Transportmålet och Sveriges klimatinriktning

Herr talman! Aylin Nouri har frågat infrastruktur- och bostadsministern om det är hans uppfattning att det nationella transportmålet om 70 procents utsläppsminskning till 2030 bör kvarstå och om ministern avser att vidta några åtgärder utifrån det.

Aida Birinxhiku har frågat mig om jag och regeringen avser att avskaffa transportmålet i enlighet med uttalandet från klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari trots den breda överenskommelsen i Miljömålsberedningen och klimatministerns tidigare uttalanden om vikten av att stå fast vid klimatmålen.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på båda interpellationerna, och jag väljer att besvara interpellationerna samlat.

Det klimatpolitiska ramverket tjänar Sverige väl, och målet om att nå noll nettoutsläpp av växthusgaser senast 2045 och negativa utsläpp därefter ger långsiktiga förutsättningar för näringslivet och samhället att genomföra den omställning som krävs. De nationella etappmålen är viktiga som kontrollstationer på vägen mot nettonollutsläpp.

Etappmålet för inrikes transporter innebär att utsläppen från sektorn ska minska med 70 procent 2030 jämfört med 2010. Det är en snabbare utsläppsminskning än vad som krävs för att det långsiktiga nettonollmålet ska nås. Det är även överlappande och mer strikt än Sveriges etappmål och EU-åtagande för ESR-sektorn 2030, där transportsektorn är en av de största delarna. För att nå målet om nettonollutsläpp av växthusgaser till 2045 bör fokus främst ligga på att genomföra en omfattande elektrifiering av transportsektorn.

I januari 2025 fick Miljömålsberedningen i uppdrag att utvärdera och lämna förslag på hur de nationella etappmålen kan utformas så att de bättre överensstämmer med Sveriges åtaganden inom EU och styr effektivt mot Sveriges klimatmål: nettonollutsläpp senast år 2045. Miljömålsberedningen har lämnat sitt betänkande till regeringen, och detta bereds i Regeringskansliet.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, även om det väcker fler frågor än dem jag hade inledningsvis.

Jag efterfrågade en debatt med infrastrukturministern eftersom jag vill veta vad det statsråd som ansvarar för transportpolitiken har för syn på transportmålet. Det är fullt legitimt att jag som lagstiftare undrar vad transportministern har att säga om transportmålet, och jag beklagar att han av någon anledning inte kunde vara här och att oklarheten om vad som gäller fortsätter att vara stor.

Det jag frågade var enkelt. Ska transportmålet ligga fast eller inte? Det beskedet har jag inte fått av statsrådet Britz. I stället får vi ett resonemang om att målet är mer ambitiöst än vad som krävs och att fokus bör ligga på elektrifiering. Min fråga kvarstår.

Herr talman! Under lång tid har Sverige legat i framkant när det gäller klimatpolitik. Vi visade att det gick att förena klimatinvesteringar och minskade utsläpp med jobb, investeringar och ökad tillväxt. Det var en styrka för Sverige, och det skapade förtroende. I dag är utvecklingen en annan. Utsläppen ökar, arbetslösheten är hög och tillväxten är svag. I ett läge när andra länder ökar takten i klimatomställningen backar Sverige – detta i en tid då klockan tickar. Det är ett allvarligt läge.

Herr talman! Det här är ingen naturlig utveckling utan ett resultat av politiska beslut. Regeringen har lyckats med konststycket att både öka utsläppen och försämra förutsättningarna för jobb, investeringar och konkurrenskraft. Det är svårt att se detta som något annat än ett stort misslyckande.

Transportmålet har fyllt en viktig funktion. Det har skapat en tydlig riktning. Företag som investerar i ny teknik och regioner som planerar sin infrastruktur behöver veta vad det är som gäller. Hela transportsektorn behöver stabila spelregler. När regeringen nu öppnar för att ändra målet skapas en stor osäkerhet.

Detta handlar om förutsägbarhet. När politiken ändrar kurs och mål ifrågasätts påverkas investeringar direkt. Vi ser det i både industrin och hela transportsektorn. Infrastrukturpolitiken följer samma mönster. Man föreslår att slopa projekt som redan är planerade och beslut som redan har fattats, vilket gör det svårare att planera.

I stället för att presentera politik som når målen börjar regeringen ändra dem. Det undergräver hela förtroendet för transportpolitiken och möjligheterna att investera i ett Sverige som är starkt och konkurrenskraftigt.

Herr talman! Jag tackar för svaret på även min interpellation.

