Särskild debatt

Fru talman! Den här särskilda debatten har Vänsterpartiet begärt. Den rör planerna på att etablera ett helt privat barnsjukhus i Stockholm. Sverige är ett rikt välfärdsland. Alla svenska medborgare omfattas av en gemensamt skattefinansierad sjukvård. Ingen står utanför. Vård ges efter behov, inte efter betalningsförmåga. Den idén har ett starkt folkligt stöd hos svenska medborgare och den har ett starkt stöd i denna kammare. Inget parti i riksdagen, inte något, vare sig på höger- eller vänsterkanten vill bryta upp den nuvarande ordningen. Detta är viktigt att framhålla. Ibland kan debattörer på vänsterkanten få det att framstå som om vi i alliansen skulle vilja ha ett helt nytt Sjukvårds-Sverige. Det är inte sant. Vi är inte revolutionsromantiker och vi vill inte ha något systemskifte inom hälso- och sjukvården. Vi ska förbättra och stärka det gemensamt finansierade systemet som ges efter behov. Fru talman! Alliansen gick till val på stora satsningar på viktiga välfärdsområden. Det finns besparingar i vår budget, men inte inom sjukvården. Vi satsar, tvärtom, nya resurser på psykiatrin, tandvården, äldreomsorgen och sjukvården. Vi vill inte införa ett system där privata sjukvårdsförsäkringar är basen. Vi vill inte ha ett system där de som inte har råd är hänvisade till sjukhus med låg kvalitet. Det är viktigt för mig som socialminister och partiledare för Kristdemokraterna att slå fast. Principen om vård efter behov och inte efter betalningsförmåga ruckar vi inte på. Svensk sjukvård är bra, men vi har problem med effektivitet, produktivitet och tillgänglighet. Om sjukvården ska klara dagens och morgondagens utmaningar krävs kreativitet och nytänkande. I den processen är fristående vårdgivare viktiga aktörer. Det är något som politiker på vänsterkanten har svårt att erkänna. Socialdemokraterna säger till exempel nej till att akutsjukhus drivs på entreprenad, men under den förra mandatperioden förlängde Socialdemokraterna i Stockholm avtalet med Capio om S:t Görans sjukhus trots att de hade möjlighet att ta tillbaka sjukhuset i egen regi. Retoriken hänger inte alltid ihop med politiken. Svensk barnsjukvård är bland de bästa i världen. Det är något som vi har skäl att vara väldigt stolta över. Just i Stockholm har det funnits problem med köer. Det är problem som alliansens politiker nu tar itu med. Bara under 2008 satsar landstinget 100 miljoner extra på barnsjukvården. Den politik alliansen för är inte offentliga lågprissjukhus med låg kvalitet. Tvärtom. Den offentligt finansierade vården ska ha hög kvalitet. Fru talman! Jag kan förstå den känsla av oro som planerna på det nya sjukhuset kan skapa. Jag känner väl till brister i tillgänglighet i den svenska vården. Om svensk sjukvård inte hade problem med köer och brist på tillgänglighet skulle inte efterfrågan på privata sjukförsäkringar vara så stor. Företrädare för den offentliga sjukvården kan möta den ökade konkurrensen från privata vårdgivare på två sätt. Antingen ropar man på förbud och regleringar eller också antar man utmaningen och förbättrar den egna verksamheten. Vi som är ansvariga för den offentliga vården vill anta utmaningen att förbättra kvaliteten och underlätta tillgängligheten. Jag tillhör inte förbudspolitikerna. Vuxna myndiga människor får använda sina skattade pengar efter eget sinne. Jag vill inte heller förbjuda barnförsäkringar. Föräldrar bör vara fria att teckna dem. Om man förbjuder sjukvårdsförsäkringar för barn bör man väl förbjuda den typen av försäkringar också för vuxna. Man bör kanske också förbjuda olycksfallsförsäkringar för barn. Samma principiella resonemang kan ju föras i de sammanhangen. Jag vill naturligtvis inledningsvis passa på att fråga mina meddebattörer om någon av dem vill förbjuda möjligheten att teckna privata försäkringar. Fru talman! Jag vill anta utmaningen att angripa problemen inom den offentliga vården. Ett av dem är köerna och bristen på tillgänglighet. Vi behöver lägga ned stor kraft och möda för att organisera om och förbättra så att människor lättare får tillgång till vården. Det är vad det handlar om. Så undanröjer vi eller minskar behoven av privata tilläggsförsäkringar och att människor ska behöva betala en gång till för den vård som de redan har betalat över skattsedeln. Med allt detta sagt är det viktigt att vi har perspektiv på debatten. Det är självklart att en liten privat klinik inte på allvar kan konkurrera med hela Astrid Lindgrens Barnsjukhus eller de andra barnklinikerna. Det blir snarare ett komplement. Det blir ett komplement som kan bidra till att avlasta den offentliga vården. Det hotar inte den offentliga vården. Vår uppgift, vare sig vi är aktiva på den nationella nivån eller på landstingsnivå, är att se till att vi har en offentlig vård av god kvalitet. (Applåder)

Fru talman! Den här debatten handlar om privat sjukvård för barn, om planerna på att starta ett privat barnsjukhus i Stockholm som ska finansieras genom att föräldrar som har råd köper sig en privat sjukvårdsförsäkring eller lägger upp stora pengar direkt när man kommer för ett enklare besök. Det har talats om 1 000 kronor för ett enkelt besök. Ett allvarligt skadat barn, en liten skör eller för tidigt född bebis, ett litet barn med svårt funktionshinder, ett barn med cancer eller hjärtfel, ett barn som lider av sjukdom - jag tror att alla blir väldigt berörda av sjuka barn. Också barn med lättare åkommor lider. En öroninflammation kan göra väldigt ont. Det kan en bruten arm också, även om det är lättare att åtgärda i sjukvården. Jag tror att vi alla vill bota, lindra och vårda när det gäller dessa barn. Jag tror också att vi är många som är stolta över att leva i ett land med en utmärkt barnsjukvård som är tillgänglig för alla barn. Vi är stolta över att svårt sjuka barn får den allra bästa vården, och den är mycket bra i Sverige, utan att någon frågar efter föräldrarnas inkomst eller betalningsförmåga. Vi är också stolta över barnavårdscentraler, vaccinationsprogram, förebyggande arbete och gott bemötande av barn i väldigt stora delar av sjukvården. Jag tror att vi är många som med förskräckelse och med värk i hjärtat har sett sjukvårdssystem i andra länder där man bara behandlar sjuka barn om föräldrarna har råd att betala eller som behandlar sjuka barn olika utifrån föräldrarnas inkomst eller utifrån föräldrarnas status. Trots detta måste jag ställa frågan: Är vi på väg dit också i Sverige? Jag trodde inte att jag skulle hamna i ett läge där jag på allvar skulle ställa den frågan i Sveriges riksdag. Jag trodde att det fanns en stor samstämmighet om det som Göran Hägglund här också verbalt bekänner sig till. Jag trodde att vi hade en stor samstämmighet om principen att finansiera vården gemensamt över skattsedeln och att fördela vården utifrån behov oavsett betalningsförmåga och att brister och otillräcklighet - det finns i sjukvården - ska åtgärdas inom ramarna för dessa principer. Nu har den borgerliga regeringen, som har regerat i ett drygt år, tillsammans med den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting tagit steg för steg bort från denna princip trots att man verbalt säger någonting annat. Socialministern har här lagt fram en proposition i riksdagen om sjukvården. Den propositionen handlar om att släppa in privata försäkringspatienter också i den offentligt finansierade sjukvården och att tillåta utförsäljning också av universitetssjukhus. Socialministern har tidigare, tvärtemot vad han sade här, i medierna sagt att han välkomnar ett privat barnsjukhus som finansieras med privata medel. Vi har också haft en debatt i radion. Man planerar i Stockholm att lägga ut ett helt sjukvårdsområde, inklusive ett akutsjukhus i Södertälje, på entreprenad, hos privata entreprenörer. Man planerar där att privatisera också beställarfunktionen inom sjukvården, den beställarfunktion som ska beställa den privata vården. Det är klart att när man ser detta är känslan att man inte kan lita på alliansregeringens ord. Statsminister Fredrik Reinfeldt sade några dagar före valet att det inte är aktuellt att sälja ut eller lägga ut något akutsjukhus på entreprenad. Det är ett drygt år sedan. Nu håller fru Reinfeldt på att göra just detta i Stockholms läns landsting. Socialminister Göran Hägglund säger här att han vill ha en solidarisk och gemensam finansiering. Men det enda förslag som han har lagt på riksdagens bord är att man faktiskt ska öppna för att också den privata finansieringen ska tillåta folk att gå före i kön inom den offentliga sjukvården. Jag är allvarligt oroad över denna utveckling i svensk sjukvård. Jag ser det som steg på vägen mot ett systemskifte. Det är klart att varje steg är bara ett steg och inte ett helt skifte. Självklart är det så. Men det är steg som tas, och de tas i en förfärande tydlig riktning när det gäller vart man är på väg att gå. Det blir mer och mer av privat finansiering av sjukvården, och det kommer att leda till ökade skillnader mellan människor som det har gjort i alla länder där man har en stor andel privat finansierad sjukvård. Göran Hägglund säger här att han inte riktigt vill ta ansvar för det som sker utanför den offentliga sjukvården. Men låt mig då ställa en fråga till socialministern. Dessa barn som har privata försäkringar har haft turen att födas av föräldrar som har råd och möjlighet att avsätta ganska stora resurser för den sjukvård som de rimligen borde ha rätt till ändå i ett land med högt skatteuttag. När de söker till det nya privata barnsjukhuset kommer man inte att kunna ta hand om alla barn där. En del barn behöver remitteras. En del barn vill remitteras till en specialist, även om det kanske inte är medicinskt motiverat. De kommer naturligtvis att bli remitterade till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, som är en del av Karolinska Universitetssjukhuset. Staffan Meurling, som utpekas som den högst ansvarige för det nya sjukhuset, säger i en intervju i Dagens Medicin att det är klart att detta blir en gräddfil in till specialistsjukvården på universitetssjukhuset Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Men, säger han, det kommer ju inte att gälla så många barn. Göran Hägglund, är detta en rimlig utveckling? Ska det vara så att de som har råd eller som har föräldrar som har möjlighet att prioritera på ett sådant sätt kan köpa sig remisser in i den svenska högspecialiserade barnsjukvården som du liksom jag är stolta över?

