Specialistsjuksköterskor

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Lotta Olsson har frågat mig hur jag och regeringen avser att säkra tillgången på specialistsjuksköterskor. Lotta Olsson lyfter i interpellationen bland annat upp att vårdköerna i den svenska sjukvården har ökat under denna mandatperiod och att en avgörande faktor för att säkra vård i tid och att operationsköerna kortas är tillgången på specialistsjuksköterskor.

Tillgänglighet i vården är en prioriterad fråga för regeringen. Sett över tid har tillgängligheten i vården förbättrats, men de senaste åren har det funnits en oroväckande utveckling kopplad till tillgänglighetsmåtten i vårdgarantin. Det är dock värt att notera att denna utveckling startade redan under senare delen av den period då den tidigare prestationsbaserade kömiljarden fanns. Kömiljarden kritiserades för att leda till undanträngningseffekter och kreativ registrering av väntetider.

Frågan om tillgänglighet i vården hänger starkt samman med kompetensförsörjning. De problem med bemanning och kompetensförsörjning som finns i vården bidrar till att minska vårdens kapacitet och därmed också tillgängligheten. Det kan exempelvis handla om stängda vårdplatser och inställda operationer.

Regeringen har vidtagit en mängd åtgärder för att komma till rätta med problemen. Exempelvis har vi från 2017 höjt de generella statsbidragen med miljardbelopp för landstingen. Vidare har det införts en särskild professionsmiljard som adresserar utmaningarna med just kompetensförsörjning.

Genom överenskommelsen mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting om professionsmiljarden fördelades 950 miljoner kronor till landstingen 2017, för att främja huvudmännens möjligheter att ge hälso- och sjukvårdens medarbetare goda förutsättningar att utföra sitt arbete. I överenskommelsen om professionsmiljarden konstateras att tillgången till specialistutbildade sjuksköterskor är en viktig faktor för att bättre möta kompetensbehovet inom framtidens sjukvård.

Tillgången på sjuksköterskor har ökat under senare år, men den stora befolkningsökningen ger upphov till ökad efterfrågan, särskilt inom vissa specialiteter. Detta blir också ett bekymmer eftersom många erfarna sjuksköterskor går i pension och andelen sjuksköterskor i förhållande till befolkningen därför minskar, om än från en historiskt sett hög nivå.

Vad gäller interpellantens fråga om tillgång på just specialistsjuksköterskor har regeringen tillfört medel för utbyggnad av antalet utbildningsplatser på specialistsjuksköterskeutbildningen. Även utbildningsplatserna på sjuksköterske- och barnmorskeutbildningarna har byggts ut. I den senaste budgetpropositionen föreslås också en utbyggnad av läkarutbildningen.

Regeringen har vidare gett en särskild utredare i uppdrag att se över specialistsjuksköterskeutbildningen. Syftet med översynen är att den framtida utbildningen ska möta hälso- och sjukvårdens förändrade behov och ge studenterna den kunskap och förmåga som krävs för att arbeta självständigt som specialistsjuksköterska.

Ett mål med medlen i överenskommelsen om professionsmiljarden är att stimulera fler sjuksköterskor att vilja vidareutbilda sig genom att man erbjuder olika former av ekonomiskt stöd vid utbildning. En del av medlen är därför öronmärkta för att stimulera fler sjuksköterskor att gå en specialistutbildning inom områden där de nationella behoven är stora eller inom prioriterade områden utifrån verksamhetens behov.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Medlen ska vidare användas för att möjliggöra för medarbetare att kombinera studier med arbete genom utbildningsanställningar och olika former av utbildningsförmåner, som delvis eller full lön under studierna och vid behov bidrag till resor.

Insatser som landstingen gör inom ramen för professionsmiljarden följs nära av Socialstyrelsen. De redovisningar som hittills har gjorts visar att landstingen tar sitt ansvar som huvudmän och som arbetsgivare på allvar och att de vidtar relevanta åtgärder på området. Socialstyrelsen har också fått regeringens uppdrag att utveckla uppföljningen av hälso- och sjukvårdens tillgänglighet.

En viktig del i arbetet med kompetensförsörjning är att ta till vara den kunskap som finns i landet och att låta alla som kan och vill bidra med sin kompetens. Regeringen har därför även tillfört medel för validering av utländska hälso- och sjukvårdsutbildningar.

