Skatt för personer med sjuk- och aktivitetsersättning

Fru talman! har frågat mig på vilket sätt skillnaden i beskattning mellan personer med arbetsinkomster och personer med sjuk- och aktivitetsersättning ökar drivkrafterna att förvärvsarbeta. Hon har också frågat mig om jag anser att denna skillnad är rättvis och om inte varför skillnaden inte tas bort. Karin Sundin har frågat mig på vilket sätt produktiviteten kommer att öka i Sverige av att personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning har högre skatt än andra grupper i samhället.

Många hushåll har haft det tufft till följd av den höga inflationen. Även om inflationen nu är bekämpad har priserna stabiliserats på en hög nivå, vilket innebär att många hushåll fortfararande har svårt att få ekonomin att gå ihop. Löntagare har tappat tio års reallöneökningar till följd av inflationen. Samtidigt har många bidrag, inklusive sjuk- och aktivitetsersättningen, räknats upp med inflationen.

När inflationen nu är bekämpad fokuserar regeringen i budgetpropositionen för 2025 på att investera i ett rikare och tryggare Sverige. En viktig del i det är att stärka hushållens köpkraft. Eftersom löntagarnas köpkraft påverkats särskilt sänker regeringen skatten brett för löntagare genom ett förstärkt jobbskatteavdrag. Det är också en strukturellt riktig åtgärd. För att fler ska lämna bidragsberoende och i stället försörja sig själva krävs bättre drivkrafter. Det ska alltid löna sig att arbeta. Därför föreslår vi i budgetpropositionen en sänkning av skatten för dem som jobbar och för pensionärer.

Men vi stöttar också ekonomiskt utsatta hushåll. Vi föreslår sänkta drivmedelsskatter, en förlängning av tilläggsbidraget i bostadsbidraget och en höjning av ersättningarna till personer med sjuk- eller rehabiliteringspenning i särskilda fall. Vi föreslår också ett antal åtgärder för att färre personer ska fastna i långa sjukskrivningar. Det allra viktigaste är att vi lägger fram en tillväxtbudget som gör att Sverige som land kan bli rikare på sikt.

Fru talman! Allt sedan 2007 då den dåvarande moderatledda regeringen införde sitt första jobbskatteavdrag har vi sett en ökande skatteklyfta. Klyftan mellan dem som har ett jobb och dem som har en funktionsnedsättning har blivit allt djupare, och skillnaden kallas därför funkisskatten. Den 1 januari 2025 blir denna skatteklyfta ännu djupare. Pensionärer kompenseras med sänkt skatt när det nya jobbskatteavdraget införs, vilket förstås är bra. Men personer med sjuk- eller aktivitetsersättning kompenseras inte. Den djupt orättvisa skatten för pensionärer blir nu en orättvis skatt för sjuka, som drabbar dem som faktiskt inte kan arbeta.

Över 260 000 personer i Sverige lever i dag på sjuk- eller aktivitetsersättning. Många får knappt 10 000 kronor i månaden före skatt. Personer med sjuk- eller aktivitetsersättning, arbetslösa och föräldralediga omfattas inte av det jobbskatteavdrag löntagare får.

Jag träffade en kvinna häromveckan. Hon sa att hennes guldkant på tillvaron under flera år varit att hon tog en kopp kaffe med sina väninnor en gång i veckan. Nu har hon bara råd att göra det en gång i månaden. Det skär i hjärtat att hon inte längre kan få göra det hon tycker bäst om en gång i veckan.

Jag har därför ställt frågan på vilket sätt att bli fattigare ökar drivkraften att arbeta. Jag kan på allvar inte förstå varför det ska behövas morötter, alltså mer pengar, till dem som redan har men piska till dem som inte har och redan är fattiga.

Jag tycker också att det är provocerande att man ofta pratar om att det ljusnar nu, för det ljusnar inte för personer i den här gruppen. Inflationen har varit tuff även för dem - eller framför allt för dem. Det är fruktansvärt mycket dyrare att gå och handla i dag. Procentuellt sett blir det naturligtvis dyrare för dem som inte har pengar och måste räkna på allting. Inflationen drabbar ju alla.

Dessutom bor ganska många som har det lite knapert i hyresrätt. Det blir inte billigare framöver. Det är ju inte så att de sänkta räntorna kommer dem till del. Det kommer ändå att bli hyreshöjningar framöver.

