonomiska muskler och med ordning och reda som få andra länder.

Den andra är att vi har starka folkrörelser, ett civilsamhälle som redan i dag gör fantastiska insatser för att ge alla de människor som kommit till Sverige ett bra mottagande. Här finns Rädda Barnen, Röda Korset och kyrkorna som jag nämnde tidigare, men här finns också studieförbunden, ABF och Vuxenskolan, som bara under förra hösten började utbilda 75 000 människor i svenska och samhällskunskap.

Detta med utbildning och svenska redan från första dagen, redan under asyltiden, kommer vi att fortsätta att bygga ut tillsammans med andra insatser för att organisera sysselsättning, arbete och praktik under asyltiden.

Arbetsmarknaden blir naturligtvis helt avgörande. Här har vi draghjälp av den mycket starka utvecklingen just nu. Arbetslösheten sjunker snabbt och är nu för första gången på över sju år under 7 procent. Sverige har nu EU:s högsta sysselsättningsgrad. Antalet lediga jobb är fler än någonsin. Ungdomsarbetslösheten faller, långtidsarbetslösheten faller och den grupp där sysselsättningen ökar snabbast, vet ni vilken grupp det är? Det är utlandsfödda kvinnor. Där ökar sysselsättningen snabbast i dag.

De borgerliga förutsägelserna om vad som skulle hända på arbetsmarknaden med en rödgrön regering har alltså kommit helt på skam. Tvärtom går det bättre än på mycket länge, och det är snarare arbetskraftsbrist än arbetslöshet som är ett problem i många branscher.

Därför satsar vi stort på utbildning så att arbetslösa och nyanlända kan ta de jobb som växer fram.

Vi genomför en stor satsning på vuxenutbildning, ett nytt kunskapslyft, och har tillsammans med arbetsmarknadens parter dragit igång de så kallade snabbspåren, där nyanlända kan få en skräddarsydd utbildning så att de kan fortsätta med de jobb de hade i hemlandet. Har du till exempel varit mattelärare i Syrien ska du kunna få en kompletterande utbildning så att du snabbt ska kunna få jobb som mattelärare i Sverige. Det är samtidigt ett yrke där vi har brist.

Det finns nu snabbspår för kockar, lastbilsförare, lärare, läkare, sjuksköterskor, målare, slaktare och byggingenjörer, och många fler tillkommer. Det senaste tror jag är snabbspåret för socionomer.

Vi ska inte underskatta svårigheterna, men jag tror att det kommer att gå utmärkt för de allra flesta av dem som nu har kommit till Sverige. Det tror jag också om de ensamkommande barnen. De jag har träffat har haft fantastiska drömmar om vad de vill bli och också en stark drivkraft att lyckas. Får de bara rätt förutsättningar kommer det att bli bra. Då kommer dessa människor att snabbt bli en del av Sverige, en stor tillgång i ett land som också har en åldrande befolkning och där vi behöver fler i arbetsför ålder. Men det kräver också att vi klarar en annan stor utmaning, nämligen att få upp bostadsbyggandet. Där är vi också på god väg.

På ett år har bostadsbyggandet ökat med nästan 50 procent, och i år kommer vi att börja bygga nästan 60 000 bostäder. Det är en bra början, men vi måste förstås upp ytterligare. Vi kommer att få bygga väldigt mycket kommande år: skolor, bostadsområden, vägar och annan infrastruktur. Det är klart att det är en stor utmaning, men det är samtidigt också fantastiskt kul. Det är ju därför vi är politiker, åtminstone många av oss. Det är för att få möjlighet att utveckla samhället, att bygga och ge människor förutsättningar att leva och utvecklas tillsammans med andra. Det är så att säga politikens kärna.