Fru talman! Att barn ska få vård inom rimlig tid kan vi nog alla vara väldigt överens om är oerhört viktigt. Jag tror att var och en av oss gör allt i vår makt för att det ska vara så. Oavsett om vi är föräldrar, faddrar, morföräldrar eller något annat är det oerhört viktigt, och vi vill göra det bästa valet för våra barn. Vi tror nog inte heller att det är bra om det överprövas av förbudsivrare eller stela politiker som inte ser den verklighet och de brister som finns runt omkring oss. Vi måste nog också respektera föräldrarnas egna val. Det är väl egentligen det som debatten handlar om, om vi ska sätta oss över föräldrarnas egna val eller inte i ett läge då det har varit en bristsituation och vården har varit mycket eftersatt framför allt inom Stockholms barnsjukvård som Ylva Johansson och andra socialdemokratiska kamrater här i området har varit ansvariga för. Fru talman! Jag tycker inte att vi ska säga vad som är rätt eller fel för barn och deras föräldrar. Verkligheten är sådan att vi i dag har en väldigt hög kvalitet inom svensk hälso- och sjukvård. Personalen som varje dag möter patienterna i vården gör sitt allra bästa inom de stela strukturer som landstingssystemen ändå utgör. Men vi har egentliga brister, och de är framför allt kopplade till tillgänglighet. Vi har ärvt detta från den tidigare socialdemokratiska regeringen och deras samarbetspartier Vänstern och Miljöpartiet som är representerade här i dag. Det handlar om att komma till sjukvården. Fru talman! Vi moderater och den nya alliansregeringen är väldigt överens om att det grundläggande ska vara en gemensam solidarisk finansiering av hälso- och sjukvården via skattsedeln. Det handlar om att stärka välfärden i Sverige. Vi ska göra det gemensamt för trygghetens skull för att var och en ska känna att det är behoven som styr. Men verkligheten säger en helt annan sak i dag. Det har tvingats fram efter tolv år med Ylva Johansson med flera i spetsen som ansvariga för en eftersatt hälso- och sjukvård i Sverige. Det har lett till att vi i dag har en kvarts miljon svenskar som har valt att betala dubbelt, via skatten och via försäkring, för att man inte känner trygghet med det som vi och andra har varit ansvariga för. Efter en längre tids misslyckande är det nu oerhört viktigt att vi gör någonting åt det. Inom den nya alliansregeringen är man helt överens om att man måste sätta patienten i fokus och ta till vara de personalinitiativ som finns. Det finns i dag en sjukdomsinsikt, och det är glädjande att se att personalen är med och har den sjukdomsinsikten inom svensk hälso- och sjukvård och inom våra svenska välfärdssystem. Då tror jag inte att det handlar om att vara emot när personalen tar den typen av initiativ. Då får vi bejaka det och i stället fundera på vad vi kan göra ännu bättre från den här kammaren och från olika landstingsfullmäktige runt om i landet för att göra detta bättre men framför allt för att ta vara på personalinitiativ. Var ligger förnyelsen i Ylva Johanssons anförande? Var finns patienten, och var finns personalen? Jag hörde ingenting om hur vi ska förbättra barnsjukvården, utan det var nej, förbud och nej som gällde. Fru talman! När jag ska fundera lite grann på förnyelsen behöver jag faktiskt inte vända mig bara till mina allianskompisar. Det räcker att jag vänder mig till de socialdemokrater som inte delar Ylva Johanssons uppfattning, de relativt tunga socialdemokrater som anser att den socialdemokratiska politiken inom hälso- och sjukvård är spretig och föråldrad. Vi kräver en modernisering, utropar de på en debattsida i en svensk tidning. Men jag kan också referera till en tidigare SSU-ordförande som sade: Om man ska vara riktigt ärlig var det inte så lysande med stopplagen, och riksdagsvalet 2006 förlorades. Det folkliga stödet är inte tillräckligt stort för den här typen av lagar. Det är viktigare att sjukvården fungerar och att den finns där den behövs oavsett vem som står för driften. Jag behöver därför inte bara vända mig till mina allianskompisar för att se att det finns en förnyelse. Det finns även en del spår inom socialdemokratin. Ni kanske skulle börja lyssna på de egna leden. Sjukdomsinsikten har nu funnits hos personal som jobbar med barnsjukvård i Stockholm. Jag bejakar detta initiativ och välkomnar det. Jag tycker att det är positivt att personal tar initiativ. Barnsjukvården i Stockholm har varit mycket eftersatt. Därför har den nya alliansledningen i Stockholm, precis som socialministern har sagt, kommit till och fått väljarnas förtroende för att ta itu med detta misslyckande. Den gör nu allt den kan inom sina ramar för att förbättra barnsjukvården i Stockholm. Vi satsar på närakuter. Det handlar om fler platser. Det handlar om att satsa på de kroniskt sjuka - många olika satsningar genom de budgetförslag som presenterats här lokalt. Fru talman! Förbudsivrare och nejsägare gynnar inte barnen. Nu handlar det om att bejaka utvecklingen och om att se vad vi tillsammans kan göra framåt. Jag beklagar att Socialdemokraterna byggt upp ett svenskt A- och B-lag vad gäller hälso- och sjukvården och att mer än en kvarts miljon människor i dag önskar någonting annat - så säger försäkringsbolagen. De får inte färre samtal i dag utan fler därför att människor inte känner en trygghet med det system som Ylva Johansson med flera har byggt upp. Är det så att man vill förbjuda föräldrar att göra det bästa valet för sina barn? Vill man förbjuda personal att på det här sättet ta initiativ? Vill man förbjuda personal att satsa tid och pengar och att investera i lokaler och utrustning därför att man ser att det finns brister? Och med vem ska Socialdemokraterna göra detta - de är ju inte eniga i partiet? Ska de göra det tillsammans med Vänstern, eller ska de göra det tillsammans med Miljöpartiet? Är ni överens om ett konkret förslag om att förbjuda personal att ta initiativ eller förbjuda föräldrar som vill köpa en försäkring? Kanske vill föräldrarna själva göra det; det är ju möjligt i dag. (Applåder)

