Vice statsminister

Herr talman! Hans Wallmark har frågat klimat- och miljöministern Åsa Romson med vilket formellt stöd som Åsa Romson beskriver sig som vice statsminister och om denna utnämning på något sätt är dokumenterad. Hans Wallmark har vidare frågat vilka arbetsuppgifter som utförs som vice statsminister och om dessa arbetsuppgifter på något sätt är reglerade. Slutligen har Hans Wallmark frågat om det med stöd av 7 kap. 5 § andra meningen regeringsformen har fattats några beslut som innebär att Åsa Romson är föredragande i några regeringsärenden i egenskap av vice statsminister och inte i egenskap av chef för Miljö- och energidepartementet.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Titeln "vice statsminister" är varken reglerad i regeringsformen eller i annan författning. I konsekvens med det saknas också en reglering av vilka eventuella arbetsuppgifter som en vice statsminister ska utföra. Statsministern har valt att låta Åsa Romson, vid sidan av honom, utföra representativa uppgifter i rollen som vice statsminister. Att Åsa Romson är vice statsminister kom till uttryck i regeringsförklaringen.

Enligt 6 kap. 10 § regeringsformen kan statsministern bland de övriga statsråden utse en ställföreträdare som vid förhinder för statsministern ska fullgöra hans eller hennes uppgifter. Har någon ställföreträdare inte utsetts eller har också ställföreträdaren förhinder fullgörs statsministerns uppgifter i stället av den som har varit statsråd längst tid. Om två eller flera har varit statsråd lika länge har den äldste av dem företräde. Det finns således en möjlighet men ingen skyldighet för statsministern att utse en ställföreträdare. Statsministern har valt att inte utse någon ställföreträdare, vilket innebär att det är det statsråd som har varit statsråd längst tid som fullgör statsministerns uppgifter om han har förhinder.

Vice statsminister är således inte detsamma som statsministerns ställföreträdare. Det är därmed inte heller så att Åsa Romson som en följd av att hon innehar titeln vice statsminister träder in som föredragande i statsministerns ställe vid hans förhinder. Enligt 7 kap. 5 § regeringsformen kan statsministern förordna att vissa ärenden i stället för att föredras av departementschefen ska föredras av annat statsråd. Statsministern har inte meddelat något sådant förordnande som innebär att Åsa Romson ska kunna föredra ärenden i någon annan egenskap än den som klimat- och miljöminister.

Herr talman! Statsrådet! I somras gick det en susning genom Sverige när det kom att visa sig att vice statsminister Åsa Romson inte var ställföreträdande, utan hon var något annat. Det har väckt vissa frågor, inte bara hos alliansoppositionen utan även långt in i regeringspartierna. Det har också väckts en fråga i en KU-anmälan kring detta - den kan vi lämna därhän.

Jag gör fyra reflektioner med anledning av Morgan Johanssons svar, herr talman.

Den första är att Åsa Romson själv inte besvarar interpellationen, som är ställd till henne. Om ett statsråd inte har ansvar för ett område brukar man i interpellationssvaret säga: Ansvaret inom regeringen är så fördelat att jag besvarar interpellationen. I det här fallet sägs det i Morgan Johanssons svar mer lakoniskt: Interpellationen har överlämnats till mig. Det är en intressant fråga varför Morgan Johansson tar sig an denna fråga, som är ställd till Åsa Romson, och inte vice statsminister Romson själv.

Herr talman! Vi har i politiken vice talmän. Vi har vice gruppledare. Vi har vice partiledare. Vi har vice kommunstyrelseordförande. Vi har vice utskottsordförande. Vi har vice nämndordförande. Vi har i näringslivet vice verkställande direktörer, och vi har vice styrelseordförande.

Herr talman! I allmän svensk praxis går de här vice ordförandena in i ordförandenas frånvaro, men det gör inte Sveriges vice statsminister. Då måste man ställa sig frågan: Vad är det när det inte är en vice ordförande-post så som kutymen bjuder, att man går in i ordförandens ställe? Det här är något annat, en hittepåpost.

Om det är så som Morgan Johansson anför i sitt svar, att det här inte har någon större betydelse och att det inte är en vice statsminister-post i den egenskap som alla andra vice ordförande-poster är, undrar jag: Varför har detta inte förmedlats? Varför berättade man inte det i samband med utnämningen eller tillkännagivandet om att Åsa Romson var vice statsminister?

