Social dumpning

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig om jag tänker ta initiativ till en utredning eller åtgärder som förhindrar social dumpning.

Aktiv medverkan till bosättning i annan kommun handlar i praktiken om hur kommuner agerar mot socialt utsatta personer, om tillgången på bostäder och om möjligheterna att skaffa sig ett arbete som det går att försörja sig på.

I regleringsbrevet för 2024 hade länsstyrelserna i uppdrag att inom ramen för sitt ordinarie arbete redovisa om kommunerna inom länet aktivt medverkar till att deras kommuninvånare bosätter sig i andra kommuner. Av rapporteringen i årsredovisningarna framkommer en blandad bild. I vissa län förekommer aktiv medverkan inte alls medan det i andra län finns kommuner som upplever att de både tar emot och bidrar till att personer flyttar till andra kommuner. Det är svårt att dra några bestämda slutsatser om hur utbrett tillvägagångssättet är och vad det har fått för konsekvenser, men det har inte framkommit att det i nuläget används i någon större omfattning. Jag har inte heller uppmärksammats på frågan i mina återkommande möten med kommuner runt om i landet.

En stor andel av dem som tidigare flyttat genom aktiv medverkan har varit nyanlända. Sedan en tid tillbaka har antalet personer som har beviljats uppehållstillstånd av skyddsskäl i Sverige minskat kraftigt. För dem som kommer är goda förutsättningar för mottagandet centralt för att integrationen ska fungera.

Regeringen har tillsatt en utredning om ett nytt system för bosättning för vissa nyanlända. Utredningen överlämnade i våras sina förslag, som bland annat ger kommunerna ett större inflytande över hur många nyanlända de ska ta emot, vilket innebär att en ny modell för etableringsboende bör införas. I normalfallet ska nyanlända ha rätt till ett sådant boende i 36 månader. Utredningen bedömer att förslagen i viss mån kan motverka att kommunerna aktivt medverkar till att nyanlända flyttar till en annan kommun. Betänkandet har varit ute på remiss, och frågorna bereds nu i Regeringskansliet.

Det kommunalekonomiska utjämningssystemet spelar också en viktig roll i sammanhanget eftersom det skapar likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner trots att det finns skillnader i förutsättningar.

Regeringen är mån om att det finns ett välfungerande samarbete mellan kommunerna och fortsätter därmed att följa frågan.

Herr talman! I Sverige pågår en tyst men djupt ovärdig verksamhet. Den kallas social dumpning. Det handlar om att kommuner, företrädesvis kommuner som har det lite bättre ställt, ser till att människor i behov av stöd ”erbjuds” en bostad i en annan kommun, inte för att de själva vill flytta utan för att kommunen vill flytta på dem. Konsekvensen blir att människor rycks upp från sina liv, nätverk och möjligheter till stöd och att barn tvingas byta skola, lämna sina kompisar och sin trygghet. Barn med särskilda behov riskerar dessutom att inte få den hjälp de behöver i den nya skolan, som ofta redan är pressad.

Vad gör det med ett barn när samhället säger ”du hör inte hemma här”? Vi vet svaret: Det skapar otrygghet, sämre skolresultat och i förlängningen ökade klyftor mellan barn.

Vad händer med vuxna människor som tvingas flytta till kommuner med svagare arbetsmarknad, så som oftast är fallet? Då försvinner chanserna till jobb, och steget till egen försörjning blir ännu längre.

Utanförskapet växer med en politik som inte löser problem utan skapar nya.

Den tidigare Sledda regeringen tog denna fråga på allvar. Den tillsatte en utredning för att få veta inte bara mer utan vad som behövde göras. Men ett av SD-regeringens första beslut var att lägga ned utredningen. Den vänder inte bara barnen och familjerna ryggen utan även de kommuner som slår larm.

En bidragande orsak är att bostadsbyggandet har rasat, och många kommuner bygger inte bostäder för de människor som verkligen behöver en plats att bo på.

Flera kommuner har slagit larm. Det är kommuner som redan kämpar med hög arbetslöshet eller pressad ekonomi. Dessa kommuner får bära ansvaret när starkare kommuner skjuter över det på dem. De gör sitt bästa för att med värdighet ta emot människor, men de får inget stöd av regeringen.

