Självförsörjning kontra sysselsättning

Fru talman! Tobias Andersson har frågat finansminister Magdalena Andersson om hon instämmer i problembilden rörande självförsörjningen bland invandrare, huvudsakligen från Afrika och Mellanöstern, om hon avser att vidta några åtgärder för att få bukt med detta samt om regeringen avser att vidta några åtgärder för att komplettera den officiella sysselsättningsstatistiken med statistik över självförsörjning och, med detta som utgångspunkt, även införa ett självförsörjningsmål för den ekonomiska politiken. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig börja med att förtydliga att Tobias Andersson och jag har olika syn på migrations- och asylpolitik. Regeringens mål är att säkerställa en långsiktigt hållbar migrationspolitik som värnar asylrätten och som inom ramen för den reglerade invandringen underlättar rörlighet över gränser, främjar en behovsstyrd arbetskraftsinvandring, tillvaratar och beaktar migrationens utvecklingseffekter samt fördjupar det europeiska och internationella samarbetet.

Det är viktigt att vi fortsätter arbeta för att nyanlända snabbare ska komma in på arbetsmarknaden och i samhällslivet. Människor som startar på nytt i Sverige ska få så bra förutsättningar som möjligt för att etablera sig och bidra till vår gemensamma välfärd. Både kvinnor och män ska från samhällets sida mötas av samma förväntningar och krav samt ges rätt förutsättningar för att kunna försörja sig själva och stå på egna ben genom inträde på arbetsmarknaden. Arbetet för integration och nyanländas etablering i arbets- och samhällslivet är en grundläggande del av regeringens målsättning om ett samhälle som håller ihop och ger lika förutsättningar för alla.

Att sakna arbete som ger egen försörjning begränsar en individs möjligheter att påverka sitt liv och göra egna val. Det är viktigt, inte minst ur ett jämställdhetsperspektiv. Vägen till egen försörjning går via arbete, och därför är sysselsättningsgraden ett högst relevant mått.

Vi har under senare år sett att fler nyanlända kommer snabbare i arbete, och det är positivt. Av de nyanlända som togs emot 2014 var 51 procent förvärvsarbetande 2018, det vill säga efter fyra år. Det kan jämföras med 29 procent efter fyra år för dem som mottogs 2010. Etableringen av nyanlända har alltså förbättrats avsevärt under senare år, samtidigt som Sverige har tagit emot ett stort antal skyddsbehövande på flykt undan krig och förföljelse.

Statistik från Eurostat visar att sysselsättningsgraden för utrikes födda i Sverige är cirka 2 procentenheter högre än EU-genomsnittet. För utrikes födda kvinnor är sysselsättningsgraden cirka 4 procentenheter högre än i EU, medan den är marginellt lägre än genomsnittet i EU bland utrikes födda män. Att sysselsättningsgraden bland inrikes födda i Sverige är högst i EU bidrar till att sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är högre i Sverige än i andra EU-länder, både för kvinnor och män.

Jag är inte nöjd med skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Det behöver gå snabbare för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden. Även om etableringen på arbetsmarknaden går snabbare för nyanlända i dag än för några år sedan krävs mer, och vi behöver höja ambitionsnivån ytterligare.

Regeringen har därför vidtagit ett antal åtgärder för att förbättra nyanländas etablering i arbets- och samhällslivet, både under denna och föregående mandatperiod. Vi har också genomfört flera strukturellt viktiga förändringar. Låt mig till exempel nämna att vi har infört en utbildningsplikt för nyanlända med kort utbildningsbakgrund. Från och med den 15 april 2021 ska nyanlända kvinnor och män ges möjlighet att delta i ett så kallat intensivår. För att särskilt stärka kvinnors möjlighet till arbete pågår satsningar för att nyanlända ska fortsätta att utveckla sina kunskaper i svenska även under föräldraledighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Slutligen till frågan om den officiella arbetsmarknadsstatistiken. Regeringen beslutar om vilka ämnes- och statistikområden det ska finnas officiell statistik för, samt vilka myndigheter som ska vara statistikansvariga. Det är sedan myndigheterna själva som ansvarar för metod, kvalitet och vilka statistiska mått som ska användas. Jag avser i dagsläget inte att verka för förändringar i den officiella statistiken.

Fru talman! Tack för svaret!

