Återinförande av skattereduktion för fackföreningsavgift

Fru talman! I betänkande 21 där vi har behandlat regeringens proposition om återinförande av skattereduktion för fackföreningsavgift har Sverigedemokraterna i utskottet yrkat att propositionen ska avslås. Det kan motiveras med att principerna om neutralitet och likformighet i skattesystemet bör värnas. Det kan även motiveras med att det strider mot likabehandlingsprincipen om fackföreningar får en skattefördel som inte kommer andra typer av föreningar till del.

Man kan därmed ifrågasätta om syftet med propositionen är att förbättra villkoren för de som arbetar eller om den är till för att gynna vissa organisationer på andra organisationers bekostnad. Om man vill förbättra villkoren för dem som arbetar finns det andra åtgärder att vidta, exempelvis förbättringar i arbetslöshetsförsäkringen.

Det svenska system som tillämpas i dag när det gäller arbetslöshetsförsäkringar är sådant att de som jobbar och betalar skatt finansierar a-kassan till 90 procent. Sedan väljer varje enskild person frivilligt om man vill vara del av ett fackförbund och en a-kassa och betalar de avgifter som är förknippade med det. Avgiften till a-kassan är alltså en egen finansiering men utgör endast en mindre del i finansieringen av a-kassan. Därmed är alla som arbetar och betalar skatt med och bidrar till finansieringen av a-kassan.

Vissa väljer dock att inte betala avgiften och har därmed inte rätt till akassa. Det kan bero på olika saker. Man kanske inte anser sig ha råd, kanske inte har en positiv syn på just den fackföreningen eller kanske inte är intresserad av att sponsra ett specifikt politiskt parti som är förknippat med det facket. Det är inte helt ovanligt inom LO-förbund bland annat. Därför bör det vara frivilligt och varken gynnas eller missgynnas genom skattesystemet.

Sverigedemokraterna menar att det krävs en ordentlig reform och förstärkning av arbetslöshetsförsäkringen. Den är så pass central för både de arbetande och arbetsmarknaden att den bör betraktas som en del av de generella socialförsäkringssystemen. Det innebär att a-kassan skulle behöva flyttas till Försäkringskassan och att den bör vara helt skattefinansierad.

Arbetslöshetsförsäkringen bör administreras centralt i stället för att ligga hos fackförbund, och det faktiska försäkringsskyddet bör förstärkas.

Sverigedemokraterna har också föreslagit att taket i a-kassan ska höjas kraftigt till 1 200 kronor per dag under de första 100 dagarna, för att därefter minska till 800 kronor om dagen.

Sverigedemokraterna vill därmed att den så kallade finansieringsavgiften och övriga administrativa avgifter, utöver själva arbetslöshetsavgiften, avskaffas och tas över av staten. Det skulle få till följd att medlemskap i en arbetslöshetskassa blir helt och hållet avgiftsfritt. Vi har lagt fram förslag om det. Det finns med i vår budget, och det som är förknippat med kostnader är helt finansierat.

Fru talman! I eftermiddag kommer denna fråga, liksom flera andra, upp till votering här i kammaren. Vi har redan debatterat regeringens förslag om slopad skattefrihet för förmån av hälso- och sjukvård, och precis som då väljer nu Alliansen att lägga sig platt, trots att man egentligen är emot förslaget.

I stället skulle man kunna välja att avslå båda propositionerna. Det skulle vara helt självfinansierande. Om den proposition, om skattereduktion för fackföreningsavgift, som vi nu debatterar avslås sparar vi över 2 miljarder kronor per år. Om vi avslår även sjukvårdsskatten spenderar vi knappt hälften – 1 miljard. Det är således ansvarsfullt, både sakpolitiskt och statsfinansiellt. Avslag på båda dessa skulle stärka statsfinanserna.

Jag yrkar bifall till reservation 1 i det här betänkandet. Jag vill också vädja till de alliansledamöter som inte har deltagit i debatterna att överväga att göra detsamma när det gäller både SkU 20 och 21.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

I går hade vi en debatt om hur de allvarliga bristerna i regeringens budgetproposition påverkar beslutsfattandet här i kammaren. Då handlade det om slopad skattefrihet för förmån av hälso- och sjukvård och ökade skatteintäkter på ca 1 miljard. Nu får vi en likartad debatt om ökade utgifter till följd av ett aviserat budgetförslag som trillar ned som en egen proposition efter att ha blivit färdigberett nästan ett halvår efter budgetbeslutet. Även detta förslag presenterades i anekdotform i budgetpropositionen. Det är helt i strid med regeringsformens beredningskrav och riksdagsordningens krav på hur vi ska arbeta.

Alliansen väljer att även i detta betänkande lägga sig platt, för att inte stöta sig med regeringen och gå emot sin älskade decemberöverenskommelse. Det börjar faktiskt bli lite smått komiskt att se hur man svänger sig för att försöka förvissa sig om de rödgrönas stöd vid en eventuell omvänd situation efter nästa val där Alliansen skulle vara det största blocket och därmed bilda en ny osäker minoritetsregering.

Man fortsätter att hänvisa till det finanspolitiska ramverkets krav på ett samlat beslut om budgetramarna och alla lagförslag som ligger inom dessa. Problemet för både regeringen och Alliansen är i det sammanhanget att man struntar i de grundläggande förutsättningarna för hur lagförslag ska beredas. Det regleras i regeringsformen, som är en av våra grundlagar.

Det finns bara två vägar ut ur detta dilemma. Det är att antingen se till att alla förslag är korrekt beredda när de läggs in i budgetpropositionen eller helt enkelt plocka ut dem ur budgeten. Det senare är det enda alternativ som kvarstår för i år.

David Lång har också redogjort för ett alldeles utmärkt förslag om att slå ihop gårdagens proposition med denna. Vi skulle därmed stärka statsfinanserna. Det är ett mycket bra förslag.

Att såväl de tre regeringspartierna som Alliansen grovt åsidosätter lagstiftningen i Sveriges riksdag gör mig gravt bekymrad för hur det ska gå för Sverige. Det är en häpnadsväckande nonchalans mot medborgarna att hantera beslutsfattandet på detta sätt. Så får det helt enkelt inte gå till.

I sitt särskilda yttrande i betänkandet skriver allianspartiernas företrädare: ”Särpropositionen syftar till att genomföra den lagstiftning som följer av budgetbeslutet”. Man accepterar alltså att regeringen ska kunna peta in helt oberedda förslag i vår statsbudget.

Det är också värt att notera att det i propositionen inte finns någon komplett redovisning av de beräkningar som ligger till grund för reformens kostnader. Det finns endast en mycket översiktligt beskriven uppskattning, som beskrivs på följande vis: ”Beräkningen är baserad på antalet medlemmar i de olika fackföreningar per den 31 december 2015 samt en genomsnittlig månadsavgift på 312 kronor (en uppskattning utifrån medlemsantal och avgiftsstruktur)”.

Förutom att antalet medlemmar inte redovisas har man gamla uppgifter som stöd för sin så kallade uppskattning. Detta är inte seriös lagstiftning, och jag kan inte annat än att förvånas över att Alliansen accepterar en sådan ordning, särskilt med hänvisning till hur mycket dess företrädare har pratat om att det måste vara ordning och reda i budgetprocessen. Det är faktiskt viktigt att det är just det. Genom att man accepterar och passivt godkänner regeringens förkastliga agerande måste vi fråga oss om det inte bara är munväder när Alliansen pratar om ordning och reda.

