En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd

Fru talman! Det finns en växande grupp människor som ofta lever med mycket komplexa behov av både vård, behandling och socialt stöd. Detta är personer som har ett skadligt bruk eller beroende i kombination med en eller flera andra sjukdomstillstånd, ofta psykiatriska. Det handlar om personer med så kallad samsjuklighet.

Forskning visar att beroende sällan utgör en isolerad problematik. Faktum är att mer än hälften av de vuxna som vårdas för beroende också har en psykiatrisk diagnos. Bland unga med omfattande vårdbehov är psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och traumatiska erfarenheter mycket vanliga. Det betyder att många behöver flera insatser samtidigt.

Trots det har samhällets stöd länge varit uppdelat mellan olika verksamheter, huvudmän och ansvarsområden. Psykiatrin ansvarar för en del, socialtjänsten för en annan och beroendevården för en tredje. Konsekvenserna har blivit att människor alltför ofta faller mellan stolarna. Det är mot den bakgrunden som denna reform ska förstås.

Regeringens förslag innebär att regionerna ska organisera vården för personer med skadligt bruk eller beroende så att den ges samordnat med annan psykiatrisk vård. Samtidigt tydliggörs regionernas ansvar för den vård och behandling som är hälso- och sjukvård. Detta är ett viktigt steg mot en mer sammanhållen och kunskapsbaserad vård.

Fru talman! En central del av propositionen är den nya lagen om samordnad vård och stödverksamhet. Den riktar sig till personer som under lång tid har behov av samordnade insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten på grund av psykisk funktionsnedsättning.

Kommuner och regioner ska gemensamt bedriva verksamheten. Syftet är att främja den enskildes hälsa, trygghet och levnadsvillkor. För människor med omfattande behov ska vård och stöd inte längre bestå av en rad separata kontakter, där ansvaret riskerar att falla mellan olika aktörer. Insatserna ska i stället samordnas kring individen och så långt som möjligt planeras och genomföras tillsammans med den enskilde. Det handlar ytterst om att skapa en vård som utgår från människors behov och inte från myndigheters organisationskartor.

Fru talman! Den som är sjukast ska helt enkelt inte behöva navigera själv i välfärdssystemet. Vägen till rätt vård och rätt stöd ska vara enkel och tydlig, inte komplicerad och vag. Därför stärker vi samordningen mellan kommuner och regioner. Vi tydliggör ansvaret för vård och behandling och skapar nya strukturer för människor med de mest omfattande behoven.

Fru talman! Propositionen innehåller således flera konkreta förändringar som ska bidra till att människor inte faller mellan stolarna. Kraven på individuell planering skärps för personer som tas emot i hem för vård eller boende.

Socialnämnden ska underrätta regionen när någon tas emot så att behovet av en individuell plan uppmärksammas tidigt i processen. Det införs också en skyldighet för regionen att ersätta kommunen om regionen inte fullgör sina skyldigheter när det gäller just den individuella planen. Detta är viktiga förändringar. För människor med komplexa behov får ansvar inte bara finnas på papper; det måste också fungera i praktiken.

Fru talman! Bakom nästan varje person med ett svårt beroende eller en allvarlig psykisk sjukdom finns andra människor som också påverkas. Det kan vara en förälder som ständigt bär på oro, en partner som försöker hålla ihop vardagen, ett syskon som gång på gång försöker hjälpa eller ett barn som tvingas ta ett ansvar som inget barn borde behöva bära.

Att stå nära någon med omfattande problem innebär ofta ett stort ansvar, en stor känslomässig belastning och ibland också en känsla av skam och otillräcklighet. En väl fungerande vård måste helt enkelt se till hela situationen, inte bara till den som är sjuk.

Det är därför viktigt att vi stärker stödet kring individen men även uppmärksammar de anhörigas behov. Det är också något som den nya socialtjänstlagen tillser på ett bra sätt.

Fru talman! Lagstiftningen moderniseras också genom att uttrycket ”missbruk” ersätts med begreppen ”bruk”, ”skadligt bruk” och ”beroende”. Det kan tyckas vara en mindre förändring, men ord kan spela roll. Lagstiftningen ska också spegla den kunskap vi har i dag om beroendesjukdomar och psykisk ohälsa.

Fru talman! Denna reform löser inte alla utmaningar inom psykiatrin, beroendevården och socialtjänsten. Men den tar ett viktigt steg bort från splittrade insatser och otydliga ansvarsförhållanden. Den tar ett steg mot en vård där människor med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd möter ett samhälle som håller ihop.

Sjuka människor ska inte behöva anpassa sig efter systemet. Systemet ska anpassa sig efter sjuka människors behov, och ingen – ingen! – ska behöva falla mellan stolarna.

Fru talman! Jag vill därmed yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 6.

Under alldeles för lång tid har vården brustit när det gäller personer med skadligt bruk och beroende och andra psykiatriska tillstånd. I detta sammanhang kallas det för samsjuklighet.

Trots att hälso- och sjukvårdens resurser enligt hälso- och sjukvårdslagen ska prioriteras till patienter med stora vårdbehov är det ofta personer med mer komplexa vårdbehov som påverkas mest av brister i vårdsystemet. Personer med skadligt bruk och beroende och andra psykiatriska tillstånd hör till dem som drabbas av att bollas mellan kommunens socialtjänst och regionvården och mellan olika specialiteter i vården. Vården har ett otydligt ansvar, tillgången på vård är ojämlik, kunskapen och kompetensen är otillräcklig och endast en av fem med behov nås av rätt vård.