Förr motiverade sjuklövern sin massinvandringspolitik med att det var lönsamt eller kanske till och med direkt nödvändigt för svensk ekonomi och välfärd. Argumentationen byggde i stort på anekdotisk bevisföring. De som motsatte sig det fick inte sällan absurda retoriska frågor som vem som skulle köra taxi, vårda våra äldre eller baka pizza om Sverige inte fortsatte med massinvandring.

Titt som tätt lutade man även ståndpunkter mot att det minsann även fanns bevis på att invandringen lönade sig. Det var något som exemplifierades med de valloner som kom till Sverige under 1600-talet eller rapporten om att kommunen Sandviken tjänade över en halv miljard på invandringen.

Nu har Sandviken gjort miljonförlust. Tesen om att dagens invandring till Sverige, bestående av primärt lågkvalificerad asylinvandring från länder med väsensskild kultur, skulle utgöra en ekonomisk tillgång har övergetts av många.

Argumentationen för stor invandring bygger nu mer på påståenden om att det är humant eller att det vore omöjligt att minska invandringen mer än vad regeringen uppger att man redan har gjort. Detta är naturligtvis helt fel i sak av flera skäl.

För det första kan det inte anses vara humant att ta emot fler än vad man klarar av att assimilera. Genom att göra det försätter man människor i livslånga utanförskap präglade av otrygghet och generellt dålig levnadsstandard.

För det andra kan det inte anses vara humant att som Sverige gjorde under asylkrisen ödsla pengar på integration i Sverige av de välbärgade och starka som har förmått att ta sig hit i stället för på dem som är kvar i närområdet.

För det tredje kan det inte anses vara humant att frångå svensk asyllagstiftning för att premiera en grupp unga afghanska män utan asylskäl framför dem som faktiskt behöver hjälp.

För det fjärde kan det inte anses vara humant att sätta tryggheten, tillhörigheten och välfärden på spel för alla svenskar genom att bedriva en naiv massinvandringspolitik.

För det femte, fru talman, är det naturligtvis felaktigt att det vore svårt eller omöjligt att ytterligare begränsa migrationen till Sverige. Tvärtom vore det ganska enkelt om vi minimerade antalet pullfaktorer samtidigt som vi bedrev en aktiv återvandringspolitik.

Med det sagt: Även om det skulle vara så att svensk migrationspolitik vore human, vilket den inte är, kvarstår de ekonomiska problemen i dess följd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige har ett påtagligt ekonomiskt utanförskap, och integrationen, även den ekonomiska, av utrikes födda har varit ytterst bristfällig. Märta Stenevi försöker dock försköna bilden och talar i sitt svar återkommande om sysselsättningsgrad. Även om Sverige har bland de största gapen mellan inrikes och utrikes födda i hela EU är det med detta begrepp ändock missvisande.

Menar Märta Stenevi att detta är ett rimligt mått för att mäta invandrares deltagande i arbetsmarknaden, samt anser hon att den ekonomiska integrationen har fungerat överlag?

Fru talman! Jag tänkte prata lite om det som frågan gällde, nämligen sysselsättningsgrad kontra självförsörjningsgrad.

Sysselsättningsgraden mellan inrikes och utrikes födda män i Sverige respektive Europa skiljer sig åt, och det här vet naturligtvis riksdagsledamoten väldigt väl. Det beror framför allt på att Sverige har en mycket hög sysselsättningsgrad jämfört med andra europeiska länder. Men det är jag övertygad om att riksdagsledamoten är mycket väl medveten om.

Argumentationen kring självförsörjning bygger mycket på en rapport från Entreprenörskapsforum. Författarna till rapporten menar att sysselsättningsstatistiken är en otillräcklig indikator på arbetskraftens ekonomiska aktivitet och att den inte ger en heltäckande bild av hur hög andel av befolkningen som uppnår tillräckliga inkomster för att vara självförsörjande. Därför använder rapportförfattarna försörjningsgraden som ett kompletterande mått för att beskriva utrikes föddas etablering på arbetsmarknaden.

För att betraktas som självförsörjande enligt rapportens definition ska en person ha en årslön före skatt som motsvarar minst fyra prisbasbelopp. År 2019 motsvarade det en bruttoårslön på 186 000 kronor eller cirka 12 600 kronor per månad efter skatt.