Mitt uppe i detta säger civilministern att det finns viktigare frågor. I sitt svar säger civilministern till och med att han har svårt att dra några bestämda slutsatser om tillvägagångssättet och hur det ser ut. Låt mig då säga till civilministern att han själv kan ta kontakt och besöka de kommuner som kan berätta hur läget är. För ett par veckor sedan besökte jag ett par av dessa kommuner, och detta är inte ett avslutat kapitel; detta pågår. Det räcker att civilministern avsätter ett par dagar och besöker dessa kommuner för att se hur verkligheten ser ut. Det räcker inte att åka till landshövdingeslott och äta middagar, utan civilministern behöver besöka de kommuner han har ansvar för.

Tar civilministern inte denna fråga på allvar?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på Eva Lindhs angelägna interpellation.

Denna fråga har jag och flera av mina socialdemokratiska kollegor debatterat löpande under mandatperioden eftersom vi anser att frågan är mycket viktig.

Oavsett om regeringen och statsrådet Erik Slottner tycker att det här är viktigt eller inte så tycker vi det. Vi vet en hel del eftersom vi tillsatte en statlig utredning tidigare. Den kom väldigt långt, men tyvärr lades den ned.

Jag blir nyfiken på att diskutera mer när jag tar del av statsrådets svar på Eva Lindhs interpellation här i dag. Det är nästan som att problemet inte längre finns. Mängden asylsökande till Sverige har minskat kraftigt sedan den tid då inte minst Magdalena Andersson, som dåvarande finansminister, påbörjade en omläggning av svensk asylpolitik. Jag kan dock upplysa statsrådet om att migration till och från Sverige pågår.

Jag kan också upplysa statsrådet om att det finns en akut risk att den sociala utsattheten i Sverige ökar, inte minst på grund av den politik som Tidöregeringen för under den här mandatperioden. Det är fortfarande så, herr talman, att kvinnor utsätts för mäns våld. Det pågår våld i nära relationer. Och det är fortfarande så att människor drabbas av psykisk ohälsa och missbruksproblematik. Det är en bred kategori av människor som kommer att behöva kommuners insatser och stöd. Det vet vi.

Vi vill bekämpa allt detta. Men vi vill också se åtgärder mot det fenomen som vi är rätt säkra på finns, nämligen social dumpning, som Eva Lindh beskrev i sitt första inlägg och som vi ställer frågor om. En sak som jag vill stryka under, herr talman, är att det nog i grunden handlar mycket om att ett fåtal kommuner – absolut inte en majoritet – är njugga när det gäller att ta sitt kommunala bostadsförsörjningsansvar.

Man vill inte satsa på att det ska byggas adekvata bostäder i den egna kommunen, herr talman, trots att man har ett kommunalt planmonopol och trots att man har möjligheten att ha ett kommunalt allmännyttigt bostadsföretag, möjligheten att ha sociala kontrakt, möjligheten att använda sig av förturer och reservationer, möjligheten att ställa ut kommunala hyresgarantier och möjligheten att bevilja kommunala bostadsbidrag. Man kanske inte alltid vill det.

Jag vill ställa frågan rakt till ansvarigt statsråd Erik Slottner: Varför ska vi acceptera att välmående kommuner inte tar sitt lagliga kommunala bostadsförsörjningsansvar utan dumpar enskilda utsatta människor utanför kommungränsen?

Herr talman! Först vill jag säga att det finns lite olika versioner i kommunerna när det gäller varför fenomenet uppstår och vad det egentligen är man gör.

Vi vet att det finns privata hyresvärdar som är inblandade i detta, men det finns självfallet hinder för hur långt vi kan reglera det. Vi har ingen kommunarrest, och privata hyresvärdar är fria att hyra ut sitt bostadsbestånd oavsett var i Sverige det finns. Det är alltså inte så enkelt som det framstår här i debatten.

Eva Lindhs fråga i interpellationen var om regeringen avser att ta initiativ till en ny utredning. Nej, något sådant initiativ finns inte. Det finns andra saker som vi tycker är mer prioriterade än detta i Kommunsverige. Det är helt korrekt.