Utöver redan nämnda satsningar föreslår regeringen en ny satsning om 2 miljarder kronor per år 2018-2021 för att förbättra personalsituationen och för att utveckla vårdens verksamheter. Personalsatsningen ska till exempel kunna användas till att se över arbetsvillkoren, till att öka bemanningen och till nyanställningar av personal. Syftet är att vårdpersonal ska vilja arbeta kvar i vården. Satsningen kompletterar professionsmiljarden på ett kraftfullt sätt.

Arbetsgivarna har ett viktigt ansvar för att vårdens arbetsmiljö och arbetsvillkor gör det attraktivt för personal att bli anställda och att arbeta kvar i vården. Genom att regeringen stöttar landstingen i att hantera utmaningarna med kompetens- och personalförsörjning ges landstingen ökade förutsättningar att korta vårdköerna.

Jag bedömer sammantaget att regeringen i dag, med de historiskt stora satsningar på vården som nu genomförs, gör omfattande insatser för att på olika sätt förbättra kompetensförsörjningen och därmed även tillgängligheten i vården. Det är insatser som på ett långsiktigt sätt stöder landstingen att utföra det viktiga uppdraget och att ta ansvaret för att erbjuda god hälso och sjukvård. De särskilda satsningar som görs för att säkra tillgången på specialistsjuksköterskor är en viktig del i detta.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret på min interpellation.

Sverige har hög kvalitet på sin hälso- och sjukvård. Sverige har en sjukvård som är bland de bästa i världen, och är ett världens bästa länder att bli sjuk i. Det har varit på det sättet ett antal år, och vi hoppas att det ska fortsätta att vara det. En av politikens viktigaste utmaningar framöver är rättare sagt just att det ska finnas en hälso- och sjukvård i världsklass, och att alla invånare ska ha möjlighet att ta del av den.

Det är ingen slump att vår hälso- och sjukvård har nått så långt. Branschen består nästan uteslutande av människor som vill göra gott för andra och utföra ett jobb som håller hög kvalitet. Men det finns orosmoln på denna ljusblå hälso- och sjukvårdshimmel. Det är svarta åskmoln som vårdköer, personalbrist och kompetensförsörjning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur gör man då för att komma undan dessa orosmoln? I hälso- och sjukvårdsdebatten de senaste åren har Socialdemokraterna i stort sett bara haft tre svar. Det handlar om vinster i välfärden, vinster i välfärden och vinster i välfärden. Tyvärr har det sett ut på det sättet.

Det är dock glädjande att statsrådet har svarat lite mer nyanserat på min fråga. Tillgången på specialistsjuksköterskor beror egentligen bara på några parametrar: hur många specialistsjuksköterskor vi behöver, hur många som utbildas och börjar arbeta i sjukvården och hur många som faktiskt stannar kvar i sitt yrke.

Låt mig börja med den första parametern. Statsrådet hävdar att antalet utbildningsplatser har ökat. Ja, det finns fler utbildningsplatser. Men dels kan man inte lösa lärarfrågan på vissa orter, dels får man inte tillräckligt med sökande. En majoritet av utbildningsorterna, 19 stycken, har inte lyckats fylla sina platser. Det är bekymmersamt. Det finns inte heller något riktigt krav på våra universitet att lösa den frågan. Samhällsansvaret för vad som händer om inte tillräckligt många utbildas kommer inte att tas av universiteten.

Åldersfördelningen bland specialistsjuksköterskor är också oroväckande. 47 procent av kåren är över 55 år. Och även om många jobbar länge kommer behovet av att täcka pensionsavgångarna att bli mycket stort. Det innebär att utbildningsinsatserna inte är dimensionerade för de förväntade pensionsavgångarna. Vem ansvarar för detta?

I Sverige har vi också problem med hur attraktivt yrket är. Efter 4-5 års universitetsstudier har en intensivvårdssjuksköterska inte en lön eller löneutveckling som kan jämföras med andra utbildningar som är lika långa. Det problemet löser sig ofta av sig självt, för den enskilde. 10 procent av de svenska sjuksköterskorna jobbar nämligen i Norge. Då har man löst sitt eget personliga problem. Men det hjälper inte samhället.

Alla dessa problem och utmaningar är tyvärr inget som enskilda regioner, landsting eller universitet kan lösa på egen hand. Det här blir en regeringsfråga.

Fru talman! Tack, Lotta Olsson, för en väldigt viktig interpellation!