Rapportförfattarnas ambition uppfattas som att ta fram ett mått som inte bara visar om man arbetar eller inte utan som också indirekt via inkomstens storlek beaktar hur mycket man arbetar. Det här är relevant, och det tillför en dimension vid analyser av vilken utsträckning en person är etablerad på arbetsmarknaden. Som ett komplement till statistiken över sysselsättning kan ett mått på sysselsättningens omfattning vara användbart. En liknande ansats har också använts i andra sammanhang.

Problemet uppstår när man också blandar in aspekten om tillräcklig inkomst och huruvida personer kan försörja sig själva, för där blir måttet väldigt otydligt. Som mått på i vilken utsträckning människor har tillräckliga inkomster för att vara självförsörjande har detta vissa brister. Valet av benämningen självförsörjningsgrad är mot bakgrund av det missvisande.

För det första är den inkomstgräns som används densamma för alla individer. Men behovet av inkomst kan se väldigt olika ut eftersom försörjningsbehovet kan se olika ut. Måttet beaktar till exempel inte att människor inte alltid enbart försörjer sig själva. Föräldrar har försörjningsansvar för sina barn, och gifta personer har försörjningsskyldighet gentemot varandra, vilket innebär att man kan bli försörjd av eller försörja sin partner. Sammanboende har också en fördel av att kunna dela på fasta utgifter, vilket innebär att de behöver mindre pengar för att uppnå samma ekonomiska standard som ensamstående.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För det andra ingår enbart löneinkomst i beräkningen av självförsörjning, vilket inte är en självklar begränsning. Det kan framstå - i alla fall enligt mig - som orimligt att den som studerar med studiemedel ska betraktas som att den saknar försörjningsförmåga. Detsamma gäller den som är föräldraledig från sitt arbete. Det finns också personer som har möjlighet att försörja sig enbart på kapitalinkomster men som därmed inte kan anses inte kunna försörja sig själva.

Det vore därför lämpligt att antingen inkludera fler typer av inkomster eller exkludera personer vars försörjning kommer från vissa andra inkomster än lön vid beräkningen av ett mått på självförsörjning. Förutom studerande och föräldralediga från arbete kan det till exempel gälla pensionärer eller, för den delen, värnpliktiga.

Jag tror att vi är mer överens än vad ledamoten tror i frågan om just självförsörjning. Vi tycker båda två att självförsörjning är eftersträvansvärt, och det finns ingenting som hindrar våra myndigheter i dag från att mäta självförsörjning på olika sätt. Vilken metod som ska användas får däremot anses vara en fråga för just myndigheterna.

Fru talman! Tack så mycket för svaret från Märta Stenevi!

Delar av de problem sett till metod och så vidare som Märta Stenevi lyfter i sitt svar berör också artikelförfattarna i rapporten. Man påpekar just att till exempel inkomst av kapital skulle kunna vara rimligt att beräkna men säger att det hade gjort det svårare att genomföra studien.

Man påpekar också att man tror att man på det stora hela snarare har överskattat än underskattat självförsörjningsgraden, vilket går i något motsatt riktning mot det svar som Märta Stenevi kommer med.

Med det sagt ser jag positivt på om man utifrån de parametrar som Märta Stenevi lyfter skulle genomföra ytterligare undersökningar på området, men där sa ju Märta Stenevi nej i sitt initiala svar på interpellationen.

Från regeringens håll förringar man någonstans det ekonomiska utanförskap som många invandrare befinner sig i när man återkommande talar om sysselsättning som en måttstock för den ekonomiska integrationen.

För att tillhöra gruppen sysselsatta behöver man nämligen endast utföra något arbete minst en timme i veckan. Det räcker med andra ord att arbeta en timme i veckan på något skattesubventionerat hittepåjobb för att räknas som sysselsatt och därmed bidra till att höja sysselsättningsgraden. Det är knappast ett rättvisande mått.

