Statsministerns frågestund

Herr talman! I Dagens Nyheter från i lördags säger statsministern: ”De som har fått nej måste lämna landet.” För två år sedan sa dåvarande inrikesminister att uppemot 80 000 personer med avslagsbeslut skulle kunna behöva utvisas ur Sverige. Uppgifter pekar nu tvärtom på att 50 000 personer vistas illegalt i Sverige, och antalet väntas öka med ytterligare 40 000 de kommande fyra åren. Tillsammans motsvarar det här hela befolkningen i min egen grannstad Eskilstuna.

Om inte det här förändras leder det till ett permanent skuggsamhälle med utsatthet, utnyttjande och kriminalitet. Det är fråga om människor som riskerar att både fara illa och göra illa. Jag tror att det här gör oss båda djupt bekymrade. Det urholkar dessutom den legitimitet i svensk migrations- och integrationspolitik som är absolut nödvändig. Nästan alla svenskar tycker egentligen att ett ja ska vara ett ja och leda till att man snabbt lär sig svenska och får ett jobb och att ett nej ska vara ett nej och att man då lämnar Sverige. Alla vet dock att det inte fungerar så i dag.

Migrationsverkets förvar är nu helt fulla. Man tvingas släppa personer som ska utvisas. Regeringen säger att situationen är oacceptabel men gör nästan ingenting för att på allvar bryta utvecklingen.

Jag tycker att det här är en fråga av nationellt intresse. Vi skulle kunna samla en mycket stor majoritet för en hänsynsfull, trovärdig och tydlig politik för vad som gäller i Sverige. Jag är öppen för sådana politiska överenskommelser, både före valet och efter valet, oavsett vem som leder nästa regering.

Den akuta frågan till statsministern blir: Hur tänker regeringen få kontroll över återvändandet utan att ge polisen och Migrationsverket tillräckliga verktyg?

Herr talman! Jag tror att vi är överens om den princip som jag redogjorde för i Dagens Nyheter: Ett ja är ett ja, och ett nej är ett nej. Om man inte har det som utgångspunkt blir naturligtvis trovärdigheten för migrationspolitiken mycket lägre. Där är vi överens.

Jag hymlar inte med att det naturligtvis är en utmaning att de människor som kommit hit och fått avslag behöver lämna landet. Nu ska man dock komma ihåg att totalt 47 000 lämnade landet under åren 2015, 2016 och 2017. Om antalet i år blir samma som 2017, ungefär 13 000, innebär det att 60 000 människor har lämnat landet. Det är den ena bilden av det. Men jag säger inte att det är tillräckligt, utan vi behöver visa på allvar att man ska lämna landet om man har fått ett nej. Det är därför som vi bland annat utökar antalet förvarsplatser rejält. Det har vi gjort under vår tid. Vi har också precis tagit emot en utredning där utredaren pekar på att vi kan behöva göra mer för att de som har fått ett nej ska samlas på en mer begränsad geografisk yta, så att vi ska kunna ha kontroll på dem.

Polisen har nu fått ökade befogenheter att göra inspektioner ute på arbetsplatser. Vi vet att många av de här personerna utnyttjas på ett mycket skrupelfritt sätt av en del arbetsgivare. Därför underlättar vi för polisen. Det behövs nu inte en brottsmisstanke för att gå in, utan det räcker med en misstanke om att det kan föreligga något som inte är regelrätt. Det underlättar för polisen, och det har de vidimerat. Det kommer att bespara dem en mängd arbete och göra det effektivare.

Vi går också vidare med att se över polisens möjligheter att ta id-handlingar och så vidare i förvar. Här behöver vi göra mer, och jag är absolut öppen för en diskussion om vad som kan göras mer på det området.

Herr talman! Som jag sa ifrågasätter jag inte statsministerns grundläggande goda vilja. Vad jag ifrågasätter är förmågan att göra någonting. Det är jättebra att 60 000 lämnat landet. Om 90 000 ändå är kvar i landet har vi dock ett mycket stort problem under alla omständigheter.

Jag tycker inte att regeringens aktivitet riktigt står i proportion till problemets allvar. Ni tar nu emot en utredning och börjar sakta bygga ut ett ganska begränsat antal nya förvarsplatser. Men de som jobbar med detta säger att det är ett akut problem och att man inte ens kan ta hand om de människor som man vet ska utvisas. Dessa riskerar att gå under jorden därför att man inte har förvarsplatser.

Det är för lite och för sent. Jag tycker inte att regeringen tar frågan på det allvar som den förtjänar, framför allt inte i ljuset av att man nu dessutom med en proposition i gymnasielagens anda skickar dubbla signaler till dem som redan har lagakraftvunna beslut om att lämna landet. Det här skapar inte trovärdighet för svensk migrationspolitik.

Herr talman! Det låter som att Kristersson nu är mer intresserad av att inte vara ense om detta.

Om det handlar om förmåga, Ulf Kristersson, varför gjorde ni då inget åt antalet förvarsplatser? Det är under vår regeringsperiod som antalet förvarsplatser har ökat rejält och kommer att fortsätta öka. Ansvariga myndigheter ser nu framför sig en utökning av antalet förvarsplatser som jag tror är mer än en fördubbling. Det är under vår regeringstid som det har hänt någonting. Det är under vår regeringstid som inspektionerna av arbetsplatser har möjliggjorts. Det är under vår regeringsperiod som man tittat på möjligheten att se över id-handlingar, pass och så vidare. Här görs det saker!

Men jag säger inte att vi därmed är nöjda och att allting nu är bra. Nej, vi kommer att behöva göra mer och ska fortsätta med det. Låt oss se vilka möjligheter vi kan utveckla tillsammans i stället för att söka gräl i frågan!

Herr talman! Statsministern! Om vi lyssnar på regeringen i debatten brukar vi höra att vi har en hälso- och sjukvård i världsklass i Sverige. Jag skriver under på det. Det har vi. Vi står oss väldigt väl i internationella jämförelser när det handlar om kvaliteten i den svenska hälso- och sjukvården. Problemet är ju inte att vi är dåliga på sjukvård, utan att vi är dåliga på att erbjuda sjukvård. Vården i Sverige är väldigt otillgänglig. Vi har lägst antal vårdplatser per capita i hela Europa. Vi har också de längsta vårdköerna i hela Europa. Det är naturligtvis inte acceptabelt, herr talman.

