Uppmuntran att teckna kollektivavtal

Herr talman! Luciano Astudillo har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att uppmuntra fler företag att teckna kollektivavtal. Jag ser det som självklart att svenska företag ska ha skäliga villkor för sina anställda och att de följer gällande lagstiftning. Här spelar arbetsmarknadens parter en viktig roll. Ett instrument som står till parternas förfogande är rätten att vidta stridsåtgärder. Frågan om huruvida kollektivavtal ska tecknas är en angelägenhet för arbetsmarknadens parter. Jag avser därför inte att vidta några särskilda åtgärder för att uppmuntra fler företag att teckna kollektivavtal.

Herr talman! Ett så oengagerat svar - en lite trött minister som inte orkar stå upp för den svenska modellen och kollektivavtalen! Bakgrunden till den här interpellationen, som Littorin inte ens tar upp i sitt svar, är strejken mot Videomix Syd på som pågick i nästa två månader och som avslutades förra veckan. Det var ungdomar som inte syntes i medierna som krävde rättvisa löner och bra villkor. Jag undrade vad det egentligen var som pågick där. Det var inget lämmeltåg av borgerliga riksdagsledamöter som åkte dit för att stödja arbetsgivaren. Det var ingen arbetsgivarorganisation som stod upp för kollektivavtalsmodellen och sade att det nog var bäst att ägaren Kent Olsson ställde upp på de krav som finns om försäkringar och sjysta villkor, bland annat ob-tillägg. Och det var nästan inga nationella medier som satte fokus på de här unga människornas kamp. Varför så tyst? Varför ingen uppståndelse? Varför inga arga tillrop och krav på proportionalitet? Jo, för det passade inte in i den bild som de borgerliga försöker skapa av fackföreningsrörelsen, bilden av pampar som bara jäklas med småföretag. Det passade helt enkelt inte in i den bilden. Videomix Syds ägare Kent Olsson äger 18 butiker i södra Sverige och omsätter 114 miljoner kronor. Han gjorde en vinst på 13,5 miljoner kronor förra året. Han vägrade teckna kollektivavtal. Han tyckte att han hade en bra deal. I stället för ob hade han ett bonussystem, och det var helt oklart vilka försäkringar som fanns för de anställda. När väl den här bonusen hade skiftat karaktär för tredje året i rad - och som av en ren slump blev det mindre bonus för varje år som gick - fick en tjej nog. Det var en av 240 anställda, för det var väldigt få i Videomix Syd som var med i facket. Hon ringde facket och frågade: Vad har vi egentligen för rättigheter som ungdomar på den här arbetsplatsen? Då sade facket: Samla ihop ett litet gäng så berättar vi om vad ni har för rättigheter och vilka krav man får ställa. Flera ungdomar valde vid sittande möte att gå med i facket, för de förstod att de inte fick de krav tillgodosedda som alla anställda i Sverige har rätt att ställa på en arbetsgivare. De fick inte ob som de har rätt att kräva. De fick inte sjysta villkor. Det var till och med en del timanställda som, trots den här förhöjda avgiften och trots att de bara jobbade ett par timmar i veckan, valde att i en solidarisk handling gå med i facket, trots att det kostade dem väldigt mycket, för att kräva att arbetsgivaren ställde upp på kollektivavtal. Många vågade inte. Andra hade inte ens råd. I två månader pågick den här striden, och arbetsgivaren gjorde allt han kunde för att undvika att teckna kollektivavtal. Tycker Littorin det är bra att arbetsgivaren Kent Olsson har krupit till korset? Försvarar han fackföreningsrörelsens rätt? Och på vilket sätt vill han stärka facket så att sådana här konflikter inte ska behöva pågå två månader och så att unga människor ska ha de sjysta villkor, ob-tillägg och försäkringar, som de rimligtvis har rätt att kräva även om de jobbar på Videomix Syd?