Herr talman! Jag tror att statsrådet Johansson är på rätt väg: Det är nog inte fel rent legalt. Men det finns nog en hel del personer i svenska folket och i den här kammaren och ett antal miljöpartister som känner sig en smula förda bakom ljuset. Den person som är utnämnd till vice statsminister är inte den som är ställföreträdande statsminister.

Det leder till nästa reflektion. Jag såg en bild från sommarregeringen. Det var det då äldsta tjänstgörande statsrådet, som av en händelse råkade vara försvarsministern, som ledde regeringens sammanträde. Han var omgiven av två kvinnor på vardera sidan, varav en var Åsa Romson. Är det så man vill signalera den feministiska regeringen, att den som är vice statsminister sitter vid sidan av den som fungerar som statsministerns ställföreträdare?

Avslutningsvis, fru talman! Om den här vice statsminister-posten är en hittepåpost undrar jag: Är det någonting mer som inte är det som det synes vara i det regeringen säger och gör som Morgan Johansson vill berätta för svenska folket?

Fru talman! Justitieministern! Som konstitutionsutskottets ordförande vill jag först säga att jag inte har tagit ställning i de frågor som föreligger i den här debatten eftersom det finns en KU-anmälan som rör vice statsminister-titeln, och den kommer vi att behandla på sedvanligt sätt i vår. Men eftersom justitieministern ändå är i kammaren och svarar på frågor vill jag testa ett par resonemang på justitieministern och höra hur han ser på dem.

Det är precis som justitieministern säger i svaret. Titeln "vice statsminister" är inte reglerad i regeringsformen eller i någon annan författning, det vill säga den är inte reglerad i någon skriven författning.

Då är också, enligt rättskälleläran, praxis en rättskälla. Praxis kan vara rättsfall men också konstitutionell praxis.

Justitieministern och jag hade en debatt här i kammaren för några månader sedan som handlade om riksdagens tillkännagivanden och deras konstitutionella innebörd. Då tror jag att vi var ense om att det finns en fast, konstitutionell praxis som reglerar innebörden av tillkännagivanden, till exempel att regeringen i normalfallet ska följa riksdagens tillkännagivanden eftersom konstitutionsutskottet har sagt det vid ett antal tillfällen.

Däremot finns det ingen skriven lag som reglerar tillkännagivanden. Men det finns alltså en fast, konstitutionell praxis som jag uppfattade att vi då var överens om.

Då är det så att ingen av de ministertitlar vi normalt använder i vanligt språkbruk är reglerade i regeringsformen. Vice statsminister är det inte, miljöminister är det inte och justitieminister är det inte. Den enda ministertitel som, såvitt jag vet, nämns i regeringsformen är statsminister, och där finns det ju ett tydligt regelverk. Men i övrigt finns det inga regler i regeringsformen eller i någon annan skriven författning om vad en miljöminister eller en försvarsminister gör.

Min fundering är denna: Skulle man ändå inte kunna säga att innebörden av de olika ministertitlarna regleras genom fast, konstitutionell praxis? Att vi kallar en person miljöminister betyder att den personen handlägger ärenden inom Miljödepartementets ansvarsområde som har med miljöpolitik att göra, och försvarsministern handlägger ärenden inom Försvarsdepartementets ansvarsområde som har med försvarspolitiken att göra.

Om det är så skulle man också kunna hävda att titeln vice statsminister har ett innehåll som finns i praxis. I både socialdemokratiska och borgerliga regeringar genom årtionden bakåt har ju vice statsministern varit statsministerns ställföreträdare. Det här är det första kända exemplet på att den person som kallas vice statsminister inte är statsministerns ställföreträdare.

Jag skulle därför vilja fråga Morgan Johansson om han håller med om att ministertitlarna generellt får sitt innehåll genom konstitutionell praxis och om han då också delar min uppfattning att hittills har denna praxis vad gäller titeln vice statsminister varit att vice statsministern är statsministerns ställföreträdare.

Om han delar min uppfattning i de här båda frågorna undrar jag också varför praxis i så fall ändrades av den nuvarande regeringen. Är det så att justitieministern inte delar den här synen vore det naturligtvis intressant att höra hur han resonerar kring de olika ministertitlarnas innebörd och hur respektive innebörd fastställs.

Fru talman! Först till Hans Wallmark och hans första fråga om varför det är jag som besvarar interpellationen: Jag har grundlagsfrågorna som justitieminister, och därför är det naturligt att det är jag som gör det.

När det gäller Andreas Norléns frågeställning kring praxis skulle jag avråda från att driva på en sådan praxisutveckling, för i grunden handlar detta faktiskt som två olika frågor.