Konsekvensutredningar brukar också vara en paradgren för Alliansen. I detta fall är konsekvenserna av förslaget en enda stor gissning, eller som regeringen uttrycker sig ”en uppskattning”. Det är inte tillräckligt bra för att vara underlag för lagstiftning. Hur kan Alliansen gå med på en sådan oordning?

En viktig sakfråga i förslaget är huruvida medlemsavgifter i en förening ska vara avdragsgilla eller ej utifrån den likabehandlingsprincip som vi normalt omhuldar i svensk lagstiftning, åtminstone i det retoriska spelet – och i varje fall när det passar sittande regering. I detta fall gör man ett viktigt avsteg från denna princip när fackföreningsavgifter för privatpersoner görs avdragsgilla men motsvarande avgift för medlemskap i en arbetsgivarorganisation inte är avdragsgill för företagaren.

Om företaget är ett aktiebolag inskränker sig skillnaden gentemot privatpersoners avdragsrätt till att gälla enbart skatten på själva avgiften. Om företaget däremot är ett handelsbolag eller en enskild firma tvingas företagaren att dessutom betala egenavgifter på hela medlemsavgiften.

Jag skulle vilja ha en förklaring från de rödgröna partierna. Vilka överväganden ligger till grund för att konsekvenserna, enligt dem, bör vara så väsensskilda beroende på vem eller vilka som är medlemmar i en intresseorganisation på arbetsmarknaden? Detta finns nämligen inte redogjort för vare sig i betänkandet eller i regeringens proposition.

I propositionen hänvisar man visserligen till att arbetsgivarorganisationerna debiterar serviceavgifter, som är avdragsgilla, för vissa av de tjänster som utförs. I detta sammanhang berörs dock inte själva medlemsavgiften, som inte är avdragsgill för företagaren och som ofta handlar om inte helt oväsentliga belopp. I detta sammanhang diskuterar vi också enbart det som är medlemsavgifter, inte serviceavgifterna.

I vår reservation har vi från Alternativ för Sveriges sida yrkat avslag på förslaget. Vi menar också att regeringen ska tillkännages att man bör verka för en strikt likabehandling när det gäller skattereglerna för medlemsavgifter till arbetsmarknadens organisationer, oavsett vilka som är de betalande medlemmarna.

Att lagar gäller lika för alla måste vara viktigare än att små minoriteter ska kunna upprätthålla sin maktposition. Regeringen måste därför få skarp bakläxa på sitt sätt att fabulera fram orättvisa lagförslag. Det kan bara ske om även allianspartierna slutar upp med att högtidlighålla decemberöverenskommelsen och dess odemokratiska konsekvenser. Jag hoppas att vi får se en indikation på detta i eftermiddag.

Fru talman! Vi debatterar i dag skatteutskottets betänkande 21 Återinförande av skattereduktion för fackföreningsavgift. Jag kan säga: äntligen! Jag yrkar redan nu bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Varför finns det fackföreningar? Behövs det fackföreningar? Kan inte de anställda och chefen i stället bara komma överens?

Det finns en grundläggande motsättning mellan arbete och kapital men också en motsättning mellan arbetsgivare och anställda, oavsett driftsform av verksamheten. Fackliga organisationer behövs såväl i stat och kommuner som kooperation och folkrörelser.

En facklig organisation företräder medlemmarna kollektivt och är viktig för att utforma gemensamma krav och ramar i anställningsförhållandet. Den enskilde kan ytterst sällan på ett bra sätt hävda sig ensam mot arbetsgivaren. Vi talar då om enstaka fall där den anställde har speciella och unika kunskaper om arbetsprocessen och inte kan ersättas.

En viktig del i framväxten av industrialismen var just att arbetare, till skillnad från hantverkare och tjänstemän, blev lätta att ersätta och förlorade sin kontroll – och därmed sin makt – över arbetsprocessen. I vårt moderna samhälle har även tjänstemän och akademiker proletariserats och därför insett vikten av att organisera sig fackligt.

Att medvetet försöka försvaga och bryta ned fackföreningar är att försämra möjligheterna för arbetare, tjänstemän och akademiker att hävda sina intressen. Facklig organisation är fortfarande oerhört viktig och det enda sätt på vilket anställda kan förbättra sina ekonomiska villkor och andra arbetsvillkor för alla.

Fackföreningar spelar också en viktig roll som folkrörelser och en del av det som man brukar kalla det civila samhället. Fria fackföreningar är både en bas för och en skola i demokrati. I diktaturer bekämpas fackföreningar lika ivrigt som oppositionspartier. Fackföreningar kan spela en viktig roll för diktaturers fall – se exempelvis på Polen, där arbetarprotester i olika omgångar långsamt nötte ned diktaturen och där fackföreningsrörelsen Solidaritet slutligen var med och skapade det nya, demokratiska Polen.

Få länder utanför Norden har en lika stark fackföreningsrörelse som den svenska. Det har varit bra för Sverige. Det är bra om de fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationerna sköter lönebildning och en hel del andra saker utan att politiska partier lägger sig i. Politiska partier ska inte syssla med löner eller dribbla med nya anställningsformer – låt parterna sköta detta!

Fru talman! Den 1 januari 2002 infördes senast en skattereduktion för fackföreningsavgifter. Införandet motiverades med att arbetstagarorganisationer har en viktig samhällsfunktion och med att man ville åstadkomma en skattemässig likabehandling av medlemsavgifter till en arbetstagar- respektive arbetsgivarorganisation.

Kritiken mot det dåvarande regelsystemet hade främst gällt att arbetsgivarsidan fört över dessa delar av sin verksamhet till särskilt bildade servicebolag och på det sättet gjort det möjligt att dra av serviceavgifterna som driftskostnader i den bedrivna rörelsen. Bland annat rättviseskäl ansågs därför tala för att en skattesubvention skulle införas för de avgifter som medlemmar betalar till sina arbetstagarorganisationer.

Skattereduktionen för fackföreningsavgifter avskaffades den 1 januari 2007 av den nytillträdda regeringen Reinfeldt. Likaså avskaffades reduktionen för a-kassa, samtidigt som man framtvingade en chockhöjning av avgifterna till a-kassan. Det var en dålig politik som bara ledde till ökad otrygghet. Många av dem som lämnade fackföreningarna och a-kassan fick bittert ångra detta när finanskrisen kom. Medlemskap i fackförening och a-kassa är en försäkring och ett skydd som det bara är dumt att göra sig av med.

Den 1 juli 2018 återinför vi en skattereduktion för fackföreningsavgift i syfte att värna den svenska modellen på arbetsmarknaden. Det innebär en skattereduktion med 25 procent av den sammanlagda avgift som en medlem under året har betalat till en svensk eller motsvarande utländsk arbetstagarorganisation, förutsatt att den sammanlagda avgiften under året uppgår till minst 400 kronor.

