Skyddsjakt på varg

Fru talman! Daniel Bäckström har frågat mig hur jag och regeringen arbetar med att säkerställa riksdagsbeslutet att sänka koncentrationerna av varg i rovdjurstäta områden. Vidare undrar Daniel Bäckström hur jag avser att följa upp att socioekonomiska aspekter tas i beaktande vid beslut om skyddsjakt så att vargreviren inte begränsar landsbygdsutvecklingen. Slutligen undrar Daniel Bäckström hur jag och regeringen arbetar med att följa upp länsstyrelsernas hantering av skyddsjakt så att myndigheterna uppfyller kravet på skyndsamhet i frågor om stora rovdjur.

Naturvårdsverket har det övergripande nationella ansvaret för rovdjursförvaltningen. Verket har delegerat rätten att besluta om vargjakt till berörda länsstyrelser. Regeringen planerar inte att föreslå några ändringar i ansvarsordningen avseende vargjakt.

Regeringen har infört ett skyndsamhetskrav i ärenden och mål om jakt på stora rovdjur i syfte att uppnå en snabbare, effektiv och likvärdig beslutsprocess. Förvaltningsrätten i Luleå har gjorts till specialdomstol för överprövningen i sådana mål. För att beslut om licensjakt på varg ska kunna överprövas innan jakttiden startar ska länsstyrelsernas beslut som huvudregel numera meddelas senast den 1 oktober.

Regeringen kan inte ha några synpunkter på länsstyrelsernas bedömning i ärenden om skyddsjakt och licensjakt på varg.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag har skrivit interpellationen med anledning av att detta är ett högst aktuellt tema, vilket det har varit under en längre tid, i bland annat Värmland. Där är förekomsten av varg omfattande, och reviren har under de senaste åren utvecklats trots de beslut som har tagits om förvaltning och förvaltningsmöjligheter.

I Rackstadreviret, som är ett område på 70 000 hektar mellan Sunne och Arvika på den västra sidan av Värmland, har sex hundar angripits under hösten. Tre av dem har avlidit till följd av vargangreppen. Länsstyrelsen har beviljat skyddsjakt på fyra individer, och det har skett i tre omgångar. Först gällde det två enskilda individer, och sedan blev det två till i det senaste beslutet.

Under arbetet, och även vid det senaste årets inventeringar, har man observerat betydligt fler individer i den grupp av vargar som finns i reviret än vad man kunde slå fast vid den senaste inventeringen. Arbetet fortsätter. Det är svårare att i ett område med många vargar ange exakt hur många som finns; det handlar om DNA-prov och så vidare, liksom om antal spår. Nu pratar man dock om 12-14 vargar, enligt de senaste veckornas arbete.

Ett område på 70 000 hektar är stort. Det är vida marker, och det är ett av många områden i Värmland - och även i andra delar av landet - som har ett relativt sett större rovdjurstryck, och även större förekomst av varg, än andra delar av landet. Det finns all anledning att följa upp hur tillämpning och förvaltningsarbete pågår och ser ut samt vad det ger för effekter, liksom hur man kommer att arbeta långsiktigt för att mildra och minska de socioekonomiska konsekvenserna.

I ett värmländskt perspektiv och även i ett nationellt perspektiv ser vi nämligen helt klart att detta förändrar förutsättningarna och utvecklingsmöjligheterna för landsbygden. Det finns beräkningar som pekar på att värden motsvarande 1 miljon per vecka nu går till spillo i form av uteblivna hyresintäkter, hotellövernattningar, handel i butiker och värden på livsmedel och kött. Det gäller dock även andra värden, som läggs därtill, i form av uteblivna möjligheter till rekreation och vistelse.

Inte minst handlar det om en otrygghet. Jag får många rapporter, och många hör av sig efter både besök och möten med myndighetsrepresentanter. De berättar hur detta är och upplevs i vardagen, och otryggheten är något som hela tiden lyfts fram. Folk sitter ute i oro över att till exempel deras hästar ska bli angripna. Detta inskränker människors möjligheter.