Vi har titeln vice statsminister. Statsministern förfogar själv över titlarna. Det är han som avgör den frågan. När det gäller titeln vice statsminister är jobbet för vice statsministern att vid vissa tillfällen kunna avlasta statsministern, till exempel genom att utföra representativa uppgifter å statsministerns vägnar, vilket Åsa Romson har gjort vid flera tillfällen. Det är ett jobb i vardagen för regeringen. Vice statsministern kan avlasta statsministern i vissa situationer.

Detta är inte bundet i regeringsformen som vi ju vet. Det har det heller aldrig varit, utan det har varit oreglerat. Så tycker jag att det ska förbli. Det var den ena frågan.

Den andra frågan är just ställföreträdarskapet. Det är en annan sak. Den som är ställföreträdare för statsministern ska gå in i en situation när statsministern inte kan fullgöra sina uppgifter. Det regleras i regeringsformen 6 kap. 10 §. Då övertar ställföreträdaren samtliga statsministerns uppgifter om han är ur stånd att fullgöra dem.

Som vi har diskuterat är ställföreträdaren i praktiken det statsråd som har längst regeringstid eller, om man har samma regeringstid, det statsråd som är äldst - om inte statsministern har utsett någon annan. Så är upplägget.

Min poäng är att det här är två olika typer av arbetsuppgifter. Vice statsministern kan avlasta statsministern i vardagen. Ställföreträdaren träder in endast när statsministern inte längre kan fullgöra sina uppgifter.

Vad kan det då vara för typ av situation? Man kan nog utgå från att en sådan situation mycket väl kan vara en krissituation. Det kan vara en situation där statsministern är utslagen av olika skäl. Han kanske till och med är dödad. Han kanske är skadad på ett sådant sätt att han inte kan fullgöra sin uppgift att leda regeringen, till exempel till följd av ett terrordåd.

Då är frågan: Vem ska leda regeringen i en sådan krissituation? Jag tycker att vår nuvarande statsminister Stefan Löfven har resonerat väldigt klokt: Vi har en vice statsminister som avlastar mig i vardagen, men i en krissituation vill jag att det statsråd som är mest erfaret när det gäller regeringsarbete tar över.

I det här fallet är det Margot Wallström som har den längsta regeringstiden.

Fredrik Reinfeldt, den förre statsministern, verkar inte alls ha sett det på det sättet. Trots att han 2006 hade andra och mer erfarna statsråd till sitt förfogande, till exempel Mats Odell, Beatrice Ask och Carl Bildt, så förbigick han dem av partipolitiska skäl och utsåg Maud Olofsson till sin ställföreträdare.

Jag tror att det där är två olika sätt att se på saker och ting. Vår statsminister Stefan Löfven har sett det så här: I vilken situation behöver en ställföreträdare träda in? Det kan vara i en krissituation, och då vill jag att det är det mest erfarna statsrådet som gör det.

Fredrik Reinfeldt hade inga sådana betänkligheter. För honom var det bara partipolitik. Centern var det andra största allianspartiet, alltså skulle det vara Maud Olofsson 2006 och Folkpartiets Jan Björklund 2010.

Jag tycker att vår statsminister har hanterat det bättre.

Fru talman! Jag tycker kanske inte att svaren är fullgoda, men jag tycker ändå att det är lite intressant och ger lite knorr på debatten att statsrådet Johansson menar att av alla kompetenta ministrar som jag utgår från att han tycker finns i regeringen så är i alla fall inte Åsa Romson den mest kompetenta att vara ställföreträdare. Det är ett mycket intressant budskap som jag ska komma in på om en liten stund.

Först till besvarandet. Morgan Johansson hävdade här att såsom minister med ansvar för grundlagsfrågor är han den som borde ta interpellationen. Samtidigt säger han i nästa andetag att det här inte är konstitutionellt reglerat. Då kunde det ju ha varit fullt möjligt för Åsa Romson att själv komma hit och beskriva och berätta om hur hon uppfattar rollen som vice statsminister, när jag nu väckte interpellationen till henne.

Fru talman! Precis som jag sa blev det ju en intressant diskussion i somras när det plötsligt visade sig att vice statsministern inte var ställföreträdande statsminister. Morgan Johansson säger att det är ju klokt, för man ska veta vem som leder landet i en krissituation.