Jag har själv varit kommunpolitiker och suttit i en byggnadsnämnd. Finns det något som är roligare för ett kommunalråd än att få inviga en ny skola, att få klippa band och sedan se en massa glada och vetgiriga barn strömma in för att börja lära sig saker? Finns det något som är roligare för en kommunpolitiker än när fullmäktige antar en ny fördjupad översiktsplan? Ja, det finns det kanske, men ni förstår vad jag menar. Det finns något enormt stimulerande och nästan lustfyllt i att få planera ett nytt bostadsområde, dra vägar, planera kollektivtrafik och utveckla och bygga samhället.

Jag är i grunden optimist. Det är klart att vi klarar detta. Om vi gör rätt saker kommer Sverige att vara ett ännu starkare land än före den stora flyktingkrisen hösten 2015.

(Applåder)

Anf. 34 Johan Forssell (M)

Herr talman! Tack, migrationsministern, för ett anförande som jag tror täckte in alla politikområden! Jag tänkte att vi nu skulle vara väldigt konkreta och tala om just migrationspolitiken.

Om jag hade fått en krona varje gång migrationsministern berättar om Moderaterna och id-kontrollerna hade det blivit en ansenlig summa pengar vid det här laget. Men det var faktiskt så att Moderaterna presenterade sitt eget förslag, Morgan Johansson. Och hör och häpna, vi röstade på det också! Det förvånande hade väl snarare varit om Moderaterna hade presenterat ett eget och bättre förslag och sedan röstat på regeringens? Jag hoppas att vi nu kan lägga detta till handlingarna.

Jag har två konkreta frågor till Morgan Johansson. Den första gäller att lagen ska gälla i tre år men med en inbyggd kontrollstation efter två år, som Miljöpartiet har redogjort för här. Från socialdemokratiskt håll har det ofta framställts som om det mer handlar om att se över detaljer i lagstiftningen. För Miljöpartiet och inte minst för Morgan Johanssons regeringskollega Gustav Fridolin har det i stället handlat om att kärnan i den nya lagstiftningen, till exempel tillfälliga uppehållstillstånd, ska avskaffas så snart som möjligt. Delar Morgan Johansson Miljöpartiets uppfattning att det kan bli aktuellt att riva upp hela eller delar av den här lagen i förtid innan de tre åren har gått?

Låt oss också säga något om framtiden. Jag hoppas att den här lagen ska gälla i tre år. Det vore ansvarslöst att inte dra lärdom av de misstag som har begåtts och som har försatt Sverige i en svår situation. Då är frågan: Vad händer efter det att lagen löper ut? Vi har från Moderaterna i dag gett besked om att det för oss inte är aktuellt att återgå till den tidigare kravlösa migrationspolitiken. Vilket besked har Morgan Johansson med sig till kammaren i dag? Vilken uppfattning har han om huruvida det kan bli aktuellt att återgå till den tidigare politiken eller inte?

Anf. 35 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)

Herr talman! Först och främst vill jag säga att det är fascinerande att höra Johan Forssell kalla sin egen tidigare politik för kravlös. Så dålig var den väl inte, trots allt? Men där förstår jag att ni har en helt annan retorik. Ändå orkade ni som sagt inte.

Jag har här artikeln från tunga moderater - Tobias Billström och Hans Wallmark - som kallar id-kontrollerna för förödande. Det var ju det som var bakgrunden till att ni fick lägga ned era röster. Ni klarar inte ens att hålla samman er egen riksdagsgrupp när det gällde id-kontrollerna - än mindre den borgerliga gruppen. Detta är en fråga jag skulle vilja ställa till Johan Forssell. Eftersom ni inte ens har klarat av att hålla ihop er egen partigrupp och inte Alliansen heller, om ni nu skulle få bilda regering, vilken politik skulle en borgerlig regering då föra? Skulle det vara Centerns politik, som i praktiken är något slags fri invandringslinje med väldigt få begränsningar, eller skulle det vara Moderaternas totalstopp? Vilken politik skulle en alliansregering bedriva? Den frågan skulle jag gärna vilja ha svar på.