Låt mig backa bandet till den 30 oktober 2025, det vill säga när Miljömålsberedningen överlämnade sitt betänkande, för då framförde klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari att hon hoppades ”att vi är färdiga med tramset om påstådda avskaffade klimatmål eller sänkta ambitioner, för det är inte värdigt Sverige”. Bara några veckor senare, närmare bestämt den 24 februari i år, meddelade samma minister att hon vill avskaffa transportmålet till 2030. Detta skedde alltså knappt fyra månader senare. Så sent som i lördags kunde vi dessutom läsa att statsminister Ulf Kristersson anser att det svenska transportmålet inte fyller någon funktion.

Herr talman! Vi har alltså en situation där riksdagens partier i en beredning har arbetat hårt för att fastställa stabila spelregler för klimatpolitiken men där ministern kort därefter väljer att frångå detta och göra tvärtemot vad beredningen enades om.

Det här är en utveckling hos Liberalerna och Moderaterna som jag bara kan beklaga, för vi är vana vid att kunna kroka arm med dessa partier i viktiga frågor för Sverige. Att ha breda överenskommelser är något som historiskt sett har tjänat Sverige väl, men att ingå sådana har de senaste åren blivit mycket svårare. På område efter område ser vi att regeringen misslyckas med att skapa långsiktig politisk samsyn och i stället väljer att polarisera. Detta skapar såklart en stor oro, inte minst inom näringslivet.

Herr talman! Jag håller med statsrådet om att det behöver genomföras en omfattande elektrifiering av transportsektorn. Men även på denna punkt misslyckas regeringen. Elbilsförsäljningen har stått still i snart tre år, och prognoserna för elektrifieringstakten skrivs ned. Tyvärr ser vi samma oroväckande utveckling även när det gäller elektrifieringen av de tunga transporterna. Här har regeringen varit oerhört passiv.

Herr talman! Jag skulle vilja återgå till Miljömålsberedningen, för det var ett parti i beredningen som drev en helt annan linje och som ville slopa transportmålet till 2030 från början. Det var Sverigedemokraterna. Säga vad man vill om Sverigedemokraternas klimatpolitik, men de har i varje fall varit konsekventa. De sa från början att de ville slopa transportmålet till 2030, men klimatministern sa nej och låtsades hålla emot. Nu ser vi att regeringspartierna har svängt och att det i praktiken är Sverigedemokraternas linje som bereds i Regeringskansliet, men det verkar statsrådet Johan Britz inte vilja kännas vid.

Faktum är att vi inte får något svar på vad som har föranlett omsvängningen. Vad är det egentligen som har förändrats? Det var precis den frågan som mina kollegor ställde i en interpellationsdebatt nyligen och inte fick något svar på. Vad var det som fick klimatministern att gå från att understryka vikten av att hålla fast vid transportmålet till 2030 till att sedan vilja överge det? Vad var det som förändrades i verkligheten under knappt fyra månader?

Herr talman! Jag tackar ministern för närvaron här i riksdagen och för svaret på mina kollegors frågor, men det återstår mycket innan det känns som att de skriftliga svar vi fått på frågorna är till fyllest. Också jag har tidigare frågat om klimatmålen och specifikt om transportmålet.

Jag ingick själv, för Socialdemokraternas räkning, i Miljömålsberedningen, och det var med glädje som jag i slutet av oktober förra året konstaterade att vi var överens om de breda penseldragen i ambitionerna till 2030. För att inget ska bli otydligt: Därmed inte sagt att vi är överens om klimatpolitiken, för vi har väldigt olika syn på verktygen. Vi har en ambitiös klimatpolitik med många verktyg för att få ned utsläppen, medan regeringen har förhållit sig passiv när det gäller klimatpolitiken. Men vi var överens om att vi skulle nå målen och att vi inte skulle avskaffa transportmålet.

Det var en bred överenskommelse i Miljömålsberedningen, men ändå sa regeringen, i form av den nu föräldralediga klimatministern, att transportmålet ska avskaffas. För att vara tydlig gentemot alla som lyssnar på debatten: Det enda parti som tyckte att detta var rimligt var Sverigedemokraterna, som var det parti som reserverade sig.

Den liberala klimatministern, som nu är föräldraledig, valde alltså att sätta sig i knät på Sverigedemokraterna i stället för att lyssna på alla de demokratiska partier som finns i riksdagen och som var överens i den här frågan om att det var en väldigt dålig signal att på upploppet bestämma sig för att avskaffa ett mål bara för att man tycker att det är tufft att nå det.