Den utredning som den förra regeringen tillsatte och som vi avbröt hann komma en bit på vägen. Jag träffade utredaren och kunde konstatera att inget av de förslag som de hade jobbat med och som skulle ha lagts fram låg under mitt ansvarsområde som civilminister, utan de rörde lagstiftning som låg under andra departement. Det tycker jag är intressant.

Även om det var en av mina företrädare som civilminister som tillsatte utredningen – jag tror att det var Lena Micko – skulle lagstiftningen förmodligen inte ha blivit hennes heller, utan den rörde andra departement. Detta kan också vara intressant att säga i sammanhanget.

Jag tycker att en del av den politik som regeringen har bedrivit och bedriver under mandatperioden – med minskad migration, en ny bosättningslag och ett mycket aktivt arbete mot hemlöshet, som förstärks ytterligare med 50 nya friska miljoner i budgeten för att uppfylla målen i hemlöshetsstrategin och där vi lägger mer pengar på exempelvis Bostad först – bidrar till att minska problematiken med det vi kallar social dumpning.

Sedan har Eva Lindh och jag tidigare i denna kammare haft en diskussion om huruvida det är ett bra sätt att träffa kommunerna på länsstyrelsernas residens. Jag tycker att det är väldigt bra. När jag träffar landshövdingar ber jag alltid om att få träffa kommunföreträdare. Jag tycker att det har varit ett bra sätt att träffa så många kommuner som möjligt, för det är i princip omöjligt eller i alla fall väldigt svårt för mig att fysiskt besöka samtliga 290 kommuner under en mandatperiod. Att samlas hos landshövdingen och få mycket bra diskussioner över en god bit mat är inte alls så tokigt.

Utöver detta gör jag många kommunbesök där jag prickar in kommunen enligt gps:en. Det har jag gjort väldigt mycket, och jag besöker inte bara residenskommunerna och de större kommunerna utan också många mindre kommuner. Mitt första kommunbesök var i dåtidens minsta kommun, Bjurholm. Den är inte minst längre men var det då.

Jag var även i Gullspång och många andra kommuner just för att visa att jag vill vara i både mindre och större kommuner. Jag har alltså inget dåligt samvete vad gäller mitt kontaktnät med kommunföreträdare under den här mandatperioden, utan jag är faktiskt en väldigt aktiv minister i det avseendet.

Jag kan bara konstatera att under alla de möten som jag har med kommunföreträdare kommer frågan absolut upp ibland men inte i den omfattning som jag kanske hade väntat mig efter att ha deltagit i en del debatter här i kammaren. Jag har inte bilden att det här är det största bekymret ute i Kommunsverige.

Vi har gett ett uppdrag till länsstyrelsen, och jag vet att Linköpings universitet forskar om den här frågan. Det blir intressant att se vad man kommer fram till i rapporten.

Herr talman! Vi har fått några svar i dag.

Ett: Den här ministern och den här regeringen skiter i frågan. Ursäkta språket! Man prioriterar inte, man tycker inte att det är viktigt och man bryr sig inte. Då har vi fått det klart för oss.

Jag närde en förhoppning i de tidigare debatterna vi hade. Civilministern sa att man hade sett och förstått problemet. Grund nummer ett för att åtgärda något är ju att åtminstone inse problemet. Nu står det klart att det inte prioriteras och att det inte är viktigt.

Två: Civilministern fortsätter att tycka att det är ett jättebra sätt att bjuda in kommuner. Gör gärna det! Åk till landshövdingarnas slott, och bjud in kommuner på middag – fine! Det är väl bra, men det räcker uppenbarligen inte för att få höra de utmaningar som kommunerna har.

Jag ska tala om något för civilministern. Jag har mött många kommuner som pratar om och lyfter upp denna fråga, men de vill inte gärna göra det väldigt öppet och tydligt, så som några kommuner vågar göra. De tar kanske inte upp det på lunchen eller middagen på slottet, och det är just därför jag tar upp det här som en poäng. Man måste ju som sagt veta om och inse att det finns ett problem innan man kan åtgärda det.