Socialdemokraterna tillsatte Samsjuklighetsutredningen, som nu har lämnat sina förslag. Nu har vi en proposition för en mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk och beroende och andra psykiatriska tillstånd. Propositionen innehåller även en helt ny lag om vård- och stödverksamhet för psykiskt funktionsnedsatta. Det är en begränsad grupp, inte så liten, och en lag ska nu stötta dem och se till att de får ett sammanhållet stöd. I övrigt ska förslagen som gäller en bredare målgrupp med samsjuklighet genomföras genom kunskapsstöd och styrande dokument från Socialstyrelsen samt omfördelning och tillskott av resurser. 400 miljoner ges under fem år. Hur omfördelningen ska se ut är ännu inte klart.

Samsjuklighetsutredningen undersökte vilka mål som personer med samsjuklighet och deras anhöriga själva ansåg var viktigast att samhällets samlade insatser uppnår. Här är några exempel på dessa målbilder:

tidig hjälp för psykisk ohälsa och skadligt bruk

stöd och vård som hänger ihop som en helhet

att inte bli utestängd från stöd och vård

att få hjälp med både beroende och psykisk ohälsa

att bli lyssnad på, få förståelse och bli behandlad med samma respekt som andra.

Vi välkomnar verkligen propositionen, men vi bedömer att mer behöver göras från statligt håll för att införandet av propositionens förslag ska bli lyckat.

Herr talman! Det finns mycket som talar för den reform som nu diskuteras. Att förbättra samordningen och skapa mer jämlika förutsättningar inom vård och stöd är viktigt och nödvändigt. Men för att förslagen ska bli verklighet krävs mer än välformulerade mål och intentioner. Det krävs tydliga förutsättningar för genomförandet.

En avgörande fråga är finansieringen. Om ansvar flyttas mellan kommuner och regioner måste resurserna följa med. Annars riskerar vi att skapa nya skevheter i stället för att minska dem som redan finns. Därför behöver regeringen ta ett helhetsgrepp och säkerställa en tydlig ekonomisk struktur. Det handlar både om en rättvis omfördelning av medel och om att staten tar ansvar för de extra kostnader som uppstår när förändringar genomförs. Utan detta blir det svårt att garantera en likvärdig vård i hela landet.

För att reformen ska fungera i praktiken behövs också ett tydligt stöd i genomförandet, som vi tror kommer att bli ganska långsiktigt. Stora förändringar kräver samordning, kunskapsutbyte och praktisk vägledning. Det kommer ett kunskapsstöd från Socialstyrelsen i augusti. Det är oklart när det kommer föreskrifter från Socialstyrelsen, och först i mars 2027 kommer en nationell plan för myndigheterna.

Vi tycker att det är lite sent och att det därför behövs en nationell stödfunktion som kan stötta kommuner och regioner genom hela processen. En sådan funktion skulle kunna samla erfarenheter, sprida goda exempel och bidra med konkret stöd. Det skulle öka chanserna att reformen genomförs på ett sätt som fungerar i hela landet, samtidigt som lokala förutsättningar tas i beaktande.

Lika viktigt är att följa upp hur reformen faktiskt fungerar. Det finns en rad farhågor och frågor som behöver tas på allvar.

En handlar om personalförsörjningen inom psykiatrin. Det finns en väldokumenterad kompetensbrist inom psykiatrin när det gäller specialistsjuksköterskor och läkare, och det behövs också fler psykologer. Rapporter säger att finns en risk att dagens bristsituation på sikt förstärks eftersom tillgången bedöms vara oförändrad samtidigt som efterfrågan ökar.

Här kunde regeringen ha genomfört några av alla de förslag som lagts i nationell plan för vårdens kompetensförsörjning och i en hel del utredningar som handlar om fortbildning och andra typer av åtgärder för kompetensförsörjningen. Men det har tyvärr inte skett.

Herr talman! Vi behöver få svar på om reformen leder till bättre samordning för personer med beroendeproblematik och andra psykiatriska tillstånd och till uppfyllande av de mål som personerna med samsjuklighet och deras anhöriga själva ansåg var viktigast att samhällets samlade insatser uppnår. Blir det lättare att få hjälp? Blir de lyssnade på? Får de förståelse och blir behandlade med samma respekt som andra? Hänger vård- och stödinsatser ihop bättre än tidigare? Finns fungerande behandling?

Denna reform är viktig. Därför har vi socialdemokrater lämnat förslag som gör att kommuner och regioner får bättre förutsättningar att genomföra förändringen i praktiken. Det krävs tydliga ekonomiska ramar, ett genomtänkt stöd i genomförandet och en noggrann uppföljning. Vi menar att det kommer att vara avgörande för om det blir verkliga förbättringar för dem som den här propositionen är till för.

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande SoU34 En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd. Det är ett betänkande som bygger på regeringens proposition om den första etappen av den så kallade samsjuklighetsreformen.

Bakgrunden är välkänd: Alltför många människor med beroendeproblematik och samtidig psykisk ohälsa möter i dag ett system där ansvarsfördelningen är otydlig, där vård och stöd inte alltid hänger ihop och där människor riskerar att falla mellan stolarna.

Propositionen syftar till att ändra på detta genom att stärka samordningen mellan psykiatrin, beroendevården och socialtjänsten, tydliggöra ansvarsfördelningen och skapa bättre förutsättningar för en personcentrerad och sammanhållen vård. Det handlar i grunden om att samhällets insatser ska utgå från människans behov, inte från organisatoriska gränser.

Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Bakom lagändringarna vi behandlar i dag finns människor. Det är människor som ofta befinner sig i en mycket utsatt situation. Det är människor som samtidigt lever med beroendeproblem och psykisk ohälsa, och de har ofta under lång tid försökt att få hjälp från olika delar av samhället. Alltför ofta har de mötts av ett system där vård, stöd och behandling inte har hängt ihop tillräckligt väl.

Jag tror att vi i kammaren är överens om att dagens situation inte är tillräckligt bra. När människor med samsjuklighet tvingas navigera mellan olika verksamheter och olika huvudmän ökar risken att de inte får den hjälp de behöver i tid. Det är just det problemet som reformen tar sikte på.

En av de viktigaste förändringarna, herr talman, är att regionernas ansvar för vård vid skadligt bruk eller beroende kommer att förtydligas och organiseras närmare än den övriga psykiatriska vården. Samtidigt stärks kraven på samverkan mellan kommuner och regioner. Det är en viktig utgångspunkt därför att människor inte söker hjälp utifrån hur samhället har organiserat sig eller sina verksamheter utan utifrån sina behov. Därför måste också vården och stödet i större utsträckning utgå från individen och inte från organisatoriska gränsdragningar.

Herr talman! Jag har inom området erfarenheter från mitt kommunala uppdrag där frågor om beroendeproblem, psykisk ohälsa och social utsatthet är en del av vardagen. Där blir det tydligt att människor sällan passar in i våra organisatoriska strukturer. Den som behöver hjälp bryr sig inte om var regionens ansvar slutar och var kommunens ansvar börjar. Man vill helt enkelt få rätt hjälp i rätt tid och uppleva att samhällets olika insatser arbetar åt samma håll. Just därför är den fungerande samverkan så avgörande, och just därför är den här reformens ambition om en sammanhållen vård så viktig.

Under utskottets behandling har flera partier lyft upp frågor om finansiering, det nationella stödet till huvudmännen och behovet av uppföljning. Det är viktiga frågor, och det här är en omfattande förändring. Stora reformer kräver både noggrannhet och uthållighet. Regeringen har därför valt att genomföra reformen stegvis. Det är ett medvetet val därför att förändringen måste fungera i praktiken för både patienter, kommuner och regioner. Men det är samtidigt viktigt att konstatera att regeringen inte bara föreslår lagändringar. Samtidigt avsätts betydande resurser för genomförandet. Totalt avsätts 400 miljoner kronor per år under perioden 2027–2031 för att just stödja kommuner och regioner i omställningen. Därutöver avsätts också särskilda medel till myndigheternas arbete med implementering och stöd. Kommuner och regioner kommer att få stöd för omställningen, och flera nationella myndigheter har fått särskilda uppdrag för att stödja reformarbetet.

Samsjuklighetsdelegationen arbetar redan med att följa, stödja och underlätta genomförandet. Det innebär att frågor om finansiering, implementeringsstöd och uppföljning inte lämnas åt sitt öde utan redan är en del av reformarbetet.

En reform av den här storleken kräver inte bara nya regler, utan den kräver också ett långsiktigt arbete för att förändringarna ska fungera i praktiken.

Herr talman! Det har också framförts önskemål om ytterligare nationella planer, nya strategier och nya styrdokument. Flera partier lyfter exempelvis upp frågan om en ny ANDTS-strategi. Regeringens bedömning är att det redan finns en tydlig styrning genom det uppdaterade målet för ANDTS-politiken, den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention, myndigheternas gemensamma arbete och de reformer som nu genomförs. Det viktiga är ytterst inte hur många dokument vi producerar, utan det viktiga är att människor får hjälp i tid.

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att se på reformen för vad den är, nämligen början på ett långsiktigt reformarbete, inte en slutpunkt. Det kommer att krävas fortsatt utveckling, fortsatt uppföljning och fortsatt samverkan. Men det kan inte vara ett argument för att vänta. Tvärtom! Människor som har samsjuklighet har väntat länge nog på att samhällets insatser ska fungera bättre tillsammans. Just därför är det här en viktig reform, inte för att den löser alla problem utan därför att den tar ett avgörande steg bort från stuprör och ansvarsförskjutning och går mot en mer sammanhållen vård där människors behov står i centrum.

Den som söker hjälp ska inte behöva fundera över vilken organisation som ansvarar för vad. Samhällets uppgift måste vara att möta människan där behoven finns.

Herr talman! Timmen är sen, och jag ska inte vara långrandig.

Jag har tittat på hela reformen, och jag har tänkt mycket på psykiatrireformen. Den var ordrik och bra, och det fanns flera punkter som skulle genomföras. Tyvärr kom det en ekonomisk krasch i vägen, och psykiatrireformen luddades upp mycket.

Därför måste jag ändå fråga ledamoten Cecilia Gustafsson om möjligheterna att se på de ekonomiska förutsättningarna. Precis som ledamoten beskriver lägger man 400 miljoner per år, och det är en del pengar.

Vi har tittat på denna jättereform i en tid då psykiatrin är nedkörd – även beroendevården – oavsett majoritet. Jag undrar om resurserna är tillräckliga eller om vi kan vänta oss att man tittar på finansieringsprincipen vid stora omläggningar av verksamheter som berör kommuner och regioner. Staten bör stå för vad det kostar. Vi anser inte riktigt att så är fallet i detta.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Karin Rågsjö för frågan.

