Könsneutrala äktenskap och vigselfrågor

Fru talman! Tager du denna Jan-Willy Andersson till din äkta make att älska honom i nöd och lust? Jag svarade ja. Inför Gud och i denna församlings närvaro förklarar jag er härmed som äkta makar. Så var det när jag ingick mitt äktenskap för ett antal år sedan, och så har väldigt många människor i vårt land upplevt den här händelsen och de här orden. Drygt 3,2 miljoner människor har tagit det här steget och ingått äktenskap. Utöver det är det drygt 5 000 människor som har ingått registrerat partnerskap. Äktenskapet har djupa traditionella, kulturella och religiösa rötter. Det betyder någonting för var och en som har gått in i det. Det finns en anledning till att vi tycker att det har varit en viktig punkt i vårt liv. Det har kanske varit en nystart eller ett löfte för att visa något speciellt. Vi har alla våra bevekelsegrunder till varför vi har ingått äktenskap. Det berör oss, och vi kan tänka på olika sätt. En del kanske ser det ensidigt som kulturellt. En del ser det ensidigt som traditionellt. Vi har alltid gjort så, vi har alltid använt den kyrkan, brudklänningen har gått i arv och så vidare. En del är, som jag själv, troende kristen och ser det som en viktig religiös del i sitt liv. Under den här resan har jag haft anledning att fundera på äktenskapet som företeelse i en samhällsordning och för de individer som bor där. Vad är det som är viktigt? Vad är det som driver? Vad står äktenskapet för? Jag kan inte finna annat än att äktenskapet står för en trygghet. Det finns en trygghet i att finnas som en del i ett kulturellt sammanhang där det finns vissa aspekter och vissa symboler som är väldigt viktiga i den kultur som finns. Där har äktenskapet en månghundraårig kultur i vårt land. Det finns traditioner. För väldigt många människor är det en trygghet att också kunna falla tillbaka på traditioner. Vi har till exempel sett det på tv-program där man har släktforskat. Det är roligt att få veta vad som finns i tidigare generationer. Det har hitintills varit relativt enkelt att släktforska. Det finns oftast en mamma och en pappa till de barn som vill söka efter sina rötter. De religiösa sammanhangen ger också en trygghet för väldigt många människor. Det är just de delarna som är väldigt viktiga i de här sammanhangen. Äktenskapet är ett religiöst begrepp. Äktenskapet har också en civilrättslig följdeffekt och funktion. Äktenskapet har moraliska delar i sig. Frågan är då vad vi, som en stat skild från kyrkan, ska ansvara för när det gäller äktenskapet. Vad är det vi ska stå upp för i ett mångkulturellt samhälle med väldigt många olika uppfattningar och synsätt? Hur ska våra vänner från andra länder och från andra religioner kunna känna trygghet i vårt samhälle? Jag är glad över att tillhöra ett parti som har kunnat ha en uppfattning och har en uppfattning men som också är berett att hitta lösningar på ett problem där det finns olika ingångsvärden i en demokratisk stat. För cirka sex år sedan började jag närma mig den här frågan. När jag gick in i politiken ville jag egentligen syssla med utbildnings- och forskningsfrågor. Sedan fick jag förtroendet från partiet att i dåvarande lagutskottet också ta tag i den här frågan. Jag tyckte att den var jättekomplex. Det finns så många bottnar, tyckte jag. I mitt parti har det funnits väldigt många olika tillfällen där man har fått möjlighet att vrida, vända och fundera på detta. Vi har haft en grundinställning. Ni vet att Kristdemokraterna alltid har jobbat för barnets bästa. Äktenskapet är den över tid stabilaste samlevnadsformen. För en familj är utgångspunkten i äktenskapet det som kan ge de barn som kommer till familjen genom föräldrarnas gemensamma liv den trygghet som varje barn har rätt till. Det här var ingångsvärdet för oss kristdemokrater i den här frågan. Vi har inte heller upplevt att det har funnits någon anledning att förändra äktenskapet eftersom äktenskapet har varit en väldigt positiv företeelse i vårt samhälle, särskilt om man relaterar till så många andra företeelser. Det har gett en trygghet för människor. Men under resans gång insåg vi att det finns olika ingångsvärden. Kyrkan skildes från staten år 2000. Vilka konsekvenser har vi tagit av det? När det gäller äktenskapet har vi inte tagit konsekvenserna av det. I vårt parti kom vi överens om att det finns en modell som är väldigt överlägsen när det gäller att respektera alla de människor som har olika uppfattningar, hitta breda lösningar som gör att vi kan komma vidare tillsammans, få en stabilitet och trygghet i samhället och också våga låta människor få göra sina val. Vad vi kom överens om var att låta det civila samhället få ta hand om det begrepp som är särskilt laddat för väldigt många människor, nämligen äktenskapsbegreppet. Vi föreslår en civil samlevnadsbalk, vilken innebär att man registrerar sig vid länsstyrelsen, domstolen eller vad det nu blir. Det är där man registrerar sin samlevnad, och det gör alla, alldeles oavsett om det är likakönade eller olikkönade par. Sedan får varje par själva omgärda den här nya samlevnadsformen med ceremonier och högtider i kyrkan eller på annat sätt. Den här modellen finns i väldigt många andra länder både i Europa och över hela världen och den fungerar väl. Jag hade möjlighet att sitta med som en av de referenspersoner som fanns i den Regnerska utredningen. Det var också väldigt intressant. Jag vill gärna berätta för er att samtidigt som den Regnerska utredningen tillsattes här i Sverige tillsattes en utredning i Frankrike. Man jobbade i princip parallellt. Det var bara det att det fanns olika utgångspunkter för de här utredningarna, kan man tycka i efterhand. I Frankrike var utgångspunkten barnets bästa. I Sverige hade man något slags utgångspunkt i någon diskriminering, vilket jag aldrig har förstått. Jag förstår nämligen fortfarande inte hur diskriminering kan handla om att man har olika namn på olika företeelser. Men låt det vara. Den franska utredningen blev klar någon månad före den svenska. Den franska, som hade utgått från barnets bästa, kom till slutresultatet att vi behöver äktenskapet i dess befintliga skick men att det registrerade partnerskapet ska förstärkas därför att äktenskapet som funktion när det gäller barnen är väldigt viktigt. I Sverige vet ni mycket väl att ensamutredaren kom till slutsatsen att vi skulle införa en könsneutral äktenskapsbalk. Nu är vi här. Civilutskottet har tagit sin del i detta och bemött motionerna med att man har kommit överens om att inför riksdagen lägga fram ett lagförslag om könsneutrala äktenskap. Lagförslaget har tillkommit på väldigt kort tid, kan jag säga. Det har inte funnits något remissförfarande över huvud taget. Ni från utskottet vet också att jag vid flera tillfällen har velat få förklaringar och information och framför allt att vi skulle dela kunskaperna om vad en civilrättslig samlevnadsbalk innebär och vad det skulle få för konsekvenser. Men det gick inte att få igenom ett sådant företräde innan betänkandet justerades, utan i stället har civilutskottet över huvud taget inte beaktat diskussionerna om en civil samlevnadsbalk. Det tycker jag är synd, för jag tycker att det är den lösning som vi kan tycka att man i alla fall borde ha beaktat. Vi är ett EU-land och vi närmar oss EU i väldigt många sammanhang, men i det här avseendet har vi valt en i princip egen väg. Jag sade tidigare att vi vill ha en civil samlevnadsbalk. Den här frågan som handlar om äktenskap har engagerat väldigt många människor. Jag har själv fått över 100 000 brev med synpunkter och uppfattningar omkring könsneutrala äktenskap. Väldigt många skulle tycka att det här vore en bra lösning. Det är den erfarenhet vi har fått efter att vi förklarade att man skulle kunna lägga fram ett förslag där man har olika ingångsvärden och vi skulle ta konsekvenserna av att kyrkan är fri från staten. Vi skulle ge möjligheter för mångkulturaliteten, pluralismen. Vi skulle kunna ge möjlighet för alla att känna sig hemma och kunna göra sitt val när det gäller en för dem väldigt viktig företeelse. Vänner! Att göra förändringar så att alla blir nöjda kallar jag för en god statskonst. Att göra förändringar så att människor känner sig sårade och inte känner igen sig, alltså att göra förändringar på andra människors bekostnad, tycker jag är ett oskick, helt enkelt. Jag har under min tid här sedan alliansregeringen tillträdde varit stolt över väldigt mycket som alliansen har gjort. Jag har varit stolt över att tillhöra alliansmajoriteten i riksdagen. I den här frågan blir det en plump i protokollet, det är min absoluta övertygelse. Jag yrkar härmed bifall till reservationen och tackar för ordet. (Applåder) I detta anförande instämde Eva Johnsson och Alf Svensson (båda kd).

Fru talman! Ärade ledamöter! Åhörare! Jag är glad och stolt som socialdemokrat och riksdagsledamot att här i dag kunna yrka bifall till betänkande CU19 Könsneutrala äktenskap och vigselfrågor . När vi i eftermiddag röstar om förslaget är det en mycket stor och bred majoritet av riksdagens alla ledamöter och sex av riksdagens sju partier som bidrar till att Sverige äntligen får en äktenskapslagstiftning som fokuserar på kärlek och inte på kön. Här finns enighet mellan sex partier om rätten för två människor att befästa sin kärlek inför varandra oavsett om man lever med en man eller kvinna och samtidigt få dela samma trygghet och rättigheter som alla andra. På andra sidan står Kristdemokraterna. Vi har just lyssnat på Kristdemokraternas företrädare Yvonne Andersson som pratar om hastverk och barnens bästa. Jag är ledsen att behöva säga det, men ni är nog de enda som tycker detta har gått fort. Och svara gärna på varför barn till homosexuella inte ska få samma trygghet som andra barn! Både jag och Yvonne Andersson ser ju äktenskapet som en trygghet. Till detta ska vi sedan lägga Hägglunds utspel om barnfamiljers olika värden torsdagen den 26 mars i TV 4. Enligt honom är det bäst för barnen att växa upp med sin biologiska mamma och pappa, och han antydde att barn som inte växer upp i traditionella kärnfamiljer blir förvirrade och inte förstår vilka som är deras föräldrar. Jag är verkligen glad att ni står där ensamma. Samtidigt beklagar jag verkligen att Kristdemokraterna inte orkat ta steget och ansluta sig till en uppgörelse som innebär en jämlik äktenskapsbalk där allas kärlek och rätt att älska och äkta en annan person oavsett kön äntligen fullt ut respekteras. Fru talman! Vad är kärlek för dig? För mig är det bland annat att inför familj och vänner få säga ja till den man älskar av hela sitt hjärta och vill ingå äktenskap med - ett äktenskap som inte bara juridiskt betyder mycket utan som också skapar just trygghet, varaktighet och gemenskap. Själv ska jag gifta mig senare i år. Jag och min flickvän står mitt uppe i alla förberedelser. Det är mycket att tänka på. Men vi är också fyllda av en högtidlig känsla. Vi ser fram emot vår stora dag då vi inför varandra, vår släkt och våra vänner får bekräfta vår kärlek. Att vi ska ingå äktenskap ses inte som något konstigt. Det ses till och med som väldigt naturligt då vi redan har en dotter tillsammans. Vår kärlek är accepterad av samhället. Äktenskapsbalken har tills nu varit till för sådana som vi. Det är dags att en gång för alla göra upp med förlegade föreställningar om kärlek och familjekonstellationer. Därför är det en sådan viktig dag i dag! I dag gör vi tillsammans det möjligt även för Jonas och Arman, Linda och Minna, Anders, Sara, Sören, Elisebeht, Börje och alla andra i detta land som älskar någon av samma kön att också dela denna trygghet, glädje och storhet som ett giftermål och äktenskap innebär. Vi bekräftar också för deras barn att deras föräldrars kärlek till en annan man eller kvinna är precis lika fin som alla andra mammors och pappors. Frågan om könsneutrala äktenskap är viktig och berör många, långt ifrån bara dem som tidigare förvägrats att gifta sig på samma villkor som heterosexuella. En könsneutral äktenskapslagstiftning berör alla oss som tror på varje människas lika värde och rätt. Fru talman! Vägen hit har varit lång och krokig, men vi socialdemokrater har hela tiden haft en rak kurs. Våren 2004 gick alla partier förutom kd samman i riksdagen och begärde genom ett tillkännagivande en utredning av frågan om könsneutrala äktenskap. Januari 2005 tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen utredningen, stödd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och i början av 2007 var den färdig. Sedan vet vi också det som i dag är historia. Regeringen Reinfeldt tyckte inte frågan var prioriterad och lät den ligga på hög. Efter det följde en ovanligt lång remissrunda. Statsministern lovade att en proposition skulle komma, men inget kom. Reinfeldt lovade, men levererade inte. Allt blev en enda lång uppvisning i regeringens oförmåga att hantera frågan. Samtidigt gjorde borgerliga ledamöter det som förväntades av dem i majoritet och backade gång på gång upp en regering som gett ett tydligt löfte. Under åren har våra motioner röstats ned, våra utskottsinitiativ likaså. Hade kraften funnits hos de borgerliga ledamöterna att ställa krav på en regering som aldrig kom till skott hade vi redan i dag haft en könsneutral äktenskapsbalk. I stället kom undanflykter och bortförklaringar. Man hänvisade till att det pågår ett arbete med propositionen och att man därför väljer att avvakta tills den kommer. Man sade att vi i oppositionen måste höra vad statsministern säger, att han är beredd att komma med den här lagstiftningen, att lägga en proposition på riksdagens bord, eller som någon ledamot sade i en av våra tidigare debatter: Jag litar på honom. Det vore väl konstigt annars. Skulle jag inte lita på min egen statsminister? I dag vet vi alla hur det gick. Så nej, du skulle inte ha litat på din egen statsminister. Han hade nämligen inte kraften att sy ihop sin regering. Samtidigt har vi i den samlade rödgröna oppositionen gjort det vi kunnat sedan utredningen blev klar för att baxa regeringen framåt. Hösten 2008 levererade vi en trepartimotion med skarpa lagförslag. Motionen ökade trycket på regeringen Reinfeldt, men öppnade också dörren för alla de borgerliga ledamöter som av naturliga skäl börjat misströsta och som vägrar låta Kristdemokraterna hålla frågan om vuxna människors kärlek som gisslan. Den 11 december 2008 erkände regeringen sitt misslyckande och överlämnade hela frågan om könsneutrala äktenskap till riksdagen. Fru talman! Samtidigt som regeringen har misslyckats har vi flera borgerliga ledamöter, inte minst i civilutskottet, som har velat, vågat och nu tillsammans med oppositionen vunnit. För sedan regeringen lämnade walk over har vi gemensamt mellan de sex partier som står bakom dagens förslag vänt och vridit, gett och tagit för att så snart vi bara kan få en ny lagstiftning på plats, och nu är vi snart i mål. En könsneutral lagstiftning underlättar för dem som vill gifta sig med någon av samma kön. Men det hindrar definitivt inte någon som vill gifta sig med någon av det motsatta könet. Deras rättigheter finns kvar. Det är bara det att andra nu får dela dessa rättigheter. Mitt och min blivande frus äktenskap blir inte mindre värt för det. Tack för ett bra samarbete! Tack för att vi i dag här tillsammans verkligen gör skillnad! I dag visar vi att politik är att vilja och välja. Taktik och prestige lade vi åt sidan, och vi kan alla här i dag glädja oss åt att vi stiftar en lag som riksdagen själv har skrivit fram. Vi har tagit vårt ansvar. Jag vill samtidigt rikta ett tack till civilutskottets kansli för det gedigna och omfattande arbete de gjort i frågan. I eftermiddag får Sverige en bred och genomarbetad lag med stark förankring inte bara här i kammaren utan också ute i det svenska samhället, och det ska vi fira, här i Riksdagshuset, här utanför och runt om i hela landet. Fru talman! Varför är då denna lag så viktig? Människor i vårt samhälle ska inte diskrimineras på grund av kön, hudfärg, religion, etniskt ursprung eller sexuell läggning. Allas lika värde och likhet inför lagen är för oss socialdemokrater viktigt. Äktenskapet är ett sätt för två människor att befästa den kärlek man känner för varandra. Att ingå ett äktenskap är en viktig akt för väldigt många människor. En könsneutral äktenskapslagstiftning innebär lika rättigheter och skyldigheter för alla. Partnerskapet var historiskt sett ett viktigt och stort steg när vi tog det beslutet i början av 90-talet. Det var ett stort steg för sexuellt likaberättigande, men i dag fyller det inte samma funktion. Det blir i stället ännu en tydlig markering av hur lagstiftningen präglas av en särskiljande logik där homosexuella personer separeras från heterosexuella. Vi ska inte ha särlagstiftningar i Sverige som skiljer på människor beroende på vem man älskar och lever tillsammans med. Kärleken är likadan oavsett könet på den människa som den riktar sig till. Jag tycker inte att staten ska vare sig mäta, väga eller sätta betyg på kärlek. Fru talman! Låt oss gå till beslut! (Applåder) I detta anförande instämde förste vice talman Jan Björkman, Caroline Helmersson-Olsson, Margareta Israelsson, Eva-Lena Jansson, Hillevi Larsson, Désirée Liljevall, Johan Löfstrand, Elisebeht Markström, Carina Moberg, Jasenko Omanovic, Christina Oskarsson, Gunnar Sandberg, Eva Sonidsson och Börje Vestlund (alla s) samt Jan Lindholm (mp).

Fru talman! Jag vill börja med att säga att Fredrik Lundh ger klart missvisande information när det gäller det parlamentariska läget inför den parlamentariska utredningen. Det var nämligen så att Kristdemokraterna röstade nej, det är helt rätt, Moderaterna lade ned sina röster och en av Centerpartiets ledamöter liksom två av Folkpartiets ledamöter röstade nej. Så enhällig var den parlamentariska lösningen således inte. Nåväl, låt mig ta upp frågan om civil samlevnadsbalk. Fredrik Lundhs anförande tyder snarast, fru talman, på att utskottet inte fått någon som helst information, vilket jag också påtalade, om vad en civil samlevnadsbalk är, det som alltså är Kristdemokraternas förslag. Den är, Fredrik Lundh, könsneutral. Den ger alla barn samma möjligheter och samma rätt. Själva poängen var att både Fredrik Lundh och Yvonne Andersson skulle kunna ställa sig bakom förslaget. Där skulle nämligen vårt lands befolkning kunna ena sig i en bred lösning. Jag kan inte begripa varför Socialdemokraterna och Fredrik Lundh inte är intresserade av att hitta en bred lösning. Det handlar inte om någon särlagstiftning. Hela anförandet lät som om vi haft den här debatten för ett år sedan. Kristdemokraterna har gått andra till mötes för att vi ska hitta en lösning så att var och en får välja den ceremoni som ska omgärda deras förbund, och äktenskapet lämnas åter till det sammanhang varifrån det har kommit. Jag har alltså tre frågor till Fredrik Lundh, fru talman.

Fru talman! Jag kan konstatera att när vi nu debatterar ett förslag som går ut på likställdhet inför lagen, att alla ska behandlas lika oavsett om man gillar en man eller en kvinna, är sex av riksdagens sju partier eniga. Kristdemokraterna röstar emot. Vad ska man dra för slutsatser av det? Betyder det att Kristdemokraterna är ett parti som driver frågan om alla människors lika värde, alla människors likhet inför lagen? Jag tycker inte det. För mig visar arbetet i civilutskottet och i kammaren tydligt att Kristdemokraterna inte är intresserade av den delen. Yvonne Andersson lyfte fram att civilregistrering är den väg vi alla i kammaren ska gå. Vi har också diskuterat civilregistrering kontra civiläktenskap. Jag är inte beredd, och tror inte att svenska folket heller är berett, att släppa rätten till äktenskap, oavsett vem man älskar, och i stället gå in i någon sorts civilregistrering bara för att Kristdemokraterna är så oerhört rädda för att samkönade par ska få dela den trygghet Yvonne Andersson och jag i våra respektive äktenskap har och den trygghet vi genom våra äktenskap har möjlighet att ge till våra barn.

Fru talman! Jag tycker fortfarande att Fredrik Lundh inte förstått att själva "pointen" med en civil samlevnadsbalk är att alla får samma möjligheter inför lagen, inför staten, eftersom vi skilt stat och kyrka åt. Vi är inte rädda för något. Vi är rädda om något. Vi är rädda om äktenskapsbegreppet som vi utmönstrar från lagen och låter det återföras till de sammanhang varifrån det har kommit och där man genom århundraden varit tydlig med dess innebörd, där vi respekterar kultur, tradition, religion, juridik - you name it - eftersom vi har många människor som har djup respekt för det begreppet. Dess innebörd är en förening mellan en man och en kvinna. Det är det vi är rädda om, och därför tycker vi att vi hittat en lösning som betyder att vi från olika ingångsvärden kan samlas kring en samlevnadsform där vi räddar det begreppet samtidigt som vi inför lagen har samma ansvar och rättigheter - och det heter samma sak. Jag ställer fortfarande frågan till Fredrik Lundh: Varför vill Socialdemokraterna inte gå oss till mötes så att vi hittar den kompromiss som jag är övertygad om skulle ge en bred lösning bland hela svenska folket? Dessutom har vi erfarenhet av det från många andra länder, inte minst EU-länder, som jag nämnde tidigare, som tycker att det är en fungerande lösning. Varför vill ni inte hitta den lösningen? Varför vill ni inte samla stora delar av svenska folket kring det som är en konsekvens av kyrkans och statens skilda vägar?

Fru talman! Vi socialdemokrater delar inte rädslan för att äktenskapets tradition eller äktenskapets nuvarande innehåll kommer att urholkas för att fler människor får möjlighet till samma trygghet och samma rättighet oavsett vem man älskar. Hur blir mitt äktenskap mindre värt när även andra får dela denna trygghet? Om vi är överens om att äktenskapet står för trygghet för mig och min fru och också för de barn vi eventuellt har inom vårt äktenskap undrar jag varför denna trygghet inte ska gälla alla. Jag kan konstatera att Kristdemokraterna står väldigt ensamma även inom den borgerliga alliansen. Det finns en klar tydlighet när sex partier tror att dagens beslut om en könsneutral äktenskapslag är den rätta vägen att gå, något som många av oss velat för länge sedan. Vi är glada över att sex partier tillsammans nu kan fatta det beslutet. Det är tråkigt att Kristdemokraterna står vid sidan om. Det hade varit ännu mer glädjande om alla sju partier i riksdagen kunnat fatta ett gemensamt beslut.

Fru talman! Inledningsvis vill jag nämna att frågan om könsneutrala äktenskap är en fråga som av naturliga skäl har diskuterats i samtliga riksdagspartier. Vi moderater fattade beslut i frågan på vår partistämma 2007. Beslutet innebar ett ställningstagande för könsneutrala äktenskap i enlighet med det utredningsförslag som hade presenterats i SOU 2007:17, Äktenskap för par med samma kön - Vigselfrågor . Frågan om könsneutrala äktenskap är en fråga som berör och engagerar många av det skälet att frågan till stor del handlar om hur ens egna värderingar förhåller sig till vilka möjligheter andra människor ska ha när de inrättar sina liv. En rimlig ansats när man ska diskutera en sådan fråga är ett brett samhällsperspektiv där man försöker se vad som medför den största fördelen för så många som möjligt. När en sådan diskussion förs kan det slutliga svaret först och främst bli antingen ja eller nej till könsneutrala äktenskap. Om svaret blir ja kan det i och för sig också handla om under vilka förutsättningar man är beredd att acceptera könsneutrala äktenskap. Civilutskottets utgångspunkt har varit att rättsreglerna ska tillhandahålla praktiska lösningar för människors familjebildningar utan att ge uttryck för några omotiverade värderingar. Det synsättet har också genomsyrat de senaste årens reformer som har inneburit att registrerade partners rättsliga ställning blivit alltmer lik de gifta parens. Utvecklingen har gått mot att i allt större utsträckning likställa registrerade partner med äkta makar. Genom lagändringar har det öppnats möjligheter för registrerade partner att adoptera barn gemensamt och att få tillgång till assisterad befruktning. De rättsliga skillnader som i dagsläget finns kvar mellan registrerade partner och äkta makar är sammantaget mycket små. Vad den nu aktuella frågan handlar om är dessa små skillnader och användningen av begreppet äktenskap. Efter den breda remissen av det ursprungliga utredningsförslaget finns ett antal remissynpunkter som utgår från att användandet av äktenskapsbegreppet för par av samma kön skulle ge sådana relationer ett särskilt erkännande och uppmuntran, något som dessa remissinstanser inte önskar. Många remissynpunkter går därför ut på att äktenskapet som begrepp har ett särskilt värde och att det skulle förminskas eller rent av urvattnas om utredningens förslag genomförs. Å andra sidan betonar även de remissinstanser som är positiva till införandet av könsneutrala äktenskap den signal ändringen skulle ge. Utgångspunkten för lagstiftningen måste vara att det som kommer till uttryck i lag återspeglar vad som är sanktionerat av samhället i stort och är normerande för de vardagliga levnadsförhållandena. En åtskillnad mellan äktenskap och registrerade partnerskap kan då uppfattas som en signal om att det finns skäl att göra skillnad mellan sådana förhållanden. De argument som hänvisar till att begreppet äktenskap i det allmänna medvetandet har en särskild innebörd visar att just ordvalet har stor betydelse. Samtidigt har det från olika håll påpekats att det finns goda skäl att hävda att par av samma kön har rätt att få stöd i lag för sin samlevnad på ett sätt som inte framstår som mindre värdefullt än för heterosexuella pars samlevnad. Fru talman! Jag ska nu belysa en fråga som gäller användningen av olika begrepp i den debatt som har förts om könsneutrala äktenskap. Det talas emellanåt om att äktenskap bör tillkomma genom en civilrättslig reglering eller lösning i stället för att det också ska vara möjligt att gifta sig i kyrkan. Det är lite svårt att förstå den diskussionen. Äktenskapet är ett rättsligt statusförhållande som uppkommer genom ett moment av myndighetsutövning, vilket är själva vigseln enligt det så kallade vigselformuläret. Reglerna i äktenskapsbalken är en civilrättslig reglering. Förutsättningarna för själva vigseln i laglig mening är desamma alldeles oavsett om vigseln ingås inför en präst i Svenska kyrkan, inför en vigselförrättare i något trossamfund eller inför en borgerlig vigselförrättare. Om vigseln ingås inför en präst i Svenska kyrkan eller inför en vigselförrättare i något trossamfund kan man utgå från att vigseln alltid utgör en del av en religiös ceremoni. Den ceremonin omfattas av religionsfriheten. Frågan om den civilrättsliga regleringen eller lösningen handlar nog egentligen om huruvida man anser att samkönade par ska få ingå äktenskap i kyrkan eller inte. Viljan att lagstiftningsvägen stänga samkönade par ute från möjligheten till kyrklig vigsel skulle få som konsekvens att samtliga heterosexuella par i så fall också skulle stängas ute från möjligheten till en kyrklig vigsel, vilket är en konsekvens som nog inte har framgått så tydligt i debatten. Det finns också skäl att bemöta några av de huvudinvändningar som har förts fram mot förslaget. En väsentlig fråga är hur frågan om könsneutrala äktenskap ska ses ur barnperspektivet. En förutsättning för lagförslagen är naturligtvis att de är förenliga med barnens bästa. Flera remissinstanser har uttryckt oro när det gäller barnperspektivet. Att införa könsneutrala äktenskap skulle inte innebära någon saklig ändring av reglerna för föräldraskap och skulle alltså inte påverka frågorna om vem som anses vara förälder eller vem som blev vårdnadshavare till ett barn. De ändringar som nyligen har gjorts beträffande homosexuella pars möjlighet att bli föräldrar är av betydelse i sammanhanget. Genom adoption eller assisterad befruktning kan homosexuella numera på samma sätt som heterosexuella bilda en kärnfamilj med föräldrar och barn. Samhället har därmed redan tagit ställning till att barn på lika goda villkor kan växa upp och fostras i homosexuella parförhållanden. En viktig aspekt är hur införandet av könsneutrala äktenskap kan påverka attityderna till familjer där de vuxna är ett par av samma kön. För ett barn måste det innebära en större trygghet att leva i en socialt accepterad familjeform. Om lagändringen kan ge samkönade förhållanden mer legitimitet har den alltså ett värde för de barn som lever i sådana familjer. Det kan också vara viktigt för barnen själva att se att samhället jämställer deras föräldrar med andras. Samtidigt kan situationen för de barn som lever i familjer där föräldrarna är heterosexuella knappast påverkas av att begreppet "äktenskap" även används för par av samma kön. Slutsatsen blir att könsneutrala äktenskap inte möter några invändningar om man utgår från barnperspektivet. Om ändringen ger en attitydpåverkan i samhället är den enligt civilutskottets uppfattning snarare till fördel för barnen än till deras nackdel. Ett annat argument som har förts fram mot könsneutrala äktenskap är att sådana äktenskap skulle strida mot traditionen, eftersom begreppet "äktenskap" under lång tid har betecknat förhållandet mellan en kvinna och en man. Här kan man först och främst peka på att det förhållandet att ett begrepp under lång tid har haft en viss innebörd i något avseende i sig inte är ett skäl till att behålla det. Genom åren har lagens regler om innebörden och förutsättningarna för ett äktenskap ändrats väsentligt. Att nu göra en ändring som innebär att lagen bättre svarar mot de levnadsvanor och värderingar som i dag finns i samhället är inte något brott mot den traditionen. En annan, och allvarlig, invändning mot könsneutrala äktenskap har varit att förslaget skulle komma i konflikt med trosuppfattningar hos stora grupper i samhället. En rad trossamfund gör liten eller ingen skillnad mellan äktenskapet enligt lag och det begrepp som används i ett teologiskt perspektiv. En viktig utgångspunkt måste vara att motiven för den äktenskapsrättsliga regleringen ska vara fristående från religiösa värderingar. Trots den utgångspunkten finns det anledning att så långt det är möjligt skapa regler som inte kommer i konflikt med värderingarna. Detta blir då ett uttryck för det breda samhällsperspektiv där man försöker se vad som medför den största fördelen för så många som möjligt. Jag konstaterar att vigselförrättarna inom trossamfunden har en viktig roll som företrädare för den allmänna vigselverksamheten. Det är därför förslaget också har fått den utformning det har fått. Sammantaget kan mycket annat inte sägas än att tiden nu är mogen för att ge par av samma kön möjlighet att ingå äktenskap och göra reglerna om äktenskap könsneutrala. Fru talman! Jag ska nu gå över till vad lagstiftningen om könsneutrala äktenskap innebär i korthet. Begreppet "äktenskap" ska också omfatta par av samma kön. Äktenskapsbalken och andra författningar som angår makar görs könsneutrala. Bestämmelserna kommer därmed att tillämpas på samma sätt i fråga om par av olika kön och par av samma kön. Lagen om registrerat partnerskap upphävs. Redan registrerade partner ska kunna fortsätta att vara det om de vill. De som i stället önskar vara gifta ska ha möjlighet att omvandla sitt registrerade partnerskap till äktenskap. Paret ska kunna välja att göra det genom en enkel anmälan eller genom en vigsel. När det gäller vigselfrågor kan följande framhållas: Lagfarna domare i tingsrätt ska inte längre ha kvar några uppgifter i den här verksamheten. Det är ett led i att renodla domstolarnas verksamhet. Även i fortsättningen ska det vara möjligt att i undantagsfall förordna en vigselförrättare för ett enstaka tillfälle. Nuvarande system med valfrihet mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel behålls. Kravet på tillstånd för trossamfund att förrätta vigslar ska även omfatta Svenska kyrkan. På samma sätt som för andra trossamfund ska dessutom varje vigselförrättare ges behörighet genom ett särskilt förordnande. Den nu gällande ordningen att trossamfundens vigselförrättare inte är skyldiga att förrätta vigsel klargörs i lag. Sammanfattningsvis: Förslaget om könsneutrala äktenskap inskränker inte friheten för någon. Förslaget ökar däremot friheten för några. Dessutom innehåller förslaget inte något tvång mot vare sig Svenska kyrkan, andra trossamfund, präster eller vigselförrättare inom något trossamfund. Förslaget innebär att rimlig hänsyn tagits till samtliga berörda intressen. Fru talman! Jag yrkar därför bifall till civilutskottets förslag till riksdagsbeslut. (Applåder) I detta anförande instämde Christine Jönsson, Olof Lavesson och Tomas Tobé (alla m) samt Maria Kornevik Jakobsson (c).