Detta framgår inte minst i den rapport som Märta Stenevi har berört och som jag nu ämnar beröra, vid namn När blir utrikes födda självförsörjande? Jag har uppmärksammat att ministern har tagit del av rapporten, men jag skulle ändå vilja återge en del av sammanfattningen, som jag tycker konkluderar det hela väl: En majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder har under perioden 1990 till 2016 inte uppnått självförsörjning. År 2016 var drygt 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder inte självförsörjande. Högt räknat var 28 respektive 35 procent av individer med härkomst i Afrika respektive Mellanöstern självförsörjande 2016. Motsvarande uppskattningar för inrikes födda och individer från våra nordiska grannländer låg på 73 procent. Självförsörjningsgraden är betydligt lägre än sysselsättningsgraden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta kanske är föga förvånande för oss som från början sett problemen med den förda invandringspolitiken och avsaknaden av riktiga assimilationspolitiska åtgärder, men det är eventuellt en ögonöppnare för andra.

I efterdyningarna av rapporten har Johan Eklund, författare till rapporten och professor vid BTH och Jönköpings International Business School uttryckt följande: "För att komma till rätta med den låga självförsörjningsgraden och för att ge en rättvisande bild av det ekonomiska utanförskapet behöver Sverige både komplettera den officiella sysselsättningsstatistiken med statistik över självförsörjning samt, med detta som utgångspunkt, även införa ett självförsörjningsmål för den ekonomiska politiken."

Fru talman! Det är tydligt, utifrån vad jag nu redogjort för, att en majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder inte uppnått självförsörjning. Det är också tydligt att självförsörjningsgrad är den måttstock som är relevant att utgå ifrån för att utvärdera i vilken utsträckning invandrare de facto blivit en del av arbetsmarknaden. Sedan kan vi föra en diskussion om exakt vilka parametrar som ska tas in i begreppet. Men för att komma till rätta med problemet med kostnaden för oss övriga i samhället måste vi erkänna att problematiken finns.

Därför undrar jag varför Märta Stenevi inte aktivt vill verka för ett självförsörjningsmål inom den ekonomiska politiken.

Fru talman! Jag vill upprepa att självförsörjningsgrad, på det sätt som ledamoten beskriver det, är ett otydligt mätinstrument. Måttet används i väldigt få studier. Jag har nu ägnat mycket utrymme i mina inlägg åt att förklara de svårigheter vi ser med att mäta självförsörjningsgrad. Jag har också förklarat vilka alternativ det finns för att mäta det som ledamoten är ute efter. Till det kan läggas att ledamotens partikamrater vid olika tillfällen tidigare efterfrågat mätinstrument som går att jämföra internationellt för att bättre kunna bedöma Sveriges integrationsförmåga.

Sysselsättning mäts enligt rekommendationer från ILO, International Labour Organization. Sysselsättningsmåttet har en hög internationell gångbarhet. Självförsörjningsgrad däremot går inte att jämföra mellan länder på samma sätt.

Detta betyder dock inte att regeringen på något sätt är emot att människor som kommer hit ska kunna försörja sig själva, tvärtom. Våra etableringsinsatser syftar till att fler ska kunna stå på egna ben. Sysselsättning är också vägen till självförsörjning. Det som ledamoten hänvisar till som hittepåjobb kan till exempel vara extratjänster där man underlättar på förskolor eller stöttar upp i kommunala verksamheter. Jag tycker att det är ett mycket förminskande begrepp för någonting som är en väldigt viktig uppgift i vårt samhälle, även om det finansieras av oss gemensamt.

Särskilt angeläget är sysselsättning för gruppen utrikes födda kvinnor. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda kvinnor på 23 procent är alldeles för stort, och konsekvenserna av det är förödande. Utrikes födda kvinnor riskerar att bli fastlåsta i hemmet med ökad risk att utsätta andra och själva bli utsatta för hedersförtryck. Regeringen anlägger ett tydligt jämställdhetsperspektiv i alla etableringsinsatser och har ett antal riktade åtgärder som särskilt syftar till att få nyanlända kvinnor i arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mitt i all enighet så här långt i debatten om vikten av att kunna försörja sig själv vill jag ändå vara tydlig med skillnaderna mellan regeringen och Sverigedemokraterna. Det är ingen hemlighet att Sverigedemokraterna vill stänga gränserna eller skapa ett tryck för återvandring. Det har i en lång rad debatter blivit tydligt att Sverigedemokraterna är helt ointresserade av att nya svenskar får god etablering och integration i Sverige. Nysvenskar och svenskar med utländsk bakgrund reduceras i Sverigedemokraternas ögon i stället till offentligfinansiella plus- eller minustecken. Frågan är vilken nästa grupp av svenskar det blir som utsätts för Sverigedemokraternas är-du-lönsam-lille-vän-kalkyler.