Kommuner och regioner står absolut under en hård ekonomisk press. Därom råder inga tvivel. Men regeringen genomför inte bara lagändringar. Precis som jag sa, och som ledamoten själv nämnde, avsätter vi 400 miljoner kronor per år under en femårsperiod. Utöver det avsätts resurser till myndigheterna för själva genomförandet.

Reformen handlar i första hand om att skapa tydligare samverkan och ansvar. Där tycker vi att det är ansvarsfullt att göra den typen av förändringar i den storleken i etapper under en period.

Utvecklingen får naturligtvis följas noggrant, och betydande resurser är redan avsatta för genomförandet.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Vi har tittat lite på detta, och vi tycker att det behövs betydligt mer resurser för att få jättereformen på rull på riktigt så att den inte kraschlandar från början. Vi tror inte att de 400 miljonerna är tillräckliga. När det är fråga om en stor omorganisering som berör både kommuner och regioner hade det varit bra med 1 miljard per år. Det är ett område som är underfinansierat från början.

Min nästa fråga, herr talman, gäller uppföljningen. Hur anser regeringen att detta ska följas upp? Hur ska man se att tillgängligheten faktiskt förbättras, att vård- och stödkedjorna blir mer sammanhållna? Vem ska ta ansvar för en utvärdering, så att man tidigt ser om något inte fungerar?

Herr talman! Jag tycker att uppföljning är en mycket viktig del i ett stort reformarbete, oavsett vilken typ av reformarbete som ska genomföras. Det är inte så att regeringen säger nej till uppföljning. Tvärtom är det redan en central del av reformen.

Samsjuklighetsdelegationen har ett tydligt uppdrag, och flera andra myndigheter har fått särskilda uppdrag kopplade till reformen. Skillnaden handlar nog inte om huruvida uppföljning ska ske utan om vilka strukturer som behövs för att göra uppföljningen. Regeringen har valt att stärka de befintliga strukturerna i stället för att skapa nya.

Herr talman! Det här är en väldigt stor och viktig fråga som berör en grupp medborgare som vi har ignorerat alldeles för länge.

Vänsterpartiet har gått i fronten för en narkotikapolitik som utgår från forskning och evidens. Vi har gått längst fram när det gäller krav på sprututbyte, skademinimerande insatser, jämlik hälsa för beroende och bättre vård och behandling samt i fråga om att utreda kriminaliseringen av det egna bruket – vilket inte är legalisering, vill jag säga en gång till.

Antalet narkotikarelaterade dödsfall ökade under flera år på 2010-talet, men 2018 vände kurvan nedåt, och det var vi alla glada för. Trots detta avled 725 personer under 2024 till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar, och det är inget mått på en bra politik.

De drabbade är mammor, pappor, systrar, bröder, vänner och den döde själv. Det handlar om ett förlorat liv. Stigmatiseringen och utsattheten har ökat under åren, och personer med beroende har behandlats mer som brottslingar än som personer som behöver vård. Grunden till allt detta är att det finns ett stort behov av att utvärdera hur narkotikalagstiftningen inklusive kriminaliseringen fungerar i praktiken, då det saknas kunskap om vilka effekter som lagstiftningen fått. SKR, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och en mängd forskare vill att nuvarande lagstiftning ska utredas.

Jag jobbade 1986–1987 med hiv-infekterade beroende sprutnarkomaner på LVM-hemmet Serafen i Stockholm, som ligger mitt emot Stadshuset. Alla som var där visste helt enkelt att de skulle dö; hiv innebar aids och därmed död. Det var också män och kvinnor som hade egna lägenheter med kontrakt, och de hade kontakter med beroendeenheter, socialtjänst och psykiatri. Man lade resurser på de beroende kvinnorna och männen. De var inte helt under isen-glömda som i dag.

Det här var innan 90-talskrisen och de enorma nedskärningarna på offentlig sektor, innan kriminaliseringen av eget bruk, innan utförsäljningen av allmännyttan och innan misär blev legio. Många politiker blundade för det här i decennier.

Samsjuklighet är en fråga som vi har varit väldigt eniga om och drivit tillsammans, och det kan man vara tacksam för. Vi ser nu också att regeringen rör sig framåt.

Vi har tittat lite på vad som behöver göras: Man måste gå in med tidiga insatser och gripa in tidigt innan det skadliga bruket har accelererat och skapat problem när det gäller just bostad, försörjning med mera.

Herr talman! Forskningsresultat visar att nio av tio personer med beroende helst vill söka hjälp inom hälso- och sjukvården. Endast 5 procent vill söka hjälp inom socialtjänsten. I andra länder organiseras vården och behandlingen på ett helt annat sätt än i Sverige, och där har man också lägre dödstal.

Den här problematiken adresseras i Samsjuklighetsutredningen, vars slutbetänkande Från delar till helhet presenterades i januari 2023. Utredningen är grunden till det vi talar om i dag. Det är en oerhört bra utredning, som jag också anser ska rulla vidare. Samma sak gäller Narkotikautredningen, och vi väntar på besked om vad som ska hända med den också.

Bland dem som lever med beroende är det vanligt att ha flera hälsoproblem samtidigt, och dessa personer riskerar att falla mellan stolarna. Det har vi sett ett otal gånger i olika reportage och med egna ögon. Därför behöver psykiatrin ha kompetens inom beroendeområdet. Det måste finnas möjligheter för personer med beroendeproblem att få behandling mot psykiatriska tillstånd, för detta är som ler och långhalm.

Jag är orolig för att vi redan har en psykiatri som är väldigt ansträngd. Ett återkommande problem är bristande tillgänglighet till behandling mot beroende, vilket såklart är jobbigt för både patienten och ur ett samhällsperspektiv. Det får inte bli som med psykiatrireformen, alltså att man tar fram en reform som är väldigt bra, men i slutändan saknas resurser för att förverkliga det man vill.