Herr talman! Denna interpellation, som tar upp uppmuntran att teckna kollektivavtal, har fått ett väldigt kort svar. Det finns kanske orsaker till det, jag vet inte. Det får väl arbetsmarknadsministern så småningom möjlighet att utveckla. Jag vill lite grann följa upp Luciano Astudillos resonemang och efterfråga arbetsmarknadsministerns engagemang och aktivitet på den här punkten. Om man anser att den svenska modellen är viktig och riktig, och det gör ju faktiskt arbetsmarknadsministern emellanåt i en del debatter här i kammaren och kanske även på andra ställen, vad vet jag, är det inte orimligt att tänka sig att man agerar. Om man nu är den högste politiskt ansvarige i det här landet är det inte orimligt att man gör något, att man faktiskt har en åsikt och att den åsikten tar sig uttryck i något slags praktiskt politik. Det är inget orimligt krav på den högste politiskt ansvarige i det här landet. Nu är det ju faktiskt så att arbetsmarknadsministern gör saker och tycker saker ibland. Men då är det alltid mot fackföreningarna, mot konflikträtten. När vi pratar om salladsbarer säger arbetsmarknadsministern att det är ett exempel på fackligt övervåld. Man ifrågasätter vad som gjordes. Arbetsmarknadsministern har kolleger i alliansen som kallar facket för maffia. Då syns man, då hörs man och då ifrågasätter man. Men om man nu är för den här modellen, och för avtal, skulle det väl också vara positivt om man sade det någon gång. Då kan man ju faktiskt som politiker agera på olika sätt. Man kan naturligtvis agera genom att lägga fram förslag till förändrad lagstiftning som utökar fackets konfliktmöjligheter, som stärker det lokala fackets möjlighet att arbeta på arbetsplatser där man inte är välkommen, stärker fackets möjlighet till inträde på arbetsplatser. Det går ju att agera politiskt lagstiftningsvägen. Det är ett sätt, men man kan också som politiker agera opinionsbildande. Om man företräder ett visst samhällsengagemang eller har vissa uppfattningar om i vilken riktning samhället ska gå kan man - eller man inte bara kan, man har ett ansvar - att som minister agera opinionsbildande, ställa sig upp och stå i fronten och vara med de medlemmar som råkar illa ut. Man ska ställa upp för de medlemmarna, gå ut i tidningarna, stödja dem, besöka dem när de står som blockadvakter utanför och dunka dem lite i ryggen och säga: Jag stöder den svenska modellen. Ni står upp för den. Ni är frontkämpar för den politik som jag står för. Det är ett sätt att agera som politiker och inte bara att släpas efter i någon sorts tystnad där man passivt åser vad som händer utan något som helst engagemang eller intresse. På båda de här punkterna finns det alltså anledning för arbetsmarknadsministern att nu ta denna debatt som intäkt för att diskutera vad vi kan göra för att stärka det lokala fackets möjlighet att arbeta med arbetsgivare som inte vill teckna kollektivavtal och samarbeta om den svenska modellen. Det kan man göra lagstiftningsvägen. Kommer vi att få se arbetsmarknadsministern agera aktivt och opinionsbildande i enlighet med de politiska principer som han åtminstone ibland företräder här inne?

Herr talman! Under den gångna veckan fick jag min hundrade interpellation. Det tänker vi fira på departementet nästa fredag den 23 november kl. 13.30 med tårta och kaffe. Jag vill passa på att inbjuda mina medinterpellanter att delta i denna kaffestund. Det kan vara trevligt att träffas och fira detta tillsammans! Det kan också bli trevligt för dem som hjälper mig med interpellationssvaren att få träffa er lite grann. Ni är, jag menar det på fullt allvar, väldigt välkomna! Hör av er till mig eller till min assistent så ordnar vi det! När det gäller sakfrågan blir jag anklagad av Luciano Astudillo och Patrik Björck för att vara oengagerad i fråga om den svenska modellen och konfliktreglerna. Jag är ledsen, men ni måste väl vara de enda två i Sverige som tycker detta! Efter det att Luciano Astudillo skrev denna interpellation hade vi en partistämma i Moderaterna. Jag gjorde 25 intervjuer varav en stor i LO-Tidningen där jag just förklarade och försvarade på precis det sätt som Patrik Björck och Luciano Astudillo efterlyser. Jag har gjort två och ett halvt tusen intervjuer sedan tillträdet, och rätt många av dem har handlat om salladsbaren, Smålandsstenar och andra konflikter där jag klart och tydligt har gjort klart att det faktiskt är en legitim modell vi har. Jag har sagt nej till lagstadgade proportionalitetsregler och annat som skulle inskränka den svenska modellen. Det som dessutom har hänt efter att interpellationen kom är att det den 5 november, tror jag att det var, faktiskt slöts ett kollektivavtal mellan Videomix och facket. Jag bara konstaterar därmed att den svenska modellen återigen har fungerat och levererat på det sätt som efterlyses i interpellationen. Jag kan naturligtvis ta Patrik Björck på orden en gång till och säga: Ja, detta var naturligtvis en konflikt som sköttes enligt alla de lagar och regler som gäller, och resultatet blev uppenbarligen att vi fick ett kollektivavtal. Med all respekt: Det finns väl möjligen andra frågeställningar som vi kan trumma upp lite större konflikter om!