Jag är helt övertygad om att vi också under nästa valperiod behöver titta på en skattereduktion för a-kassan. Jag tycker också att de borgerliga partierna bör tänka om när det gäller fackföreningsavgift och a-kassa. Som det har varit har ni alltid hängt upp er på LO och LO-förbundens kopplingar till socialdemokratin. Betänk att vi har både TCO och Saco, som inte har koppling till socialdemokratin och som i fråga om fackföreningsavgift och a-kassa har samma uppfattning som LO.

Ni har faktiskt fler väljare som är tjänstemän och akademiker än som är företagare. Lyssna på dem och vad de säger om vikten av facklig organisering och starka a-kassor som omställningsförsäkring. Jag är dock glad över att de borgerliga partierna nöjt sig med ett särskilt yttrande.

Sverigedemokraterna vill förstatliga de i dag fristående a-kassorna och låta Försäkringskassan bestämma över a-kasseersättningen. Just nu kanske Försäkringskassan inte direkt känns som den tryggaste hamnen att lägga till i. SD har inte heller klart för sig att a-kassorna är fristående från de fackliga organisationerna. Det märks att SD har varit på middag hos Svenskt Näringsliv och tagit emot färdigskrivna tankar från arbetsgivarna. Detta är tydligt.

Fru talman! Starka fackföreningar är bra för Sverige och för den svenska modellen. Låt oss tillsammans från riksdagens sida värna om LO, TCO och Saco. Låt oss värna om att de fackliga huvudorganisationerna tillsammans med arbetsgivarna även fortsättningsvis ges ett stort utrymme för att själva lösa olika arbetsmarknadsfrågor och frågor om arbetslivsvillkor i samförstånd. Det har de lyckats göra framgångsrikt sedan Saltsjöbadsavtalet 1938, det vill säga i 80 år.

Den svenska modellen kan säkert utvecklas på många sätt, men grundvalen är sund och i högsta grad levande. Inte minst därför är avdragsrätt för fackföreningsavgift ett bra förslag.

(Applåder)

Fru talman! Om jag kokar ned innehållet i betänkandet och propositionen och tittar på vad det egentligen handlar om kommer jag fram till att det handlar om att skapa rättvisa och likvärdiga skatteregler eller, rättare sagt, att regeringen vill minska rättvisan i skattelagstiftningen.

Vi anser att alla ska vara lika inför lagen. Med detta förslag kommer likheten inför lagen att minska beroende på vilken grupp vi tillhör på arbetsmarknaden.

Min fråga till Jamal El-Haj är: Varför tycker inte Socialdemokraterna att vi alla ska vara lika inför lagen? Och varför vill Socialdemokraterna öka orättvisorna på skatteområdet?

Fru talman! Jag har alltid uppskattat att Olle Felten är kunnig i skattefrågor. Nu vet jag inte om jag debatterar mot en sverigedemokrat eller vem jag debatterar mot, men jag ska försöka svara på frågorna.

Vi skapar rättvisa i dag. Låt vara att du är en sverigedemokrat eller vad du är för något, men ni har alltid varit löntagarfientliga högerpartier. Ni har alltid velat försämra för arbetarklassen, och vi ser resultatet i dag.

Ni vill pusha de borgerliga att rösta på era förslag, som är löntagarfientliga. Om du råkar vara sverigedemokrat eller om du tillhör något annat parti vet jag verkligen inte. Men jag vet att Sverigedemokraterna har försämrat för arbetarklassen, och ni vill fortsätta att försämra. Ni är ett löntagarfientligt högerparti, punkt slut.

Fru talman! Jag får väl tacka Jamal El-Haj för icke-svaret, för det handlade verkligen inte om att svara på frågan jag ställde utan om att försöka fly in i någon form av helt verklighetsfrånvänd kommentar. Frågan hänger i luften: Varför tycker Socialdemokraterna att det ska vara olika skatteregler beroende på vilken grupp man tillhör på arbetsmarknaden?

Jag har också en fråga kring den principiella hanteringen av förslaget. I budgetpropositionen beskrivs detta förslag i sin helhet i en 108 ord kort summarisk text. Är det tillräckligt, enligt Socialdemokraterna, för att man ska anse att förslaget är en del av budgeten? Om svaret är ja på frågan, kan alla skatteförslag i en budgetproposition om statsbudgeten vara lika summariskt beskrivna? Om svaret är ja på fråga två, varför har vi då, enligt din mening, ett beredningskrav inskrivet i grundlagen? Betyder det någonting för regeringspartierna att grundlagen ställer krav på att lagförslag ska vara beredda på ett visst sätt för att kunna antas? I så fall, vad betyder det? Om svaret på fråga två är nej, varför lägger ni då fram skatteförslag som är så dåligt beredda i budgeten?

Fru talman! Förslaget i budgeten är inte illa berett. Det har beretts på precis samma sätt som alla andra förslag. Jag kan inte hävda att jag är en expert på hur man skriver propositioner, men jag är väldigt nöjd med den proposition som lagts fram. Den är väldigt tydlig.

Återigen: Om du anser att jag inte har svarat på din fråga vet jag inte om jag har svarat på din fråga.

Vi utgår från rättvisefrågor. Företagen har rätt att dra av sina avgifter. Vi vill att arbetare ska ha samma rätt att dra av sina avgifter.

Jag kommer från ett företag där hela 97,5 procent är fackligt anslutna. Kanske det kan finnas 1 eller 2 procent som inte är anslutna. Du menar att vi gör olika här, men det gör vi inte.

Det handlar om själva grundideologin. Vill du att arbetare ska kunna driva sina lönefrågor och arbetsmiljöfrågor måste vi förstärka fackförbunden. Vill du inte göra det är det upp till dig, men jag vill att vi ska förstärka fackförbunden.

Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land. Men det finns problem som måste lösas för att de inte ska få allvarliga konsekvenser för enskilda individer och samhället i stort. Därför går Moderaterna till val med konkreta lösningar och förslag på reformer nära människors verklighet, som visar att vi är redo att ta ansvar för ekonomin, stärka arbetslinjen med jobb- och integrationsreformer, återupprätta lag och ordning och trygga välfärdens kärnverksamheter.

Sverige ska vara ett land för hoppfulla, ett land präglat av företagsamhet, jämlikhet och social rörlighet och där du av egen kraft men också med andras hjälp kan ta dig nästan hur långt som helst. Sverige ska vara ett land med frihet att välja sitt liv och med all den mångfald som den friheten skapar.

I Sverige ska vi inte ha vi och dem. Här gäller friheten, lagarna och arbetslinjen för alla utan hänsyn till klass, klan eller kön, inga undantag, ingen utanför, ingen bortglömd. Rättigheter, skyldigheter och möjligheter ska vara lika för alla.

Fru talman! Det förslag vi debatterar i dag är ett avsteg från principen lika för alla. I stället för en skattereduktion, som baseras på en individs medlemskap i en förening, är vår mening att skatten på arbete bör sänkas generellt. En skattefördel som inte kommer alla till del strider enligt vår mening mot likabehandlingsprincipen. Av den anledningen har vi sagt nej till det här förslaget i vår budgetmotion.

I propositionen kan vi läsa att en person som betalar 200 kronor i fackföreningsavgift per månad kommer att erhålla en skattereduktion på 50 kronor i månaden. Samtidigt som regeringen ger denna femtiolapp i månaden till vissa har man under mandatperioden höjt skatten med 60 miljarder kronor, varav 40 miljarder kronor på jobb och företagande.