Reformen innebär väldigt betydande kostnader kopplade till organisationen, kompetensutveckling, utökad samverkan och förstärkt psykiatrisk vård. Men trots det saknas detta, tycker vi i samtliga partier i oppositionen, och det riskerar kanske också att tränga undan annan vård. Socialtjänstverksamheten har också redan varit pressad, och därför tycker vi att det hade varit bra om finansieringsprincipen hade gällt fullt ut i hela ärendet. Staten ska ta ansvar för reformens kostnader.

Jag yrkar därför bifall till reservation 5, herr talman.

I likhet med flera remissinstanser, exempelvis Nationell samverkan för psykisk hälsa, anser vi att reformen bör följas upp och utvärderas med särskilt fokus på om personer med skadligt bruk, beroende och andra psykiatriska tillstånd faktiskt får mer samordnade insatser och på att detta gör skillnad och att det blir verkstad. Man bör också titta på om reformen leder till undanträngningseffekter, exempelvis.

Det här innebär stora organisatoriska förändringar för regioner och kommuner, och för att det här ska vara rättssäkert och patientsäkert är det vansinnigt bra att det finns en övergångsplan som man kan ledsaga i – en sorts karta som man bör ta fram tillsammans med regioner, kommuner, professionsföreträdare och brukarorganisationer.

Jag yrkar därför bifall också till reservation 7, herr talman.

Det här är en jätteviktig reform, och vi är hyfsat överens om det mesta.

Jag tänker på alla beroende som har pratat om det här länge, och jag tänker på deras anhöriga. De är värda ett anständigt liv. Jag adresserar det här till de beroende: Sveriges politiker är skyldiga att ge er det efter år av ignorans gällande era behov.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Det finns få områden där välfärdens brister är så tydliga som för människor som lever med samsjuklighet – personer som samtidigt kämpar med beroendesjukdom och psykisk ohälsa. Alltför länge har dessa människor hamnat mellan stolarna.

Några år innan jag började som riksdagsledamot arbetade jag inom psykiatrin på Falköpings sjukhus, både inom beroendevården och inom akutpsykiatrin. Där mötte jag människor när livet var som allra svårast för dem. Jag såg konsekvenserna av missbruket, lidandet av den psykiska sjukdomen och den hopplöshet som många människor levde med.

Jag såg också något annat. Jag såg hur människor ofta mötte ett system som inte hängde ihop. Det var ett system där olika huvudmän ansvarade för olika delar av vården och där ansvaret ibland var väldigt otydligt. Det var ett system där enskilda själva fick bära konsekvenserna när samordningen brast.

Detta har lett till att människor med stora behov inte fått rätt hjälp i rätt tid. Det har också lett till onödigt lidande och, i många fall, till att människor har tappat tron på att samhället finns där när livet är som allra svårast. Det här är inte värdigt ett välfärdssamhälle.

Herr talman! För Kristdemokraterna är människovärdet grunden för all politik. Varje människa har ett okränkbart värde, oavsett livssituation, sjukdom eller bakgrund.

Den som lever med beroendesjukdom eller psykisk ohälsa är inte en diagnos utan en människa med drömmar, relationer och framtidshopp. Därför måste vården utgå från människans behov, inte från organisatoriska gränser. Det är precis detta som samsjuklighetsreformen handlar om. Därför är jag glad över att vi nu tar detta viktiga steg.

Herr talman! Regeringens förslag innebär ett historiskt skifte. För första gången tydliggörs att vården för personer med skadligt bruk eller beroende ska organiseras tillsammans med den övriga psykiatriska vården. Det är en avgörande förändring.

Vi vet att många människor med beroendesjukdom samtidigt lever med psykisk ohälsa. Att då behandla dessa tillstånd i olika system har inte varit rimligt. När vården hänger ihop ökar möjligheten att se hela människan, att ge rätt hjälp i rätt tid och att hjälpa människor tillbaka till hälsa, självständighet och framtidstro.

Herr talman! En annan central del av reformen är den nya lagen om samordnad vård- och stödverksamhet. Kommuner och regioner ska gemensamt bedriva verksamheter för personer som under lång tid behöver samordnade insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Detta är ett viktigt steg för att komma ifrån stuprören.

För den enskilde spelar det ingen roll vilken myndighet som ansvarar för vilken insats. Det viktiga är att hjälpen fungerar, att någon tar ansvar för helheten och att människan slipper vara sin egen samordnare. Det är just detta som reformen syftar till att uppnå.

Herr talman! Kristdemokraterna har länge talat om vikten av nära vård. Men nära vård handlar om mer än geografi. Det handlar om relationer, om kontinuitet och om att bli sedd och bemött med respekt.

Många personer med samsjuklighet har tvingats berätta sin historia om och om igen. De har mött nya vårdkontakter, nya bedömningar och nya väntetider. Det skapar frustration, uppgivenhet och misstro. Den här reformen är ett viktigt steg för att bryta det mönstret.

Herr talman! En viktig del av propositionen är också att begreppet missbruk ersätts med begreppen bruk, skadligt bruk och beroende. Det kan tyckas som en liten förändring, men ord spelar roll; språk formar attityder.

När människor känner sig dömda eller stämplade riskerar det att bli svårare att söka hjälp. Politikens uppgift är inte att moralisera. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för behandling, återhämtning och ett bättre liv.

