Tillämpningen av strandskyddet

Herr talman! Lars-Arne Staxäng har frågat barn-, äldre- och jämställdhetsministern om hon och regeringen avser att ta några initiativ för en översyn av nuvarande strandskyddslagstiftning för att underlätta för byggande av fler bostäder. Han har även frågat om hon avser att vidta några åtgärder för att åstadkomma en mer restriktiv användning av 300-metersregeln i strandskyddet. Detta är inte en barnfråga, inte en äldrefråga och inte heller en jämställdhetsfråga, och arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Strandskyddet återkommer i flera frågor och debatter, och jag svarade så sent som i går på två skriftliga frågor om strandskyddet från Lars-Arne Staxängs partikollegor Åsa Coenraads (fråga 2016/17:111) och Lars Hjälmered (fråga 2016/17:163). Som jag anförde i mitt svar på de frågorna har regeringen velat avvakta resultatet av de ändringar av strandskyddsreglerna som alliansregeringen beslutade om - bland annat 2009 års regler om områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen - innan eventuella ytterligare förändringar görs.

Regeringen anser nu att det är dags att se över reglerna om områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen - de så kallade LIS-reglerna. Detta är en del av regeringens aktiva arbete för fler bostäder i hela landet. Vi vill se en levande landsbygd som kan utvecklas, samtidigt som ett attraktivt landskap kan bevaras och värdefulla naturmiljöer skyddas, och bedömer att det finns potential att utveckla LIS-instrumentet i det syftet. Det är lite grann på det sätt som mäklare brukar använda ordet potential när de talar om renoveringspotential i fråga om ruckel.

Regeringen har därför i budgetpropositionen för 2017 aviserat att det ska göras en översyn av LIS-reglerna. Syftet med översynen ska vara att ytterligare främja landsbygdsutveckling i områden med god tillgång till stränder utan att de värden som strandskyddet långsiktigt syftar till att skydda riskerar att skadas.

Som Lars-Arne Staxäng redogör för i sin interpellation kan länsstyrelserna under vissa förutsättningar besluta att utvidga ett strandskyddsområde till att gälla upp till 300 meter från strandlinjen. Genom 2009 års ändring av strandskyddsreglerna skärptes kravet för att få utvidga ett strandskyddsområde. Utvidgning får sedan dess ske endast om det behövs för att säkerställa något av strandskyddets syften. Avsikten är att det ska finnas ett tydligt och långsiktigt behov av ett utvidgat strandskydd. I samband med ändringen gavs länsstyrelserna i uppdrag att se över och fatta nya beslut om utvidgade strandskyddsområden i det egna länet för att bättre anpassa dem till strandskyddets båda syften. Enligt Naturvårdsverkets analys av resultatet av översynen minskade den totala arealen utvidgat strandskydd för landet som helhet.

Regeringen har mot denna bakgrund för närvarande inte för avsikt att se över länsstyrelsernas möjlighet enligt gällande rätt att utvidga strandskyddet i ett område utöver 100 meter om det behövs för att säkerställa något av strandskyddets syften.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret.

Bakgrunden till denna interpellation är att jag tydligt ser att många kommuner har betydande svårigheter att få till nya byggplaner både för bostäder och för verksamheter. Detta beror på flera faktorer, både att Sverige har många riksintressen totalt sett och att strandskyddsgränserna har stor betydelse.

Över 55 procent av landet är någon typ av riksintresse, och det finns kommuner där 80 procent är riksintresse. Dessutom håller man nu på många ställen, bland annat i Västsverige som jag kommer från, i praktiken på att införa en generell strandskyddsgräns på 300 meter. Denna gräns var, som bekant, på många ställen tidigare 100 meter.

När staten nu ser att vi måste få till ett ökat bostadsbyggande och att det är en mycket viktig del av Sveriges framtid går detta faktiskt inte ihop med alla restriktioner som vi har i Sverige.