Sedan vill jag också rätta en sak i Johan Forssells anförande. Han sa att Norge hade infört en flyktingpaus. Nej, Norge har ingen flyktingpaus. Man tar fortfarande emot asylsökande. Man har en lag som säger att man i en krissituation skulle kunna avvisa människor direkt till Sverige, men eftersom man inte har någon sådan krissituation tar man fortfarande emot flyktingar. Man gör inga direktavvisningar, och man har ingen flyktingpaus.

Varför har man då i Norge möjligheten att ha en sådan lag? Jo, för att Norge inte är med i EU. Men Sverige är med i EU, och vi är bundna av asylprocedurdirektivet. Jag antar att Moderaterna fortfarande vill vara kvar i EU. Ni har väl inte drabbats av den engelska sjukan?

Sedan har vi detta med uppgörelsen. Vi står fast vid att vi ska göra en bedömning om två år, och sedan går vi vidare utifrån det. Det är sådan uppgörelsen är.

Anf. 36 Johan Forssell (M)

Herr talman! Jag tycker att Morgan Johanssons inlägg var symtomatiskt för hur regeringen svarar på frågor. Man använder en minut och 50 sekunder åt att tala om Alliansen. Sedan blir det sex sju sekunder på slutet där man lite pliktskyldigt berör själva frågan, men man kommer knappast med något svar. Den ena frågan tog migrationsministern över huvud taget inte upp.

Jag förstår att Morgan Johansson är nyfiken på Moderaterna och Alliansen. Det verkar vara många som är det. Vi har sagt att vi ska möta väljarna i valrörelsen 2018 med gemensam politik även på det här området. Det har varit ett tydligt besked från Alliansens partiledare och partisekreterare.

Men nu är det faktiskt Socialdemokraterna och Miljöpartiet som sitter i regeringsställning, och det är ni som måste ta ansvar. Ni måste ta ansvar för den situation vi har i dag. Ni måste ta ansvar för den senfärdighet gällande till exempel tillfälliga uppehållstillstånd, införandet av säkra länder, försörjningskrav vid anhöriginvandring och medicinska åldersbedömningar av ensamkommande ungdomar. Där har vi moderater konsekvent drivit regeringen framför oss. Men regeringen har beklagligt nog vägrat lyssna på kritiska röster, och därför har vi denna lagstiftning på riksdagens bord i dag. Nu måste pendeln slå långt åt andra hållet, för till slut hann verkligheten i kapp regeringen och migrationsministern. Jag beklagar verkligen att migrationsministern inte lyssnade till andra röster tidigare.

Nu ska vi anta denna lagstiftning. Jag hoppas att den ska gälla i tre år. Men jag tycker att vi har ett ansvar att redan nu reda ut för väljarna vad vi ser framför oss efter den. Jag vill upprepa min fråga: Anser Morgan Johansson att det kan bli aktuellt att när lagen löper ut återgå till den migrationspolitik som gällde tidigare?

Anf. 37 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)

Herr talman! Beskedet är att vi ska göra en utvärdering efter två år och att lagen ska gälla i tre år. Det är själva beskedet. Vad ska vi då göra under dessa år? Jag tror att vi måste göra två saker. Det ena är att bygga ut mottagningskapaciteten i Sverige. Då talar jag om de ordinarie boendena. Vi ärvde ju ett system från den gamla regeringen med bara 25 000 platser i ordinarie boende - resten fick man handla upp av Bert Karlsson och andra. När vi sedan gick in i den stora krisen fick vi handla upp ännu fler. Det vi nu måste göra är alltså att stärka grundstrukturen så att vi faktiskt klarar av mottagandet på ett bättre sätt.

Det andra vi måste göra är att få ett europeiskt system på plats. På EU-ministrarnas bord ligger nu ett förslag från EU-kommissionen om en jämlik fördelning - en bättre fördelning av flyktingar i krissituationer. Det tror jag skulle vara väldigt bra, för det skulle innebära att inget EU-land kan säga nej till att ta emot. Det innebär också att vi bygger vidare på själva solidaritetsprincipen i EU.