Herr talman! Tack för inbjudan, ministern! Jag har ett förslag. Jag föreslår att Littorin bjuder dit Petra, 21 år, Jenny, 24 år, Johan, 22 år och Frida, 24 år. De är fyra av de unga medlemmar i Handels som jag träffade och som tog strid mot detta företag för att få sjysta villkor som rimligt ob-tillägg och försäkringar som alla andra har rätt till. Bjud in dem och fira den svenska modellen och hur bra den är för unga människor när de går in på arbetsmarknaden tillsammans med dem! Just denna typ av jobb är ju väldigt viktiga som första jobb in på arbetsmarknaden. Det är också viktigt att ungdomar får en bra bild av hur det fungerar och får sjysta villkor. Vi kommer att ha en debatt om ungdomars villkor på arbetsmarknaden senare. Jag tycker att Petra, Jenny, Johan och Frida är värda en enorm eloge. De har varit modiga. De har varit solidariska. De har tagit strid inte bara för sig själva utan för 240 anställda på ett jätteföretag och för många andra som kommer att bli anställda där i framtiden. De har tagit strid för att värna sjysta villkor och för att man ska ha ett ob-tillägg och inte ett bonussystem som innebär att man är osäker på vad man får för utfall när månaden är slut och som dessutom beror på väder. Det är klart att det i en sådan verksamhet som den som Videomix bedriver hyrs mycket filmer om det regnar mycket. Regnar det inte alls, ja, då åker vi till playan i stället! Dessutom, och det är väl den ingången Littorin oftast har haft, är det så att kollektivavtalet också uppbär någon sorts konkurrensneutralitet. Det Kent Olsson gjorde var att utnyttja att han hade sämre villkor än videobutikerna bredvid som tecknat kollektivavtal och som körde sjyst och betalade det man ska betala utifrån det kollektivavtal som gäller på Handels. Patrik Björck har all anledning att fråga var Littorin fanns, för här hade vi en arbetsgivare som spelade ett lite märkligt spel. Det första han gjorde var att han gav en närvaropremie. Alltså betalade han mer till dem som arbetade under strejkperioden. Han hotade under perioden som denna strid pågick med att han sannolikt var tvungen att säga upp 20 procent av de anställda. Kom ihåg: Företaget gick med 13 ½ miljoner i vinst bara förra året! När han väl förstod att det loppet var kört föreslog han att man skulle teckna ett kollektivavtal med Teaterförbundet. Jag vet inte om det var någon pajaskonst i det, men när man väl granskar Teaterförbundets avtal ser man att ob-tilläggen där ligger på en mycket lägre nivå än inom Handels. Alltså handlar det om pengar, cash. Det var det som det handlade om. Patrik har alltså all anledning att efterfråga lite mer engagemang, lite mer känsla och passion, för den kamp som Petra, Jenny, Johan och Frida förde under två månader. Så, herr arbetsmarknadsminister, skicka en tårta ned till Kristianstad och gratulera dem!

