Barn som bevittnar brott

Anf. 9 Gustaf Lantz (S)

Herr talman! Mammas skrik, blod och hårtussar ska aldrig behöva vara barndomsminnen. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt. Men det finns 2 miljoner barn i Sverige, och ungefär 10 procent av dem har bevittnat våld i nära relation. Många människor lider, barn som vuxna, av de spår som våldet har satt hos dem. Det är därför hög tid att vi nu gör barn till brottsoffer i sådana situationer.

I dag ska vi rösta om att införa ett nytt brott i den svenska lagboken, nämligen barnfridsbrott - de barn som bevittnar våld i nära relation.

Den som utsätter en närstående för sexualbrott eller annat våld ska utöver brotten i sig även kunna dömas för den skada som gärningsmannen åsamkar barnet som ser på. Straffet föreslås vara fängelse i högst två år, men i de grova fallen ska maxstraffet uppgå till fyra års fängelse.

Som folkvalda har vi en skyldighet att ge röst åt dem som inte själva kan tala för sig. Vi har en skyldighet att se till att alla människor i vårt land kan känna sig trygga. Det är därför ett viktigt steg som vi med all säkerhet kommer att ta när vi röstar om denna sak eftersom vi är överens i utskottet. Det är ett viktigt steg vi tar när man i rättssalarna inte bara kommer att pröva våldet mellan föräldrar utan också ta upp på bordet barnets perspektiv, vad barnet har sett och den skada som barnet har åsamkats. Detta medför att barnet får möjlighet till upprättelse i domstol, och det medför också att barnet får rätt till skadestånd.

Herr talman! Kampen mot mäns våld mot kvinnor måste föras sida vid sida med barnens rätt till en trygg uppväxt. Det går inte att skilja de två sakerna åt. Dagens riksdagsbeslut, vill jag påstå, är ett viktigt steg i rätt riktning i detta arbete.

Med det nya brottet vidgar vi de legala perspektiven på våld i nära relationer. Barnens upplevelse går från att vara bakgrundsberättelser till en viktig del av den rättsliga prövningen. När en förälder riktar slag mot en annan förälder riktas våldet även mot barnet som ser på och minns livet ut.

Dagens riksdagsbeslut handlar om hur samhället ska hantera våld när det har hänt, men ännu viktigare måste vara att få våldet att upphöra - att se till att det inte sker från första början. Attityder och lagar måste förändras. Arbetet måste fortgå. Mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Men det finns anledning att se positivt på framtiden, herr talman. Vittnesmålen under metoo och den ökade kunskapen, som inte minst Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala har bidragit med, har skapat ett förändringstryck i hela samhället. Nu är det upp till oss politiker att leva upp till förväntningarna. I dag röstar vi i riksdagen om ett lagförslag som bryter ny mark på detta område, men det kommer snart fler.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 4 i betänkandet.

Anf. 10 Ellen Juntti (M)

Herr talman! Vi moderater står bakom alla reservationer där vi finns med, men jag yrkar bifall enbart till reservation 6.

Under lång tid har det diskuterats om barn som bevittnar brott ska få målsägandestatus. I och med att barn som bevittnar våld inte själva har blivit slagna får de nämligen inte den hjälp de skulle behöva. De är inte målsägande, vilket innebär att de inte får vare sig en särskild företrädare eller ett målsägandebiträde som kan tillvarata deras intressen. Vårdnadshavare kan också hindra att ett barn förhörs. Barnet får då inte lämna sin berättelse, vilket kan vara väldigt skadligt för barnet längre fram. Det straffrättsliga skyddet för dessa barn behöver stärkas, och vi moderater har motionerat om detta.

Ett nytt brott, barnfridsbrott, ska införas i brottsbalken. Det innebär att det blir straffbart att utsätta ett barn så att barnet bevittnar vålds- och sexualbrott i nära relation. "Bevittna brott" innebär alltså att barnet antingen ser själva brottet eller hör när det begås. Barnet ska vara närstående eller tidigare närstående till både gärningsmannen och den som blir utsatt för brottet. Barn som bevittnar brott ska också få rätt till skadestånd.

Herr talman! Regeringens lagförslag är ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt. Vi moderater har följdmotionerat om ytterligare förslag för att förbättra skyddet för barn.

Först och främst vill vi ha högre straff än vad regeringen har föreslagit. Regeringen föreslår att straffskalan för grovt barnfridsbrott ska vara mellan nio månaders och fyra års fängelse. Vi tycker att regeringens utgångspunkt - att straffskalan för barnfridsbrott bör harmoniera med straffskalan för grov kvinnofridskränkning - är bra, men vi har tidigare föreslagit att minimistraffet ska vara minst ett år. Det innebär alltså att det ska skärpas jämfört med dagens nio månader. Vi föreslår också att maximistraffet för grov kvinnofridskränkning ska höjas till tio år. Därför bör straffskalan för grovt barnfridsbrott höjas i motsvarande mån.

Det är mycket bra att även justitieutskottet anser att den föreslagna straffskalan är för låg, särskilt eftersom straffet kan komma att konsumeras av den så kallade mängdrabatten. Det kan till exempel ske i de fall där en förälder döms för grov kvinnofridskränkning och för barnfridsbrott i samma mål. Där träder alltså den så kallade mängdrabatten in så att det blir ett lägre straff för barnfridsbrottet. Det är helt enkelt fel, och därför bör straffskalan för barnfridsbrott bli högre än i regeringens förslag. Detta kommer att bli ett tillkännagivande i dag, vilket är väldigt bra.

Vi moderater föreslår också ett förtydligande gällande ansvaret för hämtning av barn till förhör. Den utredning som ligger till grund för detta förslag har konstaterat att det finns behov av att förtydliga den särskilda företrädarens uppdrag och vad detta omfattar. Regeringen har valt att inte föreslå något sådant förtydligande, mot bakgrund av att den särskilda företrädaren inte förfogar över några tvångsmedel när det gäller att hämta barn till förhör.

Jag har pratat med många barnutredare, och det har visat sig att vissa särskilda företrädare faktiskt vägrat att hämta barnet till förhör eller vara behjälpliga - trots att det är deras uppdrag. Därför behöver detta förtydligas. Vi moderater tycker att det ska finnas i lagtexten att det är den särskilda företrädaren som har det praktiska ansvaret för hämtningen. I och med att den särskilda företrädaren, precis som regeringen säger, inte har några tvångsbefogenheter blir det dock avgörande om man anser att den särskilda företrädaren har gjort vad den har kunnat, så att säga. Då ska det liksom räcka med det, att de har tagit sitt ansvar.

Herr talman! I Sverige utsätts barn för olika former av våld varje dag. Det kan handla om fysiskt våld, psykiskt våld, försummelse med mera. Våldet sker i hemmet, i skolan, på väg till skolan och på olika platser ute i samhället. Barn som utsätts för våld påverkas negativt på olika sätt både i barndomen och senare i vuxenlivet. Ofta handlar det om en misslyckad skolgång, psykisk ohälsa, missbruk och arbetslöshet. Framför allt handlar det om mycket kriminalitet. Det är mycket viktigt att samhället gör allt i sin makt för att bekämpa detta våld. Tyvärr finns det stora brister, vilket resulterar i att barn inte får det stöd de behöver.

På barnahusen utreds brott mot barn. Där samverkar polis, socialtjänst, Åklagarmyndigheten och hälso- och sjukvården. Som jag tidigare berättat har jag jobbat på Barnahus Göteborg, och det är faktiskt otroligt sorgligt att se hur många barn som far illa, som måste växa upp i våldsamma hem och som själva utsätts för våld.