Fru talman! När jag lyssnar på socialdemokrater här i kammaren kommer jag att tänka på skuggteater. Ni vet leken där man håller händerna framför en stark lampa och gör olika figurer som sedan avtecknar sig på väggen. Det är bara två händer, men på väggen syns vargar och stora monster. Lite äldre barn brukar titta på det där med skräckblandad förtjusning, men små barn blir bara rädda. Precis så försöker ni socialdemokrater skrämma svenska folket. Ni målar upp en gigantisk bild av orättvisor, av lidande barn vars föräldrar måste punga ut med sina sista kronor till en girig läkare när det handlar om ett privatägt sjukhus som vill ge föräldrar ett alternativ, en möjlighet att välja. Ni säger att ni värnar om utsatta människor, men ni spelar på deras känslor för att späda på deras rädslor. Sluta upp med det! Människor ska ha både möjlighet och skyldighet att ta ansvar och ska själva kunna få bestämma över sina liv. Vi ska garantera tillgänglig vård av hög kvalitet. Låt mig slå fast att problemet i svensk sjukvård inte är att några läkare vill starta ett privat barnsjukhus. Problemet är köerna, till exempel att den ensamstående mamman, vars ettåriga dotter har feber och gråter, inte kommer fram på telefonen eller att den hemmavarande pappan vars tvillingar fått magsjuka inte får komma till doktorn med barnen inom rimlig tid. Kort sagt: Det krävs att man är frisk. Det krävs att man är resursstark och gärna att man har goda kontakter för att snabbt få vård. Så har det sett ut under tolv år av socialdemokratiskt styre. Det är det som vi i Centerpartiet och alliansregeringen nu håller på att ändra. Vi har avskaffat stopplagen. Vi har avskaffat åldersgränsen för privatpraktiserande läkare. Vi har tillsatt en utredning för att se hur vi kan skärpa vårdgarantin och göra vården tillgängligare. Vi vill införa etableringsfrihet inom vården. Vi i alliansen vill att den som uppfyller kraven ska ha möjlighet att etablera sig inom primärvården. Primärvården är själva grunden för en väl fungerande vård. Här finns det stora utvecklingsmöjligheter. Vi måste få fram entreprenörskap. Vi måste få fram nybyggaranda, visioner, professionell omvårdnad, goda idéer och ett nytänk i primärvården men inte för sakens skull utan för de sjuka barnens skull och för att vi alla ska få vård - en vård utan köer baserad på en solidarisk finansiering men som också tillåter alternativ och en vård av bra kvalitet. Det är min fasta övertygelse att mångfald ökar kvaliteten. Kvaliteten ökar när det finns vårdcentraler som drivs av föreningar, av personal, av vårdföretag, av organisationer, av läkare och av landstinget som alla drivs av sin vision om hur du och jag bäst får vård. Vårdcentralerna lär av varandra. Personalen tar med sig nya impulser. Goda exempel sprids. Du och jag får patienterna, barnen, i centrum. Om det är kö och om det finns bara en utförare kan man inte välja och inte heller får man vård, så sluta med att spela skuggteater med privat vård och med att måla upp skräckbilder! Att folk väljer privat vård beror på att den offentliga vården har köer eller på att folk helt enkelt vill göra det. Kanske väljer man så därför att det är enkelt, kanske därför att man blir respektfullt bemött eller kanske därför att man snabbt får god vård - precis som det ska vara i den offentliga vården. Det är vårdens kvalitet och barnen som är det viktiga, inte driftsformen! I Vänsterpartiet, som begärt den här debatten, är man upprörd över att några tar ett initiativ för att förbättra barnsjukvården. Men inte har jag hört någon upprördhet över de långa köer som vi haft när ni har varit i majoritetsställning. Vore det inte rimligare att, om nu barnen är i fokus, ta tag i de problem som faktiskt finns och förbättra tillgängligheten? Jag vill också gärna få ett besked från Vänsterpartiet om man vill att barnsjukvård i privat regi ska förbjudas. Slutligen vill jag gärna fylla på med en fråga till Socialdemokraternas talesperson: Vill ni förbjuda privat barnsjukvård? Ge ett tydligt besked om det! Om ni inte vill det undrar jag: Vad är problemet? Kan vi inte i stället jobba med förbättrad tillgänglighet? (Applåder)

Fru talman! Han gav upp i telefonkön till vårdcentralen efter några timmar. Lars-Erik Blom, delägare i det lilla IT-konsultföretaget Bogleboo i Nacka utanför Stockholm berättade för Sveriges Radio i oktober 2006 om en av sina anställdas upplevelser i kontakten med den svenska sjukvården. Bogleboo är ett av de allt fler svenska företag som besvikna och frustrerade över krisen i den svenska sjukvården - resultatet av tolv års socialdemokratiskt styre - skaffade en privat sjukvårdsförsäkring åt sina anställda. Vi har inte råd att ha våra anställda i vårdkö, berättar Lars-Erik Blom. Under de sista fyra åren av socialdemokratiskt styre fördubblades antalet försäkrade med privat sjukvårdsförsäkring hos Länsförsäkringar, från 50 000 till 100 000 försäkrade. Under två av de åren, 2004-2006, var Ylva Johansson sjukvårdsminister. Nu angriper hon alliansregeringen för privatiseringar och gräddfiler. Vilken dubbelmoral, vilket hyckleri! Fru talman! Folkpartiet välkomnar dagens debatt om svensk sjukvård. Vi välkomnar en debatt om den svenska sjukvårdens problem, möjligheter och utmaningar. Vi välkomnar att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har tagit det här initiativet. Men varför kommer engagemanget först nu? Var fanns engagemanget under alla åren med socialdemokratiskt styre när Lars-Erik Bloms anställda satt i timslånga telefonköer till vårdcentralen och när antalet privata sjukvårdsförsäkringar exploderade? Var fanns engagemanget när situationen i den svenska sjukvården blev så outhärdlig och så desperat att till och med den dåvarande socialdemokratiske statsministern såg sig tvingad att runda alla offentliga vårdköer och själv söka och få vård på det privata Sophiahemmet? Fast det är klart - gräddfiler kanske är förkastliga bara när det är andra än socialdemokratiska toppolitiker som utnyttjar dem. Fru talman! Under 2008 startar det privata barnsjukhuset Martina i Stockholm. Socialdemokraternas strategi är uppenbarligen att skuldbelägga alla de föräldrar som nu vill söka sig till sjukhuset. Men jag säger till dem: Ni ska inte skämmas, ni har betalat er landstingsskatt, och ni betalar dessutom en försäkring för att få tillgång till den vård som ni söker. Det är Ylva Johanssons kinder som skammens rodnad borde färga, inte era. Socialdemokraterna angriper symtomen på problemen i svensk sjukvård med blundar för orsakerna, de långa väntetiderna, bristen på tillgänglighet och bristen på valfrihet. Fru talman! Folkpartiet slår vakt om en solidariskt finansierad sjukvård för både barn och vuxna. Sjukvården ska betalas efter förmåga och ges efter behov. Att antalet privata sjukvårdsförsäkringar ökar är i det perspektivet ett illavarslande tecken. Jag tror att det behövs två strategier för att tränga tillbaka behovet av privat finansierad vård och minska risker för gräddfiler i vården. För det första resurserna: Svensk sjukvård behöver mer resurser och måste använda sina resurser bättre och effektivare. Resurserna skapas framför allt av att fler människor kommer i jobb. Under de närmaste åren väntas kanske uppemot 200 000 människor i Sverige få jobb. Det är till inte obetydlig del ett resultat av regeringens politik. När fler människor får jobb och betalar skatt ökar landstingens och kommunernas intäkter. Under de kommande tre åren beräknas kommunsektorns sammanlagda skatteintäkter öka med 70 miljarder kronor. Regeringen gör dessutom därutöver en rad välfärdssatsningar. Allt detta kan användas till att kapa vårdköer och öka tillgängligheten. För det andra: Ge människor, patienter och personal mer makt i vården. Större valfrihet, större mångfald skapar ökad effektivitet och ökat nytänkande och gör det möjligt för fler människor att få den vård som just han eller hon behöver. Därför har regeringen avskaffat den så kallade stopplagen och tillsatt en utredning om patientens rätt till vården som bland annat handlar om fritt val av vårdgivare och fritt vårdval. Fru talman! Socialdemokraterna styrde Sverige mellan 1994 och 2006. Det var tyvärr tolv förlorade år för svensk sjukvård. Folkpartiet och regeringen kan inte lova att över en natt lösa alla de problem som skapades under de åren inom svensk sjukvård. Det som det har tagit lång tid att riva ned kommer det också att ta lång tid att bygga upp. Men vi har börjat ett omfattande arbete för att skapa en sjukvård som är till för alla. Fru talman! Ylva Johansson skapade gräddfilerna i den svenska vården. Göran Persson utnyttjade dem. Vi vill avskaffa dem. (Applåder)