Till följd av skattehöjningar på arbete, sparande, ROT-tjänster, flyg, drivmedel och el har en barnfamilj med inte alltför höga inkomster fått skattehöjningar på uppemot 1 000 kronor i månaden, och sedan ger man tillbaka en femtiolapp till vissa.

Vårt förslag om ett nytt jobbskatteavdrag med förstärkning för dem med allra lägst inkomster innebär 500 kronor i sänkt skatt per månad för de allra flesta som arbetar heltid. Det är den största skattesänkningen på arbete sedan 2007. Dessa 500 extra kronor i plånboken kan var och en avgöra hur man vill spendera. Om man väljer att betala för en fackföreningsavgift har man ändå mer pengar kvar i plånboken med Moderaternas förslag än med regeringens förslag.

Fru talman! Det här förslaget påverkar statens inkomst och ingår i den inkomstberäkning som beslutades av riksdagen hösten 2017. Inkomstberäkningen är fastställd i den helhet som budgetbeslutet innebär. Särpropositionen syftar alltså till att genomföra den lagstiftning som följer med det budgetbeslutet. Om riksdagen ändrar delar av budgetbeslutet i efterhand kan det få långtgående konsekvenser för svensk ekonomi och det politiska systemet. Beroende på utfallet av omröstningar om sådana utbrutna delar skulle riksdagen riskera att försvaga statsbudgeten.

Eftersom vår budgetmotion har avslagits kommer vi i dag att avstå från att delta i beslutet om denna särproposition.

(Applåder)

Fru talman! Jag har lite frågor till dig, Jörgen Warborn. Jag kan börja så här: Varför vill ni att företagare och arbetsgivare ska få dra av sina avgifter – men inte arbetstagarna? Du har försökt att förklara lite grann, men jag vill att du ska vara tydligare.

Vi har diskuterat fackföreningar och hur viktigt det är att fackföreningarna är starka. Ni vill försämra LAS och arbetsrätten. Ni har sagt det flera gånger. Ni vill ta bort principen om sist in först ut vid uppsägning, vilket skulle innebära att det skapas provanställningar på livstid. De fackliga organisationerna kommer inte att kunna förhandla, och därmed blir det svårare att motivera ett fackligt medlemskap. Risken är att den svenska modellen kantrar eftersom de fackliga organisationerna inte längre har tillräcklig styrka att vara en fri och jämbördig motpart till arbetsgivarna.

Att ta bort eller försvaga LAS försämrar tryggheten. Det är ett extremt förslag och ett avsteg från den breda samsyn som finns när det gäller arbetsrätten. Lagen om anställningsskydd är en grundläggande trygghet på arbetsmarknaden. Utan lagen om anställningsskydd riskerar faktiskt en stor mängd äldre arbetstagare att hamna utanför arbetsmarknaden. Varför vill ni göra detta?

Fru talman! Tack för frågorna, Jamal El-Haj! De ger mig möjlighet att även ställa frågor till dig.

Jag kommer att avsluta detta korta inlägg med att ställa frågan om Socialdemokraterna kommer att stå upp för budgetprocessen även i framtiden. Den frågan ställdes till Socialdemokraterna i går, från denna talarstol, men den fick inget svar. Nu har du möjligheten att ge ett tydligt svar för Socialdemokraternas räkning, Jamal El-Haj. Jag ska svara på dina frågor, och jag hoppas att du kommer att svara på min.

Det Jamal El-Haj tar upp är en plånboksfråga – för vissa. Propositionen stärker vissa grupper. Vi menar att det är ett felaktigt sätt; vi vill stärka alla som jobbar. Det är därför vi går fram med ytterligare ett jobbskatteavdrag, som ger 500 kronor extra i månaden till nästan alla som jobbar heltid. Det här förslaget ger, som jag sa i mitt anförande, ungefär 50 kronor i månaden.

Att LAS-frågan kommer in så här i en skattedebatt är lite märkligt, får jag säga, men jag tror att Jamal El-Haj möjligtvis har tittat lite för mycket på LO:s filmer. Det kan göra att man blir intresserad av att ta upp en diskussion och dialog om detta, men ska man göra det tycker jag att man ska läsa våra förslag i stället för att basera sin verklighetsbild på vad LO säger. Vi kommer inte att försämra LAS, utan vi har en förändring som vi vill utreda och titta på. Det är en helt annan sak.

Nu tillbaka till frågan: Kommer Socialdemokraterna att stå upp för budgetprocessen? Vi fick inte svar i går. Får vi svar i dag?

Fru talman! Det är fantastisk retorik att jag som ställer frågor till Jörgen Warborn ska svara på hans frågor till mig. Det är jättebra.

Jag minns tydligt hur ni sa att ni ville göra när ni tog makten 2006, Jörgen Warborn, och ni gjorde precis det. Ni försvagade fackföreningsrörelsen och tvingade över 400 000 människor att lämna fackföreningarna och a-kassan. När krisen kom 2008–2009 blev dessa människor mer eller mindre socialbidragstagare, och då fick kommunerna ta över. Det är många som hävdar att ni faktiskt är ett lönefientligt parti, Jörgen Warborn. Det har ni också varit.

Jag har inte mycket tid att göra det, men jag vill ändå fråga: Är det inte ditt parti som har röstat nej till olycksfallsförsäkring, nej till åtta timmars arbetsdag, nej till kvinnlig rösträtt, nej till åtta timmars arbetsdag – igen – och nej till avskaffande av dödsstraff i Sverige? Ni har röstat nej till akassa, nej till höjda folkpensioner, nej till två veckors semester, nej till sänkt rösträttsålder, nej till fria skolmåltider, nej till allmän sjukförsäkring, nej till allmänna barnbidrag, nej till tre veckors sememester, nej till fri sjukvård, nej till ATP, nej till fyra veckors semester och nej till fem veckors semester. Är det inte ditt parti som har försämrat för arbetare genom hela historien? Så länge ni har funnits har ni bara försämrat för arbetarklassen. Ni är verkligen ett lönefientligt högerparti.

Du vill att jag ska svara på frågor som inte är aktuella i just den här debatten, Jörgen Warborn. Jag tar upp hur ni vill försvaga arbetarrörelsen och försämra LAS, och du säger att ni inte vill försämra LAS. Men dina partikamrater har gång på gång yttrat sig om på vilket sätt de vill försämra LAS. Det står jag för.

(Applåder)

Fru talman! När man begär replik får man vara beredd att även svara på frågor. Om jag får frågor från Jamal El-Haj tycker jag att jag ska svara på dem efter bästa förmåga, men jag tycker också att man har ett ansvar att svara från Socialdemokraternas sida.

Vi har ställt frågan två dagar i rad, vilket har gett Socialdemokraterna möjlighet att kanske prata ihop sig och fundera på om de ska svara på den nästa dag, men de har konsekvent undvikit att svara på frågan om de ställer upp på budgetprocessens regler. Det är anmärkningsvärt. Jag förstår inte det, och jag blir djupt oroad. År 2013 gjorde Socialdemokraterna ett klavertramp i den här kammaren, tillsammans med Sverigedemokraterna. Jag undrar om vi kommer att få se det upprepas i framtiden. Jag trodde nämligen att vi var överens om att vi skulle säkerställa att vi tryggar svensk ekonomi och processerna här i riksdagen, men det kommer inget svar från Socialdemokraterna. Det är anmärkningsvärt.