Fru talman! Anti Avsan är som vanligt väldigt klar och tydlig i sin argumentation. Vad jag funderade på var: Vad är det egentligen som utestänger par av samma kön att få en kyrklig ceremoni efter civilrättsligt registrerad samlevnadsform? Vårt förslag bygger på att alla ska kunna välja det som de vill omgärda sin nya samlevnadsform som är registrerad med. På vilket sätt ser Anti Avsan skillnaden i detta? Tror Anti Avsan att han har sina partikamrater ute i landet med sig i att säga nej till civilrättslig samlevnadsbalk?

Fru talman! Till att börja med kan jag säga att just valfriheten har stått i centrum när förslaget utarbetats. Man ska kunna välja mellan att ingå äktenskap i borgerlig ordning eller i kyrkan. Faktum är att väldigt många vigslar sker i kyrkan, och många vill vigas i kyrkan. Precis som Yvonne Andersson var inne på tycker också jag att man inte ska värdera hur människor väljer. För min egen del kan jag inte värdera vad som är skälet till att man gifter sig i kyrkan. Är skälet att man tycker att kyrkan enbart är en vacker byggnad tycker jag att det är tillräckligt för den som väljer det av den anledningen. Utredaren som har utrett den här frågan har just pekat på svårigheten att frångå en ordning som är accepterad väldigt brett i ute i samhället. Vad riksdagen gör är att vi tillhandahåller en lagstiftning som inte tar hänsyn till olika religiösa intressen. Vi vet också att de olika trossamfund som yttrat sig i frågan från början haft olika inställning till om man är positiv eller negativ till könsneutrala äktenskap. Den frågan får avgöras i varje trossamfund och i Svenska kyrkan och hur man väljer att hantera den lagstiftning som Sveriges riksdag tillhandahåller. Det tycker jag är väldigt viktigt. Vi ska inte lyfta in de synpunkterna direkt i lagstiftningsarbetet, utan vi måste ha det breda samhällsperspektivet där vi tar rimlig hänsyn till samtliga berörda intressen. För egen del tycker jag att det förslag till riksdagsbeslut som civilutskottet har lämnat är ett uttryck för detta. Det är enligt mitt förmenande det bästa förslag vi kunde komma fram med.

Fru talman! När det gäller att förslaget vilar på utredarens synpunkt om vad samhället ville vet vi faktiskt väldigt lite om det. I den SCB-undersökning som ensamutredaren Hans Regner valde att genomföra fick aldrig frågan ställas om vår befolkning och människorna ville ha könsneutrala äktenskap. Den frågan ställdes aldrig, vilket jag också ifrågasatte i samband med utredningen. Vi vet egentligen ingenting ännu. De frågorna har aldrig ställts till svenska folket. När det gäller valfriheten att bestämma själv är det ändå så att det är precis det som civil samlevnadsbalk handlar om. Det handlar om att registrera sin samlevnad och mönstra bort äktenskapet som ett religiöst laddat begrepp och djupt viktigt för många människor från lagstiftningen. Därefter ges valfriheten till människor att sedan ha en ceremoni som kan vara ett rent kyrkbröllop eller kanske en helt annan ceremoni. Vad lägger Anti Avsan för ansvar och konsekvens i att vi en gång för alla har skilt kyrkan från staten? Vad menar vi då med att vi nu inte kan ta konsekvenserna av det?

Fru talman! Den här lagstiftningen är just en konsekvens av att kyrkan är skild från staten som är mycket tydlig, nämligen att vi inte lägger några religiösa värderingar direkt i lagstiftningen. Om sedan Svenska kyrkan eller andra trossamfund vill använda sig av lagstiftningen är en debatt som man får ta inom trossamfundet. Den debatten tror inte jag att man hade kunnat komma ifrån hur man än hade gjort. Jag har hört företrädare för Svenska kyrkan uttrycka det. Samma frågeställning hade funnits om man ska ha välsignelseakter för samkönade par. Då måste man ta ställning till om man ska ha den typen av välsignelseakter. Därmed hade man inte klarat sig undan den frågeställningen. Jag tycker inte att lösningen är att först inskränka möjligheterna och därefter ge valfrihet. Om valfriheten ska vara så stor som möjligt måste också valfriheten vara så bred som möjligt. Det tycker jag att förslaget är ett uttryck för. Återigen vill jag säga att förslaget tar rimlig hänsyn till samtliga berörda intressen. Det inskränker inte friheten för någon. Tvärtom tydliggörs det i lag att man inte är tvungen att förrätta vigsel inom Svenska kyrkan eller trossamfund. Därmed är det ett bra förslag.

Fru talman! Alla människor är unika, och alla människor har rätt till sina tankar och känslor. Kärleken går som en röd tråd genom våra liv från första till sista andetaget. Livet bygger på kärlek. Att få leva tillsammans med den som man älskar är för de allra flesta en självklarhet. Redan på Centerpartiets riksstämma år 2001 beslutade vi att äktenskapet skulle vara öppet för alla par oavsett kön. Själv tog jag ställning till det för bra mycket längre sedan än så. Vi fattade beslutet att man skulle få gifta sig i kyrkan precis som vi alltid hade gjort, traditionellt, kulturellt, inför Gud och församlingen, av den ena, andra eller alla tre orsakerna. Människors lika rätt och värde är en grundmurad princip för oss. Den går inte att rucka på. Det går inte att hitta särskilda lagar för särskilda personer. De människor som motsätter sig kyrklig vigsel av homosexuella säger bland annat att innebörden ändras. Vi i Centerpartiet menar att det redan är gjort genom historien. Innebörden av äktenskapet har gått från ägandefrågor, försörjningsansvar och reproduktion, där ömsesidig kärlek mellan två likvärdiga makar inte har varit det centrala. Det handlade mer om praktiska skäl, även om kärleken fanns med där. Fru talman! I dag handlar äktenskapet om viljan och beslutet att två vuxna individer väljer att leva i en livslång relation byggd på ömsesidig kärlek och med gemensamt ansvar för varandra. Även om ordet äktenskap har olika innebörd och betydelse för olika människor är vår övertygelse att det är en grundprincip att vara lika inför lagen. Det är inte acceptabelt att någon ska särbehandlas på grund av sexuell läggning eller könstillhörighet. Kom ihåg att om Gud har skapat alla människor så har han skapat alla människor. Han har inte skapat ett A- och ett B-lag, några som får vara med och några som inte får vara med. Det är min personliga mening om Guds budskap. Sverige är inte först ut med detta. Nederländerna, Belgien, Spanien, Kanada och Sydafrika har redan tagit steget att öppna äktenskapet för par av samma kön. Jag kommer inte ihåg vilket år det var, men det är rätt många år sedan, som jag gick förbi en katedral och såg att någonting hände. Jag förstod att det var en vigsel, och ut kom två kvinnor. Och tro mig - det var precis lika vackert, precis lika högtidligt och precis lika viktigt för släktingarna som stod och kastade de små påsarna med hjärtan! Det var precis på samma sätt. Det finns de som anser att det är barnperspektivet som skulle vara ett hinder för samkönade att gifta sig. Men det viktigaste för barnen är, precis som vi säger i alla andra sammanhang, att relationen till föräldrarna är trygg, säker och god. Det gäller oavsett föräldrarnas kön och vilken rättslig form de har valt för sin samlevnad. Om det skulle förhålla sig så som det har hävdats i debatten - att äktenskapet ger barnen en större trygghet - måste man ställa sig frågan varför barn i familjer där föräldrarna har samma kön inte ska jämställas med barn till gifta heterosexuella föräldrar. Om det skulle finnas ett system som garanterar att ingen skadar sina barn, mina vänner, skulle jag direkt trycka på den knappen. Det tror jag att alla skulle göra. Men ni vet precis som jag att det inte finns någon sådan konstellation. Det finns ingen garanti för vare sig det ena eller det andra. Jag har i mitt jobb upplevt det absolut mesta - gifta par och ogifta par. Men jag har faktiskt inte varit med om att barn har farit illa just för att deras föräldrar är homosexuella; men det betyder ju inte att det inte är så. Det största bekymret, fru talman, för barn som lever med föräldrar av samma kön är andra människors fördomar. Det är att barnen ska behöva ta och höra att deras föräldrar är sämre än andras föräldrar. Barn behöver trygghet och kärlek, och de föds inte med fördomar. Det är vi vuxna som klistrar på dem fördomar. Fru talman! Vi i Centerpartiet ser fram mot att homosexuella par redan från den 1 maj 2009 ska kunna ingå äktenskap. Våren stundar. Sommartiden är snart här. Det är bröllopstider - kärlekens och glädjens högtid. Nu kan det äntligen bli fler bröllop - bröllop där det är kärleken och inte könet som står i centrum. Själv ska jag gå på bröllop i september då min son gifter sig. Han har valt en människa som heter Therése. Jag är jätteglad över att han är lycklig. Jag vet att jag hade varit lika lycklig oavsett vilken människa han hade valt. Det är hans liv, det är hans väg och det är hans stund på jorden. Det är min skyldighet att se till att han får det han behöver så att han kan göra sina val. Han valde Therése. Det här är ett tydligt ställningstagande för kärleken. Processen har varit lång, och det har tagit lång tid. Men nu är vi snart i mål. Den 1 april 2009, i dag, är vi i mål. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till civilutskottets förslag till riksdagsbeslut. (Applåder) I detta anförande instämde Fredrick Federley (c).

Fru talman! Riksdagskolleger och åhörare! Vi i Folkpartiet liberalerna är i dag stolta och glada över att vi nu har ett lagförslag om könsneutral äktenskapslagstiftning att rösta igenom. Den mycket kraftiga majoritet, sex av riksdagens sju partier, som står bakom det hela gör det ännu mer tillfredsställande för oss. Vi i Folkpartiet har en tradition av att driva frågor om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Vi gör det tydligt och konsekvent. Speciellt därför är det en märkesdag i dag när en könsneutral äktenskapslagstiftning blir verklighet. Jag ska göra en kort tillbakablick över vad som har hänt för oss liberaler. Det började, tycker vi, 1944 när en liberal justitieminister lade fram förslaget om att avkriminalisera homosexualiteten. Sedan, under resten av 1900-talet, fortsatte arbetet med flera olika insatser. En viktig milstolpe var naturligtvis införandet av partnerskapslagen 1994, som byggde på en utredning av vår nuvarande riksdagsledamot Barbro Westerholm. År 2003 fattade vårt landsmöte i stor enighet beslutet om att driva fram en könsneutral äktenskapslag. Det är klart att vi känner oss framgångsrika i dessa frågor en dag som denna. Vår grundläggande syn är enkel: Kärleken mellan människor är inget som vi som politiker ska värdera. Alla ska behandlas lika. Äktenskapslagstiftningen reglerar det juridiska förhållandet mellan makarna. Dessa frågor är desamma i alla förhållanden oavsett personernas kön. Dagens debatt har redan till stor del handlat om begreppet äktenskap och om reglerna för ingående av äktenskap. Den kommer säkert att göra så en lång stund framöver här i kammaren. Låt mig först konstatera vad gäller begreppet äktenskap att utredaren Hans Regner grundligt har behandlat detta i betänkandet på s. 232 och 233. I vår egen lagstiftning både nationellt och internationellt finns mängder av rättsverkningar som är knutna till begreppet äktenskap. Vi i Folkpartiet liberalerna delar utredarens uppfattning att det inte finns några bärande skäl att ändra begreppet äktenskap. Å andra sidan har vi inte heller några invändningar mot att trossamfund eller andra lägger in andra värderingar i begreppet äktenskap. Det är inte alltid nödvändigt att det juridiska begreppet ges samma innehåll i alla olika sammanhang. Att vi nu ger samkönade par rätten att benämna sitt förhållande äktenskap påverkar inte heller äktenskapsbegreppet för oss heterosexuella. Det är egentligen fråga om att utvidga begreppet till att omfatta också samkönade förhållanden. Det finns enligt vårt sätt att se inga förlorare. Det finns bara vinnare i de här förändringsförslagen. Fru talman! Jag ska säga några ord om vigselrätten. Jag har kunnat konstatera att de länder som har infört en könsneutral äktenskapslagstiftning inte har förändrat sina regler för vigslar. De länder, som Belgien och Nederländerna, som hade civiläktenskap har fortfarande civiläktenskap. De länder som har vigsel inom olika trossamfund, till exempel Norge och Kanada, har behållit detta. Det finns alltså inget nödvändigt samband mellan att göra äktenskapslagstiftningen könsneutral och att ändra i reglerna för vigselrätten. Man kan ställa sig frågan: Varför vill vi behålla vigselrätten för präster i Svenska kyrkan och pastorer inom olika trossamfund? Vi är många som är av den uppfattningen att detta är vad våra medborgare i det här landet vill ha. De vill ha kvar våra nuvarande förhållanden. Jag tror att jag personligen är en ganska vanlig person i det svenska samhället när jag beskriver mitt förhållande till kyrkan och religionen. Jag går inte regelmässigt i kyrkan. Jag besöker den någon enstaka gång. Men jag är döpt, konfirmerad och gift i kyrkan. Mina barn är döpta i kyrkan. De är konfirmerade. Och när de skulle gifta sig - mina döttrar Linda, Sandra och Susanne - var det självklart att det skulle vara kyrkbröllop. Det var aldrig tal om något annat. Om nu detta för mina flickor berodde på religionen, på kulturen, på traditionen eller kanske till och med på någon påverkan från deras far spelar väl ingen större roll. De fick som de ville; de fick gifta sig i kyrkan. Jag menar att man ska få göra det även i fortsättningen. Det tror jag att faktiskt väldigt många personer i vårt avlånga land vill fortsätta med, och då ska vi som lagstiftare se till att den möjligheten finns. Varför skulle vi då ha en civilrättslig registrering så att man först skulle behöva åka till någon myndighet för att sedan fortsätta till kyrkan? Det har jag aldrig förstått, och jag har aldrig fått någon bra förklaring heller. Det finns ju ett enkelt system: Man delegerar myndighetsutövning till de präster och vigselförrättare som vill åta sig dessa uppdrag. Det är naturligtvis väldigt viktigt att vi beträffande präster och pastorer inom trossamfunden ger dem den fulla rättigheten att välja vilka par de vill viga. Det får de genom denna lagstiftning som vi nu ska rösta igenom under eftermiddagen. Fru talman! Låt mig avsluta med att än en gång uttala min och Folkpartiets stora tillfredsställelse med det lagförslag som nu ligger på riksdagens bord. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. I detta anförande instämde Helena Bargholtz, Agneta Berliner och Lars Tysklind (alla fp).

Fru talman! Jag vill börja med att låna några rader av Nils Ferlin: Kärleken kommer och kärleken går, ingen kan tyda dess lagar. Men dig vill jag följa i vinter och vår, och alla min levnads dagar. Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt, och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din, din lycka är min, och gråten är min när du gråter. Kärleken är så förunderligt stark, kuvas av intet i världen. Rosor slår ut ur den hårdaste mark, som sol över mörka gärden. I dag ska vi fira kärleken, och jag vill tacka alla er där ute vid tv-apparaterna, er på läktaren och alla andra som har kämpat så många år för att allas rätt till kärlek ska segra. Fru talman! Vänsterpartiet var det första partiet som fattade beslut om att driva frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. För oss var och är det en viktig demokratifråga att lagstiftningen ska gälla för alla, oavsett sexuell läggning. Enligt nu gällande lagstiftning - några timmar till - är äktenskapet en heterosexuell förening mellan man och kvinna, något som är alldeles överspelat i dag. När partnerskapslagen kom 1994 var den ett historiskt viktigt steg i arbetet för sexuellt likaberättigande. I dag fyller den inte alls samma funktion utan har i stället blivit en tydlig markering av hur lagstiftningen gör skillnad på kärlek mellan heterosexuella och kärlek mellan homosexuella. Partnerskapslagen har gett ett andra klassens äktenskap. Detta, fru talman och åhörare, ska vi ändra på i dag. Det har tagit lång tid och varit ett väldigt krumbuktande från många håll och kanter, men nu är vi äntligen framme. Det är glädjande att både samhällets värderingar och värderingarna hos riksdagens partier, i alla fall de flesta, har förändrats så mycket under de senaste 20 åren att det i dag är möjligt att besluta om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Fru talman! Det finns grupper i samhället som verkar för att äktenskapet ska behålla sin diskriminerande särställning; jag antar att vi alla här inne har blivit uppvaktade på alla möjliga sätt. Många av dem som har hört av sig har hänvisat till ett slags högre ordning som skulle vara oföränderlig. Vänsterpartiet menar att en av Gud given ordning inte kan ligga till grund för en modern lagstiftning. Äktenskapet är en juridisk samlevnadsform, vilket jag tycker har kommit fram väldigt tydligt hittills i debatten, och den måste vara möjlig att förändra i takt med att samhällets värderingar förändras. Den traditionella kärnfamiljen med mamma, pappa och barn har fått en allt mindre betydelse. I dag kan en familj se ut på många olika sätt. Vi måste respektera och underlätta för familjer som valt att leva utanför kärnfamiljens ramar. Ett argument som används mot en könsneutral äktenskapslag är att det skulle vara sämre för barnen. Det har vi hört i dag, och det kommer vi att få höra fler gånger under dagens lopp. Det är ett argument som jag över huvud taget inte fattar. Den bästa miljön för ett barn att växa upp i är en familj med en eller flera kärleksfulla och trygga vuxna. Föräldrarnas sexuella läggning spelar över huvud taget ingen roll för föräldrarnas omvårdnadsförmåga. Jag förstår inte hur ni kan koppla ihop dessa begrepp. Om det nu är så att äktenskapet verkligen är den bästa och stabilaste grunden för familjen, barnet och samhället finns det väl anledning att ge alla typer av familjebildningar möjlighet att uppleva denna trygghet. Även samkönade föräldrar har barn. Trots glädjen över att vi äntligen är i mål finns det smolk i glädjebägaren, och jag tänkte ta upp lite grann även kring detta. I det lagförslag vi diskuterar i dag finns det mindre bra saker. Om Vänsterpartiet hade fått som vi velat fullt ut och fått bestämma skulle lagen inte ha sett ut så här. Den lag som vi antar i dag kommer nämligen att innebära en lagstadgad rätt för trossamfund att diskriminera samkönade par. Jag och Vänsterpartiet menar att det i stället skulle ha införts en så kallad vigselplikt, där Svenska kyrkan och trossamfund skulle vara skyldiga att viga även samkönade par för att få förrätta vigsel över huvud taget. Men jag har, trots mina farhågor, en förhoppning om att trossamfunden självmant inte ska utnyttja denna möjlighet att diskriminera. Jag hoppas att alla samfund kommer att respektera vuxna människors val av levnadspartner och i och med det säga ja till att viga även samkönade par. Avslutningsvis vill jag säga att det är inte någon fulländad lag som vi kommer att klubba i dag, men Vänsterpartiet och jag ser det ändå som ett steg på vägen mot en verkligt könsneutral lag som inte möjliggör fortsatt diskriminering. Det återstår alltså en del arbete, men vi tar det här som en delseger. I dag ska vi vara glada över att kunna sjunga kärlekens lov. Ferlins vackra ord som jag började med säger ju att kärleken är så förunderligt stark och kuvas av intet i världen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Marianne Berg, Egon Frid, Siv Holma och Eva Olofsson (alla v).

Fru talman! Det finns naturligtvis väldigt mycket för mig att invända mot och ifrågasätta när det gäller LiseLotte Olssons anförande. Jag ska inte göra det, för jag tror att positionerna är väl kända. Men jag måste ändå fråga väldigt tydligt, för jag tror att våra väljare har rätt till ett besked: Kommer Vänsterpartiet att driva vigselplikt för samtliga samfundsledare, imamer och så vidare, som finns i vårt samhälle i det fall ni får möjlighet i en majoritet?

Fru talman! Som jag sade är det beslut vi tar i dag en delseger på väg mot målet: en icke diskriminerande lagstiftning. Det ska över huvud taget inte finnas någon möjlighet att diskriminera samkönade par. Som det ser ut i dag är vi nöjda tills vidare, men vi kommer att avvakta och se vad som händer. Visar det sig att den lag vi antar i dag försvårar för samkönade par, att de blir diskriminerade och inte får samma rätt som tvåkönade par att vigas, kommer vi givetvis att följa upp det.

Fru talman! Vi har kanske inte riktigt samma syn på religionsfrihet, vad vet jag, men en sak är säker: Jag tror inte att mina allianskamrater i övriga frågor har visat på att man är beredd att driva en linje där vi ska kräva vigselplikt från samfundsledare och religiösa ledare. Därför tror jag att det är oerhört viktigt redan nu att veta vad det beslut som kommer att fattas här faktiskt innebär. Vad blir det för konsekvenser? Jag är redan i dag övertygad om att de allra flesta som kommer att trycka på knapparna inte har funderat igenom vart vi är på väg och vad de yttersta konsekvenserna blir. Återigen skulle jag vilja säga att det som är en möjlighet och ett fritt val i ett förslag med civil samlevnadsbalk, där kyrkor och andra får erbjuda och de som har ingått en samlevnadshandling får välja, skulle bli ett tvång för samfundsledare att, oavsett vad de tror och är övertygade om i samfundet, viga vilka par som helst. Är det det som är LiseLotte Olssons och Vänsterpartiets information till väljarna inför nästa val, att om ni får majoritet kommer ni att driva vigselplikt?

Fru talman! Som jag sade får vi se utfallet av den här lagen. Jag säger varken det ena eller det andra i dag. Nu är vi i mål med det här. Vi kommer att få en könsneutral äktenskapslagstiftning som kommer att klubbas i dag kl. 16. Det ska vi vara jätteglada åt. Jag hoppas att alla får möjlighet att vigas på det sätt de vill, oavsett sexuell läggning. Jag kommer att vara nöjd med det tills vidare. Jag måste nappa på det du säger om en civilrättslig samlevnadsbalk. Jag tror att vi måste syna just att ni använder begreppet samlevnadsbalk. Ni vill fortsätta att ha en samlevnadsbalk som ska gälla alla, och äktenskapet ska vara ett religiöst monopol för heterosexuella par. Jag förstår varför ni har hamnat där ni har gjort. Det gör jag givetvis. Men ni ger ju sken av att det här är någonting som skulle vara bra för alla, att det är rättvist och så vidare. Men det är ju inte det. I er samlevnadsbalk vill ni fortsätta att göra skillnad mellan heterosexuell kärlek och homosexuell kärlek. Därför tycker jag att ni lite grann seglar under falsk flagg när ni diskuterar de här sakerna. (Applåder)

Fru talman och åhörare! Jag läste ett uttalande i en tidning häromdagen. Det var Jonas Gardell. Han uttryckte sig så här: Kom inte och påstå att vi inte är gifta! Det har vi varit i 22 år. Riksdagen ska inte bestämma hur vi ska ha det. Det gör jag. Jag har aldrig bett någon om lov. Det är inte min stil. Jag ber om ursäkt, Jonas Gardell, att jag är tvungen att återge detta i det här sammanhanget, men jag tycker att det var ett mycket fint uttalande. Jag är själv vigsel- och partnerskapsförrättare, och jag vet att många av dem som ingår partnerskap själva ser det som att de ingår äktenskap. Det som det handlar om i dag är att det är dags att riksdagen anpassar lagen till samhället. Jag ser mycket fram emot att få hålla samma ceremoni för alla par, oavsett om de är av olika eller av samma kön. I det här perspektivet kan jag konstatera att även Miljöpartiets första förslag på det här området riksdagsåret 1997/98 var lite sent för vissa. Då var det vi och Vänsterpartiet som kämpade för att all kärlek är bra kärlek. Nu, elva år senare, är vi sex partier som står tillsammans. Jag tycker att det är stort. Jag tycker att det är fint att höra många prata om kärlek i den här talarstolen också. Det är inte varje dag vi gör det här i riksdagen. Samtidigt kan jag känna att det här inte huvudsakligen handlar om kärlek, för den har funnits där hela tiden. Det här handlar om lika rättigheter och samma möjligheter för alla par, oavsett om de är av olika eller av samma kön. Det är några år sedan nu som det var en debatt om partnerskapslag i riksdagen. Då sade statsminister Fredrik Reinfeldt att det finns en rädsla för att debatten ska gå vidare och att kraven omgående ska ställas på kyrkliga äktenskap och rätt för homosexuella att få adoptera barn. Jag delar mycket av denna oro, sade statsministern då. Då var han ändå en av dem som stod på rätt sida i den diskussionen. Självklart var partnerskapslagen ett steg på vägen. På samma sätt är det här ett steg på vägen mot verkligt lika rättigheter, där alla människor bemöter varandra utan fördomar och där människor har en möjlighet att fritt välja hur de vill leva sina liv. Den som lever i en samkönad relation ska kunna gå till jobbet och på rasten prata om sin fru utan att mötas av konstiga blickar eller förvirrad tystnad. Visst, det här är också ett steg på vägen. Det finns många saker som återstår att göra. Det blir inte omedelbart enkelt att leva som HBT-person i Sverige tack vare den här förändringen, men det blir bra mycket bättre. Jag tror inte heller att vi ska underskatta den normerande effekt som den här förändringen har. Så länge samhällets lagstiftning gör skillnad mellan om ett par är av olika eller av samma kön är det svårare att med kraft hävda att lika behandling av alla ska gälla i alla andra sammanhang i samhället. Det här har en normerande effekt. Det är jag fullständigt övertygad om. Och det är en styrka att vi här står sex partier gemensamt för den här förändringen. Vi rödgröna är väldigt stolta över att ha varit en drivande kraft för att få den här förändringen till stånd trots vår roll i opposition. Hösten 2007 misslyckades vi med att lägga fram ett gemensamt lagförslag. Då bestämde jag mig för att det inte skulle få hända igen. Vi har åsiktsskillnader mellan våra tre partier i frågan om hur man ska hantera kyrkans roll. Dem lade vi åt sidan och skrev ihop oss om ett gemensamt, konkret lagförslag som byggde på den utredning som har gjorts. Miljöpartiet vill egentligen ha civiläktenskap och därmed lösa frågan om kyrkans roll. Men viktigare än att få igenom det var att äntligen få byta ut partnerskapslagen mot en äktenskapslag som gäller alla par. På det sättet tryckte vi också på regeringen, som under hotet från en samlad opposition och borgerliga ledamöter som hotade att stödja oppositionens lagförslag till slut valde att släppa frågan ifrån sig. Därmed står vi här i dag och har möjlighet att fatta det här stora beslutet i eftermiddag. Det ser jag väldigt mycket fram emot. Mot förslaget står då Kristdemokraterna som pratar om att det här är en förändring på andras bekostnad. Som gift, hetero tvåbarnsmamma kan jag inte förstå vem det är som det är ett hot mot. Är det mig det hotar? Är det mina barn, eller är det alla de barn med homo- eller bisexuella föräldrar? Knappast. Det här förslaget stärker barnens rättigheter. Inga barns rättigheter försämras, punkt slut. Det här förslaget hotar inte mitt äktenskap. Tvärtom gläds jag i mitt äktenskap åt att alla par får den möjligheten. Jag vill avsluta mitt anförande med att läsa en liten dikt. Vi har skrivit ett litet bröllopstelegram från Miljöpartiet, dagen till ära. Det låter så här: Vilken historisk dag när riksdagen röstar fram en ny äktenskapslag och tar ett steg mot lika rätt för alla som i Sverige bor och påhälsning får av amour, för när björkarna slår ut i maj kan vi alla gå på bröllopspartaj. Vi säger: Lycka stor och underbar önskas alla kärlekspar. Ett genomtänkt beslut - salut! (Applåder) I detta anförande instämde Jan Lindholm (mp).

Fru talman! I dag fattar riksdagen ett beslut som berör alla som bor i vårt land, antingen för att vi lever i äktenskap, funderar på att ingå äktenskap eller har nära och kära som berörs av äktenskapslagstiftningen. Det är en fråga som berör känslor och juridik, religion och filosofi, tradition och politik. Det är inte varje dag som riksdagen fattar så vittomfattande beslut. Det jag tycker saknas i debatten om könsneutrala äktenskap är att alltför få försöker lyfta blicken och sortera ut begreppen. Vad är politikens roll i detta? Vad är statens roll? Vad bör och vad kan vi lagstifta om? Hur visar vi respekt för olika åsikter? Det talas mycket om kärlek och att värdera kärlek. Jag hoppas för allt i världen att vi inte tänker oss en stat som värderar kärlek. Min kärlek till min hustru eller mina homosexuella vänners kärlek till varandra ska inte staten värdera. Det kan bara var och en göra. Det handlar i stället om att försöka fundera över vad lagstiftarens roll i det här sammanhanget är. Jag tycker att det lagförslag som vi har på vårt bord i dag inte utgår från att vi faktiskt har skilt kyrka och stat åt. Det utgår i grunden från ett statskyrkotänkande där statens och kyrkans roll blandas samman. Tydligast tycker jag att det kommer till uttryck i kraven som höjs från många håll - Vänsterpartiet är ett exempel på detta - på att tvinga präster, pastorer och samfundsföreträdare att viga samkönade par, en utveckling som vi troligen kommer att få se om vänstersidan skulle vinna nästa val. Vi kristdemokrater menar att vårt förslag om en civilrättslig samlevnadsbalk på punkt efter punkt svarar tydligare på de frågor jag nu ställde. Vårt förslag innebär att en civilrättslig samlevnadsbalk utarbetas i stället för en könsneutral äktenskapsbalk. Låt mig lite grann utveckla dessa resonemang, som också framgår av reservationen i betänkandet. Kristdemokraternas utgångspunkt när frågan om könsneutrala äktenskap väcktes var att nuvarande ordning har fungerat väl och att den inte behöver förändras. Äktenskap mellan en man och en kvinna är en samlevnadsform som har existerat under lång tid och som över tid är den stabilaste formen för att också säkra barns rätt till omsorg från båda sina biologiska föräldrar. Det fanns heller ingen diskriminering, eftersom det inte fanns någon nämnvärd juridisk skillnad mellan äktenskap och partnerskap. I det påståendet har jag faktiskt stöd av socialdemokraten Maj-Lis Lööw, som talade för dåvarande utskottsmajoriteten 1994, då lagen om registrerat partnerskap beslutades här i riksdagen. Hon sade att partnerskapet "ger samlevande av samma kön möjlighet till det rättsliga skydd som samlevande av motsatt kön har kunnat få genom att ingå äktenskap". Och Vänsterpartiets representant i samma debatt hävdade att partnerskapslagen skulle "ta bort diskriminering". Juridiskt är det ett likvärdigt skydd i partnerskapslagen och äktenskapslagen. Vi kristdemokrater har också lyssnat på alla dem som anser det olämpligt och att det kan upplevas som utpekande av homosexuella att vi har två olika lagar - om äktenskap respektive partnerskap - för att reglera ett likvärdigt juridiskt avtal mellan två personer som vill leva tillsammans. Vi har fört en omfattande diskussion internt i vårt parti men också med många människor i olika sammanhang. Vi har ställt oss frågan: Kan vi finna en lösning som bygger på respekt för de olika åsikter och ingångsvärden som finns hos dem som är för en könsneutral äktenskapslagstiftning och dem som är emot? Vi har frågat: Vad är kärnan i den argumentation som respektive part har fört fram? De som har krävt en könsneutral äktenskapslagstiftning har framför allt drivits av kravet på likabehandling. De som har försvarat den nuvarande ordningen har framför allt värnat om begreppet äktenskap och om den unika relationen man-kvinna. Kan vi med respekt möta dessa båda synsätt? Ja, vi tror det. Kristdemokraterna har efter moget övervägande föreslagit att äktenskapsbalken ersätts med en civilrättslig samlevnadsbalk, förslagsvis kallad giftermålsbalk. Det skulle innebära att alla par som vill gifta sig går till en myndighet och registrerar det juridiska förbundet. Därefter är det upp till varje par att själv välja hur de önskar inrama giftermålet. Det kan vara alltifrån ett stort kyrkbröllop till att man nöjer sig med själva registreringen. Det kan vara stor eller liten ceremoni, i kyrkan eller utanför kyrkan. Begreppet äktenskap skulle i vårt förslag helt tas bort från lagstiftningen, och var och en kan därmed lägga sin definition i begreppet äktenskap. Äktenskapsbegreppet återförs då till det civila samhället, varifrån det kom en gång i tiden. Enbart det offentliga kommer att stå för registreringen, vilket innebär att den juridiska vigselrätten för till exempel religiösa samfund upphör. Därmed skiljer man på den strikt rättsliga ordningen, som staten ska reglera, och äktenskapsbegreppet samt kyrkornas ceremoni, som också har starka filosofiska, traditionella och religiösa dimensioner. Förslaget om en civil samlevnadsbalk har fått ett brett stöd - på landets ledarsidor, liberala, socialdemokratiska och konservativa liksom bland kyrkliga ledare och företrädare för olika trossamfund. Katolske biskopen Anders Arborelius och Humanisternas ordförande Christer Sturmark finner varandra i en sådan här lösning, liksom RFSU och pingströrelsen. Nio biskopar i Svenska kyrkan står bakom en sådan här lösning enligt en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter. Alla har inte exakt samma utgångspunkter, men de kan förenas om en lösning av den här karaktären. Att den könsneutrala lagstiftning som troligen kommer att röstas igenom i dag genomförs i rask takt verkar vara huvudmålet för den allians som nu har uppstått i riksdagens civilutskott. Risken med en sådan här forcerad behandling är att förslaget inte är förankrat och i längden hållbart. Med Kristdemokraternas förslag skulle religionsfriheten respekteras och alla människors olika åsikter tillvaratas. Vår lösning är ett modernt samhälles sätt att hantera olika kulturer, traditioner och religioner samtidigt som man också visar respekt för olika synsätt. Den lösning som riksdagen av allt att döma kommer att rösta igenom innebär att man tillfredsställer vissa lobbygruppers åsikter genom att förtrycka andras. Under slagord som tolerans kryllar det tyvärr av intolerans. Fru talman! Det är ingen hemlighet att vi inom alliansen hade olika åsikter i den här frågan redan före valet. Centern och Folkpartiet var för könsneutrala äktenskap, Moderaterna svängde efter valet, och Kristdemokraterna ansåg att nuvarande ordning var tillfyllest. Vi tror att det hade varit bra för Sverige och för alliansen om alliansregeringen hade funnit en lösning på den konflikt som fanns mellan partierna - en skiljelinje som också skär rakt igenom många partier och hela svenska folket. Tyvärr fick vi i regeringskretsen inget gehör för det synsättet och blockerade därför regeringen från att lägga fram något förslag. I riskdagen fanns dock konkreta lagförslag framlagda av oppositionen, och det har lett till en, om uttrycket tillåts, ohelig allians i riksdagens civilutskott mellan s, m, c, fp, v och mp, och till att ett lagförslag inom utskottets ram har tagits fram under stress på ett sådant sätt att alternativa förslag inte har prövats seriöst. Det lagförslag som togs fram har inte remissbehandlats eller varit föremål för någon hearing. När Kristdemokraternas Yvonne Andersson ville att utskottet skulle ha offentlig hearing i frågan sade majoriteten nej. När vi bad om att de lagförslag som tagits fram skulle ut på bred remiss sade ni nej. När vi frågade om inte experter kunde komma och föredra alternativa synsätt sade ni nej i civilutskottet. Till slut tillät utskottsmajoriteten att en professor i rättsvetenskap fick komma till utskottet och beskriva äktenskapslagstiftningen i Europa, men det skedde fem dagar efter att utskottet hade justerat sitt betänkande - fem dagar efter justeringen! Fru talman! Jag är ordförande i riksdagens finansutskott. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag vill rikta en fråga till civilutskottets ordförande, socialdemokraten Carina Moberg: Är det en kutym som vi ska ta i finansutskottet och andra utskott att vi bereder frågorna så här nonchalant och att vi förvägrar minoriteten rätt till information och belysning av olika aspekter i frågan? Hur skulle det ha låtit om jag hade behandlat Thomas Östros och socialdemokraterna i finansutskottet som Carina Moberg behandlar dem med avvikande åsikt i civilutskottet? Jag har i går tillskrivit talmannen i den här frågan för att stävja att civilutskottets arbetssätt smittar av sig i riksdagspraxis. Fru talman! Låt mig sammanfatta. Kristdemokraterna förordar en civil registrering av det juridiska avtalet mellan två personer som vill leva tillsammans. Vi anser det vara upp till var och en att sedan manifestera detta avtal i en gudstjänst i en kyrka eller en moské eller genom en stor eller liten ceremoni. Därmed skulle vi visa respekt för de olika strömningar som finns i vårt land. Vi skulle värna samvets- och religionsfriheten, vi skulle få en lagstiftning anpassad till 2000-talets samhälle och vi skulle låta stat vara stat och kyrka vara kyrka. Avslutningsvis skulle jag också kunna citera Expressens ledare för en tid sedan, som uppmanade riksdagen att lyssna på Kristdemokraternas socialminister Göran Hägglund. Jag yrkar bifall till reservationen. (Applåder) I detta anförande instämde Holger Gustafsson och Eva Johnsson (båda kd).