Vissa utredningar fastnar i huvudet, så även om det är över tio år sedan kommer jag ihåg en jättefin kvinna på drygt 30 år. Hennes sambo hade misshandlat henne hårt. Han hade flera gånger tagit stryptag så hårt att vartenda blodkärl i hennes ögon hade gått sönder. Man såg alltså inte vad hon hade för färg på ögonen. Han hade slagit henne sönder och samman med ett basebollträ - det hade han gjort den gången hon var på förhör hos mig - och han hade stuckit en kniv i benet på henne.

Mitt i alltihop fanns det två små barn. Jag pratade med barnens mormor som vittne. Hon hade nämligen sett vissa av misshandelstillfällena, en del skador och så vidare. Vi pratade om barnen, och hon sa att barnen - de var ungefär fem, sex, sju år gamla - redan hade tagit skada av detta. Ett av barnen blev jätterädd när någon pratade högt, så om någon exempelvis höjde rösten på tv sprang det barnet och gömde sig och var jätterädd och nervös. Det andra barnet var så aggressivt att han slog alla andra barn på förskolan. De hade alltså redan tagit skada.

Jag tycker att det är sorgligt, för efter förhöret satt jag och pratade med den här mamman i säkert en timme och försökte övertyga henne om att hon för barnens skull inte kunde gå tillbaka till mannen. Jag gick säkert över min befogenheter som polis när jag försökte påverka henne, för det blir svårt att få de här barnen på rätt sida längre fram i livet. Hon sa att hon aldrig skulle gå tillbaka, men två dagar senare ringde hon och sa att hon tog tillbaka allting. Hon hade gått tillbaka till mannen. Det är väldigt sorgligt, måste jag säga.

Jag vill tillägga att barnahusens verksamhet måste fungera väldigt bra. Riksdagen riktade 2020 ett tillkännagivande till regeringen om att det ska tas fram en nationell plan för barnahusens verksamhet, och jag hoppas att den kommer väldigt snabbt. Den behövs verkligen, för barnahusen är en bra verksamhet som dock fungerar väldigt olika på olika håll i landet. Det finns stora brister, enligt Barnafrid. De har gjort en utvärdering och kommit fram till att det finns stora brister över landet. Det behöver alltså åtgärdas väldigt snabbt.

Till sist vill vi moderater utreda införandet av ett särskilt ombud för barn. I den utredning som ligger till grund för regeringens proposition föreslås att frågan om att införa en ny form av ombud ska utredas. Vi tycker att det är rätt, och vi delar uppfattningen att det finns en lucka vad gäller tillvaratagandet av barns rättigheter där varken den särskilda företrädaren eller socialtjänsten kan agera.

I fall där barn har farit illa och bevittnat brott kan varken den särskilda företrädaren eller socialtjänsten ansöka om vård för traumabearbetning i anslutning till brottmålsprocessen. Det är väldigt viktigt att barnen får den behandling de behöver för att komma över det trauma som de har varit med om. Vi vill att det tillsätts en utredning om ett nytt särskilt ombud för dessa barn.

Detta var vad jag hade att säga i dagsläget.

Anf. 11 Gustaf Lantz (S)

Herr talman! Tack, Ellen Juntti, för ett i många stycken mycket engagerat och bra inlägg!

Jag blev dock lite fundersam när du, Ellen Juntti, refererade till utskottstexten, där ni moderater har drivit fram att ni vill ha en straffhöjning. Det är inget konstigt med detta. Däremot blir jag fundersam när ni säger att det finns risk att detta brott skulle konsumeras av andra brott.

Typfallet när ett brott konsumeras, om man pratar juridiska, är att någon misshandlar någon annan så att den personen dör. Då åtalas gärningsmannen inte både för misshandel och dråp eller mord utan bara för det allvarligare brottet. Det är så att säga flera brott som konstituerar ett annat brott.

I detta fall är det precis tvärtom. Hela konstruktionen är att man måste ha ett grundbrott för att det ska vara fråga om bevittnandebrott. Det måste alltså finnas ett våldsbrott som någon lagförs för. Utöver det skyddar man det barn som tittar på detta.

Jag tänkte, herr talman, att vi kanske kunde få möjlighet att få lite förståelse för Moderaternas invändning, som nu också är utskottstexten.

Anf. 12 Ellen Juntti (M)

Herr talman! Det finns ju en mängdrabatt. Vi moderater har i flera år sagt att vi vill att dagens regler ska tas bort, för de är helt uppåt väggarna fel. Om man begår flera brott som behandlas i samma rättegång får man rabatt. Det grövsta brottet får man fullt straff för. Redan för det andra brottet får man dock 50 procents rabatt, och för det tredje brottet får man 70 procents rabatt.

Om en gärningsman är åtalad för grov kvinnofridskränkning och grov barnfridskränkning i samma mål kommer han att få fullt straff för det grövsta brottet, mängdrabatt för det näst grövsta och så vidare. Men själva brottet är ju ett samlat brott. I det brottet ligger redan flera brott, men själva brottet blir grov barnfridskränkning och grov kvinnofridskränkning.

Anf. 13 Gustaf Lantz (S)

Herr talman! När Ellen Juntti talar är det uppenbart att Moderaterna har blandat ihop konsumtion med straffrabatt. Det är ju helt okej, även om jag tycker att man kan ställa högre krav när vi som lagstiftare ska besluta om dessa brott.

Detta tillkännagivande gör också att vi tar utredningsresurser från ett redan hårt prövat departement, och det tycker jag är synd. Men egentligen borde dessa utredningsresurser, om jag lyssnar till Ellen Juntti, läggas på att utreda hur domstolarna hanterar samlad brottslighet för att göra en samlad straffmätning.

Precis som Ellen Juntti säger har vi i dag ett system där domstolarna dömer ut fullt straff för det första brottet och sedan, enligt en schablon, dömer ut 50 procent för det andra brottet. Man kan diskutera detta, och det kommer vi nog att göra nästa vecka när vi diskuterar straffrättsbetänkandet.

Man kan ju också hamna i absurda situationer som att den som stjäl tio olika parfymflaskor får ett hårdare straff än den som begår en våldtäkt. Detta är inte en okomplicerad fråga.

Jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt. Moderaterna har alltmer velat flytta lagstiftningsprocessen från Regeringskansliet till riksdagen. Till exempel tog Moderaterna i frågan om livstidsstraff för mord ett initiativ i justitieutskottet. Lagrådet blåste dock varningssignal, och det stoppades till slut.

Här ser vi hur allvarligt det blir när man inte är noggrann med orden och när man, som jag menar, inte agerar på ett seriöst sätt. Man kan inte som lagstiftare blanda ihop konsumtion av brott med straffreduktion vid flerfaldig brottslighet.

Nu kanske det är många där ute som tycker att jag är en viktigpetter som står och läxar upp någon. Men det här handlar om så viktiga saker som vilket straff enskilda människor ska möta i händelse av brott, och det får man inte slarva med.

Anf. 14 Ellen Juntti (M)

Herr talman! Det är inte bara de där ute som tycker att du är en viktigpetter - det kanske finns fler! Jag skojar bara lite. Det får man väl ändå göra i talarstolen?

När det gäller mängdrabatten har vi i många år sagt att vi vill att detta ska ses över och att dagens mängdrabatt ska tas bort. Det har ni i regeringen inte tagit till er. Ni har ju inte sagt att ni vill att det ska ses över. Vanliga människor där ute tycker att det är helt fel att det blir billigare ju fler brott man åtalas för i samma rättegång.

Det verkar som att Gustaf Lantz är mer orolig över utredningsresurser. Det är inte jag - jag är mer orolig för barn som far illa. Om det krävs utredningsresurser för att få till en bra lag för att skydda barn är jag beredd att se till att det görs en utredning. Sedan får vi se var det hela landar.