Min fråga är varför det krävs morot för vissa och piska för andra. Och är det inte så att inflationen också har drabbat dem som inte har så mycket pengar?

Fru talman! Det ska alltid löna sig att arbeta, svarar finansministern. Hon säger att ett förstärkt jobbskatteavdrag är en strukturellt riktig åtgärd för att fler ska lämna bidragsberoende och i stället försörja sig själva och att det krävs bättre drivkrafter.

Det är klart att det ska löna sig att arbeta. Det är genom människors arbete vi bygger landet. Det är genom människors arbete Sverige har blivit ett rikt land. Det är genom människors arbete vi kan finansiera barnomsorg, äldreomsorg, skola och sjukvård. Det är genom människors arbete vi kan försvara Sverige och allt vi håller kärt.

Fru talman! Problemet är att de frågor finansministern fått i denna interpellationsdebatt och som hon är här för att svara på handlar om människor som inte kan arbeta. Frågorna handlar om personer som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning, och det är människor som staten i form av Försäkringskassan har bedömt inte kan arbeta eller inte kan arbeta fullt ut.

Försäkringskassan gör bedömningen utifrån lagar och regler som utgår från beslut vi har fattat i den här kammaren. För att få sjukersättning ska man ha en sjukdom eller funktionsnedsättning som gör att man inte kan arbeta alls eller arbeta max 75 procent. Sjukdomen eller funktionsnedsättningen ska vara bestående.

Fru talman! Finansministern vet ju det här. Ändå har hon lyckats svara på två olika interpellationer som handlar om personer med funktionsnedsättning utan att ens nämna ordet funktionsnedsättning. Hennes svar handlar om löntagarna och om att skapa tillväxt för att Sverige ska bli rikare på sikt. Men de som blir rikare i Elisabeth Svantessons Sverige är ju de som redan är rika, tjänar mycket och har råd att spara mycket på ISK. De tjänar mest på Tidöregeringens politik.

De som lever på de lägsta inkomsterna och har det allra svårast att få pengarna att räcka till - de som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning - blir inte rikare med den här regeringens politik. De får ingen sänkt skatt. De får tvärtom högre skatt än nästan alla andra och blir i praktiken straffbeskattade för att de inte kan arbeta. De får funkisskatt. Det är det frågan handlar om och som jag vill ha svar på.

Jag upprepar alltså min fråga till ministern: På vilket sätt kommer produktiviteten i Sverige att öka av att personer som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning har högre skatt än andra i samhället?

Fru talman! Jag vill tacka interpellanterna för en viktig fråga. Precis som i förra debatten frågar interpellanterna om inflationens konsekvenser. De är ju fortfarande kvar och innebär att väldigt många kämpar med höga priser när de ska handla mat. Det är tufft, och marginalerna är små. Därför har det varit viktigt, som jag sagt tidigare, att först och främst bekämpa inflationen. Det är den stora fienden. Jag är glad över att den är nere, men det betyder ju inte att priserna sjunker. Alla vi fyra partier som har lagt fram budgeten är därför noga med att stärka hushållens köpkraft igen, självklart för hushållens skull, men även för att få igång ekonomin och öka tillväxten. Det kommer också att påverka hushållen, och fler kommer att komma i arbete.

Det finns någonting väldigt intressant här. Jag delar helt bilden av att de som har sjukersättning och aktivitetsersättning har det tufft. Jag lever inte i en annan verklighet, möter inte andra människor och har inte andra människor i min närhet än interpellanterna - såvitt jag vet.

Min poäng är att Sverige är fantastiskt. Jag är förvånad över att ingen lyfter fram att vi har ett fantastiskt bra socialförsäkringssystem. Det är vi överens om även om det kan vara skillnader på marginalen.

Under denna tid med hög inflation har många ersättningar trappats upp. Man kompenserar helt enkelt för inflationen, exempelvis för den här gruppen. Det betyder att den som till exempel har 15 000 i sjukersättning eller aktivitetsersättning har fått en mycket större höjning. Det är fortfarande på låg nivå, men man har ändå fått mer i plånboken under de här åren än en löntagare som jobbar på timme, som kanske kan få ihop 15 000 och också har det tufft. Jag vill ha det sagt, för det låter inte så i debatten.