Fru talman! Vad än socialministern säger är ett försäkringsfinansierat barnsjukhus en omsvängning från den gemensamt finansierade välfärden. Därför bad Vänsterpartiet att få denna särskilda debatt. Det är bra att vi har fått den, och jag tackar socialministern och de övriga som ställer upp och debatterar frågan här i dag. Under valrörelsen gjorde högeralliansen klart att den avsåg att avskaffa stopplagen. Redan under våren 2006 började de borgerliga partierna tala om startlagen. Vad den lagen skulle leda till verkar de borgerliga partierna ha haft föga aning om, eller är det så att regeringen säger en sak och menar något helt annat? Fredrik Reinfeldt överraskade nämligen många när han i valdebatten sade att alliansen inte tänker sälja ut några akutsjukhus. I årets regeringsförklaring säger statsministern också: "Vi vill att vår vård och omsorg även i framtiden ska vara solidariskt finansierad genom den skatt vi betalar och fördelas efter behov. Plånboken får aldrig styra rätten till vård." Regeringens retorik verkar inte hänga ihop med politiken. Endast två månader har gått sedan regeringsförklaringen, och sanningen är att just plånboken kommer att styra rätten till vård. För Vänsterpartiet är det ingen överraskning. Det är en direkt konsekvens av avskaffandet av stopplagen som innebär just en möjlighet till utförsäljningar. Plånboken kommer att styra rätten till vård och inte till vilken vård som helst utan till vård för barn. För några veckor sedan kom nyheten: Sveriges första privatsjukhus för barn öppnas i Stockholm! Privatiserad barnsjukvård spelar på föräldrars rädsla och osäkerhet. För att ta det säkra före det osäkra väljer föräldrar att betala två gånger för vården, först via skatten och sedan via försäkringen. Detta kan, precis som vid andra privata lösningar, minska viljan att vara med och finansiera den offentliga vården. Det blir en ond cirkel där fler och fler privata alternativ växer fram, vilket på sikt utarmar den offentliga sjukvården. Den svenska vården är enligt tradition organiserad så att den med störst behov också hamnar längst fram i kön. Om detta har det egentligen aldrig funnits någon oenighet. I valrörelsen lovade till och med Moderaterna att inte sälja ut någon akutvård, men nu vet vi hur det har blivit. Med de gigantiska skattesänkningar som på mycket kort tid genomförts blir det ett svårare och svårare uppdrag att genomföra bra vård och omsorg för alla. Då kommer självklart de privata lösningarna, som riktar sig till några få som har möjlighet att betala extra. Det privata barnsjukhus som planeras i Stockholm är ett så stort avsteg från den svenska modellen med solidariskt finansierad sjukvård att det inte kan kallas något annat än ett systemskifte. Privat sjukvårdsförsäkring för barn är en helt ny produkt. Det finns i dagsläget inget förslag på vad en sådan försäkring kan komma att kosta, men för vuxna är priset 1 000-20 000 kronor per år. Självklart kommer försäkring för barn med såväl psykiska som fysiska diagnoser att bli väldigt dyr, eller så kommer barnet helt enkelt att nekas försäkring. Det finns risk att föräldrar som inte har ekonomiska förutsättningar att teckna en privat försäkring väljer att skuldsätta sig för att få möjligheten att söka privat vård till sina barn. Nu, Kenneth Johansson, kommer jag till problemen med privat sjukvård, och jag kommer att ställa ett antal frågor. Ska sjukhuset ha rätt att neka vissa patientgrupper vård? Hur ska friskrivningsklausuler tillåtas utformas? Vad händer med de barn där det vid sjukdomsfall uppdagas att försäkringen utesluter den aktuella sjukdomen men att föräldrarna trott att barnet var fullt försäkrat? Är det meningen att föräldrar ska behöva starta rättsliga processer mot försäkringsbolaget för att få rätt till den vård de betalat för? Vilka symtom och sjukdomar kommer den blivande försäkringen att göra undantag för? Ska de barn som får sjukdomar som inte omfattas av försäkringen kunna få snabbare remittering till den offentligt finansierade sjukvården än de barn som inte är privatförsäkrade? Alla barn kommer inte ha lika tillgång till den offentliga sjukvården trots att det privata sjukhuset sägs kunna minska köerna till den offentliga sjukvården. I så fall ökar pressen ytterligare på föräldrar som egentligen inte har råd att skaffa privata försäkringar till sina barn. (Applåder) I detta anförande instämde Ulla Andersson, Marianne Berg, Egon Frid, Eva Olofsson, och Lena Olsson (alla v).

Fru talman! Nästa år planeras det första helt privata barnsjukhuset i Sverige. Vården där ska vara öppen för den som har tecknat en privat sjukvårdsförsäkring för sitt eller sina barn, men även föräldrar med barn som kan betala en troligtvis hyfsat hög avgift vid entrén blir också insläppta och omhändertagna. Var står Miljöpartiet i den här frågan? Eftersom det rör sig om hälso- och sjukvårdsverksamhet där inte skattepengar finns inblandade, ja, då tycker vi att det är ganska enkelt. Vi har egentligen inga invändningar mot att det finns personer som vill satsa egna pengar på att bygga upp en verksamhet som då är helt privat och sedan ta betalt eller få betalt via privata sjukvårdsförsäkringar. Även om vi inte har några principiella invändningar mot så kallad privat privat vård, är det en utveckling som vi ser som mycket olycklig och bekymmersam. Vi har därför synpunkter på vad som kan ha orsakat den här utvecklingen och vad som kan och bör göras för att undvika att vi får en utveckling inom hälso- och sjukvården i Sverige där det i allt större utsträckning är plånboken som styr när och vilken vård som erbjuds. Att det första och hittills enda helt privata barnsjukhuset i Sverige ska etablera sig nästa år, har det någonting med den moderatledda regeringen och deras politik att göra? Ja, kanske är det så. Eller är det rent av en direkt konsekvens av regeringens privatiseringspolitik? Den moderatledda regeringen avskaffade tidigare i år den lagstiftning som garanterade att verksamhet inom sjukhusvården endast fick drivas med offentlig finansiering och vårdavgifter. Detta betyder mer konkret att vi med tidigare lagstiftning hade ett förbud mot gräddfiler och att det som Göran Hägglund och regeringen gjorde med införandet av den så kallade startlagen var att tillåta gräddfiler och att ge försäkringsbolagen utökade möjligheter att sälja fler privata sjukvårdsförsäkringar. Men vad har det här med dagens debatt om det första helt privata barnsjukhuset att göra? Jo, om man tittar på vad Göran Hägglund och regeringen sade i samband med införandet av den så kallade startlagen kanske man kan ana ett visst samband. Regeringen sade då att man vill ta bort nuvarande regleringar kring driftsformer för våra sjukhus, inte så mycket för att man vill att förändringarna som de förhindrat ska ske, påstod man, utan mer för att det ska vara ett signalspråk till sektorn om att företagande är okej inom vården. Andra yttranden lät så här: Ett hinder mot nytänkande i vården är avlägsnat. Startskottet ersätter stopptecknet. Och på DN Debatt skriver Göran Hägglund så här: "Utgångspunkten för regeringen är att vården ska vara solidariskt finansierad, oavsett driftsform. Den som har de största behoven ska ges företräde, inte den som har den tjockaste plånboken." Detta har också Göran Hägglund upprepat i dag. Men längre ned i samma text kan man också läsa: "Det är inte motiverat att förbjuda privata eller ideella vårdgivare som arbetar med uppdrag från landsting att också ta emot patienter med privat sjukvårdsförsäkring." Min egen tolkning av det sista citatet är att Göran Hägglund tycker att vården i och för sig ska finansieras solidariskt och ges efter behov. Men för den som önskar och har råd ska det vara möjligt att köpa en bättre och snabbare vård via privata sjukvårdsförsäkringar. Fru talman! Är det måhända dessa uttalanden och många liknande uttalanden som nu har burit frukt i form av det första privata barnsjukhuset i Sverige, helt finansierat av privata sjukvårdsförsäkringar eller kontant betalning? Har signalspråket till sektorn gått hem och nytänkandet tagit fart? Ja, den moderatledda regeringen med Göran Hägglund i spetsen har inte beklagat den kommande starten av det privata barnsjukhuset med dess finansiering via privata sjukvårdsförsäkringar. I stället har man välkomnat etableringen. Samtidigt säger man att privata sjukvårdsförsäkringar är något man ska jobba för att avskaffa och att ingen i Sverige ska behöva skaffa en privat sjukvårdsförsäkring. Den moderatledda politiken på detta område kan knappast bli så mycket mer otydlig och motsägelsefull.