Det är ingen slump att förslaget ligger på ministrarnas bord. Det beror på att Sverige, Tyskland och ett antal andra EU-länder har drivit på oerhört hårt för att få detta till stånd. Som jag sa i mitt inlägg har vi nått vissa framgångar på EU-nivå, men det är ingenting som kan lösa situationen på kort sikt. Under dessa tre år tror jag dock att vi får möjlighet att klara upp den europeiska situationen.

Johan Forssell svarade aldrig på min fråga om vilken politik en eventuell alliansregering kommer att föra på det här området. Är det Centerns i praktiken totalt fria invandring som ska gälla, eller är det Moderaternas totalstopp? Jag tror faktiskt att väljarna är intresserade av att få besked om det.

Anf. 38 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Jag kan inledningsvis konstatera att ingen av mina partikollegor någonsin har klagat på att jag inte ser ut som Morgan Johansson. De få gånger någon har hänvisat till min bakgrund och sagt att jag bör lämna Sverige för att återvända till ett land jag aldrig har bott i har det företrädesvis varit personer under röd flagg, inklusive socialdemokratisk. Jag tänker dock inte hålla mig på den låga nivån, utan jag tänker ställa frågor gällande det vi diskuterar i dag, nämligen lagändringarna.

Precis som Johan Forssell, som nyss ställde frågor, är jag väldigt konfunderad kring detta att man har en väldigt tillfällig lag. Det gäller inte minst med tanke på att Morgan Johansson i talarstolen här i dag, men även tidigare vid olika presskonferenser och andra tillfällen, har visat att man äntligen har insett det trots allt uppenbara - att de regelverk och lagar vi har i Sverige påverkar antalet som söker sig hit. Det är också uppenbart att man inte kan ha hur stor kapacitet som helst, utan det behövs vissa begränsningar.

Jag har till viss del fått svar här. Man vill utvärdera om två år. Låt gå för detta, men om man nu inte anser att man, som vi föreslår, borde ha en permanent lag redan i dag och sedan möjligtvis, efter en utvärdering, ta fram förändringar - vilket jag har svårt att se, eftersom man ändå anser att den ska upphöra av sig själv om tre år - vad aviserar man att göra förutom att bygga ut vår kapacitet i Sverige och fortsätta hoppas på ett EU-system som inget annat EU-land tycks vilja stödja?

Menar man med att "bygga ut systemet" att vi ändå ska ha mottagande av hundratusentals personer som ska bosätta sig här permanent framöver? Eller menar man att man vill lösa världens problem på något annat sätt? Varför kan man inte ha lagen permanent från start och sedan vid en utvärdering eventuellt, om världen förändras, ändra i lagen?

Anf. 39 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)

Herr talman! Som jag sa i mitt tidigare replikskifte är syftet att vi ska använda dessa tre år till att både bygga ut kapaciteten och göra allt vi kan för att få till stånd ett system på EU-nivå som gör att alla EU-länder delar på ansvaret. Det är Sverigedemokraterna emot. Ni vill inte ha ett system där alla EU-länder delar på ansvaret, Paula Bieler. Ni är emot det.

Jag vill gärna ställa frågan hur du hade tänkt lösa den europeiska frågan om man inte har ett system som gör att alla EU-länder ska ta ansvar, Paula Bieler. Varför är ni så förtvivlat mycket emot det? Är det för att ni ligger så nära Ungerns, Polens och andra EU-länders inställning i detta att ni inte vill att de ska behöva ta emot fler? Är det helt enkelt detta det handlar om? Varför är ni emot en solidarisk fördelning av flyktingar på EU-nivå?

Vi kommer från totalt olika värdegrunder. Det är bara så. Jag står för en politik där vi säger att människor kan leva tillsammans även om de har olika kulturer eller olika etniciteter. Jag vet sverigedemokrater som aldrig missar ett tillfälle att hetsa mot muslimer eller hetsa mot dem som har en annan etnicitet - eller, som jag tog upp i mitt anförande, lägga ut adresser till asylboenden med det uppenbara syftet att det ska bli lättare för dem som verkligen vill söka upp dem. Tar du avstånd från den här typen av beteende, Paula Bieler? Vad gör ni åt det? Vad gör ni för att städa ut den typen av beteende?