Jag kan förstå att man av andra skäl kan tycka att det inte ska vara olika beskattning. Men glöm inte att under de tuffaste åren har de som har haft ett jobb men kanske inte kunnat jobba heltid, av olika skäl, inte på något sätt kompenserats. Därför sänker vi skatten brett två år i rad för att se till att den som jobbar ska få mer i plånboken.

Med det sagt vill jag ta upp frågan om det är rimligt att ha någon skillnad i beskattning över huvud taget. Det kan man absolut svara både ja och nej på och ha olika åsikter om. Jag tror ändå att är viktigt att veta att om man har 15 000 skiljer det 169 kronor i månaden mellan den som jobbar och den som får ersättning.

Den som jobbar har ju en hel del utgifter som en person som inte jobbar inte har. Om man har 15 000 kanske man inte jobbar varje dag utan till exempel deltid eller på timme och tar de jobb man får. Man gör allt för att kunna försörja sig själv. Det är kanske inte orimligt att den personen har 169 kronor mer i månaden. Det kan man tycka olika om.

I det här fallet, när inflationen varit hög och ersättningarna skrivits upp för dem som har sådana, har löntagarna inte fått någon som helst kompensation. Då tycker jag att det är rimligt att stärka dem som har det tuffast, som vi gör med våra indexeringar. Det är väldigt bra. Det är vi överens om här i kammaren.

Vi ska också se till att stärka köpkraften för fler. Även om man har sjukersättning eller aktivitetsersättning kan man vara beroende av sin bil. Vi har alltså sänkt skatten. Med Socialdemokraternas politik skulle det bli dyrare att tanka bilen. Det skulle det absolut bli eftersom man exempelvis röstade emot sänkningen av reduktionsplikten som vi införde den 1 januari.

Steg för steg gör vi mycket för att stärka hushållens köpkraft. Nu har det gått två år. Vi tänker arbeta flera år, förhoppningsvis många år, med att göra Sverige rikare och se till att de som bor här blir rikare.

Våra välfärdssystem finansieras först och främst av alla som går till jobbet varje dag. Vi vill ha starka system och skydd. Det ska vi ha. Men då krävs också att vi stärker drivkrafterna att arbeta, plugga och helt enkelt göra allt man kan - som många människor gör - för att bidra till sig själv och det gemensamma. Det ska löna sig att arbeta.

Fru talman! Jag ska inte märka ord, även om jag tycker att det där kan låta lite överdrivet. Vi är ju fullt medvetna om att det har räknats upp. Det är inte det debatten handlar om. Den handlar om det orättvisa i att vissa ska betala mer i skatt än andra.

Vi var överens när det gällde den orättvisa klyftan mellan pensionärer och de som jobbar. Jag uppfattade det i alla fall som att regeringen tog bort den klyftan för att den inte var rättvis.

Eller fanns det något annat skäl till att man beslutade sig för att ta bort klyftan? Om en klyfta är orättvis förstår jag inte varför en annan inte skulle vara det. Detta är jag på allvar intresserad av att veta.

Sedan vill jag höra: Anser finansministern att det är skillnad på folk och folk, att vi fungerar olika och att det behövs morot för några och piska för andra?

Jag har under ganska många år, ungefär 20, jobbat med socialt arbete, och jag har nästan aldrig träffat någon som inte vill jobba. Det finns en del, men nästan inga. En del säger att de inte vill, för att rädda sin egen självkänsla. Men man vill ha ett jobb och vara med och bidra.

Vi pratar om människor som faktiskt inte kan arbeta. Precis som min kollega Karin Sundin har varit inne på är det människor där vi vet att man har bedömt att de inte kan jobba. Det är därför de har sjuk- eller aktivitetsersättning. Jag antar att finansministern inte tvivlar på att den bedömningen är rätt.

Tycker finansministern att den klyfta som vi kallar funkisskatten är rättvis? Det är vår mening att den inte är det. Funkisskatten är orättvis och inte rimlig. Så jag fortsätter, för jag är nyfiken och vill verkligen veta.

Jag vet att vi har olika värderingar, och det ska vi ha. Det är därför vi engagerar oss i politiska partier och försöker driva på och göra skillnad. För mig var en av de viktiga skillnaderna när jag jobbade som socialsekreterare att jag ville engagera mig politiskt. I det arbetet kan man hjälpa en människa, men när det gäller att verkligen förändra förutsättningarna för människor så att de har ett jobb att gå till, en bra utbildning som leder till jobb och allt det andra som verkligen gör skillnad i deras liv är det vi som politiker som kan göra det.