Jamal El-Haj kallar oss lönefientliga, och det är ju märkligt med tanke på att vi vill sänka skatterna för löntagarna på ett sätt som gör att de får mycket mer pengar kvar i plånboken. Vi ökar jobbskatteavdraget med 500 kronor för en genomsnittsfamilj, riktat mot dem med de allra lägsta inkomsterna. Vi vill att 100 000 färre ska betala statlig inkomstskatt. Nästan hälften av alla intensivvårdssjuksköterskor betalar statlig inkomstskatt i dag, och nästan var femte gymnasielärare. Det behöver vi förändra. Vi är inte lönefientliga, men vi är oroade över Socialdemokraterna och budgetprocessen.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Den svenska modellen att arbetsmarknadens parter gör upp om villkor på arbetsmarknaden är en väldigt bra modell. Det är också positivt att det har funnits en så bred uppslutning kring detta.

Sverige sticker på många sätt ut internationellt. Vi har få strejkdagar, och historiskt har vi klarat oss väldigt bra när det gäller paradigmskiften och omstruktureringar. Politiken går in emellanåt och spelar en aktiv roll, men ansvaret för lönebildningen och andra villkor ligger i stor utsträckning på parterna. Det är väldigt bra.

Den här modellen förutsätter också att parterna är starka, att de representerar dem som jobbar och dem som anställer. En hög anslutningsgrad är långsiktigt en förutsättning för att det ska finnas legitimitet för modellen.

Fackförbunden i Sverige har i dag omkring 3 miljoner medlemmar. De kan nu se fram emot att få en skattereduktion på avgiften, olika mycket beroende på hur stor avgiften är. I och med att anslutningsgraden är så pass hög i Sverige är det inte långt ifrån att kalla detta för en allmän skattesänkning, även om det inte är samma sak. Frågan är om vi hade haft en ännu större samsyn om det hade funnits ett annat namn i betänkandet och kallats för något mer snarlikt jobbskatteavdraget.

Moderaterna anför att det vore bättre med en allmän skattereduktion och hänvisar till det särskilda yttrande som man har tillsammans med de andra allianspartierna.

När man läser de olika budgetarna skiljer det ganska mycket mellan hur de olika allianspartierna prioriterar de skattesänkningar som föreslås. Det är helt rätt att Moderaterna prioriterar fler jobbskatteavdrag. Liberalerna har en helt annan prioritering. Man satsar 23 miljarder – det motsvarar nästan hela Polismyndighetens organisation – på skattesänkningar för höginkomsttagare. Det är väldigt olika profil mellan de olika allianspartierna.

Fru talman! Det var länge sedan som vi hade en mer principiell diskussion om fackligt anslutna i Sverige. Det är nu 100 år sedan som demokratins genombrott kom i Sverige. Det var naturligtvis en process som inte var självklar från dag ett, utan demokratin blev successivt starkare.

Fackföreningsrörelsens roll var inte heller självklar. På andra håll i Europa var den rent av hotad, men som en aktör kunde den bidra till att demokratin blev stark.

Att det har funnits en samsyn kring den svenska modellen – Saltsjöbadsavtalet 1938 – bidrog naturligtvis också till att vi fick en stabilitet i landet. Socialdemokraterna, inte minst, kunde hålla ytterkantsvänstern, som på 1910- och 1920-talet kunde vara ett hot, borta. Sedan höll Högerpartiet, som sedan blev Moderaterna, högerextremismen borta. Det gjorde att vi fick en robust demokrati i vårt land, vilket vi nog alla är väldigt glada över.

Även om vi kan vara oense och ha olika uppfattningar om skattereduktioner och nivåer är det ändå en milsvid skillnad jämfört med hur det kunde ha sett ut när man diskuterade huruvida man fritt skulle kunna ansluta sig till medlemsorganisationer. Det känns väldigt bra att vi har kommit dithän.

Alla vi demokrater har också framöver ansvar för att den utvecklingen inte är självklar, utan det är något som vi hela tiden måste fortsätta att jobba för.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Av alla de åttiotal reformer som Vänsterpartiet har varit med att driva igenom i budgetförhandlingar med regeringen hör nog det som vi nu ska debattera, alltså återinförande av skattereduktion för fackföreningsavgift, till dem som vi som parti och definitivt jag personligen håller bland de främsta.

Det här är politiskt reformarbete när det är som bäst. Det är en direkt förändring i rätt riktning – i det här fallet en individuell inkomstförstärkning för alla som har tagit eller tar steget att solidariskt ansluta sig till sin fackförening, något som märks främst i plånboken för den som har låg inkomst och relativt hög fackavgift.

Men samtidigt innebär det också någonting mer, nämligen en strategiskt viktig förskjutning av maktförhållandena på den svenska arbetsmarknaden. Det är en liten men inte obetydlig extra push för att öka anslutningsgraden till facket. Det är ett bidrag till att stärka arbetstagarkollektivet i sin helhet och därmed också den svenska modellen med sin kombination av flexibilitet och trygghet.

Sådana förskjutningar, fru talman, behövs verkligen. Under lång tid har det varit mängder av beslut som har gått i motsatt riktning, som har undergrävt snarare än stärkt den svenska modellen och som har stärkt den part som i utgångspunkten redan är den starkaste parten, nämligen arbetsgivare och kapitalägare.

Det är ju så att den svenska modellen kräver välorganiserade parter på arbetsmarknaden som kan ta ansvar för att reglera det mesta av det som behöver regleras. Staten sätter ramarna och ger genom lagstiftningen parterna mycket stort utrymme att bestämma över den konkreta utformningen av villkoren för dem som arbetar.

Det innebär att arbetstagarnas organisationer, fackföreningarna, har en utpekad och säregen roll och position. Det är, som det påpekas i propositionen, medlemskapet i de organisationer som i enlighet med MBL, medbestämmandelagen, fyller en funktion som arbetstagarorganisationer på arbetsmarknaden som kommer i fråga för den här reformen.

Argumentationen högerifrån om att detta skulle strida mot något slags princip om likabehandling av civilsamhälleliga organisationer faller därför enligt min mening ganska platt. Enligt lagstiftningen har fackföreningar en mycket speciell roll.

Sedan finns det ju också i reservationerna från de olika nyanserna eller falangerna av Sverigedemokraterna påståenden om att det här blir orättvist mot arbetsgivarna på något sätt. Det är ganska snedtänkt och lite löjligt. Arbetsgivarna, som redan har påpekats, har möjlighet att göra avdrag för den del av avgiften till arbetsgivarorganisationer som rör arbetsmarknadskonflikter och även för andra tjänster. Det är snarare obalanserat att inte ha det här avdraget för fackföreningsavgiften.

Förhållandet på arbetsmarknaden är grundläggande obalanserat från början. Det är arbetstagarna som individuellt står i beroendeställning. Det som gör den spelplanen lite mindre lutad till arbetsgivarens fördel är kollektivavtalen, och de tecknas just av fackföreningar.