Tillfälliga begräns-ningar av möjligheten att få uppehålls-tillstånd i Sverige

Vi kommer ändå inte undan följande faktum: När ni i Sverigedemokraterna talar om att ni är emot ett mångkulturellt samhälle innebär det i praktiken att ni anser att människor med en viss hudfärg eller en viss religion ska få bo i Sverige, medan andra människor ska söka sig till andra ställen. Det är i grunden en apartheidtanke.

Anf. 40 Paula Bieler (SD)

Herr talman! Jag hade hoppats att vi skulle lägga oss på en annan nivå. Jag tar givetvis avstånd från alla former av kriminella gärningar. Mitt parti har sedan länge talat i skarpa ordalag om skärpta straff. Jag vill också poängtera att det jag själv gör starkast politiskt för att minska den här sortens motsättningar är att driva en politik som faktiskt behandlar dem som bor i det här landet lika och inte splittrar våra invånare baserat på om de har kommit hit nyligen eller om de har bott här länge.

Jag nämnde att jag lyssnade på svaret på frågan om vad man vill göra för att bygga ut kapaciteten, men jag fick inte svar på frågan om man anser att vi ska återgå till ett så pass stort mottagande som vi hade. Är det på den nivån vi bör ligga i Sverige?

Vad gäller EU-system är vi emot det av den simpla anledning jag har lyft fram i flera tidigare anföranden, det vill säga att vi inte ger hjälp genom att uppmuntra personer att olagligen ta sig över Medelhavet eller till olika länder. Hjälp ger vi i stället genom att faktiskt bygga ut bra mottagningssystem, särskilt på platser så nära som möjligt, stärka vidarebosättningssystemen och jobba för en hållbar politik som helhet.

Där anser vi inte att det ska vara begränsat till EU när det gäller vilka som hjälper till, utan vi vill jobba globalt och generellt. Det är därför vi stöder framför allt via UNHCR, som ju är betydligt större och innefattar betydligt fler länder än bara EU-länderna. Det är också väl känt sedan länge att vi är emot EU:s överstatliga ingrepp i nationell politik. Vi anser att det splittrar mer än att försöka lägga allting på EU-nivå.

Jag har en fråga till, och den rör det uppenbara att de regelverk vi har påverkar vilka som söker sig hit. Det har man ju meddelat från regeringens sida. Samtidigt har man faktiskt mildrat de regelverk man först aviserade. Bland annat har man gjort så att de tillfälliga uppehållstillstånden ska gälla i minst 13 månader - för att människor ska få tillgång till våra bidragssystem. På vilket sätt är inte detta att fortsätta bedriva en politik där man är extra generös och fortsätter att locka fler människor än vi klarar av?

Anf. 41 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag är inte säker på att jag blev klok på svaret när det gäller frågan om EU-systemet. Om Paula Bieler går omkring och tror att man kan stoppa migrations- eller flyktingströmmarna bara genom att hjälpa människor i deras hemländer får jag nog meddela att det inte fungerar. Vi ska göra jättemycket för att hjälpa dem i deras hemländer, men det kommer alltid att finnas migration.

Så länge det finns krig i världen kommer det alltid att finnas flyktingströmmar från de krigen. De människorna kan du inte hjälpa på plats medan bomberna faller. Det är omöjligt. Man kan heller inte begära att bara grannländerna, som Turkiet, Libanon och Jordanien, ska ta hela ansvaret. Det innebär att du alltid kommer att ha en flyktingström som kommer till Europa. Vad Paula Bieler egentligen säger om hur detta ska hanteras begriper jag inte, men antagligen är det väl att man på något sätt bara ska sätta stopp och säga: Vi kastar tillbaka er igen, ut i kriget.