Fru talman! Om äktenskapet ger barnen större trygghet, vad gör då att Stefan Attefall och kd tycker att barnen till homosexuella föräldrar inte skulle ha samma trygghet som barn till heterosexuella? Och tycker Stefan Attefall att barn till homosexuella har sämre värde?

Fru talman! Alla barn har samma värde. Den ordning vi har i dag ger barn samma rättsliga skydd. Den ordning vi föreslår ger barnen samma rättsliga skydd. Jag förstår över huvud taget inte frågan.

Fru talman! Stefan Attefall gjorde det lätt för sig. Han talade bara om den sista lite halvprovocerande frågan, som jag sedan hade tänkt att ställa min nästa fråga på. Om jag kan få Stefan Attefall att svara på den första frågan, det vill säga om barn till homosexuella är mindre trygga eftersom äktenskapet ger trygghet, kan jag ställa min nästa fråga. Det fanns en tid när barn till ensamstående föräldrar - på 40-, 50-, 60- och in på 70-talen - kallades horungar. De blev sämre behandlade i skolan och hade alltså ett sämre värde. De blev mobbade av både kamrater och vuxna. De fick inte leka på samma villkor, och de fick inte vara med. Det hade ingenting med barnet att göra utan med att mamman och pappan inte hade ingått äktenskap innan de hamnade i sängen. Det där har vi kommit ifrån. Kd likt vi andra tycker att de barnen har samma rättigheter. Nu står vi vid nästa steg, där barnen till de homosexuella föräldrarna kan leva i ungefär samma situation som "horungarna" på 40-, 50- och 60-talen gjorde. Dessutom, Stefan Attefall, kommer 10-20 procent av de barnen att bli och leva som homosexuella. De får alltså redan från början lära sig att de inte har samma värde.

Fru talman! Maria Kornevik Jakobsson frågar om barnens ställning. Jag försökte säga i mitt anförande att vi måste sortera begreppen. Vad handlar den här diskussionen om? Det rättsliga skyddet för barnen förändras inte jämfört med nuvarande ordning om man antar det förslag som vi har lagt fram eller det förslag som vi diskuterar i kammaren. Föräldrabalken är intakt i det avseendet. När det gäller attityder kan jag hålla med om att vi har haft en positiv resa i vårt land. Du beskriver en utveckling långt innan Kristdemokraterna över huvud taget ens fanns i politiken. Centerpartiet fanns med på den tiden. Så har det varit med fördomsfulla attityder mot barn som har avvikit mot något slags norm. Det måste vi självklart jobba med. Jag tror att den lag som vi föreslår också kommer att medverka till en bättre attityd även till barn som växer upp med homosexuella föräldrar. Det har inte med den här saken att göra. Däremot är det viktigt att komma ihåg att för barn som växer upp, oavsett om det är i en klassisk traditionell - kalla det vad du vill - kärnfamilj, med ensamstående föräldrar eller med föräldrar som är homosexuella, handlar det om att ha goda relationer till både sina biologiska föräldrar och med de vårdnadshavare, föräldrar, man har just nu. Attitydfrågan som gör att de barnen hamnar dåligt till måste vi jobba med på alla områden. Men det rättsliga skyddet förändras inte med de olika varianter vi diskuterar här och nu. Det är det som ofta missas i debatten. Det juridiska skyddet mellan två parter eller mellan föräldrar och deras barn förändras varken med det förslag som ligger på bordet i dag eller med vad vi föreslår.

Fru talman! Stefan Attefall pratade om partnerskapslagen från 1994. Det är som om han försöker hitta något halmstrå att hänga upp hela diskussionen på. Året 1994 var länge sedan. Mycket har hänt sedan dess. Samhället har utvecklats, och verkligheten har utvecklats. Jag tycker att vi som lagstiftare måste ha ett ansvar att följa med vår tid. Värderingar förändras, och det ska vi som lagstiftare följa. Det vi tyckte 1994 var ett stort steg på vägen. Det var då. Det var ett steg på vägen för att hamna där vi har hamnat i dag. I dag fyller partnerskapslagen ingen som helst funktion. Den är diskriminerande lagstiftning i sig. Stefan Attefall tog ordet intolerans i sin mun. Vem eller vilka i den här debatten har visat intolerans? Kristdemokraterna ville inte ha partnerskapslagen när den kom. Kristdemokraterna var emot att homosexuella par skulle få adoptera. Kristdemokraterna är emot att lesbiska ska få rätt till insemination. Nu är ni emot att homosexuella par ska få ingå äktenskap. Vem i den här kammaren är intolerant - Stefan Attefall eller jag?

Fru talman! Mitt citat från debatten 1994 handlade om att visa att någon juridisk diskriminering mellan partnerskap och nuvarande äktenskapslagstiftning inte finns. Det konstaterar också den statliga utredaren Hans Regner i sitt betänkande. Däremot sade jag i mitt anförande att vi har lyssnat på diskussionen. Det finns många som upplever att vi har två olika lagar som i praktiken reglerar samma juridiska innehåll för två personer som lever tillsammans och att det inte är tillfredsställande. Den synpunkten har vi lyssnat in. Det är bland annat därför vi har lanserat vårt förslag om en civilrättslig samlevnadsbalk och också tittat på vad som finns i många andra europeiska länder. När man går från den lagstiftning som finns i dag till en ny lagstiftning är det många människor som blir kränkta av det förslag som finns på bordet i dag. Då undrar vi om det inte går att hitta en lösning där breda grupper av svenska folket kan uppleva att det blir en lagstiftning som förenar de olika synpunkterna. När Humanisternas Christer Sturmark, katolske biskopen Anders Arborelius, RFSU och pingströrelsen kan förenas i en rimlig lösning i ett modernt mångfaldens samhälle, kan vi inte söka den lösningen som gör att vi lyfter oss över den-ene-ska-vinna-över-den-andra-diskussionen, som vi har hamnat i många gånger? Det är den typen av statsmannakonst som vi behöver besitta i den här kammaren. Men det har gått en så oerhörd prestige i att just den här tekniska lösningen, just den här varianten, är så oerhört bråttom att genomföra att vi glömmer bort att vi ska skapa en lagstiftning som ska hålla under lång tid framåt. En äktenskapslagstiftning är ingenting man ändrar varje vecka, utan det är långa processer och stora förändringar som berör alla människor. Den respekten, eftertanken och framsyntheten saknar jag i Vänsterpartiets sätt att resonera och i utskottsmajoritetens sätt att resonera.

Fru talman! Kruxet är det som både du, Stefan Attefall, och Yvonne Andersson pratar om, nämligen samlevnadsbalk. Jag tycker att ni på det sättet försöker slingra er ur frågan. När vi hade professorn hos civilutskottet, som du själv hänvisade till i ditt anförande, kom just den frågan upp. Vad var det för skillnad på termen samlevnad och termen äktenskap? Det är en symbolfråga. Alla här i kammaren förstår att ordet äktenskap i sig står för mycket. Då är det fel att vi inte låter de som vill ingå äktenskap och använda det begreppet i dag. Vi ska ge möjligheten till alla som vill det. Sedan kan jag som vänsterpartist se att det absolut finns fördelar med att ha en civilrättslig registrering, men där är vi inte i dag. Nu ska vi fatta beslut om en könsneutral äktenskapslag med de brister som förslaget har, som jag sade i mitt anförande. Vi antar den som ett steg på vägen mot något som kan bli ännu bättre, men det kanske dröjer 15 år till. Vem vet? En stor majoritet av svenska folket är ändå för en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi måste följa med vår tid som lagstiftare. Tiden är nu mogen att fatta detta beslut, att instifta denna lag. Då ska vi göra det.

Fru talman! Äktenskapsbegreppet och äktenskapslagstiftningen har långa traditioner. Det ryms mycket känslor, tradition, filosofi och religion i frågorna. Därför ska vi inte ändra på dem för snabbt utan vi ska göra det med stor eftertanke. Jag tycker inte alls att man ska fatta beslut utifrån vad som kan göras just i dag. I den här typen av frågor ska beslut fattas utifrån vad som är klokt för framtiden. Jag tycker att Vänsterpartiet är inne på ett intressant spår. Egentligen vill man ha en civilrättslig registrering men förmår inte att hålla fast den principiella tankekedjan utan väljer i stället kompromissen för att försöka hitta fram till en lösning just nu som råkar ligga på bordet därför att det råkar finnas ett utredningsförslag. Hans Regner säger i utredningen att mycket av detta är en symbolfråga. Man är ute efter en symbolvinst när man vill säga att ett samkönat par har ingått äktenskap. Det är också en symbolfråga för dem som säger att äktenskapet står för något annat. Vi säger så här: Låt oss lyfta oss över detta och försöka hitta en lösning som förenar. Det innebär att äktenskapet i vår modell skulle kunna utgå ur lagstiftningen och definieras av var och en. Det innebär att LiseLotte Olsson själv kan fylla begreppet äktenskap med sitt innehåll, oavsett om hon gör det i ett kyrkligt sammanhang eller helt privat. Det är det som är finessen med detta. Vi låter var och en definiera begreppet äktenskap, men staten gör det inte. Staten står för det juridiska. Staten står för det rättsliga. Staten är stat, och kyrkor är kyrkor. Privatpersoner gör sina egna lösningar utifrån hur de uppfattar religion, filosofi, kultur och tradition. Det är det sinnrika med vår lösning. Jag tror inte att vi ska ändra lagstiftningen på det här området alltför ofta. Det är därför det hade varit bra med lite mer eftertanke för att hitta en lösning som passar även för lång tid framåt, inte bara för några år framåt.

Fru talman! Jag vill upplysa Stefan Attefall, om han inte redan har förstått det, om att Kristdemokraterna är i minoritet. Det är en stor enighet i hela utskottet om hanteringen av denna historiska fråga. Vi är sex av sju partier som genom hela resan har varit överens om hur vi ska hantera frågan, och det är jag otroligt glad över. Kristdemokraterna står helt ensamma. Jag hade inte tänkt begära replik, men efter att ha lyssnat på den tidigare debatten och replikskiftena kan jag inte förstå hur olikkönade pars äktenskap påverkas negativt av att även Jonas och Arman och Linda och Minna får dela samma lycka, trygghet och lag.

Fru talman! Det är så, Fredrik Lundh, att med vårt förslag skulle de som du räknar upp få dela samma lag. Huruvida de delar samma lycka vet jag inte - det hoppas jag att de gör. Det ska inte jag som stat eller som riksdagsledamot definiera. Jag hoppas att alla människor är lyckliga i den relation de går in i. Men samma lag ska de dela - det är det som är poängen med den civilrättsliga samlevnadsbalken. Vi slår ihop det juridiska avtalet mellan samkönade och olikkönade par i en juridisk form. Vi säger också att det finns mycket starka känslor, mycket av tradition, kultur, filosofi och religion i begreppet äktenskap. Låt det då definieras av var och en. Låt det inte bli bara statens roll. Låt det vara kyrkors och samfunds roll. Men låt det också vara privatpersoners, olika organisationers och olika sammanslutningars rätt att definiera begreppet äktenskap. Vad sedan var och en kallar sig i det vardagliga livet är olika, och det bestämmer vi själva. Vi hörde ett citat av Jonas Gardell där han definierar sin relation. Ja, det får han göra, likaväl som du definierar din relation och jag definierar min relation. Det juridiska avtalet sköter staten om. Staten är stat, men låt kyrka vara kyrka. Problemet för Fredrik Lundh och många av hans gelikar är att de inte tänker sig in i hur människor som inte delar deras uppfattning upplever frågan, att det finns olika strömningar och olika tänkesätt i vårt samhälle. Kan vi då forma en lagstiftning som är anpassad till ett samhälle med stor mångfald tror jag att vi har vunnit någonting. Då har vi utövat statsmannakonst, inte bara försökt driva igenom ett lagförslag som råkade ligga på utredningsbordet. Kristdemokraterna är ensamma, sades det. Jag har en lång lista med RFSU, Humanisterna, katolska kyrkan, nio biskopar, en rad ledarsidor, många organisationer och politiker som delar vårt synsätt att man ska pröva vägen med en civilrättslig samlevnadsbalk. Vi är inte så ensamma.

Fru talman! Sex av sju partier talar sitt tydliga språk här i riksdagens kammare. Poängen är just att i dag klockan fyra fatta beslut om att alla människor i Sverige delar samma äktenskapslag. Varför är det så viktigt att visa skillnaden? Varför är det så viktigt att sätta olika etiketter på människors kärlek? Jag tycker inte att heterosexuella har rätt till patent på äktenskapet. Jag är också förvånad över att Stefan Attefall och Kristdemokraterna tycker sig ha rätt att ta patent på äktenskapet.

Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag var så otydlig att Fredrik Lundh inte uppfattade vad jag sade. Jag tycker inte att vi politiker ska sätta etikett på människors kärlek. Jag tycker inte att staten ska värdera människors kärlek. Det ska vi göra var och en för sig. Jag vill inte ha en stat som värderar människors kärlek, som talar om för mig hur mycket jag älskar min hustru eller hur mycket mina bekanta som är homosexuella älskar varandra. Vi ska titta på juridikens roll och statens roll i sammanhanget och hur vi kan uppnå den likabehandling som du och andra eftersträvar. Vår modell innebär att vi uppnår likabehandling, men vi uppnår också en respekt för dem som värnar om begreppet äktenskap och den tradition och den kultur det har stått för historiskt sett. Vi säger så här: Var och en definierar själv innehållet i begreppet äktenskap. Det innebär att mina homosexuella bekanta själva kan kalla det äktenskap om de så vill, likaväl som vi använder olika beteckningar redan i dag om vi är gifta eller har äkta makar. Vi använder olika uttryck för att beskriva vår relation. Det är det som är poängen med det här förslaget. Det är därför RFSU och pingströrelsen kan finna varandra i att stå bakom ett sådant här synsätt. Det är därför katolska kyrkans biskop Anders Arborelius och Humanisternas Christer Sturmark kan sitta i samma panel och säga att de håller med varandra i den här frågan. De ser att det går att förenas här, men de har lite olika ingångsvärden i diskussionen. Problemet är bara att Socialdemokraterna inte förmår lyfta sig från inlåsta positioner, från olika lobbygrupper som har drivit frågan stenhårt, och inte klarar av att just utöva statsmannakonst i den här frågan.

Fru talman! Detta år är det 30 år sedan sjukdomsklassificeringen av homosexualitet togs bort här i Sverige. Varje steg framåt mot diskriminering har varit mödosamt och tagit lång tid. Jag minns själv när jag kom in i riksdagen 1998. Då gick jag in i riksdagens HBT-grupp, som då kallades riksdagens homogrupp. Det var Tasso Stafilidis som hade dragit i gång den verksamheten. Det känns historiskt att stå här i dag, mer än tio år senare, och se hur mycket som faktiskt har hänt och att vi nu har kommit till den slutsatsen att äktenskap ska gälla lika även för homosexuella och bisexuella. Diskriminering dyker upp i olika skepnader. I dag diskuterar vi homosexuella, men det har också funnits diskussioner när det gäller andra saker. I Sydafrika gällde diskussionen svarta som inte fick samma rättigheter som vita. Den diskussionen hade man även i USA, där vita och svarta så sent som på 60-talet inte fick gifta sig med varandra. Det viktiga är inte vem som diskrimineras utan att vi bekämpar diskriminering i alla dess former och skepnader. Vi är också lagstiftare, och äktenskapsbegreppet finns inskrivet i svensk lag. Då tycker jag att det är extra viktigt att som lagstiftare bekämpa diskriminering. Det här blir också väldigt viktigt i förhållande till medborgarna. Om lagstiftarna säger att det är okej att diskriminera är det ett budskap man sänder ut till medborgarna. Därför tror jag att detta att motverka diskriminering i lagstiftningen har en dubbel effekt. Det är först att människor inte ska behöva bli illa behandlade på grund av att de råkar tillhöra fel grupp, utan att man ska behandla alla lika och värna allas lika värde och rättigheter. Det är också att bekämpa fördomar genom lagstiftning. De opinionsundersökningar som har gjorts visar att svenska folket är för den här nya lagstiftningen. Det är många som ställer sig frågan: På vilket sätt skadas jag av att andra får gifta sig med dem de älskar? Det hindrar ju inte en själv på något sätt att göra detsamma. Det är väldigt lätt att ta patent på ord, och nu är det äktenskapet det handlar om. Jag anser inte att man kan göra det. Förr i tiden var äktenskap något helt annat än vad det är i dag. Nu handlar det framför allt om kärlek, där man vill befästa sin relation för sig själv och för omvärlden. Förr handlade det tyvärr inte så mycket om kärlek, utan det fanns väldigt många arrangerade äktenskap. Det finns det fortfarande, men i Sverige var det ofta så att man blev tillsagd vem man skulle gifta sig med. Det handlade inte om kärlek utan om ett sätt att knyta allianser mellan olika grupper. Det kunde till och med handla om pengar, om ekonomiska transaktioner. Och om man råkade bli med barn utanför äktenskapet måste man omedelbart ingå äktenskap. Det är nu som det här begreppet handlar mer om kärlek. Därför skulle inte jag, när man talar om den historiska betydelsen av äktenskapet, vilja ha det här rosenskimret över begreppet, att det alltid har varit någonting fint och vackert mellan en man och en kvinna. Tidigare har det tyvärr handlat om mycket annat än kärlek. Men nu ser jag det här som en möjlighet, att vi slår fast att alla har möjligheten att gifta sig på lika villkor. Det som den här debatten mycket har kommit att handla om är ett enda ord. Innehållet blir ju precis detsamma juridiskt, och det är en stor framgång och något som vi har kämpat för under många år. Det har absolut inte varit självklart att det ska vara samma innehåll i partnerskapet och äktenskapet. Men nu är vi där, och jag kan då inte se någon anledning att behålla olika ord. Då säger man: Ja, men det är ju ändå bara ett ord. Det viktiga är den rättsliga innebörden. Men det här ordet har faktiskt en väldigt stark symbolik, och det är klart att det då känns väldigt diskriminerande att bli registrerad partner och inte få gifta sig på lika villkor som alla andra. Jag ser ingen anledning, speciellt inte nu när vi stiftar lagar, att vi ska lägga olika beteckning på folk och folk. Oavsett hur man talar runt det här handlar det ytterst om att man inte värderar relationen för samkönade par på samma sätt som för olikkönade par. Det är en gradering i det här, och det måste vi komma ifrån. Sedan kommer det ändå att vara så att alla värderar begreppet äktenskap som de vill, och i sin relation lägger de in de värden de vill. Men så är det med ett levande språk, och det tycker jag att vi ska slå vakt om. När jag gifte mig var det Tasso Stafilidis som vigde mig och min man. Vi hade en väldigt romantisk vigsel som var fantastisk, kände jag. Jag bär med mig minnen av den än i dag. Det finns något som jag reagerar över. Hur kan det vara så att Tasso Stafilidis fick viga mig och min man men att han själv inte får vigas på samma villkor som vi blev vigda? Jag kan inte förstå det här, att det är okej att viga andra, men det är inte okej att själv bli vigd bara för att man älskar någon av samma kön. Kärleken är ju lika stark. Sedan gäller det frågan om barn eller inte barn. Det finns heterosexuella äktenskap där det inte finns några barn. Och det finns homosexuella relationer där det finns barn, och i de fallen är det väl bara till barnens fördel att föräldrarna får gifta sig på lika villkor som alla andra. Det tror jag bekämpar fördomar både mot de här familjerna och mot de här barnen. Ja, det är en historisk dag. Det känns fantastiskt att ta bort det här sista steget av diskriminering i lagstiftningen och att vi nu kan vända oss till medborgarna och erbjuda dem samma möjligheter att bekräfta sin kärlek för sig själva och för omvärlden. Och man ska så klart få kalla sig gift och ingå äktenskap. (Applåder) I detta anförande instämde Elisebeht Markström och Eva Sonidsson (båda s).

Herr talman! Det är med stor glädje och med stor tillfredsställelse som jag och vi inom Vänsterpartiet kan konstatera att en könsneutral äktenskapslagstiftning äntligen kan förverkligas och bli möjlig. Jag vill inledningsvis markera detta. Vi har ju fått fina dikter från LiseLotte och Maria. Och Anti och Fredrik har hållit bra och tydliga tal och gett stöd åt det som civilutskottet har gjort i arbetet med att ta fram det här lagförslaget. Men jag vill också manifestera detta för egen del genom att i dag inviga min kärleksfulla och blodröda kavaj som kommer att fortsätta att symbolisera det arbete som vi har gjort i civilutskottet med den här könsneutrala äktenskapslagstiftningen och påminna mig och er andra här i kammaren om att den röda kärlekens färg kommer att fortsätta att arbeta för alla människors lika rättigheter, som är en viktig grund för det beslut som vi kommer att fatta i dag. Jag vill naturligtvis också när det gäller det arbete som vi har gjort och kommer att fortsätta att göra tacka Tasso. Det är roligt att se dig här i kammaren i dag. Du har tidigare gjort ett fantastiskt arbete för Vänsterpartiets del. Det gäller också arbetet för den här lagens tillkomst och arbetet i utredningen, som lade grunden för dagens beslut, och i kontakterna med RFSL och i kontakterna med RFSU, även om det är lite nyansskillnader i den slutgiltiga lösningen. Jag vill också skicka en tanke till kd när det gäller hur det är att vara i minoritet. Jag representerar ett parti som vet hur det känns att vara i minoritet. Ett majoritetsbeslut ska ta hänsyn till minoriteten. I det här fallet tycker vi från Vänsterpartiet att man faktiskt gör det genom den här konstruktionen, den här lösningen, när det blir en vigselrätt för samfunden. Det är en respekt för religionsfriheten, att vi har en juridisk lagstiftning som gör detta möjligt. Det har tagits upp förut i dag att stor statsmannakonst är att lagstifta i takt med tiden när det gäller de värderingar som finns ute i samhället och det sätt på vilket vi alla väljer att forma våra liv. Lagstiftningen ska bygga på stor klokhet. En lagstiftning ska blicka bakåt, men den ska också blicka framåt. En lagstiftning är hela tiden levande. Vi i riksdagen måste vara öppna mot den tid vi lever i, det samhälle som formas med hjälp av lagstiftning och det samhälle som formas utan att direkt följa lagstiftningen. Vi vet att värderingar och samhällsutveckling ibland går före lagstiftningen. Det är oerhört viktigt, som har nämnts här, att en lagstiftning har som främsta uppgift att vara normerande. Vi förväntar oss naturligtvis att vi ska ha ett samhälle utanför riksdagen som följer lagstiftningen. Men frågan om ett könsneutralt äktenskap, hur vi alla väljer att leva och forma våra liv, är en fråga som bygger på kärleken till varandra. Här har det, som sagt, hänt oerhört mycket. Vi kan blicka bakåt. När partnerskapslagstiftningen infördes 1994 var det ett otroligt stort steg på vägen för att då visa möjligheten att inte juridiskt diskriminera par av samma kön. Det var den möjlighet vi då hade att bekräfta samkönades rättigheter, att de skulle få samma juridiska ställning. Men vi levde då inte upp till allas rätt att ingå äktenskap. I debatten här i dag tycker jag att det tydligt har framkommit att äktenskap inte bara är ett värdeladdat begrepp, utan det är också det juridiska begreppet för trygghet. Det handlar om de juridiska rättigheter som par, föräldrar och familjer har. Här är det en oerhört viktig fråga att vi som lagstiftare med vår lagstiftning likabehandlar alla människor. Det handlar om människors sätt att välja och deras rätt att ingå äktenskap. Det symboliserar också den oerhörda fråga om trygghet som den här lagstiftningen signalerar till alla barn som lever i familjer som inte utgör den traditionella kärnfamiljen, som kd i dag har som sin norm för hur vi ska lagstifta i Sveriges riksdag. Vi andra sex partier här i riksdagen och en stor majoritet av svenska folket vill att barn som lever i andra familjebildningar ska ha samma rätt och trygghet. Deras föräldrar ska få samma rätt att ingå äktenskap för att ge sina barn samma trygghet. De ska kunna säga det till sina kompisar. Två sjuåringar kanske inte säger till varandra att deras föräldrar har ingått äktenskap och gift sig, men ni förstår symbolvärdet i det. Ingen ska behöva känna att man är utanför för att det finns särlösningar i svensk lagstiftning för samkönade par. Vi ska ha en jämställd lagstiftning. Det är oerhört glädjande, som sagt. Jag känner stor tillfredsställelse ihop med alla i Vänsterpartiet och alla sex riksdagspartier som står bakom den här lagstiftningen, alla som har varit med och arbetat för att den ska komma till stånd. Vi har också diskuterat på vilket sätt den här lagstiftningen har kommit till. Det är en lagstiftning som både blickar bakåt och blickar framåt. Att vi har tagit upp från Vänsterpartiet i dag att vi fortsätter att blicka framåt beror på att den här lagstiftningen har mötts av hinder på vägen. Det finns hinder kvar i lagstiftningen. Vi vill naturligtvis med en lagstiftning som blickar framåt också se hur man kan överbrygga de hinder som finns kvar. Jag var med i Almedalen 2007 och på Pridedebatterna 2007 när frågan ställdes på sin spets. Det finns ett förslag från Äktenskapsutredningen som innebär den gyllene kompromissen att vi är beredda att arbeta fram en könsneutral äktenskapslagstiftning som bygger på en vigselrätt för de kyrkliga samfunden. Kommer ni som parti att förhindra att en sådan lagstiftning kommer till stånd? Naturligtvis, med det arbete som Vänsterpartiet har gjort för likaberättigande och jämställdhet i samhället var det självklara svaret från Vänsterpartiets sida i de här debatterna att vi kommer att stödja tillkomsten av en könsneutral äktenskapslagstiftning så fort det är möjligt. Vi har ställt upp från när frågan ställdes på sin spets till att vi ska kunna fatta det här historiska beslutet i dag. Samtidigt vill vi blicka framåt och belysa att det finns lite hinder. Vi konstaterar att det 2007 blev möjligt med det här lagförslaget då Socialdemokraterna på sin partikongress och Moderaterna på sin partikongress beslutade sig för att ställa sig bakom utredningens förslag som är grunden för nuvarande lagförslag som vi tar ställning till i dag. Herr talman! Slutligen vill jag belysa några hinder. Jag tycker att man inte har beaktat behovet av den borgerliga vigseln tillräckligt i det här förslaget. Det är olyckligt att lagfarna domares rätt att förrätta borgerliga vigslar upphör i samband med att det här lagförslaget inträder. Jag önskar att vi får många sommarvigslar, men den stora önskan har varit att få kyrkliga sommarvigslar. De måste anstå den första tiden med den nya lagstiftningen i väntan på att Svenska kyrkan manifesterar att den vill ha vigselrätten kvar. Vi får respektera det. Men jag tycker att det är synd att man samtidigt drar undan ett stort antal vigslar som domare vid tingsrätterna har förrättat. Det kommer att bli ett hårt tryck på mig och mina kolleger som borgerliga vigselförrättare. Det är vi som får upprätthålla den nya könsneutrala äktenskapslagstiftningen från den 1 maj tills kyrkan - förhoppningsvis på kyrkomötet i höst - kommer att fatta beslut om att man vill ha vigselrätten. Därigenom gör man det möjligt för en stor majoritet av svenska folket att ingå äktenskap med samma juridiska tyngd och innebörd och ger samma ceremoniella viktiga möjlighet till alla människor. Vi får då en verklig könsneutral äktenskapslagstiftning där man känner sig jämlik mellan könen och där vi bejakar kärleken. All kärlek är bra kärlek. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. I detta anförande instämde LiseLotte Olsson (v).