Det svar som i dag presenteras av ministern är väl avgränsat, och jag skulle önska få bättre belyst från regeringens och ministerns sida hur man avser att följa upp den praktiska tillämpningen utifrån det ansvar man som regering har gentemot myndigheter, Naturvårdsverket och länsstyrelserna. Jag undrar också hur ministern ser på antalet vargar i Sverige. Hur många anser ministern att det är? Vill ministern tillsammans här fundera över hur skyddsjakten kan utvecklas för att minska trycket?

Fru talman! Ledamoten beskriver läget vad gäller varg - att leva med varg är en del av att leva i Sverige - och beskriver en i mina ögon till stor del fungerande praktik.

Vi har från regeringens sida förändrat hanteringen av skyddsjakt i Sverige. Vi har skapat ordning och reda genom att decentralisera besluten, som kommer närmare respektive region i och med att de fattas av varje länsstyrelse. Vi har skapat ordning och reda genom att reda ut de oklarheter och den oreda som tidigare fanns vad gäller överklagande.

Som jag tidigare nämnde har vi infört ett skyndsamhetskrav så att man varje år är säker på att man har beslut på plats innan jakten kan börja. Detta gäller både licensjakt och skyddsjakt. Som jag nämnde finns det i de fall vargar angriper hundar eller tamboskap ett system för hur beslut om skyddsjakt ska fattas. Som jag förstod ledamotens beskrivning görs också detta på den regionala nivån, precis som sig bör.

När man debatterar varg i kammaren ligger skillnaden ofta i synen på exakt hur systemen för jakt ska beslutas och hanteras. Det som lyser igenom tydligast i ledamotens inlaga är frågan vad jag som miljöminister tycker om antalet vargar i Sverige - som om det vore en fråga om opinion. Jag tycker absolut ingenting om antalet vargar i Sverige.

Vi har ett verk som har till uppgift att ta reda på hur många vargar det finns i Sverige. Nu för tiden gör man detta med en förbättrad metod. Precis som ledamoten nämnde har man börjat jobba med DNA-prov, och just nu jobbar man faktiskt med två metoder för att undersöka om det är en kombination av metoderna eller någon av dem som ska användas i framtiden.

Efter att verket har börjat ta DNA-prov på vargarna vet man mer om hur många vargar det finns i olika delar av landet och i hela Sverige, och utifrån dessa inventeringar har man slutit sig till att vi - med utgångspunkt i det regelverk som sätts på europeisk nivå - i dag har en gynnsam bevarandestatus för vargen i Sverige. Det är på europeisk nivå det beslutas om hur man avgör när man har en gynnsam bevarandestatus eller ej.

Det uppdrag riksdagen har givit till verket är just detta - att verket ska fastställa om vi har en gynnsam bevarandestatus eller inte och utveckla metoder för det, något som alltså har skett. Det blir väldigt farligt om vi gör fakta till tyckande, och det vore beklagligt om vi återigen skulle införa politiska bedömningar i det som ska vara faktabaserade beslut som bäst fattas av myndigheter på lokal och nationell nivå samt av domstolar i god ordning.

Fru talman! Jag frågade om ministern kan svara på hur många vargar som finns i Sverige. Det handlar inte om tyckande i frågan utan helt enkelt om en faktabeskrivning.

Det är också en mycket viktig aspekt i förhållande till vad som är rimligt. Hur mycket ska ett län som Värmland behöva bära när det handlar om ett nationellt åtagande? Lokalt och regionalt i Värmland upplever vi att vi får ta ett större ansvar än vad som är rimligt. Länsstyrelsen föreslog ett antal föryngringar gentemot Naturvårdsverkets fortsatta arbete, och Naturvårdsverket gick över det antalet föryngringar.

Naturvårdsverket har nu föreslagit att man ska få ett föryngringsmål för hela regionen. Hur avser regeringen att hantera det? Det skulle nämligen ha en oerhörd effekt om den regionala förvaltning ministern argumenterar för faktiskt fick genomslag. Som det är nu överprövas dock länsstyrelsens samlade bedömning av en högre instans, och det anser jag inte vara fungerande. Det är inte en fungerande rovdjursförvaltning.