Jag säger: Dessa människor måste kunna söka asyl i Europa, och de måste fördelas ut i EU-länder där det finns kapacitet att ta emot dem. Inget EU-land ska kunna komma undan, inte heller de EU-länder där partier närstående Sverigedemokraterna regerar. De länderna måste faktiskt också vara beredda att ta sitt ansvar.

Vi bygger ut från 12 månader till 13 månader. Det gör vi för att människor ska kunna arbeta ihop till dessa förmåner. Det är ju så våra sjukförsäkringssystem och socialförsäkringssystem ser ut - man jobbar ihop till sina förmåner. Lyckas man skaffa ett arbete under den tiden ska man alltså ha en möjlighet att komma in i systemen.

Sedan tror jag att vi behöver ta en lite större diskussion om Sverigedemokraternas värdegrund. Ni motsätter er i så gott som alla debatter det ni kallar ett mångkulturellt samhälle. Det innebär i så fall att ni är emot att människor med olika kulturer och etniciteter ska kunna bo tillsammans. Där skiljer vi oss väldigt starkt åt.

Anf. 42 Christina Höj Larsen (V)

Herr talman! Först vill jag säga något om den så kallade ventilen när det gäller prövning av barns möjlighet till familjeåterförening. Om den verkligen var så tydlig som Morgan Johansson här låter påskina behöver man nog fundera lite, eftersom några av de absolut skarpaste experterna, hjärnorna och juristerna inte alls ser det så. Då kan jag bara rekommendera att det förtydligas på ett bättre sätt.

Det är inte så det ser ut. Genom att säga att gruppen alternativt skyddsbehövande inte ska få möjlighet till familjeåterförening och sedan skapa en liten ventil får man inte den individuella prövningen.

Morgan Johansson säger också att det här har varit en väldigt svår och smärtsam lag att lägga fram. Jag undrar om det är därför man undvikit att göra en konsekvensanalys. Är konsekvenserna för smärtsamma eller för svåra att hantera? Hur som helst finns de inte där.

Det jag egentligen vill prata lite om är den absoluta insikt som vi ändå måste dela som en del av arbetarrörelsen, nämligen att din otrygghet på arbetsmarknaden också är min otrygghet. Det är här rasismen kommer in. Det var det jag menade i mitt anförande. Frågan är: Hur kan en socialdemokratisk regering lägga fram ett förslag som gör att arbetsgivaren får makt över personens möjligheter att få stanna eller inte?

Anf. 43 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)

Herr talman! Christina Höj Larsen verkar underskatta de risker som finns och de problem vi upplevde i höstas. Det kom 26 000 ensamkommande barn på fyra månader. Det motsvarar 1 000 skolklasser som anlände till Sverige inom fyra månader. Vad skulle vi ha gjort om det hade kommit 26 000 till i januari, februari, mars och april? När siffrorna var som högst kom totalt 10 000 i veckan. Det blir 40 000 i månaden. Vad skulle ha hänt om vi bara under den här våren hade tagit emot 40 000 i januari, 40 000 i februari, 40 000 i mars och 40 000 i april? Vad skulle då ha blivit av? Hur hade vi kunnat klara det?

Vänsterpartiet har egentligen inga svar alls. Ni var emot gränskontrollerna. Ni var emot id-kontrollerna. Ni hoppade av förhandlingarna i höstas för att få till stånd en bred, blocköverskridande överenskommelse. Ni är emot Turkietavtalet - samma sak där - och ni är också emot den nya lagen.

Jag tror att vi, om vi hade följt Vänsterpartiets rekommendationer, hade fått uppleva en enormt svår vår. De svårigheterna hade märkts allra mest inom välfärdsarbetarnas yrken, exempelvis för socialsekreterare och anställda inom hälso- och sjukvården och skolan. Jag tror att de allra flesta egentligen inser att man inte kan ha ett så stort mottagande över så lång tid. Därför behöver man begränsa det.