Herr talman! Den här reformen handlar inte bara om den enskilde. Den handlar också om familjerna, om föräldrar som oroar sig för sina barn, om barn som växer upp med en mamma eller pappa som lider av psykisk sjukdom eller beroende och om anhöriga som i åratal försöker navigera i ett system som inte fungerar eller som är svårt att hitta i. När vården blir mer sammanhållen skapas större trygghet också för de anhöriga. Detta ligger i linje med den kristdemokratiska synen på samhället, där de nära gemenskaperna är avgörande för människors trygghet och välmående.

Herr talman! Detta är inte slutet på arbetet – det är början. Mycket återstår för kommunerna, regionerna och staten. Men riktningen är tydlig: Vi går från splittring till samordning, från stuprör till helhetssyn. Vi går från organisatoriska gränser till människans behov.

Ingen människa ska behöva falla mellan stolarna därför att samhället inte förmår samordna sina insatser. Ingen människa ska lämnas ensam i kampen mot beroende och psykisk ohälsa. Med denna reform tar vi viktiga steg mot en mer sammanhållen, personcentrerad och värdig vård.

Herr talman! Timmen är sen, liksom tiden för denna oerhört viktiga reform. Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 10 under punkt 11, om uppföljning och utvärdering av reformen.

Från Centerpartiets sida menar vi att narkotikapolitiken i högre grad måste utgå från vetenskap, beprövad erfarenhet och evidens. Därför har vi också drivit på för att gå över till en politik som i högre grad handlar om skadereducering och skademinimering. Tillgång till sprutbytesprogram, läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende och naloxon för att häva överdoser hör till de förändringar som varit viktiga de senaste åren. Men vi vill även utreda frågan om brukarrum och möjlighet till smartare straff, såsom vård och hjälp i stället för böter eller strafförelägganden.

Många bra förslag till reformer har redan lagts fram av både Samsjuklighetsutredningen och Narkotikautredningen, men förändringstakten från regeringens sida har varit oerhört långsam. Narkotikautredningen kom i oktober 2023 och har hittills inte lett fram till några förslag över huvud taget från regeringens sida. Samsjuklighetsutredningen kom i januari 2023 och har, efter påtryckningar från Centerpartiet och övriga oppositionen, resulterat i tillsättandet av en samsjuklighetsdelegation och nu äntligen i det första reformförslaget om en sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende.

Redan 2011 tog Centerpartiet, herr talman, ställning för ett förändrat huvudmannaskap med ett överförande av ansvaret för missbruksvården från socialtjänsten till sjukvården, inte minst utifrån vetskapen om att majoriteten av personerna med ett skadligt bruk eller beroende har en bakomliggande psykisk eller somatisk sjukdom. Centerpartiet välkomnar därför propositionen om att skapa en mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende i kombination med andra psykiatriska tillstånd. Det rör sig om en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle, och glappet mellan kommunal socialtjänst och regional hälso- och sjukvård leder alltför ofta till att individer faller mellan stolarna. En reform som stärker samverkan och sätter individen i centrum är därför både nödvändig och efterlängtad.

Socialtjänsten ska alltjämt ta ansvar för det sociala stödet till den som befinner sig i ett skadligt bruk eller beroende, medan regionerna ska ta det fulla medicinska ansvaret. Det låter kanske enkelt men kommer att ställa stora krav på förändringar. För att en reform av denna dignitet ska lyckas i verkligheten, i praktiken, ute i landets kommuner och regioner krävs långsiktighet, tillräckliga resurser och ett tydligt stöd. Här ser vi tyvärr att regeringens förslag brister, vilket riskerar att påverka implementeringen och utfallet av reformen.

Det är trots allt regionerna och kommunerna som ska genomföra reformen i praktiken. Det handlar om att bygga upp nya arbetssätt, kompetensutveckla personal och säkerställa fungerande vårdkedjor. Detta kommer att kräva betydande resurser. Av propositionen framgår tydligt att ett flertal remissinstanser, däribland Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har framhållit att reformen innebär en tydlig ambitionshöjning och därmed ökade kostnader – inte bara under genomförandet utan kontinuerligt.

Grunden för finansieringen handlar om en omfördelning av medel mellan kommuner och regioner, men att hävda att finansieringsprincipen inte är tillämplig för att det inte skulle röra sig om nya uppgifter är, herr talman, att blunda för verkligheten. Regeringen föreslår i stället tidsbegränsade stimulansmedel. Det räcker inte utan skapar en stor osäkerhet för kommuner och regioner, vilket i slutändan riskerar att drabba patienten.

Ofinansierade reformer riskerar alltid att stjälpa mer än de hjälper, då de kan tvinga fram svåra prioriteringar som kan drabba annan kärnverksamhet. För att säkerställa en jämlik vård i hela landet måste staten ta sitt ansvar och fullt ut kompensera regioner och kommuner för de extra kostnader som reformen medför.

Herr talman! Att överbrygga klyftan mellan två huvudmän med olika lagstiftningar och kulturer är en komplex uppgift. Kommuner och regioner måste få den hjälp och det stöd man behöver vid implementeringen av reformen. Regeringen aviserar medel för ”myndighetsuppdrag eller andra insatser för att stödja huvudmännen”, vilket är alldeles för vagt. Centerpartiet anser därför att Socialstyrelsen bör få ett tydligt och långsiktigt uppdrag att inrätta en stöd- och samordningsfunktion till hjälp för kommunerna och regionerna.