Det finns några kommuner som har orkat, vågat och klarat av att lyfta fram hur det ser ut för dem, till exempel Ljusnarsberg och Fagersta, som jag besökte i augusti. De vågar berätta om situationen så som den är. Varför är det här så känsligt? Jo, därför att man känner själv att man inte vill peka finger åt de människor som har känt sig tvingade att flytta. Men det här är ett problem, för det är många gånger välmående kommuner som skickar invånare som de inte vill ta ansvar för till andra kommuner, som oftast har ett mycket sämre arbetsmarknadsläge och sämre ekonomi. Vad innebär det för de kommunerna? Jo, det innebär otroligt tuffa prioriteringar. Om civilministern åker dit kan han få se siffror på det, för man har räknat ut det och kan visa på det för den som är intresserad av att få veta sanningen.

Det innebär också tuffa förutsättningar för de människor som vi pratar om. Och nej, även om invandringen till Sverige har minskat har inte den sociala dumpningen minskat, för det är inte bara den gruppen vi pratar om. Det är människor som har det tufft överlag, så det här pågår. Det fortsätter. Min djupa frustration handlar om de här människorna, som hamnar i ett väldigt tufft läge.

Om civilministern skulle klara av att åka till de här kommunerna kan han också åka till områdena som det handlar om, som inte underhålls, och se läckande avloppsrör och annat trasigt. Det är förskräckligt och inte värdigt för människor som lever och bor i Sverige, och jag vet att det pågår.

Herr talman! Tack, statsrådet, för tidigare inlägg!

Jag får väl helt enkelt ge ett eko av Eva Lindhs konstaterande. Den här regeringen marginaliserar och osynliggör ett allvarligt samhällsfenomen, där redan utsatta människor utsätts ännu lite till, och nyfikenheten från statsrådet och den här regeringen på att djuploda i den frågan upplever jag som provocerande liten.

I mitt fall har det under den här sommaren räckt att läsa tidningen. Där har kommunföreträdare vittnat om att social dumpning pågår i Sverige nu, på precis det sätt som min kollega Eva Lindh har beskrivit inte bara i dag utan i ett flertal interpellationsdebatter. Men det kommer ingen ny utredning och inga särskilda åtgärder.

Jag medger att detta blir en retorisk fråga. Jag förväntar mig kanske inte något glasklart svar. Men jag undrar, för jag kan inte komma ifrån misstanken, om det möjligen är så att det för den här regeringen och det här statsrådet, Erik Slottner, först och främst är viktigt att inte stöta sig med högerpartiers kommunalråd i välbeställda kommuner där detta har sitt ursprung. Är det möjligen så att det är det som hanteringen från oss i Sveriges riksdag och regeringen av fenomenet social dumpning handlar om? Vi vill inte riktigt se detta. Vi vill inte riktigt ta tag i det.

Herr talman! Den sista frågan är väldigt enkel att svara på. Svaret är kort och gott nej på den frågan. Jag är inte rädd att stöta mig med särskilda kommunalråd; det kan jag svara rakt och enkelt på.

Eva Lindh verkar vara väldigt störd av att jag träffar landshövdingarna och att jag på dessa träffar, där vi pratar länets utveckling och länsstyrelsens mycket viktiga arbete för att stärka tillväxten på regional nivå och vara statens förlängda arm, passar på att träffa kommunföreträdare. Det verkar provocera Eva Lindh, och jag förstår inte detta. Jag tycker att det är ett jättebra sätt att få en samlad bild av Kommunsverige.

Som komplement till detta gör jag väldigt många kommunbesök på plats. Jag besöker kommunföreträdare, kommunalråd och kommundirektörer och många gånger också oppositionen, i deras kommunhus där gps:en pekar på just den kommunen. Jag gör både och, så Eva Lindh behöver inte uppröras så mycket över just detta.

Sedan har jag redogjort för en del av det arbete som regeringen gör och de åtgärder vi vidtar för att förbättra den här situationen. Jag har sagt att det i grunden är ett fenomen jag inte gillar att man flyttar runt människor på det här sättet. Det kanske jag skulle ha varit tydligare med i min inledning. Jag tycker att detta är problematiskt.

I huvudsak är det såklart den enskilda kommunen som är ansvarig för att ge bostadsförsörjning till sina invånare, oavsett vilka behov de har. Sedan vet vi att förutsättningarna av olika anledningar ser olika ut. Vissa kommuner har bostadsbrist medan andra kommuner har gott om bostäder, och vi vet att arbetsmarknaden korrelerar tvärtom. Det skapar många utmaningar.