Herr talman! Med tanke på det anförande som Egon Frid hade här alldeles nyss vill jag gärna ställa tre frågor. Den första frågan gäller begreppet äktenskap som man nu vill förändra innebörden i. Det är ingen trygghet i en lagstiftning om inte de ord som finns och begrepp som används i lagstiftningen har samma betydelse över tid. Om man verkligen vill skapa något nytt är det väl smartare att skapa ett nytt begrepp och inte använda ett gammalt begrepp som är väldigt fast i sin inneboende struktur med vad det betyder. Det är också fast i tryggheten inför människorna. Det andra som jag vill fråga om är vigselplikten för präster, pastorer och imamer. Vill Egon Frid ge väljarna inför nästa val besked? Om Vänsterpartiet får ett ökat inflytande i svensk parlamentarism, kommer då Vänsterpartiet att driva att det blir vigselplikt för samtliga som nu har vigselrätten? Den tredje frågan handlar om Egon Frids syn på könsneutrala äktenskap egentligen. Jag har hört Egon Frid vara tydlig med att han tror på en civil registrering av samlevnad i framtiden för att möta mångkulturen och pluralismen. Är könsneutrala äktenskap ett mellanspel? I så fall undrar jag varför vi inte är långsiktiga med en gång och på allvar tar konsekvenserna av att kyrka och stat är skilda åt.

Herr talman! Det jag tycker att kd gör så stor sak av och där ni inte framstår som trovärdiga i debatten är att ni försöker påskina att äktenskapsbegreppet ändras i och med den här lagstiftningen. Det är faktiskt en utvidgning av äktenskapsbegreppet. Det juridiska äktenskapet kan ingås av samkönade par liksom av som nu heterosexuella par. Det här är ingen negativ förändring. Det är en positiv förändring. Det är fler grupper som inkluderas i rätten att ingå äktenskap. Både Yvonne Andersson och Stefan Attefall tog upp här att vi ska ha respekt för att inte göra något förhastat. Det är ett understatement att säga att vi gör något förhastat. Det har gått 15 år mellan att partnerskapslagstiftningen infördes och att vi i dag beräknas besluta om den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Jag hoppas att alla vi som är lagstiftare känner att vi tittar framåt samtidigt som vi i nuet tar beslut om och gör ställningstaganden om vad som är politiskt möjligt att fatta beslut om i dag. Därefter väljer vi sida. Antingen stöder och bejakar vi den positiva utvecklingen eller så väljer vi att ställa oss vid sidan. I dag är det uppenbart att ett parti väljer att ställa sig vid sidan eftersom man inte bejakar alla människors rätt.

Herr talman! Ett begrepp har en betydelse, en innebörd. Äktenskapet är flerhundraårigt. Det är en samlevnadsform mellan man och kvinna. Det är självklart att det är en ändring om man så kallat utvidgar det, men det är ingen kvalitetshöjning att göra språket mer onyanserat och grövre. Det är tydligare om det är en relation mellan par av olika kön eller en relation mellan par av samma kön. Visst har det betydelse rent språkligt. Därför menar jag att det är en försämring att använda begreppet alldeles oavsett att man har andra känslor inför begreppet äktenskap. Det är ett onyanserat och felaktigt beslut att förändra begreppet. Det andra gällde synen på civil samlevnadsbalk. Där tycker jag att vi kristdemokrater möjligtvis är mer före vår tid än efter. Vi ställer oss inte vid sidan. Vi tittar framåt och ser vad som är rimligt för en civilrättslig stat som har skilt sig från kyrkan. Det är att ta konsekvenserna av det och se till att var sak är på sin plats så att det blir ordning och reda. Herr talman! Jag fick aldrig svar på frågan: Kommer Egon Frid att driva vigselplikt för alla som har vigselrätt i dag, det vill säga pastorer, präster och imamer, om ni råkar få lite mer makt än ni har i dag?

Herr talman! Jag förstår att Yvonne Andersson betonade "råkar" få mer makt. Jag hoppas att vi får det. Det här är en svår fråga. Det har vi full respekt för. Ingen säger att det är lätt. Den kompliceras av att vi har religionsfrihet här i landet, vilket vi respekterar. Mitt delsvar, när jag blickar framåt hur vi ska arbeta vidare med en civilrättslig äktenskapslagstiftning, är att vi ska ha en civilrättslig äktenskapslagstiftning där vi har ren myndighetsutövning. De som utövar denna ska givetvis ha en skyldighet att följa den könsneutrala äktenskapslagstiftningen där alla har rätt att ingå äktenskap. Vi skiljer mellan den civila myndighetsutövningen och den processuella ceremonin i de olika samfunden där man väljer sin egen lösning. Med respekt för religionsfriheten och för att vi ska få en bra lösning i framtiden tror jag att vi måste dela på detta. Myndighetsutövningen görs civil och den ceremoniella delen väljer man efter eget gottfinnande. Yvonne Andersson och kd betonar att äktenskapet är ett religiöst begrepp som den religiösa sfären ska ha monopol på. Men det som har varit tydligt i debatten i dag är att äktenskapet är ett civilrättsligt juridiskt begrepp som inte kd, kyrkan eller skrifterna har monopol på. Det är något som vi lagstiftare i riksdagen förfogar över.

Herr talman! Det blir en lång debatt. Det är inte utan att jag som ledamot i riksdagen och miljöpartist känner en viss stolthet över att stå i talarstolen i detta ärende i dag. Det är inte för att jag på något sätt känner att det är min förtjänst att Sveriges riksdag i dag kommer att rösta fram en könsneutral äktenskapslagstiftning, utan det beror på att jag är stolt över att få vara delaktig i ett sådant här beslut. Jag var, herr talman, mycket ung när jag första gången träffade ett samkönat par. Jag har genom livet fått många goda vänner bland homosexuella män och lesbiska kvinnor. Det är genom vänner man får de riktigt djupa kunskaperna och insikterna om alla de brister i samhället som vi politiker har att hantera och försöka förbättra. Det gäller särskilt på områden där det finns mycket fördomar. De nära vännerna kan ge en insikt som utbildning inte kan konkurrera med. För mig är denna dag därför extra betydelsefull. Det handlar inte bara om själva sakfrågan, utan det är en mycket större händelse än så. Att samhället likställer samkönade par med tvåkönade par i fråga om äktenskap är en symbolfråga som är stor, viktig och avgörande. Det handlar i grund och botten om att samhället erkänner att allas kärlek är lika mycket värd. Vi värderar inte människors relationer, utan det handlar om att samhället erkänner att det är upp till de enskilda, oavsett vilka konstellationer det handlar om. Jag vet att det är många, inte bara i det som brukar kallas HBT-samhället, som i dag känner stor glädje. Jag är helt övertygad om det utifrån de kontakter och den information som jag har. Vi som sitter i riksdagen får många signaler från samhället. Det har talats om hundratusen mejl eller så. Jag är övertygad om att de allra flesta som precis som jag har funnit kärleken i ett tvåkönat förhållande också känner stor glädje över att allas kärlek nu blir lika mycket värd i vår lagstiftning. Jag vet också att det har varit en lång resa och att vägen hit har varit svår. Jag kommer ihåg seminarier och konferenser under tidigt 1970-tal då jag lyssnade på homosexuella män som berättade hur de blev utsatta för övergrepp, ibland till och med av svensk polis. Det har hänt mycket sedan dess. Erfarenheten av att har hört sådana berättelser har gjort att jag har valt att applådera extra mycket när polisens sektion i Prideparaden har passerat förbi. Det är också en symbolfråga som visar att det har skett stora värderingsförändringar. Trots att vi inte har varit några märkespersoner i denna kamp är vi många som i de roller vi har haft i samhället, i våra yrkesroller och i våra relationer med andra människor, på alla sätt har jobbat för denna attitydförändring som har tagit sin tid men som nu får sin manifestering genom dagens beslut om en könsneutral äktenskapslag. Därför är det befriande att kunna vara glad, inte bara över alla dem som nu får sin kärlek erkänd, utan det är också väldigt befriande att känna att vi nu äntligen har kommit så här långt när det gäller värdeförändring i samhället. För mig innebär inte dagens beslut bara ett steg framåt för dem som nu får möjlighet att ingå äktenskap. För mig är det också ett stort steg framåt för kultur och humanism. Med det här får vi, menar jag, inte bara ett klokare och visare samhälle utan också ett rättvisare, tolerantare och värdigare samhälle. Herr talman! Jag vill passa på att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen, så att jag inte glömmer det i dessa hyllningar till dagens förslag till beslut. Jag ska också säga något om det särskilda yttrande som Miljöpartiet har i betänkandet. Som har framgått av debatten här i dag finns det ju för många av oss som står bakom förslaget lite smolk i bägaren. Rent sakpolitiskt är det ju ingen skillnad på läget i riksdagen i dag och hur det såg ut för ett år sedan. Från oppositionen har vi i de särskilda yttranden som vi har skrivit - vi har var sitt separat särskilt yttrande - beskrivit hanteringen av frågan. Som det har sagts av Fredrik Lundh från Socialdemokraterna menar vi att frågan har dragits i långbänk. Det hade varit möjligt att fatta det här beslutet mycket tidigare. Under den här tiden har vi från oppositionens sida gjort våra försök att skynda på processen genom att föreslå att utskottet skulle ta ett utskottsinitiativ för att sätta i gång arbetet tidigare. Vi förstår att regeringen har haft stora svårigheter att hantera de interna motsättningar som har funnits. Vi är naturligtvis glada för att ni på regeringssidan till slut har hittat ett sätt att låta riksdagen ta hand om den här frågan, precis som vi hela tiden har föreslagit. Vi påpekar en del detaljer i vårt särskilda yttrande, exempelvis att vi tycker att det är olyckligt att regeringen har blandat in vigselfrågan i det här ärendet. Vi tycker att den kunde ha skötts separat. Vi menar att det inte är nödvändigt att göra just den förändringen när det gäller vigselplikten för lagfarna domare just nu, även om vi delar uppfattningen i sak att det är en uppgift som på sikt ska mönstras ut från deras skyldigheter. Men vi tycker, som sagt, att det är olyckligt att göra det just nu. Det kanske var den typen av mindre frågor som regeringen behövde för att få en förevändning att lyfta fram den här frågan till riksdagen så att utskottet kunde ta över och hantera frågan. Jag hade inte tänkt att den här debatten skulle bli någon sorts större politisk batalj. Jag har lyssnat och kan inte helt låta bli att kommentera något av det som har sagts från företrädarna för reservationen i betänkandet, alltså Kristdemokraterna. Detta hamnar lite utanför det som jag hade tänkt säga. När man talar så mycket om alla dem som har valt att ingå äktenskap och gör det till något som jag uppfattar som förmer än det som alla skulle kunna få rätt till, något som skulle vara underkastat någon form av moralisk värdering, tycker jag att man ska tänka på alla dem som har valt att inte ingå äktenskap. Bland alla oss som har valt att leva tillsammans är det många som har valt bort äktenskapet. Då tänker jag på oss som har valt att leva tillsammans med en person av motsatt kön, inte dem som väljer samkönade äktenskap, utan alla vi som har valt att leva ihop med någon av motsatt kön. Jag vet inte om jag är väldigt konstig, men i min bekantskapskrets gör man faktiskt sådana val just av moraliska skäl. Om det hade varit så att färgade personer inte hade haft rätt att kandidera till riksdagen skulle jag inte kandidera till riksdagen. Jag tycker inte att man ska utnyttja en rättighet när inte alla har tillgång till den. Om det inte hade varit möjligt för färgade personer att ta körkort när jag var 18 år hade jag inte tagit körkort. Jag hade valt bort den rättigheten för att inte alla har den. Jag tror att vi inte är så få som har valt bort äktenskapet just därför att äktenskapet hittills - fram till i dag - har varit diskriminerande. Jag vill säga det som ett komplement till Yvonne Anderssons inledning av debatten. Den reform som genomförs i dag är naturligtvis en kompromiss. Det är inte till alla delar den äktenskapslagstiftning som Miljöpartiet hade velat se genomförd. Det har, från Kristdemokraternas sida, förts fram att vi borde ta ett annat steg. Nu var det faktiskt det här steget som var möjligt att ta. Vi menar att det är ett väldigt stort steg i rätt riktning. Egon Frid nämnde ett par tillfällen 2007 när frågan ställdes på sin spets. Jag minns också de tillfällena. Vi har ju försökt att så långt som möjligt försvara vår inställning och strida för den. När vi kommer till beslutstillfället och det är dags att ta fram den slutgiltiga texten får vi ju vara med och kompromissa. Vi tycker att det här är ett förslag som för frågan framåt så långt som vi rimligtvis kan begära i dag. Sedan får vi fortsätta att arbeta. Vi menar att samhällsutvecklingen aldrig står stilla. Det finns självklart inte heller något slutmål för samhällsutvecklingen när det gäller lagstiftning. Jag tror att vi hela tiden går mot nya insikter och nya kunskaper och med åren är beredda att ta steg framåt. Så är det naturligtvis även på det här området. Det är jag helt övertygad om. Även reglerna för hur vi ordnar vår familjerättslagstiftning, äktenskapslagstiftning och så vidare, kommer naturligtvis att genomgå förändringar i framtiden. Det skulle väl inte förvåna någon? Yvonne Andersson har ställt en fråga till representanter som är för förslaget. Sist var det väl Egon Frid som fick frågan: Om ni får en ökad maktposition kommer ni då att driva frågan att samfunden är skyldiga att förrätta vigslar? Jag lyssnade på frågeställningen. För ett politiskt parti borde det inte spela någon roll om man får ökat inflytande eller inte. För Miljöpartiet har det ingen betydelse om vi har mer eller mindre inflytande när det gäller om vi anser att en person som har myndighetsutövning får diskriminera eller inte. Vi anser under alla omständigheter, även om vi har ett litet inflytande, att en person som har ett myndighetsutövande i sin hand inte får diskriminera. Det är vår grundinställning. Den kommer vi självklart att fortsätta att driva.

Herr talman! Jag blev apostroferad, och jag har anledning att ställa tre frågor till Jan Lindholm. Det talas om att människor väljer bort för att inte alla kan. Nej, jag tror faktiskt inte på det argumentet. Jag tror inte att människor väljer bort äktenskapet för att alla inte kan välja det. Skulle någon välja bort att äta för att alla inte har mat för dagen? Skulle någon välja bort det ena för att inte alla kan? Det är ingen diskriminering att man har olika typer av namn på olika saker. Detta var det steg som var möjligt att ta, säger Jan Lindholm. Nej, det fanns andra steg som var möjliga att ta. Men civilutskottet hade så bråttom att man forcerade fram det på ett par månader. Det är detta som jag är kritisk till. Vi hade mejslat ut ett nytt förslag som utifrån olika ingångsvärden var möjligt att ta, och det var det steget som ni kunde ha tagit, för det var det steget som kunde åstadkomma att man förenades om en bred lösning som är hållbar över tid. Vad menar Jan Lindholm när han säger: Det är hit som vi har kommit nu. Sedan får vi fortsätta att arbeta på det här. Men det här är möjligt i dag. Vad är det som ni ska fortsätta arbeta med? Vad är det som är möjligt i morgon men inte i dag?

Herr talman! Det här med moral är en intressant fråga. Yvonne Andersson menar att det inte skulle vara rimligt att människor väljer bort att utnyttja vissa rättigheter på grund av att alla inte har dessa rättigheter. Vi har väl olika syn på hur vi ska utnyttja våra rättigheter i samhället. Men jag vet att det förekom i både Sydafrika och USA att vita valde bort de vita kupéerna och satte sig i de kupéer där de svarta satt. Jag vet att det förekom att vita använde de toaletter som de svarta fick använda och inte använde de toaletter som var avsedda enbart för de vita. Jag vet att människor faktiskt står för rättvisa på ett konkret och praktiskt sätt, och jag vet att jag inte är ensam om att faktiskt föra resonemanget om denna rättighet. Det är faktiskt en väldigt bra och praktisk rättighet eftersom det är ganska komplicerat att lösa alla de rättsliga frågor som ett äktenskap automatiskt löser. Men det finns faktiskt ändå rätt många människor som har valt att manifestera det faktum att äktenskapet fram till i dag har varit diskriminerande genom att ta allt det omak som det innebär att avstå från det. Jag förstår att vi har olika syn på hur människor värderar saker, och det är väl en anledning till att vi har så olika inställning i denna fråga. Vi är sex partier som står bakom detta förslag i dag. Det var därför det naturliga steg som gick att ta i dag. Jag kan inte se vilket annat steg som Yvonne Andersson skulle kunna mobilisera en majoritet för i riksdagen i dag. Det vore intressant att höra.

Herr talman! Jag vill bara påminna Jan Lindholm, om han inte kommer ihåg det, om att om man jämför med de färgade eller gör andra konstiga jämförelser var faktiskt Kristdemokraterna drivande för att se till att det inte blev någon diskriminering i detta avseende inom arbetsmarknadspolitiken. Men den diskussionen kan vi säkert ta en annan gång. Detta är ingen diskriminering. Registrerat partnerskap och äktenskap som benämning på olika förbund innebär i princip samma rättigheter och skyldigheter i laglig mening. Då är det ingen diskriminering. Lagens effekter är inte diskriminerande i det avseendet. När det gäller att det var detta steg som var möjligt att ta, kan jag säga att det finns ett steg som var möjligt att ta. Det hade varit fullt möjligt att vänta ut detta, låta det ta lite mer tid och utreda en civilrättslig samlevnadsbalk som alla förhoppningsvis kunde ha ställt sig bakom. Vi hade kunnat vänta i ett par månader. Det hade livet inte gått under för i något avseende. Tvärtom hade vi tagit vara på klokskap och vishet för att hitta en lösning som skulle vara bättre och långsiktigt hållbar i vårt land. Detta skulle också ha varit jämförbart med det som gäller i många andra länder som har prövat detta under årtionden och tycker att det fungerar väl. Det var den del som jag tyckte var möjlig att anta i dag. Vi får inte se så kortsiktigt på lagstiftning. Vi behöver se på vad som är hållbart över tid i vårt land, och grunden för familjebildning är A och O för ett tryggt samhälle och en säker struktur i samhällsordningen.

Herr talman! Yvonne Andersson säger att det inte är någon diskriminering. Som jag har tolkat vår diskrimineringslagstiftning är det diskriminering om någon uppfattar sig som diskriminerad. Och uppenbarligen uppfattar sig en mycket stor grupp i samhället som diskriminerad av den nuvarande ordningen. Där har vi olika syn på huruvida vi har en diskriminerande äktenskapslagstiftning i dag eller inte. Jag noterade att Yvonne Andersson nu sade att vi skulle kunna vänta ett par månader och då få ett annat förslag till beslut som skulle finna majoritet. Det förvånar mig mycket eftersom både Yvonne Andersson och Stefan Attefall särskilt har pratat om hur forcerad den här processen har varit, och den har ändå tagit 15 år. Vi har haft en utredning som har tagit många år, och vi hade en osedvanligt lång remisstid i fråga om det lagförslag som utredningen lade fram och som faktiskt är grunden och nästan till hundra procent den lagstiftning som vi ska fatta beslut om här i dag. Det är den längsta remisstid som vi har haft när det gäller något ärende under de fyra år som jag har suttit i riksdagen. Jag har inte varit med om att en följdmotion, som de följdmotioner som skrevs med anledning av regeringens proposition, har remissbehandlats i utskottet heller, även om det nu naturligtvis är lite annorlunda eftersom det är utskottet som har tagit hand om själva lagstiftningen i fråga om denna del av betänkandet. Men om ni då skulle säga att vi skulle ta fram någonting helt nytt på ett par månader, då punkterar ni ert eget sätt att resonera om att man ska ta god tid på sig för att få fram nya saker. Det skulle väl i så fall behövas 15 år till. Jag tror faktiskt att det är ganska rimligt att ta nästa steg, och det kanske tar 15 år. Då kanske vi har hittat en form som är utan problem för samfunden, så att vi exempelvis kan ha en vigselplikt i stället för en rätt.

Herr talman! Jag instämmer förstås i anförandena från mina partikamrater Yvonne Andersson och Stefan Attefall och yrkar bifall till Kristdemokraternas reservation. Herr talman! I dag kommer riksdagen att med öppna ögon fatta ett beslut som i praktiken innebär statligt sanktionerad diskriminering. Nu genomför man en lag som kommer att verka splittrande under lång tid framöver och som aldrig kommer att vinna full acceptans i kyrkorna som i dag hanterar huvuddelen av alla vigslar. Regeringen visar nonchalans mot de religiösa samfunden som samfällt har avvisat tanken på könsneutrala äktenskap. Under 2008 vigdes ca 50 300 par, man och kvinna. Samma år registrerades partnerskap för ca 400 samkönade par, vilket motsvarar endast 0,8 procent av antalet vigda. Det är svårbegripligt att krav från delar av en så liten grupp ska framtvinga ändringar i en sedan urminnes tider djupt förankrad äktenskapsordning i vårt land. Trots att det tidigare utlovats en proposition om könsneutrala äktenskap kom det aldrig någon. Man kunde inte komma överens i regeringen, hette det, trots att Kristdemokraterna sent omsider visade på en lösning som flera tidningars ledarsidor, RFSU, samfundsledare och andra instämt i som ett intressant förslag som skulle lösa de principiella problemen. Expressens ledarsida hade den 4 november rubriken "Lyssna på Hägglund", men det var tydligen inte de andra partiledarna i alliansen intresserade av. Statsministern insåg sprängkraften i Kristdemokraternas förslag och bestämde sig för att man i regeringen nu hade kommit till vägs ände i äktenskapsfrågan. Nästa dag i Sveriges Radios luncheko sade han: "Redan i midsommar kan bröllopsklockorna ljuda." Då syftade han på kyrkbröllop, för det är just kyrklig vigsel som det för många homosexuella handlar om. Som vi tidigare hört har Kristdemokraterna väckt en motion till riksdagen. Där föreslår vi en civilrättslig samlevnadsbalk, en giftermålsbalk, som gäller lika för alla par. Både sam- och olikkönade par får då gifta sig genom registrering hos en offentlig myndighet. Staten kommer i sin myndighetsutövning inte att göra skillnad på sam- och olikkönade par, vilket utesluter diskriminering. Därefter inramar varje par giftermålet så som de själva önskar. Det kan vara allt från en kyrklig ceremoni till att man nöjer sig med själva registreringen. Eftersom kyrkan numera är skild från staten upphör vigselrätten för religiösa samfund. Samtidigt utmönstras äktenskapsbegreppet ur lagstiftningen och återbördas till det sammanhang varifrån det har kommit. Därmed värnar lagen religionsfriheten och respekterar den för många människor oerhört viktiga religiösa aspekten på begreppet "äktenskap". De flesta politiska partier har under senare år strävat efter att vara politiskt korrekta i de så kallade HBT-frågorna. HBT står för homo-, bi- och transsexualitet. Den allt annat överskuggande HBT-frågan har under senare år varit den om könsneutrala äktenskap, särskilt då möjligheten för homosexuella att få vigas i en kyrka. Märkligt nog verkar de partier som nu vill ändra äktenskapslagsstiftningen i könsneutral riktning blunda för att en präst med den nu föreslagna lagstiftningen kan vägra att viga homosexuella just på grund av den sexuella läggningen, vilket i sig är diskriminerande. Särskilt allvarligt är det eftersom prästen som vigselförrättare företräder staten och ägnar sig åt myndighetsutövning. I vanliga fall hade RFSL förmodligen våldsamt reagerat på denna orättvisa, men nu väljer de att strategiskt ligga lågt - väl medvetna om att nästa steg från deras sida kommer att bli att lobba för vigselplikt, något som politiskt korrekta riksdagsledamöter i en nära framtid kommer att genomföra. Vi har redan i dag här i debatten hört önskemål om vigselplikt. Statsminister Reinfeldt bestämde sig för att lämna över frågan om homoäktenskap till riksdagen där en majoritet i civilutskottet valt att inom utskottets ram ta initiativ till en lagstiftning. Denna lagstiftning följer i allt väsentligt Hans Regners utredning om äktenskap för par med samma kön. Regner står ensam bakom utredningen. Han tillstår att han inte gjort någon "analys i vedertagen mening" utan endast en personlig "bedömning", vilket resulterat i en tunn och ytlig utredning där homoäktenskap förordas. Utredaren säger alltså själv att det är mer en bedömning än en analys. De tre allianspartiernas blinda lojalitet med utredningsförslaget, som egentligen bara är en ensamutredares personliga bedömning, kan tyckas svårbegriplig. Men egentligen är det inte så svårt att förstå om man betänker att ledstjärnan verkar ha varit RFSL:s önskan om kyrklig homovigsel. Just det klarar Regners utredning. Beredningen av lagförslaget har dessvärre varit bristfällig. Förslaget till ny lag har till exempel inte remissbehandlats. I stället har man genomfört en skyndsam handläggning av frågan där tidpunkten för lagens ikraftträdande tycks spela en avgörande roll - allt tydligen för att statsministerns löfte om bröllopsklockor i midsommar ska kunna infrias.

Herr talman! Ingemar Vänerlöv har - precis som hans partikamrater - talat sig varm för det civilrättsliga därför att det, som jag tror, just handlar om att kunna kringgå det hela. Borgerlig vigsel finns sedan tidigare. En sådan väljer en del av olika anledningar och någon därför att vederbörande inte vill eller inte tror på kyrkan som inrättning och då väljer en annan form. Kyrklig vigsel finns det också en anledning att välja. En del väljer det därför att det, som sagt, är tradition eller därför att man faktiskt vill befästa det här inför Gud och församlingen. Då känns det oerhört märkligt att man just gör en sådan här rundsväng för par av samma kön som också vill befästa det här i kyrkan inför Gud och församlingen. Vigselplikten är inte någonting som vare sig jag eller Centerpartiet över huvud taget tror är möjligt. Däremot är jag medlem i Svenska kyrkan och tänker vara medlem i den församling där man inte diskriminerar. Så tror jag att väldigt många svenskar kommer att göra; det är vad jag har hört. Man kommer att söka upp den församling där det inte förekommer diskriminering. Detta med att ha vigselplikt faller på det orimliga. För vem vill bli vigd av någon som inte vill och säkerställa att den som står framför en och som är med i denna så viktiga ceremoni verkligen inte tror på det han eller hon gör?

Herr talman! Förlåt, jag uppfattade inte att en direkt fråga ställdes eller så, men jag kan väl ändå utnyttja min talartid. Vad vi har föreslagit är, kan man säga, en återgång till hur det var före år 1951, tror jag. Då fick man sin vigsel registrerad. Därefter kunde människor som exempelvis var medlemmar i ett religiöst samfund liksom befästa det förbundet med en stor eller en mindre kyrklig ceremoni. Jag tänker på vårt förslag. Jag kan mycket väl tänka mig att också homosexuella i religiösa samfund kan få anordna en stor bröllopsfest i sin kyrka till exempel. Jag har svårt att se skillnaden. Om du, Maria Kornevik Jakobsson, hade en speciell fråga kan du kanske upprepa den.

Herr talman! Min fråga var egentligen vad det är för vits med att gå runt det här när det, i alla fall i min och Centerpartiets värld, blir fråga om en diskriminering. Man vill ju sprätta upp och säga: Ni får. Ni får inte. Men sedan finns det kanske en vänlig präst någonstans. Det var väl sju av tio präster som var intresserade av att viga även homosexuella par. En hemlighet är väl inte att det till och med finns homosexuella präster. När jag nu ändå har några minuter över och eftersom jag inte tycker att jag fått något svar på frågan om barn - jag vet att Ingemar Vänerlöv inte har pratat om den saken - vill jag ta upp detta med att äktenskapet ger en större trygghet. Vad är det som gör att Kristdemokraterna tycker att barn till homosexuella föräldrar inte ska ha rätt till samma trygghet som barn i heterosexuella förhållanden? Jag kommer så väl ihåg hur det var när jag för några år sedan gick i Prideparaden. Jag blev så rörd över en banderoll med texten: Stolta föräldrar till homosexuella barn. Ännu gladare blev jag några år senare över en banderoll med texten: Stolta barn till homosexuella föräldrar. I det avseendet har jag i alla fall en fråga: Tycker Kristdemokraterna att barn i homosexuella relationer ska ha mindre trygghet än andra barn?

Herr talman! Maria Kornevik Jakobsson kör nu ett eget anförande här i sin replikrunda. Det skulle vara en replik på det jag sade, var det väl tänkt. Jag var inte inne på detta, för det har nämligen väldigt väl sagts av Yvonne Andersson och Stefan Attefall förut. Naturligtvis vill vi att alla barn ska ha samma sorts trygghet. Det är ganska givet. Vi hävdar och har alltid hävdat att vi inte behöver någon förändring av äktenskapslagstiftningen. Den har fungerat väldigt bra när det gäller äktenskap mellan man och kvinna. Nu minns jag inte riktigt om det var någon mer fråga som du hade om den. Anta att det blir vigselplikt, som det säkert kommer att framföras krav på nu. Då kan man räkna med att ett antal präster - jag ska inte säga hur många - och kanske också några samfund, förmodligen alla samfund, kommer att avsäga sig vigselmöjligheten. Jag ser det som en tillbakagång i samhället. Den lagstiftning som vi hade före 1951 fungerade väldigt bra. Om vi aldrig hade ändrat lagstiftningen utan hade haft kvar lagstiftningen från 1951, är jag övertygad om att ingen här hade sagt att nu måste vi ändra den så att man ska kunna vigas i kyrkan och så vidare.

Herr talman! I dag är en glädjens dag, en glädjens dag i denna kammare då vi äntligen efter ett antal år, ett antal turer, ett antal svängom kan ena oss mellan Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Återigen är det den starka kärnan i den svenska politiken som får ta ansvar för rimliga samlevnadsvillkor för oss HBT-personer. Jag är väldigt glad för det, och jag hoppas verkligen att vi ska kunna ta vara på triumfen på ett bra sätt. Jag hade kunnat nöja mig med detta och säga detta i något annat sammanhang. Men det finns fortfarande några frågor kvar, och de frågorna vill jag ställa till kd. Jag satt uppe på läktaren här 1994 när förslaget om registrerat partnerskap diskuterades. Då ville inte kd bifalla förslaget därför att man inte hade utrett ordentligt om även mostrar kunde leva tillsammans i registrerat partnerskap. Därmed var de inte med då. Sedan skulle detta utredas. Kd röstade nej den gången också, därför att då fanns ju registrerat partnerskap som var så fantastiskt bra, så varför skulle man ha ytterligare en form? När vi kommer fram till dagens fråga har man sagt: Nej, nej, äktenskapet är för man och kvinna. Vi har hört detta i debatt efter debatt. Nu har vi kommit fram till i dag och till ett betänkande. Då säger kd: Vi vill ha en könsneutral samlevnadslagstiftning. Då kan man undra: Denna fråga om civilrättslig lagstiftning har ju funnits med någonstans i diskussionerna, även om den inte har varit central, hela tiden. Varför har man inte under hela tiden från 1994, när första förslaget lades fram, sagt att det här är ett bra förslag? Det är väldigt intressant. Nej, kd, nej, Yvonne Andersson, det har inte gått för fort fram. I det här sammanhanget har det segat och segat beroende på att vi är många partier som har haft svårt att bestämma oss, inte minst mitt eget parti. Vi hade en lång, intressant och ingående debatt innan vi fattade beslutet. Kamraterna i Moderaterna gjorde samma resa något år senare. Detta måste vi ha respekt för. Och tack vare det har det tagit sin tid. Vi hade en parlamentarisk utredning där också kd var representerat men där de hela tiden meddelade att nej, äktenskapet är för man och kvinna. När framfördes detta med den civilrättsliga samlevnadslagstiftningen i den utredningen? Togs det fram som ett alternativ? Argumenterade ni för det? Jag har inte kunnat se detta när jag har läst utredningen, och jag hör nog till dem som har lusläst utredningen både fram och tillbaka. Nej, som sagt var, i dag är det en glädjens högtid. Jag tycker att det är fantastiskt bra att vi nu äntligen kan få göra detta som så många av oss HBT-personer har längtat efter, nämligen att gifta oss med den vi älskar och inte bara behöva acceptera att vi ska ha en annan form av äktenskap - trots kd:s motstånd. Man påstår att man har så många med sig, men detta stämmer inte. Vi vet det efter undersökning efter undersökning. När vi har behandlat denna fråga är det ytterst få mejl som vi har fått om denna fråga. Kan det bero på att vanliga medelsvensson inte upplever denna fråga som så allvarlig. Jag vill med kraft yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Börje Vestlund vill höra om Kristdemokraternas resa i den här frågan, och jag ska gärna beskriva den. Jag tänkte bara börja med att beskriva Socialdemokraternas resa i frågan. År 1994 säger Maj-Lis Lööw, talesman för Socialdemokraterna, att några undrar om inte detta bara är det första steget - det var alltså partnerskapslagen - och sedan kommer adoption, gemensam vårdnad och insemination. Det har rests krav också kring dessa frågor. Jag kan bara svara för mig och för det socialdemokratiska partiet: Detta är steget. Detta är inte första steget, utan det är steget. Men, visst, det är en pågående diskussion i ett samhälle. Vi kristdemokrater röstade emot partnerskapet tillsammans med Moderaterna och Centerpartiet, och jag tror att även Ny demokrati var med på detta, dels för att Lagrådet hade riktat skarp kritik mot det lagförslag som låg framme, dels för att vi hade en del förslag till alternativ som vi också ville ha mer utredda. Vi har tyckt att äktenskapslagstiftningen har varit en bra lagstiftning. Vi har beslutat om partnerskapslagen och människor har gått in i det hela, och vi har sagt att det är en lag som vi värnar om. Vi har inte velat riva upp den. Men vi har sagt: När vi nu står i ett läge där vi har olika uppfattningar, olika ingångsvärden i den här frågan, kan vi då hitta en lösning som håller för framtiden, långsiktigt? Då har vi lyft fram förslaget om en civil samlevnadsbalk, där man visar respekt för de olika ingångsvärden om finns. Jag beskrev i mitt anförande hur en lång rad olika organisationer och företrädare delar det här synsättet, att det är en modern lagstiftning som möter framtiden. Vi har försökt vara konstruktiva både i regeringsdiskussionerna och i utskottet. Jag vet också att de här frågorna togs upp av Yvonne Andersson med den statliga utredningen, men det var ju en ensamutredare. Han bestämde själv vad han ville ta fram. Det har slutat med att man låser sig vid en lösning som faktiskt innebär att man tillfredsställer vissa men gör att andra känner sig överkörda. Vi tycker att vi borde kunna göra frågan större än så och hitta en lösning för framtiden. En civil samhällsbalk tror vi kan vara en sådan lösning.