Ni har också sagt att ni vill höja minimistraffet för grov kvinnofridskränkning, och detta ska ju harmoniera med det. Det ska höjas till ett års fängelse, men här föreslår ni minimistraffet nio månaders fängelse. De ska ju följas åt, men det gör de inte med detta lagförslag. Där tycker vi olika.

Utredningsresurser får man väl tillsätta. Om det landar i bra lagförslag för barn är jag inte orolig för att det ska ta för mycket resurser.

Till sist vill jag säga att jag tycker att det är ganska dåligt att regeringen inte föreslår nya former av ombud som kan ta till vara barnens rättigheter, men det får vi ta nästa gång.

Anf. 15 Ebba Hermansson (SD)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1.

Vi har i dag att debattera införandet av det så kallade barnfridsbrottet. Detta känns extra angeläget just nu med tanke på de senaste veckornas fokus på våld mot kvinnor, framför allt i nära relationer. Vi vet att denna typ av våld ofta sker framför ögonen på barn som tvingas bevittna besinningslöst våld i det egna hemmet, begånget av båda föräldrarna eller av den ena föräldern mot den andra.

Att se på när pappa utsätter mamma, mamma utsätter pappa, pappa utsätter pappa eller mamma utsätter mamma är ingenting som något barn någonsin ska behöva uppleva. Det är därför ett mycket välkommet förslag som nu kommer från regeringen, och det är mycket glädjande att det finns en stor samstämmighet kring dess införande.

Dock är det ju så att få förslag, om ens något, är helt perfekta, och jag menar att det gäller även det här förslaget. En av de anledningar som regeringen själv anför till införandet av barnfridsbrottet är att den nu gällande särskilda rätten till brottsskadeersättning inte är tillräcklig. Detta är en uppfattning som Sverigedemokraterna delar, men vi anser till skillnad från regeringen att det är lite förhastat att upphäva den särskilda rätten till brottsskadeersättning vid införande av barnfridsbrottet.

Regeringen menar att den särskilda rätten inte längre kommer att behövas. Men det bör uppmärksammas att det finns remissinstanser som är kritiska till den bedömningen, bland annat Uppsala tingsrätt samt Åklagarmyndigheten. De menar att den nuvarande möjligheten bör behållas som ett slags säkerhetsventil för att säkerställa och garantera att möjligheten till ersättning inte försämras. Sverigedemokraterna delar den uppfattningen och anser att det är en mer lämplig ordning, åtminstone till dess att det är säkerställt att den nya ordningen inte kommer att lämna några luckor.

Därmed bör regeringens förslag i denna del avslås. På så vis införs barnfridsbrottet och möjligheten till skadestånd för den typen av brott, samtidigt som en säkerhetsventil behålls med den särskilda brottsskadeersättningen.

Slutligen är det också glädjande att det finns en utskottsmajoritet för att skärpa straffen för den här typen av brott. Även om ett skärpt straff eller ett straff över huvud taget aldrig kan uppväga helt för ett brott som har begåtts är det av yttersta vikt, menar jag, att samhället alltid ställer sig tydligt på brottsoffrens sida och faktiskt också, i det här fallet, på de allra yngsta brottsoffrens sida.

När en familjemedlem utsätts för våld utsätts direkt eller indirekt också alltid barnen. Vi vet också att det hela hänger ihop, för om vi bygger starka barn behöver vi inte laga så många trasiga vuxna.

Anf. 16 Johan Hedin (C)

Herr talman! Sommarlovet står för dörren. När jag var liten kändes det som att sommarlovet skulle vara en smärre evighet. Det var så långt till hösten och nästa skolstart att det nästan kändes overkligt. Och allt vi skulle göra, allt vi skulle bygga, allt vi skulle leka, dofterna, solen och baden var lycka. Så är det inte för alla barn.

Medan de flesta upplever underbara dagar blir livet för andra ångestfyllt och oroligt av en rädsla för vad som ska hända när pappa blir arg. Det är försiktiga förväntningar, spelade förväntningar och uttryck för glädje och tacksamhet, medan mörker och ångest stängs in på insidan.

Varje barn förtjänar trygghet, och det är varje vuxens ansvar att göra vårt bästa för att alla barn ska få vara trygga.

Med det betänkande som vi debatterar nu löser vi inte alla problem. Faktum är att vi löser ganska lite av problemen med barn som växer upp i hem där våld är vardag. Men förhoppningsvis kan vi över tid och till någon del göra problemet mindre, för varje liten skärv som vi kan skala av detta för många alldeles förödande samhällsproblem är mödan värd.

Herr talman! Vi vet att våld föder våld. Barn som växer upp med våld blir våldsamma i större utsträckning än andra. Det finns forskning som belägger ett tydligt samband mellan våld i uppväxten och hänfallande till våldsbejakande extremism. Varje insats som kan bryta den kedjan, varje fartgupp nedför våldets väg, kommer att göra nytta. Det kommer att rädda liv, för samma mekanismer som skapar den onda cirkeln kan verka i motsatt riktning.

Herr talman! Jag tror inte att det finns något barn som har som högsta önskan att en förälder ska hamna i fängelse, utan snarare att föräldern ska vara den person som ger trygghet och kärlek och som inte är elak och slår. Men i vissa situationer klarar inte en förälder att vara den person som ger trygghet, utan det är ibland precis tvärtom. Där och då måste samhället kliva in.

Kriminalvården har god kompetens att hjälpa människor att bryta ett våldsbenäget mönster. Och ibland, måste vi inse, handlar det om att för en tid låta barnet vara i fred från en våldsam närstående, att barnet ska slippa leva i rädsla. Den tiden behöver, enligt Centerpartiet och flera andra partier, ibland vara längre än vad regeringen föreslår i ett annars bra och mycket välkommet förslag.

Anf. 17 Gudrun Nordborg (V)

Herr talman! Vart tionde barn i Sverige har upplevt våld i hemmet, vart tjugonde barn gör det ofta. Det innebär att nästan ett barn i varje förskolegrupp och i varje klass i skolan har de här upplevelserna med sig. Det är cirka 200 000 barn som lever med våld i sin vardag i Sverige.

Det handlar väldigt ofta om mäns våld mot kvinnor, pappas våld mot mamma. Nu, äntligen, står vi inför att ge de här barnen ett straffrättsligt skydd. Det kan ta sin utgångspunkt i att vi vet mer om forskningen än vad man har gjort tidigare, men det har vuxit fram under lång tid.

Det är ofta värre att se ett brott än att själv vara det primära offret. Det är också så att det ger långsiktiga konsekvenser. Det kan handla om psykosociala problem som kan visa sig tidigt eller sent. De kan bryta ut när man själv får barn och de egna barndomsupplevelserna blossar upp. Men det är också en långsiktig konsekvens att bland dem som har upplevt våld i hemmet har flickorna större risk att själva bli offer framöver och pojkarna en större risk att själva använda våld som ett maktmedel.

Upplevelserna av våld riskerar alltså att föra vidare ett maktmedel att använda eller underordna sig som fortfarande är könsrelaterat. Och upplevelserna driver på kriminalitet. Våldet ger eko.

Jag skulle vilja backa tillbaka till ett banbrytande utredningsarbete i vårt rättsväsen 1995. Då lade kvinnofridsutredningen fram sitt banbrytande betänkande. Bland det som fortfarande är väldigt intressant i utredningen är en dansk stor forskarrapport utgiven av Elise Christensen. Hon har intervjuat närmare 400 barn på ett kvinnohus i Köpenhamn. Det visade sig att 85 procent av barnen hade varit i samma rum som misshandel skedde och att ytterligare 13 procent hade sett eller hört det från ett angränsande rum, och då är det bara 2 procent som fattas som inte har sett eller hört något. Av de här barnen hade dessutom drygt vart tredje barn sett eller hört modern bli hotad till livet.