Denna funktion ska kunna ge vägledning, sprida goda exempel och erbjuda konkret stöd till huvudmännen under hela införandeprocessen. Det skulle minska det administrativa krånglet och säkerställa att reformen implementeras på ett mer likvärdigt och effektivt sätt över hela landet, med hänsyn till lokala och regionala förutsättningar. Detta behövs inte minst i ljuset av att SKR har påpekat att ansvarsrollerna mellan kommuner och regioner förändras och kan upplevas som otydliga. För att undvika att reformen leder till ojämlikhet över landet behövs en tydlig samordning.

En reform är bara lyckad om den leder till faktiska förbättringar för de människor den berör. Det räcker inte med att stifta en lag – vi måste också veta att den fungerar.

Den utredning som ligger till grund för propositionen föreslog att verksamheten löpande skulle följas upp och att deltagarna skulle medverka i uppföljningen. Regeringen avfärdar dock detta och menar att befintliga bestämmelser, lagrum och krav på kvalitetsutveckling är tillräckliga. Men med en så pass stor och komplex reform måste vi ha en uppföljning som är systematisk.

Vi anser därför från Centerpartiets sida, i linje med utredningens ursprungliga förslag, att det från start måste finnas en tydlig plan för hur reformens effekter ska mätas. Får fler individer rätt stöd i rätt tid? Leder reformen till bättre hälsa, trygghet och levnadsvillkor? Fungerar samverkan mellan huvudmännen bättre?

Genom att följa upp och utvärdera kan vi säkerställa att personer med skadligt bruk eller beroende verkligen får den hjälp och det stöd som de behöver eller vid behov justera i reformen.

Sammanfattningsvis, herr talman, är det en viktig förändring vi debatterar i dag: En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd. Regeringens förslag räcker dock inte, utan för att de goda intentionerna ska bli till verklighet krävs mer.

Det krävs en säkrad finansiering, en tydlig stöd- och samordningsfunktion, och inte minst en kontinuerlig uppföljning. Med de tre förutsättningarna på plats skulle vi på ett betydligt tryggare sätt kunna skapa en beroendevård och en psykiatri som är sammanhållen, nära och tillgänglig i alla delar av Sverige.

Herr talman! Under alltför lång tid har vi levt med en epidemi, skulle jag nästan kalla det, där människor på tok för tidigt förlorar livsgnistan och dör av en överdos i en form av samsjuklighet där psykisk ohälsa och skadligt bruk samspelar. Den här reformen handlar om detta. Jag tänkte därför börja med en liten återberättelse av det som faktiskt sker nästan dagligen, runt om i Sverige.

Som ett exempel kan nämnas Malvina, som dog när hon var 23 år. I en artikel berättar hennes föräldrar om situationen. Så här med facit i hand kan de säga att de såg att hon försökte egenmedicinera.

När man börjar må dåligt hittar man något som dämpar. Då är det en brant uppförsbacke, säger Tobias, hennes pappa. Har han berättat om hur psykisk ohälsa och beroendesjukdom drabbar alla i hela familjen. För dem som aldrig kämpat med sådant är det svårt att förstå hur komplext det är.

Han berättar om hur det ordnades möten, samtal och kontakter med olika instanser men utan framgång. Att vårdsystemet inte är optimalt blev föräldrarna snabbt varse. Det är långa vårdköer, och det är myndighetspersonal som om och om igen skickar över bollen till någon annan.

Efter en artikelserie i Aftonbladet där föräldrarna Annika och Lars berättade om kampen för sin son Daniel, 18 år, som var fast i ett drogmissbruk sedan han var 14, började mejlen strömma in. De berättar att det var som att en dammlucka öppnades, och ut spolades oro och vanmakt – från hela landet, från alla samhällsklasser och bakgrunder. Det var berättelser om liknande situationer. Det handlar om föräldrar som sörjer ett barn som fortfarande lever. Det handlar om familjer som ser de barn de älskar förändras av drogerna. Det handlar om den enorma och ibland hopplösa kampen för att få rätt hjälp i rätt tid.

Ett exempel bland dessa är föräldrarna till Emil, som dog när han var 28 år. Mamman berättar: Jag vet att jag inte kan få tillbaka Emil, men jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom det helvete vi gått igenom. Hon berättar om hur Emils psykiska mående blev allt sämre. Han åkte in och ut på psykakuten. Panikångestattackerna kom tätare och tätare, och Emil började självmedicinera.

Den 21 september 2021 kallades Emil och hans föräldrar in till ett så kallat SIP-möte, där representanter från psyk, missbruksenheten, LSS och boendestöd var med. Tina beskriver mötet som det värsta hon någonsin deltagit i, vilket också bekräftades av den lex Sarah-utredning som sedan gjordes. Professionen polemiserade och försökte skjuta över ansvaret på varandra. Mötet avslutades utan förslag till lösningar. Sedan fortsatte cykeln med akut LVM, omhändertagande och bollande mellan myndigheter.

Det är också detta som Mona Dahlgren, som förlorat två söner i överdos, berättar om. Det är inte en enskild tragedi – det är exempel på hur ett system fungerar när beroende med psykisk ohälsa möts med kontroll och misstänksamhet snarare än med tidig och tillgänglig vård.

Hon slås av ett tydligt mönster som framträder. Det handlar inte om enskilda misstag utan om ett system där ansvaret är splittrat och hjälpen ofta är villkorad – ett system där föräldrar förväntas slå larm men där larmen inte alltid tas emot i tid.