Fru talman! Det här är ju ett avdrag som har funnits tidigare och som togs bort av den förra högerregeringen. I betänkandet kan vi läsa att ”skattereduktionen för fackföreningsavgifter avskaffades den 1 januari 2007 av finansieringsskäl”. Det är en mycket kortfattad beskrivning som förvisso inte är felaktig. Det är riktigt att Reinfeldtregeringen redan i sin första budget beslutade att göra den här indragningen för att tillsammans med en rad andra nedskärningar, framför allt på sjukas och arbetslösas livsvillkor, kunna finansiera omfattande skattesänkningar i huvudsak riktade till de mest besuttna i samhället. Men även om motiveringen av åtgärderna då handlade om finansiell besparing, var förstås utformningen strategiskt genomtänkt.

Beslutet att avskaffa avdragsrätten för fackföreningsavgiften ingick i en lång rad försämringar med udden riktad mot facklig organisering. Här fanns de extrema och chockartade försämringarna av arbetslöshetsförsäkringen som ledde till att många lämnade både a-kassan och facket. Det gäller också den successiva urholkningen av sjukförsäkringen och införandet av en så kallad stupstock som också satte press på många fackliga organisationer med förtvivlade medlemmar.

Här fanns distanseringen av facken från inflytande över olika former av subventionerade anställningar och när de skulle kunna tillsättas.

Här fanns reglerna för arbetskraftsinvandring som bidrog till lönedumpning i utsatta branscher och till maktlöshet i fackliga led. Hit ska man också räkna den så kallade lex Laval som innebar en begränsning av den grundläggande konflikträtten i samband med utstationeringssituationer.

Det är i det sammanhanget man måste se den förra regeringens avskaffande av avdraget för fackföreningsavgift.

Och det är i kontrast mot det som man ska se det förslag som nu ligger på riksdagens bord och som alltså fanns aviserat genom den statsbudget som Vänsterpartiet och regeringen kom överens om i höstas.

Fru talman! Den fackliga organisationsgraden har en bred och djup betydelse i ett modernt välfärdssamhälle. Både internationella och svenska erfarenheter och data visar ett tydligt samband mellan en hög facklig anslutningsgrad och flera andra samhälleliga förhållanden, inte minst mindre av ojämlikhet i fördelningen av inkomster och förmögenhet.

Och det är just där man behöver söka skälet till högerpartiernas ställningstagande. Det är där man behöver söka den politiska instinkt som gör att de går emot den här riktade skattesänkningen. Den riskerar ju att göra samhället lite mer jämlikt.

De tidigare regeringspartierna – den i tilltagande grad löntagarfientliga Alliansen – har nu valt att luta sig mot budgetlagen och inte reservera sig mot förslaget, eftersom det har gått genom budgetpropositionen. Det är bra i detta fall, även om själva ställningstagandet är anmärkningsvärt.

Jag konstaterar att Sverigedemokraterna och därur sprungna frifräsare låter sin ideologiska bakgrund i högerpopulism och nyfascism – strömningar där antipatin mot organiserade arbetare har en central roll – skina igenom mer obehindrat i ställningstagandena. Man kan där agera taltratt för ideologiskt offensiva arbetsgivarorganisationer.

Det är hur som helst bra att vi kan få detta på plats så att fackavgiften blir avdragsgill med 25 procent redan från den 1 juli i år.

Jag yrkar bifall till förslaget och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Fru talman! I går stod vi här i kammaren och diskuterade förmånsbeskattning av sjukvårdsförsäkringar. I dag ska vi debattera skattereduktion för fackföreningsavgiften. Det är ett förslag som vi i Kristdemokraterna är emot. När jag satt och funderade på hur vi hamnade i att debattera just dessa frågor fick jag en bild i huvudet. Jag tänkte delge er den.

Dagen är den 24 augusti 2017, och regeringen samlas på Harpsund för att staka ut framtidens budget för Sverige. Alla ministrar och en hel del tjänstemän är samlade för att starta det viktiga arbetet med budgeten för 2018 och framåt.

Man arbetar sig metodiskt igenom situationen i Sverige och försöker göra avvägningar för var Sverige behöver göra insatser. Man avväger var Sveriges regering behöver göra riktiga reformer för att få landet på rätt köl igen i de delar som regeringen ser har gått åt fel håll. Man har all upptänklig statistik att tillgå. Man har all tid i världen att diskutera detta. Man kan argumentera med varandra och göra en prioriteringslista för de viktigaste reformerna för Sverige i framtiden.

Vilka åtgärder är det som den svenska regeringen kommer fram till är viktigast i den sista budget man kan lägga fram under den här mandatperioden? Jo, det är

förmånsbeskattning av sjukvårdsförsäkringar

skattereduktion av fackföreningsavgifter

satsning på elmotorer till båtar

satsning på elcyklar

billigare med naturguider

sommarbusskort till gymnasieelever.

Vilka reformer valde man då att inte prioritera? Man måste ju välja bort någonting.

Man valde att inte ta med en avskaffning av pensionärsskatten.

Man valde att inte ta med reformer för att minska sjukvårdsköerna.

Man valde att inte ta med reformer för att tillgängligheten inom sjukvården ska öka.

Jag hävdar att politik är att prioritera. Vi kristdemokrater hade gjort en annan prioritering.

Vi hade prioriterat riktiga reformer för att motverka vårdköerna, som har fördubblats under den mandatperiod som den här regeringen har suttit vid makten. Vi hade prioriterat att öka tillgängligheten inom vården, som drastiskt har försämrats under den mandatperiod som den här regeringen har suttit vid makten. Vi hade stärkt tryggheten genom fler poliser och starkare gränskontroller. Löftet till cancerpatienterna hade infriats. Och vi hade avskaffat pensionärsskatten, som regeringen så ivrigt vill ha kvar.

I dag debatterar vi ännu en del som var med i budgeten, men som regeringen inte lyckades leverera inom rimlig tid. Det är ännu ett förslag som vi i Kristdemokraterna anser vara fel väg att gå. Att gynna en medlemsförening genom skattereduktion strider mot likabehandlingsprincipen mot andra föreningar. Det är obegripligt för mig att staten väljer att göra denna satsning i stället för att infria löftet om att ta bort pensionärsskatten. Man hade också kunnat göra reella reformer för att komma till rätta med de vårdköer som blir allt längre eller göra något åt tillgängligheten till vården som blir allt sämre.

Skattereduktion för fackföreningsavgifter avskaffades den 1 januari 2007. I stället sänktes skatten generellt för alla som arbetar, proportionellt mest för dem med lägst inkomster. Men regeringens förslag är ingen återställare, utan en skatteminskning för dem som väljer medlemskap i en viss förening. Under mandatperioden har man höjt skatterna med 60 miljarder. Den sänkning man orkade med var denna.

Kristdemokraterna säger nej till förslaget. Det är en satsning som inte löser något av de problem som Sverige står inför, trots att regeringen hade flera dagar på Harpsund då man kunde ha funderat på och tänkt igenom detta.

Dessutom är det beslut vi fattar i dag en förlorad del för arbetarna. Man får betala en högre avgift för sjukvårdskostnaden och en lägre kostnad för fackföreningsavgifterna. Summa summarum förlorar den svenska arbetaren i dag.