Elise Christensen vägrade att kalla de här barnen för enbart vittnen. Hon förstod att det var mycket bredare och djupare än så. Hon kallade dem för deltagande vittnen.

Detta var 1995. Samma år, i en annan världsdel, kriminaliserade Nya Zeeland brott som bevittnas av barn. Nu är vi äntligen framme vid en likartad lagstiftning. Den är jätteviktig av flera anledningar. Den är framför allt viktig därför att den blir normerande. Den blir normerande för barnen, som får sin verklighet bekräftad och giltiggjord. De kommer att förstå att de inte är ensamma, att det inte är deras fel, vilket många barn dessvärre upplever. Det är inte heller deras ansvar, vilket många barn också upplever, att försöka skydda mamma.

Det är normerande för den våldsamme mannen - i bästa fall. Nu blir han ansvarig inte bara för det våld mot kvinnan han gör sig skyldig till utan också för effekterna på barnet.

Det är normerande för mamman och kvinnan, som inte längre har anledning att stanna för barnens skull utan i stället får tungt vägande skäl att bryta upp för både barnens och sin egen skull.

Denna lagstiftning innebär också att barn äntligen får tala om dessa upplevelser. Barnen får höras inför en process eller till och med i domstolen om de är mogna nog för det. Många säger fortfarande att det kan vara skadligt att höra barn, men jag hävdar det motsatta. Att inte låta barn tala om de vill det är verkligen missriktad välmening och brist på respekt.

Jag och många forskare har träffat åtskilliga barn som är upprörda över att de inte har blivit hörda och inte fått komma till tals. Det är en rätt att få vittna, och det får absolut inte fortsätta som hittills, att vårdnadshavaren - till och med den misstänkte gärningspersonen - vägrar låta barnet komma till tals.

Först nu får barnen fullt ut status som målsägande och brottsoffer. Äntligen erkänner vi barns mänskliga rättigheter. Vi åberopar ofta barnkonventionen från 1989, så vi har haft några år på oss. Den blev svensk lag förra året, och vi kan med styrka åberopa artiklarna där. Även Istanbulkonventionen är bindande för Sverige, och i artikel 26 argumenteras för bättre stöd och skydd för barnvittnen och barn som bevittnar våld.

Är vi nöjda nu? Ja och nej. Vänsterpartiet välkomnar till fullo detta lagförslag. Det har blivit en ganska klumpig och nästan ful paragraf med många uppräkningar, men så behöver det vara av rättssäkerhetsskäl. Vi vill särskilt nämna att här ingår ett skadegörelsebrott. Om gärningspersonen skadar eller till och med dödar ett djur är det skadegörelse, och barnets upplevelse av detta kan vara extremt viktigt att uppmärksamma. Det är kanske lite konstigt, men juridiskt är djur en sak.

Vi önskar att Sverige hade gått ännu lite längre i att följa Nya Zeeland. De har en viktig komponent i sin gärningsbeskrivning. Det handlar inte bara om att barnet ser eller hör utan också om att barnet riskerar att se eller höra. Det hade vi velat få mer uppmärksammat, men vi får återkomma i senare förslag för att komplettera lagen.

Jag ska också argumentera för barnombud. Den särskilda företrädaren är jätteviktig och följer rättsprocessen, nu tack och lov med två tillägg: Företrädaren ska också få vara med och kräva in skadestånd eller eventuell brottsskadeersättning. Det är en utvidgning.

Men barnombud borde ha vidare uppdrag än så. Det kan handla om det som någon redan har nämnt, nämligen barnets möjlighet att få traumabehandling. Det kan också handla om att barnet behöver stöd utöver mamman i en komplicerad situation, till exempel vid skolbyte eller för att komma in bra på förskolan.

Sist men inte minst handlar det om stöd i vårdnadstvister. Här står vi inför en paradox då vi troligen klubbar denna lag men i värsta fall också öppnar för ökade möjligheter för gemensam vårdnad. Vi måste börja hantera den makt som det innebär när män använder våld mot kvinnor och barn för att förtrycka dem och få sin vilja igenom. Denna makt måste brytas.

Anf. 18 Ingemar Kihlström (KD)

Herr talman! Politiken ska stödja familjer. Familjen är den grundläggande gemenskapen i samhället, och därför ska familjebildning och familjesammanhållning underlättas och uppmuntras. Familjens integritet ska respekteras, och föräldraansvaret ska tydliggöras och uppmuntras.

I de flesta fall är föräldrarna barnets bästa skydd. Tyvärr gäller det inte alla barn. Tyvärr händer det saker inom familjen som inte borde få hända. Vi ser hur misshandel och våldsbrott inträffar också i hemmet, och då drabbas barnen, ibland direkt men även indirekt när de får uppleva våld i det hem som ska vara en trygg plats för deras uppväxt.

Vid dessa tillfällen är det viktigt att samhället är vaksamt för att fånga upp tecken på att det finns problem inom en familj och agerar kraftfullt för att få stopp på våldet. Med alla verktyg måste samhället tydligt markera att detta våld är oacceptabelt.

Kristdemokraterna arbetar brett för att stärka det rättsliga skyddet för barn som utsätts för brott och för barn som bevittnar brott, exempelvis vid våld i nära relationer.

Herr talman! Barn som själva utsatts för eller bevittnat våld eller sexuella övergrepp är i ett oerhört underläge, särskilt om brottet begåtts av någon närstående. Samhället måste bli bättre på att lyssna på signaler från barn som far illa och vara berett att agera. Samarbetet mellan rättsväsen, sjukvård och socialtjänst måste fungera så att det utsatta barnet inte hamnar mellan stolarna.

Barnahus är ett samarbete mellan myndigheter kring barn som utsatts för brott. Polis, socialtjänst, psykolog, åklagare och läkare är samlokaliserade. Barnet får vara i en barnvänlig miljö vid förhör eller undersökningar. Polisförhören brukar hållas av en särskilt utbildad person, och åklagare, socialtjänst med flera följer förhöret så att barnet inte behöver berätta sin historia fler gånger än nödvändigt.

Barnahus bör tillgängliggöras över hela landet, och vi kristdemokrater är därför glada att riksdagen biföll just ett sådant förslag i april 2020.

Barnahus finns på många platser i landet men fungerar olika bra, inte minst när det gäller tolkningen av respektive myndighets sekretesslagstiftning. Vissa barnahus verkar ha löst sekretessfrågan på ett funktionellt sätt medan andra tolkar sekretessreglerna mer bokstavbundet. Då riskerar samarbetet mellan de olika parterna att inte fungera så som avsett.

En förändring av sekretesslagstiftningen behövs för att tillgodose barnens behov av hjälp och skydd. Det skulle också vara välkommet på fler områden där olika myndigheter samverkar kring barn, exempelvis då barn riskerar att hamna i kriminalitet.

Det är viktigt att barns rättigheter i rättsprocesser stärks. Kristdemokraterna har motionerat om en särskild företrädare för barn som utsatts för brott av en vårdnadshavare Barn som utsatts för brott som ger fängelse i straffskalan ska också har rätt till målsägandebiträde.

Rättsprocessen bör göras så lindrig som möjligt. Därför måste alla yrkesgrupper inom rättsväsendet som möter barn utbildas. Domare och åklagare som handhar mål som rör övergrepp på barn ska ha specialkompetens för det.