Herr talman! Det som är intressant, eftersom man tyckte att partnerskapslagen 1994 var så dålig, är varför man några år senare tyckte att den var så bra. Det är det som är det intressanta och som man har hävdat hela vägen. Varje gång partnerskapslagen har förbättrats har kd röstat nej och sagt: Det här är inte vad vi vill ha. Det är intressant, tycker jag, att ni hela tiden har sagt att det finns människor som inte skulle vara nöjda med den nya lagen. Och det är klart att man kan ha olika uppfattningar om den, och det kan jag ha respekt för. Men det har också hävdats att den på något sätt skulle skada äktenskapet som institution. Då är min fråga till Stefan Attefall: På vilket sätt skulle - man kanske inte ska bli för personlig, men jag tror att jag ska bli det ändå - mina föräldrars 30-åriga äktenskap kunna skadas eller på något sätt undergrävas om jag och min pojkvän skulle gifta oss? Kan Stefan Attefall förklara det för mig, för det argumentet har varit centralt hela vägen, ända sedan tidigt 90-tal.

Herr talman! Vi har aldrig varit motståndare till att skapa ett rättsligt skydd för två personer som till exempel är av samma kön och som vill leva tillsammans, ordna bodelning och andra rättsliga frågor. Vi har också visat respekt i samband med att vi antog partnerskapslagen att det juridiska regelverket för människor som lever i den relationen inte ska ryckas undan. Vi har sagt att vi är beredda att diskutera hur vi ska föra ihop den statliga juridiska regleringen i partnerskapet och äktenskapet till en civil registrering men sedan låta äktenskapsbegreppet få definieras av vart och ett av kyrkosamfunden. Vi tror att det är en lösning där man visar respekt för allas olika åsikter. Det innebär att Börje Vestlund kan uttrycka och manifestera sin ingång i det han kallar för äktenskap på sitt sätt och visa respekt för dem som upplever äktenskapsbegreppet som någonting som är djupt traditionellt, kulturellt och religiöst definierat som en förening mellan en kvinna och en man. Jag vill på detta sätt visa respekt för dina åsikter. Problemet är bara att jag inte tycker att Börje Vestlund visar respekt för dem som har en annan uppfattning än han själv.

Herr talman! Jag tycker att Stefan Attefall genom vad han säger visar att han verkligen inte har den respekt man borde ha för hur jag uppfattar saker och ting när han talar om hur jag uppfattar vad som är ett äktenskap. Ett äktenskap är en samlevnad mellan två personer, som jag ser det och som väldigt många människor ser det. Sedan är det en liten grupp av människor i vårt land, i det här sammanhanget representerade av Stefan Attefall, som säger att det är någon tolkning som vi skulle göra. För oss är budskapet att kärleken ska stå i mitten, inte grupper av människor med religiösa synpunkter som hela tiden ska missunna andra människor det som de anser självklara för dem själva. Det är det som är skillnaden mellan Stefan Attefalls och mitt argumenterande i denna fråga. Jag tycker att det är väldigt tråkigt när vi står här och pratar om samma sak. Jag är helt övertygad om att när man om några år diskuterar de här frågorna kommer kd att tycka att det nog inte var så hemskt med könsneutralt äktenskap. Det brukar vara så med kd. Efter några år brukar man tycka att det är ganska bra med det mesta.

Herr talman! Som riksdagsledamot och som miljöpartist tycker jag att detta är en stor dag. Det är en milstolpe för oss alla som har arbetat för lika rättigheter för alla. Det är en kärlekens dag. Jag håller med dem som säger att det beslut vi kommer att fatta kommer att sända ut signaler. Det är just därför detta beslut är så viktigt. Problemet i dag är att dagens ordning, att två personer av samma kön får ingå registrerat partnerskap, sänder ut signalen om att deras förhållande är något annat än äktenskap mellan en man och en kvinna. Så ska det inte vara. Äktenskapet ska vara detsamma oavsett om det är mellan två män, två kvinnor eller mellan en man och en kvinna. Äktenskapet ska inte vila på vilket kön personerna har, utan det centrala är kärleken och viljan att leva tillsammans. Allt annat är diskriminering. Herr talman! Om nu äktenskapet är så bra för barnen och ger så mycket trygghet kan jag inte förstå varför barn i homosexuella relationer inte ska få denna trygghet som äktenskapet ger. Varför ska alla dessa barn uteslutas? Ser man till barnens bästa är könsneutrala äktenskap ett steg i helt rätt riktning. Herr talman! Jag har lust att utbrista: Äntligen! För det är verkligen äntligen. Frågan om könsneutrala äktenskap har diskuterats länge och ingående, till skillnad från många andra frågor som Kristdemokraterna har pressat igenom i riksdagen såsom FRA, Ipred, ändring av a-kassan och upphävande av beslut att införa en flygskatt 2006. De frågorna diskuterades inte alls lika ingående. Redan för fem år sedan, våren 2004, gjorde majoriteten i riksdagen ett tillkännagivande om att tillsätta en utredning om könsneutrala äktenskap. Jag var en av Miljöpartiets representanter som tillsammans med socialdemokrater och vänsterpartister skrev direktiven till en utredning som Hans Regner blev ansvarig för och som överlämnades i mars 2007. Den moderatstyrda regeringen drog tyvärr frågan i långbänk i två år, men till sist fick statsminister Fredrik Reinfeldt ge sig och erkänna att det inte blev något regeringsbeslut. Frågan överlämnades därmed till riksdagen. Förra hösten lade Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet fram ett lagförslag till riksdagen om könsneutrala äktenskap, ett förslag som nu kunde plockas fram och användas av ansvarigt utskott. Jag vill tacka ledamöterna från Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänstern, Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet i civilutskottet som har sytt ihop en lagstiftning som sex partier kan ställa sig bakom. Det är en styrka, det är en trygghet och det är ett steg i helt rätt riktning. Herr talman! Det är dags att säga att äntligen tar vi ett steg i rätt riktning för att få en politik för lika rättigheter för alla. Det är en stor dag för oss alla, oavsett om vi redan är gifta eller planerar att gifta oss. Nu ges alla möjligheter till äktenskap. Det, herr talman, är något mycket stort och ett steg i helt rätt riktning inför framtiden. Jag vill passa på att tacka riksdagens HBT-grupp, som aktivt under flera års tid jobbat över partigränserna med den här frågan - tidigare ledamot Tasso Stafilidis från Vänsterpartiet, Martin Andreasson från Folkpartiet, Yvonne Ruwaida från Miljöpartiet som alla under många år i riksdagen jobbat med dessa frågor och andra frågor för att ta bort diskrimineringen av HBT-personer. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen från Kristdemokraterna.

Herr talman! Riksdagens ledamöter, alla som lyssnar, alla som är på läktaren eller hemma vid tv-apparaterna och alldeles särskilt Tasso Stafilidis som sitter här inne, tidigare ledamot av riksdagen! Jag skulle vilja börja med att säga något om RFSL, som har nämnts här. RFSL bildades 1950 och är en av världens äldsta organisationer av sitt slag. Tre år efter bildandet, alltså 1953, uttalade RFSL för första gången sitt krav på att äktenskap också skulle omfatta personer som älskar någon av samma kön. 20 år senare, det vill säga 1973, skrev riksdagens lagutskott i sitt betänkande: Samlevnad mellan två personer av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform. Frågan om likabehandling oavsett kön när det kommer till samlevnadsform har alltså varit aktuell väldigt länge. I dag, den 1 april 2009, alltså 56 år efter RFSL:s krav och 36 år efter lagutskottets uttalande, kommer riksdagen att fatta det historiska beslut som så många före oss har väntat på. Många av dem som har varit med när kraven gång efter annan har uttalats finns inte längre bland oss utan har gått ur tiden. De fick själva tyvärr inte uppleva den här dagen. Själv har jag som riksdagsledamot kunnat delta i lagstiftning under 15 års tid. Jag har företrätt vårt land och vårt parlament i FN. Jag har förrättat vigslar under ett antal år. Det har varit samkönade sådana och vanliga äktenskapsvigslar. Men jag har själv inte kunnat gifta mig med den jag vill. Efter vederbörlig utredning, rekordlång remissbehandling och ett icke-förslag från regeringen är vi, efter rådigt ingripande från sex av riksdagens sju partier, framme vid den tidpunkt då beslut äntligen ska fattas. Tavlorna här på ömse sidor om mig kommer att lysa grönare än grönt i dag. Det kommer att vara några små röda prickar på tavlorna och kanhända någon gul, vad vet jag. Men det kommer att vara en absolut majoritet av gröna prickar i dag på riksdagens tavla. Regeringen lyser dessvärre med sin frånvaro. Att som regering välja att inte närvara denna historiska dag kommer också att gå till historien. Hur ska det tolkas av omvärlden? Under debatten i dag har vi hört talas om hur lagstiftning är normgivande. Visst är den det. Det talar vi om väldigt ofta här i kammaren. Visst var partnerskapslagen ett steg i rätt riktning när den antogs. Den har bidragit till att vi i dag är framme vid nästa steg. På samma sätt kommer den könsneutrala äktenskapslagstiftningen att bidra till att attityder och värderingar kring samkönade relationer kommer att ändras. En samlevnadsform som fullt ut har samhällets stöd, som inte på någon punkt skiljer sig, inte kallas något annat, inte ingås på något annat sätt och inte har andra juridiska konsekvenser kommer att underlätta för alla dem som känner att de vill leva med en person av samma kön. I dag har vi en vinna-vinna-situation. Det finns ingen förlorare. Det finns bara vinnare på den här reformen, på den här lagstiftningen som vi kommer att besluta om här om några timmar. Jag tänker i dag framför allt på alla dem som nu är unga och som av rädsla för omgivningens reaktioner tvekar eller avstår från att följa sitt hjärtas mening. De ska känna att de har samhällets fulla stöd om de tar klivet ut och väljer att gå den väg som de innerst inne vill. Kärlek och samhörighet mellan personer som själva fritt kan välja kan aldrig vara fel. Däremot kan andras fördömanden av kärlek vara väldigt fel. Jag tänker också i dag på de barn som lever i, ska vi kalla det, regnbågsfamiljer som nu också får känna att deras familj räknas på samma sätt som andra barns familjer. Att göra skillnad på regelverk kring samlevnad, såsom partnerskapslagstiftningen har gjort spelar en negativ roll, särskilt när det gäller hur barn uppfattar sig och sin familj i förhållande till andras. Herr talman! Jag är stolt i dag över att leva i ett land och få vara delaktig när vi nu ska ta det här steget. Vem vet, kanske jag och Christine, som jag lever samman med, gifter oss. Inte på första maj, för det är en annan högtidsdag för oss socialdemokrater, men kanhända därefter. I vart fall finns det inte längre något som hindrar oss från att ingå äktenskap om vi skulle vilja det. Efter kl. 16 i dag kan vi faktiskt göra det. Jag vill tacka alla dem som före oss har bidragit till att vi i dag kan stå här och få vara de som fattar det avgörande beslutet i dag. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag. (Applåder) I detta anförande instämde Anneli Särnblad (s) och Jan Lindholm (mp).

Herr talman! Det är många blickar och förhoppningar som riktas mot riksdagen i dag. Äntligen är det dags för Sverige att få en äktenskapslagstiftning som inkluderar i stället för att exkludera människor från att leva i äktenskap med varandra. Det är en stor dag. Det skickar en signal om att vi som lagstiftare inte vill stå i vägen för kärlek och att vi framför allt väljer att värdera ett äktenskap mellan Lisa och Anna eller Markus och Tomas som minst lika viktigt som det mellan Sofia och Olof. Det är det dagens debatt och beslut handlar om. Herr talman! Låt mig inledningsvis rikta ett stort tack till civilutskottet för hanteringen av detta betänkande. Slutligen blev det sex av sju riksdagspartier som gemensamt nu ger denna lagstiftning den trygghet som krävs för att samfunden ska veta att denna lagstiftning ligger fast. Nu får de själva möjlighet att hantera denna fråga. Jag noterade dock att ett antal socialdemokratiska ledamöter inte kunde låta bli att göra lite politik av detta. Alla vet hur viktig statsministern tycker att denna lagstiftning är. När det gäller regeringens närvaro här kan man konstatera, och det känner vi alla till, att frågan är överlämnad till riksdagen. Då är det också vi som ska behandla den. Jag står inte här och påstår att det faktum att Mona Sahlin inte är närvarande i lokalen betyder att hon tycker att den här frågan är oviktig. Jag tycker att det lite onödigt med sådana slängar i dessa tider. Vidare vill jag säga att jag är otroligt stolt över mitt eget parti, Moderaterna. Vi har företagit en resa i denna fråga med stundtals långa diskussioner, men vi går i dag fram med en partilinje som ställer sig bakom en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vårt partistämmobeslut i Gävle 2007 blev på många sätt förlösande och skrev om det politiska landskapet i frågan. Samtidigt vill jag understryka att jag har respekt för att man kan se annorlunda på denna fråga. Jag är fullt medveten om att ett antal moderata kolleger kommer att rösta annorlunda i dag. Jag håller inte med er, men jag vill ändå tacka för ett gott samarbetsklimat genom hela denna process. Herr talman! Med detta sagt vill jag ändå hävda att det stundtals har varit intressant att i den allmänna debatten följa motståndet mot den nya lagstiftningen. Det har inte varit utbrett, men tonläget har ibland varit väldigt högt eller kanske snarare varierande. Från början handlade det om att ingen förändring alls skulle ske. Dagens ordning var bra. Helt plötsligt blev gamla motståndare de absolut främsta försvararna av partnerskapslagstiftningen. Det är förvisso någonting positivt. Det må jag säga. Men ganska snabbt övergick debatten i stället till att handla om begreppet äktenskap och om att reservera detta endast för man och kvinna. Inte sällan utgick argumentationen från religiösa förtecken. När det sedan blev uppenbart att äktenskapsbegreppet funnits i Sverige under lång tid och dessutom innan kristendomen fick en självklar roll också i det svenska samhället tappade den argumentationen också i styrka. Herr talman! Vid detta tillfälle händer det mest överraskande. I sin iver att slå igen porten för samkönade pars möjlighet att ingå äktenskap visar det sig att man hellre är beredd att helt ta bort vigselrätten från samfunden. Visserligen kan en tydligare uppdelning mellan staten och samfunden vara en tanke som kan vara tilltalande, men att ta bort vigselrätten från samfunden, vilket i dag saknar stöd hos svenska folket, är inte aktuellt. Min bedömning - det finns även undersökningar som ger stöd för den tesen - är att de allra flesta är nöjda med dagens ordning men anser att den frihet som de åtnjuter också kan utökas till samkönade par. De inser att det egna äktenskapet inte blir mindre värt bara på grund av att fler ges möjligheten att gifta sig. Det gör ändå att man inte kan låta bli att ställa frågan till dem som i dag i kammaren argumenterar mot förslaget: Vad är egentligen det bakomliggande motivet till detta engagemang? Det har i debatten ibland också torgförts att det är fel att staten tvingar på samfunden att viga homosexuella par. Men då missar man ju att så ingalunda heller sker. Det kommer som bekant att vara upp till varje samfund att avgöra detta, men lagstiftaren kommer inte längre att som i dag stå i vägen för detta. Det är här jag tycker att vi har hittat en balans och en respekt för att man kan välja att se olika på denna fråga. Det var denna balans som jag hoppades att bland annat Kristdemokraterna skulle kunna acceptera. Herr talman! Jag är medlem i Svenska kyrkan och kan glädjande konstatera att en undersökning visar att nära sju av tio präster vill viga homosexuella. Det är fullt möjligt att denna undersökning inte visar hela bilden, men det ger en indikation om att Svenska kyrkan snart kan vara mogen att slå upp sina portar. När det gäller de präster som inte vill viga homosexuella par kan jag konstatera att det finns tillräckligt med kolleger som är beredda att göra det i deras ställe. Jag vågar nog också påstå att de samkönade par som gifter sig också önskar en präst som vill viga dem. Med andra ord borde man kunna hitta en bra ordning för att hantera detta. Kommer då ändå inte detta att skapa problem i det mångkulturella Sverige? Det antyddes bland annat i Yvonne Anderssons inledningsanförande. Inget kan ju vara mer fel! Återigen är det först och främst upp till de enskilda samfunden att själva avgöra detta. Där kan jag konstatera att dörren troligtvis tyvärr kommer att fortsätta att vara stängd hos såväl moskéer som katolska kyrkor. Men jag vill också påminna om att det faktiskt är många som just av religiösa skäl söker sig till Sverige. Man uppskattar vår religionsfrihet och att den svenska rättsstaten skänker dem ett skydd som de ibland har saknat i sitt hemland. För dem som av religiösa skäl vägrar att acceptera svensk lag ska vi fortsätta att vara tydliga med att vi inte är beredda att låta dem styra vår utveckling. Sverige ska fortsätta att värna friheten och utöka den. Herr talman! Till alla HBT-familjer, både föräldrar och barn, som följer denna debatt vill jag säga att i dag är dagen då Sverige slutar att värdera en sorts kärlek eller en familj som bättre eller sämre än någon annan. Till alla samkönade par som länge väntat på att få gifta sig som maka och maka eller make och make vill jag säga att snart är det dags! Börja planeringen av många härliga bröllop, men kom ihåg att det är många inom samfunden som nu behöver ert stöd för att de ska våga driva den utveckling som vi önskar. Tack till alla riksdagskolleger som i dag ger mig utökad personlig frihet att kunna göra det som ni redan kan. Det betyder faktiskt en hel del. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i enlighet med utskottsmajoriteten. (Applåder) I detta anförande instämde Olof Lavesson (m).

Herr talman! Det bör vara allas vår uppgift som folkvalda, som vanliga medborgare och som vigda präster och pastorer att stödja människors vilja till livslånga och trofasta förhållanden. Det tror jag att vi kan vara överens om. Jag vill lyfta fram dagens två perspektiv. För det första handlar det om att homosexuella i dag får samma möjlighet att få sin kärlek bekräftad inom äktenskapets ram, och för det andra menar jag att den juridiska registreringen av äktenskap inte bör skötas av präster i trossamfund. Men det är en annan fråga. Jag vill förtydliga detta. Själv torde jag vara den enda folkvalda ledamoten i denna kammare som har rätt att viga med full civilrättslig verkan, och den rätten fick jag när jag prästvigdes för 15 år sedan. Härförleden vigde jag ett par i Uppsala och var före vigseln hemma hos dem för vigselsamtal. Jag kände mig glad och rörd över att få vara deras vigselpräst, för de ville så mycket med sitt äktenskap. De talade väl om vägen fram till detta äktenskap, och de talade fint om vad kärlek och äktenskap betydde för dem. Vigseln blev också en gudstjänst på riktigt. Kalaset och ståhejet fick god plats vid festen efteråt. Det var allvar och glädje sida vid sida, precis som det ska vara i livet. När jag gick därifrån efter festen mindes jag med glädje det äldre par, två män, som jag i januari 1995 - alltså helt kort efter att partnerskapslagen blivit verklighet - välsignade i en kyrka utanför Uppsala. Jag är stolt och lycklig över det. Det här var två gamla män som hade levt tillsammans under många år. Nu är de båda döda, men de dog som ett par. De hade fått registrera sitt partnerskap. De hade fått del av välsignelsen som var viktig för dem. Jag känner mig än i denna dag oerhört hedrad över att jag var en av de första prästerna i Svenska kyrkan att be för ett ingånget partnerskap. Den första frågan som handlar om ett könsneutralt äktenskap löser vi här i kammaren i dag, för det finns ett färdigt lagförslag som jag kommer att rösta ja till. I dag blir äktenskapet mellan samkönade par likställt med äktenskap för tvåkönade par, och det är jag glad över. Jag tycker att vi alla ska vara stolta och glada över det. När det gäller den andra reformen att befria trossamfunden från myndighetsutövning finns det tyvärr, herr talman, i dag inget beredningsunderlag, inga lagförslag och inga förarbeten. Det beklagar jag, för detta med civilt äktenskap hade löst många problem. Men jag kommer att fortsätta att arbeta för denna mycket viktiga reform. Jag uppfattar det som vigd präst i Svenska kyrkan sedan 15 år tillbaka som en stötesten att detta är resten som lever kvar av den svenska statskyrkan som vi minns den. Det är väldigt tråkigt. Men eftersom det inte finns färdiga förslag, förarbeten och beredningsunderlag kan vi inte i dag komma längre än så här, och det är gott nog. Avsaknaden av ett sådant förslag får ändå inte försena den lagändring som vi i dag ska rösta om, nämligen att göra äktenskapsbegreppet könsneutralt. Det är enligt min mening inte en enda dag för tidigt. Att Svenska kyrkan och andra trossamfund har vigselrätt med full civilrättslig verkan handlar - och det måste förtydligas i denna kammare har jag hört efter att ha följt dagens debatt noga - absolut inte om teologi. Det handlar om historia. Jag känner mig lite uppgiven när jag hör att man upprepar att kyrklig vigsel mellan man och kvinna är hundratals år gammal, och till och med, har jag hört, tusen år gammal. Kom ihåg att det inte var förrän 1734 som kyrklig vigsel blev obligatorisk. Äldre än så är det faktiskt inte. Innan dess gick det uppenbarligen bra ändå. Då hade vi ett religiöst enhetssamhälle i Sverige. I dag är vårt land multireligiöst och mångkulturellt, vilket ställer helt andra krav och bör leda till helt andra diskussioner. År 1915 infördes borgerlig vigsel som ett alternativ till den kyrkliga, och den statliga delegeringen av vigselrätt kan vi konstatera är en historisk sedvana och inget uttryck för teologi. Det är viktigt att lyfta fram det i denna kammare, där så många andra uttryck florerar. Detta är den historiska verkligheten. Inom varje kyrka och samfund pågår just nu diskussionen om en könsneutral äktenskapslagstiftning och hur man ska hantera följderna av den lag vi stiftar i dag. Inom snart sagt varje kyrka finns också djupa motsättningar kring hur man ser på en sådan lag. Vi har följt debatten i medierna. Denna motsättning blir tydlig även här i kammaren i dag. Jag vet att det är många - jag skulle säga att jag tror att det är en majoritet - av Svenska kyrkans präster som skulle förorda en civil registrering. Jag är en av dem. Redan som mycket ung student stod jag upp och verkligen tog ställning för det och menade att vi från Svenska kyrkan skulle avsäga oss vigselrätten för att markera att staten är stat och kyrkan är kyrka och trossamfund. Så har inte skett, men det här är så långt som vi kommer i dag. Herr talman! Låt mig ändå säga att civil registrering skulle lösa upp motsättningar. I flera andra europeiska länder är det obligatoriskt med en sådan registrering. Man går till borgmästaren eller motsvarande för en ceremonilös akt där man egentligen bara skriver under papperen. Sedan går man till kyrkan för det rituella momentet, en gudstjänst där man ber över ingångna äktenskap, tar emot välsignelsen från Gud och firar med släkt och vänner. Jag har själv motionerat om att införa civiläktenskap i Sverige, och det har jag gjort ända sedan 2002, då jag invaldes här i riksdagen. I behandlingen av min motion konstaterar jag att civilutskottet skriver att man "instämmer . i regeringens bedömning att inte nu lägga fram något förslag om formerna för ingående av äktenskap". Nej, det finns ju som sagt inget beredningsunderlag, förarbeten eller lagförslag. Men låt mig understryka en sak till. Äktenskapet är viktigt, både individuellt och juridiskt. Mitt förslag om att befria trossamfunden från myndighetsutövning handlar om att vi har religionsfrihet i det här landet och att kyrkans vigslar borde vara just troshandlingar. Men mitt förslag handlar inte om att stryka ordet "äktenskap" som juridiskt begrepp utan om att tydliggöra att den juridiska delen bör hanteras av myndigheter, inte av vigda präster i kyrkor och samfund. I ett avseende går utskottet min motion till mötes, som jag förstår det, nämligen att man föreslår ett avskaffande av den automatiska vigselrätten för den som vigs till präst i Svenska kyrkan. Det är ett litet steg, men det är ett välkommet steg. Det behöver dock följas av fler. Den automatiska vigselrätten är nämligen en återstående kvarleva av statskyrkans fornstora dagar. I eftermiddag kommer jag att rösta ja till en könsneutral äktenskapsbalk som är lika för alla. I morgon fortsätter mitt arbete för nästa reform, att den juridiska hanteringen enligt denna könsneutrala äktenskapsbalk ska ske hos myndigheter och inte hos trossamfunden. Frågan om införande av obligatorisk civil registrering kommer tillbaka, enligt min mening ju förr dess bättre. Vad vinner man? Jo, man slipper värderingar av de olika slag av familjebildningar som finns och som alltid har funnits. Det blir neutralt när alla registreras på samma sätt. Heterosexuella och homosexuella par kan stå sida vid sida hos borgmästaren eller lagmannen, och sedan är man välkommen till sin kyrka för religiös rit. Då ställs det samma krav på alla som vill ingå äktenskap, nämligen att man går till tingsrätten eller motsvarande instans för att underteckna ett slags kontrakt om att man är beredda att leva tillsammans. Nu hörs det röster som motsätter sig att homosexuella får samma rätt att vigas som heterosexuella. Man upprepar att äktenskapet är någonting reserverat för man och kvinna och argumenterar för denna sin ståndpunkt genom att säga att det har varit så i hundratals, ja till och med tusen år. Jag hoppas, herr talman, att jag har visat med detta att så inte är fallet genom den historiska exposén. Teologiskt kan man inte hävda detta, som jag har sagt - bara historiskt. Tillåt mig att ställa en retorisk fråga. Behöver världen mer kärlek eller mindre kärlek? Om svaret är att världen behöver mer kärlek säger jag bara: Låt människor gifta sig med vem de vill! Vem kan sätta sig över andra människors kärlek till varandra? Jag vill sluta mitt anförande med att citera den text som jag många gånger har läst när jag har vigt människor, kärlekens höga visa: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. (Applåder)

Herr talman! Ledamöter! Ni på läktaren! Ni som följer debatten på tv! Först vill jag tacka Cecilia Wikström för hennes brandtal för en civilrättslig lösning och rekommendera henne och alla ledamöter i riksdagen som tycker så att inte nu bara säga att man ska vänta på det här som ett nästa steg utan också i dag rösta för den enda hållbara lösningen, nämligen en civilrättslig lösning. I dag avgörs frågan om Sverige ska införa en ny könsneutral äktenskapslag. Jag och mitt parti, Kristdemokraterna, kommer tillsammans med ett antal ledamöter från andra partier att rösta nej till detta förslag. Lagarna om samlevnad är så grundläggande för samhället att det är viktigt att de har bredast möjliga acceptans. Nu får vi i stället en lag som splittrar samhället och utesluter. Människors djupt rotade övertygelse om äktenskapet ringaktas och lämnas utanför. Detta hade inte behövt ske, utan genom vårt förslag om en civilrättslig samlevnadsbalk kunde både de som vill bevara äktenskapet och de som vill ha en könsneutral ordning ha fått sina krav tillgodosedda. Extra bekymmersamt är det att beslutet om könsneutrala äktenskap vilar på en så vag grund och att förespråkarna inte tycks vilja ta intryck av fakta. Det känns märkligt när argument som redan utredaren Hans Regner tillbakavisade återfinns i majoritetens texter som om de vore giltiga. Så påstås exempelvis att principen om alla människors lika värde skulle leda till att två män eller två kvinnor måste kunna ingå äktenskap. Utredaren visade tvärtom att det inte är en mänsklig rättighet för samkönade par att ingå just äktenskap. Vidare påstås nuvarande lagstiftning vara diskriminerande. Utredaren visade tvärtom att den nuvarande lösningen med äktenskap för man-kvinna-relationer och partnerskap för samkönade relationer inte är diskriminerande. Det är någonting som utredaren Hans Regner har slagit fast. Herr talman! Varför är det då så viktigt för oss att bevara äktenskapet som en relation mellan en man och en kvinna? Så långt tillbaka i dem mänskliga historien som det finns bevarade dokument har äktenskapet varit ett erkännande av att samhället är beroende av att man och kvinna lever i en enhet för att tillsammans ta emot och vårda sig om sin avkomma. Äktenskapet är i grunden ett erkännande av den mänskliga naturen och de villkor vi har att leva efter. Faktum är att vi i alla fysiska hänseenden är självtillräckliga så att vi var och en till exempel har de organ vi behöver för att syresätta blodet och ta upp näring. Men det finns ett stort undantag där en funktion är delad i två kroppar, nämligen fortplantningen. Det finns bara ett sätt ett barn kan bli till på: genom att arvsanlagen från en man och en kvinna smälter samman. Gentemot den mannen och den kvinnan har barnet sedan rättigheter som bland annat uttrycks i FN:s barnkonvention: Barnet ska så långt det är möjligt ha rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Det är denna förunderliga sanning som äktenskapet i alla tider utgjort ett socialt och juridiskt erkännande av. Herr talman! I alla kulturer har äktenskapet tjänat som norm och ideal för att knyta barnet till dess mamma och pappa. Det är en stor del av vad äktenskapet har handlat om så långt tillbaka i den mänskliga erfarenheten som det finns historiska dokument. Just denna norm i fråga om äktenskapet är utredaren Hans Regner mycket tydligt med att vilja förändra. Detta förslag har också utskottsmajoriteten nu gjort till sitt. Äktenskapet ska inte alls syfta till att normativt i samhället tillvarata barns likaberättigande till sina naturliga föräldrar. Nej, det kallar man föraktfullt för den heterosexuella normen - mamma, pappa, barn - och den ska motarbetas. Att det i vårt land tvärtom finns behov av att stärka exempelvis det första äktenskapet som en man och en kvinna ingår borde vara uppenbart för den som vet att Sverige är det land där den näst lägsta andelen barn får växa upp med både sin mamma och sin pappa. Bara USA har det sämre ställt på det välfärdsområdet. Herr talman! Det är nästan med ett religiöst svärmeri restalliansen - då menar jag Moderaterna, Centern och Folkpartiet - och oppositionen blandar ihop korten och lyckas inte hålla lagstiftningsprocessen fri från sina värderingar, trosuppfattningar och känslor. Vi kristdemokrater har tvärtom tydligt deklarerat att vi genom vårt förslag vill göra åtskillnad mellan stat och religion. Inför partnerskapsomröstningen 1994 sade Socialdemokraternas representant Maj-Lis Lööw att detta inte är första steget, utan det är steget. Alla vi som sitter i kammaren vet nu att det inte var sant. Min fråga till dem som förordar könsneutrala äktenskap är: Vilken agenda har ni för nästa steg? Vi vet att Miljöpartiets partistyrelse från sin kongress har i uppdrag att ta fram förslag på en antalsneutral äktenskapslagstiftning. Jag vill fråga Miljöpartiet i kammaren: När beräknar ni att förslaget ska presenteras? När kommer ni att börja driva kravet på månggifte? Vi vet att Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly har sagt att trossamfundens präster inte ska kunna neka att viga homosexuella par. Min fråga till Vänsterpartiet är: När kommer ni att börja driva detta krav på inskränkt religionsfrihet, och tror ni att ni kommer att få med er den övriga oppositionen på detta förslag? Slutligen vill jag vända mig till Socialdemokraterna. Ni sade 1994 att partnerskapet var sista steget. Adoption, insemination, äktenskap - inget av detta skulle följa. Vad har ni för planer i nästa steg? Herr talman! Jag måste säga att jag är mycket besviken på det sätt som statsminister Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Jan Björklund har hanterat den här frågan. Maud Olofsson har ju definierat hur formen för allianssamarbetet ska fungera: Alla partier ska bidra, och alla partier ska vinna. Det var utgångspunkten för oss när vi nyligen kom överens om energiuppgörelsen, och det var så vi gjorde när vi kom överens om hur regeringen skulle hantera regionfrågan under resten av mandatperioden. Men i denna för oss kristdemokrater, och för stora delar av svenska folket, mycket viktiga fråga har den fastställda normen för allianssamarbetet inte gällt. Det beklagar jag. Dagens Nyheters ledarsida, liksom ledarsidorna i de flesta av vårt lands stora dagstidningar, stöder en civilrättslig giftermålsbalk. Också de flesta av Svenska kyrkans biskopar, tillsammans med i princip samtliga samfundsledare, stöder en civilrättslig lösning som Kristdemokraterna föreslagit. Som det sagts tidigare i kammaren är det en lösning som finns i flera länder, bland annat i Frankrike och Italien. Hur kan det komma sig att Moderaterna, Folkpartiet och Centern inte alls velat lyssna på det? Allra sist: Jag är inte modfälld. Jag tror att verkligheten kommer att hinna ifatt Sverige och att vi inom några årtionden kommer att få se äktenskapet återinföras som ett erkännande av den unika relation en man och en kvinna utgör. Det beslut riksdagens majoritet ämnar fatta i dag den 1 april 2009 tror vi bara kommer att vara en liten parentes i den stora berättelsen om oss människor.