Man har som mål att bygga hela 700 000 fastighetsenheter. Nere i Västra Götaland är planen 80 000-100 000 lägenheter eller hus. Men detta är faktiskt inte möjligt med nuvarande regelmassa.

Det mest ironiska i denna fråga är att statens förlängda arm länsstyrelsen ska bevaka alla restriktioner och riksintressen och dessutom få kommunerna att bygga mer. Man har fått ett ganska kraftigt mandat att göra detta.

Mina frågor till statsrådet blir därför: Tänker statsrådet verka för att regeringen lämnar förslag om översyn, ändringar och lättnader inom riksintressen och strandskyddsgränser? Vi får inte glömma att en riksdagsmajoritet för ungefär ett år sedan gjorde ett tillkännagivande om detta. Tänker statsrådet vidta några ytterligare åtgärder för att mjuka upp 300-metersgränsen? Åtminstone vissa länsstyrelser har tolkat lagen som att den finns.

Herr talman! Jag tackar ministern för att jag får ta del av svaret i kammaren.

Ministern nämner LIS-områden och den översyn regeringen avser att göra. Det är bra, och min förhoppning är att den anpassas efter behovet av att hela Sverige ska leva. Det handlar om att försöka underlätta - men med miljöhänsyn. Syftet med strandskyddet är, precis som ministern beskrev, att säkerställa förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och behålla goda livsvillkor för djur- och växtliv.

Det är viktigt att ha tydliga regler för utbyggandet i tätbefolkade områden, och det är förstås viktigt att trygga att landets strandnära miljöer inte överexploateras. Men det är bara 10 procent av Sveriges stränder som i dag är påverkade av bebyggelse. I landsbygdsområden, till exempel stora delar av Södermanland, som är det område jag känner bäst till, blir ett landsomfattande och strikt strandskydd ett bekymmer för många kommuner. Det ligger som en död hand över utveckling av vissa kommuner, över turistnäringen och inte minst över möjligheten att öka attraktionen och nyinflyttningen, vilket många av kommunerna behöver.

Jag vill till exempel ta upp skärgårdskommunen Oxelösund, som har den sjunde minsta kommunytan i Sverige och till största delen består av vatten. Hur ska byggnation kunna ske där när strandskyddet är 300 meter och kommunen gärna vill få fler invånare? Om strandskyddet hade varit 100 meter hade byggnationsproblemet varit betydligt mindre. Dessutom tänker jag på att hela Sverige ska leva och den klyfta som faktiskt finns där. Ett sätt att minska den klyftan kan vara att göra det lättare för strandnära bebyggelse - men med väldigt stor miljöhänsyn.

Precis som ministern sa gav alliansregeringen kommunerna större makt över beslutsprocessen genom möjligheten att medge undantag från strandskyddet för åtgärder för landsbygdsutveckling. Alla dessa åtgärder är viktiga för att underlätta detta, och de är relevanta steg i rätt riktning. Jag anser dock att lagstiftningen borde ge större frihet till kommunerna. Kommunledningarna har ju ofta unik kunskap om just sina kommuner. Alltför ofta överprövas kommunernas beslut med motiveringar som är helt adekvata när det gäller kraftigt exploaterade skärgårdsområden men som i inlandskommuner framstår som irrelevanta.

En av mina frågor är om ministern anser att det kommunala självstyret borde vara en realitet även i beslut avseende strandskyddet i respektive kommun. Bostadsbristen är ju stor i Sverige, framför allt i vissa delar av landet. I till exempel mindre inlandskommuner skulle det hjälpa till på ett väldigt bra sätt om man fick till bra infrastruktur för pendling, så att arbetsmarknaden växer. Dessutom vill ju många bo i landsort och på landsbygd, men gärna sjönära - och då uppstår hinder. Man måste nämligen bygga i bebyggelseformationer, där det finns flera hus, eller också måste man ha verksamhet ute på landsbygd för att få bygga. Detta är väldigt hämmande.