Herr talman! Även då barnet inte har varit det primära offret för brottet kan barnet i allra högsta grad vara ett offer, särskilt när det gäller våld i hemmet. Det finns därför ett behov av att barn som bevittnat våld i hemmet synliggörs bättre i rättsprocessen. Vi är därför positiva till den lagändring som föreslås.

Vi i Kristdemokraterna har ett barnperspektiv på all vår politik. Att använda våld mot annan för att skada ett barn är en särskilt grym handling. Propositionen är därför ett välkommet steg för att motverka det våld som inom hemmets ram drabbar barn. Förslaget att införa ett nytt brott, barnfridsbrott, som straffbelägger att utsätta ett barn för att bevittna vissa brottsliga gärningar i nära relation är tillfredsställande och möter till viss del det som vi motionerat om tidigare.

Men Kristdemokraterna vill, liksom en majoritet av utskottet, se en annan straffskala än den som föreslås. Regeringen föreslår att straffskalan för det föreslagna brottet ska vara densamma som för grov kvinnofridskränkning, det vill säga fängelse i nio månader till sex år. Men straffskalan både för grov kvinnofridskränkning och för barnfridsbrott bör i våra ögon höjas, och därför vill vi likt en majoritet av utskottet att regeringen agerar enligt dagens tillkännagivande och anger att den föreslagna straffskalan för brottet barnfridsbrott är för låg och bör höjas.

Herr talman! Vi Kristdemokrater instämmer i den kritik som Barnombudsmannen, Bris och Rädda Barnen framför i sina remissvar gällande att barnet måste bevittna våld för att det ska bli aktuellt att betraktas som ett barnfridsbrott. Det räcker alltså inte med en upplevelse.

Som en av remissinstanserna skriver kan barn uppleva efterspelet av en misshandel i hemmet utan att ha bevittnat själva akten, detta i form av blåmärken hos en förälder eller ett syskon, spår av blod eller förstörd inredning. Det är förstås en komplex fråga hur en sådan lagstiftning skulle utformas, men för att ge ett utökat skydd för barn anser vi att även detta förhållande behöver utredas.

Utifrån denna bakgrund yrkar jag bifall till reservation 3.

Herr talman! Vi anser också att barnets rätt till ombud bör förstärkas. I den utredning som ligger till grund för regeringens förslag föreslås att frågan om att införa en ny form av ombud för barn ska utredas särskilt. Vi delar utredningens bedömning att det finns stora luckor när det gäller tillvaratagandet av barns rätt utanför det område som omfattas av den särskilda företrädarens uppdrag.

Barn som har bevittnat, eller för den delen utsatts för, brott kan ha ett särskilt behov av att deras intressen tas om hand av någon utomstående. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppdraget att undersöka hur ett barnombud skulle kunna stärka barns ställning när vårdnadshavarna saknar förmåga att uppfylla sina plikter som barnets ställföreträdare.

Vi anser också, som tidigare anförts, att verksamheten inom barnahus bör bli likvärdig och tillgänglig i hela vårt land så att barn som drabbats av våld får möta experter i en barnvänlig miljö.

Regeringens förslag möter ett behov och avhjälper en lucka som finns i dagens lagstiftning, men som beredningen i utskottet visar behöver det kompletteras för att lagändringen ska bli helt verkningsfull och fullständig.

Vi kristdemokrater stöder det tillkännagivande som utskottets majoritet har föreslagit och naturligtvis också Kristdemokraternas yrkande och reservationer, men i denna debatt yrkar jag som jag tidigare sagt bifall endast till reservation 3.

Anf. 19 Gustaf Lantz (S)

Herr talman! Tack, Ingemar Kihlström, för ett mycket bra anförande i en väldigt viktig sak!

Min fråga rör det som från början var en reservation men som nu har blivit utskottets mening och den text som finns i betänkandet. Jag har pratat om den med Ellen Juntti. Som jag förstod Ellen Juntti och även utskottets betänkande handlar det om att Moderaterna och Kristdemokraterna har gått samman kring detta därför att de ser en risk för att man inte dömer för hela straffvärdet.

Det handlar alltså om straffreduktion vid flerfaldig brottslighet. Vore det inte bättre om man helt fokuserar på den frågan i stället för att höja straffen och att man har en utredning som tittar på straffreduktionen i stället för att kompensera i denna lagstiftning genom att höja straffen? Som jag läser texten är det detta ni har kommit överens om och som ligger till grund för tillkännagivandet.

Anf. 20 Ingemar Kihlström (KD)

Herr talman! Detta är ett ärende där det finns en stor samsyn. Vi ser alla behovet av en förändrad lagstiftning. Vi tydliggör de barn som drabbas genom att införa ett barnfridsbrott.

Jag delar dock inte Gustaf Lantz oro över att vi bara fokuserar på mängdrabatten. I utskottets handlingar står det: "Utskottet anser däremot att den föreslagna straffskalan för brottet barnfridsbrott är för låg," - där sätter man ett kommatecken - "särskilt eftersom straffet kan komma att konsumeras av den s.k. mängdrabatten . Straffskalan för barnfridsbrott bör därför skärpas."

Som jag sa i mitt anförande vill vi se en samsyn mellan straffskalan för grov kvinnofridskränkning och straffskalan för barnfridsbrott. Där argumenterar vi för en straffhöjning i båda fallen.

Sedan har Gustaf Lantz rätt i att frågan gällande mängdrabatten är en annan fråga, och den ska vi diskutera. Där har vi som parti synen att dagens system behöver reformeras. Vi kan inte ha ett system som i USA, där brott läggs på brott så att man får en strafftid på 100 år eller så. Men att i dag ha en straffskala som konsumerar brottet är inte bra, och Gustaf Lantz har alltså rätt i att det är en annan fråga.

Jag vill nog stanna vid att utskottet anser att straffskalan för barnfridsbrott är för låg och bör höjas. Mitt argument är att detta bör synkroniseras med en höjning även för grov kvinnofridskränkning.

Anf. 21 Gustaf Lantz (S)

Herr talman! Tack, Ingemar Kihlström, för förtydligandet!

Jag kan bara konstatera att med det lagstiftningsförslag som nu ligger på riksdagens bord är maxstraffet för brott av normalgraden två år och maxstraffet för grovt brott fyra år. Det är relativt höga straff.

Jag personligen tänker att det är viktigt hur utskottstexten är formulerad. Den kommer ju från de partier som går samman och tillkännager för regeringen vad man önskar. All makt utgår från folket. Vi som sitter i riksdagen är folkets företrädare, så det är väldigt viktigt att vi väger orden på guldvåg när vi formulerar oss i utskotten och formulerar det som vi ska rösta om här i riksdagen. Det är ju detta som regeringen sedan har att hantera, och då är det viktigt att det är rätt argument och att man begär utredningar om rätt saker. Det är det här som jag menar har varit väldigt höljt i dunkel.

Jag vet inte om det vi säger här och det som förs till riksdagsprotokollet alls kommer att ha samma dignitet som det som faktiskt står i betänkandet och det som vi ska rösta om. Det gör att jag tror att risken är att vi tar värdefull tid, energi och kraft från ett departement som har mycket att göra.

Jag är säker på att både jag och Ingemar Kihlström har en lång att göra-lista där vi kan vara överens om mycket och där vi med väldig kraft vill mota brottslighet och mäns våld mot kvinnor. Då menar jag att det är viktigt att vi är precisa från riksdagen. Min kritik har legat i att jag inte tycker att vi är det i dag när Moderaterna och Kristdemokraterna har gått samman kring den skrivning som vi nu ska rösta om.

Anf. 22 Ingemar Kihlström (KD)

Herr talman! Jag kan bara konstatera att jag vidhåller det som jag har sagt, att utskottet föreslår en utredning gällande att straffskalan för barnfridsbrott ska skärpas. Mängdrabatten är en annan fråga.