Det är både svagt ledarskap och väldigt dåligt demokratiskt ledarskap, när så många partier är överens och har arbetat under flera månader tillsammans. Från ministerns sida var det lite grann att negligera och vända riksdagen ryggen. Därför är jag, tillsammans med mina kollegor, mycket intresserad av att få reda på vad den nuvarande, vikarierande klimatministern tycker om samma fråga. Det hade varit snyggt om vikarien kunde förändra bilden och inse att det finns en konsensus i riksdagen och att man kan vända sig till de demokratiska partierna, som inte är radikal extremhöger, och lyssna på oss i stället. Vi vill behålla transportmålet. Vi tycker inte att det är snyggt att avskaffa det bara för att det är tufft på slutet att nå detsamma.

Avslutningsvis vill jag här i mitt inlägg säga att det också är ett svagt ledarskap när det handlar om de svenska företagen. Volvos vd Martin Lundstedt gick ut här i veckan och sa att jobb riskerar att hamna i Kina i stället för i Europa om vi inte får till elektrifieringen snabbare. Det är också svenska jobb det handlar om.

Volvo är ett av de företag som vi historiskt är stolta över i Sverige, och jag tänker att en liberal, vikarierande klimatminister som dessutom är ansvarig för arbetsmarknadspolitiken skulle vilja ta en seriös opposition i hand på att vi vill ha ett ledarskap i Sverige som säkrar morgondagens jobb. Är inte det en rimlig fråga från oss, att vi borde kunna ta i hand på att säkra jobben och klimatet tillsammans?

(Applåder)

Herr talman! Låt mig återigen börja med att tacka så mycket för interpellationerna.

Det är viktigt att vi ökar takten i elektrifieringen av transportsektorn. Under den här mandatperioden har regeringen vidtagit flera åtgärder för att minska utsläppen och ställa om transportsektorn. Exempelvis har det aldrig satsats så mycket på utbyggnad av ny laddinfrastruktur. Utbyggnadstakten per år har mer än fördubblats jämfört med under tidigare mandatperiod, och dessutom satsar vi stort på att den tunga trafiken ska kunna ställa om i snabbare takt, med bland annat rekordstora stöd till elektriska lastbilar, bussar och arbetsmaskiner.

Jag kan också konstatera att elbilsförsäljningen i Sverige är den näst högsta i EU. Detta är ett arbete som fortsätter kontinuerligt, och så sent som den 18 mars i år började den nya elbilspremien, som specifikt riktar sig till hushåll i glesbygd, att gälla. Intresset hittills har varit mycket stort, vilket är glädjande.

I den vårändringsbudget som precis presenterats föreslås en ny ersättning till statliga myndigheter för att minska användningen av fossila drivmedel samt en förstärkning av den nyligen införda elbilspremien. Alla dessa styrmedel bedöms minska utsläppen från transportsektorn.

Herr talman! Statsrådet har hittills i den här debatten fått två chanser att svara på min väldigt enkla fråga: Ligger transportmålet fast eller inte? Jag har inte fått svar, men jag hoppas att det blir tredje gången gillt och att statsrådet kan besvara frågan från mig och mina kollegor.

Statsrådet och Liberalerna pekar på att det är innehållet i politiken som är avgörande, så låt oss då granska just innehållet lite närmare.

Först har vi elektrifieringen. Elbilsförsäljningen har bromsat in. Detta skedde år 2022, samma år som Tidöpartierna kom till makten. Styrmedel har tagits bort, och det har blivit billigare att köra fossilt. Detta påverkar takten i omställningen. Sverige har förlorat tempo i jämförelse med andra länder. Sverige ligger på omkring 35 procent nya elbilar. Motsvarande siffra i Danmark är närmare 70 procent och nästan 100 procent i Norge, men i Sverige ligger vi alltså på omkring 35 procent.

Ett annat område som vi skulle kunna granska närmare är skrotningspremien. Den har av regeringen lyfts fram som ett viktigt verktyg, där man har satsat omkring en halv miljard, men utfallet har blivit ett enormt misslyckande. En stor del av de avsatta medlen, närmare bestämt omkring 90 procent, har aldrig använts. Antalet skrotade bilar under 2025 var historiskt lågt, den lägsta nivån på hela 2000-talet.