Nu märks det att det närmar sig val, inte minst på den löfteskarusell som har rullat igång hos Stefan Löfven och den socialdemokratiska regeringen. Inför förra valet lovade Stefan Löfven ett sjukvårdslyft. Genom traineejobb och utbildning skulle sjukvården räddas. Utvecklingen har som bekant gått i rakt motsatt riktning. Det har bara blivit sämre. Vi kunde i augusti 2014 notera att Socialdemokraterna presenterade en ”framtidsreform för att förbättra kvaliteten och säkra den framtida personalförsörjningen inom hälso- och sjukvården”. Nu, herr talman, kommer man med liknande löften. Det är bara lite drygt någon månad sedan som Stefan Löfven bland annat i en debattartikel i Dagens Nyheter lovade 14 000 fler vårdanställda till 2022. Då talar Stefan Löfven om sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, läkare och så vidare. Min enkla fråga till statsministern är: Varifrån ska dessa komma? Utvecklingen nu innebär ju att man inte vill arbeta i hälso- och sjukvården på grund av de dåliga arbetsvillkoren. Hur ska Stefan Löfven hitta 14 000 vårdanställda till 2022?

Herr talman! Det är bra att Jimmie Åkesson lyssnar på regeringen när det gäller sjukvården eftersom det egna alternativet är väldigt sparsmakat. Det egna alternativet bygger på skattesänkningar. En sak vet jag, Jimmie Åkesson: Om man koncentrerar sig på att sänka skatterna, som Sverigedemokraterna vill göra, blir det inga mer resurser till sjukvården.

Vi har under vår mandatperiod redan skjutit till resurser till sjukvården. Vi har i dag i svensk välfärd inte bara i sjukvården, samlat, ungefär 100 000 fler människor som jobbar. En del av dem finns i sjukvården. Vi behöver se till att fortsätta att göra den satsningen. Därför bygger det vallöfte som vi nu har ställt ut på det vi redan har gjort. Vi kan i handling visa att om man tar in skatteintäkter och fördelar dem kommer det också sjukvården till del.

Det är därför det anställs fler. Det är därför vi gör en satsning för sjukvården där regionerna och landstingen får välja själva vad de vill göra. Vi gör en satsning som pekar just på att det behöver anställas fler och att villkoren behöver förbättras. Det görs en speciell satsning som ska tillvarata patienternas rättigheter på ett ännu bättre sätt. Där finns det befogad kritik. Det tar för lång tid att ta sig in i vården.

Det åtgärdar man inte med skattesänkningar. Det finns inte en enkel lösning på det. Men jag kan se en gemensam nämnare. Det är att vi behöver anställa mer personal. Det har under för lång tid utbildats alldeles för få sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor och läkare. Det ökar vi nu på. Vi underlättar för sjuksköterskor att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterskor bland annat genom att se till att de kan få behålla lönen under studieperioden. När jag pratar med sjuksköterskorna säger de att det är en bra möjlighet för dem.

Här är det påbörjat en satsning på sjukvård. Den måste fortsätta. Alla ska veta att när de behöver en bra vård ska de få den, och det ska gälla i hela vårt land.

(Applåder)

Herr talman! Det är lite symtomatiskt för regeringen att det man säger låter väldigt bra. Jag kan stå här och säga att alla ska ha det bra och ingen ska ha det dåligt. Det låter jättebra, eller hur? Det intressanta är hur man sätter kraft bakom de orden.

Nu noterar jag att statsministern under de två minuternas talartid ägnar ungefär 15 sekunder åt att svara på min konkreta fråga. Var ska han hitta alla dessa nya vårdanställda någonstans?

Utvecklingen just nu, förutom pensionsavgångar och annat, är att man som till exempel sjuksköterska i dag i väldigt hög grad arbetar med någonting annat än med sjukvård, eller så arbetar man i Norge, för där har man arbetsvillkor som är drägliga.

Herr talman! Jag menar att i stället för det som statsministern och regeringen föreslår med att vi ska ha ännu fler utbildningsplatser måste vi börja i andra ändan. Vi måste börja med förbättra villkoren så att vi kan locka tillbaka människor till vårdyrket och att fler vill utbilda sig i vårdyrket till sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, läkare och liknande. Där brister regeringen i förståelse och handling.

Herr talman! Jimmie Åkesson måste börja lyssna också när andra talar. Jag har precis redogjort för vad som har gjorts under den här mandatperioden. Vi har tillfört sjukvården rejält med resurser. Jag pratar om över 10 miljarder kronor bara till sjukvården.

En del går till det som regioner och landsting får göra själva. De får välja själva hur de ska använda de pengarna. En del går till att man kan anställa fler i vården: undersköterskor, sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Vi utbildar fler, och vi utbildar fler läkare, och så vidare. Det gör vi redan.

Det räcker inte. Vården är inte tillräckligt bra. Det är för många som behöver vänta. Men en sak vet jag: Vi måste ha dit mer resurser. Det blir inte mer resurser med Sverigedemokraternas förslag till skattesänkningar. Nej, precis: Det blir inte mer. Låt oss i dag till att börja med vara eniga om det. Det är det första vägvalet som ska göras i höst. Endera investerar vi i varandra, och då får vi mer resurser till sjukvården, eller så fortsätter vi att sänka skatterna som Sverigedemokraterna vill.

(Applåder)

Herr talman! Statsminister Löfven! Jag brukar ofta ta tåget upp till Umeå. Då åker jag på en av Sveriges modernaste järnvägar, Botniabanan, som passerar Örnsköldsvik, statsministerns hemstad. Den är byggd med lånade pengar, och det är en stor framgång. Tågen är ofta fulla med folk. Den gör stor klimatnytta, och den betyder mycket för den regionala utvecklingen.

Nu står vi inför mycket större utmaningar och behov. Vi behöver bygga snabbtåg från Stockholm till Malmö, från Stockholm till Göteborg och kanske också från Stockholm till Oslo. Det skulle ersätta de stora tunga linjerna i inrikesflyget med miljövänligare alternativ. Det skulle frigöra stor kapacitet på stambanorna så att mer gods skulle kunna gå på järnväg. Det skulle kunna bli fler tåg som kommer i tid.

Stora delar av Sverige skulle kunna vara vinnare i regional utveckling. Vi vet att ju förr vi gör detta, desto större blir klimatnyttan och den ekonomiska nyttan. Argumenten är alltså starka för att göra det skyndsamt och därmed också precis som med Botniabanan låna pengar till investeringen.

Klimatet kräver också att vi gör detta. Vi vill ju inte att framtida generationer ska säga oss: Ni kunde ha gjort en massa saker, men ni valde att inte göra det fast ni hade den möjligheten. Vi vet hur bråttom det är med klimatet. En fördel med lånefinansieringen är att det blir pengar över till järnväg i andra delar av Sverige. Vi vill inte ställa snabbtågen mot Norrbotniabanan eller bra tågtrafik i Dalarna eller Västsverige.

Vi är för detta. Miljöpartiet kan tänka sig att göra det, och Centerpartiet kan tänka sig att göra det. Vill Socialdemokraterna så finns den parlamentariska majoriteten för att göra en helt avgörande, snabb framtidsinvestering för Sverige. Varför tvekar Socialdemokraterna? Är det inte dags att lånefinansiera detta viktiga steg in i framtiden, denna viktiga klimatinvestering?

Herr talman! Först blev jag lite tårögd när jag hörde Örnsköldsvik nämnas. Det gjorde gott.