Jag kan dock konstatera att Socialdemokraterna anser att straffskalan är väl avvägd och alltså inte nämner någonting om mängdrabatten i sin reservation, utan de konstaterar att straffskalan är väl avvägd och att det inte finns någon anledning till ett tillkännagivande om höjd straffskala.

Nu är det så att riksdagens majoritet anser att straffskalan är för låg. Sedan anser vi att straffskalorna för andra brott bör ses över.

Att utreda om straffskalan för barnfridsbrott bör skärpas tror jag är ett begränsat uppdrag, och utredningen om mängdrabatt kommer att hanteras på ett annat område.

Anf. 23 Juno Blom (L)

Herr talman! Hemmet ska vara en trygg plats. Men för mer än 200 000 barn har hemmet förvandlats till en brottsplats.

Att tvingas bevittna våldsbrott inom familjen är förödande för ett barn. Forskningen visar att barn som bevittnar brott löper ökad risk för att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa på både kort och lång sikt.

Liberalerna har drivit på för att ett barnfridsbrott ska införas. Barnfridsbrottet innebär att det blir straffbart att utsätta ett barn för att bevittna vissa brottsliga gärningar i form av till exempel vålds- och sexualbrott i nära relationer.

Lagstiftningen måste bli tydlig för att verkligen skydda barnet. Ursprungsförslaget var otillräckligt med villkoret att våldet skulle ske i direkt anslutning till barnet. Att ta bort kravet på direkt anslutning till barnet innebär att lagstiftningen nu omfattar alla de barn som rent instinktivt söker skydd i källaren, lägger sig under sängen eller hittar andra strategier för att skydda sig när en pappa, en ny man eller annan närstående väljer att begå allvarliga kriminella handlingar mot barnet och barnets mamma.

Att vidga närståendebegreppet var nödvändigt för att inkludera barn som växer upp i en kontext där hedersrelaterat våld och förtryck utövas kollektivt. Att synliggöra kvinnofridsbrottet ökar förutsättningarna för att se konsekvenser av våldet, som ett sönderslaget bord, krossat porslin, skador på mamman som barnet kan vakna upp till och sätta samman med tidigare traumatiska händelser.

Det är viktiga förändringar. Jag uppskattar att justitieministern gick Liberalerna till mötes för att lagstiftningen ska ta utgångspunkt i den verklighet som råder för utsatta barn och inkludera alla barn.

Men om regeringen på allvar vill att barn ska växa upp i trygghet måste ytterligare åtgärder vidtas. Det gäller framför allt vårdnad, boende och umgänge. När en vårdnadshavare, oftast en pappa, väljer att utöva våld mot sin partner, oftast en mamma, med barnet som vittne måste det leda till att rätten till vårdnad, boende och umgänge dras in. Barnet är nu fullt ut i juridisk mening brottsoffer, och varje åtgärd ska ses i ljuset av detta.

Varför tas inte de skadliga effekterna av våldet på allvar? Och varför tvingas barn att leva med en våldsam förälder? Det är helt obegripligt.

Herr talman! Vi liberaler har krävt förstärkt skydd för barn genom barnfridsbrottet, och nu kräver vi även att våldet leder till indragen vårdnad.

Barns rätt till ett liv fritt från våld och förtryck är en grundläggande rättighet. I lagtexten står det att barn har behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar.

När en förälder skadar sitt barn genom direkt och/eller indirekt våld är det inte fråga om någon god kontakt. Bedömningen av huruvida kontakten är god eller inte syns dock sällan i bedömningen av vad som är barnens bästa i fråga om boende, vårdnad och umgänge.

Att domstolar delar vårdnaden mellan en våldsutsatt mamma och en våldsam pappa är skadligt för såväl barn som mammor.

Åtgärder måste vidtas, och Liberalerna menar att dessa åtgärder måste ingå i det åtgärdsprogram som regeringen väntas presentera inom kort. Politiken måste ta ansvar för att barnen ska fredas från en pappa som slår.

Att som mamma inte veta om barnen kommer att fortsätta tvingas umgås med eller bo hos pappan som utövar våldet påverkar om mamman ska våga ta steget att lämna den våldsutövande pappan eller inte.

Vi vet att barn som bevittnar brott löper ökad risk för att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa. Trots denna insikt är insatserna som riktas till utsatta barn bristfälliga.

År 2015 kritiserade Barnrättskommittén Sverige för att barn som utsätts för övergrepp och vanvård ofta har svårt att få tillgång till rehabiliteringstjänster och psykiatrisk vård. Även här krävs insatser från regeringen.

Insatser behövs även för att få våldsutövande föräldrar att ändra sitt beteende. Det är dock avgörande att försäkra sig om att vårdnadshavarens beteende har förändrats och att det utsatta barnet kan vara trygg och känna att förändringen har skett innan ett nytt beslut om umgänge och boende kan bli aktuellt.

När barnet nu blir målsägande innebär det att polisen kommer att hålla fler förhör med barn. Även polis i yttre tjänst måste ges rätt förutsättningar. De kommer att vara först på plats när larmet går. Poliser runt om i landet vittnar om oro för om de ska ges dessa förutsättningar i samband med ny lagstiftning.

En gruppchef för brott i nära relationer uttrycker att utredningarna kommer att bli större, mer komplexa och att man får ett skyndsamhetskrav på sig i flera ärenden. Det är en bild som Åklagarmyndigheten delar och känner farhågor för att de inte är dimensionerade för att hantera detta viktiga arbete.

Regeringen måste nu ge rättsväsendet rätt förutsättningar att utföra sitt viktiga arbete och stärka barnahusen i hela landet.

Men det mest grundläggande är att alla relevanta myndigheter måste ställa frågor om och om igen till både barn och vuxna kring våldsutsatthet. Det är vi som ska signalera att vi vill veta - signalera att den som är utsatt har rätt till stöd och skydd.

Nu befinner vi oss i en pandemi. Regeringen har valt att inte göra någon barnkonsekvensanalys. Men ser vi till den rapportering som finns från andra länder och den information som vi har fått från civilsamhället i Sverige är budskapet tydligt: Våldet har ökat.

Nu måste regeringen ta fram en tydlig plan för att möta upp den våldsutsatthet som har ökat i kölvattnet av pandemin.

Herr talman! Att stifta lagar är det enklaste uppdraget. Att se till att lagstiftningen får den effekt som önskas kräver betydligt mer handlingskraft än vad regeringen har lyckats leverera.

Anf. 24 Gudrun Nordborg (V)

Herr talman! Jag tackar för Juno Bloms engagemang i sitt anförande. Jag delar till fullo den oro som du framför i fråga om vårdnad och umgänge, något som håller på att gå en helt annan väg än den som vi diskuterar om barn här nu.

Då blir jag lite fundersam om varför Liberalerna inte har stött kravet på att man ska gå vidare med att barnet får ett ombud. Det skulle få stor betydelse, inte minst i vårdnadsprocesserna, om det blev så. Detta har tagit tid. Det har varit på tapeten sedan 1980-talet att barn till och med skulle få talerätt. Men barnen har ännu inte ens ett juridiskt biträde i dessa mål och ingen som hjälper dem i dessa frågor.

Vad föranledde att ni avvaktar eller inte stödde den frågan?

Anf. 25 Juno Blom (L)

Herr talman! Jag tackar Gudrun Nordborg för den viktiga frågan.