Jag vill ändå säga att vi gav uppdraget till länsstyrelserna att göra en kartläggning i sina respektive län för att få en bild av problematiken. Det är inget som regeringen beslutar, men jag vet att Linköpings universitet har fått forskningsmedel för att utreda det här vidare och se vilka mekanismer som ligger bakom den här typen av omflyttning.

Vi har också hemlöshetsstrategin. Ett annat sätt att komma åt den här problematiken är nämligen att minska hemlösheten. Vi ger nya medel till detta, inte minst för att stärka konceptet Bostad först.

Vi har också gett ett särskilt uppdrag till Socialstyrelsen att minska antalet vräkningar av barnfamiljer och vräkningar där barn är inblandade.

Vi har som sagt en migrationspolitik som gör att inströmningen av nyanlända minskar ganska drastiskt, vilket också skapar bättre förutsättningar för kommunerna att erbjuda adekvata bostäder.

Jag menar att de här åtgärderna är långt mycket viktigare än att tillsätta ytterligare en utredning om så kallad social dumpning.

Herr talman! Det verkar som att civilministern lyssnar lite dåligt. Jag har aldrig sagt att det är något problem att civilministern åker och äter lunch och middag på slotten hos landshövdingarna. Gör gärna det! Men det kanske kan vara bra att komplettera det med att göra besök ute i kommuner och regioner för att se verkligheten, för det verkar inte som att civilministern gör det.

Ett exempel på det är den här frågan, för när civilministern säger att det finns viktigare frågor är det ett hån mot de människor som drabbas av det som vi kallar social dumpning. Det är ett hån mot de kommuner som redan tidigare kämpade för att få näsan över vattenytan och nu får det ännu tuffare att klara av att ge stöd och hjälp till de människor som finns i deras kommuner.

Social dumpning är inte värdigt Sverige. Det är en skam, och det är upprörande att civilministern inte verkar inse hur viktig frågan är. Jag tror ändå att den här SD-regeringen skulle klara av att göra lite mer än man gör i dag och fokusera inte bara på dem som redan har utan också på de människor som behöver stöd och hjälp för att komma i jobb och klara sin egen försörjning.

Det är ett svek att man inte gör någonting åt det här, och det är därför som jag med en dåres envishet kommer att fortsätta ta upp frågan. Jag ber civilministern: Gör ett besök! Besök de här bostadsområdena och se hur det ser ut, och tänk då särskilt på de barn som finns i de här lägena. Ta tag i social dumpning!

Herr talman! Jag får ge igen lite här och säga att jag nog tycker att Eva Lindh lyssnar dåligt.

Jag sa faktiskt att jag också är ute i kommunerna mycket. Jag har besökt väldigt många kommuner under mandatperioden och kommer att fortsätta göra det, både under hösten och under våren som kommer, fram till att den här mandatperioden är slut. Då kan vi lägga det till handlingarna.

Sedan påstås det att regeringen inte gör något. Jag tycker att vi genom ett antal åtgärder, som jag har redogjort för i mina två inlägg, skapar förutsättningar för minskad förekomst av så kallad social dumpning. Det gäller inte minst hemlöshetsstrategin. Där har vi satsat på konceptet Bostad först, och vi ger nu ökade medel. Det här har också varit eftertraktade medel från kommunernas sida. Man har väldigt snabbt varit ute och sökt medel från detta. Det är också därför regeringen stärker det här arbetet med ytterligare 50 miljoner kronor för budgeten år 2026.

Detta är en väldigt viktig åtgärd för att omhänderta problematiken med hemlöshet och den mycket stora plåga och det lidande den innebär för såväl barn som vuxna. Det kommer förmodligen också att bidra till att underlätta arbetet för att komma åt social dumpning och en hel del annat som jag också redogjort för under debatten.

Arbetet fortsätter alltså. Det pågår som sagt också ett arbete för att kartlägga förekomsten av detta och de strukturer som ligger bakom. Vi får se om regeringen utifrån det avser att vidta ytterligare åtgärder.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.