Vi har i kommande ram anslagit rejält mer med pengar till inte minst kollektivtrafiken och också järnvägssatsningar precis av de skäl som Jonas Sjöstedt nämner. Vi behöver flytta över mer av transporter från väg till järnväg och inte minst godstransporter. Det är helt i den riktningen.

Men det finns ingen quickfix, som Sjöstedt låter påskina, att man bara kan låna upp. Någon ska stå för de lånen och garantera de lånen. Vi vill också göra en satsning på höghastighetstågen. Det är riktigt. Det gäller Stockholm–Göteborg, Stockholm–Malmö och Malmö–Göteborg. Det är rätt att göra det. Men det får inte tränga ut allting annat.

Jag är till exempel intresserad av Norrbotniabanan i framtiden. Det tror jag också att Jonas Sjöstedt är. Ska man göra en satsning på höghastighetstågen får det inte innebära att det tränger ut alla andra projekt.

Låt oss se vad som går att göra här inom ramen för det finanspolitiska ramverket. Det måste ändå ligga till grund. Vi kan inte bara säga: Nu skippar vi det, och så finansierar vi hur som helst.

Det låter ibland som att det vore så enkelt att det fanns en massa extrapengar bara man lånar upp. Men lånen ska också betalas, och någon ska garantera de lånen. Med de regler som finns är det staten som kommer att behöva göra det. Det finns inget magiskt trollspö som man kan svinga. Det är därför vi bereder för att titta på: Vad är det för möjlighet att göra detta? Vi vill göra detta.

Det är en diskussion. Måste alla tåg gå i 320 kilometer i timmen från start till mål? Det kommer de inte att göra. En del sträckor kan de kanske gå i 250 kilometer i timmen Det är också höghastighet. Det är helt nödvändigt för att över huvud taget klara utbyggnaden.

Ja till höghastighetståg. Men det får inte tränga ut allting annat, och det måste ske ansvarsfullt.

Herr talman! Klimatet kräver en quick fix. Klimatet väntar inte på en slow fix. Det brådskar redan.

Fördelen med att lånefinansiera är att då räcker pengarna också till Norrbotniabanan och alla de andra projekten som vi vill göra. Det fungerade med Botniabanan. Det var för att vi lånefinansierade den som vi byggde järnvägen till Örnsköldsvik. Det har varit en framgång. Det är inte orimligt.

Framtida generationer har nytta av järnvägen. De är med och betalar den. Vi har järnkoll på statsfinanserna och stora överskott. Ingen kan säga att vi slarvar med statens pengar.

Vi vill att företag tar lån, investerar för framtiden och ökar konkurrenskraften. Så bör vi också tänka som land. Vi ska rusta oss för framtiden. Vi ska bli mer konkurrenskraftiga, och vi ska göra de klimatinvesteringar som klimatet behöver.

Stefan Löfven: Den politiska parlamentariska majoriteten ligger framför dig. Slarva inte bort den, utan ta vara på den.

Herr talman! Jag tänker inte slarva med ekonomin heller. Det är grundläggande för att vi klarar att göra det vi nu gör och det vi kommer att behöva göra att vi har ordning och reda på ekonomin. Det finns inte några gratispengar någonstans. Det är lätt att säga att det bara är att låna. Men någonstans ska det betalas, och någonstans står skulden för de pengarna. Det är helt rätt att vi nu överför mer resurser. I nästa plan kommer vi att överföra mer resurser, för det är helt rätt av klimatskäl.

Sedan handlar diskussionen bland annat om hur mycket höghastighetstågen får kosta, vilken hastighet det ska vara på dessa tåg och så vidare. Så ja, vi vill gå i den riktningen. Men det ska ske med ansvar, och det ska fortfarande vara så att också andra angelägna projekt kan bli verklighet.

Herr talman! 17,5 procent – en så stor andel av eleverna som gick ut nian i somras var inte behöriga till gymnasiet. Det är den högsta siffra som någonsin har uppmätts i svensk historia. Det är 20 000 elever som döljer sig bakom procentsatsen. Så många elever kom inte in på gymnasiets nationella program. Det var 13 procent år 2014, och nu är det alltså 17 ½ procent.

Utöver dessa är det ytterligare nästan lika många, 20 000 till, som kommer in på gymnasiet men som inte mäktar med att fullfölja det utan som hoppar av. Det är alltså mellan 35 000 och 40 000 elever varje år som inte klarar av att ta en gymnasieexamen. Det är en tredjedel av varje årskull.

Det gymnasium för alla som dåvarande skolminister Göran Persson utlovade när alla utbildningar skulle bli treåriga på gymnasiet har blivit ett gymnasium för två tredjedelar. Gymnasiet och dess konstruktion är i dag en mycket stor orsak till segregation och utslagning.

Därför föreslår vi från Alliansen att vi återinför det som Göran Persson avskaffade, nämligen tvååriga yrkesutbildningar – naturligtvis i modern tappning och med fokus på yrkesinriktning. Det är helt klart att det är bättre att gå en treårig utbildning och få högskolebehörighet än att gå en tvåårig utbildning. Men det är bättre att gå en tvåårig utbildning där man lär sig ett yrke än att inte gå någon utbildning alls och att hoppa av och bli underkänd.

Detta är ett problem som vi inte har kunnat lösa. Jag ska erkänna att vi inte löste det. Men ni har inte heller löst det. På 25 år har det varit en ungefär lika stor andel varje år som är underkända, det vill säga en tredjedel.

Nu råkar jag notera att statsministern själv har gått en tvåårig gymnasieutbildning, och det gick ju bra att bli både svetsare och fackföreningsordförande och till och med statsminister. Det är möjligt att statsministern hade kommit ännu längre i karriären om han hade gått ett tredje år och kanske blivit talman eller något.

Alla vill inte bli akademiker, statsministern, och alla kan inte bli akademiker. Samhället fungerar inte om alla är akademiker. Det är bättre att man går färdigt en yrkesutbildning än att man hoppar av en lång utbildning med mycket höga akademiska krav.

Vad är det för fel på tvååriga utbildningar på gymnasiet, statsministern?

Herr talman! Jag får väl säga att det dessvärre är några år sedan jag gick i gymnasiet. På den tiden, Jan Björklund, har arbetsmarknaden förändrats dramatiskt. Jag gick i gymnasiet på 70-talet. Det har gått några år. Vi vet i dag att om man inte har en gymnasieexamen har man det väldigt svårt på arbetsmarknaden.

Lyssna på näringslivet, för nu pratar vi om svensk kompetensförsörjning! Näringslivet säger att de vill ha treåriga utbildningar med högskolebehörighet. De tycker att det förslag som vi har lagt på riksdagens bord om att ha detta som utgångspunkt och sedan möjligtvis få välja ifrån är en bra inriktning. Då vänder sig borgerligheten emot detta – emot det som det svenska näringslivet vill ha. Hur ska vi kunna försörja företagen med rätt kompetens om vi inte ens gör det de ber oss om och ser till att det är treåriga utbildningar som är utgångspunkten?