Jag måste vara uppriktigt ärlig i detta läge. Sedan denna proposition kom - förslaget till lagstiftning - har jag personligen legat på och gjort de viktiga förändringar som var inom ramen för det som vi lyckades åstadkomma. Vi kom inte hela vägen. Jag tycker också att man behöver fundera över straffet och dess längd, men man behöver också fundera över ombud som är en fråga som vi driver. När detta förslag kommer är det inte så att Liberalerna kommer att sätta sig på tvären.

Däremot kände jag ett ansvar för att jag inte lyckades nå hela vägen. Men om jag har haft del i att påverka detta tycker jag också att jag sedan måste stödja hela produkten. Senare kommer vi att ha en debatt i civilutskottet som handlar om ombud generellt sett. Där är vi tydliga.

Jag delar dock bilden att det här är nödvändigt, och vi kommer att stödja förslaget när det väl kommer hit. Jag kan inte säga mer om det.

Anf. 26 Gudrun Nordborg (V)

Fru talman! Jag får köpa din förklaring. Den verkar ärlig och uppriktig. Samtidigt blir jag förvånad när Liberalerna verkar ha en linje som de vill vara stolta över och försöker täcka in på olika arenor. Men när det nu kommit en reservation i justitieutskottet som går åt det här hållet undrar jag varför de inte stöder den.

De samband i vårdnad och umgänge som vi ser när barn upplever våld är extremt viktiga att fokusera på. Vi kan tala länge om barnen i detta, men jag vill också markera att när en våldsam man får vårdnad och/eller rätt till umgänge med barnet är det en oerhört allvarlig maktutövning mot kvinnan. Det utgör också en risk för ökat våld. Detta har vi under senare år sett oerhört dramatiska exempel på.

Att bryta våldskapitalet på en privat arena är extremt viktigt. Man måste ta varje möjlighet att göra det. Ombud skulle var en del i det. Självklart kommer vi i Vänsterpartiet även att bevaka frågorna om vårdnad och umgänge i den debatt som kommer snart.

Anf. 27 Juno Blom (L)

Fru talman! Precis som Gudrun Nordborg ger uttryck för handlar det om att se till att den som har begått ett brott ska straffas. Det också otroligt viktigt att vi företräder barnet på ett korrekt sätt. Jag delar helt och hållet denna uppfattning. Som ledamoten Nordborg tar upp ska vi debattera det här i civilutskottet senare. Barn behöver ombud i alla de tvistemål som gäller för att deras talan ska kunna föras.

Jag talar här för din idé. Jag delar nämligen din uppfattning helt och hållet. Barnkonventionen har ju nu blivit lag, och det som kanske skiljer befintlig lagstiftning från barnkonventionen är rätten att komma till tals. Då måste vi skapa förutsättningar för det. Jag tänker därför inte motsätta mig det ledamoten Nordborg säger om detta.

Det är viktigt att vi alla inser att om vi ska få våldsutsatta kvinnor och barn att känna att samhället står på deras sida, förutom i lagstiftningen, handlar det också om konsekvensen av våldet, som behöver brytas. Vi måste se över frågorna om ombud och att man inte ska ha rätt till vårdnad när man väljer att utöva våld.

Anf. 28 Rasmus Ling (MP)

Fru talman! Under den senaste tiden har det i debatten funnits ett efterlängtat fokus på frågan om våld i nära relationer, ett av de allvarligaste samhällsproblemen vi har. I de allra flesta fall är det män som utövar våld mot kvinnor. Det här är ett område som spänner över många fält och berör inte bara oss i justitieutskottet. Mycket mer kommer att behöva göras på området också framöver.

Offer för våldet i nära relationer blir i väldigt många fall barn som lever i hushållet. De utsätts själva för våld, hotas eller tvingas se och uppleva det med allt som det innebär. Inget barn borde någonsin utsättas för brott eller vara i närheten av brott som begås, men tyvärr är det inte så. Med det beslut som fattas i dag blir det ett brott i sig att barn blir vittnen till ett allvarligt brott. Det är bra, och det är på tiden. Det här har många barnrättsorganisationer länge arbetat för.

I detta sammanhang är det värt att lyfta fram alla de ideella civilsamhällesorganisationer som arbetar för barns rättigheter runt om i vårt land. Tack så mycket för allt som ni gör och för att ni driver dessa frågor framåt!

Fru talman! Detta brott kommer att gå under allmänt åtal. Barnets möjlighet i dessa fall att föra sin talan och göra sin röst hörd genom särskild företrädare ökar betydligt.

Man uppskattar att fler än 200 000 barn i dag växer upp i hem där det förekommer våld. Det här sätter på olika sätt spår för livet. Förutom allt uppenbart i form av otrygghet kan det också föra med sig andra problem senare i livet. Vi som är vuxna har ansvaret att se det, upptäcka det och vidta åtgärder mot det.

Fru talman! Den förändring som gör det straffbart att låta barn uppleva brott stärker barnets ställning. Den som är ansvarig får ett eget straff till följd av det här, och barnet har även rätt till skadestånd. Grovt barnfridsbrott kommer att kunna straffas med upp till fyra års fängelse, och normalgraden kommer att kunna straffas med upp till två års fängelse. Det visar att det här är en väldigt allvarlig sak.

Fru talman! Barnkonventionen har blivit svensk lag. Vissa tyckte vid införandet att det var fel. Jag och Miljöpartiet är väldigt övertygade om att det var rätt, eftersom det på olika sätt stärker barnets ställning. Det får följdverkningar i verkligheten. De förändringar som görs i dag är långt ifrån de enda. En lång rad andra förändringar har också gjorts.

Med detta vill jag, fru talman, yrka bifall till reservation 4.

Anf. 29 Ellen Juntti (M)

Fru talman! Jag tog i mitt anförande upp att vi i Moderaterna vill utreda införandet om ett särskilt ombud för barn. Det här har även andra ledamöter tagit upp. I den utredning som ligger till grund för propositionen föreslås att frågan om att införa en ny form av ombud för barn ska utredas. Vi tycker samma sak som utredningen, det vill säga att det finns en lucka där varken den särskilda företrädaren eller kommunens socialtjänst kan agera.

Ett sådant särskilt ombud för barn kan ges befogenheter att träda in i vårdnadshavares ställe när dessa av olika skäl saknar förmåga att uppfylla sina plikter som vårdnadshavare. Det kan exempelvis gälla ansökan om bistånd för stödinsatser, vård för traumabearbetning och, som vi nyss hörde, i vårdnadsprocesser.

Det är allvarligt att barn inte får den hjälp och det stöd de behöver. Låt oss ta traumabehandling som exempel. Barn far fruktansvärt illa, och när de blir äldre hänger skadorna med. För vissa finns de kvar under resten av livet. Både vi och Vänsterpartiet - tyvärr ännu inte Liberalerna, men jag hoppas att de kommer att stötta det här i framtiden - vill att en utredning tillsätts som ser över frågan om att inrätta ett särskilt ombud för barn.

Min fråga till Miljöpartiet som företrädare för regeringen är: Varför vill ni inte ens utreda det här? Gustaf Lantz talade mycket om att utredningsresurser skulle krävas. Är ni rädda för att för mycket utredningsresurser tas i anspråk? Barn behöver ju hjälp med det här.

Anf. 30 Rasmus Ling (MP)

Fru talman! Jag vill tacka Ellen Juntti för frågan och engagemanget för det här. Jag är inte rädd för att lägga utredningsresurser på saker som gör det bättre för barn i Sverige. Jag tror heller inte att det var vad Gustaf Lantz menade tidigare.