Jag gläder mig åt det inlägg som du nu gjorde. Låt mig förklara varför. Det här är en fråga som vi verkligen behöver ta på största allvar. Jag skulle önska en mer nyanserad debatt.

Precis som Lotta Olsson säger är upplevelsen och känslan att socialdemokrater och rödgröna pratar vinster i välfärden gånger tre. Min upplevelse är att oppositionen hela tiden pratar om köer och kömiljarder. Frågan är mera komplex än så. Det var också det som jag försökte beskriva i mitt svar. Vi har utmaningar som vi har känt till under ganska lång tid.

Jag har själv en bakgrund som ordförande för ett fackförbund som organiserar delar av personalen inom hälso- och sjukvården. Jag har en ganska lång erfarenhet därifrån och vet att man länge har känt till det kommande generationsskiftet liksom det faktum att medlemmarna under många år har toppat sjukstatistiken med flest sjukskrivningar på grund av inte minst stress, som är den vanligaste orsaken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är en del av svaret på frågan varför man inte lyckas fylla utbildningsplatser, varför det är alldeles för många sjuksköterskor som väljer att arbeta på andra ställen än där de bäst skulle behövas.

Nyckeln framåt är att föra en politik som inte bara tar sig an symtomen, det vill säga att tillgängligheten minskar. I grunden måste man stötta huvudmännen i landstingen i det som är grundproblematiken och ge dem förutsättningar att hantera den på ett bättre sätt. Då är det viktigt med utbyggnaden av utbildningsplatser. Det är också viktigt att man ökar attraktiviteten för att arbeta hos hälso- och sjukvårdens huvudmän, vilka som än är huvudmän.

Återigen ska det vara en hög status och en möjlighet till en god utveckling i arbetet för den som arbetar som sjuksköterska, specialistsjuksköterska, undersköterska eller läkare. Vi som politiker har ett ansvar för att bidra till det. Det är också de mått och steg som vi från regeringen har tagit för att lägga om politiken.

Jag är också mycket glad över det nyanserade sätt som du inledde din interpellation med. Jag brukar själv inleda så, nämligen med att prata om den väldigt höga kvalitet som medarbetarna inom hälso- och sjukvården, trots en tuff arbetssituation, levererar till de svenska medborgarna. Men det är klart att det inte hjälper om människor upplever att de inte kommer fram till vården när de behöver den. Detta måste vi lösa.

Du använde till och med uttrycket ljusblå hälso- och sjukvårdshimmel och sa att det finns mörka moln som vi behöver ta oss an. Jag tycker att det är en väldigt bra beskrivning.

När det gäller den andra delen av ditt anförande vill jag säga att det under hösten publicerades en studie i The Lancet där 195 länder och dödligheten i 32 diagnoser jämfördes. Sverige kom där på fjärde plats. Vi kan vara stolta över den medicinska kvaliteten.

Under hösten träffade jag samtliga landsting och förde en dialog utifrån ett antal olika frågor. Man har olika geografiska verkligheter och olika förutsättningar för tillgång till potentiella medarbetare, men alla beskriver det här problemet utifrån sina olika grundförutsättningar.

Regeringen kommer - och jag återkommer till det i mina nästa inlägg - att fortsätta att jobba idogt för att komma åt det som är grundproblemet. Annars klarar vi inte hälso- och sjukvården framöver.

Fru talman! Det här problemet brinner faktiskt. På mitt hemsjukhus i Örebro håller man på att bygga ut antalet intensivvårdsplatser. Man ska öka den högspecialiserade vården. Den högspecialiserade vården är i dag väldigt effektiv. Då krävs det stora insatser av personer med hög kompetens under kortare tid. Man måste göra ett mer kvalificerat arbete under en kortare tid för att man inte ska behöva använda en vårdplats. Det är bra för patienten, sjukvården och samhället och kostnaderna blir lägre.

Men som mellanchef har man problem med bemanningen inför i stort sett varje helg. De personer som ska vara handledare till morgondagens sjuksköterskor behöver ha hög kompetens. Vi vet att 47 procent kommer att gå i pension om tio år. Då förstår vi att detta inte kan lösas genom långa utredningsuppdrag, utan detta brinner här och nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I min hemkommun finns det ett universitet där det finns utbildningsplatser. Men man ursäktar sig med att man inte har kunnat få tag på någon lektor med rätt kompetens för att starta en utbildning.