Låt mig påminna Jan Björklund, som ju är skaparen av åtgärden att ta bort högskolebehörigheten, om att sedan detta började diskuteras fram till i dag är det nu bara hälften så många elever som går yrkesprogram jämfört med 2006 – hälften!

Näringslivet säger att det är 100 000 jobb som inte blir tillsatta och att de saknar rätt utbildad arbetskraft. Vad är det en signal på? Jo, att man behöver rätt utbildad arbetskraft. Näringslivet säger också att de framför allt vill ha de treåriga utbildningarna. Detta har hänt sedan jag gick i gymnasiet, Jan Björklund, och det är samma sak för dig.

Men man måste naturligtvis göra mer, och det är därför vi bland annat utvecklar samarbete mellan parterna så att också de kan ta ett större ansvar för att se till att människor kommer in på arbetsmarknaden. Det är därför vi går på de lokala jobbspåren. När man lokalt hittar matchning och där företagen får säga vilken utbildning man behöver ha blir det också jobb. Kompetensutveckling är oerhört viktigt.

(Applåder)

Herr talman! Som jag sa i det första inlägget är det såklart mycket bättre att gå en längre utbildning och lära sig ännu mer än att gå en kortare utbildning. Det är inte det som är frågan. Frågan är om det är bättre att gå en kortare utbildning än ingen alls.

Svenskt Näringsliv välkomnade Alliansens förslag i tisdags, om statsministern noterade det. Det han hänvisar till stämmer inte. Svenskt Näringsliv välkomnar alltså Alliansens förslag.

Vi tänker såklart inte avskaffa treåriga yrkesutbildningar. De är bra för alla dem som klarar av att fullfölja dem; det är inte detta det handlar om. Det handlar om den tredjedel som hoppar av och slås ut. Det är så märkligt att med detta parti och ert tal om solidaritet och att alla ska med har i 25 år en tredjedel av varje årskull lämnats därhän. Och ni bryr er inte. Ni är helt fast i tanken att alla måste läsa in universitetskompetens.

Jag håller med om att vi behöver många fler än när vi var unga. Det behövs naturligtvis många fler i dag som går universitetsutbildning. Men 100 procent måste inte gå en universitetsutbildning. Det är inget fel på yrkesutbildningar, herr statsminister.

Herr talman! Jan Björklund har missuppfattat totalt. Vi har aldrig sagt att alla ska gå en universitetsutbildning.

Lyssna på företagen och vad de säger! Utgångspunkten är treåriga program, och det är det vi har föreslagit. Men möjligheten att välja bort ska finnas. Vi utvecklar nu också yrkesutbildningar – till och med kortare sådana. Det behöver inte vara till exempel ett helt byggprogram, utan kortare yrkesutbildningar just för att man snabbt ska komma in i arbete. Man kan lära sig en viss del för att komma in i arbete direkt därefter, men man ska ha möjlighet att fortsätta, läsa vidare och utvecklas. Man ska aldrig bli stoppad någonstans, utan man ska hela tiden kunna utvecklas.

Lyssna till det svenska näringslivet! De säger: Vad vi behöver för vår kompetensförsörjning är yrkesprogram som är högskoleförberedande. Sedan ska det finnas en möjlighet att välja bort för dem som inte klarar av det. Det är rätt väg att gå.

(Applåder)

Herr talman! Elvira är fyra år. Hon har en svår hjärnskada, hon är blind och hon har epilepsi. För att kunna sitta behöver hon en stödkorsett. Stå kan hon göra korta stunder med hjälp av ett ståskal. Elviras föräldrar har ansökt om att få personlig assistans, men Försäkringskassan har båda gångerna avslagit detta med hänvisning till att det är föräldrarnas ansvar att ta hand om sitt barn.

Elvira och hennes familj är inte unika. Jag träffar många barn som Elvira och inte minst deras föräldrar. Den fråga de hela tiden återkommer till är: Varför har man i Sverige lagt om kursen? Varför ska inte vi, som redan är så drabbade, kunna räkna med att få personlig assistans?

Skillnaden, herr talman, är rätt markant. Från och med 2015 har allt fler fått sina ansökningar avslagna. Det är i dag 1 200 färre barn och vuxna som har personlig assistans jämfört med 2015.

Då blir det oerhört provocerande för Eijas pappa Mattias. Eija är också en flicka med svår funktionsnedsättning. Hennes sida på Facebook taggades nyligen av Socialdemokraterna. Där fick man av statsministern höra budskapet att ekonomin är jättestark i vårt land och att det då ska märkas för vanligt folk genom höjt barnbidrag. När Eijas pappa försökte svara genom att beskriva familjens situation var Socialdemokraterna snabba med att radera inlägget.

Min fråga till statsministern är därför: Räknas inte Elviras, Eijas och alla andra familjer där någon har en funktionsnedsättning som vanligt folk? De har inte fått det bättre, utan de har drabbats av en radikal försämring.

Herr talman! Som bekant kan jag inte kommentera enskilda ärenden.

Men det är klart att vi inte har några skilda uppfattningar om LSS och vad den erbjuder. Det är en rättighetslag som gäller precis som när vi tillträdde. Det är ingen lag som har förändrats som gör att detta händer.

Däremot vet vi alla att det finns ett antal domar som har kommit. Det tyder på en sak: att dagens lag nog inte håller måttet. Om domar kan utformas utifrån dagens lag som gör att så många människor drabbas är det någonting som vi ska se över. Detta hoppas jag att vi är överens om. Vi behöver en rejäl genomlysning av dagens lag.

Under tiden har regeringen gjort något som jag vill påstå är mycket ovanligt. Vi har infört vad som i praktiken är ett moratorium. Vi ska inte ha några omprövningar av dessa ärenden just för att fler inte ska drabbas.

Låt oss nu se till att hjälpas åt att skapa en ny, hållbar lag som fortfarande bygger på individens rättighet att få hjälp när det behövs. Dagens lag håller helt enkelt inte måttet. Vi är alltså överens om att vi har ett problem. Vi är överens om att lagen inte duger, och då måste vi göra någonting åt det. Under tiden inför vi moratoriet.

Herr talman! Jag tror att ingen av de här drabbade familjerna som lyssnar på debatten känner igen socialdemokratin. I varje valrörelse har man talat om att man står på de svagas sida, men nu när man har fått regeringsmakten är siffrorna tydliga. 1 200 färre har i dag personlig assistans jämfört med hur det var 2014.

Men jag, herr talman, känner igen Socialdemokraterna. Man är inte beredd att ta ansvar utan skyller på alla andra. Det är någon myndighets fel och domstolarnas fel. Faktum är att det här tog sin början när finansministern sa att det är på den personliga assistansen vi måste se till att det görs neddragningar, när regeringen tillsatte en utredning med uppdrag att dra ned kostnaderna för personlig assistans och när man gav ett uppdrag till Försäkringskassan att börja vara restriktiv och underförstått börja titta igenom om det inte fanns några domar.