Ja, tack vare det som skedde i somras vet vi nu att det inte är vice statsministern utan en annan person. Det var en väsentlig information som regeringen och statsministern hade kunnat ge i ett annat sammanhang, till exempel med ett tillkännagivande av att vice statsminister skulle bli Åsa Romson men att hon inte skulle vara ställföreträdare.

Återigen, och det är en rätt central punkt, fru talman, är det så att i somras blev rätt många bland svenska folket, av riksdagens ledamöter och säkert ett antal miljöpartister uppriktigt förvånade över att det var på det här sättet. Det hade man väldigt enkelt kunnat hantera genom att infoga en liten asterisk i regeringsförklaringen och säga att Åsa Romson blir vice statsminister, men det har egentligen inget med saken att göra.

Fru talman! Jag vill ändå betona en sak, och det är att jag inte är alldeles säker på att mest kompetens i en krissituation sitter i antalet regeringsår eller hos den som är äldst, om inte ställföreträdaren är en utpekad person i regeringen. Det kan vara den personen, men det är inte nödvändigtvis så.

Jag, fru talman, är rätt trygg och tillfreds med att under de åtta år som Fredrik Reinfeldt var statsminister utsåg han kompetenta vice statsministrar som hade kunnat hantera landet i händelse av kris.

Det intressanta är att vi nu har en regering som säger att det finns en vice statsminister som inte har kompetensen och kraften att leda landet i en krissituation. Därför är ställföreträdaren Margot Wallström. Där har uppenbarligen någonting hänt sedan de åtta åren av alliansregering, där det fanns ett klart samband med att om man var vice statsminister var man ställföreträdare, var man justitieminister hade man ansvar för justitiefrågor, var man klimatminister hade man ansvar för klimatfrågor, och efter valet 2014 med den nya regeringen på plats med en vice statsminister som inte är det folk tror att hon är, nämligen ställföreträdare, utan är något helt annat.

Där kanske statsrådet med viss ödmjukhet och självkritik skulle kunna erkänna att detta hade kunnat hanteras skickligare och bättre från regeringens sida, nämligen genom att berätta hur det egentligen förhåller sig. Jag hade för min del varit intresserad av att få höra Åsa Romsons syn på sin egen roll som vice statsminister men inte som ställföreträdare, men det hoppas jag få göra i ett annat sammanhang.

Fru talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaren på mina frågor. Låt mig få delvis upprepa och delvis komplettera frågorna. Jag vill vara tydlig med den fråga jag utvecklade i mitt förra inlägg. Anser justitieministern att det finns en konstitutionell praxis som bestämmer innebörden av de olika ministertitlarna, eller anser justitieministern att det inte finns en sådan praxis?

Det faktum att miljöministern kallas miljöminister beror på att han eller hon utför uppgifter på miljöpolitikens område, att försvarsministern kallas så beror på han eller hon utför uppgifter på försvarspolitikens område, inte för att det står i regeringsformen att försvarsministern har en viss uppgift utan på grund av praxis. På samma sätt kan man hävda att vice statsminister i praxis har ansetts innebära att man är statsministerns ställföreträdare.

Första gången under den nya regeringsformen som man utsåg en ställföreträdare till statsministern var 1976. Den personen hade då titeln vice statsminister. Därefter har det från tid till annan i olika typer av regeringar funnits en person som heter vice statsminister och som är statsministerns ställföreträdare.

Morgan Johansson säger att det handlar om olika arbetsuppgifter för vice statsministern respektive statsministerns ställföreträdare. Vice statsministern kan avlasta statsministern i vardagen. På vilken grund hävdar Morgan Johansson detta när han samtidigt säger att vicestatsministerbegreppet är oreglerat? Hur kan han då hävda att begreppet har en innebörd att utföra vissa arbetsuppgifter?

Fru talman! Låt mig besvara den sista frågan. Det är sådana avgöranden som görs i vardagen i regeringen varenda dag. När statsministern har en uppgift att till exempel företräda Sverige utomlands, men inte kan göra det av olika skäl, kan han uppdra åt vice statsministern att göra det i stället. Sådant sker hela tiden.

Andreas Norlén frågar om det finns en konstitutionell praxis som bestämmer titlarnas innebörd. Det är en bredare fråga som egentligen handlar om vad vi mellan partierna kommer överens om. Jag skulle ändå avråda från att försöka skapa en sådan konstitutionell praxis. Jag tycker att statsministern måste vara fri att skapa titlar åt sina statsråd som bäst passar portföljerna. De ska inte bindas mer konstitutionellt. Det är min uppfattning, men man kan ha andra uppfattningar.