Men med det förslag som vi nu har blir det bättre. Vi tar tydliga steg åt rätt håll. Barnens möjligheter att komma till tals kommer att bli bättre än vad de är i dag. Jag ska inte på något sätt utesluta att det som Ellen Juntti tar upp från utredningen kan vara någonting att ta fasta på i framtiden. Men jag konstaterar att vi med det här förslaget tar tydliga steg framåt, vilket är bra. Sedan uppskattar jag att det finns ett engagemang i frågan. Jag ser att vi alla kommer att följa upp hur det vi beslutar i dag kommer att spelas ut i verkligheten och i praktiken framöver.

Anf. 31 Ellen Juntti (M)

Fru talman! Jag tackar Rasmus Ling för svaret. Jag tycker att det här är ett steg åt rätt håll. Man ska inte bara klaga, utan man ska också säga när det är någonting som är bra. Jag tycker att det är bra att barn som bevittnar brott får målsägandestatus. Det är ett steg framåt.

Men jag tycker också att det är konstigt att regeringen inte tar tillfället i akt att föreslå det här särskilda ombudet, för det skulle betyda väldigt mycket för de utsatta barnen. Tänk själv - ett barn kanske får bevittna våld i hemmet år efter år efter år, men sedan finns det ingen från samhällets sida som kan besluta att det ska få traumabearbetning. Då faller ju väldigt mycket av det här. Det går inte att bara säga att det är ett brott och att en gärningsman blir dömd. Man måste också se nästa steg: När får barnet hjälp, och hur får barnet hjälp? Det får det ju inte här.

Jag tycker att det är väldigt synd att regeringen inte gör så som utredningen föreslår, för det här skulle verkligen behövas. Jag hoppas att Rasmus Ling tar med sig den här frågan och försöker påverka så att det åtminstone tillsätts en utredning, för det är viktigt att regeringen står på barnens sida i alla olika delar som behövs. Det är min förhoppning att ni återkommer med förslag om detta.

Anf. 32 Rasmus Ling (MP)

Fru talman! Ellen Juntti kan vara helt trygg med att jag, Miljöpartiet och regeringen kommer att följa upp barnfrågor brett. Vi kommer aldrig någonsin att slå oss till ro och känna att vi är klara, utan det måste hela tiden följas upp hur detta kan bli bättre. Det gäller inte minst eftervården och uppföljningen efter att brott begåtts mot barn eller barn bevittnat brott. Det kommer vi att ha fokus på, för barnen är det absolut viktigaste som ett samhälle ansvarar för.

Som jag var inne på i mitt huvudanförande har barnkonventionen stärkt barnens ställning. Det gör också att vi får ett tydligare uppdrag att följa upp, så att barns rättigheter gäller över alla områden. När barnkonventionen blev svensk lag ställde sig Moderaterna inte bakom det. Jag hoppas att man nu ser värdet av detta, att man kommer att acceptera att riksdagen antagit barnkonventionen som svensk lag och att man inte kommer att jobba för att den inte ska vara det.

Anf. 33 Juno Blom (L)

Fru talman! Min fråga till ledamoten Rasmus Ling är kopplad till något jag tog upp i mitt huvudanförande. Vi har haft en pandemi som har slagit väldigt hårt mot barn. Trots det har man inte vidtagit några åtgärder för att göra en barnkonsekvensanalys, vilket är nödvändigt i alla situationer där barn berörs. Är det någonting som ledamoten Ling och Miljöpartiet har för avsikt att initiera inom en snar framtid? Det kommer att vara viktigt att få en bild av detta, så att vi kan rusta oss på rätt sätt nu när samhället förhoppningsvis öppnar. Min bedömning - detta ser man också i andra länder - är att isoleringen har påverkat våldsutsatta kvinnor och barn och att det kanske är först då vi ser konsekvenserna av vad som har hänt.

Jag vill även ta upp en annan sak. Jag delar ledamoten Lings bild av hur viktigt det är med barnkonventionen och att vi stärker barn som rättssubjekt. Jag ser också värdet och vikten av att ta det viktigaste steget, som kanske inte är att en vårdnadshavare sätts i fängelse; det viktigaste är ju att barnet inte återigen hamnar i ett "fängelse" med en våldsutövande förälder hemma. Vi måste med betydligt större tydlighet se till att de val en vårdnadshavare gör vid utövande av våld mot barnets mamma eller barnet direkt får konsekvenser, eftersom den personen visat sig sakna förmåga att ge trygghet, närhet och omvårdnad. Jag delar bilden av att det är viktigt att få traumabearbetning, men det är också viktigt att traumat upphör för att man ska kunna bearbeta traumat.

Anf. 34 Rasmus Ling (MP)

Fru talman! När det gäller pandemins konsekvenser för barn delar jag oron. Jag har - det har säkert Juno Blom också gjort - tagit del av en rapport utgiven av Barnens Rätt i Samhället, där de beskriver de olika konsekvenser som uppstått för många barn i form av ökad isolering, mer våld i hemmet och liknande. Det här är någonting som definitivt tas på allra största allvar.

Vill Juno Blom ha detaljerade svar på vad regeringen gör och planerar är det förstås bättre att gå till ansvarigt statsråd. Men jag kan understryka att det här är en av de mest prioriterade och viktiga frågorna för hela samhället. Det är definitivt något vi kommer att ha fokus på även framöver.

Anf. 35 Juno Blom (L)

Fru talman! Jag är övertygad om att ledamoten Ling anser att det vi får kännedom om när det gäller vad som händer med barn är superallvarligt. Jag har haft många samtal med Bris. Civilsamhället självt försöker på eget initiativ vädja och vittna om utsattheten. Det gäller till exempel Unizon och verksamheter som 1000 Möjligheter, som vittnar om unga killars våld mot unga tjejer. Dem har jag stor tilltro till. Det är också därför Liberalerna driver på för att stödja civilsamhället; där tar man ett stort ansvar. Men jag syftade mer på vad vi ledamöter och framför allt regeringen kan göra. Eftersom ansvarigt statsråd, Märta Stenevi, är miljöpartist kan vi från var sitt håll försöka kämpa för att man verkligen tar ansvar för de utsatta barnen.

Den andra frågan, som jag inte riktigt fick svar på, handlar om hur ledamoten Ling ser på att utövat våld mot både barnet och mamman - oavsett om det är direkt eller indirekt har vi i dag bestämt oss för att det är våld oavsett i vilken form det sker - ska få den viktigaste effekten i efterhand, nämligen att man ser till att detta upphör. Jag delar bilden av hur viktigt det är med traumabehandling, som flera har varit inne på. Men vi vet också att det inte går att jobba med traumabehandling om barnet är mitt uppe i ett trauma som pågår och man låter det fortsätta. Att leva med våld under lång tid skadar också barns förtroende och tillit. Det tar otroligt lång tid att bygga upp det. Min fråga är om ledamoten Ling anser - när vi nu har beslutat att bevittnat våld är ett allvarligt brott - att vi måste vara mycket tydligare med att det också ska få konsekvenser för en våldsutövande förälder.

Anf. 36 Rasmus Ling (MP)

Fru talman! Ja, så är det självklart. Oavsett vilket brott det gäller, men särskilt när det gäller brott mot barn, är det absolut viktigaste det förebyggande arbetet. Att bearbeta konsekvenserna är också något som måste göras, men att se till att det inte händer och att man inte kommer i den situationen är naturligtvis det absolut viktigaste. När myndigheter och andra upptäcker att det förekommer våld i hemmet måste man gripa in och se till att situationen kan upphöra.

Jag hoppas att den lagstiftning som vi antar nu i eftermiddag blir normerande på det sättet att barn i de här situationerna kommer att sättas ännu mer i centrum än vad som hittills varit fallet, så att lagändringarna får större konsekvenser än vad de innebär rent juridiskt. Det behövs ett ändrat synsätt som gör att barns rättigheter sätts ännu mer i fokus.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)