Fru talman! Jag har nu lyssnat på alla inlägg förstås. Inte minst har jag med stort intresse lyssnat på inläggen från oppositionspartiernas företrädare, eftersom jag ställde en fråga i inledningen som jag tror är ganska central med tanke på hur den här debatten tillkom, nämligen: Är det någon av er som vill förbjuda möjligheten att teckna privata försäkringar på det här området? Svarar man ja på den frågan kommer också frågan som ett brev på posten om man vill förbjuda det för vuxna personer och om man tycker att till exempel olycksfallsförsäkringar för barn ska förbjudas. Jag tycker att det är en viktig fråga att svara på här. Inte minst Vänsterpartiet som har tagit initiativ till den här debatten, vilket är bra, borde ändå ha tänkt igenom lite grann vad som är den principiella grunden. Vill Vänsterpartiet förbjuda privata försäkringar? Den frågan går att svara ja eller nej på. Samma fråga bör man ställa till Ylva Johansson och Thomas Nihlén efter deras inlägg. Det går an att stå här och misstänkliggöra andra eller att skapa en osäkerhet om vad som gäller, trots att man själv vet mycket bättre, och sedan inte ha några egna svar. Vill Ylva Johansson förbjuda privata försäkringar? Vill Thomas Nihlén förbjuda privata försäkringar? I en radiodebatt som Ylva Johansson och jag hade fick Ylva Johansson frågan om hon ville förbjuda. Hon svarade: Nej, jag vill inte förbjuda privat sjukvård, men jag vill att man ska investera i den offentliga sjukvården. Det är precis det som vi står för. I Stockholm satsar man 100 miljoner kronor mer under 2008 på barnsjukvården - stora investeringar för att förbättra vården, öka tillgängligheten för de barn som drabbas av sjukdom eller olycka. Vad människor i övrigt använder sina pengar till kan du och jag ha en känslomässig synpunkt på, men det är varje människas sak att använda sina pengar på det sätt som de anser vara rätt. Tycker vi någonting annat, ja, då ska vi förbjuda. Och jag har ännu inte hört någon som har sagt att man ska förbjuda. Vill man det, vore det bra om man i dag kunde klargöra det. Ylva Johansson har ett litet problem med den här diskussionen när Socialdemokraterna försöker driva debatten på två olika spår samtidigt, om vi ser det i stort. En sådan spagatpolitik blir över tiden ganska besvärlig att föra när spåren går isär. Å ena sidan vill de inte förbjuda. Man har ett rådslag där man inom partiet frågar om fler områden av de som finansieras gemensamt kan betalas av människor själva. Man har ett rådslag där man diskuterar om det är möjligt att betala mer för hemtjänsten, mer för delar av hälso- och sjukvården när äldre blir friskare. Den diskussionen förs där. Men här låter det på ett annat sätt. Jag tror att det är olyckligt om de som lyssnar på debatten får intrycket att det finns något annat än en bred enighet i Sveriges riksdag om att vården ska finansieras gemensamt och att den ska ges efter behov. Detta är alla partier överens om, och det finns inga planer på något annat. Sedan har det kommit upp en diskussion om det bara är det offentliga som ska kunna utföra sjukvårdstjänster inom ramen för det som vi offentligt finansierar. Det tycker inte jag, utan jag tycker att det är klokt att använda privata aktörer på olika områden och göra på lite olika sätt för att utveckla vården och öka tillgängligheten. Vill man förbjuda det, ja, men säg det då! Då kommer vi att få se ganska stora förändringar i Sjukvårds-Sverige. Fru talman! Svensk sjukvård behöver förbättras. Vi behöver framför allt förbättra tillgängligheten. Kvaliteten är i allmänhet god. Vi behöver lägga ned vår möda på det som vi har ett ansvar för och kanske lägga ned lite mindre möda på det som inte är vår sak att besluta om. (Applåder)

Fru talman! Det oenigheten gäller är hur sjukvården ska finansieras och fördelas. Det är det den stora ideologiska skiljelinjen gäller. Vi har i Sverige haft en modell med högt skatteuttag, satsat stora resurser på sjukvården och haft en tydlig behovsstyrning. Jag menar att det har varit en framgångsrik modell, och jag tror att jag har ganska stort stöd i svenska folket när jag säger det. Det betyder inte att allt är bra, det betyder inte att mycket kan förbättras, men den grundprincipen har varit en framgångsrik princip. Det som nu förändras är att vi ska ha ett lägre skatteuttag. Regeringen har redan sänkt skatterna motsvarande ungefär en tredjedel av vad svensk sjukvård totalt omsätter i landet i dag. I Stockholms läns landsting, som har varit uppe här, är det så att man dels sänker skatten, dels förhalade beslutet om en närakut vid Astrid Lindgrens sjukhus, dels har lagt ned de andra närakuterna som har tagit emot ungefär 100 000 barn per år. Det finns alltså en skillnad i politiken, om vi ska ha ett högt eller mycket lågt skatteuttag. Det får också konsekvenser för de resurser som är möjliga att satsa på sjukvården. Nu är vi också oense om behovsstyrningen. Det är en sak, Göran Hägglund, att i talarstolen säga retoriskt att det ska vara behoven som styr. Men samtidigt säger man att man välkomnar att den som har råd ska köpa sig en bättre, snabbare eller annorlunda vård och tycker att det är helt okej. När man lyssnar på alliansens företrädare i debatten undrar man vad det är för sjukvård som ni ansvarar för. Lyssnar man på socialministern är det en mycket bra sjukvård och en barnsjukvård som vi kan vara stolta över. Vi har hög kvalitet. Vi har visserligen problem med tillgänglighet, jag delar den åsikten, men det är i huvudsak en mycket bra sjukvård. Lyssnar man på Moderaternas, Centerns och Folkpartiets representanter beskrivs i debatten en sjukvård som är en verksamhet i kris, ett moras där bara den rike eller den med kontakter får vård för sina sjuka barn. Det är klart att om man har man den synen på svensk sjukvård är det väl okej att också slänga ut barnet med badvattnet, så att säga, och säga att de problem som finns är så stora att vi lika gärna kan privatisera stora delar av sjukvården. Det var faktiskt de orden som ni använde. Det är viktigt vilken syn vi har på sjukvården. Är det så att vi har en bra sjukvård men att vi har problem som kan åtgärdas inom ramen för en gemensam finansiering och behovsstyrning? Eller är det så att svensk sjukvård är så usel att vem som helst annan helst bör ta över den och att det är okej att den som vill betalar ur egen ficka? Jag vill också kommentera några av de saker som har sagts i debatten. Det har sagts att de privata sjukvårdsförsäkringarna har exploderat. Jag bad riksdagens utredningstjänst att ta reda på den saken. Jag fick svaret att för två veckor sedan drog Försäkringsförbundet tillbaka all sin statistik eftersom den inte ansågs tillförlitlig. Det förekom bland annat dubbelregistreringar. Den 7 november sammanträdde Försäkringsförbundets kommitté och beslutade att tillsätta en arbetsgrupp med representanter för att ta fram ett enhetligt redovisningssystem för rapportering av statistik. Sanningen är alltså att vi i dag inte har någon bra statistik över hur många privata sjukvårdsförsäkringar som finns. Sanningen är också, såvitt jag vet, att den förre statsministern inte har opererats på Sophiahemmet utan på Södersjukhuset och har bedömts utifrån sina behov precis som alla andra patienter. Låt mig avslutningsvis komma tillbaka till frågan som jag ställde till socialministern. Är det så att den som köper en privat sjukvårdsförsäkring till sitt barn eller som betalar, kanske över 1 000 kronor, för ett besök på det kommande privata barnsjukhuset därmed också ska kunna köpa sig remiss till universitetssjukhuset Astrid Lindgrens barnsjukhus så som företrädare för det nya sjukhuset säger att man kommer att kunna göra i en intervju i Dagens Medicin? Är det förenligt med en solidariskt finansierad sjukvård, Göran Hägglund? (Applåder)

Fru talman! Alliansregeringen satsar mer än någon annan regering på svensk hälso- och sjukvård via den statliga offentligt finansierade budgeten. Det beslutet ska vi i Sveriges riksdag snart fatta inför kommande år. Jag beklagar att vi inte får mer svar från oppositionen, som faktiskt har begärt debatten, på de enkla frågor vi ställer. Vill ni förbjuda försäkringarna? Vill ni förbjuda personalen att ta initiativ? Det är personal som i dag jobbar inom svensk offentlig hälso- och sjukvård och som tar egna initiativ. Vill ni förbjuda de initiativen? Vill ni förbjuda föräldrar som i dag inte känner tillräcklig trygghet med det system som ni har varit ansvariga för under tolv års tid att teckna en försäkring, det vill säga betala en gång till? Det skulle vara mycket bra om ni kunde svara på dessa frågor. Det finns ett misslyckande inom svensk hälso- och sjukvård. Ja, jag var en av dem som beskrev det. Men jag började den beskrivningen med att tala om vilken bra kvalitet vi har inom svensk hälso- och sjukvård. Då lyssnade inte Ylva Johansson. Det är tillgängligheten som är problemet, att komma till svensk hälso- och sjukvård. Det har lett fram till att allt fler tecknar försäkring. Om RUT är sanningen finns det många som har ställt samma fråga till RUT och kanske fått olika svar. Vad vi alla däremot vet är att det skrivs väldigt många nya vårdförsäkringar runt om i landet. Oavsett om det är en kvarts miljon eller 300 000 så är det alldeles för många enligt vårt sätt att se det. Vi vill förbättra den svenska offentliga hälso- och sjukvården så mycket att man inte ska behöva betala dubbelt. Det är skillnaden mellan alliansregeringen och oppositionen som fortfarande inte ens ser vad deras politik har lett fram till. Det är beklagansvärt. Jag blir också något bekymrad när man inte kan se att man kan ta sjukdomsinsikten på ett ganska klart och tydligt sätt genom att låta oss politiker kliva lite grann åt sidan i svensk hälso- och sjukvård och låta personalens initiativ komma fram, låta patienterna få ökade rättigheter och låta dem som möts i vårdmötet varje dag få ytterligare befogenheter. Vi tillsammans har varit överens om detta mycket länge, och vi håller nu på att genomföra det för att stärka svensk offentlig hälso- och sjukvård. Det finns absolut inget förbud, och har aldrig funnits, Miljöpartiet, mot gräddfiler. Ni kunde ha stiftat den lagen, men ni stiftade aldrig sådana lagar. Ni har inte stiftat någon lag om att förbjuda försäkringar i svensk hälso- och sjukvård. Det är ingen sanning, och det är skenheligt att stå här och påstå något annat. Ni hade ansvaret, och ni kunde ha gjort det. Ni ser inte ens den sjukdom som svensk hälso- och sjukvård befinner sig i i dag. Jag ska avsluta med ytterligare frågor till oppositionen. Det gäller var gränsen går för vad man får och inte får göra inom offentlig sjukvård. Jag har valt att ringa runt till några av landets sjukhus för att höra lite om var gränsen ska gå för vad som är bra och inte bra privata pengar. Astrid Lindgrens Barnsjukhus och Drottning Silvias sjukhus är de två sjukhus som jag tar exempel från. En äldre kvinna har sett till att bygga en simhall för att se till att vi ska ha rehabilitering för våra barn på ett av sjukhusen. Ett av de större svenska köttföretagen ser till att det från varje förpackning skinka och annat som vi köper går pengar till Astrid Lindgrens sjukhus. Vi har mindre företag som åkeriföretag och frisörsalonger som i dag satsar på rehabiliteringsteam, lekterapi och familjehotell på svenska offentligt finansierade sjukhus. Var går gränsen för var det privata är okej? Det är tydligen okej där ni förut hade ansvaret, men då var det inget som ni sade nej till eller var emot. (Applåder)