Herr talman! Tack för inbjudan, ministern! Jag vågar inte svara på rak arm hur jag gör med den. Jag var på läkarundersökning i onsdags morse och jag har tagit lite prover och sådant. Vi får väl se vad de säger - om jag vågar äta tårta efter det! Tillbaka till frågan! Emellanåt kan det nästan låta som att vi skulle ha samma uppfattning när det gäller konflikträtt, kollektivavtal och den svenska modellen. Vad vi efterfrågar är att den insikten, eller den kunskapen, skulle göras mer trovärdig. Jag föreslog vissa åtgärder som arbetsmarknadsministern skulle kunna vidta. Uppenbarligen finns det möjligheter att stärka de lokala och fackliga parternas möjlighet att hantera detta. Det finns uppenbart ett sådant behov, kan man säga, eftersom detta uppstår gång på gång. Ta en diskussion om detta - det skulle vara intressant att höra. Som sagt kan man även finnas med där ute när det händer och inte bara när man går emot de fackliga organisationerna. Sedan var det faktiskt en del till här, herr talman, som skapar lite spänningar eller dimridåer i denna fråga. Det handlar om att ett antal av de borgerliga ledamöterna från de här talarstolarna i Sveriges riksdag har uttryckt mycket förklenande omdömen om svensk fackföreningsrörelse. Här har medlemmar i alliansen kallat svensk fackföreningsrörelse för maffia, kriminella och så vidare. Jag skulle vilja att arbetsmarknadsministern gjorde sig omaket att svara på frågan vad arbetsmarknadsministern anser om den typen av yttranden från riksdagsledamöter som ingår i regeringsunderlaget när man uttalar sig om maffia och kriminella metoder från svensk fackföreningsrörelse.

Herr talman! Jag kommer inte att lägga mig i pågående konflikter på arbetsmarknaden av väldigt många skäl. Jag litar till att den här modellen levererar, vilket den ju också gjorde i det aktuella fallet. Jag konstaterar samtidigt att det finns krav från alla parter på utökade maktmedel, lagstiftning och vad det nu kan vara, och jag säger nej vid varje tillfälle åt både den ena och den andra parten. I stället konstaterar jag med stor glädje att vi ser ut att gå till ett läge där parterna kommer att sätta sig ned i förhandlingar om ett nytt huvudavtal. Det tycker jag är jättebra. Väldigt många av de upplevda problem som man ser och som man refererar till i debatten är ju sådana som man faktiskt skulle kunna sätta sig ned och lösa i ett nytt huvudavtal. Kommer parterna - det har jag också varit tydlig med - tillbaka och säger att en del i ett paket i en överenskommelse också innefattar att man gemensamt skulle önska ändrad lagstiftning i en eller annan riktning, då är jag beredd att titta på det, under förutsättning att det inte försämrar arbetsmarknadens funktionssätt eller vältrar över kostnader på skattebetalarna. Men det är naturligtvis alldeles för tidigt för att säga när det här kommer i gång, vad det kommer att leda till, om man kommer att lyckas och så. Jag har full respekt för att det är en mycket komplicerad förhandling som står för dörren. Det är min grundinställning. I alla sådana här typer av debatter och diskussioner förekommer överord, och det förekommer olika typer av begrepp som jag känner mig väldigt främmande inför. Jag har all respekt för parternas roll i den svenska modellen. Den är oerhört central. Jag litar till att parterna, oavsett om det är arbetsgivarnas eller arbetstagarnas organisationer, kommer att göra sitt yttersta för att ta hand om och vårda den svenska modellen, som har tjänat det här landet väl. Jag har sagt vid upprepade tillfällen vad jag tycker om resultatet, till exempel när det gäller antalet strejkdagar eller konflikterna på svensk arbetsmarknad. Det är klart - den ena parten eller den andra parten har säkert synpunkter på vad den andra parten eller den ena parten gör. Det förefaller inte onaturligt, liksom att man tycker att det är fel, obalanser eller vad det nu kan vara. Det tycker jag att man ska, så långt det någonsin går, försöka just hantera inom ramen för diskussionen om ett nytt huvudavtal och se om man kan hitta samtalsformer som bygger ytterligare på förtroende. Det gör ju den här modellen i grunden. Det tycker jag också är bra. Det är min huvudingång i detta. Det jag säger därmed är naturligtvis detta: Det är inte problematiskt att fackföreningar eller arbetsgivarorganisationer företräder sina medlemmars intressen - absolut inte. Det är en självklarhet, liksom att de ibland, och inte bara ibland, står i konflikt med motpartens argumentation och motpartens intressen. Det är alldeles självklart att det är så. Däremot har jag också sagt att jag tycker att det är ett långt större problem att LO har ett organiserat och institutionaliserat samarbete med landets största riksdagsparti. Det är ett oerhört mycket större problem, särskilt för mig som borgerlig företrädare för den svenska modellen, därför att varje gång jag argumenterar till exempel mot lagstiftade proportionalitetsregler så får jag höra: Ja, men det är naturligtvis så att det finns ett politiskt alterior motive , som det brukar heta, bakom detta. Samma sorts misstänksamhet mot den alliansen finns som jag vet att Patrik Björck så gärna tar upp när det gäller mitt engagemang för den svenska modellen. Det är precis den här typen av balansering vi måste göra. Jag ska försöka se till att parterna gör det de ska själva och utan att jag lägger mig i så hiskeligt mycket för att få dem att komma överens om hur de själva ska hantera sina egna inbördes relationer. Det kommer inte att ske med hot om lagstiftning utan precis tvärtom, nämligen en väldigt tydlig markering av att någon lagstiftning, si det blir det inte.