Herr talman! Det har varit många, delvis rörande, personliga vittnesmål i debatten i dag, och jag tänkte också börja med ett. Jag gifte mig i Svenska kyrkan med en man efter att vi hade varit förlovade så där lagom länge. Jag blev alldeles rörd när Cecilia Wikström läste ur Kärlekens lov och kände mig förflyttad ungefär sju år tillbaka i tiden. Jag minns att det regnade och var ganska kallt, ett typiskt svenskt junibröllop kan man säga. Vi fick så småningom barn. I dag delar vi lagom rättvist på ansvaret för både dagishämtning och disk. Det kan man tycka är traditionellt, borgerligt, tråkigt, äckligt - eller alldeles underbart. Och det får man göra, precis som man vill. Att ha åsikter om hur och med vem man bildar familj ska inte åligga oss politiker. Valet av livspartner måste vara en fråga för individen. Frågan handlar inte om vad som är fint, rätt eller passar sig enligt vissa värderingar eller traditioner, utan den måste handla om trygghet och rättvisa, som så många tagit upp i dag. Det måste handla om den trygghet som familjen innebär för dem som vill leva i en familj. För mig är det självklart att politiken måste hjälpa till med lagar och regler men inte lägga värderingar i enskilda livsval. Alla människor ska vara lika inför lagen. Det genomsyrar de flesta debatter och beslut i kammaren. Det som egentligen vore konstigt skulle vara att inte tillämpa de principerna även på familjepolitiken. Därför är jag glad och stolt över att vi står här i dag, över att majoriteten i civilutskottet varit så stor. Det hoppas jag förstås att den också blir vid voteringen i eftermiddag. Två frågor brukar sysselsätta dem som fortfarande tvekar, varav det finns några även inom mitt parti. Den ena frågan gäller barnen och den andra kyrkan. Frågan om barnen brukar handla om det som Mikael Oscarsson var inne på, att äktenskapet skulle vara en förutsättning för reproduktionen, eller att reproduktionen skulle vara en förutsättning för äktenskapet. Men då utesluter man, oavsett varför, tusentals familjer enbart i Sverige. Många heterosexuella människor gifter sig utan att kunna eller vilja skaffa barn. Många barn föds utan att föräldrarna är gifta, däribland de som föds inom ramen för samkönade relationer, med eller utan ring på fingret. Det kan man tycka vad man vill om, och det har vi hört att många också gör. Det kan man ha privata åsikter om, men vår uppgift som lagstiftare måste vara att få lagen och tryggheten att omfatta så många familjer som möjligt, oavsett hur de ser ut eller hur de kommit till. Frågan om kyrkan och andra samfund är väldigt viktig, till exempel för dem som är aktiva i kyrkorna. Vissa samfund och präster ser fram emot att börja viga homosexuella. Andra har rakt motsatt uppfattning. Om man tror på en fri kyrka och religionsfrihet är det naturligt att också låta samfunden och prästerna själva välja. Personligen har jag hela tiden drivit den linjen, och jag är mycket nöjd med att lagstiftningsförslaget landar just där, det vill säga att det är neutralt i förhållande både till olika människor och, för den delen, till olika gudar. Det har som sagt varit en lång resa, och jag ska inte förlänga debatten alltför mycket. Jag vill dock säga att jag är glad över att den varit så respektfull, med enstaka undantag, både inom vårt parti - vi har slitit med frågan väldigt länge - och naturligtvis inom alliansen och riksdagen som helhet. Det påstås ibland att det här skulle vara kontroversiellt eller något som politiskt korrekta politiker, de homosexuella själva eller gayvänliga stockholmare är särskilt intresserade av. En Sifoundersökning som gjordes i början av detta år visar emellertid att det handlar om frågor som i dag har brett stöd hos svenska folket. I den undersökningen sade drygt sju av tio att de stödde en äktenskapslagstiftning som inkluderar alla, även de av samma sort. Det har hänt väldigt mycket med debattklimatet sedan vi började driva den här frågan, många av oss, och sedan debatten om till exempel partnerskap. Då var det mycket ilska, mycket motstånd och mycket tal om vad som var naturligt och inte, äckligt och inte och så vidare. Jag är väldigt glad över att vi har kommit bort från det och i dag kan ta så bred ställning för rättvisa och trygga familjer. Jag hade allra helst, liksom många samkönade par förstås, velat höra de nämnda kyrkklockorna slå redan i sommar. Men det blir inte så än. Många präster vill som sagt börja redan i dag men får nöja sig med att välsigna. Andra skulle nästan hellre dö än göra det här. Då är vi tillbaka i det här med frihet och religionsfrihet. Själv skulle jag aldrig vilja vara med i en förening som inte respekterar allas lika värde oavsett livsval. Därför är jag heller inte det. Det måste naturligtvis vara mitt fria val. Däremot är jag medlem i Svenska kyrkan. I den egenskapen ser jag fram emot att kyrkan, Svenska kyrkan i alla fall, så snart som möjligt finner former för att möjliggöra bröllop för så många par som möjligt, för alla par som vill och som har anknytning till kyrkan. Detta tänker jag fortsätta att följa under hösten, när vi har haft kyrkoval och så vidare. Fru talman! Om bara några veckor får alla gifta sig med den de älskar, oavsett vem det är. Då river vi ett av de allra sista hindren för en trygg och rättvis familjelagstiftning som inte gör skillnad på folk och folk. Jag kommer att vara väldigt stolt när jag trycker på ja-knappen i eftermiddag. (Applåder) I detta anförande instämde Olof Lavesson och Tomas Tobé (båda m).

Fru talman! När jag för flera år sedan fick bevittna en partnerskapsceremoni var det först en omtumlande känsla. Men den känslan förbyttes snart i glädje när jag såg den glädje som de båda männen kände när de fick visa sin kärlek, när de fick visa att de hörde ihop i ett äktenskap. Det handlar naturligtvis i realiteten om ett äktenskap också för dem. Deras känslor, deras omsorg för varandra är inte annorlunda bara för att det handlar om två personer av samma kön. Partnerskapen, som kom för rätt många år sedan, var ett stort steg på sin tid. Men det är juridiskt sett en återvändsgränd, eftersom den bibehåller den grundläggande uppdelningen mellan lagar för heterosexuella och lagar för homosexuella. Därför bör äktenskapsbalken breddas till att omfatta alla par, både homosexuella och heterosexuella. Trossamfunden ska liksom i dag ha valfrihet att avgöra vilka vigslar de vill förrätta. I juridisk mening innebär äktenskapet ett lagpaket om till exempel arv, försörjningsplikt, namnskick, skatt och socialförsäkringar, det vill säga många av de frågor som dyker upp i ett parförhållande. Att neka samkönade par möjligheten till detta lagpaket skulle bara kunna försvaras om homosexuella och heterosexuella förhållanden såg helt olika ut. Men så är det inte. Kärleken är likadan oavsett könet på den person den riktar sig till. Den känslomässiga och ekonomiska sammanflätning som finns i en parrelation är likadan oavsett om partnerna råkar vara homo-, bi- eller heterosexuella. Man kan då invända att 1995 års partnerskapslag ger samkönade par tillgång till så gott som alla av äktenskapets effekter. Men det argumentet är inte hållbart. Partnerskapslagen är och förblir en särlagstiftning, och särlagstiftningar utan objektiva skäl kan inte försvaras, lika lite som det vore rimligt att ha en äktenskapslag för gotlänningar och en för fastlandsbor, även om lagarna var lika till innehållet. Den enda objektiva skillnaden mellan samkönade och olikkönade par är att två personer av samma kön aldrig kan skaffa barn tillsammans på ett biologiskt vis. Men i debatten är det bara gentemot homosexuella som denna begränsning används som förevändning för att förbjuda äktenskap, aldrig gentemot ett heterosexuellt par som av olika skäl inte kan eller inte vill skaffa barn. Dessutom är det så att många homo- och bisexuella har barn. Ytterst handlar därför dagens förbud mot samkönade äktenskap inte om juridik eller föräldrafrågor, utan om samhällets syn på kärlek mellan personer av samma kön. Den som påstår att lagen inte har färgats av äldre tiders syn på homosexuell samlevnad tar på sig en omöjlig uppgift. Men äktenskapsbegreppet har förändrats över tiden. Det nuvarande systemet innebär att trossamfunden har vigselrätt, men inte vigseltvång. Det här systemet har fungerat väl, och jag tycker att det ska bibehållas. Så länge staten beviljar vigselrätt åt ett visst trossamfund bör därför samfundets företrädare kunna utöva den här rätten utifrån sin religiösa äktenskapssyn. Folkpartiet är bestämt emot varje slags lagstiftning som skulle innebära att fristående organisationer som till exempel trossamfund kunde åläggas ett tvång att viga enskilda par. Däremot ska det enskilda paret alltid kunna gifta sig inför en civil myndighet. För att skapa likhet inför lagen är det alltså angeläget att alla par, oavsett personernas kön, tillåts ingå äktenskap. Dagens system med en äktenskapslag för heterosexuella par och en partnerskapslag för samkönade par skapar olikheter på en rad områden. Det skapar också problem, och större delen av de här problemen skulle kunna undanröjas när äktenskapsbalken blir gemensam för alla par. Med en sådan lösning försvinner också behovet av en särskild lag om registrerat partnerskap. I samband med införandet av en gemensam äktenskapsbalk bör man därför avskaffa partnerskapslagen, och det är också det utskottet föreslår. Fru talman! Jag tillhör dem som helst skulle se ett obligatoriskt civiläktenskap för alla oavsett kön. Men det handlar om äktenskap, inte om en civil registrering av samlevnad. Det är inte kyrkor och samfund som ska ges monopol på att definiera det viktiga begreppet "äktenskap" och bestämma vem som har rätt att ingå äktenskap. Min man och jag, som har gift oss borgerligt, har vi inte ett äktenskap? Och om vi inte har ett äktenskap, vad har vi då? Jag hävdar ändå att vi har ett äktenskap, utan att vi för den skull har fått det sanktionerat av kyrkan. Fru talman! Jag tror att vi i framtiden kommer att få ett obligatoriskt civiläktenskap i likhet med vad som gäller i många andra länder. I avvaktan på det yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! I dag har vi att ta ställning till frågan om könsneutrala äktenskap och civilutskottets betänkande Könsneutrala äktenskap och vigselfrågor . Jag vill gärna börja med att instämma i samtliga tidigare anföranden från mina partikolleger här i talarstolen under dagens debatt. De har alla på ett utomordentligt tydligt och bra sätt förklarat Kristdemokraternas inställning i den här frågan. Jag skulle naturligtvis ytterligare kunna utveckla och fördjupa mig i en rad detaljer som de redan har berört. Man skulle till exempel kunna tänka sig att hänvisa till tidigare löften från flera partiföreträdare, som i samband med beslutet om partnerskapslagstiftningen tidigare underströk att detta var det sista steget, eftersom likvärdighet inför lagen nu hade uppnåtts. Jag skulle också kunna fördjupa mig i den oacceptabla och unika hantering som utskottet har valt att behandla den här frågan genom. Jag skulle kunna påpeka hur flera av riksdagens partier har visat en bedövande brist på lyhördhet gentemot sina medlemmar, stora delar av Sveriges befolkning och våra kyrkor, samfund och religiösa företrädare. Jag skulle kunna hänvisa till den nuvarande lagstiftningen som säkerställer att de juridiska rättigheterna är likställda mellan människor oberoende av om man lever i ett partnerskap eller i ett äktenskap. Jag skulle kunna hänvisa till en rad felaktiga citat och olyckliga uttalanden från högt uppsatta partiföreträdare för flera av riksdagens partier som visar en avgrund av okunnighet om vad vi egentligen beslutar i dag. Jag skulle också kunna välja att fördjupa mig i frågan om religionsfrihet och det faktum att stat och kyrka numera faktiskt är skilda från varandra. Det borde rimligtvis ha den självklara konsekvensen att vi inte kan styra deras eventuella "ringande" för olika former av samlevnadsalternativ. Jag skulle kunna lyfta fram det faktum att den nybildade alliansen i civilutskottet har visat prov på minimal lyhördhet inför många av remissinstansernas mycket kritiska synpunkter. Eller så skulle jag kunna hålla en lång utläggning om det återkommande ordet "signalverkan" som vi har hört vid ett flertal tillfällen i ett flertal inlägg från talarstolen i dag. Det handlar om hur man hela tiden understryker vikten av positiv signalverkan för "vissa". Fru talman! Var finns samma signalverkan mot de religiösa företrädarna som faktiskt är en gigantisk grupp i vårt samhälle i dag? Var finns lyhördheten för deras önskemål, deras rättigheter, deras oro? Jag skulle också kunna hänvisa till en rad oroande uttalanden från olika partiföreträdare som understryker att det finns fog för oro hos våra religiösa samfund. Inte minst dagens debatt har varit ett utomordentligt tydligt exempel på detta. Där har Vänsterpartiet varit allra tydligast med att man inte har avsikten att fortsättningsvis respektera religionsfriheten om inte alla samfund och religiösa företrädare anpassar sig efter riksdagsmajoritetens önskemål i den här frågan. Ord som "vigselplikt" och "tills vidare nöjer vi oss" går på tvärs mot vad vi vanligtvis brukar benämna religionsfrihet. Utan att vara spekulativ undrar jag om det inte bara är en tidsfråga innan Vänsterpartiet, möjligtvis tillsammans med Miljöpartiet eller andra från den nybildade alliansen, kommer att resa krav på att religionsfriheten ska avskaffas eller åtminstone omdefinieras. Jag skulle kunna hävda att vi i dag har för avsikt att lagstifta för att förändra ett semantiskt faktum. Flera talare har ju också redan erkänt att det nu inte handlar om rättigheter i deras faktiska bemärkelse. De är redan tillgodosedda. Det har vi hört gång på gång här från talarstolen. Det handlar om signalverkan och attityder. Vi kommer alltså i dag att lagstifta om signalverkan och attityder. Jag hävdar bestämt att det vore betydligt bättre att bearbeta felaktiga attityder än att lagstifta om en förändring för att sedan få fortsätta att bearbeta attityder. Jag skulle också kunna hävda att det har gått politisk prestige i den här frågan som har hindrat en konstruktiv diskussion. Till det hittar jag stöd hos diverse bloggare, ledarskribenter och politiska kolleger. Jag har själv kunnat läsa det på bloggar hos dem som i dag kommer att rösta för förslaget i den här kammaren. De har i olika sammanhang skrivit att de egentligen är för det kristdemokratiska förslaget, förordar civilrättslig samlevnadsbalk och egentligen tycker som vi. Men de röstar på tvärs. Samtidigt får vi gång på gång höra att det inte är ett riktigt bra förslag. Det är inte färdigbearbetat utan en början. Det bara bekräftar det vi tidigare hört. Förslaget är inte genomarbetat. Det kommer att behöva bearbetas igen. Fru talman! Vi är många som menar att en civilrättslig äktenskapslagstiftning borde vara en självklar konsekvens av att kyrka och stat nu är åtskilda. Något hållbart argument för övriga partiers förslag har knappast framförts. Man har i stället valt en linje som innebär en total avsaknad av känslighet inför den massiva kritik som har riktats mot det hoprafsade förslag som vi nu i dag har att ta ställning till. Den enda, om än mycket vaga, trösten i det här sammanhanget är att jag är fullständigt övertygad om, vilket också har bekräftats här från talarstolen, att det här förslaget kommer att bli en kort parentes i svensk historia. Med en civilrättslig giftermålsbalk skulle lagstiftningen ha blivit likadan för alla vuxna par som önskar gifta sig samtidigt som vi visar en tydlig respekt för religionsfriheten. För oss är det obegripligt att inte fler än hittills sagt sig vara villiga att medverka till en så konstruktiv lösning som skulle kunna samla stora delar av svenska folket. Jag har nämnt några tänkbara utgångspunkter som jag hade kunnat stanna upp vid. Jag bara nämnde dem. Fru talman! Jag kommer att ägna de allra sista minuterna av mitt anförande åt en vädjan från djupet av mitt hjärta. Vi har i dag från talarstolen fått en beskrivning från en rad talare som har hävdat att det är sex partier som står eniga mot Kristdemokraterna. Ett sådant uttalande kan man bara tolka på två sätt. Antingen vägrar ni att erkänna att detta är en fråga som gräver ett dike tvärsigenom flera av partierna. Ni borde i varje fall vara så rakryggade att ni erkänner de interna diskussioner som ni har brottats med under månader, flera mer, andra något mindre. Men påstå inte att ni står enade i den här frågan! Eller också erkänner ni att det finns en avgrund av synpunkter inom era respektive partier. Men ni väljer att bortse från det. Det politiskt korrekta är viktigare än att lyssna till det som är medlemmarnas önskemål. Det är förödande, och det skapar en avgrund i tilltron till det politiska etablissemanget och till oss som företräder våra väljare. Jag skulle vilja vädja till samtliga riksdagskolleger i dag. Ni är inte överens. Det är inte ni mot oss. Det är en djup splittring i flera av partierna. Var ärliga när ni voterar! Följ det som era väljare förväntar sig av er och våga ha civilkurage.

Fru talman! Ibland när man har debatter och är upprörd, vilket Eva Johnsson är, kan man konstatera att man tar i och att det blir mycket övertoner och många superlativer. En gigantisk grupp som är emot, talar Eva Johnsson om. Var är den där gigantiska gruppen som är emot lagförslaget? Vem är det som skulle förlora på förslaget, och på vilket sätt är det här ett hoprafsat förslag? Det skulle jag vilja veta. Såvitt jag vet har detta följt en ganska traditionell svensk ordning för hur lagförslag kommer till. Nummer ett: Man får ett uttalande från riksdagen, eller så tar regeringen ett initiativ. I det här fallet var det riksdagen som ville ha en utredning. Nummer två: Utredningen lägger fram sitt betänkande. Det går ut på remiss. Det ligger ett antal veckor eller månader, kanske något år, på departementet. Sedan kommer det en proposition. Skillnaden med det här var att man inte lyckades få fram någon proposition. Därför lät man det gå till riksdagen för att behandlas. Det kallar inte jag för hoprafsat, fru talman. Det kallar jag för en ganska traditionell ordning. Det är så man brukar hantera de flesta lagförslag som vi hanterar i vår riksdag. Jag är också intresserad av att veta vem det är som skulle förlora på detta förslag. På vilket sätt urgröper det äktenskapet mellan man och kvinna att även samkönade par får del av detta? Jag har så svårt att förstå det. Förklara det intellektuellt för mig någon gång, Eva Johnsson! Jag har inte fått någon förklaring till varför äktenskapet skulle bli sämre för en man och en kvinna som är gifta med varandra för att två män eller två kvinnor får gifta sig med varandra.

Fru talman! Börje Vestlund tror att jag är upprörd. Det är jag inte. Det är länge sedan jag var upprörd. Däremot känner jag ett stort engagemang i frågan. Det kommer jag att fortsätta att göra, och jag är glad för att jag kan behålla engagemanget inte bara i den här frågan utan i mitt politiska uppdrag som helhet. Det tror jag är en tillgång. Börje Vestlund undrar över den gigantiska grupp som jag beskrev. Jag vet inte hur Börje Vestlund har läst svaren från remissinstanserna. Jag upplevde inte att majoriteten av remissinstanserna direkt gjorde vågen. Kände inte Börje Vestlund när han läste svaren att det kanske fanns en och annan synpunkt som man borde ha tagit hänsyn till? Det var ingen liten grupp. Det var tunga remissinstanser. Vilka är förlorarna? Jag kan än en gång hänvisa till de remissinstanser som har haft starka synpunkter på det nuvarande förslaget. Jag skulle vilja ställa en fråga till Börje Vestlund i stället. Varför kan inte ni stödja vårt förslag? Vad är det för fel på det förslag som vi har och som dessutom redan praktiseras, finns och är beslutat om i väldigt många länder över hela världen där man, precis som i Sverige, har skilt kyrkan från staten? Varför, Börje Vestlund, vill inte ni ta konsekvenserna av det beslut som vi har fattat här i riksdagen?

Fru talman! Ursäkta mig, men nu förstod jag inte vad Eva Johnsson menar med att vi inte vill ta ansvar för det beslut vi fattar. Vi tar visst ansvar för det beslut vi fattar. Min fråga var vilka som skulle förlora på det här. Enligt Eva Johnssons tolkning är det tydligen remissinstanserna som förlorar på det. Jag är hemskt ledsen, men jag kan inte förstå vad hon menar med remissinstanserna. Jag tror att jag har läst alla remissvar på utredningen. Jag måste säga att några saker är tydliga. De man kunde förvänta sig har svarat ungefär på det sätt som jag hade föreställt mig att man skulle svara på. Sedan fanns det några, typ domstolar och några myndigheter, som på detaljnivå hade synpunkter på förslagen. Det är som det brukar vara. Jag var inte särskilt förvånad. Jag tyckte inte att det var någonting nytt under solen som framkom. Jag vet inte om man ska värdera vissa remissinstanser högre än andra. Det gäller ju alltid att göra en sammanvägning i slutändan. Det handlar också om vad det är vi har gått till val på. Eva Johnsson säger också att vi inte är så eniga och att partierna har olika uppfattning. Om jag ska avslöja vad som händer i den socialdemokratiska riksdagsgruppen kan jag berätta att frågan har varit uppe ett par gånger under mandatperioden, och vi har inte haft någon som har haft några invändningar i något sammanhang när vi har diskuterat denna fråga. För vår del kan jag i alla fall säga att vi från Socialdemokraterna är totalt eniga. Hur andra har det kan jag inte svara för, men vi är i alla fall eniga. Jag tycker fortfarande att det är väldigt konstigt att jag inte kan få svar på min fråga efter alla dessa år som man har diskuterat detta: Vem förlorar på att två personer av samma kön får gifta sig? Förlorar mannen och kvinnan som är gifta med varandra? Det svaret får jag aldrig. Men det kanske är remissinstanserna som är det rätta svaret; jag vet inte.

Fru talman! Då ska jag förklara för Börje Vestlund vilken fråga och vilket beslut jag menade att man inte har tagit hänsyn till. Det handlar om beslutet att skilja kyrkan från staten. Om man har valt att statskyrkan inte ska vara statskyrka längre utan att kyrka och stat ska vara skilda åt tycker jag att det är en självklar konsekvens att man inte heller har en automatisk överföring av vigselrätten till vår statskyrka. Vi ska skilja på det. Staten är stat och kyrkan är kyrka. Sedan får man utforma sina ceremonier på det sätt man vill. Jag kan gärna sätta mig ned och rita och förklara ännu tydligare om inte Börje Vestlund riktigt förstår vad jag menar. Men jag hinner inte mer på de två minuter jag har nu. Det är väl trevligt att den socialdemokratiska riksdagsgruppen är enig i frågan. Det är väl härligt om ni kan vara det. Ni har kanske inte 100 procent av era medlemmar med er i alla fall. Jag träffar åtminstone medlemmar som är förundrade nere på den småländska landsbygden. De har röstat på er, och de undrar vad det är ni håller på med. Det brukar vi inom vårt parti kalla för att tappa kontakten med dem man företräder. Men det är väl härligt att ni i riksdagsgruppen är överens.

Fru talman! För drygt tio år sedan debatterade man i denna kammare kyrkans skiljande från staten. Av många anledningar hade tiden kommit i kapp den svenska ordningen att regering och riksdag skulle ha ett avgörande inflytande i religiösa och kristna värderingsfrågor. I förorden till denna lag nämner man bland annat just att äktenskapsfrågor bör hanteras inom de religiösa samfunden och inte beslutas om i riksdagen. En av de främsta ståndspunkterna för denna förändring är naturligtvis att Sverige i dag är ett mycket mer sekulariserat och mångkulturellt land än någonsin tidigare. Därför är det i dag omöjligt att ha en homogen statsreligion. Denna ordning finns också i många andra länder, där det är en självklarhet att skilja statliga förordningar, lagar och regler från religiösa ordningar och ceremonier. Redan för 40 år sedan förde statsrådet Herman Kling, socialdemokrat, fram tanken på en borgerlig registreringsplikt som staten skulle ansvara för. Här skulle staten även ha ett ansvar för kontrollen av att inga äktenskapshinder föreligger, men i övrigt skulle det ligga på de enskilda parterna och kyrkorna om man ville ha något slags bröllopsceremoni. Är allt detta glömt i dag? Är vi tillbaka på ruta ett och ska återinföra en statskyrka igen? Detta är relevanta frågor när man har läst igenom de motioner som ligger till grund för denna debatt om könsneutrala äktenskap. Bakgrunden till förslaget känner vi till och kan sympatisera med på olika sätt, nämligen att alla människor ska kunna manifestera sin kärlek till varandra och kunna få samhällets bekräftelse och skydd för detta. Denna önskan har jag i all ödmjukhet mycket stor förståelse för. Därför vill jag säga att jag är mycket glad för att den här frågan har debatterats med mycket stor respekt inom mitt parti Moderaterna, även för oss som har en annorlunda uppfattning. Jag anser att majoritetsförslaget som föreslår att riksdagen ska besluta om hur ett äktenskap ska se ut och vilka regler som de religiösa samfunden får anta eller förkasta är totalt fel väg att gå. Enligt min mening ska självfallet riksdagen och staten reglera och se till att par, oavsett kön, får en offentlig och legitim registrering i Sverige. Detta kan naturligtvis ske på olika sätt men kan till exempel göras i anslutning till hindersprövningen på skatteförvaltningen. Men jag vänder mig emot att staten ska reglera äktenskapsceremonin. Då går man verkligen in och styr i de religiösa frågorna. Man säger dessutom till samfunden, enligt det förslag som föreligger: Gör ni inte som vi bestämt så får ni ingen vigselrätt. Fru talman! I Hans Regners utredning framför han på flera ställen att huvudorsaken till att man vill förändra lagen om äktenskapsfrågor inte är av juridisk art. Han betonar faktiskt på flera ställen att det handlar om just äktenskapets högre symbolvärde för alla typer av vigslar och giftermål. Men han säger också, helt riktigt enligt min mening: "Ett system med enbart borgerlig vigsel ger i och för sig på ett klarare sätt uttryck för äktenskapet som ett rent civilrättsligt förhållande." Kan det sägas klarare än så? Utredaren Hans Regner anser att den klaraste och renaste modellen som håller för alla påfrestningar framåt är att man renodlar den statliga delen från den kyrkliga ceremonin. Det är ett system som tar hänsyn till alla religioner och samfund. Det är ett system där riksdag och regering beslutar om det som staten har att hantera och därefter släpper alla synpunkter på de religiösa inramningarna och ceremonierna. Varför vill då inte Hans Regner föreslå detta? Vi hörde till exempel att ledamoten Ulf Holm har varit med och skrivit uppdragsbeskrivningen. Svaret är ganska enkelt: Hans Regner tror inte att den allmänna opinionen vill ha ett sådant system. Han tror också att det skulle bli praktiska problem och dyrt för staten. Det är vad han säger i sin utredning. Men ändå är det precis så här det fungerar med dopgudstjänsten i dag, fast det har vi inte haft någon riksdagsdebatt om. Barnet registreras i dag hos Skattemyndigheten och får sitt namn efter föräldrarnas förslag. De föräldrar som efter övertygelse vill ge sitt barn en dopgudstjänst gör detta hos Svenska kyrkan eller något annat samfund eller religion. Besvärligare än så behöver det inte vara. Dessutom är det intressant att läsa om vad det förslag som föreligger här i dag tänker erbjuda de människor som har partnerskap i dag. Dessa människor ska få en frivillig rätt att omvandla sina förhållanden till äktenskap med en registrering på Skattemyndigheten. Ibland går det tydligen riktigt bra med en sådan modell! En konsekvens av att man nu inför den nya lagen om könsneutrala äktenskap blir att de homosexuella par som vill gifta sig i många fall får vänta åtminstone till i höst. Det blir inte i dag, som någon sade förut, och det blir inte den 1 maj utan faktiskt först i höst. Majoriteten föreslår att de lagvigda domarna ska fråntas sin vigselrätt. Därför kommer det att vara helt avgörande hur många par kommunerna klarar av att viga. En av vigselförrättarna, hörde vi förut, är vänsterpartisten Egon Frid. Det finns många andra i kommunerna. Sedan måste vi också vänta in resultatet av hur Svenska kyrkan på kyrkomötet kommer att besluta i denna fråga till hösten. Många antar att den frågan redan är given. Kommer man, som nio biskopar vill, att avstå från sin vigselrätt eller kommer man att säga ja, som fyra andra biskopar vill? Detta kommer självklart att påverka denna lags genomförande och hur det kommer att fungera i praktiken. Nej - då är det bättre att gå med på vårt förslag att ha en gemensam offentlig registrering, med eller utan ceremoni, och att staten fråntar kyrkor och samfund myndighetsutövande juridiskt bindande vigslar. Då kunde alla samfund och religioner ha sin ceremoniella utformning utan några synpunkter från Sveriges riksdag. Då får man, i likhet med många andra länder, ett system som är uthålligt och håller en rågräns mellan stat och religion, allt efter FN:s mål och stadgar. Fru talman! Jag vill därför yrka bifall till vår motion i oppositionsgruppen i Moderaterna, nämligen 2008/09:C7.