Förslaget om skattereduktion för fackföreningsavgiften innebär minskade skatteintäkter på 1,34 miljarder 2018 och 2,67 miljarder 2019. Det är pengar som skulle ha kunnat användas för att stärka välfärden i stället för att utgöra symbolpolitik.

(Applåder)

Fru talman! Jag har tre ganska korta frågor till Larry Söder i Kristdemokraterna.

Den första gäller apropå hans upprördhet över att man gynnar en viss typ av förening. Kan han svara på vilka andra föreningar utöver fackföreningar som ansvarar för att teckna kollektivavtal på arbetsmarknaden? Jag känner inte till några.

Den andra frågan gäller pensionärsskatten. Larry Söder verkar tycka att det är problematiskt med pensionärsskatten. Jag undrar hur han ser på det faktum att Kristdemokraterna införde denna skatt. Hur upplever han den situationen nu i sin upprördhet?

Den tredje frågan rör det som Larry Söder tog upp då han sa att skattesänkningen på drygt 2 miljarder kronor är en symbolhandling. Man kan i och för sig tycka att det är en ganska stor symbolisk summa.

Han sa att det inte berör de riktiga problemen i samhället. Själv kan jag tycka att ett stort och riktigt problem i samhället är en växande ojämlikhet. Den är ju en effekt av mycket av den politik som den tidigare regeringen genomförde, men den har varit ett problem i Sverige under lång tid. Många internationella bedömare påpekar också detta, inte minst vänsterradikala organisationer som Internationella valutafonden och OECD.

Är Larry Söder enig med dem om att ökningen av ojämlikheten kan utgöra ett samhällsproblem? Vad vill han i så fall göra åt det, utöver de förslag som vi tidigare har hört och som ökar ojämlikheten? Det handlar bland annat om skattesänkningar.

Fru talman! Givetvis är båda delar av arbetsmarknadens parter viktiga. De ska såklart vara så starka som möjligt för att på något sätt vara jämbördiga och kunna sluta avtal som är bra för Sverige. Jag tror inte att vare sig Ali Esbati eller jag har någon annan uppfattning om det. Men vi har kanske olika uppfattning om hur man gör för att stärka dessa båda parter.

Jag tycker exempelvis att Sveriges riksdag så mycket som möjligt ska hålla sig borta från arbetsmarknadsdelarna för att låta parterna avgöra detta.

Vi är väldigt klåfingriga i Sveriges riksdag. Vi försöker pådyvla olika saker och tala om hur det ena och det andra ska vara. Men jag tror inte att en skattereduktion på fackföreningsavgiften på något sätt stärker dessa parter. Jag tror att fackföreningarna har en stark ställning och kan ha det även i framtiden. Om de behandlar sina medlemmar efter bästa förmåga tror jag också att många människor kommer att vara anslutna till fackföreningar. Jag tror inte att en sådan här symbolhandling, vilket jag hävdar att det är, kommer att göra vare sig från eller till.

När det gäller pensionärsskatten: Vi sänkte skatten för pensionärer fem gånger under alliansregeringens år. De som bildade nuvarande regering hade som valslogan att ta bort pensionärsskatten. Jag har bara sett ett parti som har infriat det löftet, och det är Kristdemokraterna, som i sin budget två år i rad har tagit bort pensionärsskatten helt och hållet. Jag kan inte se att den regering som sitter i dag skulle ha uppfyllt det löftet. Därför jagar jag dem när det gäller det. Jag tycker att det är ett svek mot 2 miljoner människor som är pensionärer att man inte uppfyller det löftet.

Det var säkert någon fråga jag glömde, men Ali Esbati får i så fall gärna upprepa den.

Fru talman! Min sista fråga gällde ojämlikheten, som – möjligen symboliskt – föll bort. Men jag tackar för svaren på de två första frågorna, även om de öppnar för lite nya funderingar.

Den första frågan gällde om det finns andra typer av organisationer som har den roll som arbetsmarknadens parter, i det här fallet fackföreningarna, har. Det gör det ju inte, och det är skälet till att det finns en särskild angelägenhet i att stärka möjligheten att vara med i dem.

Jag noterade i svaret att Larry Söder tyckte att riksdagen skulle vara försiktig med att lägga sig i arbetsmarknadens funktionssätt och detaljer. Detta är intressant men något överraskande, med tanke på en del på senare tid väldigt högljudda röster från den allians som Larry Söder är mån om att tillhöra. Man säger sig till och med vilja lagstifta om lönesättningen, vilken det i Sverige under lång tid definitivt enbart har varit arbetsmarknadens parters roll att hantera. Det är bra att Kristdemokraterna tar avstånd från den typen av politik och att vi kunnat få det klargjort. Men det har ju från andra partier i Alliansen varit tydligt att man vill använda lagstiftning för att sänka lönerna.

Den andra frågan gällde pensionärsskatten. Jag vill bara konstatera vissa saker, så att alla är med på vad det är vi diskuterar. Man kan diskutera om skatterna ska vara lägre eller högre för att finansiera gemensam välfärd, men det vi refererar till som pensionärsskatten är det orättvisa faktum att just pensionärer måste skatta högre för sin inkomst jämfört med motsvarande löntagare som får samma inkomst. Detta var det ju er regering som genomförde. Den här regeringen försöker tillsammans med Vänsterpartiet avveckla pensionärsskatten.

Fru talman! Jag tycker att den största ojämlikheten i Sverige råder mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb. Att det går att hitta olika lösningar för att få människor i jobb är vi överens om. Ett sätt kan vara att skapa enkla jobb. Man får en lite lägre lön för att kunna komma in och få sitt första jobb och en erfarenhet att ta med på sitt cv. Det gör att man kan gå vidare och ta ytterligare ett jobb. Det är klart att vi som allians ser att detta är en möjlighet att skapa fler jobb. Jag tror att man kan minska ojämlikheten i Sverige om man skapar fler jobb, för den största skillnaden och ojämlikheten råder i dag mellan dem som inte har jobb och dem som har jobb.

Jag noterar att ni i Vänsterpartiet inte är intresserade av att ta bort pensionärsskatten över huvud taget. Ni har varit stöttepelare till den här regeringen i fyra år. Jag har inte någonstans, inte i någon tv-intervju, hört er säga att ni inte kommer att stötta den här regeringens budget om den inte tar bort pensionärsskatten. Jag har inte sett någon sådan rubrik. Visa mig gärna den om den finns!

Detta betyder att Vänsterpartiet har accepterat den situation som råder i dag, det vill säga att pensionärer betalar mer i skatt än vad löntagare gör. Det enda parti som i sin budget har tagit bort detta är vårt. Vi gör så även om det kostar pengar – 12 miljarder kronor. Men Vänsterpartiet har inte drivit detta i regeringsförhandlingarna. Ni har inte satt det på sin spets att ni vill ta bort pensionärsskatten, utan ni har accepterat Socialdemokraternas och Miljöpartiets småstegspolitik. Denna regering struntar egentligen i vad man sa till väljarna 2014. Jag kommer inte ihåg vad Vänsterpartiet sa före valet när det gällde pensionärsskatten. Det vågar jag inte säga. Men ni har faktiskt inte drivit på för att ta bort pensionärsskatten. Ni har accepterat den budget som finns, och där finns inget borttagande av pensionärsskatten. Det är ett faktum. Det kan alla läsa i den budget som finns.