När det gäller arbetsmarknaden vet Christina Höj Larsen att detta är en följd av vår uppgörelse med de borgerliga. Vi har varit väldigt tydliga med att det måste finnas goda säkerhetsmarginaler beträffande arbetsmarknaden. Därför står det uttryckligen i texten att det ska vara kollektivavtalsenliga villkor för den anställning som den asylsökande ska ha för att kunna få permanent uppehållstillstånd. Sedan måste vi också upprätthålla detta.

Anf. 44 Christina Höj Larsen (V)

Herr talman! Regeringen har ju inte följt andra delar av den överenskommelsen. För mig är det obegripligt varför man skulle vilja lyfta in borgerlig arbetsmarknadspolitik i åtgärder som rör flyktingpolitiken. Men det har regeringen uppenbarligen gjort för att de tycker att det är viktigt att arbetare ska ställas mot arbetare.

Det är just här rasismen kommer in! Om den ena av oss är otrygg och den andra inte är det, beroende på ursprung, kommer det att få konsekvenser för hur människor bemöts i Sverige och hur människor behandlas. Vi har redan facit i hand när det gäller vilka konsekvenser det får. Vi har sett det i samband med arbetskraftsinvandringen. Vi ser människor som lever i slaveri i Sverige. Det är fullständigt orimligt, och regeringen har tagit bra och viktiga steg bort från det. Men att som socialdemokrat skapa en ny otrygg grupp på arbetsmarknaden är för mig fullständigt obegripligt. Och det fanns ingen skyldighet, eftersom ni inte tycks ha levt upp till några av de andra grejerna i överenskommelsen. För mig är det mycket svårt att förstå.

Och, nej, vi kan aldrig vara för ett Turkietavtal som innebär att ungar skjuts på väg över gränsen. Det borde inte ni vara heller.

Anf. 45 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)

Herr talman! Här fick vi i blixtbelysning Vänsterpartiets syn på överenskommelser, att man inte behöver bry sig om att hålla dem. Vi har en annan hållning. Också uppgörelser med borgerliga partier måste man hålla. Det är vår grundfilosofi. Att vi har kunnat regera landet så pass länge som vi har gjort beror på att vi har det i ryggmärgen.

Det får naturligtvis inte leda till att man ställer till saker och ting på arbetsmarknaden. Det är därför det är så viktigt att det till och med i själva lagtexten mycket tydligt står att ett villkor för att få permanent uppehållstillstånd är att "lönen, försäkringsskyddet och övriga anställningsvillkor inte är sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen".

Sedan är frågan hur man upprätthåller detta, och där menar jag nog att vi behöver göra mycket mer. Därför har vi tillsatt en utredning för att se över bland annat situationen när det gäller arbetskraftsinvandring för att öka sanktionerna men också kontrollen av de arbetsgivare som utnyttjar situationen. Det tror jag blir ännu viktigare att göra framöver. Men att helt lämna en uppgörelse som vi har träffat ligger inte för oss; så gör vi inte.

Återigen till själva grundfrågan: Vad hade hänt om vi inte hade infört gränskontroller, om vi inte hade infört id-kontroller, om vi inte hade fått Turkietavtalet och om vi inte hade arbetat fram den nya lagen? Vad hade då hänt under våren? Vi hade mycket väl kunnat ha ett läge där 8 000-10 000 människor hade kommit i veckan och 1 000 skolklasser på fyra månader.

Var går gränsen för Vänsterpartiet? När ska Vänsterpartiet börja inse att det faktiskt finns en gräns också för mottagandet? Det var den insikten som vi hade och har, och det är därför vi agerar som vi gör. Men Vänsterpartiet är tydligen fortfarande inte intresserat av det.

Anf. 46 Staffan Danielsson (C)

Herr talman! Det förs i vårt rätt liberala land en debatt om huruvida en svensk riksdagsledamot någonsin borde rösta annorlunda än enligt majoritetsbeslut i sin riksdagsgrupp - en rätt ofattbar debatt med tanke på den konstitution som vi har.