Fru talman! Alla partier har även i denna debatt stått bakom principen solidarisk finansiering och en vård som ska ges efter behov. Därutöver vill vi inte att man ska förbjuda om exempelvis ett barnsjukhus planeras som i barnsjukhuset Martinas fall. Däremot får vi mycket anmärkningsvärt nog inte besked från de tre oppositionspartierna. Vi har frågat ett antal gånger, och jag upprepar frågorna igen. Vill ni tillåta eller förbjuda ett barnsjukhus som drivs i privat regi? Det är ganska enkelt att svara ja eller nej på det. Ni har ett par chanser till att göra det. Dagens debatt handlar om ett privat barnsjukhus. Vi från Centerpartiet är inte rädda för att det kommer ytterligare alternativa lösningar. När fler uppmuntras till och vågar starta företag ges utrymme för nya idéer och att kunna lösa problem på nya sätt. Valet - det är det viktigaste - ska vara vårt eget. I en vård med köer är valfriheten minimal. Varsågod, sist i kön! Ditt samtal är placerat i kö. Det är elva samtal före dig. Ja, det är många exempel man kan ta på hur det kan låta. Jag kan ta det vänsterstyrda landstinget i Jämtland som exempel. Där är köerna väldigt långa. I jämförelse med andra landsting är vården i Jämtland sämst på att svara i telefon och näst sämst på väntetider. Mer än varannan patient tycker att det är svårt att komma fram per telefon. De som svarade på den undersökning som dessa uppgifter kommer från var de som besökt vårdcentralen och ringt innan. Man kan bara undra vad de andra tyckte. De kom aldrig fram på telefon. Vad gör den ensamstående mamman i Östersund när hennes tvåårige son har fått öroninflammation? Han gallskriker och hon ringer till vårdcentralen. Ditt samtal är placerat i kö; det är elva samtal före dig, är beskedet hon får. Då ringer hon ett nytt samtal till Medicin Direkt. Medicin Direkt är en privat vårdmottagning i Östersund som drivs av Börje Olsson. Allt fler småbarnsföräldrar har börjat komma dit. När den offentliga vården i Jämtland har köer kommer föräldrarna till Börjes mottagning. Där får föräldrarna svar i telefon och snabb tillgång till vård. Vi i Centerpartiet vill att människorna ska få göra egna val. Man ska själv kunna välja om man vill utnyttja den offentliga vården eller bekosta vård på egen hand. Den offentligt finansierade vården ska vara utformad så att det är våra egna beslut som styr. Det är väldigt viktigt. Riksdagens utredningstjänst, RUT, har nämnts. Jag har också ställt frågan till riksdagens utredningstjänst, och det är sant att man har problem och har dragit tillbaka sina beräkningar, men längre ned i det svar som åtminstone jag har fått är det också från näringens representant klart uttalat att ca 300 000 personer har privat sjukförsäkring. Det är en siffra som successivt har ökat under den senaste 15-årsperioden, och det har knappast varit någon speciellt högre ökning under det sista året. Det glömde Ylva Johansson att läsa, eller också har vi fått olika varianter av svaret. (Applåder)

Fru talman! Man blir något konfunderad när man lyssnar på de tre oppositionspartierna och framför allt tar del av deras syn på verkligheten. De säger: Vi vill inte se en utveckling där de privata sjukvårdsförsäkringarna blir fler och där den privata finansieringen ökar. Men snälla nån, det är ju den verklighet som har förekommit under de tolv år som ni har styrt Sverige! Det är ju då de privata sjukvårdsförsäkringarna och den privata finansieringen av den svenska sjukvården har ökat. Vilken verklighet befinner ni er i? Ni befinner er uppenbarligen inte i den verklighet som ägaren till det företag som jag nämnde tidigare upplever och som många andra företagare upplever när de ser att den offentliga sjukvården inte räcker till och därför tvingas skaffa sig privata sjukvårdsförsäkringar för att de anställda inte ska fastna i långa vårdköer och företaget ska lida skada. Den verkligheten finns ni inte i. Självklart är det naturligtvis bra om de som jobbar med försäkringsfrågor i försäkringsbranschen ser över sin statistik, men vittnesbörden och de uppgifter som har kommit under en lång rad av år pekar ju i en entydig riktning. Antalet sjukvårdsförsäkringar har ökat, och varje person som tvingas ta en sjukvårdsförsäkring för att få den vård som han eller hon har rätt till är en sjukvårdsförsäkringstagare för mycket. Sedan tror jag att det nog är få, förutom möjligtvis Ylva Johansson, som har missat frågan om den förre statsministerns behandling på det privata Sophiahemmet när han sökte vård där för sin onda rygg och rundade alla offentliga vårdköer för att få den hjälp som han ansåg att han behövde. Han sökte privat vård där och fick den. Det är ingen hemlighet. Det intressanta i den här frågan, får man ändå säga, är hur alternativet till regeringens politik ser ut. Naturligtvis är det viktigt att fundera på vad det största oppositionspartiet Socialdemokraterna tänker och tycker. Socialdemokraterna är ju inne i en förnyelseprocess, sägs det, på olika områden. Var står Socialdemokraterna någonstans? Vi vet ju att den politik som Socialdemokraterna har fört under tolv år bygger på en liten tilltro till enskilda och privata initiativ och på att man inte har tillsatt tillräckligt med resurser till den svenska sjukvården. Vi vet vad det har lett till. Det har lett till köer, bristande tillgänglighet och till gräddfiler i vården. Vad är det Socialdemokraterna tänker sig ska ändras? Vad har Ylva Johansson för svar? Hur tänker ni lägga om kursen; hur tänker ni lägga om politiken för att möta de utmaningar som finns i dag? Inte kan det väl vara så att ni tänker gå till val 2010 på samma gamla politik! Tror ni verkligen att väljarna kommer att gå på att den politik som förde Sverige in i krisen ska vara den politik som för svensk sjukvård ut ur krisen? Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska ju Socialdemokraterna också samarbeta med. Här får vi olika besked. Privat sjukvård ska förbjudas, säger någon, och någon annan säger att det inte nödvändigtvis är fel med privat sjukvård. Hur ska ni ha det? Fru talman! Svensk sjukvård är i allt väsentligt mycket bra. Varje dag sker massvis av goda insatser av den duktiga personalen i den svenska sjukvården. Problemet under de tolv år som Socialdemokraterna styrde den svenska sjukvården var att den politik som fördes inte stödde allt det engagemang och intresse av att utveckla vården som fanns hos personalen. Nu lägger regeringen om kursen. Nu satsar vi. Nu blir det mer resurser till vården, ökad valfrihet och makt till både patienter och personal. Det utvecklar den svenska sjukvården. (Applåder)