Fru talman! Det har sagts så mycket klokt här, så jag ska försöka att inte upprepa alltför mycket. Men jag har några reflexioner, mer eller mindre sammanhängande kanske. Någon har talat här om människovärdet. Ordet människovärde har använts i ett par sammanhang. Jag tycker att det ändå måste få slås fast att människovärdet inte har att göra med sexualitet, vare sig den är heterosexuell eller homosexuell. Människovärdet har inte ens att göra med hat eller kärlek. Människovärdet sitter på varje människas panna, och det här är något som vi måste hålla styvt på: att inte börja kategorisera människovärdet utifrån olika ståndpunkter i frågor, vilka de än är. Det kan heller inte vara väldigt egendomligt för kammarens ledamöter att det finns ett parti bland sju som håller fast vid en kulturell ordning som har gällt inte bara i vårt land, utan i olika kulturer världen över i decennier och århundraden - vi kan resonera om hur många. Det kan inte vara häpnadsväckande om ett av sju partier fortsätter att tro att de här hävdvunna erfarenheterna inte med en gång ska kastas i väg. Sedan förstår jag ju att om man har sex partier - det är inte vardagsmat i den här kammaren - så är man stolt över det. Någon sade att det kommer att bli grönt på voteringstavlorna. Jag kan erinra mig en period när jag satt ensam här mellan 1985 och 1988 och hade ett ljus för egen del. Men jag trodde att jag hade rätt, och någon enstaka gång har det visat sig att efteråt fick jag rätt. Om någon är mycket intresserad av vad det handlade om kan jag berätta det efteråt här utanför kammaren. Att det är sex partier är alltså i sig ingen garanti för att man har rätt. Jag förstår att många tycker att då är det klart. Men det är inte absolut säkert om man ser detta i ett historiskt perspektiv med den hållning som har gällt i, som jag säger, kultur efter kultur, århundrade efter århundrade. Nu ser jag, fru talman, att Cecilia Wikström inte är här. Hon gjorde gällande att detta inte hade något med teologi att göra. Då kan jag påstå med bestämdhet att hon inte är alldeles oemotsagd när hon påstår något sådant - därmed inte sagt att vi ska börja teologisera från den här talarstolen. För mig är det alltså så, och jag hoppas att man kan få respekt för den hållningen, att det här egentligen inte handlar om ordalydelser i paragrafer, utan det handlar om tilltro till familjens roll, den lilla naturliga gemenskapens roll för samhällsbygget. Och faktiskt också, även om ni nu vill förneka att jag har den ståndpunkten, så hyser jag den i alla fall: Det handlar om barnens situation i samhället. Jag har varit med så länge i politiken, som ni vet och som syns, så jag kommer väldigt väl ihåg 60-talet. Då skulle äktenskapet bort. Här finns företrädare för partier, inte ett utan flera, som kämpade tappert för att äktenskapet var något alldeles förlegat. Bort ur vårt samhälle! Familjen var en förkvävande - det är ett direkt citat - institution. Så lät det på 60-talet. I dag låter det annorlunda när vi talar om äktenskapet. Jag tycker inte heller att det ska förvåna någon att man definitionsmässigt säger att äktenskap är samlevnad mellan kvinna och man. Äktenskap är inte per definition partnerskap, partnerskap är inte per definition äktenskap och samboförhållande är någonting annat än partnerskap. Därmed har man inte sysslat med någonting som ska kallas diskriminering. Det är just ordet diskriminering, tror jag, som skickligt har använts och fått många att tänka: Nej, diskriminering vill jag absolut inte vara med om. Vem vill det? Och så har man ställt upp på det lagförslag som har tagits fram. Det har varit användbart i opinionsbildandet att tala om att det här är diskriminering. Men om, och detta är alltså för mig helt obegripligt, man nu ska använda ordet diskriminering borde det vara en självklarhet att ställa upp på det förslag som Kristdemokraterna har lagt fram. Nu beslutar riksdagen - jag höll på att säga med berått mod - att myndighetsutövare, och det har sagts här tidigare, ska ha rätt att kategorisera par, vägra att vara myndighetsutövare. Är inte det diskriminering? Det är för mig mycket mer diskriminerande än att stå fast vid den definition som har gällt, jag höll på att säga i tid och otid. Sedan kan inte jag tro att moderater, centerpartister, folkpartister och socialdemokrater föreställer sig att det framöver kommer att vara acceptabelt att myndighetsutövare säger: Nej, jag viger inte er. Det har också antytts att det är en övergång, så diskrimineringen skulle, om man vill vara lite sarkastisk, vara acceptabel under en övergångsperiod, hur lång den än blir. Det vet vi inte. Det kan inte vara så, fru talman, att man har kalkylerat med detta rent taktiskt, att vi tar det här steget. Det är ju så det sker: ett steg, sedan två steg. Jag tycker inte att alliansregeringen har skött det här bra. Det skulle vara sällsamt om jag påstod någonting sådant. Det är inte roligt att säga att det här tycker jag inte är bra. Jag tycker inte att utskottet heller har skött detta på ett hedervärt sätt. Jag tycker också att det är märkligt att ett beslut av den här digniteten baseras på en ensamutredares resultat. Någon har sagt här - och det lyser väldigt klart igenom, vågar jag också påstå - att det i tankegodset inte riktigt har blivit klart att kyrkan är skild från staten. Därför är det också på sitt sätt lite märkligt, för att bara få det sagt, fru talman, att kyrkomötet, som om inte det vore politiserat, nu ska fatta beslut i den här frågan. Det finns väl de här som har sina förlängda armar in i kyrkomötet, trots att kyrkan är skild från staten. Jag påstår inte att vi i vårt parti står helt fria där heller. Fru talman! Vi som fattar beslut i detta ärende, vilken sida vi än står på, tar på oss, om jag får uttrycka det så, ett stort ansvar. Jag kan inte låta bli att säga - även om ni inte tycker att detta hör hit så säger jag det i alla fall, som något slags budskap till mig själv om inte annat - att det inte är så att heterosexuella eller homosexuella par har rätt till barn, men barn har rätt till sina biologiska föräldrar i görligaste mån. Av och till går det serier på tv där man får följa barn som med något tv-team i stort sett jagar världen över för att se om de kan hitta en mamma, en pappa eller syskon. Det är inte helt ointressant för oss som biologiska varelser att ha kunskap om vårt ursprung i den mån man nu kan få det. Jag vill inte som lagstiftare vara med och försämra den möjligheten. Det gäller då inte enbart den här frågan utan flera andra. Det beslut som tas i dag utvärderas inte vare sig i morgon eller i övermorgon. När det utvärderas är inte jag så säker på att vi som i dag har platser här i kammaren har det, men jag tror att riksdagens beslut får stora konsekvenser för framtiden. Jag vet mycket väl att jag inte har med andra partiers inre liv att göra, men efter alla år här i riksdagen kan jag inte låta bli utan jag tar mig friheten att säga att jag inte känner igen Moderata samlingspartiet. Jag dristar mig att retoriskt fråga vart frisinnet, som jag lärde känna det, tagit vägen. Fälldins ledarskap har jag inte heller märkt mycket av här i dag. Det är nya tider. Det är nya partier. Så är det. Och vi som lever i nuet tror alltid att vi har den största klarsyn som någonsin har funnits och exponerats i mänsklighetens historia. Det har alla generationer trott. Det har säkert alla ledamöter i en eller annan kammare trott. Vi kan inte vara helt säkra på att det är så. Reflexionen och eftertanken kan under inga omständigheter vara till förfång eller skada ens i vår hetsjakt på allt det nya och så kallat moderna. För min egen del vill jag avsluta med att säga att jag tror att det svenska folkhemmet, barn och ungdomar, vi alla, skulle må mycket bättre om vi i detta sammanhang, i andra sammanhang, i alla sammanhang vågade värdera och arbeta för en renässans för trohet, för familj och, fru talman, för de värden som varar. (Applåder) I detta anförande instämde Yvonne Andersson, Annelie Enochson, Lars Gustafsson, Eva Johnsson, Lars-Axel Nordell och Ingemar Vänerlöv (alla kd).

Fru talman! Det är lite med en dåres envishet jag står här och ställer samma fråga för tredje gången. Jag har hört Kristdemokraterna med all respekt, för barn och barns behov tror jag är min prioriterade fråga, säga att äktenskapet ger barnen en större trygghet. Då ställer jag denna fråga igen: Vad är det som gör att kd tycker att barnen till homosexuella föräldrar inte ska ha samma trygghet som barn till gifta heterosexuella föräldrar? De allra flesta barn som jag känner som har föräldrar som är homosexuella har både en mamma och en pappa. De lever ungefär på samma sätt som otroligt många barn gör i dag, i växelvis boende. Det är bara det att i stället för att man lämnar sin biologiska mamma och åker till sin biologiska pappa med plastmamma, som jag tycker är ett jättefult ord, och vice versa är det så att man lever hos sin biologiska pappa med sin extrapappa och sedan åker till sin biologiska mamma och lever med henne och sin extramamma i den familjen. Där finns inte någon speciell skillnad. Den skillnad som faktiskt finns, som kd inte heller har velat, är att vi i Sverige har en lag som säger att barn som är inseminerade har rätt att ta reda på sin biologiska pappa, eller rättare sagt donatorn, medan vi förnekade barnen detta eftersom de föräldrarna får åka till länder där det här inte är möjligt. Det var många frågor. Jag hoppas herr Svensson kan reda ut dem.

Fru talman! Det är självklart att barn ska ha samma trygghet vilken uppväxt de än har, om de är föräldralösa, är barn till ensamstående eller har föräldrar av samma kön. Men det kan kanske finnas ett visst mått av trygghet i att försöka stå för principen att barn har rätt till sina biologiska föräldrar så långt man kan hålla fast vid den principen. Det är just det jag stryker under.

Fru talman! Där är vi helt överens. Att stifta en lag - den övergripande lagen säger en sak - får också konsekvenser ned i samhället. Den ändrar människors attityder och värderingar. Det har vi varit med om många gånger, till exempel lagen om förbud mot aga, prostitution. De gjorde att människor per automatik ändrade sina vanor. Det är samma här. De barn som har föräldrar som lever i samkönade förhållanden lever med att det är accepterat att de inte har riktigt samma rättigheter. Värderingarna gör att de blir utfrysta. De mår alltså inte speciellt bra, inte på grund av att de inte lever i en trygg relation med sina föräldrar utan för att det är precis vi som är runt omkring som tillåter mobbning. Vi tillåter att barnen får mobba varandra. Jag har själv en son - det är några år sedan - som under en hemkunskapstimma i skolan tog en konflikt med en fröken när en tvårummare skulle inredas med hjälp av Ikeakatalogen. Det skulle vara en pojke och en flicka, en pojke och en flicka. Så blev det två flickor kvar. Då sade fröken att Lisa fick vara Kalle. Då sade min son att de kunde väl flytta ihop, att det var väl inget konstigt. Då avfärdade denna fröken honom med att sådant snusk sysslade de inte med i denna skola. Det finns attityder och värderingar som det är viktigt att vi tar hand om. En av de möjligheter vi har är att se till att alla har samma rätt och värde genom att vi inte skapar olika lagar för olika personer. (Applåder)

Fru talman! Mobbning ska naturligtvis inte tillåtas under några omständigheter. Tyvärr finns det mycket mobbning i vårt samhälle utifrån de mest skiftande förhållanden. Det ska inte tillåtas. Det ska väl inte sägas av en riksdagsledamot att vi tillåter att barn mobbas. Det gör vi inte. Jag tror dessutom att det förslag som Kristdemokraterna lägger fram skulle ta bort en del av det som kanske byggs in i det förslag som nu läggs fram - enligt mitt sätt att se. Jag kanske inte hängde med i all den exemplifiering som skedde här. Men det står fortfarande kvar det jag fick höra som inledande påpekande, nämligen att vi är överens om att ett barn har två biologiska föräldrar. Jag hade varit häpen om vi inte hade varit överens om det påpekandet.

Fru talman! Alf Svensson inledde med att påstå att människovärdet inte har någonting med den könsneutrala äktenskapslagstiftningen att göra. Människovärdet är något som sitter i pannan på oss. Jag vet inte var Alf Svenssons människovärde sitter, i eller utanför kroppen, men för mig är det viktigt att så länge det finns människor som diskrimineras, så länge det finns människor som inte upplever en verklig jämlikhet i samhället, finns det ett mindre människovärde. Jag tror att människovärdet är en viktig känsla vi bär med oss, att det är något som integreras i våra personligheter. Detta är just en jämlikhetsfråga, att vi gör det möjligt för en grupp som har upplevt sig som diskriminerad att ingå äktenskap. Det är en viktig demokrati- och jämlikhetsfråga att vi tar bort den diskrimineringen. Jag hoppas att Alf Svensson delar den uppfattningen. Alf Svensson tar upp Kristdemokraternas syn på kärnfamiljen. Alla vi som i olika sammanhang har studerat hur familjer fungerar internt och externt kan inte belägga att kärnfamiljen är en drömmodell. Vi måste bejaka alla typer av familjebildningar som bygger på kärlek och ansvarsfulla föräldrar oavsett kön. Därför är det viktigt för barnens och familjens trygghet att vi med vår lagstiftning uttrycker detta. Tryggheten är lika viktig för alla barn. Jag hoppas verkligen att Alf Svensson delar den grundsynen.

Fru talman! Det förslag som Kristdemokraterna har lagt fram skulle eliminera det som nu talas om som diskriminering. Låt mig komma med en motfråga. Nej, det ska jag förresten inte bry mig om. Jag vet att Vänsterpartiet är det parti som tycker att det är orimligt att någon ska ha rätt att vägra att viga. Men ni går väl nu in i en gemenskap där detta blir möjligt? Vi lägger fram ett förslag som visar att det här finns en samlevnadslagstiftning som man får använda sig av som samkönade eller som heterosexuella. Sedan har myndighetsutövarna rätt att bestämma huruvida de vill viga eller inte. Det är Egon Frid med och beslutar om. Hur går det ihop med vad Egon Frid lyfter fram här och ställer frågor till mig om? Det ska betonas starkt att när man talar om människovärde talar man inte om sexuell läggning, förståndsgåvor eller vad man än kan dra upp i sammanhanget. Det var det jag ville ha sagt inledningsvis.

Fru talman! Hur man bemöts utifrån sin sexuella läggning påverkar människovärdet som person och i samhället i stort. En del av diskussionen har handlat om att Alf Svensson är kritisk mot och besviken på sin egen regering, på samarbetsparterna. Ni beskyller civilutskottet för ett felaktigt arbete med betänkandet, på grunder som egentligen ska riktas mot era samarbetspartier i riksdagen. Det är dem ni är mest besvikna på, men ni skjuter på civilutskottet i stället. Alf Svensson vet att ni inte har majoritet i alla frågor i regeringspartierna, och vi i Vänsterpartiet har inte majoritet i alla oppositionsfrågorna i vårt samarbete. Här handlar det om att ge och ta. I det här fallet har det varit oerhört viktigt att få till stånd den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Den är oerhört viktig ur ett internationellt perspektiv, till exempel för att den ska vara jämförbar när det handlar om barnperspektivet internationellt. Det är helt riktigt att lagstiftningen möjliggör diskriminering eftersom vigselrätten finns kvar. Men den här frågan handlar om den kritik som Alf Svensson, Lars-Arne och många andra har lyft fram, nämligen att vi måste respektera vad folket tycker. Ungefär 70 procent av svenska folket förväntar sig att Svenska kyrkan ska vara den part i samhället som utgör den största delen av dem som har vigselrätt. Det var omöjligt att i nuläget gå emot den opinionen. Då hade vi inte kommit till ett beslut över huvud taget. Vi försvarar inte diskriminering. Den här lagstiftningen uppmanar inte till diskriminering. Den gör det möjligt att diskriminera genom att vigselrätten finns kvar.

Fru talman! Det är lite sensationellt att Egon Frid säger att lagstiftningen möjliggör diskriminering. Jag respekterar det. Därför drog jag tillbaka min fråga huruvida Egon Frid var med på det inte eller inte. Jag vet att Vänsterpartiet ogillar det, men nu är ni ändå med om den lagstiftningen och ni får finna er i att diskrimineringen påtalas. Jag tycker inte att allt regeringen gör är värt att applådera i högan sky. Jag skulle gratulera Egon Frid om han hamnade i den situationen - vilket jag hoppas inte inträffar - om hans parti finns med i en kommande regering.

Fru talman! Föregående talare nämnde att man inte riktigt kände igen sig i Moderata samlingspartiet. Det kanske inte behöver vara någonting jättenegativt i den här frågan. Men man kan fundera över vad som är moderat politik. För mig och för mitt parti är det allas lika värde och individens frihet till sina livsval som är grundstenarna. Vår utgångspunkt är att kärleken mellan samkönade par är lika mycket värd som kärleken mellan heterosexuella par. Därför var det med ett "äntligen" som vi tog tydlig ställning för könsneutrala äktenskap vid vår partistämma 2007. Därför slår vi i vårt kyrkopolitiska program fast att homosexuella par ska kunna ingå äktenskap i Svenska kyrkan, och därför är vi i dag med och bildar en stark och stabil majoritet i Sveriges riksdag. Valet av livspartner är och ska vara en fråga för den enskilde. Lagstiftningen ska ha sin bas i hur samhället de facto ser ut, inte i politiskt önsketänkande bakom skygglappar. Jag tänkte i dag uppehålla mig lite vid de reaktioner och de argument som jag har mött sedan vi stod här senast, för ett år sedan. Att detta är en fråga som engagerar är ställt bortom allt tvivel. För vissa har det varit en långvarig kamp för en könsneutral äktenskapslagstiftning, en kamp som man nu äntligen börjar se ett slut på. Många andra är förvånade och trodde att vi har kunnat det här hela tiden. Motståndet har kanske inte varit så brett som det ibland har hävdats, men det har varit väldigt starkt från vissa grupper. Ibland har det tagit sig orimliga proportioner. Jag har fått mejl som innehåller ett språk som jag ogärna tar i min mun och som definitivt inte passar sig för riksdagens talarstol. Men även bakom dem som varit lite mer nyanserade och vårdade i sin ton döljer sig en ganska beklämmande syn på såväl homosexuella som andra som inte passar in i det så kallat önskvärda. När samkönade förhållanden beskrivs är det den sexuella handlingen som står i fokus. Att kärleken skulle kunna vara densamma som den mellan man och kvinna ses som både orimligt och omöjligt. Kärleksfulla relationer beskrivs som ett resultat av effektiv lobbyism. Allt som inte är klassisk kärnfamilj beskylls för att vara tillfälliga trender i otakt med verkligheten. En av de mer osmakliga jämförelserna gick att läsa häromdagen i tidningen Världen idag. Där skriver man på ledarplats följande: "Historien visar oss att tidsandan kan få politiker att fångas av de mest absurda idéer. Det var en enig riksdag som år 1921 beslutade om ett rasbiologiskt institut i Uppsala - motionen som låg till grund för det nazistiska beslutet var undertecknad av statsministern Per Albin Hansson (S). Statsministern Fredrik Reinfeldts personliga engagemang för en socialistisk familjepolitik, kommer med all sannolikhet att te sig lika motsägelsefull i framtiden." Ska man dock försöka bemöta två av de mer sansade motargumenten - det är även de som har debatterats i kammaren här i dag - som många mejl och telefonsamtal har kretsat kring, rör de dels själva äktenskapsbegreppet, dels barnperspektivet. Själv har jag alltid reagerat ganska starkt när man använt barn som politiska slagträn i debatten. Barnens bästa är det kanske allra viktigaste argumentet i familjepolitiken, men det talar för en rättvis och inkluderande familjelagstiftning, inte emot den. Sydsvenska Dagbladet har de senaste dagarna haft en serie om så kallade regnbågsfamiljer, det vill säga homosexuella, bisexuella eller transpersoner med barn. I går intervjuades Hanne Gorton Lindblad, som är aktuell med en fotografiutställning om just regnbågsfamiljer som öppnar i Malmö på fredag. Hanne Gorton Lindblad är själv uppvuxen med två mammor och två pappor och beskriver sin egen uppväxt som varken särskilt cool eller konstig. Det enda som var annorlunda var ibland omvärldens reaktioner. Själv berättar hon: "Till slut kom en vändpunkt, när jag tröttnat på att folk tyckte synd om mig. Jag ville visa: jag far inte illa. Det är inget fel på min familj. Vi är bara annorlunda för att samhället behandlar oss annorlunda." Lite senare i intervjun säger hon - och det är svårt att inte känna sig träffad under debatten i dag: "Tänk att det fortfarande finns folk som diskuterar om homosexuella ska få gifta sig och skaffa barn! Till dem vill jag säga: Hallå, vi existerar ju redan!" Detta är också någonting som Rädda Barnen tar fasta på i sitt remissyttrande över Äktenskapsutredningen. Här beskriver man hur ett stort antal barn redan i dag växer upp i familjer som består av föräldrar av samma kön. Man skriver: "För ett barn är det centralt att få växa upp med människor som bryr sig om det och som på stabil grund kan ge den omsorg barnet behöver. Det är också viktigt att barnet får känna att den familjeform det lever i är accepterad av samhället och att deras familj är 'lika mycket värd' som andra familjer. För de barn som lever med samkönade föräldrar utgör det faktum att deras föräldrar undantas från rätten att ingå äktenskap en form av diskriminering. För barnen kan det bara vara av godo om deras föräldrar i ytterligare utsträckning ges samma rättigheter som andra." Det här är en tung remissinstans, och vi har efterfrågat vad de tycker. När jag i dag röstar ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning gör jag det med barnperspektivet för ögonen. Jag tror nämligen att alla barn har lika rätt till trygghet och villkorslös kärlek utan fördömanden och utpekanden från andra. Jag gör det även för alla de barn som växer upp med ensamstående föräldrar, på samma sätt som jag själv en gång gjorde. Den argumentation man använder sig av från motståndarsidan när man hävdar barnperspektivet faller ju lika hårt på oss. Vi som vuxit upp i trygga, kärleksfulla familjer får nu plötsligt veta att våra uppväxtförhållanden inte har varit önskvärda. Jag röstar framför allt ja för alla de barn som växer upp i samkönade relationer. Min politiska övertygelse, och för den delen också min tro, utgår från att vi ska hitta lagar och regler som omfattar alla barn, inte bara dem som växer upp i av andra godkända familjebildningar. Fru talman! Ord är starka, och de berör också - de är viktiga. Äktenskap är ett sådant ord. Många av dem som har hört av sig och bett mig ompröva min uppfattning har gjort det enligt en förment liberal uppfattning. Är det inte bättre att helt skilja kyrka och stat? Är det inte rimligare med en civilrättslig lagstiftning? Då blir det ju lika för alla? Men sanningen är att det aldrig har varit fråga om ett förslag för att inkludera alla utan att i stället försäkra sig om ett regelsystem där inte bara vissa, utan till och med fler än i dag, exkluderas. Problemet är ju att det inte är en civil äktenskapsbalk man förespråkar. Just detta ord - äktenskap - ska i stället utgå ur lagstiftningen. Det borgerliga äktenskapet avskaffas helt. Inte heller kyrkbröllopen ska vara juridiskt giltiga. Hellre än att släppa in samkönade par i äktenskapets trygga famn vill man slå igen kyrkporten för alla. Den som inte får eller vill passera kyrktröskeln får heller inte längre kalla sin samlevnad för äktenskap. Snopet, alla ni som trodde att det skulle bli lika för alla! Snopet, alla ni som gift er borgerligt och trott att ni har ingått äktenskap! Snopet, ni liberala ledarsidor som sjungit det alternativa förslagets lov! Jag håller med RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér när hon säger så här: "Rätten att ingå äktenskap är en mänsklig rättighet och inte enbart en angelägenhet för religiösa samfund." Begreppet "äktenskap" har faktiskt funnits före kristendomen och kommer nu att omfatta såväl samkönade som olikkönade par. Och, fru talman, jag kan berätta att i den riktiga världen - den utanför riksdagens kammare, om uttrycket ursäktas - är det redan så, i alla fall för de flesta som har ingått partnerskap sedan den lagen trädde i kraft. Känslorna är desamma, och löftena är desamma. Och inte heller är det mycket som skiljer akterna åt. Detta är vad jag möter när jag själv förrättar partnerskap, och detta är vad jag själv upplevde när jag för några år sedan gifte mig med min make. Detta är verkligheten - nu får äntligen verkligheten en återspegling i lagstiftningen. Fru talman! Den 1 maj öppnas rådhusen på lika villkor för såväl samkönade som olikkönade par. Som medlem i Svenska kyrkan har jag förhoppningen att kyrkorna gör detsamma till hösten, men detta blir nu en fråga för Svenska kyrkan själv att besluta över. Det är under alla omständigheter med mycket stolthet och väldigt stor glädje som jag yrkar bifall till civilutskottets förslag. (Applåder) I detta anförande instämde Tomas Tobé (m), Fredrick Federley (c) och Lage Rahm (mp).

Fru talman! Jag tänkte i dag vara personlig i min inledning. Jag vill till Fredrick Federley, Tomas Tobé, Olof Lavesson, Barbro Westerholm och dem på den socialdemokratiska sidan som jag inte känner uttrycka att även om jag som kristdemokrat inte kommer att rösta för en förändring i dag vill jag från mitt hjärta som medmänniska, som svensk och som kristen lyckönska dem till en stor politisk framgång. Ni har jobbat för detta länge. Det är en stor dag för er, och ni har rätt att som medmänniskor ändå känna att ni blir lyckönskade. Även om jag inte stöder er eller röstar för detta vet jag att det är en stor dag för er. Jag vill också tacka Yvonne Andersson, som i civilutskottet har kämpat för oss kristdemokrater, för våra värderingar och vår uppfattning i den här frågan. Det har säkert inte alltid varit så lätt att vara ensam när alla andra partier har haft en annan uppfattning. Jag vill tacka dig, Yvonne, för insatsen som kristdemokrat. Jag kan tyvärr inte lyckönska på samma sätt eftersom vi inte kommer att vinna i den här frågan i dag. Så fungerar Sveriges riksdag. De här debatterna är viktiga för eftervärlden, men de påverkar inte hur vi röstar. Med detta sagt tänker jag yrka avslag på utskottets förslag och bifall till den kristdemokratiska reservationen. Två dimensioner har alltid ansetts tillhöra äktenskapets essens och kärna. Det första är en positiv komplementaritet mellan manligt och kvinnligt. Det andra är en potentiell möjlighet att föra människolivet vidare. Det är dessa två dimensioner i synen på äktenskapet som med den nya lagen ifrågasätts. Jag tänker titta lite på de argument som har framförts i debatten under lång tid och här i kammaren sedan kl. 9. Det första argumentet är likheten inför lagen. Svensk lagstiftning kräver att vi är lika inför lagen. Alla har samma rätt att gifta sig. Däremot får man inte i svensk lag gifta sig med vem som helst. Man får inte heller göra detta med en könsneutral äktenskapslagstiftning. Den nuvarande lagstiftningen liksom en könsneutral lagstiftning ställer upp ett antal begränsningar och säger: Stopp! Här kan vi inte acceptera att detta ska kallas ett äktenskap. Det handlar om ålder. Man kan inte gifta sig med en 13-åring. Det handlar om antal. Man kan inte äkta två fruar, två kvinnor, även om bägge är attraktiva. Det handlar om kön - än så länge, åtminstone en månad till, även om vi vet hur utfallet kommer att bli. Ett äktenskap i vårt land har genom seklerna definierats som en relation mellan en man och en kvinna, med den komplementariteten. En könsneutral äktenskapslagstiftning kommer därför fortfarande att innehålla dessa begränsningar. Det innebär att kärleken begränsas. Man kan ha kärlek till mer än en person. Man kan ha kärlek till en släkting. Man kan ha kärlek till en för ung person. Med lagstiftning vill vi alla här i kammaren begränsa detta, och om detta är alla sju riksdagspartier överens. Argumentet om likhet inför lagen håller inte, åtminstone inte fullt ut. Det andra argumentet som används för att ändra den lagstiftning på äktenskapsområdet som vi har haft under sekler är att alla familjer är lika mycket värda. Javisst, alla familjer är lika mycket värda, men alla familjer ser inte likadana ut. Vi lever i ett samhälle med många slags familjebildningar: ensamstående, sammanboende, särboende, partnerskap och äktenskap. Jag sade partnerskap, inte registrerat partnerskap. Jag har aldrig förstått varför det föga romantiska ordet "registrerat" skulle puttas in när den lagen antogs. Det finns ingen anledning att ge ett gemensamt namn för det som inte är lika och inte är detsamma. Den juridiskt reglerade samlevnadsformen mellan en man och en kvinna har alltid haft namnet äktenskap. Nya samlevnadsformer som sambo eller partnerskap bör ha egna namn eftersom de inte är äktenskap. Det som är lika mycket värt kan ju fortfarande skilja sig åt på olika områden och därför ha olika beteckningar. Namngivningen behöver inte säga att det ena är finare eller mer värdefullt än det andra. Är det sämre att vara sammanboende än att vara gift? Ja, det kan man tycka utifrån olika värderingsgrunder, men lagen säger inte att det ena är finare än det andra. Det tredje argumentet som framförs är att alla människor ska vara lika i värde och rättigheter. Självklart är det så i ett västerländskt frihetligt land som Sverige, men det innebär inte att varje relation därmed per definition ska vara ett äktenskap. Man ska kalla något för vad det är. Jag vet att många känner att det är viktigt att äktenskapet får en ny definition. Jag kan känna respekt och förståelse för det arbetet, men jag hoppas att ni kan förstå oss som inte har landat i det. Svenska kyrkans remissvar från Kyrkostyrelsen den 12 december 2007 säger följande: "Det kan vidare hävdas att äktenskapet definitionsmässigt är ett förhållande mellan en man och en kvinna och att det då inte kan vara en mänsklig rättighet att ingå äktenskap med en person av samma kön. - - - I enlighet med en lång tradition tolkas äktenskapet inom de kristna kyrkorna som en relation mellan en man och en kvinna. Samma uppfattning finns även i andra världsreligioner. Äktenskapet i form av en rättsligt reglerad samlevnadsform mellan man och kvinna med skydd för det uppväxande släktet finns i de flesta nutida samhällen, oberoende av kultur och religion. I det mångkulturella samhälle som vårt land numera utgör finns många människor som har svårt att föreställa sig att äktenskapet kan vara något annat än en relation mellan en man och en kvinna. Det är en fördel om samhällets lagstiftning är förankrad i traditionen. Man bör därför vara återhållsam med att ändra hävdvunna juridiska begrepp. Det är också en fördel med en gemensam begreppsbildning inom familjerätten i olika länder, inte minst i en tid med stor rörlighet över nationsgränserna. I de allra flesta länder definieras 'äktenskap' som en relation mellan en man och en kvinna. Dessutom har begreppet 'partnerskap' kommit att införas i alltfler länders lagstiftning. Bland kristna kyrkor och samfund finns en mycket bred uppslutning kring uppfattningen att begreppet "äktenskap" avser relationen mellan en man och en kvinna. Detta gäller både inom Sveriges Kristna Råd och internationellt, t.ex. inom Borgågemenskapen och Lutherska Världsförbundet." Där slutar jag mitt citat ur Svenska kyrkans remissvar, avgivet av Kyrkostyrelsen den 12 december 2007. Fru talman! Tvåkönade och enkönade relationer är inte identiska. Därför finner vi kristdemokrater och många med oss i det svenska samhället det motiverat att ha olika namn för dessa olika relationer, äktenskap och partnerskap - stryk ordet "registrerat". För övrigt har enkönade par i Sverige redan tillgång till samma juridiska och ekonomiska skydd som äktenskapet ger genom lagen om registrerat partnerskap. Det finns alltså ingen rättslös grupp som behöver skydd genom en förändrad äktenskapslagstiftning. Fru talman! Det fjärde argumentet som nämns i denna viktiga debatt är att det bara ger fördelar om begreppet äktenskap omdefinieras och utvidgas. Vi kristdemokrater menar att man då blundar för negativa konsekvenser som en sådan utvidgning ger. Det leder till en upplösning av begreppet äktenskap i sig. Om vi godtyckligt kan ändra en sida av äktenskapets definition, könsaspekten och komplementariteten mellan det manliga och det kvinnliga - det enda som kan föra livet vidare - kan vi förstås ändra på andra sidan också. Redan nu höjs det politiska röster för att ändra antalsaspekten och öppna för månggifte. Två av riksdagspartierna, Centerpartiet och Miljöpartiet - i sig förstklassiga partier - har ungdomsförbund som tycker att kravet på par, tvåsamhet, inte längre ska gälla för äktenskapet. Man ska i den fria kärlekens namn, i bekräftandet av vuxnas kärlek, inte från samhället och staten kunna uttala det lämpliga eller olämpliga i att ha mer än en man eller en kvinna vid sin sida. I Holland, ett av de ytterst få länder som har infört könsneutrala äktenskap, finns det dessutom grupper som vill ändra åldersaspekten. En sådan upplösning av äktenskapet förlorar alla på. Jag vet att det inte finns en enda ledamot i den här kammaren som säger att vi om 15 eller 20 år ska ändra på de andra aspekterna, inklusive antalsaspekten, vad gäller äktenskapet, men ingen av oss kan förutse vart debatten leder. Fru talman! Kopplingen mellan äktenskap och föräldraskap menar vi försvagas. Äktenskapet mellan man och kvinna har traditionellt varit föräldraskapets främsta institution, byggt på det faktum att det är relationen mellan man och kvinna som är fruktsam och kan föra livet vidare. Varje människa har sitt ursprung i en man och en kvinna. En könsneutral äktenskapslag innebär att det inte längre finns en principiell koppling mellan äktenskap och barn. Det förlorar barnen på genom att fler barn kommer att växa upp utan den naturliga relationen till sin mamma och pappa. Det är i högsta grad legitimt för ett samhälle att upprätthålla en unik institution, äktenskapet, för den unika relation som finns mellan man och kvinna. Fru talman! Jag tänkte ta upp ett par aspekter. En handlar om antalet vigslar under 2008. Då vigdes 50 332 par, man och kvinna. Det var alltså heterosexuella äktenskap. Samma år, alltså 2008, registrerades partnerskap för ca 400 enkönade par, vilket endast motsvarar 0,8 procent av antalet sammanvigda. Fru talman! Jag tänker avsluta med något som har varit viktigt också för mig personligen i den här frågan. Jag menar att man på goda grunder kan befara att avståndet mellan svenskar och de som har kommit till vårt land från andra länder kommer att öka i framtiden ifall en ny lag stiftas som är helt okänslig för många invandrares uppfattning om äktenskap och familjeliv.