Ett tredje område som man skulle kunna granska närmare är järnvägen. Vi har varit överens här i Sveriges riksdag om att fler transporter behöver flyttas över till sjö och järnväg för att minska utsläppen. Den här regeringen inledde sin mandatperiod med att skrota planerna på ny kapacitet. Sedan ökade man anslagen till att hantera underhållsskulden på våra vägar med över 50 procent. Motsvarigheten på järnvägssidan var 5 procent, vilket inte ens täcker inflationen och kostnadsökningarna, och därmed blev det i praktiken en nedskärning på järnvägen.

Nu finns det förslag om ett antal stora, viktiga projekt som redan är beslutade, där staten redan har gått ut och garanterat, lovat, våra kommuner och regioner och näringslivet att här kommer det att komma järnvägssatsningar. De kommer nu att skrotas.

Herr talman! Det här är alltså tre exempel på innehållet i politiken. Elektrifieringen tappar tempo, investeringar i järnvägen skjuts upp, slopas eller präglas av stor osäkerhet och näringslivets intresse av att satsa på Sverige har blivit ett stort frågetecken. Just nu överväger 25 procent av investeringsföretagen i Sverige att lämna landet på grund av att spelreglerna inte är tydliga. 25 procent!

Jag ställer mina frågor till statsrådet en tredje gång: Kommer transportmålet att stå fast? Om inte, vad är planen för att minska utsläppen inom transportsektorn? Och hur ska företag och kommuner och regioner kunna lita på staten när staten visar att den inte går att lita på?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, även om det inte var mycket till svar på min fråga.

Jag frågade statsrådet vad det var som fick klimatministern att på knappt fyra månader gå från att understryka vikten av att hålla fast vid transportmålet till 2030 till att, som sagt, knappt fyra månader eller 17 veckor senare vilja avskaffa det målet.

Min poäng, herr talman, är att det hade varit betydligt mer ansvarsfullt av klimatministern att säga som det är – att på grund av den här regeringens politik har förutsättningarna för att nå klimatmålet försämrats kraftigt. Regeringen har i snart fyra år aktivt fört en politik som har fört Sverige längre bort från klimatmålet. Det vore klädsamt om statsrådet kunde erkänna det här i dag.

Herr talman! Min kollega redogjorde för utvecklingen när det handlar om elektrifieringen. Jag skulle vilja lägga ut texten om elektrifieringen av de tunga transporterna, för där ser vi att utvecklingen går väldigt långsamt i Sverige och i Europa.

I Kina är omkring 60 procent av nya lastbilar eldrivna. I Sverige ligger den andelen på 6–7 procent. Det här är något som slår direkt mot svenska jobb och svensk ekonomi, särskilt med tanke på hur betydelsefull den svenska fordonsindustrin är för Sverige.

Men, herr talman, jag ska vara konstruktiv och räkna upp några saker som vi socialdemokrater skulle vilja se. Jag skulle gärna vilja höra om statsrådet kan svara på hur regeringen ser på dessa åtgärder.

Vi socialdemokrater skulle vilja ha ett långsiktigt handslag med näringslivet för att säkerställa stabila spelregler och stärka villkoren för nya investeringar. Vi vill också ha en bred energiöverenskommelse. Vi skulle dessutom vilja se en nationell plan för just transportindustrin.

Det här kan handla om starkare ekonomiska incitament. Man kan till exempel se över skatten på laddel och få till en fungerande laddinfrastruktur för tunga transporter eftersom vi vet att existerande laddstationer löper risk att stängas på grund av effektavgifter. Dessutom kan man jobba mer aktivt med skärpta krav i offentlig upphandling.

Det här är tre konkreta förslag som jag gärna skulle vilja höra hur statsrådet ställer sig till.

Herr talman! Hur den här regeringen och klimatministern har valt att hantera Miljömålsberedningen är ett exempel på de tvära kast och den ryckighet som har präglat den här regeringens klimatpolitik och som har minskat industrins investeringsvilja och gjort det både dyrare och svårare att ställa om.

Vi har en klimatminister som lovade att avgå om Sverige skulle röra sig längre bort från klimatmålen men som nu när vi gör det i stället väljer att avskaffa det klimatmål man inte lyckas nå.

Vi har också en klimatminister som först lovade att avgå om Sverigedemokraterna fick platser i regeringen för att sedan hota med att avgå om Sverigedemokraterna inte får platser i regeringen. Och nu bereder man i praktiken deras linje i Regeringskansliet.