Jag blir därför väldigt upprörd när jag ser orättvisor, och funkisskatten är en djup orättvisa. Vi socialdemokrater har lagt in i budgeten att den klyftan ska slutas.

Fru talman! Ministern lyfter upp vikten av att stärka köpkraften, så låt oss tala om köpkraften. För ett par år sedan presenterade Inspektionen för socialförsäkringen en rapport som tydligt visar hur de svenska socialförsäkringarnas värde i relation till löneinkomster har urholkats under långa perioder.

Även om vi nu har haft en period med hög inflation har inte den skillnaden försvunnit, utan vi pratar om en grupp som lever på sjuk- och aktivitetsersättning och som över tid har fått allt sämre köpkraft.

Det som händer nu med Tidöregeringens politik, med ännu ett jobbskatteavdrag för dem som lönearbetar och motsvarande avdrag för pensionärer, är att skillnaderna i levnadsstandard ökar ännu snabbare för alla. Allra tydligast blir det för den grupp som har lägst inkomster. De har låg inkomst, de kommer inte att kunna återgå till arbete och de har inte förutsättningar att ta några extrajobb för att få extrainkomster. Det är ju detta Försäkringskassan har bedömt genom att säga att den gruppen behöver sjuk- och aktivitetsersättning. Det är därför funkisskatten är så djupt orättvis. Den straffar dem som faktiskt inte kan arbeta - människor för vilka också en liten skattesänkning skulle göra stor skillnad.

Så låt oss prata om köpkraft, och låt oss prata om vilka pengar det handlar om. Jag vill göra en jämförelse. Statens ersättning till statsråd ligger i dag på 156 000 kronor i månaden. Statens ersättning till dem som lever på sjukersättning ligger i dag på mellan 11 842 och 23 171 kronor i månaden som maxbelopp. Ett statsråd får med regeringens budget en skattesänkning på ungefär 30 000 kronor om året. Den som lever på sjukersättning får 0 kronor.

Vi har låtit riksdagens utredningstjänst räkna på hur mycket en person som lever på sjukersättning skulle få i sänkt skatt om personen fick motsvarande jobbskatteavdraget nästa år. Då ska vi komma ihåg att vi har haft jobbskatteavdrag under ganska många år nu, men låt oss prata om nästa år. I genomsnitt handlar det om 1 900 kronor om året eller 158 kr i månaden. Det är inte så mycket jämfört med 30 000 kronor om året, men det är mycket mer än 0 kronor. Det är pengar som skulle göra stor skillnad.

Jag har de senaste dagarna frågat personer som lever på sjukersättning vad de skulle göra med 158 kronor mer i månaden. Någon sa: Jag skulle kunna gå till affären och ibland köpa det jag faktiskt är sugen på och inte bara det allra billigaste. Någon påpekade att 158 kronor räcker precis till den billigaste biobiljetten. Det räcker inte till popcornen, men det räcker till att gå på bio ibland.

Nu när november är här kan vi alla göra en snabb googling på vad goretexkängor eller vinterjackor kostar och konstatera att det med 1 900 kronor om året blir svårt att betala båda delarna.

Det jag framför allt mötte när jag frågade om funkisskatten var sorg, ilska och uppgivenhet. Jag fick berättelser om människor som i dag inte har råd att tillfredsställa sina mest grundläggande behov. Jag mötte ord som diskriminering, funkofobi, perverst och ovärdigt. Jag kan inte annat än hålla med. Det här är ovärdigt.

Fru talman! Jag ska försöka vara relativt kortfattad. Varje dag jag går till jobbet har jag Sverige och alla vi som bor här i fokus. Hur ska Sverige bli bättre utifrån mina värderingar och min riktning? Hur ska Sverige bli tryggare? Hur ska Sverige bli rikare? Hur ska våra barn och barnbarn få ett ännu bättre land att leva i? Vad kan vi göra tillsammans?

Som jag sa tidigare finns det mycket som fungerar väl och annat som behöver fungera bättre. Jag sa också tidigare att vi har system som gör att de som har det allra tuffast kompenseras när inflationen slår till, vilket den har gjort på ett brutalt sätt.