Varför är inte de här familjerna vanligt folk? Varför ska inte de också få det bättre? 1 200 familjer är i dag drabbade sedan 2015.

Herr talman! Jag är också upprörd, precis som Anders W Jonsson. Men jag lånar mig inte till sådan billig demagogi som jag hör nu. Det är en låg nivå nu. Ingen finansminister har sagt att assistansen ska dras ned. Däremot behöver vi också på den posten se hur kostnaderna utvecklas, och vi vet att en del av det faktiskt är brottslig verksamhet och fusk. Det pågår också inom denna bransch. Det är fakta.

Anders W Jonsson vet mycket väl att det inte är regeringen som fattar beslut i de här olika fallen, utan det är faktiskt myndigheter som gör det. Det är den ordning vi har i Sverige. Jag tror inte att det var så på den borgerliga tiden att det var den borgerliga regeringen som satt och biföll eller avslog ansökningar, utan det gör en myndighet. Den ordningen har vi.

Sedan prövas det ytterst i domstol. Det är de domstolsbesluten som har ställt till det nu, och det är därför vi behöver se över det här. Låt oss hjälpas åt med det i stället för att lägga tid på den där billiga demagogin.

(Applåder)

Herr talman! Inför valet 2014, i juni, lovade Socialdemokraterna – man garanterade – att alla cancerpatienter skulle få vård inom fyra veckor. Ni har inte uppfyllt det löftet, Stefan Löfven. På bara tre år har den här regeringen lyckats fördubbla vårdköerna.

Jag ska ge ett exempel. När det gäller patienter med bröstcancer i statsministerns eget hemlän Västernorrland får bara hälften av dem vård i tid. Ni svek ert löfte, Stefan Löfven, men det verkar ni strunta i. I stället återanvänder ni nu det löfte som ni har svikit. På den vårdturné som Stefan Löfven har varit ute på under våren har man använt detta löfte igen. Köerna till cancervården ska kortas. Väntetiderna ska kortas. Men varför ska cancerpatienterna, väljarna, lita på er den här gången, Stefan Löfven, när ni återanvänder ett sviket vallöfte?

Herr talman! Vi hade i ett tidigare replikskifte också en diskussion om att vårdköerna är för långa och måste kortas. Men låt oss inte börja kasta de olika landstingen och regionerna mot varandra. Då skulle man också kunna säga, om man vill det, att en av de största ökningarna av vårdköerna råkar vara i Västra Götaland, och det är inte ett socialdemokratiskt landsting.

Låt oss alltså se problemet som det är. Jag tycker att den förra borgerliga regeringen gjorde en bra satsning med de så kallade standardiserade vårdförloppen just när det gäller cancerdiagnoser. Det var en bra start, och det har vi tagit vidare nu. Nu finns det ett standardiserat vårdförlopp för 30 eller 31 olika cancerdiagnoser. Man vet exakt vad man ska göra och i vilken tid – för de är olika akuta också; en del måste handhas oerhört snabbt medan andra kan vänta lite. Då vet patienterna att man får lika vård och lika behandling oavsett var i landet man bor. Det är oerhört viktigt.

Det är alltså inte så att vi återanvänder ett vallöfte. Vi har fortsatt den förra regeringens arbete och lägger till rejält med resurser, förutom det som jag talat om tidigare, till vården – också speciellt till cancervården, för vi tycker att det är oerhört viktigt att om du får ett sådant besked ska du naturligtvis veta att du får hjälp så snabbt som det någonsin är möjligt. Då ska samhället finnas där för dig.

Här behöver vi alltså göra mer. Men det är återigen så, Andreas Carlson, att det kommer att kräva resurser. Då kommer det inte att gå att fokusera på sänkta skatter, utan då måste vi se till att vi för till resurser, gemensamma resurser, och kan fördela dem. En ansenlig del av det måste in i svensk vård, för du ska veta att när du är som allra svagast ska vår gemenskap vara som allra starkast.

Herr talman! Man skulle kunna säga: På frukten känner man trädet. Ni har haft makten nu i snart fyra år, Stefan Löfven. Vad är resultatet? Vårdköerna har fördubblats. Det som sägs låter bra här i riksdagens talarstol, men resultaten i verkligheten pekar åt ett annat håll. Varför ska väljarna som röstade på er 2014, kanske för att ni lovade att man skulle få cancervård inom fyra veckor, välja er än en gång på samma löfte?

Nej, det som behövs är absolut mer resurser. Vi från Kristdemokraterna satsar 27 ½ miljard mer än regeringen i vårt budgetalternativ. Vi tror också att man behöver strukturellt riktiga reformer. Vi behöver använda den kunskap som finns för att hitta bättre arbetssätt, men vi vill också ta bort landstingens sjukhusansvar och lägga det på staten för att få en mer jämlik vård.

Vi kommer att jobba stenhårt med de här frågorna och inte bara återanvända gamla vallöften.

Herr talman! Jag sa tidigare att vårdköerna måste attackeras. Vi har i många stycken världens bästa sjukvård, men det tar för lång tid att komma in. Jag tror att den gemensamma nämnaren för det här är att anställa mer personal. Ska det bli möjligt måste vi utbilda fler, och det är precis det vi gör nu. Vi utbildar fler sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, och vi ska utbilda fler läkare.

Sedan måste vi föra till resurser så att vi kan anställa fler. Det har vi redan gjort, och det kommer vi att behöva fortsätta att göra. Det är därför jag säger att vi behöver öka antalet – nu talar jag inte om dem som behöver ersättas – med ytterligare 14 000, och vi ska se till att det blir av.

Jag var i Gällivare för inte så länge sedan, och där kunde man se väldigt tydligt hur det här har blivit. De sa: Vi har anställt ytterligare tre sjuksköterskor. Nu kan vi korta vårdköerna. Nu ser vi att vi har fler vårdplatser.

Det är det som är den gemensamma nämnaren, och den kräver resurser. Då går det inte att göra skattesänkningar.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill vända mig till statsministern med en fråga om pensionärernas ekonomiska situation.

Jag har den stora förmånen att ha min mamma Gunhild i livet. Hon är född 1929, och vi har precis firat hennes 89-årsdag. Det känns bra. Men det är tydligt för mig hur svårt många äldre ensamma kvinnor har det ekonomiskt. Det är en mycket svår ekonomisk situation, och det är jag väl medveten om.

Tidigare har de här kvinnorna säkert jobbat deltid och haft familj att ta hand om med barn och hem och så, och jämställdheten var inte lika bra då som den är nu även om vi fortfarande har mycket att jobba på – jag är ju till exempel den första kvinnan efter alla dessa män här vid frågestunden.