Både ministern och jag satt i Bostadsplaneringskommittén, som hade ett regionalt anslag; man tittade på olika regionala planer. Min andra fråga är vad som händer med det betänkande som kom fram från den utredningen.

Herr talman! Jag vill börja med att berömma Lars-Arne Staxäng rakryggade sätt att erkänna att den borgerliga regeringens LIS-reform måste ses som ett misslyckande. Den har inte uppnått sina syften. Det är bakgrunden till att vi från regeringens sida nu har aviserat en översyn. Syftet är att inom ramen för det aktiva arbetet för fler bostäder i hela landet se över hur en reform kan utverkas så att vi når målet att bidra till en god landsbygdsutveckling - tillsammans med ett gott skydd för stränder, friluftsliv och natur.

Jag vill på samma sätt berömma den tidigare regeringen för initiativet att ta om alla beslut om det utvidgade strandskyddet. Det ger visserligen en stor arbetsbörda, men det har lett till att vi har kunnat uppmärksamma vissa delar av skild praxis runt om i landet. Det ska självklart inte finnas, och genom denna stora genomgång kan vi komma åt detta så att vi får en saklig och jämbördig praxis i hanteringen av strandskyddet över hela landet. Det var ett bra initiativ.

Jag vill också kommentera debatten. Man kan bedriva opinion på olika sätt. Regeringen bjöd in till breda bostadssamtal, bland annat för att kunna ta upp frågan om strandskydd i syfte att nå samförstånd. Moderaterna valde dock att lämna de samtalen, vilket jag verkligen beklagar, och därför har vi nu blivit tvungna att ensidigt från regeringen närma oss dessa frågor som är viktiga. Jag måste säga att jag tycker att det är ett tråkigt sätt att bedriva opinion att hoppa av ett samtal för att sedan ägna sig åt att klaga på att det inte går tillräckligt fort eller inte blev precis som man ville. Detta är frågor vi bör kunna nå samförstånd om.

Jag tror att vi i grunden är överens bland annat om att det kommunala självstyret är viktigt och att avvägningsfrågorna till allra största del ska ligga just på kommunerna. Men samtidigt ska vi ha ett statligt regelverk som tillämpas sakligt och jämnt över landet, och det är den balansen vi försöker finna. Då är översynen av LIS-reformen ett viktigt steg.

Herr talman! Jag vet inte om statsrådet och jag pratar förbi varandra, missuppfattar varandra eller missuppfattar hur vi tolkar saken.

Alliansregeringen ändrade helt riktigt i strandskyddsreglerna 2009, men den ändrade också 2010 och 2014. Syftet var att öka flexibiliteten och främja utvecklingen i landsbygdsområdena. God tillgång till stränder men också ökat lokalt och regionalt inflytande var bakgrunden.

Sedan kan jag hålla med om att det skulle ha tagits ännu fler steg, men svaret från statsrådet kan inte enbart vara att man utreder LIS-områdena. Det tänker man göra 2017, och jag tar den uppgiften med stort allvar. Men det är inte ens alla områden som är LIS-områden. Särskilt där jag bor, på västkusten, är det många som är undantagna. LIS-områden är ofta insjöar inne i landet och så vidare, medan de normala kustremsorna är undantagna. Ska jag tolka statsrådet så att man ska titta på LIS-områdena men att man inte bryr sig om resten? I så fall är det nämligen illa. Vi behöver faktiskt göra en översyn av hela strandskyddet - även LIS-områdena, självklart.

Jag sitter i Insynsrådet i Länsstyrelsen i Västra Götaland, och därför får vi en lokal förankring just i dessa frågor. Om man nu tänker sig en kraftig bostadsutbyggnad, nästan i klass med den som gjordes på 1960- och 1970-talen, är jag orolig att dessa frågor kommer att hämma hela utvecklingen. Det gäller inte heller bara bostadsbyggande; det är även så att LRF framför att den utökade strandskyddsgränsen på många sätt innebär stora problem för jordbruksnäringen.