Herr talman! Jag vill ställa mina frågor på nytt. Vad är det som har förändrats så kraftigt i verkligheten under dessa knappt fyra månader? Och om det inte har skett någon dramatisk förändring, kan det vara så att det är regeringens misslyckade klimatpolitik som är själva förklaringen? Kan statsrådet erkänna det och ta ansvar för det i den här debatten?

(Applåder)

Herr talman! Också jag vill upprepa frågan om regeringen avser att behålla transportmålet.

Vilket av budskapen gäller – det som lanserades för en tid sedan eller det som lanserades fyra månader tidigare om att det var viktigt med Miljömålsberedningens beslut om transportmålet och övriga klimatmål? Det ändrades ju som sagt på fyra månader. Också jag vill ställa den frågan igen eftersom vi inte får svar från ministern här i dag och klarhet är viktigt.

Jag tänkte också, i likhet med mina kollegor, gå igenom de bekymmer vi har just nu med den svenska regeringens politik på området. Det gäller jobben, det gäller demokratin och det gäller klimatet.

Det första är jobben. Här har flera företag i Sverige, stora sådana, gått samman i olika initiativ och uppmanat regeringen att bli tydligare när det gäller klimatpolitiken.

Vi har Hagainitiativet, som kritiserar regeringen för att inte vara tydlig när det gäller klimatpolitiken.

Vi har ett antal företag som tillsammans har gått samman med WWF och kritiserar regeringens brist på tydlighet när det gäller elektrifieringen.

Vi har finansbolag som kritiserar regeringen för att inte vara tydlig när det gäller klimatpolitiken, vilket också påverkar jobben i Sverige i framtiden oerhört mycket.

Det andra är demokratin. Miljömålsberedningen kom överens om att vi behöver gemensamma spelregler. Ändå väljer regeringen att sätta sig i knät på det enda parti som reserverade sig i frågan: Sverigedemokraterna, det mest extrema partiet. Varför väljer en liberal minister att göra så?

Det tredje, sist men inte minst, är klimatpolitiken. Regeringens klimatpolitik kritiseras just nu av snart sagt alla instanser för att vara otillräcklig. Varför vill regeringen inte ändra på det när företagen skriker efter en ambitiös klimatpolitik?

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker att det är en väldigt bra diskussion vi för här i kammaren i Sveriges riksdag denna fina eftermiddag.

Jag har ett par funderingar som jag skulle vilja be interpellanterna att ta med sig och gärna också besvara.

Den ena handlar om drivmedelspriser. Hur ser ni på utvecklingen av drivmedelspriser i det här landet? Ett skäl till att utsläppen ökade förra året var den nedsatta reduktionsplikten, som mötte ett behov hos svenska väljare, svenska invånare, genom att bidra till att trycka ned inflationen och stärka deras hushållsekonomi.

Den andra handlar om elektrifiering. Det pratas mycket om det här i dag, och det är väldigt bra. Elektrifiering är nyckeln till all klimatomställning. Det blir ingen klimatomställning om vi inte klarar av att elektrifiera saker och ting. Då blir frågan: Var ska den fossilfria elen komma ifrån? Ska den komma från kärnkraften, eller varifrån ska den komma? Jag skulle gärna vilja höra det.

Vi kan titta på de svenska klimatmålen och särskilt etappmålet till 2030. Dessa mål sattes i och med att det klimatpolitiska ramverket antogs år 2017. Det har nu gått nästan tio år, och omvärlden har förändrats rejält. En av de viktigaste förändringarna är att EU:s klimatmål har uppdaterats och skärpts.

I samband med att det klimatpolitiska ramverket antogs av Sveriges riksdag konstaterades också att det om EU uppdaterar sina mål också kommer att finnas anledning att uppdatera Sveriges mål. De här två sakerna är skälen till att Miljömålsberedningen fick i uppdrag att föreslå uppdaterade etappmål till 2030.

Det ligger helt och hållet i Sveriges intresse att våra mål är linjerade med våra EU-åtaganden och EU:s mål. Målet för inrikes transporter till 2030 är utformat på ett sätt som innebär att andra sektorer i praktiken inte skulle behöva minska sina utsläpp till 2030. Det skulle minska omställningstrycket för de sektorerna, vilket riskerar att leda till suboptimering, där transportköpare och resenärer drabbas av högre priser än vad som annars hade varit nödvändigt.

Som tidigare har konstaterats lämnade Miljömålsberedningen sitt betänkande den 30 oktober, och som jag har konstaterat tidigare i den här diskussionen bereds det nu i Regeringskansliet.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaren!