Vi har tagit del av det som pensionärsorganisationerna påvisar och lyfter fram när det gäller svårigheterna med de äldres ekonomiska situation. Bland annat ligger många under EU:s fattigdomsgräns, och antalet som gör det är störst i Norden. Jag vill höra om statsministern har en kommentar om detta.

Herr talman! Min mamma är också född 1929, men hon fyller år lite senare i år.

De äldre som har varit med och byggt vårt samhälle ska ha en trygg ålderdom, också ekonomiskt. Vi har investerat i våra äldre under den här mandatperioden, dels genom att göra det billigare att gå till tandvården och dels genom kostnadsfri öppenvård för dem som är över 85 år och så vidare. Vi har också kunnat sänka skatter för pensionärer.

Sammantaget har våra insatser hittills inneburit att en pensionär har fått i genomsnitt – nu talar vi om genomsnitt – 1 100 kronor mer i plånboken i månaden.

Men vi har fortfarande några som har det alldeles för knapert, de som har garantipension. Därför arbetar vi nu med ett förslag om att höja garantipensionen. Vi höjer också bostadstillägget och inför en ny faktor i garantipensionen, ett nytt stöd så att säga, så att man ska kunna få upp till 1 300 kronor mer i månaden.

Herr talman! Statsministern! Folkhälsan i Sverige är i ett internationellt perspektiv god. Det är dock ingen tröst för dem som lider av ohälsa.

En aspekt av vårt mående som jag tycker att vi behöver tala mer om är den psykiska ohälsan. Den psykiska ohälsan utgör i dag ca 46 procent av alla pågående sjukskrivningar enligt Försäkringskassan – 46 procent! Mellan 2011 och 2017 mer än fördubblades sjukskrivningarna med anledning av psykiatriska diagnoser.

Herr talman! Jag är bekymrad över utvecklingen. Det skulle vara intressant att höra hur statsministern ser på utvecklingen och vad regeringen gör för att hantera den.

Herr talman! Folkhälsan är ett mycket viktigt område, inte minst den psykiska ohälsan. Vi ser att särskilt många kvinnor som arbetar i offentlig sektor, i välfärden, har drabbats av detta. Stress och utslitning gör att man tvingas till sjukskrivning. Därför är det återigen viktigt att vi ser till att de har tillräckligt många kollegor, så att de inte behöver slita ut sig på jobbet. De ska kunna gå till jobbet och göra en bra insats, så som de vill, utan att behöva slita ut sig.

Vi behöver också ha en mycket bättre rehabilitering. Hur får man hjälp tillbaka när man väl är sjukskriven? Det är inte bara att sjukskriva, och hoppas att de kommer tillbaka. Det måste finnas en bra plan för att de ska komma tillbaka.

Det handlar också om det förebyggande. Vi har alldeles för stor psykisk ohälsa bland unga och barn. Där vill det till betydligt mer förbyggande arbete, exempelvis inom elevhälsan. Vi satsar betydligt mer på elevhälsan för att barn och ungdomar ska få hjälp i ett mycket tidigare skede.

Herr talman! Innan den här frågestunden började diskuterade vi i kammaren civilt försvar och krisberedskap. Det kommer vi att fortsätta med.

Jag tänkte ta upp en fråga som inte har berörts men som har varit uppe tidigare. I september 2015 fick dåvarande statssekreteraren på Justitiedepartementet, Ann Linde, för första gången information om vad Säpo beskrev som ett stort och allvarligt tillsynsärende. Det rörde Transportstyrelsen.

Det tog sex månader innan inrikesminister Anders Ygeman fick fördjupad information om det här. Och det tog ett år och fyra månader innan statsministern fick information för första gången. Det är naturligtvis alldeles förfärligt.

I somras lovade Stefan Löfven att det skulle göras en noggrann genomlysning av informationsvägarna på Regeringskansliet, och så snart den var klar skulle vi få veta mer om den. Jag har inte sett något om detta och skulle vilja veta vilken slutsats statsministern själv har dragit, för egen del, av den utlovade genomlysningen och hur han har säkerställt att information som rör rikets säkerhet inte undanhålls statsministern.

Herr talman! Jag utgår från att också Beatrice Ask vet att det pågår en KU-granskning i det här ärendet. I dag utfrågas två före detta statsråd, och jag ska själv dit den 27 april.

Regeringskansliet har lämnat gedigen dokumentation till konstitutionsutskottet som de granskar och i vanlig ordning har efterfrågat.

Att jag nu ska stå här och redogöra för gången i detta är lite märkligt. Jag betraktar det inte som en allmänpolitisk fråga.

Jag kan dock säga så här, vilket jag också har sagt hela tiden: Det är klart att det som hände på Transportstyrelsen, där en myndighetschef bestämde sig för att medvetet bryta mot lagen, är allvarligt. Jag har också sagt att jag gärna hade sett att jag hade fått informationen tidigare. Det står jag fast vid.

Därutöver får också Beatrice Ask vänta på mina svar till konstitutionsutskottet när jag ska dit. Dit har vi också lämnat vår syn på hur informationen kan förbättras.

Herr talman! Statsministern! Vi minns säkert alla reportaget från 2010 om de obemannade demensavdelningarna i Piteå i SVT:s Uppdrag granskning. Det har gått åtta år sedan dess.

Nu visar det sig enligt IVO att det fortfarande är alldeles för låg bemanning på många äldreboenden runt om i landet. Många demenssjuka blir fortfarande inlåsta nattetid, vilket naturligtvis är oanständigt.

Jag vet att regeringen har tillskjutit resurser, vilket är bra. Men mycket tyder på att det inte kommer att räcka, utan det behöver göras mer. Bland annat behövs skärpt lagstiftning, så som vi har föreslagit flera gånger. Man behöver förtydliga att äldreboenden ska vara bemannade dygnet runt. Det ska inte bara, som det står i föreskrifterna i dag, finnas tillgång till personal.

Kommer regeringen att verka för en lagändring, så att vi slipper obemannade demensavdelningar framöver?

Herr talman! Nu får jag vara helt ärlig och säga att jag får bli lite svaret skyldig när det gäller om vi exakt har föreslagit lagändringar. Men det har gjorts ett utredningsarbete, och vi ska skärpa kraven på att det ska finnas rätt bemanning. Det är såklart utgångspunkten. Det måste finnas bemanning och möjlighet till hjälp. Och det är respektive huvudmans ansvar att se till att det blir så.

När man för till resurser gör man det möjligt, vilket också påpekas här. Det kommer vi också att behöva göra betydligt mer av. Därför är det nästa mandatperiod tid för välfärden på riktigt. Nu har vi arbetat in Sverige i en enorm styrkeposition ekonomiskt. Och då ska pengarna användas så att människor får tillgång till välfärd på riktigt, naturligtvis också äldre och demenssjuka. Det är det som ska prioriteras och inget annat. Och det tänker vi fortsätta göra.