Herr talman! Jag vill tacka för den diskussion jag har haft med arbetsmarknadsministern. Men det är klart att man blir misstänksam. Littorin var ute och kommenterade salladsbaren. Han var ute och kommenterade striden med Plymouthbröderna. Men han sade inte ett ord om Petras, Jennys, Johans och Fridas kamp för sjysta villkor på Videomix Syd. Inte ens här i debatten har han nämnt vare sig dem eller arbetsgivaren vid namn. Det är helt otroligt! Hur ska vi då kunna lita på att det är på riktigt och att det finns ett engagemang bakom det? Arbetsgivaren agerade här väldigt märkligt. Han gav närvaropremie - mer betalt - under strejktiden och hotade att sparka 20 procent av de anställda trots en vinst på 13 ½ miljoner kronor. Sedan, när han väl skulle teckna avtalet, ville han teckna avtalet med ett annat förbund än det som hans anställda tillhörde, Handelsanställdas förbund. Ministern säger inte ett ord om Petra, Jenny och Johan. Det har inte varit någon kommentar i TT eller någonting. Hur ska vi då veta att det här är på fullt allvar? Tack för inbjudan att fira de 100 interpellationsdebatterna! Jag har säkert bidragit till rätt många av dem. Men som sagt: Den tårtbit som du ville ge mig kan du skicka ned till Petra, Jenny, Johan och Frida och gratulera dem till de sjysta villkor som de har fixat - ob-tillägg och försäkringar - inte bara för sig själva utan för de 240 anställda på Videomix Syd. Då, herr arbetsmarknadsminister, har du agerat som en minister bör göra.

Herr talman! Ja, det är en lite märklig debatt, det här. 60 borgerliga ledarsidor tror jag det finns som i princip dagligen kritiserar mig för att springa fackets intressen. Med all respekt: Jag företräder inte något särintresse. Vår uppgift är inte att företräda dem som har ombudsmän, förbundskanslier, kongresser eller vad det nu må vara. Vår uppgift är att försöka företräda alla dem som ni lämnade på perrongen, alla dem i det långsiktiga, långvariga utanförskap som vi nu har att städa upp efter - de som inte har några ombudsmän. Alla förtidspensionärer, 553 000, som står där utanför utan möjlighet att träda in - dem försöker vi företräda. Sedan är jag naturligtvis jätteglad att den här konflikten är över, och efter att Luciano Astudillo skrev sin interpellation har vi nu fått ett kollektivavtal på den här arbetsplatsen. Det visar sig naturligtvis att den här modellen då fungerade, precis som avsett.