När man som sjuksköterska har kommit så långt i sin utbildningskarriär att man ska skaffa sig en specialistutbildning har man ofta redan hus och familj. Det är inte bara att flytta till annan ort och gå den utbildningen. Livspusslet kräver att man kan göra det på sin hemort.

Det förvånar mig hur man som universitet kan ha ett antal samhällsviktiga utbildningsplatser och inte ta det uppdraget på största allvar. Om fem år är det bara hälften av sjuksköterskor med lång erfarenhet kvar.

Alla som förväntar sig en högspecialiserad vård och att man ska ha top notch-kvaliteten på sjukvården borde också vara bekymrade. Det är inte säkert att det kommer att se ut så här framöver. Det kan bli någonting helt annat om man inte har den kompetensen.

De allra flesta som har skaffat sig den här utbildningen vill vara kvar i yrket. Då måste det finnas en långsiktig möjlighet till kompetensutveckling och goda arbetsförhållanden. När det är personalbrist och man känner sig så sönderstressad att man inte ens kan jobba heltid, då är det något som är väldigt fel.

Regeringen måste ta till sig att detta inte är några privata sjukhus. Allihop är offentligt drivna sjukhus. Hela samhällsdebatten handlar om ett pseudoproblem, men de största problemen som jag kan se i hälso- och sjukvården finns faktiskt i regioner, i landsting och nu även i regeringen där socialdemokrater har majoritet. Då förstår jag inte varför man inte tar tag i de verkliga problemen. Dessa problem kommer inte att lösa sig av sig själva.

Jag hoppas att ministern nu verkligen tar till sig detta och att det inte blir en lång utredning som ska vara klar till nästa höst som man har proklamerat. Här måste det hända någonting snart. Det brinner faktiskt.

Fru talman! Tack för inspelet!

Det är precis så här. Precis som Lotta Olsson är jag väldigt ofta ute i hälso- och sjukvården och pratar med politiker, tjänstemän och framför allt medarbetare. De försöker varje dag att lappa och laga.

Jag var på Nya Karolinska förra veckan och diskuterade hur man ska klara beredskapsfrågorna i framtiden. Då träffade jag personal som var väldigt bekymrad över situationen på akuten. Så ser det ut runt om i landet, så man ska inte förvanska den bilden. Det ser relativt likartat ut i många landsting.

I veckan hade jag förmånen att få gratulera Norrlands universitetssjukhus som utsetts till Sveriges bästa sjukhus för tredje gången andra året i rad. Det är ett av de sjukhus som brottas med geografin. Nu har man i Umeå en utbildning på sin ort, men i Norrland är det - precis som Lotta Olsson beskriver - ett skifte där en mycket stor andel av personalen ska gå i pension så småningom. Man sliter verkligen med detta. Genom smart strategi och gediget förbättringsarbete har man, trots att tillgängligheten brister, ändå klarat att leverera en god kvalitet och nöjda patienter.

Men man behöver stöd och hjälp i Landstingssverige. Precis som Lotta Olsson säger ska vi nationella politiker verkligen ta ansvaret utifrån vår nivå och kliva in.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är mycket riktigt, som Lotta Olsson säger, att vi har en separat utredning om hälso- och sjukvården som utifrån ett mer övergripande perspektiv ska titta på hur de resurser som vi ändå avsätter för hälso- och sjukvården används på absolut bästa sätt. Det kommer att vara helt nödvändigt att klara detta.

Det ska också tilläggas att jag i direktiven till utredningen också har lagt in frågan om bemanningsföretag, stafettläkare och stafettsjuksköterskor. Vi vet att de drar stora kostnader från många av sjukhusen. Det gör att det blir brister i kontinuiteten och att nöjdheten bland patienterna inte ökar.

Det ska bli spännande att lyssna till allt detta.

Väldigt viktigt i år är naturligtvis också att vi gör en väldigt stor satsning då vi skjuter till mycket medel - faktiskt mer än vad som har gjorts under de senaste 20 åren - till landstingen, och dessa ska satsas på personalen och personalens förutsättningar. Medlen ska gå direkt till att man ska kunna jobba med arbetsmiljöfrågor och arbetstidsscheman. Man ska kunna anställa fler där det behövs.