Det är häpnadsväckande att det efter att Tidöpartierna har haft fyra år på sig att styra Sverige fortfarande saknas en plan för vilken riktning vårt land ska ta. Vi kan inte få besked om vilka mål som gäller för transportpolitiken eller för klimatpolitiken.

Vi socialdemokrater efterfrågar inte några vackra ord på ett papper utan en riktning som möjliggör ett starkare Sverige och gör att Sveriges konkurrenskraft stärks och att vi kan göra någonting åt den skyhöga arbetslöshet som råder. Vad regeringen faktiskt har lyckats med under dessa snart fyra år är som jag sa konststycket att öka utsläppen, minska tillväxten och öka arbetslösheten, och det är svenska folket som förlorar på det.

Sverige behöver en annan riktning. Det behöver vara ett land där företag och näringsliv vågar investera och där kommuner och regioner litar på statens ord. Ändå lyser investeringarna med sin frånvaro, och det duger inte. Det är dags att byta riktning, och det är dags att kombinera en stark klimatpolitik med offentliga investeringar i järnvägen, i att få fart på elektrifieringen och i att göra klimatomställningen både möjlig och rättvis.

För detta har vi socialdemokrater förslag och en plan som kan hålla ihop vårt land, men efter fyra år i regeringsställning saknar Tidöpartierna den riktningen, och det är därför dags för en ny regering.

(Applåder)

Herr talman och statsrådet! Jag får inte svar på mina frågor här, men jag noterade att statsrådet ställde två frågor – en om bränslepriserna och en om energipolitiken – och dessa ska jag svara på nu.

Jag tycker att det är lite märkligt att försöka förklara avskaffandet av transportmålet till 2030 med förändringen av reduktionsplikten för snart fyra år sedan. Jag vill påminna om att även vi socialdemokrater agerade efter att invasionskriget i Ukraina startade. Vi pausade reduktionsplikten, och vi sänkte skatten på drivmedel. Det problem vi har hamnat i nu, herr talman, är att den här regeringen har slopat styrmedel utan att ha en plan för vad vi ska göra framåt.

Vi socialdemokrater vill se mer svenskt biobränsle i tanken, och det misslyckas den här regeringen med. Vi socialdemokrater vill öka takten i elektrifieringen, och även på den punkten misslyckas regeringen. Vi socialdemokrater vill också ha mer billig fossilfri el i närtid, och även där misslyckas regeringen. Faktum är att vi har en situation där regeringen har ökat vårt beroende av fossila bränslen och gjort hushållen mer sårbara för de prisförändringar vid pump som vi ser just nu, och det tycker jag att regeringen borde ta ansvar för.

Herr talman! Den andra frågan gällde energipolitiken. Jag ska vara tydlig även gällande detta: Vi socialdemokrater ser att samtliga fossilfria kraftslag behövs. Vi har inte råd att ställa dem mot varandra, utan vi behöver allt från vindkraft till kärnkraft. Det är också därför vi, näringslivet och de som ska göra den här typen av omfattande investeringar vill se en bred energiöverenskommelse.

Varför vill statsrådet inte det? Varför vill statsrådet sätta käppar i hjulet för all nödvändig utbyggnad av fossilfri elproduktion? För att formulera det som ansvarigt statsråd Ebba Busch gjorde: Varför vill statsrådet göra ny kärnkraft dyrare?

Herr talman! Vi befinner oss i en situation där det gäller att elektrifiera för klimatets skull, och det har den här regeringen en politik för. Det är dock inte bara för klimatets skull vi behöver elektrifiera och öka produktionen av fossilfri el. Vi behöver också bli mer energioberoende, vilket inte minst de senaste veckornas utveckling i Mellanöstern visar. Vi behöver också elektrifiera för konkurrenskraftens skull.

Regeringen är fast besluten om att vi ska nå det långsiktiga klimatmålet 2045, och med vår politik förbättras förutsättningarna för att det ska kunna ske eftersom vi har en politik för elektrifiering.

De svenska klimatmålen är ambitiösa och kan inte nås med lätthet. Många av de lågt hängande frukterna är redan plockade. Vi har redan ett i stort sett fossilfritt elsystem, något som många länder bara kan drömma om, och detta behöver vi alltså bygga ut ytterligare för att kunna ta fler steg. Regeringen arbetar också kontinuerligt med att analysera och förbättra de styrmedel som finns som kan minska utsläppen på ett sätt som stärker konkurrenskraften och den sociala acceptansen.

Tack så mycket för den här diskussionen och för interpellationerna!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.