Fru talman! Inte med ett enda ord har vare sig socialministern eller allianspartiernas representanter kommenterat de frågor som jag ställde i mitt anförande. Att sätta i gång med en generell debatt om privata försäkringar här har jag inte tid med. Jag vill tala om den generellt finansierade sjukvården som nu håller på att stå inför ett systemskifte. Sicko har ingenting med Sverige att göra. Så sade socialminister Göran Hägglund i en debatt efter att ha sett Michael Moores senaste film. Det var då, för en dryg månad sedan. Frågan är nu: Inser socialministern att vi nu tar ett steg mot försäkringsbaserad vård? Det är en vård som styrs av plånbokens tjocklek. Alla föräldrar har inte råd att betala premier till sjukvårdsförsäkringar för sina barn. Regeringen säger en sak men menar något annat. Regeringen säger att vården ska delas efter behov, men samtidigt ska inte ens barnsjukvården, den viktigaste grundstenen i vårt generella välfärdssystem, slippa gräddfiler. Försäkringsbolagen kommer att tjäna pengar på välbärgade föräldrar som kommer att kräva att deras barn ska få komma först i kön och få vård först oberoende av behoven. Men det är inte nog med privat barnsjukvård. För att underlätta privatiseringar av vården har regeringen i statsbudgeten nu för andra året i rad 40 miljoner som ett speciellt statsbidrag! Man blandar skattepengar och privata pengar. Vårdpersonalen uppmuntras, övertalas eller ställs inför ett val att antingen sluta eller starta privat verksamhet. Det sistnämnda lär förekomma frekvent i Stockholms län. Är det så socialministern vill styra sjukvården? Privatsjukhuset för barn som kommer att öppnas nästa år planerar att ha akutmottagning, barnavårdscentral, elektiv barnsjukvård och vårdavdelningar som drivs i samarbete med Sophiahemmet. Det är också i lokaler på Östermalm i Stockholm som det nya sjukhuset kommer att öppnas. Med andra ord kommer det att bli nära till barnsjukhuset för föräldrar som bor på Östermalm. Redan nu talas det om att starta liknande sjukhus i Göteborgsområdet och i Öresundsregionen. Däremot finns det inga planer på att erbjuda samma vård för barn i Norrlands inland. Hälso- och sjukvårdslagens paragraf om "en vård på lika villkor för hela befolkningen" kommer att bli omöjlig att leva upp till när försäkringsbolagen tar över finansieringen av vården. Självklart finns det fler problem med en mer och mer privatiserad sjukvård än orättvis fördelning. Ett stort sådant är personalens rätt att meddela sig med medierna. I går skrev Dagens Medicin om att yttrandefriheten slopas i Vårdval Stockholm. Detta är en fråga som måste diskuteras i särskild ordning, och därför kommer Vänsterpartiet att lämna in en interpellation i ämnet i dag. När Vänsterpartiet ifrågasätter regeringens enligt vår mening stolliga beslut, brukar vi få svaret: Vi har väljarnas mandat att genomföra detta. Den här gången kan inte ens Göran Hägglund säga att han har väljarnas mandat att införa en försäkringsbaserad sjukvård. Det var inte vad ni gick till val på!

Fru talman! Jag ska börja med att svara på två frågor som Göran Hägglund med flera har ställt. Miljöpartiet vill inte förbjuda privata aktörer att starta helt privat vård och omsorg. Miljöpartiet vill inte förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar. När man lyssnar på inläggen från de borgerliga ledamöterna kan jag inte låta bli att fundera över om man har glömt bort eller slutat bry sig om den lagstiftning som faktiskt finns kvar inom hälso- och sjukvårdsområdet, nämligen hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf. Hälso- och sjukvårdslagens 2 § lyder: "Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården." Tycker verkligen socialministern och de övriga borgerliga ledamöterna att ert välkomnande av det nya privata barnsjukhuset med dess finansiering, där plånbokens storlek styr till hundra procent, är förenligt med 2 § i hälso- och sjukvårdslagen, som fastslår att vården ska vara behovsstyrd och ges på lika villkor? En annan aspekt på den här kommande etableringen av privat vårdverksamhet, är att det för första gången handlar om barn. Då kan man fundera: Hur förhåller sig detta till barnkonventionen? Ja, enligt barnkonventionens 24:e artikel ska alla barn ha rätt till "bästa uppnåeliga hälsa", och den andra artikeln fastslår att samtliga barn ska behandlas lika. Men hela affärsidén bakom det nya barnsjukhuset är ju att erbjuda en bättre och snabbare vård för de barn som har föräldrar som har råd att betala en privat sjukvårdsförsäkring för sina barn. Om man kan visa att etableringen av detta privatfinansierade barnsjukhus leder till att klyftorna mellan barnen ökar, ja då är det förmodligen ett brott mot barnkonventionen. Det skulle vara intressant att höra Göran Hägglund kommentera detta. Fru talman! Inom den offentligt finansierade barnsjukvården finns det köer och ibland oacceptabla väntetider, samtidigt som mycket av väntetiderna beror på att man helt korrekt prioriterar de svårast sjuka barnen först och att barn med okomplicerade och ofarliga tillstånd får vänta längre. Det är väl så här i dag att om ett barn kommer in akut med ett svårt astmaanfall, en större blödning eller liknande, ja då är det inte någon lång väntetid eller kanske ingen väntetid alls på akutmottagningen. Om det däremot handlar om väntetider för barn med snuva, hosta eller ont i örat, ja då kan det handla om långa väntetider. Risken är ju därför uppenbar att det är köerna för just barn med enkla problem som det nya barnsjukhuset i första hand kommer att korta. Detta innebär i sin tur att det är specialistläkare, barnläkare som i stor utsträckning ska ta hand om snuvor och hosta, vilket i så fall är ett mycket tvivelaktigt utnyttjande av barnläkarnas höga kompetens.

Fru talman! Först vill jag tacka Thomas Nihlén för att han svarade på frågan. Jag hoppas att Ylva Johansson och Elina Linna också kommer att svara på den frågan under det anförande de har kvar, nämligen: Vill ni förbjuda den här typen av försäkringar - ja eller nej? Vill man det så kan jag på något sätt förstå att resonemanget hänger ihop, men har man samma svar som vi övriga, att man inte vill förbjuda, ja då blir den här debatten häpnadsväckande konstig. Ylva Johansson säger att hon håller med om en del resonemang som jag för men att vi ändå skulle vara oeniga när det gäller hur sjukvården ska finansieras. Nej, där är vi inte oeniga. Sjukvården ska finansieras gemensamt över skattsedeln. Hon säger också att vi skulle vara oeniga om hur vården ska fördelas. Nej, vård ska fördelas efter behov. När hon inte kommer längre med det resonemanget så säger hon att det är så förfärligt att allianspartierna sänker skatterna. Det är väl inte den vanligaste uppfattningen bland människor i allmänhet, framför allt inte när man ser att vi faktiskt ökar resurserna till det här området. Jag har sagt tidigare att i Stockholms läns landsting satsar man 100 miljoner ytterligare på barnsjukvården. Tillgången till pengar inom svensk hälso- och sjukvård ökar. Vi har problem. Det behövs mer. Vi är inte oense om behovsstyrningen. Utifrån Elina Linnas resonemang skulle man kunna hålla en längre utläggning, men det finns en skillnad mellan USA och Sverige som är väldigt grundläggande, nämligen att vi har en gemensam finansiering i Sverige och ska få vård efter behov. I USA har man ett försäkringsbaserat system. Återigen kommer vi tillbaka till frågan: Hur vill Elina Linna förhålla sig till det som Vänsterpartiet har begärt en debatt om? Man måste väl ha tänkt ut någon egen linje och ha någon egen syn på detta. Är det att vi gör rätt framstår ju debatten som märklig. Är det så att man vill förbjuda är det naturligtvis följdriktigt enligt Vänsterpartiets övriga politik, men det är ändå en konstig och felaktig utgångspunkt, menar jag. (Applåder)

Fru talman! Den här debatten handlar om den stora oro som vi i oppositionen känner och som många ute i samhället delar över det systemskifte som steg för steg nu sker inom sjukvården, en utveckling där ett privat barnsjukhus nu ska öppnas för dem som har råd att teckna privata försäkringar för sina barn. Sjuka barn ska behandlas olika beroende på föräldrarnas betalningsförmåga. Jag tycker inte bara att det är en oroande utveckling. Jag tycker att det är omoraliskt och stötande och står i strid med principen om människors lika värde. Jag är förvånad över att alliansens företrädare inte ser några problem med den här utvecklingen. Ni återkommer hela tiden med frågor till oss i oppositionen. Jag ska svara på dem. Nej, vi vill inte förbjuda någon att starta ett sjukhus. Vi har svarat på den frågan tidigare. Nej, vi vill inte förbjuda privata försäkringar. Men vi är allvarligt oroade över den utveckling som er politik leder till. Och på ingen punkt har socialministern svarat på mina frågor om hur det här ska påverka den offentligt finansierade sjukvården eller på något sätt andats en oro över den utveckling som det här leder till. Det leder ju de facto till att barn kommer att behandlas olika och få olika vård beroende på plånbokens tjocklek. Det här kan vi påverka med politiska medel, och det finns andra medel än dem som innebär att man ska ha ett slags näringsförbud för att starta verksamheter. Men de medlen är inte Göran Hägglund och alliansen intresserade av att använda. Ni har tagit bort den lag som reglerat detta med privata försäkringar. Man får köpa sig förtur i den offentligt finansierade vården. Ni har tagit bort den reglering som sagt nej till att universitetssjukhusen kan privatiseras. Ni har inte på något sätt kommenterat om det ska vara möjligt att så att säga köpa sig en remiss in i den högspecialiserade sjukvården vid universitetssjukhusen. Det är klart att detta i grunden handlar om två sätt att finansiera sjukvården. Om man även finansierar den via privata försäkringar får man ett tudelat system. Det i sin tur påverkas av hur mycket resurser man tillsammans satsar på sjukvården över skattsedeln och hur man styr den behovsfördelningen. På den punkten svarar ni inte på frågorna. (Applåder)