Jag poängterar hela tiden att vice statsminister och ställföreträdare är två olika uppdrag. Ett uppdrag är att i vardagen avlasta statsministern. Ställföreträdaren går in i mycket exceptionella situationer - i en krissituation. Statsministern har tänkt igenom detta och gjort bedömningen att i en situation där kanske delar av regeringen är utslagen och inte längre fungerar - vi har ju faktiskt varit med om den typen av händelse - är det den som är äldst i tjänst som ska träda in.

Då kan man lite slängigt undra - som Hans Wallmark gör - om Åsa Romson inte är kompetent nog att leda regeringen vid det tillfället. Jag ska säga att jag inte är kompetent nog att leda regeringen vid det tillfället. Det är ytterst få människor som är kompetenta nog att leda regeringen i en krissituation. Det måste man tänka igenom noga. Margot Wallström är en sådan person med den erfarenhet hon har. Därför har statsministern löst situationen på det sättet.

Jag konstaterar att förre statsministern gjorde på ett annat sätt. För honom handlade det om vilket parti som blev tvåa efter Moderaterna. Då skulle det vara Maud Olofsson vid första tillfället, och vid andra tillfället, 2010, var det Jan Björklund. Då har man inte tänkt igenom den situation man kan hamna i. Vi kan spekulera i varför han inte utsåg Carl Bildt, Beatrice Ask eller Mats Odell, som alla tre hade längre statsrådserfarenhet. Jag tror att det var Mats Odell som var äldst. Varför förbigick han dem? Varför tog han av partipolitiska skäl Maud Olofsson eller Jan Björklund?

Det är diskussionen, och det är två olika sätt att se på ledarskap. Jag tycker att i det avseendet har den nuvarande statsministern visat prov på mycket gott omdöme.

Fru talman! Med all respekt men det här är ingen bra dag på jobbet för justitieministern.

Låt mig gå tillbaka till de åtta åren med alliansregeringen. Vi hade vice statsministrar. Det var Maud Olofsson och Jan Björklund. Jag är helt övertygad om att det är personer som i en krissituation utan att darra på manschetten hade klarat av uppgiften.

Däremot är det mycket talande att justitieministern ser på Åsa Romson som en partipolitisk företrädare för något annat parti. Under de åtta åren med alliansregeringen betraktade jag alla som satt i regeringen som en helhet - kompetenser för en och samma regering - inte som företrädare för olika partier i den bemärkelsen.

Justitieminister Morgan Johansson säger att statsministern är fri att skapa titlar. Må så vara. Men då ska han erkänna att vicestatsministerskapet har skapat förvirring och förvåning när det inte finns ett rakt samband, som det gjorde i de tidigare regeringarna, mellan att den som är vice statsminister också har ansvarsuppgifter så som man utgår från att en vice statsminister har - på samma sätt som en vice ordförande går in för en ordförande, en vice talman går in för en talman och en vice partiledare går in för en partiledare.

För alla de poster jag känner till i samhället där man är vice till någonting utgår jag från att den personen i ordförandens frånvaro är den som går in. Den här regeringen har konstruerat nyspråket med en vice statsminister som inte är ställföreträdare. Det kan man möjligtvis göra. Justitieminister Morgan Johansson har försökt att utveckla detta. Jag tycker att det har gått så där. Jag tycker ändå att man åtminstone med en viss ödmjukhet kan erkänna att det kunde ha blivit bättre och tydligare om man fortare hade förklarat att vice statsministern inte går in för statsministern.

På en punkt delar jag statsministerns bedömning. Det är möjligtvis så att i en krissituation i Sverige är det inte den nuvarande vice statsministern som ska leda det arbetet.

Fru talman! Det är tråkigt att Hans Wallmark är missnöjd med min argumentation, men han får nog leva med att vi inte har samma uppfattning i grundfrågan. Jag har pekat på att det är fråga om två olika typer av arbeten. Vice statsministern avlastar statsministern i vardagen. Ställföreträdaren går in när statsministern av olika skäl inte kan fullgöra sina uppgifter. Det kan mycket väl vara i en krissituation.

Jag tror inte att vi kommer mycket längre i den diskussionen. Hans Wallmark frågade om vi inte kunde ha kommunicerat detta på ett bättre sätt. Men då handlar det inte längre om konstitutionella frågor utan om vad vi kommunicerar och inte kommunicerar.

Nu har vi haft denna interpellationsdebatt, så nu står nog grunderna för varför vi har löst det på detta sätt klara för alla.

Överläggningen var härmed avslutad.