Konsekvenserna av inflationen är fortfarande kvar, och därför är också många av ersättningarna betydligt högre i dag än vad de var för några år sedan. Det är till och med så att skillnaden mellan att ha arbetat och att arbeta har blivit mindre.

Jag förvånas något över att jag aldrig eller åtminstone väldigt sällan hör Socialdemokraterna tala om detta. Åren med hög inflation har drabbat många som kämpar, som går till jobbet och som försöker få livspusslet att gå ihop. Ensamstående mammor och pappor har fått se sin lön urholkas ordentligt.

Jag är ganska tydlig, hoppas jag, med vad vi gör. Vi sänker skatten brett, och vi förändrar en hel del, som jag sa i tidigare inlägg. Vi gör det billigare att tanka. Vi ser till att alla som sparar i ISK får avkastning på sina pengar, vilket de inte får på ett sparkonto. Och det är verkligen inte 4 miljoner rika människor som sparar, utan det är många vanliga människor - löntagare - som sparar. De kan dessutom spara ihop en liten buffert till något som de behöver, litet eller stort.

Sedan tycker jag, fru talman, att det blir ett slags hyckleri, och det är kanske det som stör mig mest just nu. Man får gärna ta mitt arvode - det har jag inga problem med - men jag hörde aldrig Socialdemokraterna stå här i kammaren och tala om de socialdemokratiska statsrådens arvode när värnskatten togs bort.

Värnskatten var också en skatt på de högre inkomsterna, och när den försvann kunde man motivera det. Jag har all respekt för att man tog bort den - jag tycker att det var bra - men för mig är detta hyckleri.

Det blir också hyckleri när det handlar om skillnaden på 169 kronor för den som har 15 000. Man kan tycka olika om den skillnaden, men nu har vi den. Men den som jobbar och har 15 000 har högre utgifter. Om man bor här i Stockholm har man definitivt det - jag bor inte här. Jag bor i Örebro, vilket jag tror att Karin Sundin också gör - och vi ska komma ihåg att man har höjt skatten här. I år höjde man kommunalskatten, och man höjer kommunalskatten nästa år. Vem drabbas mest av höjd kommunalskatt? Det gör den som tjänar minst.

För mig blir hela den här debatten märklig. Jag förstår att vi kan ha olika syn på exakt skattenivå. För mig handlar det om att vi tillsammans ska göra allt vi kan för att Sverige ska bli rikare, för att få ökat välstånd och för att se till att fler ska ha egen försörjning. De som behöver stöd att komma i arbete ska få det. Det har inte alls fungerat som det ska. Vi måste också se till att skyddet fungerar för dem som inte kan arbeta. Och om det skyddet ska finnas i våra socialförsäkringssystem måste ännu fler jobba.

Fru talman! Jag tror att vi i grund och botten har samma problembild. Det är tufft för många. Vi ser lite olika vägar framåt för hur vi vill underlätta för löntagare och för pensionärer, som har jobbat; jag tycker att det ska löna sig att ha jobbat.

Det handlar om hur vi ska se till att våra system är hållbara. Jag har nämnt flera gånger nu att jag vet att det är väldigt tufft för den som har den här ersättningen. Och man kan verkligen tycka att det är en låg nivå på ersättningen. Men man kan tycka att skillnaden på 169 kronor är orimlig eller rimlig. Det får andra bedöma.

Jag har dock svårt för att man drar väldigt långa växlar på detta och nästan kommer in på min människosyn i den här frågan. Jag går till jobbet varje dag för att hela Sverige ska bli bättre.

Fru talman! Jag betvivlar inte att finansministern brinner för sin bild och för hur framtiden ska se ut för Sverige. Jag tror bara att vi har olika bilder av hur Sverige ser ut och hur vi ska nå fram till ett bättre samhälle. För mig och för oss socialdemokrater är det otroligt viktigt att ha ett rättvist Sverige som ger alla invånare goda förutsättningar att leva ett gott liv.

Jag förvånas ändå av och tycker att det är märkligt att finansministern säger att vi aldrig har pratat om det så kallade vanliga folket. Det har vi ju gjort under hela den här perioden. Vi har känt vanmakt över att tio års reallöneökningar har försvunnit.

Vi har också varit besjälade av att bekämpa inflationen. Vi vet nämligen hur avgörande det är.

