Situationen i Zimbabwe

Fru talman! Yasmine Posio har frågat mig om jag avser att verka för att

Sverige ska ha beredskap att kunna återuppta biståndet till Zimbabwes regering när läget vad gäller mänskliga rättigheter varaktigt förbättrats

Sverige ska använda den långvariga relationen och biståndet för att lyfta den zimbabwiska regeringens övergrepp på de mänskliga rättigheterna.

Yasmine Posio har även frågat mig om jag avser att

verka för att fortsatt stötta folket, civilsamhället, opposition och människorättsförsvarare i samarbetsländer där regeringarna går i alltmer auktoritär riktning

ta initiativ för att Sverige i EU och FN ska agera i frågan om den växande skuldbördan och ta fram en strategi för att förebygga skuldkriser.

Svar på interpellationer

Jag delar Yasmine Posios oro för situationen i Zimbabwe. Utöver de många svårigheter som orsakats av flerårig politisk och ekonomisk missskötsel har landet drabbats av en humanitär kris på grund av torka och en förvärrad ekonomisk situation. Cyklonen Idai har nyligen ytterligare förvärrat läget. Förhoppningen att fjolårets val skulle utgöra början på en tydlig vändning för landet har hittills inte alls infriats. Zimbabwe befinner sig fortsatt i transition. Utvecklingen på längre sikt är osäker.

Det svenska biståndet till Zimbabwe är flexibelt. Beredskap finns att snabbt kunna ompröva det och anpassa det till nya förutsättningar och den politiska utvecklingen. Detta slås fast i regeringens strategi för utvecklingssamarbetet med Zimbabwe, som antogs 2017. Däri anges även att vid en positiv politisk utveckling i landet kan ett gradvis ökande samarbete med statliga aktörer övervägas, där det bedöms effektivt och strategiskt för strategins genomförande. Den beredskap som efterlyses finns därmed.

Jag delar även Yasmine Posios syn på vikten av Sveriges fortsatta aktiva närvaro i Zimbabwe. Sverige är i dag det enda nordiska landet med ambassad i Zimbabwe. Av EU:s medlemsstater är Sverige näst största biståndsgivare. Detta, tillsammans med vår tydliga och långsiktiga politik för demokrati, utveckling och mänskliga rättigheter i landet, ger oss en stark aktörsroll. Med detta i ryggen fortsätter Sverige att framföra tydliga budskap till regeringsföreträdare med anledning av de oacceptabla kränkningar och övergrepp av de mänskliga rättigheterna som skett efter valet i fjol och i början av 2019.

Vi bevittnar en global tillbakagång för de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatens principer. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Därför har regeringen lanserat en offensiv för demokratin. Syftet är att ge stöd och näring överallt där demokratin kan växa och att vara kritiska när den utarmas. Vi ska fortsätta att främja och stärka civilsamhället, inklusive människorättsförsvarare, stärka fria och oberoende medier samt stärka demokratins röstbärare. Det handlar om att stödja demokratiska processer, främja framväxten av effektiva och oberoende institutioner, motverka korruption och främja ungas engagemang i demokrati. Det gäller även Zimbabwe.

Genom biståndet bidrar Sverige också till att motverka den negativa trenden. När andra väljer att dra ned sitt bistånd till civilsamhället i länder som går i auktoritär riktning blir det svårare för civilsamhället att verka. Därför fortsätter Sverige att stödja civilsamhällesaktörer och arbeta långsiktigt, även i Zimbabwe.

Den ökande skuldproblematiken i flera länder, bland annat i Afrika, ger skäl till oro. Regeringen deltar aktivt i den internationella diskussionen om skuldproblematiken inklusive förebyggande av skuldkriser. Arbetet sker i flera forum, till stor del inom IMF och Världsbanken men också inom FN:s Financing for Development-process, där EU samordnar medlemsstaterna. Ett annat exempel är en internationell högnivåkonferens om skuldfrågor och utvecklingsfinansiering, vilken ska äga rum redan i morgon i Paris och där statsrådet Andersson kommer att ha en aktiv roll. I dessa sammanhang driver Sverige bland annat att både låntagar- och givarländer bör ta ansvar för att se till att skuldnivåer förblir hållbara samt vikten av öppenhet gällande skulddata.