Länsstyrelserna har ofta en sträng tolkning av restriktionerna vid riksintressen och strandskydd. Man menar att det är så lagarna och reglerna måste tolkas, och det gör man på många ställen. Det är därför det är så viktigt att staten - regering och riksdag - faktiskt anger vad som menas i både lagtext och reglemente. Därför menar jag att vi måste få upp dessa frågor på bordet för ett ändringsbeslut och inte bara utreda LIS till nästa år. Jag tror inte att det räcker om vi ska få en annan tingens ordning. Om detta inte sker är jag, precis som jag redan har framfört, jättepessimistisk till möjligheten att klara byggnadsplanerna.

Det finns dessutom en massa riksintressen. Det vet alla, och jag tror att statsrådet har varit kommunalråd i södra delen av Sverige. Där har vi både Natura 2000-områden, som vi har fått via EU, och arkeologiska riksintressen sedan långa tider. Det finns biologiska riksintressen, vilka har ökat allt eftersom. Vart och ett är motiverat, och det är bra saker. Tillsammans blir de dock en död hand i många områden.

Alliansregeringen ändrade strandskyddsreglerna vid de tre årtal jag redan har nämnt - 2009, 2010 och 2014. Hade man suttit kvar efter 2014 är jag ganska säker på att man också hade fortsatt att ändra.

Det finns i Sverige nästan 40 000 mil kust och stränder. Det är tio gånger jordens omkrets. Det måste finnas möjlighet att forma ett mer flexibelt och ändamålsenligt strandskydd, med ökade möjligheter att bygga i attraktiva lägen. Dessvärre har tolkningarna av strandskyddsreglerna varit lika många som länsstyrelserna i landet, och det är mycket olyckligt för utvecklingsmöjligheterna för landsbygden.

Herr talman! Det finns också ekonomiska aspekter på strandskyddet. Jag ska berätta för ministern hur det kan vara att bo i en landsortskommun och vilja bygga där. Många av kommunerna har väldigt många vattendrag. I min hemkommun Flen - som ligger på pendlingsavstånd till Stockholm - finns det mer än 200 vattendrag. Om man kunde underlätta för sjönära byggnation skulle fler kunna bygga, och det saknas inte intressenter. Dessutom skulle den enskilde få mer fördelaktiga bolån, och det är där som ekonomin kommer in.

Tobins q för Flens kommun är 0,82. Miljötekniken har ju kommit väldigt långt i dag, så det måste ändå ställas väldigt tuffa krav på till exempel avloppshantering.

Argumenten från bankerna i de kommuner där man har ett lågt Tobins q, det vill säga under 1, har varit att om huset hade byggts mer sjönära hade man fått låna till mycket mer fördelaktiga villkor. Det går ju inte att jämföra med kommuner där Tobin q överstiger 1, självklart.

Ett sätt att få igång byggnation på landsbygd vore att man med stor miljöhänsyn lät människor bygga och bo, kanske 100 meter från stranden i stället för - som i Sörmland - 300 meter generellt.

Kommer ministern att verka för att underlätta för insjönära byggnation med miljöhänsyn?

Herr talman! Lars-Arne Staxäng och jag kanske pratar förbi varandra. Det viktiga är inte bara när beslut fattas. Ofta tar det flera år att genomföra beslutet. Det gäller också det beslut som jag alldeles nyss berömde den borgerliga regeringen för. Det fattades 2009. Man beslutade då att alla beslut om strandskydd upp till 300 meter ska omprövas. Det pågår nu. Arbetet är inte slutfört, utan det är en pågående process.

Regeringen hanterar en stor mängd överklaganden som rör just översynsärenden. Vi har återförvisat ett antal ärenden, bland annat till Länsstyrelsen i Västra Götaland, med synpunkter på det formella i hanteringen.

Den översyn som pågår just nu bidrar till en större likvärdighet i hanteringen av strandskydd. En del problem har kommit i dagen, och det är gott så.