Herr talman! Statsministern! Israels ockupation av Palestina har pågått i mer än 50 år och skapat en av världens mest segdragna konflikter. Övergreppen mot det palestinska folket fortsätter med oförminskad styrka. Gaza brukar med rätta kallas för världens största utomhusfängelse med drygt 1,8 miljoner invånare, varav hälften är barn.

Den 30 mars inleddes den största palestinska protesten på flera år. Tiotusentals deltagare, även barn och ungdomar, samlades för att använda sin mänskliga rättighet: att göra sin röst hörd. Ett fåtal kastade sten och eldade bildäck. Israel svarade med stridsvagnar och prickskyttar. Hittills har ett tjugotal människor dödats och minst 1 400 skadats.

Det som har skett de senaste veckorna visar återigen att Israel på inget sätt tänker följa internationella lagar. Alltså måste världen agera på något annat sätt än man har gjort hittills.

Hur avser regeringen att agera inom EU och FN för att den folkrättsvidriga ockupationen ska få ett slut?

Herr talman! Tack för frågan, Yasmine Posio Nilsson!

Den här regeringen har erkänt Palestina just för att försöka ändra spelplanen. För det har vi fått en hel del kritik i den här kammaren. Jag menar att det var helt nödvändigt. Om det är något vi måste göra är det nämligen att se till att dessa unga människor ser någon form av hopp.

För att bidra till den tvåstatslösning som vi fortfarande står upp för och som samfundet och EU står upp för har vi erkänt Palestina. Därutöver menar vi att det är båda parters ansvar att bidra till lösningen. EU och andra aktörer måste också bidra.

Precis som du påpekar är det en otroligt gammal konflikt. Och den verkar nästan bli allt svårare. Egentligen gäller det nästan hela Mellanösternområdet, utifrån dagens perspektiv.

För oss gäller det att fortsätta stå upp för tvåstatslösningen. Den innebär åtaganden för både Palestina och Israel.

Herr talman! En masterstudent i Uppsala har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och riskerar att utvisas innan hon har tagit examen.

Det är inte första gången som detta händer. Det har drabbat rätt många skötsamma studenter under de senaste åren. Anledningen till utvisningarna är ofta rent teknisk. Det är ett mönster som visar på ett systemfel.

Det är en skam för Sverige att våra regler leder till att flitiga studenter utvisas. Jag ber inte statsministern att kommentera ett enskilt fall, men regeringen har ju ansvar för regelverket. Dagens regler får gång på gång orimliga konsekvenser.

Uppsala och Sverige behöver ju fler internationella studenter, inte färre. Vi ska vara en kunskapsnation, och vårt budskap till studenter som kommer hit ska vara lite som Uppsalas egen slogan: Välkommen hit, välkommen hem!

Varför accepterar statsministern att vi utvisar flitiga studenter?

Herr talman! Jag menar att man ska kunna stanna och göra en bra insats i vårt samhälle. Jag kan inte reglerna i detalj, men detta är naturligtvis vår ambition. Det vore ju dumt annars, men jag kan inte kommentera det specifika fallet.

Det finns andra som har råkat ut för en utvisning därför att det har varit brister i anställningsvillkoren. Nu har vi förbättrat möjligheterna att stanna om man rättar till felen. Det tänker vi gå vidare med. Även om man gör en rättelse efter att man har fått ett påpekande ska man ha möjlighet att stanna. Det bör vara liknande möjligheter också på det här området, så att människor kan göra en bra insats i det svenska samhället. Det behöver vi.

Herr talman! Statsministern brukar ofta prata om vikten av ordning och reda inom en mängd olika områden: på arbetsmarknaden, i ekonomin, i migrationspolitiken, i skolan, på våra vägar och inte minst på vår järnväg så att tågen går i tid.

Regeringen har ju satsat åtskilliga och nödvändiga miljarder på järnvägsunderhållet under de senaste tre åren. Fler och tyngre tåg i tätare trafik sliter hårdare på spår, växlar och kontaktledningar. Punktligheten är nu uppe i genomsnitt 91 procent.

För de kommande tolv åren har regeringen öronmärkt ytterligare 40 miljarder till förbättrat underhåll så att punktligheten ska öka ännu mer.

Finns det andra åtgärder som statsministern anser vara relevanta för att effektivisera järnvägsunderhållet? Eller är det fler skattemiljarder som är den allenarådande lösningen?

Herr talman! Det är bra att fler och fler vill resa klimatsmart. Vi kan se att tågresandet ökar stadigt, och det ska vi naturligtvis se till att stimulera så gott vi kan. Ska det hända måste tågen komma och gå i tid.

Över tid har det skett en liten minskning av dessa störningar och av tågförseningarna, men det behöver göras betydligt mer. En del av problematiken ligger kring banorna. Andra problem kan vara vagnar som inte är riktigt up-to-date.

Trafikverket har fått i uppdrag att se till att se över underhåll och vad man kan göra tillsammans med andra aktörer. Det är för att helheten ska bli stark och för att tågen ska komma och gå i tid. Inte minst måste informationen till resenärerna vid förseningar bli betydligt bättre.

Herr talman! I riksdagsarbetet hade jag för en månad sedan med mig praktikanten Hugo Lundström, som för övrigt har kommit hit särskilt i dag och sitter på läktaren.

Hugo går åttonde året på Maria Elementar här i Stockholm. Han följde den utrikespolitiska debatt som då var för en månad sedan och studsade till, vilket föranledde att han vill ställa följande fråga till statsministern.

Statsministern! Nato har sedan kalla krigets dagar varit en försvarsallians där varje medlemsland utlovat varandra en garanti om varandras stöd om man skulle bli angripen av främmande makt. Så är Nato fortfarande utformat. Att Sverige också skulle omfattas av en sådan garanti kan väl bara vara positivt. Men regeringen har ju en väldigt negativ inställning till ett svenskt Natomedlemskap. Vad är problemet?

Herr talman! Regeringen har inte någon negativ inställning till Nato. Vi har ett väldigt gott samarbete. Vi har en alliansfri politik som är den som gynnar Sverige bäst.

Det första är: Vad är det bästa för vårt land? Jo, det är alliansfriheten, som vi också delar med Finland.

Det andra är: Vi ser till att öka vår egen försvarsförmåga. Det är därför vi tillför så mycket pengar till försvaret, och det finns det en bred enighet över blockgränserna om. Det är bra.

Det tredje är: Samarbetet med Nato är oerhört viktigt. Jag har pratat med Natos generalsekreterare, USA och andra ledare i Natoländer och de ser och erkänner det samarbete som vi har med Nato.

Det är viktigt för oss att hålla fast vid alliansfriheten. Att ändra på den ordningen nu skulle skapa ytterligare en osäkerhet i vårt närområde. Det vore inte bra för Sverige.