Jag inser fullt ut att det för att kunna regera Sverige är nödvändigt att som riksdagsledamot stötta sin regering och att det ska till väldigt mycket för att inte göra det. I opposition, vid breda majoriteter och i moralisk-etiska frågor borde det kunna vara något enklare att i viktiga frågor följa sin övertygelse.

I riksdagsdebatten om id-krav i december förra året avstod jag i voteringen. Jag ansåg att det var ohållbart att Sverige skulle fortsätta att ta emot 10 000 asylsökande i veckan och 40 procent av alla ensamkommande barn som kom till EU. Jag gjorde en röstförklaring i ett inlägg här i kammaren.

Nu ska alltså regeringens förslag med anledning av bland annat migrationsöverenskommelsen i november behandlas. Förslagen innebär en 180gradersvändning mot allt det som man tidigare har sagt under många år och en skärpning av reglerna till EU:s lägsta nivå.

Vänsterpartiet och Centerpartiet vill avslå propositionen, det vill säga vill att samma mest generösa asylregler i EU som Sverige har i dag ska fortsätta att gälla. Partierna vill också att id-kraven tas bort.

Jag vill tydligt redovisa att Centerpartiets linje har en massiv förankring i stämma, partistyrelse och riksdagsgrupp. Det är typ bara jag och östgötacentern som avviker.

Jag kan tyvärr inte stödja mitt partis linje eftersom jag anser den orealistisk. Skulle EU:s försök att hejda asylsökande vid EU:s gränser, vilket jag ser som långt allvarligare än id-kraven vid Öresund, bryta samman skulle Sverige åter kunna befinna sig i den ohållbara situationen från i höstas. Det finns tyvärr gränser för hur stor del av världens människor på flykt som just Sverige, med 2 procent av EU:s befolkning, kan ta emot.

Liksom regeringen och tre allianspartier anser jag att Sveriges resurser redan är mycket hårt ansträngda för att klara mottagande, boende, integration och att få i arbete.

Hade man lyssnat till mig, som har sagt detta i tre fyra år, och anpassat Sveriges asylregler i EU-riktning tidigare hade kanske inte denna helomvändning behövts. Men nu är vi där vi är.

Många vill att regeringens förslag ska avslås: Svenska kyrkan, Rädda Barnen, Röda Korset och Advokatsamfundet - likaså 40-50 organisationer som har gått samman i Folkkampanj för Asylrätt med stark ideell profil och kanske lite slagsida åt vänster.

Jag känner starka vibbar från Folkkampanjen mot Kärnkraft för över 30 år sedan. Jag anser att Centerpartiets starka känsloladdade engagemang i denna fråga var en bidragande orsak till att vårt väljarstöd på två decennier sjönk från över 20 procent till 4,8 procent i valet 1998 - hur rätt vi än hade.

Herr talman! Jag begär ordet igen.

(TALMANNEN: Ledamoten har rätt till två minuter till.)

Anf. 47 Staffan Danielsson (C)

Herr talman! Jag anser att Centerpartiet tar stora politiska risker genom att tillsammans med endast Vänsterpartiet driva en så radikal linje som partiet nu gör. Den linjen är inte alls fri invandring utan fortsatt reglerad invandring men helt visst generösare för asylsökande än den Socialdemokraterna och Miljöpartiet står för.

Jag står självfallet för att Sverige ska vara en stormakt i humanitärt bistånd och ta emot människor på flykt efter sin förmåga. Men det finns gränser för vad Sverige mäktar med.

Min strävan är att vara en öppen och transparent riksdagspolitiker. Jag har som riksdagsledamot en stor lojalitet med mitt parti och har under elva år i riksdagen bara två gånger röstat emot partilinjen.

I min strävan efter dialog med medborgare och med centerpartister över landet driver jag på Facebook flera debattforum: Politisk Centerdebatt, Politisk Allmändebatt och Centervänner Pol CV. På min blogg Staffan Danielsson finns sedan tio år djupare resonemang och länkar till alla frågor som jag driver i politiken - så även den vi nu diskuterar. Vill ni veta mer om hur jag tänker är ni välkomna dit.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 juni.)