Men den här debatten handlar för en gångs skull om funkisskatten, den orättvisa funkisskatten. Det är därför vi pratar om den här och nu, i dag. Den är djupt orättvis. Människor som inte kan jobba har det inte bara tufft utan ska också betala mer i skatt än andra. Det är i alla fall för mig helt orimligt. Vi förstår inte varför vissa människor ska få morötter och andra ska piskas in.

I fråga om värnskatten är det absolut ingen hemlighet att det inte var något som vi socialdemokrater drev. Jag förstår att den SD-styrda regeringen gärna lyfter upp den frågan. Men det var inte vi socialdemokrater som tyckte att det var en prioriterad fråga.

Jag vill tacka så mycket för debatten.

Fru talman! Min fråga till finansminister Elisabeth Svantesson var på vilket sätt produktiviteten i Sverige kommer att öka av att personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning har högre skatt än andra i samhället. Jag kan inte påstå att jag har fått något svar. Finansministern pratar om allt annat än situationen för just personerna som lever på sjuk- och aktivitetsersättning.

Jag ska kanske inte vara förvånad. Jag har som många andra läst intervjun i Svenska Dagbladet där reportern frågade Elisabeth Svantesson vad hon själv skulle göra med den skatteåterbäring på ungefär 30 000 kronor som hon kommer att ge sig själv och andra höginkomsttagare nästa år. Hon svarade: Jag har inga som helst tankar på vad jag ska göra för pengarna.

Jag tänker att en regering som menar att vägen till ökad produktivitet och ökad tillväxt går genom sänkta skatter borde sänka skatten mest för människor som lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Människor som lever på små marginaler vet nämligen exakt vad de skulle göra med pengarna. För dem skulle en skattesänkning på 1 900 kronor om året göra stor skillnad, mycket större skillnad än 30 000 kronor gör för den som redan har allt den behöver och lite till. En slopad funkisskatt skulle omvandlas till ökad konsumtion, ökad produktivitet och ökad tillväxt.

Jag tror att om Sverige slutar upp med att straffbeskatta kroniskt sjuka och personer med funktionsnedsättningar och i stället ger dem bättre förutsättningar att leva ett värdigt liv blir vi alla tillsammans, som samhälle, mycket tryggare och rikare.

Fru talman! Jag vill tacka interpellanterna för den här debatten.

Ordet rättvisa har använts ganska många gånger. Det gäller även ordet produktivitet. Men jag pratar inte om produktivitet när det gäller den här gruppen. Det handlar nämligen inte om produktivitet för en viss grupp eller produktivitet över huvud taget.

Det handlar om att Sverige är ett land som byggts rikt och ska byggas ännu rikare. Vi vill att företag ska stanna här, att ännu fler ska ha ett jobb att gå till och att våra barn och barnbarn ska få ett ännu bättre Sverige. Då behöver ekonomin växa. Ekonomin behöver också växa för att vi ska ha de system och de socialförsäkringar vi har. Jag tror att vi delar den bilden.

Det här med rättvisa är ändå intressant. Är i så fall ökningarna av kompensationerna på grund av inflationen, indexeringarna, exakt rättvisa i förhållande till dem som arbetar? Man har kanske ett jobb som man inte trivs med och har kanske långt till jobbet med dyra kostnader. De personerna har ju inte alls kompenserats.

Jag tycker att det är rimligt att våra ersättningar indexeras. Men jag ser även ett behov av att löntagaren, oavsett om man har tjänat 15 000 eller 35 000, också får ökad köpkraft.

Man kan tycka att det är orimligt eller rimligt med en skillnad på 169 kronor. Jag har full respekt för det. Men det är inte där skillnaden går mellan vilken människosyn man har eller hur man ser på Sverige. De som har den här ersättningen - det är inga höga ersättningar - har ändå kompenserats under två år nu, mer än på väldigt många år, på grund av den höga inflationen. Det tycker jag är bra.

Jag tycker också att det är bra att vi nu ser till att sänka skatten för den som arbetar och för den som har arbetat.

Och vet ni vad? Jag har fått frågan om vad jag ska göra med pengarna. Jag tänker inte på det. Och jag förstår att man vill dra någon lång slutsats av det. Men jag jobbar dag och natt i jobbet jag har nu för att Sverige ska bli bättre. Jag ägnar inte så mycket tid åt vad jag själv ska vare sig konsumera eller göra, utan jag försöker göra ett bra jobb på Finansdepartementet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.