Fru talman! Det här börjar bli en mycket märklig debatt. När vi väl får beskeden är det nämligen ingen som vill förbjuda någonting, men det är ändå fel om föräldrarna väljer att göra det här valet för sina barns bästa. Eller så är det fel att personal som i dag jobbar i offentlig sjukvård lite grann funderar på hur de kan förbättra sjukvården som de jobbar med varje dag. Det är fel, men man vill ändå inte förbjuda det, däremot misstänkliggöra och skuldbelägga. Det är rätt beklämmande. Jag skulle önska, fru talman, att oppositionens företrädare hade sagt några ord om hur de vill förbättra svensk barnsjukvård. Vi har raddat upp idéer och förslag om hur patienten ska få ökat inflytande, hur personalen ska få ökat inflytande, men ingenting sägs om detta. Vänsterpartiet, som begärt den här debatten, har inte tid att ens prata om de frågor som vi ska prata om, så jag förstår inte varför man över huvud taget begärt debatten. Däremot har vi blivit klara över att Vänsterpartiet är emot de privata initiativ som i dag finns på offentliga sjukhus. Det är så jag kan tolka det som sagts, alltså att Vänsterpartiet kommer att plocka bort ultraljudsapparaten vid kardiologen, det rehabiliteringsteam, den lekterapi, det familjehotell, den simhall som i dag finns vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus och vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus - de åkeripengar, frisörpengar, privata medel som satsats i offentlig sjukvård. Gränsen suddade du ut klart och tydligt tidigare, Elina Linna. De pengarna är ingenting värda, även om de stärkt dessa sjukhus enormt. Jag beklagar det. Alliansregeringen kommer att göra allt för att stärka svensk hälso- och sjukvård, inklusive barnsjukvården. Våra allianskamrater i Stockholm har satsat oerhört mycket mer pengar lokalt än vad ni någonsin gjort för att stärka barnsjukvården. Vi vill ha en gemensam solidarisk finansiering av svensk hälso- och sjukvård. Vi säger inte stopp, fy och blä. Vi säger bravo personalen, lycka till, kom tillbaka med fler initiativ så ska vi göra allt vi kan för att stärka den offentligt finansierade svenska hälso- och sjukvården. (Applåder)

Fru talman! Så har vi fått besked av åtminstone två av tre företrädare för oppositionen. Nu hoppas jag att vi också får besked av det tredje partiet med Elina Linna som företrädare. Ja eller nej till privat sjukvård? Den här debatten har visat att det går en skiljelinje mellan hur man ser på entreprenörskapet inom vården, om man tror att företagsamhet, engagemang och möjligheter för människor att göra egna val är bra eller om det är dåligt. För Centerpartiet och alliansregeringen är det en viktig grund att kunna ge människor större möjligheter att växa, större möjligheter att själva få bestämma, större möjligheter att kunna påverka hur de vill ha sin vård och omsorg utförd. Behoven är i högsta grad olika. Under tolv år av vänsterstyre kunde ni inte samla er till att korta vårdköerna. De ringlar fram genom landet. Nu pågår ett arbete med att göra något åt det. Det handlar om att förbättra tillgängligheten, att skärpa vårdgarantin, att hitta nya finansieringsformer, gärna kopplade till socialförsäkringssystemet, att hela tiden nå fram med mer resurser så att den enskilda människan har större möjligheter att få bot och lindring och också kunna komma tillbaka till sin arbetsgemenskap och arbetsplats. Fru talman! Jag tycker att debatten varit klargörande, och vi från allianspartierna vandrar vidare i arbetet med att göra vården mer tillgänglig. (Applåder)

Fru talman! Jag måste säga att det är beklämmande att lyssna på oppositionen. Särskilt beklämmande är det att lyssna på Ylva Johansson. Det verkar som om den debatt vi för inte tränger igenom. Jag har under den här debatten inte gjort annat än sagt att jag är oroad över den utveckling som eskalerade under Ylva Johanssons tid som vårdminister när allt fler människor kände sig tvingade att skaffa privata vårdförsäkringar. Jag är oroad över den utvecklingen. Det är därför den nya regeringen nu lägger om politiken på så många områden. Vi vill stärka den offentligt finansierade vården så att färre människor ska känna sig tvingade att skaffa sig privata vårdförsäkringar, så att vi slipper den typen av gräddfiler som Ylva Johansson införde och som gjorde att den dåvarande statsministern köpte sig förbi alla offentliga vårdköer. Det är därför vi lägger om politiken. Ylva Johansson säger att det är omoraliskt och stötande, men varför införde då Ylva Johansson alla dessa gräddfiler som alltså var omoraliska och stötande? Var finns Ylva Johanssons ansvar? Varför tar hon inte något ansvar för det hon har gjort? Det finns några saker som är tydliga i den här debatten. Vi från alliansens sida är oroade över att vi under ett antal år sett en utveckling där allt fler människor känt sig tvingade att skaffa sig privata sjukvårdsförsäkringar. Vi har därför en politik som ska se till att människor inte känner sig tvingade att göra det framöver. Ni från oppositionen har inte redovisat någon politik. Ni har bara velat skuldbelägga de föräldrar som vill gå till det privata barnsjukhuset, pekat finger åt dem och sagt aja baja. Men ni har inte pekat på några alternativ. Hur vill ni stärka den offentligt finansierade vården så att människorna ska slippa göra detta? Ni har inga svar på den frågan. Jag tänker dock avsluta med ett svar till Ylva Johansson, som själv inte svarat på så många frågor. Ylva Johansson har frågat om man ska kunna köpa sig in i den offentliga vården med förtur genom en remiss. Nej, det ska man inte kunna göra. Alla remisser ska bedömas på samma sätt - vård efter behov. (Applåder)

Fru talman! Privata sjukförsäkringar för barn är en ny produkt inom försäkringsbranschen. Av debatten framgår tydligt att allianspartierna inte förstår varför försäkringen introduceras nu. Alliansen är på väg att lämna den offentligt finansierade vården, men det verkar alliansen inte förstå. Vänsterpartiet har en annan politik än den som nu håller på att sjösättas. Självklart ska barnsjukvården och barntandvården fortsätta att vara avgiftsfri. För att kunna finansiera vår gemensamma hälso- och sjukvård behöver vi skattepengar, skattepengar som inte ska stoppas i fickorna på enskilda aktieägare eller flyttas över till internationella vårdbolag. Regeringen däremot sänker skatter med 65 miljarder under ett år. Vänsterpartiet fortsätter envist att värna den offentliga sektorn, den svenska eller egentligen den nordiska modellen. Den har bidragit till hög levnadsstandard i våra länder, en förhållandevis jämn hälsa, låg spädbarnsdödlighet, hög medelålder och hög utbildningsnivå. Det är en modell som kräver skatter i stället för försäkringspremier, och den har fungerat i decennier. Den modellen raseras nu i snabb takt utan att regeringen stannar till och gör konsekvensanalyser av sina beslut. Vägvalet är vård för alla på lika villkor eller vård för dem som har råd att betala. Vänsterpartiet väljer vård för alla på lika villkor. (Applåder)

Fru talman! I mitt förra inlägg svarade jag på de två frågor som Göran Hägglund hade ställt. Jag bara noterar att Göran Hägglund inte svarade på mina frågor. Miljöpartiet vill ha en sjukhusvård som betalas gemensamt och fördelas efter behov och enligt gällande prioriteringsordning. Vi stod också helt bakom den tidigare lagstiftningen och regleringen som innebar en garanti för att all skattefinansierad vård, oavsett om den drivs av landstinget eller någon privat aktör, ska vara tillgänglig för alla på samma villkor och att alla ska vara garanterade en likvärdig och behovsstyrd vård. Verksamheten ska drivas uteslutande med offentlig finansiering och vårdavgifter. Miljöpartiet vill göra allt för att den offentligt finansierade vården ska fortsätta att utvecklas och förbättras. Det gäller inte bara väntetider och köer utan även kvalitet och säkerhet. Vi tror att detta leder till att intresset för och försäljningen av privata sjukvårdsförsäkringar minskar betydligt och att hela affärsidén med helt privata vårdalternativ inte längre är lika intressant. Fru talman! Vi vill att vår hälso- och sjukvård i Sverige även i fortsättningen ska präglas av solidaritet vad gäller både finansieringen och fördelningen av sjukvård efter behov. Om vi behöver mer barnsjukvård ska vi finansiera den solidariskt via skatten. Det ska vara en rättighet lika för alla, oavsett tjockleken på plånboken.