Fru talman! Min fråga är egentligen den fråga som jag har ställt till alla i mina repliker och i alla sammanhang den här dagen och för övrigt i många år. På vilket sätt skulle en könsneutral äktenskapslagstiftning göra att äktenskapet mellan man och kvinna skulle hotas? Lennart Sacrédeus säger det i sitt anförande, men jag förstår fortfarande inte vad Lennart Sacrédeus menar med detta. Det är en fråga till Lennart Sacrédeus. Man säger oftast det här i ganska allmänna termer, men man talar aldrig om varför det skulle bli så och vad konsekvenserna skulle vara. På vilket sätt skulle det här innebära en sådan negativ påverkan på äktenskapet mellan man och kvinna? Återigen: Vad är det som gör detta? Sedan tycker jag att Lennart Sacrédeus kunde ha låtit slaskdebatten om månggifte vara i just detta sammanhang. Det finns ju inte någon seriös sexualpolitisk debattör som anför detta i dag, och det kommer det förmodligen inte heller att finnas inom ganska många år. Jag är ganska säker på att det, om jag letar igenom alla beslut som KDU har tagit och presenterar dem för Lennart Sacrédeus, finns flera förslag som Lennart Sacrédeus skulle ta avstånd ifrån, av olika skäl. Och jag är säker på att det finns många inom både Miljöpartiet och Centerpartiet, om det nu var de, som också kan tänkas göra det. Jag tycker att det där är ett argument mot detta som bara gör att det blir en ännu slaskigare debatt än vad det borde vara kring de här frågorna. Det här handlar nämligen inte om månggifte. Det här handlar om könsneutralt äktenskap.

Fru talman! Jag känner inte dig, Börje Vestlund, lika väl som de andra på allianssidan som jag bad att få lyckönska. Men jag kan ju få lyckönska också Börje Vestlund till ett beslut här om några timmar, så att du som socialdemokrat känner dig inkluderad och icke ställd vid sidan om. Du ställde en fråga om på vilket sätt en utvidgning av äktenskapsbegreppet skulle skada relationen mellan man och kvinna. Ja, äktenskapet får en annan dimension, får ett annat innehåll och blir inte definierat som en relation mellan man och kvinna som kan föra livet vidare. Där, Börje Vestlund, måste jag ha rätt att ställa en motfråga. Vad är den filosofiska grunden för att äktenskapsbegreppet ska omdefinieras? Det är inte bara att det utvidgas; det omdefinieras. Är inte den filosofiska grunden att samhället inte ska uttala sig om vuxna människors fritt ingångna kärleksrelationer? Det är som det är, och detta ska samhället acceptera. Då kommer vi över till det som Börje Vestlund kallar för en slaskdebatt om månggiftet. Du får i så fall rikta det till Centerns ungdomsförbund och Miljöpartiets ungdomsförbund. Detta är i alla fall någonting som riksdagspartiers ungdomsförbund anser i vårt land. Miljöpartiet var bara några få röster ifrån att som första riksdagsparti landa i den uppfattningen. Om det är så att vuxnas fritt ingångna sexuella relationer ska bejakas som en äktenskaplig samlevnadsform undrar jag: Varför sätta gränser vad gäller exempelvis antalet? Varför ska vi i samhället ha uppfattningen att det bara handlar om parrelationer? På vilket sätt kan Börje Vestlund säga att det är fel att leva i en relation där man är fler än två och att kunna få detta juridiskt bekräftat av samhället i lagstiftningen och kallat ett äktenskap? Varför denna begränsning, Börje Vestlund?

Fru talman! Att jag kallar det slaskdebatt beror bara på att det är Lennart Sacrédeus och ett antal ganska extrema religiösa företrädare som anför detta i debatten. Det är knappast de som vi är vana vid att möta här, som diskuterar sakfrågorna, som tar upp denna aspekt med månggifte. Det är därför jag blir lite lätt upprörd över det. Då ska vi se vad skälen var. Det är alltså en dimension där definitionen är att man för livet vidare - det är väldigt tydligt och klart. Jag ska förklara varför jag tycker att könsneutralt äktenskap är viktigt. Det handlar om rättvisa. Det handlar om jämlikhet och om alla människors lika värde inför lagen. Det är skälet till att jag tycker att ett könsneutralt äktenskap är viktigt. Men Lennart Sacrédeus talar om sin dimension och definitionen om att föra livet vidare. Jag kan inte säga att Lennart Sacrédeus är ett under av klarhet i den här debatten. Han är det inte i den här debatten heller, skulle jag vilja säga. Vad menar Lennart Sacrédeus med detta? På vilket sätt förlorar man på det här? Är det så att äktenskapet helt plötsligt inte har något värde, att människor inte kommer att gifta sig, att vi kommer att få se katastrofala nedgångar från 50 000 ingångna äktenskap till kanske bara 20 000 ingångna äktenskap? Eller vad är det Lennart Sacrédeus menar? Vad är det som ska gå förlorat bara för att man inför könsneutrala äktenskap? Och jag har väldigt svårt att se, om vi ska titta på de här siffrorna, hur dessa 400 par som ingick partnerskap och eventuellt skulle kunna ingå könsneutralt äktenskap på samma villkor som alla andra skulle kunna hota de 50 332 par som ingick äktenskap under 2008. För mig är det ofattbart. Det är ologiskt. Det är konstigt. Framför allt får man ingen klarhet i debatten. Jag har, trots allt, deltagit i den här debatten i ett tjugotal år, och jag har fortfarande inte fått svar på den frågan, i alla fall inte på ett sätt som man har kunnat förstå.

Fru talman! Vi ger varandra mer eller mindre aptitliga tillmälen. Jag tillhör de extrema religiösa företrädarna. Då kan jag bara säga att de familjer i Sverige som ber sin aftonbön inte brukar kallas för detta. Jag tycker att vi ska visa den respekten för varandra vad gäller livsåskådning och vad gäller de djupaste värdena för en enskild människa. (BÖRJE VESTLUND (s): Jag sade aldrig det.) Jag har citerat detta. Sedan får jag säga något vad gäller höjden av klarhet. Jag uppfattar ändå det engagemang som Börje Vestlund visar i den här debatten som att budskapet har nått fram i så måtto att min meddebattör är aningen irriterad över att det finns en annan uppfattning än hans egen. Vårt land är ett otroligt fint frihetligt land där vi får tycka olika i denna fråga. Även efter det att vi har röstat i dag kl. 16 kommer mängder med människor, miljoner människor, inte att tycka att detta är en bra lag. Miljoner människor kommer att tycka att det är jättebra. Jag vet att Socialdemokraterna ska fira med tårta, och det gör ni rätt i när ni är glada över detta. Vi har inte dukat fram något gravöl hos Kristdemokraterna. Men vi har i alla fall rätt att ha olika uppfattningar. Jag tycker att Börje Vestlund sviker på en grundläggande punkt. Varför ställer du själv upp på begränsningar vad gäller antal, vad gäller ålder, vad gäller släktrelationer? Den filosofiska grunden säger du är jämställdhet, jämlikhet och att relationer ska bekräftas. Varför bekräftas då inte alla relationer?

Fru talman! Skälet till just detta är att samhället måste skydda den svaga individen. Det är inte säkert att 18 år är den perfekta åldern för att ingå äktenskap. Men någonstans ska gränsen sättas. Därför tycker jag att det är rimligt att man har den gränsen. Det är inte rimligt att gifta bort en nioåring, självklart inte. Men kanske en 15-åring skulle kunna klara av ett äktenskap och en 21-åring inte klara det. Nu har vi bestämt oss för att 18 år är åldern, och då ska vi ha respekt för det. Där måste lagstiftaren sätta ned foten.

Fru talman! Tager du denna Maria var det när jag gifte mig 1972, och sedan avslutades det ungefär med tills döden skiljer oss åt. Jag tillhör väl dem snart som hamnar på det naturhistoriska museet, eftersom jag fortfarande är gift med samma gubbe sedan 1972. Många äktenskap slutar med skilsmässa för en man och en kvinna. Jag tror nästan att det är vardagsmat. Det är väldigt många barn som lever med att ha två familjer. Då måste jag ställa frågan till Lennart Sacrédeus: Vad säger kd om fenomenet med alla skilsmässor mellan män och kvinnor utifrån barnperspektivet? Är det bra för barn att det i det här sakramentet, eller vad det nu heter, att det i äktenskapet mellan man och kvinna blir barn men också att det väldigt ofta resulterar i skilsmässa?

Fru talman! Jag vill tacka Maria Kornevik Jakobsson för frågan. Skilsmässa är inget som planeras när en man och en kvinna ingår ett äktenskap, när de lovar varandra trohet, som du gjorde med den man som inte var gubbe 1972, tills döden skiljer dem åt. Det är de idealen vi går in i detta med. Annars satsar vi inte på varandra. Annars står vi inte där och lovar något inför en präst, en domare, ett kommunalråd eller någon annan, en imam eller en rabbin. Vi går in i detta med ambitionen att hålla ihop. Jag är inte den - det kan inte heller någon annan vara - som kan uttala sig om det enskilda fallet. Men väldigt många äktenskap går isär. Det är inte, som Maria Kornevik Jakobsson säger, vardagsmat för dem som går igenom en skilsmässa. Det tror jag inte. Det är inte vardagsmat. Det är säkert i de allra flesta fall väldigt uppslitande och krävande. Det är en sorg över det man hade satsat på och gått in i. För ett antal år sedan tittade man varandra djupt in i ögonen och sade: Ja, jag vill satsa på dig. Jag vill inte bara göra detta till en privat sak. Jag vill visa detta offentligt i det här sammanhanget, vid den här vigseln, att vi satsar på varandra. När en skilsmässa väl är där är det svårt. Det beslutet har fattats av två personer, två vuxna personer och är deras beslut. Att vi har för många skilsmässor i Sverige är det väldigt många som tycker. Jag tycker definitivt det. Jag tycker att vi vuxna ska klara konfliktlösning mellan man och kvinna på ett bättre sätt än vi gör i dag. Jag vågar tro att för många ger upp för tidigt, men jag kan inte uttala mig om det enskilda fallet.

Fru talman! Jag måste säga att jag inte är en förespråkare för att vi på något vis inte ska få lov att skilja oss när vi vill. Jag bara ser att vi inte har pratat om det, utan äktenskapet mellan man och kvinna är en trygg värld, en grand värld, och så visar det sig att det spricker väldigt ofta. Lennart Sacrédeus pratar om att man kan bli vigd av domare, av kommunalråd, och så räknar han upp flera olika. Javisst, så är det. Men vi pratar om dem som har en relation till Gud, som ber aftonbön, som har vuxit upp i en familj där man har bett till Gud: Tryggare kan ingen vara, välsigna mamma och pappa. Jag vet inte alla olika jag har pratat med mina barn om. Men det är just det som kd nu vill neka den person som blir oerhört kär och livskamraten är, om jag nu är en kvinna, en annan kvinna. Det är precis det som det handlar om. Jag har också rätt inför Gud att visa det för församlingen, eller om jag bara har det som en tradition, något kulturellt eller vad som helst. Det är precis det. Allt det andra är vi överens om. Det kan vi göra. Men det handlar om att få vara en del av det, att få göra samma sak, att inte bli åtskild, att mina barn om jag nu skulle ha varit homosexuell hade kunnat veta att jag också hade kunnat vara trogen den gud som jag tror på.

Fru talman! Jag vill tacka Maria Kornevik Jakobsson för det här andra inlägget. Jag tror att det är oklokt att jag som en vanlig medlem i Svenska kyrkan, ekumeniskt sinnad både åt det frikyrkliga hållet och det katolska och ortodoxa hållet, ger mig in i en teologisk diskussion. Jag har försökt redovisa det remissvar som Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan stod för den 12 december 2007 och som pekade på att den allkristna uppfattningen runt om i världen i kyrkorna är att äktenskapet historiskt, bibliskt och i nutid är en förening mellan en man och en kvinna. För det är den relation som kan föra livet vidare, och äktenskapet är relaterat till livets fortbestånd och det kommande släktet. Oerhört kär kan man vara i människor som man inte får gifta sig med. Jag kan inte komma ifrån att den filosofiska grund som den nya lagstiftningen vilar på inte i sig utgör någon spärr mot att någon av de återstående begränsningarna vad gäller släktskap, antal eller ålder inte skulle kunna ruckas. Vi har rätt att tycka olika om detta. Men jag måste ändå ha rätt att framföra att om man tycker att bara kärleken till en annan människa definierar ett äktenskap är det väldigt många människor som inte får ingå äktenskap. Är det något som har följt människan genom historien och som har präglat vår litteratur är det kärleken från en man till den andra kvinnan eller från kvinnan till den andra mannen. Men det innebär inte att äktenskap definieras på ett annat sätt än ett par, mellan en man och en kvinna.

Fru talman! Den här debatten har pågått i kammaren sedan kl. 9 i morse, vilket tyder på frågans komplexitet men också på det engagemang som finns. Herrens frid brukar man ibland önska varandra i kyrkbänkarna om söndagarna. Man tar varandra i hand, man ser varandra. I kyrkornas fridshälsningar möter människan en annan människa. Jag tror att vi ibland inom politiken, alldeles oavsett religiös hemvist eller ingen religion alls, skulle använda oss av fridshälsningen oftare, närma oss varandra i ödmjukhet och respekt. Vi tror oss vara sanningar på spåren. Vi tror oss veta vilka förslag som är bäst för vårt land eller Europa. Samtidigt borde alltid tvivel gnaga inom oss. Den vi ser som politisk motståndare kan vara bärare av något klokt och befogat. Inte minst i den här debatten som nu förs borde vi reflektera kring vår respekt och allas vår önskan att forma ett samhälle präglat av mångfald. Fru talman! Två och ett halvt år i Sveriges riksdag har gett mig nya bekanta och vänner, personer över parti- och blockgränser som jag hyser den största respekt för, både som människor och för den politik de representerar. Två av dem finns i mitt eget parti. Två av dem har nyss funnits i kammaren. Olof Lavesson och Tomas Tobé är goda riksdagskolleger till mig. På Moderaternas partistämma i Gävle för ett och ett halvt år sedan kom vi att argumentera i just frågan om könsneutrala äktenskap. Deras syn på saken vann den moderata partistämmans bifall. Det jag och några tillsammans med mig anförde avslogs. Så fungerar det. Det har jag full respekt för. Jag kunde faktiskt i mitt hjärta dela den glädje de kände. Jag tror att detta till och med fångades på bild av pressfotograferna. Jag förstod vad de ansåg att detta beslut betydde för dem. Jag var glad med Olof Lavesson och Tomas Tobé. Så här i efterhand kan jag dock notera att den glädje som speglades och synliggjordes, inte minst i medierna, aldrig möttes av en spegelbild som visade hur de som motsatte sig tanken på könsneutrala äktenskap kände och tänkte. För egen del tror jag att det är viktigt att inse att det Sverige som finns utanför Riksdagshuset nog kommer att vara mer delat i synen på könsneutrala äktenskap än vad eftermiddagens omröstning kommer att visa i form av hur riksdagsledamöterna röstar. För en hel del personer handlar denna fråga om identitet och självbild. Det handlar om hur man själv definierar sig som människa och sätter in sig i ett större sammanhang. Det gäller dem som önskar se ett könsneutralt äktenskapsbegrepp och också dem som önskar slå vakt om äktenskapsbegreppets traditionella form. Fru talman! Ibland brukar det i riksdagen hänvisas till olika stormar i form av e-post och brev i stora mängder. Så gjordes exempelvis i samband med den så kallade FRA-debatten då en kvällstidning skapade möjlighet att sända in standardiserade kommentarer till riksdagsledamöterna. Jag tror att det för egen del rörde sig om ca 35 000 sådana mejl. Några av de första tusen insända försökte jag besvara. Sedan blev uppgiften ogörlig. Rätt snart visade det sig att samma person hade skickat flera mejl och att kanske 30-40 procent av adresserna var felaktiga eller inte fanns. Dessutom hade både Bill Clinton och Fredrik Reinfeldt engagerat sig som brevskrivare, vilket jag faktiskt tillät mig att betvivla. Av den stora massa som sades finnas utanför Riksdagshuset kunde mängden krympas från kanske 35 000 till långt under 10 000. I äktenskapsfrågan har jag fått bortåt 1 500-2 000 mejl och brev. Jag har försökt besvara dem alla. Inte en enda gång har det varit en felaktig adress. FRA-frågan sades beröra. Det är sant. Äktenskapsfrågan berör också hela landet. För egen del anser jag att det för oss lagstiftare är viktigare att ordna juridiken än semantiken. Jag menar att det borde undersökas huruvida det är möjligt att juridiskt ordna så att par av samma kön ges samma rättigheter respektive skyldigheter som i relationen man och kvinna utan att för den skull begreppet äktenskap ändras. Det kan finnas fördelar med detta. Därmed skulle ett lika starkt rättsskydd uppnås för alla oavsett sexuell orientering samtidigt som ordet äktenskap inte definierades på politisk väg utan av människor själva i enlighet med egen tro, tradition, uppfattning eller församlingstillhörighet. Utifrån det civila samhällets utgångspunkter med församlingar, kyrkor och förbund finns en inte helt felaktig syn på att äktenskapsrätten fortfarande uppfattas som en för staten och kyrkan gemensam angelägenhet. Så var det 1915 när grunderna för äktenskapet lades fast. Lagen om äktenskaps ingående och upplösning som inarbetats i äktenskapsbalken antogs av riksdagen som civillag och av kyrkomötet som kyrkolag. Förhållandena är nu ändrade. Riksdagen stiftar ensam äktenskapslag. Kyrkomötet beslutar självständigt om äktenskapet i kyrkohandboken och kyrkoordningen. Intresset och engagemanget för ordet och definitionen av äktenskap är således historiskt och praktiskt långt bredare och djupare än endast vad riksdagen genom beslut slår fast. Svenska kyrkan har i likhet med en del andra remissinstanser klargjort hur äktenskapet enligt deras mening bör tolkas. Fru talman! Detta menar jag borde tala för en annan ordning. Det är en ordning som ett antal biskopar i Svenska kyrkan, både sådana som kan tänka sig samkönade relationer och sådana som motsätter sig det, öppnade för i en debattartikel för någon vecka sedan. Kyrkans rätt att viga måste avskaffas, menar debattörerna. Man måste inrätta den ordning som i debatten kommit att kallas civilrättslig, hävdar biskoparna. Jag citerar lite kort ur artikeln: "Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in. I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen." Fru talman! Därför hade jag önskat att man kunde införa en rättsordning med lika rättsverkningar för alla par samtidigt som det civila samhället visas respekt. Med avskaffad vigselrätt för alla samfund behöver inget samfund hantera frågan om äktenskap som en integrerad del av sin egen gudstjänstordning. Däremot kan samfund i efterhand förhålla sig till par som ingått en juridiskt bindande relation genom välsignelseakt eller annan ceremoni. Den kan i ord och handling utformas helt självständigt. Fru talman! Lyssnar man till dagens debatt och läser det särskilda yttrandet från Vänsterpartiet önskas en ordning med så kallad vigselplikt. Jag litar på de utfästelser många ledande politiker gjort i denna fråga men befarar ändå att opinionsarbete och andra kampanjer i enlighet med de önskemål som bland annat framförts av Vänsterpartiet med tiden kommer att tvinga fram just denna lösning. Jag tror inte att det kommer att ske nästa år eller nästa mandatperiod, men jag tror att det kommer. Just därför tycker jag att man redan nu borde undersöka och utreda förutsättningarna för en annan ordning. Fru talman! Med önskan om frid och förståelse för såväl mig själv som mina riksdagskolleger i denna för en del mycket viktiga men samtidigt mycket komplexa fråga yrkar jag bifall till motion C7 som jag och några moderata kolleger väckt. I detta anförande instämde Walburga Habsburg Douglas, Lennart Hedquist och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m).

Fru talman! Det här är ett beslut i raden av viktiga beslut som syftar till att ge HBT-personer samma rättigheter som heterosexuella. Det har hänt mycket sedan 1944 då det slutade att vara kriminellt att ha en homosexuell relation, en kärleksrelation till en person av samma kön. Ett annat märkesår var 1979 då vi i Socialstyrelsen strök homosexualitet ur Klassifikation av sjukdomar . Det hade föregåtts av en ockupation av Socialstyrelsens trappa av RFSL:s företrädare. Man kan säga att det var föregångaren till Pridetåget, men det var så litet att det rymdes i Socialstyrelsens trappa. I dag hade det inte rymts med tanke på alla de tiotusentals människor som deltar i det tåget. Skälet till ockupationen var att man under fem års tid hade försökt bli friskförklarad. Då blev det väldigt tydligt för oss vilken diskriminering och vilka övergrepp, fysiska och psykiska, som homosexuella personer utsattes för. Det här fördes in i Homosexutredningen som kom 1984 och som kom med en rad förslag. Där lyste det också igenom att kärlek mellan människor av samma kön skulle betraktas av samhället ha samma värde som kärlek mellan heterosexuella. Vi går vidare i historien. År 1989 kom ett förslag från Socialstyrelsen om partnerskap av dansk modell. Det omsattes i ett beslut den 7 juni 1994 i denna kammare. Visst har det i kammaren i dag använts en del ord som man kanske skulle önska inte fanns med i det skriftliga protokollet, men jag kan försäkra er - jag var med i 1994 års debatt - att då var ordbruket under all kritik i vissa hänseenden. När vi fick partnerskapslagen 1994 var det ett stort steg framåt. Det som tog mig mest var brev från föräldrar som skrev och tackade. Nu var deras sons eller dotters kärlek till en annan person bekräftad av Sveriges riksdag. Det är viktigt att ha i bakhuvudet vad det betyder, inte bara för paren utan också för föräldrar, barn och syskon att samhället värderar kärlek mellan människor av samma kön lika högt som kärlek mellan heterosexuella. Kärlek är något vi har ont om i den här världen, så det här ska vi bejaka på alla sätt. Det har faktiskt hänt en hel del till. År 1999 hade vi här i riksdagen utställningen Ecce Homo. Tasso Stafilidis och jag hade en mödosam väg för att få visa den fantastiska utställningen i riksdagen. Den blev oerhört välbesökt, och jag tror att den väckte väldigt många människor när det gäller vad homosexuella och HBT-personer kan utsättas för. År 2002 fick registrerade partner rätt att adoptera och 2005 rätt till assisterad befruktning. I dag ska vi fatta beslut om att äktenskapslagen blir könsneutral. Det är verkligen ett stort framsteg. I dag ska vi fira. Men det är mycket kvar att göra i morgon, i övermorgon och i övermorgons morgon. Då måste vi arbeta för att den diskrimineringslagstiftning vi har om att ingen får diskrimineras bland annat på grund av sexuell läggning inte ska behövas längre. Jag hoppas få uppleva den dag då människor frågar: Varför har vi den här lagen? Vad ska den skydda? Tyvärr behövs den i dag. Vi måste arbeta för att förhindra de övergrepp och det våld som i dag riktas mot HBT-personer i Sverige. Vi måste också arbeta inom EU och internationellt och stödja de grupper som arbetar för att HBT-personer världen över ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Det är en lång lång väg att gå. Vi kan tänka tillbaka - 1944 var det kriminellt i Sverige att vara homosexuell. Det har faktiskt gått på mindre än 100 år att nå dit vi är i dag. Det vore väl konstigt om vi inte kunde komma till det målet globalt genom att visa hur man har gjort här i Sverige och i en del andra länder som har kommit till den plattform där vi befinner oss i dag. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslagen i betänkandet och avslag på reservationen. (Applåder) I detta anförande instämde Jan Ertsborn och Lars Tysklind (båda fp) samt Börje Vestlund (s).

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag, precis som många andra här i kammaren i dag, känner mig stolt över att vi äntligen kommer att rösta om detta och bifalla förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi har alldeles för länge levt med den diskriminering som har inneburit att vuxna människor som älskar varandra inte får ingå äktenskap. Det har pratats om att det är homosexuellas rättigheter och att det är väldigt viktigt. Det är det. Det vill jag verkligen understryka. Jag är glad över att det har sagts. Men det är inte bara homosexuellas rättigheter. Det här behandlar ju mänskliga rättigheter. Vi pratar om oss alla som människor. Man kan fråga sig hur mycket den rätt som tidigare funnits för andra människor att ingå äktenskap är värd om man förvägrar många människor samma rätt. Hur ser man på det? Jag vill dessutom som en liten bisak lyfta upp ett annat perspektiv. Det här är en rättighet för alla. Det handlar inte bara om homosexuellas rättighet att ingå äktenskap med människor av samma kön. Det handlar också om min rätt att, trots att jag är heterosexuell, ingå äktenskap med en människa av samma kön, om jag så önskar. Jag förstår inte varför det i långa tider har varit sådant fokus på kön och sex när vi diskuterar det här. Låt vuxna människor som vill det ingå äktenskap med varandra. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vi är många som gläds i dag över att vi äntligen ska avskaffa den här diskrimineringen. Jag är ledsen att behöva förlänga en debatt där väldigt mycket klokt har sagts, och mycket som jag inte tycker är så klokt. Det är just med anledning av det senare som jag kände att jag var tvungen att gå upp och lätta mitt hjärta. Jag hoppas att det är okej. Det har sagts mycket om det unika med en man och en kvinna som gifter sig och att man inte ska kalla något som inte är samma sak för något som är samma sak. Jag har funderat lite över hur det hade sett ut om de som i dag talar om äktenskapet mellan man och kvinna hade reagerat om man till exempel var i ett land där det var förbjudet med så kallade rasblandade äktenskap. När man gjorde det tillåtet, hade man då sagt att man faktiskt måste hitta på ett annat begrepp? De får ju vara lite originella. Vi som är gifta med någon som har samma hud som vi vill inte bli kränkta av att man kallar något som inte är samma sak för något som vi håller på med. Det är spännande vad som är samma sak. För mig är äktenskap två människor som vill dela livet, kanske skaffa barn, kanske inte. Det viktiga är att man älskar varandra. Vad man har för kön är kanske inte det som avgör vad som är ett äktenskap eller inte. Då skulle vi kunna ha en diskussion om att vi skulle ha olika namn beroende på om de som gifter sig har samma hudfärg eller samma skostorlek eller vad det är. Det är ju inte det det handlar om. Handen på hjärtat - det är inte bara heterosexuella som skaffar barn. Det är länge sedan det var så. Varför ska inte de barn som lever med föräldrar i samkönade förhållanden också få tryggheten att kunna säga att deras föräldrar är gifta? Varför valde man det otroligt osexiga namnet registrerat partnerskap? Jag är glad över att vi i dag visar att det faktiskt är samma sak det handlar om, oavsett om det är en man och en man, en kvinna och en kvinna eller en man och en kvinna som gifter sig. Det handlar om precis samma sak. Det handlar om kärleken. Det är den vi firar i dag. I detta anförande instämde Jan Lindholm och Lage Rahm (båda mp).

Fru talman! Trots att tiden har gått riktigt länge nu kan jag inte bara lyssna på att man nonchalerar de begrepp som har funnits länge i vår kultur och vår tradition. Det är väl inte främmande ens för Helena Leander att slå upp i en uppslagsbok och se vad begreppet äktenskap betyder. Dess djupaste grund har inte varit kärlek. I vår kultur har dess djupaste grund varit att det är en förening mellan en man och en kvinna. Men äktenskapet har också gällt flertalet. Men att det har varit fråga om människor av olika kön är den inneboende betydelsen i det begreppet. Det tycker jag inte är så märkligt att vi diskuterar. Att man sedan ibland likställer, vilket jag tycker är helt felaktigt, detta med människor av olika ras och så vidare tycker jag inte har med saken att göra. Det har över huvud taget inte med äktenskap att göra. Det är effekter, vilket Helena Leander säkert vet. Men att begreppet äktenskap, hitintills, har haft betydelsen att det handlar om människor av olika kön tror jag att vi är överens om. Jag skulle vilja fråga Helena Leander om vigselrätten. Har Miljöpartiet tagit ställning till om man tycker att vigselrätten ska få övergå i vigselplikt? Var står Miljöpartiet inför nästa val i den frågan?

Herr talman! Vad vi lägger i ordet äktenskap har naturligtvis stor bäring på vilket samhälle som vi lever i. I ett rasistiskt samhälle har äktenskap varit någonting mellan två personer av samma ras, om man använder det begreppet. I ett heteronormativt samhälle har äktenskap varit någonting mellan man och kvinna. Men i ett sjyst, modernt och jämställt samhälle, som jag vill ha, är äktenskap någonting mellan två vuxna människor som vill leva sina liv tillsammans. Jag tycker inte att heterolobbyn ska komma och kapa ordet äktenskap. Jag tycker att det är någonting som vi kan använda för människor som väljer att leva ihop oavsett kön. Vad gäller frågan om vigselplikt tycker jag att det är en ganska grundläggande utgångspunkt att människor som har fått uppdraget att utöva myndighetsutövning inte ska få diskriminera. Sedan kan man i och för sig tycka att en smidigare lösning på det skulle vara att man inte överlåter myndighetsutövning över huvud taget till samfunden. Men för min del är det viktigare att vi i dag kan få en könsneutral äktenskapslagstiftning än att vi går in i de mindre detaljerna om vigselplikt och om vad som ska vara civilt och vad som ska vara statligt.

Herr talman! Jag vill nog envisas med följande som jag tycker är intressant. Vi har nämligen inget rasistiskt samhälle här. Vi har ett samhälle som har sina kulturella rötter, vilket vi har talat om under denna debatt. Visst kan man förändra den definitionen, och det är egentligen det som hela denna debatt har handlat om i flera timmar. Jag hoppas att Helena Leander som kommer in i slutet av debatten har följt debatten och förstår innebörden av den. Min fråga kvarstår: Hur går Helena Leander och Miljöpartiet till val? Kan ni klargöra för väljarna om ni kommer att driva detta vidare till att det ska vara vigselplikt för olika ledare, pastorer, präster, imamer och så vidare? Kan ni ge väljarna besked om vad som händer efter detta beslut i dag? Det är en fråga som jag vill ha svar på.

Herr talman! Jag har redan sagt att Miljöpartiet för egen del inte tycker att man ska tillåta diskriminering i myndighetsutövning. Exakt hur man löser det får man se när man går vidare. Vi har ett samarbete, om inte Miljöpartiet får 50 procent av rösterna, och det lär väl inte hända än även om jag håller på det. Jag tycker ändå att vi ska fokusera på kärnfrågan. Den handlar om att vi går ifrån en syn där vi ser äktenskapet mellan man och kvinna som någonting helt unikt och väsensskilt som skulle vara så himla annorlunda jämfört med relationer mellan samkönade personer. Det är det som är det viktiga i dag, att vi visar att det handlar om människor som älskar varandra oavsett vilket kön som de har. Det är det som är kärnfrågan, och det är det som jag yrkar bifall till om jag inte redan har gjort det.