Samtidigt ser vi under den här översynen att mängden strandskydd över hela landet har minskat. Därför är det inte sakligt rätt att påstå att 300metersregeln skulle vara en praxis som tillämpas över hela landet. Det är helt enkelt inte korrekt.

Det som Lotta Finstorp tog upp om de ekonomiska aspekterna är mycket viktigt. Det är bra att det kommer fram i diskussionen. Initiativet att se över LIS-områden är inom regeringens arbete att tillse att det blir fler bostäder, och då pratar vi om helårsbostäder, runt om i landet. Då är de ekonomiska villkoren en väsentlig aspekt. De ska självklart vara en del i en sådan översyn av LIS-områdena. Vi kan konstatera att det inte har fungerat med dagens system. Det är bakgrunden till att översynen behövs.

Vi vill inte ha snygga regler, vi vill ha ut fler bostäder där de efterfrågas, vilket gäller över hela landet. Problemet med att finansiera bostäder på landsbygden är i dag stort och en viktig orsak till att det inte byggs i den omfattning som efterfrågan ger vid handen.

Vi har samma verklighetsbild, och jag har hopp om att översynen av LIS-oråden kommer att kunna möta åtminstone vissa av de problem som finns i dag. I den översynen hanteras 300-metersregeln, och det är ett mycket aktivt arbete.

Herr talman! Jag tackar för den här debatten. Den är jätteviktig. Det är helt riktigt att förslaget antogs 2009, och innan dess antogs grundförslagen.

Nu ser man konsekvenserna, inte bara i Västra Götaland utan i hela landet. Enskilda kommuner har stora problem. Det är också många gånger en fråga där det kan bli konflikt med länsstyrelsen, som hänvisar till att man måste tolka lagtexten på det sättet. I praktiska fall kan kommuner få en större restriktion.

Vi som har läst statistik vet att det där med statistik är livsfarligt. Det kan vara en lögn lika väl som det kan vara en sanning, beroende på hur man plockar fram statistiken.

Statistiken som visar att områdena minskar är kanske helt riktig, men hela Norrland kanske inte ska jämföras med andra kommuner. I många kommuner i västra Sverige, som jag har bättre överblick över, är det en kraftigt utökad restriktiv area som tas i anspråk i och med att strandskyddet nu ändras från 100 till 300 meter. Detta för konsekvenser med sig, konsekvenser som gör att det blir svårare att bygga i framtiden.

Från vårt parti har vi väckt en motion i frågan för att vi vill se en fortsättning på de förslag som vi arbetade med i alliansregeringen. I denna sägs kraftfullt att det måste till lättnader i lagstiftningen för att man ska få igång byggnationer och möjliggöra för kommuner att ha en bra byggverksamhet.

Tack för debatten!

Herr talman! I den här debatten finns det många delar som vi nog är överens om över partigränserna. Vi är överens om att bostadsbyggandet behöver öka över hela landet där det finns en efterfrågan.

Vi är överens om att skyddet av stränder är viktigt för friluftslivet och naturskyddet. Det behövs ett tydligt, långsiktigt regelverk som tillämpas likvärdigt över landet och på ett korrekt sätt. Kommunerna, som har ansvaret för bedömningen, måste få förutsättningar att sköta sina uppgifter både ur bostadsförsörjningssynpunkt och ur naturskyddssynpunkt.

Mot bakgrund av detta bjöd regeringen i våras in till breda bostadspolitiska samtal i hopp om att nå ett samförstånd. Jag beklagar att det inte blev så. I stället hamnade vi här i en debatt om frågor som vi kanske skulle ha nått samförstånd kring.

Det var tråkigt, men det gör inte att vi från regeringen är passiva, utan vi har ensidigt tagit initiativ - vi har en lista på 20 punkter. Bland annat ska vi se över LIS-reglerna så att vi får till större möjligheter att bygga helårsbostäder runt om i landet.

Överläggningen var härmed avslutad.