Avser regeringen att lyssna på Naturvårdsverkets förslag och göra verkstad i denna fråga? Det är en oerhört viktig fråga för det kommande årets arbete.

När vi så tydligt ser att verkligheten skiljer sig betydligt från de inventeringar som har gjorts - det är fler i berörda revir - är det en situation som inte är hållbar. Då kan man inte utgå från tidigare inventeringar för att analysera. Man måste hela tiden ha en bild av hur detta förändras. För ett län som Värmland, med många revir och ungefär hälften - i alla fall har det varit så tidigare - av landets vargar, är detta även flyttbar materia. Den ändrar sig.

Legitimiteten för våra fattade beslut är hos enskilda invånare ifrågasatt. Folk känner sig inte delaktiga. Man upplever heller inte att man alltid har möjlighet att få föra fram synpunkter eller träffa berörda ansvariga. Även om möten förekommer sker det enligt många människors uppfattning inte tillräckligt ofta.

Jag vill välkomna ministern att komma ut till Rackstadreviret och träffa berörda personer. Kanske har ministern gjort det - kanske har hon talat med människor som har blivit av med sin jakthund eller med sina får eller på annat sätt påverkats socioekonomiskt av vargens förekomst. Detta handlar inte om ersättningsfrågan, utan det handlar om hur människors vardag inskränks och om vilka förändringar som sker i skog och mark.

En konkret fråga som är kopplad till ministerns svar är hänvisningen till Förvaltningsrätten i Luleå och skyndsamhetsfrågan. Förvaltningsrätten har ju inte något övergripande ansvar för att följa upp länsstyrelsernas hantering av kravet på skyndsamhet, utan man prövar från fall till fall. Hur avser regeringen att följa upp den biten?

Arbetet när det handlar om Norge och Sverige är också oerhört viktigt. Vi lever i ett gränsland där förekomsten ökar också på den norska sidan, och det diskuteras lika mycket där som i Sverige. Men hur dialogen ser ut mellan Sverige och Norge - och hur man hanterar gränsvargarna - är även fortsättningsvis en viktig fråga. Här finns ett vakuum där nivåerna vida överstiger de mål som har behandlats här i riksdagen, i självaste propositionen 2013.

Fru talman! Jag upplever att det samlade engagemanget från regeringen är utvecklingsbart. Jag har haft åtskilliga debatter om denna fråga med företrädare och med andra ministrar, bland annat med landsbygdsministern. Jag önskar att vi kunde komma längre i tillämpningen.

Fru talman! För att kommentera antalet vargar i Sverige måste jag - för åhörarnas skull - börja med att förklara hur förvaltningen fungerar.

Inventeringarna görs på vintern, helt enkelt för att de är väldigt mycket lättare att utföra när det finns snö. Detta resulterar i att man någon gång i mitten av sommaren varje år från verkets sida rapporterar en uppskattning av hur många vargar det finns i landet. Denna ligger sedan till grund för de beslut om licensjakt som fattas under hösten.

Just nu pågår licens- och skyddsjakt över hela landet. Jag har ingen dagsaktuell uppgift om hur många av de jaktbeslut som har fattats som har lett till fällda vargar. Den säkra siffran på antalet vargar i Sverige har vi på sommaren. Precis som ledamoten säger handlar det om levande materia, och mitt i jakten är det sannerligen en rörlig materia.

Jag är väldigt glad att Daniel Bäckström poängterar att frågorna om vargens antal, om vargstammens stabilitet och utbredning och om hur bra vargen mår - vilket ju är det vi måste eftersträva att veta - är flytande materia. Detta beror på att vargarna rör sig över stora områden, på att vi fattar jaktbeslut och på att reproduktionen går olika bra olika år.

Det här är en anledning till att det är så otroligt viktigt att vi låter expertmyndigheterna följa och sköta frågorna, så att vi får en närhet mellan inventering - alltså fakta - forskning, olika expertorgans syn på saken och besluten. All inblandning av riksdagen eller regeringen skulle leda till omvägar och att vi för in politiska bedömningar i frågor som ska handla om beslut baserade på fakta.