Jag ska dock inte förenkla det hela och säga att det går att lösa över en natt, för det kommer det inte att göra. Parallellt med detta pågår även vår primärvårdsutredare Anna Nergårds utredning. I den tittar man på den nödvändiga omställningen av svensk hälso- och sjukvård.

Detta påbörjades under alliansregeringens tid med Göran Stjernstedt och Effektiv vård. I den utredningen talades det om att vi måste ställa om från en väldigt sjukhustung vård där man arbetar i stuprör till att bygga ut den nära vården. Man måste se till att betydligt mer kan göras i primärvården i dag och att vi får fler kompetenser som kan möta upp där. Det här är något som välkomnas av professionerna.

Anna presenterade sitt första delbetänkande före sommaren och kommer med nästa i maj. Jag ser verkligen fram emot att vi i förtroende gentemot professionerna inom hälso- och sjukvården klarar av att hålla i denna omställning. Den kommer att behöva ett politiskt stöd under lång tid.

När det gäller utbildningsplatser behöver universiteten ta ett annat och större ansvar. Jag vill återkomma till det i nästa inlägg.

Fru talman! Jag tror att detta är en av de branscher som är svårast att styra, eftersom vårdkedjorna är så komplexa och det handlar om något så viktigt som vår hälsa och om liv och död. Personalgrupperna här är enormt välutbildade, men de har ett väldigt litet egenbestämmande i organisationerna. Allt styrs politiskt, och enskilda kliniker eller organisationer får sällan bestämma särskilt mycket om hur de vill göra den egna verksamheten så effektiv som möjligt. Många gånger styrs väldigt mycket uppifrån.

Primärvården måste ta sitt ansvar och inte leverera in - om man kan säga så om människor - så många personer till den akuta vården som faktiskt skulle ha kunnat behandlas inom primärvården. Detta är egentligen ett jättemisslyckande.

I min region, som jag ju känner till bäst, går vårdcentralerna back med minus 56 miljoner. Vi har inga privata vårdcentraler. Vinster i välfärden är inte problemet. Samtidigt får man till sjukhusen in många patienter på jourtid, vilka egentligen hade kunnat komma till en vårdcentral. Då tycker jag inte att organisationen alls är mogen för den här omställningen. Man har ett helt annat tänkande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar också om styrsystemen och hur det hela styrs. Hur kommer det sig att man kan få ett uppdrag som vårdcentral och sedan inte uppfylla kraven? Man skjuter över patienter till akutsjukvården som skulle ha varit på vårdcentralen.

Fru talman! Om jag ska vara riktigt ärlig hade den här debatten gärna fått pågå längre. Jag delar verkligen uppfattningen att detta handlar om en komplex verksamhet som är svår att styra. De problem inom primärvården som Lotta Olsson lyfter fram är tydliga.

Om man jämför svensk primärvård i ett internationellt perspektiv kan man se att vår primärvård står för en väldigt liten andel av hälso- och sjukvården i dag. Jag tror att det handlar om 18 procent. I många andra länder ligger det på 30-35 procent.

Vi har en snabb demografisk utveckling i Sverige med allt fler sköra äldre, och vi ser att primärvården inte klarar sitt uppdrag. Det handlar också om att personalen där har en tuff belastad situation. Man kan inte säga annat än att det är så. De springer ganska fort och har också kompetensförsörjningsproblem. Men de sköra äldre kommer in på akutmottagningarna på sjukhusen i stället och belastar dem, och där finns egentligen inte kompetensen.

I dag går 80-85 procent av alla resurser inom sjukvården till någon med minst en kronisk sjukdom. Det är ett annat sjukdomspanorama i dag som den svenska hälso- och sjukvården inte riktigt är byggd för.

Samtidigt vet vi att med kompetenta och duktiga professioner och mycket traditioner och hierarki görs en omställning inte över en natt. Det handlar om att göra saker och ting i rätt ordning, att successivt stärka primärvården, att utbilda fler allmänläkare, som saknas i dag, och att få ut fler specialistsjuksköterskor. Vi behöver också få en situation så att det finns utrymme för handledning när specialistsjuksköterskan eller barnmorskan kommer ut. Det är sant att detta i dag är en flaskhals.

Det handlar om att arbeta vidare tillsammans. Som politiker måste man försöka ta ansvar både nationellt och i dialog med landstingen. Man måste också jobba långsiktigt.

Tack för en bra interpellationsdebatt!

Överläggningen var härmed avslutad.