Herr talman! Statsministern! Jag har två döttrar, Liv och Iris, fyra respektive två år. De har gett mig en helt ny mening i mitt politiska engagemang. Jag vill att de och alla andra barn i Sverige ska ha ett ännu bättre liv än vad jag och min generation hade när vi växte upp.

Vittnesmålen under hashtaggen #metoo berättade om ett Sverige som har en lång väg att gå när det gäller hur det är för flickor, tjejer och kvinnor i Sverige att växa upp fritt från sexuella övergrepp och övertramp.

Nu är det viktigt att politiken går från ord till handling. Så jag undrar: Vad avser regeringen att göra för att Sverige ska bli ett ännu mer jämställt och jämlikt land att leva i?

Herr talman! Tack för en väldigt viktig fråga! Jag är en av många som såg kraften i metoo. Nu har vi ett momentum att verkligen göra någonting på jämställdhetens område.

Under den här mandatperioden har vi tagit bort vårdnadsbidraget som bidrog till att kvinnor stannade hemma och inte kom ut på arbetsmarknaden i samma utsträckning. Vi har satsat på förskolan och infört ytterligare en månad i föräldraförsäkringen så att var och en av föräldrarna kan se till att det blir jämställda förhållanden under barnens uppväxt. Vi har höjt underhållsstöd och barnbidrag.

Vi behöver naturligtvis göra mera. Det är därför som vi nu föreslår att man ska förbättra sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Vi har också infört en stärkt sexualbrottslagstiftning. Sexuella handlingar ska bygga på frihet och ingenting annat.

Här behöver vi göra mer för att se till att kvinnor och män har samma rättigheter, får lika stor del av resurserna och har lika representation.

Herr talman! Drygt 12 000 personer är efterlysta i Sverige på grund av att de saknar asylskäl och att de därmed ska utvisas. Terrorattentatet i Stockholm den 7 april i fjol är ett starkt bevis för vikten av att utvisningar faktiskt äger rum.

Samtidigt har det skett en drastisk minskning av antalet inre utlänningskontroller som utförs av gränspolisen. Mellan 2012 och 2017 har antalet kontroller nästan halverats, och den utvecklingen ser ut att fortsätta även under 2018.

Gränspolisen uttrycker också bekymmer över att regelverket begränsar och försvårar arbetet med inre utlänningskontroll.

Min fråga till statsministern är således följande: Är statsministern beredd att ge gränspolisen alla de nödvändiga verktyg som man behöver för att kunna genom fler och mer effektiva inre utlänningskontroller?

Herr talman! Som jag tidigare sa ska vi se hela bilden. Ja, vi har en utmaning med människor som finns här och som inte har uppehållstillstånd. Samtidigt har hittills 47 000 lämnat landet. Jag tippar att vi hamnar på ungefär 60 000 när det här året räknas. Av alla som kommer hit blir inte alla kvar. Så det finns en annan bild.

Men utmaningen finns, och det är därför som vi har gett polisen utökade möjligheter att göra arbetsplatsinspektioner. Tidigare var polisen tvungen att ha en brottsmisstanke för att kunna gå in på en arbetsplats. Nu räcker det med att man misstänker att det försiggår något som inte ska försiggå. Det är klart att det förkortar tiden oerhört mycket, och det gör också att man kan ta sig an betydligt fler kontroller, vilket man också bekräftar när jag har talat med gränspolisen. Därutöver har man större möjligheter att handha id-handlingar.

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till statsministern om lagen för ensamkommande. Oavsett vilken nivå som man förespråkar på flyktingmottagandet är det oerhört viktigt att lagstiftningen är genomtänkt och förberedd.

Den tidigare lagen för ensamkommande var allt annat än just det. Den hafsades fram med följden att ett kryphål i lagen kunde användas för att systematiskt undvika utvisning, även om man inte ens haft för avsikt att studera i Sverige. Häromdagen skulle 60 personer avvisas till Afghanistan, men 43 föll ifrån. I praktiken är det i dag för väldigt många i det närmaste frivilligt om de ska återvända hem eller inte – detta som en direkt följd av regeringens lagstiftning.

Som om detta inte räckte har regeringen nu aviserat en ny lag, som har mött ännu starkare kritik från inte minst Lagrådet. Som jag sa: Oavsett om man förespråkar en generös eller stram politik måste lagstiftningen vara korrekt. Varför, Stefan Löfven, hafsar regeringen fram viktig lagstiftning?

Herr talman! Först och främst är det inte korrekt att det skulle vara frivilligt att återvända. Det är helt enkelt en felaktig bild. Jag ser att ledamoten skakar på huvudet, men så är det.

Det som nu sker är att vi bereder detta lagförslag. Vi har haft en lagrådsremiss hos Lagrådet, som nu har uttalat sig. Vi bereder nu detta, och sedan får vi se vad det hela blir. Men det är klart att den kritik som Lagrådet har lämnat naturligtvis ingår i beredningen. Vi får se hur vi kan göra den här lagen så bra som möjligt, om den alls ska läggas fram.

Lagen bereds som sagt, och vi får helt enkelt återkomma när vi är klara med det.

Herr talman! Statsministern har under hela sin mandatperiod tydligt deklarerat att hela landet ska leva. Det gäller alltifrån aviseringar i regeringsförklaringen till att få regeringar och statsministrar har varit ute och åkt så mycket och besökt i stort sett alla kommuner i hela landet. Regeringen har aviserat många nya satsningar på exempelvis bredband, livsmedelsstrategi, infrastruktur och utbildning. Regeringen har också tagit initiativ till att lokalisera myndigheter över hela landet.

Nu senast presenterade regeringen landsbygdspropositionens många satsningar. Mottagandet har dock inte varit bara positivt, utan delar av den borgerliga oppositionen men också kommunalråd av olika politiska färg har kallat regeringens satsning för ett hån.

Vad vill statsministern säga till dem som inte riktigt tror på att regeringens landsbygdssatsning är på riktigt och gäller hela landet?

Herr talman! Till oppositionen som säger att detta är ett hån vill jag säga att de inte ens var i närheten av dessa satsningar. Det är det första svaret. Då skedde all myndighetsutveckling här i Stockholm, i huvudstaden. Landsbygden och övriga Sverige dränerades på den typen av arbeten.

Nu har vi fattat beslut som faktiskt innebär sammanlagt ungefär 2 000 jobb som förs ut runt om i landet. Vi har även permanentat driftsstödet till lanthandlarna. Det har en oerhört stor betydelse att en sådan handel finns i ens närhet. Det gör att man kan bo kvar och handla det man behöver. Vi har satsningen på de gröna näringarna. Det handlar om skogs- och jordbruk och investeringar i vägarna på landsbygden. Inte minst har vi skapat ordning och reda i jaktpolitiken, vilket har efterfrågats.

En hel del har alltså gjorts, och mer kommer att behöva göras. Vi är fast beslutna om att hela Sverige ska räknas, och det är viktigt för landets utveckling.

Statsministerns frågestund var härmed avslutad.