För mig och för regeringen handlar självförsörjning i stället om att människor som flyr hit undan krig och förföljelse ska kunna leva på samma villkor som jag gör och som mina döttrar gör. De ska kunna stå på egna ben, ha sin frihet och sin självförsörjning, leva i ekonomisk trygghet, leva i frihet, slippa hedersförtryck och slippa bidragsberoende. Då är det viktigt att fler kommer i egenförsörjning, och vägen till egenförsörjning är genom sysselsättning.

Fru talman! Tack åter för svaret från Märta Stenevi!

Det är onekligen så att även Sverigedemokraterna verkar för ett Sverige fritt från hedersförtryck. Jag kan endast beklaga att hedersförtrycket har fått ett sådant krafttag över delar av det svenska civilsamhället under den tid som Stefan Löfven har varit statsminister i Sverige.

Jag delar naturligtvis bilden att för att kunna bli självförsörjande måste man först bli sysselsatt. Men då är det också viktigt att hålla isär de här begreppen och värdera dem utifrån vad de faktiskt innebär. Kollar man på slutsatserna från rapporten ser man att för hälften av alla utrikes födda tog det i genomsnitt 4-5 år att uppnå sysselsättning under perioden 1990-2016. Samtidigt tog det i genomsnitt 12-13 år för hälften av alla utrikes födda att bli självförsörjande. Utifrån den statistiken tycker jag att det är mer relevant att bruka självförsörjningsgrad som en måttstock över den ekonomiska integrationen.

Onekligen har kostnaden för invandring fortsatt att skena i Sverige, om inte för det direkta mottagandet så för de övriga kostnader som svenskarna åläggs att finansiera genom skattsedeln, inte sällan mot sin vilja. Entreprenörskapsforums rapport sätter fingret på dessa dolda kostnader genom att konstatera att endast 28 respektive 35 procent, högt räknat, av individer med härkomst i Afrika respektive Mellanöstern var självförsörjande 2016. Det innebär i praktiken att vi behöver stå för de övrigas nota.

Varför vill inte regeringen synliggöra detta i den officiella statistiken? Vi kan fastna i diskussioner om exakta parametrar i begreppen, men varför har det inte tagits några initiativ för att faktiskt utvärdera detta - ens på Märta Stenevis önskade sätt?

Fru talman! Jag är oerhört trött på de konstanta antydningarna från Sverigedemokraterna om kulturella och ekonomiska belastningar, om människor som problem och om hur att stänga gränsen för kvinnor och flickor skulle innebära att de var mindre utsatta för hedersförtryck än om de fick komma hit.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är fantasier. Om Sverigedemokraterna lyfter näsan från sina dogmer kommer de att se verkligheten. Verkligheten är att runt omkring i Sverige hjälper svenskar med utländsk bakgrund våra äldre på äldreboenden, fostrar våra barn på förskolor och vårdar våra sjuka på sjukhus. Verkligheten är också att svenskar med utländsk bakgrund är de som drabbas hårdast av gängkriminaliteten å ena sidan och rasismen å andra sidan. Trots att den ekonomiska utsattheten har ökat, trots att marknadsskola och segregerad bostadsmarknad skapar sociala klyftor som drar isär Sverige, vaknar den överväldigande majoriteten av invandrare och invandrares barn varje morgon, går till jobbet, går till skolan, betalar skatt och är med och bygger vårt svenska samhälle och den välfärd som både Tobias Andersson och jag är en del av.

Jag kommer aldrig att sluta arbeta för att knäcka segregationen, eller för den delen för att krossa rasismen. Vi kan förbättra integrationen. Vi kan lyfta både inrikes och utrikes födda ur ekonomisk utsatthet, både invandrare och infödda, både i glesbygd och i förorter - inte antingen eller utan både och.

Jag tycker att Sverigedemokraterna borde be om ursäkt till alla de invandare som de i debatt efter debatt misstänkliggör för att inte bidra till den svenska välfärden, samtidigt som vi alla möter dem i vår vardag varje dag. De förtjänar bättre än att utmålas som en belastning i Sverigedemokraternas interpellationsdebatter.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.