(Applåder)

Fru talman! Larry Söder! Jag tänkte inte ta replik på dig, men när du var uppe i talarstolen tog du i ditt anförande upp saker som egentligen inte har att göra med vad vi diskuterar. Vi måste få försvara vår politik. Du nämnde pensionärsskatten. Jag vill gärna ta upp det här med dig igen, även om mina kamrater har gjort det tidigare.

Ni borgerliga tog makten 2006 och sänkte skatterna för löntagare fem gånger. Men pensionärsskatten sänkte ni inte. Ni tryckte på knappen en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger, fem gånger. Under den här tiden kunde ni inte tänka er att göra någonting för pensionärerna. De fattiga pensionärerna har lidit under den politik som ni drev i åtta år.

År 2014 kom vi till makten. Vi har lagt fram en budget för att sänka skatten för pensionärer som tjänar upp till 10 000 kronor. Men ni röstade ned den här budgeten och försenade skattesänkningen för pensionärerna med ett helt år. Hur kan du då gå upp och säga det du sa i ditt anförande?

Nu har vi lovat våra pensionärer att vi ska ta bort skillnaden. Vi har en ideologi som handlar om respekt på riktigt. Vi har gjort ett handslag mellan löntagare och pensionärer. Man betalar skatt när man arbetar. När man gått i pension ska man betala precis lika mycket skatt som när man arbetade. Detta handslag mellan generationer har vi respekterat. Men ni respekterade inte det här handslaget, som har funnits i flera år. Ni tog bort handslaget, försämrade för pensionärerna och gjorde dem fattiga. Kan du svara på det?

Fru talman! Då får jag upprepa det jag sagt i alla de debatter vi har haft om pensionärsskatten. Före valet 2014 sa er partiledare, som i dag är statsminister, att pensionärsskatten skulle bort. Man lovade 2 miljoner pensionärer detta. Har löftet infriats? Den frågan vill jag ställa till Socialdemokraterna. Jag kan inte se att det skulle ha infriats.

Kristdemokraterna har dock infriat det löftet genom att lägga detta i sin budget. 12 miljarder kostar det. Vi tar bort pensionärsskatten med en gång. Det är klart att vi inte röstar på en budget som innebär att pensionärsskatten blir kvar om vi har ett bättre förslag.

Min bild, som jag försökte ge, är att ni prioriterar andra saker i stället för att klara av ert löfte till 2 miljoner pensionärer. Precis som jag sa i mitt anförande vill ni hellre ha förmånsbeskattning av sjukvårdsförsäkringen, skattereduktion för fackföreningsavgifter, en satsning på elmotorer till båtar, en satsning på elcyklar, lägre kostnader för naturguider och sommarbusskort till gymnasieelever. Det har ni prioriterat före att ta bort pensionärsskatten. Det är det som är min kritik, och kritiken borde komma från de 2 miljoner pensionärer som ni inför valet sa att ni skulle ta bort pensionärsskatten för.

Som ett brev på posten talar ni nu i denna valrörelse om att ni ska ta bort pensionärsskatten nästa mandatperiod. Vem kan lita på det? Det vill jag också att Socialdemokraterna ska svara på. Hur kan väljarna lita på det 2018, när ni lovade samma sak 2014?

Det är ni som har makten. Vi hörde Vänsterpartiet skruva på sig; de vill inte stå för detta. Det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna som har sett till att pensionärsskatten är kvar. Hur kan ni gå till väljarna och tala om att ni ger det löftet en gång till?

Fru talman! Detta är verkligen hopplöst, Söder. Gång på gång har vi förklarat det här för dig. Självklart kan ni skriva hur mycket ni vill i era budgetar. Ni kan skriva att ni vill ha resor till Medelhavsländer en gång per månad för pensionärer. Men kan ni genomföra det? Nej, det kan ni inte.

Nu säger Moderaterna att de vill dra ned på skatten ytterligare om de vinner valet. Vad händer då med pensionärsskatten? Kommer ni att gå i fronten och välja att sänka den? Det tror jag inte.

Du nämner de saker som Socialdemokraterna, eller regeringen, har valt att göra. Vi ser till att hela samhället växer. Men vi ser samtidigt till att arbetslösheten minskar. Det är 250 000 färre i arbetslöshet under de här tre och ett halvt åren. Skolresultatet har vänt uppåt. Pensionärsskatten sänks 2020 och ska vara borta. Vi lovar att den ska vara borta.

Det handlar om höjt barnbidrag, investeringar i välfärden och fler poliser, att skola och sjukvård ska anställa personal och stora kliv för klimatet och miljön. Alla de frågorna hör ihop. Det är därför vi har ett samhälle som växer. När vi regerar går företagen med vinst. När ni regerar går de i konkurs.

Det är skillnad mellan när vi regerar och ni regerar. Jag har här en lista på era budgetar. Ni tog vid efter oss. Strax efteråt såg vi att er budget rasade sex år i rad. När vi tog över makten i Sverige ser vi att vi har ett överskott. Det är ett överskott som gör att vi kan sänka skatten för pensionärer, ge höjt barnbidrag för små barn och så vidare, så att hela Sverige växer och mår bra.

Fru talman! Socialdemokraterna har en good point i en del. Det är klart att vi kristdemokrater inte kommer att få 51 procent i valet så att vi kan genomföra all vår politik. Vi talar heller inte om att vi tror att vi kommer att få statsministerposten. Vi är väldigt glada i en alliansregering om Moderaterna tar den.

Skillnaden mellan Socialdemokraterna och Kristdemokraterna är att Socialdemokraterna aspirerar på att ha statsministerposten och vara det ledande partiet i regeringen och kunna infria de löften ni ger. Trots att ni sitter i en position där ni kan infria de löften ni ger bryter ni löftet till 2 miljoner pensionärer.

Jag kan inte riktigt förstå hur man kan försöka att dribbla bort det. Det är faktiskt den sanning som finns. Vi kan ta fram ganska många tidningsartiklar före valet 2014 där Socialdemokraterna säger: Om vi vinner valet 2014 ska vi ta bort pensionärsskatten.

Det är nu 2018, och ni har fortfarande inte tagit bort pensionärsskatten. Det finns ett parti som har genomfört detta i sin budget. Det må vara att vi inte har 51 procent i riksdagen i dag så att vi kan genomföra det. Men vi har det, och vår budget är seriös. Den går ihop med plus och minus.

Socialdemokraterna har prioriterat annorlunda. Jag tycker inte att man behöver skämmas över att man har prioriterat annorlunda. Det är bara att tala om det för väljarna: Vi har prioriterat annorlunda. Men då ska man inte gå tillbaka till väljarna och säga: Vi genomför det nästa mandatperiod. Det är inte rimligt.

Jag köper idén om att ni har prioriterat annorlunda. Jag hoppas att ni i nästa debatt har funderat igenom det och kan svara: Ja, vi har prioriterat annorlunda. Det är ett svar som svenska pensionärer kan se är sant.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 24.)