Riksdagen har också beslutat att Naturvårdsverket ska tillse att vargen har en gynnsam bevarandestatus i Sverige. Verkets bedömning är just nu att detta betyder att vi ska ha 300 vargar i Sverige, utspridda över landet. Detta är baserat på en förbättrad metodik, fördjupad kunskap om genetiken - vilket är en viktig del när det handlar om att fastställa bevarandestatus - samt en tillämpning av det europeiska regelverk som finns gällande hur man fastställer gynnsam bevarandestatus.

Om fakta skulle ändras - vilket hela tiden sker - har Naturvårdsverket dessutom möjlighet att direkt, utan att be någon politiker om råd, ändra denna siffra. Man har även en dialog med länsstyrelserna för att dessa ska kunna fatta beslut om regional jakt.

Fru talman! Jag har ännu inte fått svar från ministern om vilken hennes och regeringens bild av antalet vargar är. Licensjakten har ännu inte början, utan det är enskilda individer som har beviljats skyddsjakt.

Ju närmare Stockholm man kommer, desto fler vargar blir föremål för beslut om skyddsjakt. När det gäller Södertörnsvargen, som den kallas i folkmun, har skyddsjakt beviljats under en lång period: från den 6 december till den 28 februari. Tillämpningen ute i landet, bland annat i Värmland, har i alla fall tidigare haft betydligt mer begränsade tidsangivelser för hur länge skyddsjakten får bedrivas. Ofta har det handlat om två veckor, men detta har ändrat sig och är också olika från fall till fall.

Vi ser att det finns tendenser till stora regionala skillnader i hur man praktiserar skyddsjakt. När vargen är nära ett tätortsområde, en förskola eller djurhållande verksamheter i Värmland bedöms det på ett sätt. När vargar springer inne i städer i Värmland bedöms det på ett sätt. Men när vargen - ofta enskilda vargar - kommer nära människor eller tamdjur här i Storstockholmsområdet tolkar jag det som att det bedöms på ett annat sätt.

Regeringen och ministern säger i dagens interpellationssvar att de inte har några synpunkter på hur skyddsjakten tillämpas. Men visst borde det vara så att det finns anledning att följa upp hur den nationella tillämpningen faktiskt ser ut och att det finns skillnader?

Ministern nämnde ett antal för hela landet, men målsättningen som är vägledande är det sammanlagda antalet för den skandinaviska halvön. Då vore det intressant att höra hur ministern avser att verka för att minska trycket för Värmlands del - det är ju Värmland som får ta det största ansvaret för dagen.

Fru talman! Jag vill börja med något som jag inte hann kommentera tidigare, nämligen frågan om skyndsamhet. Vad gäller länsstyrelsernas beslut har vi sagt att vissa, bland annat beslut om jakt, ska ske med skyndsamhet. All ärendehantering hos länsstyrelserna följs upp årligen och sammantaget. I samband med denna uppföljning kan man bland annat se i vilken grad skyndsamhetskravet vad gäller jaktbeslut uppfylls.

På samma sätt följer Domstolsverket upp hur domstolarna lever upp till motsvarande krav i sin del. Det görs självklart en uppföljning av myndigheternas arbete, årligen och kontinuerligt.

Ledamoten håller sig kvar vid vad regeringen tycker om frågor som handlar om beslut som behöver baseras på fakta och huruvida regeringen tänker lägga sig i beslut som vi har delegerat till regional nivå. Vi har delegerat dem till regional nivå eftersom vår fasta övertygelse är att det är bäst att de fattas på regional nivå. Vi har inte för avsikt att dyka ned i de detaljerna.

Vi har skapat en god ordning i besluten kring jaktvård, skyddsjakt och licensjakt i Sverige, som tar hänsyn till olika regioner. Vi har också viltförvaltningsdelegationer som gör att medborgarna i respektive region genom civila organisationer får en plattform för att diskutera de här frågorna, också regionalt, utan en omväg via mig eller riksdagen.

Överläggningen var härmed avslutad.