Varje dödsoffer på grund av en överdos är ett ljus som släcks på tok för tidigt. I närheten står andra ljus och brinner – med sorg, med saknad, med frågor som förblir obesvarade och med en frustration och vanmakt över den kamp som de många gånger har fått föra. De har kämpat för hjälp som uteblivit, kommit på tok för sent eller varit på tok för liten.

Varför nämner jag allt detta? Det gör jag för att det är dessa personer vi pratar om. Jag tänker på det som var tanken i Samsjuklighetsutredningens betänkande Från delar till helhet och på Narkotikautredningen och på de saker som inte ens Narkotikautredningen fick utreda, till exempel frågan om avkriminalisering. Vi hade behövt ta ett riktigt helhetsgrepp kring det dysfunktionella stödet. Därför vill jag lyfta ett varningens finger. Ibland målas det här upp som den stora reformen – paradigmskiftet, kanske man vill kalla det – som ska få detta att bli mer sammanhängande. Men vi är oroliga för att det inte är tillräckligt.

Miljöpartiet har länge drivit på för att regioner ska kunna ta det fulla ansvaret – huvudansvaret – för vård och behandling vid skadligt bruk och beroende i enlighet med vad utredningen föreslog samtidigt som kommunerna har det tydliga ansvaret för sociala stödinsatser när det gäller till exempel boende, sysselsättning, anhörigstöd och stöd i vardagen.

Vi kommer att stå bakom den här propositionen. Den är efterlängtad, men den är också otillräcklig. Till exempel tycker vi inte att renodlingen är tillräckligt tydlig, och den är inte fullt ut i enlighet med Samsjuklighetsutredningens förslag. Där skulle regionerna ansvara för behandling och kommunerna för socialt stöd, men i propositionen väljer man att inte skärpa och ändra hälso- och sjukvårdslagen på ett sätt som gör att det tydligt anges att det är regionerna som har behandlingsansvaret. Då står vi lite kvar med ett problem. Om problemet är otydlig ansvarsfördelning måste lösningen vara mycket tydligare ansvar, och så är det inte riktigt i den här reformen.

Införandet måste också vara genomförbart – jag tänker på alla de problem som vi är uppenbart medvetna om. Människor som redan har kontakt med vård eller socialtjänst får inte hamna i ett fortsatt glapp när ansvaret flyttas eller förtydligas. Viktig kompetens får inte gå förlorad i omställningen, och det måste vara tydligt när och hur kommunernas behandlingsansvar upphör och regionerna tar över ansvaret.

Vi delar uppfattningen att det behövs en nationell stöd- och samordningsfunktion för genomförandet av reformen som kan ge vägledning, sprida goda exempel och erbjuda konkret stöd till huvudmännen under hela införandeprocessen. Det skulle säkerställa att reformen genomförs på ett mer likvärdigt och effektivt sätt över hela landet – med mer välfungerande insatser.

Reformen kräver också en långsiktig finansiering, vilket flera har varit inne på. För att reformen ska leda till en verklig förändring krävs resurser för att bygga upp en välfungerande regional beroendevård i hela landet, stärka psykiatrin och utveckla socialtjänstens stödinsatser och välfungerande lågtröskelverksamheter.

Det är det här som oroar oss lite. Om personal och resurser inte finns och om inte de långsiktiga resurser som krävs tillskjuts riskerar huvudmannaskapsförändringen att inte leda till önskade resultat utan snarare till längre väntetider och färre behandlingsalternativ – på ett område som redan är långvarigt underfinansierat och otillräckligt.

Barnperspektivet är också otillräckligt, vilket flera remissinstanser har belyst. Vi vill därför att regeringen ska återkomma med en fördjupad barnkonsekvensanalys och en särskild plan för bup och första linjens vård. Analysen bör omfatta barn som anhöriga, barn och unga med eget skadligt bruk eller beroende, barn i HVB, Sis- och LVU-situationer och barns tillgång till integrerade medicinska och sociala insatser.

Vi är glada över att propositionen innehåller förbättringar när det gäller sprututbyte, men det är inte tillräckligt. Alla regioner bör erbjuda sprututbyte och skadereducerande lågtröskelverksamheter. Men när lagen även fortsättningsvis säger att verksamheter får bedrivas i stället för ska bedrivas riskerar tillgången att bli beroende av var i landet en person bor.

Lågtröskelverksamheter är ofta en viktig väg in till vård och stöd. Det är där människor kan få kontakt med vården, smittskyddsinsatser, rådgivning, naloxon, behandling och socialt stöd. Det är därför det är så viktigt att det finns tillgång till detta oavsett vilken region man bor i.

Vi har många förslag i vår följdmotion. Den här reformen är viktig, men i och med propositionen genomförs bara delar av den reform som egentligen behövs.

Det återstår att tydliggöra regionernas huvudmannaskap. Det återstår att säkra ett ordnat införande. Det återstår att finansiera reformen långsiktigt. Det återstår att stärka barnrättsperspektivet, jämställdhetsperspektivet, brukarinflytandet och lågtröskelverksamheterna. Och det återstår att ta fram en samlad och kunskapsbaserad ANDTS-strategi.

Sverige behöver en politik som håller ihop det förebyggande arbetet. Det handlar om skadereducering, tidiga insatser, tillgänglig vård, socialt stöd och minskad dödlighet. Det är så vi kan gå från delar till helhet, inte bara i lagtexten utan också i människors faktiska möten med vården och samhällets stöd.

Jag vill yrka bifall till reservation 8, bland alla våra reservationer, för vi vill se den samlade tidsplanen och hur man tänker att man ska gå från just delar till helhet.

Med detta tackar jag för mig och önskar en trevlig kväll.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)