Fru talman! Jag tackar statsrådet Eriksson för svaret.

Vänsterpartiet har i tidigare motioner lyft fram Zimbabwe. Då handlade det om den numera avsatte presidenten Robert Mugabes auktoritära styre, jordbruksreformerna och den ökande skuldbördan. Nu har frågan aktualiserats för att den nye presidenten Emmerson Mnangagwa inte har följt konstitutionen utan fortsätter i samma auktoritära anda och dessutom på grund av den cyklon som nyligen drabbade Zimbabwe så hårt.

Därför reste jag tillsammans med andra riksdagsledamöter och politiska sekreterare från olika partier här i riksdagen till Zimbabwe på en studieresa anordnad av Diakonia. Samtidigt som vi på plats fick se hur det svenska biståndet fungerar och hur viktigt det är väcktes många tankar och frågor om det politiska styret och angreppen på människorättsaktivister, civila organisationer och medier men även frågor och tankar om framtidsutvecklingen.

Under studieresan i Zimbabwe i mitten av mars träffade jag bland annat ett trettiotal organisationer och besökte två kåkstäder för att få prata med dem som bor där. Deras behov är skriande. Det handlar om bättre tillgång till vatten, toaletter och el, likaväl som gratis skolor, yttrandefrihet och en okorrumperad offentlighet. Ett paket smör kostar i dag omkring 50 kronor. Köerna till bensinstationerna ringlade sig hundratals meter. Arbetslösheten är 90 procent, och många elever hoppar av skolan i förtid.

Mitt i allt detta drabbas flickor och kvinnor ytterligare, för det är de som sköter hemmet, tvingas hoppa av skolan och blir misshandlade och våldtagna av sina frustrerade män eller av andra män, ibland även av pojkar på väg till och från skolan.

Ojämlikheten är enorm mellan makteliten och folket. Den avsatte presidenten Mugabe har fortfarande samma lön som innan, 20 anställda som servar honom och en lyxbil till sitt förfogande. Vi kan bara tänka oss hur det är för resten av makten.

Efter kuppen i november 2017, då Mugabe avsattes och Mnangagwa valdes till president, väcktes ett hopp om förändring i Zimbabwe. Den nye presidenten - som för övrigt var högt ledande militär och delansvarig vid Gukurahundimassakern på 80-talet, då över 20 000 människor mördades i sydvästra Zimbabwe - har dock fortsatt på samma auktoritära bana. För bara några veckor sedan attackerades 263 Chats kontor med tårgas efter att de rapporterat om polisens så kallade utrensning av gatuförsäljare i Harare. Det rapporteras återkommande om repressalier mot människorättsaktivister.

Fru talman! I svaret från biståndsminister Eriksson beskrivs Zimbabwe befinna sig i övergång. Det har nu gått över ett år sedan Mnangagwa valdes till president, och även om han till en början sa det som omvärlden ville höra har han genom sin politiska handling visat vad han går för.

Vi i Vänsterpartiet instämmer i att det är bra att Sverige använder sig av sin långvariga relation med Zimbabwe till att framföra tydliga budskap till regeringsföreträdare med anledning av de oacceptabla kränkningar och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som har skett, och som fortsätter att ske.

Jag skulle vilja veta vad det är i den zimbabwiska regeringens agerande som gör att statsrådet Eriksson ändå anser att Zimbabwe fortfarande befinner sig i en övergångsperiod. Jag skulle även vilja veta hur troligt statsrådet Eriksson tror att det är att de ansvariga för Gukurahundi ställs till svars och vad regeringen gör för att just detta ska ske.

Fru talman! Zimbabwe är i en mycket svår situation. Det handlar i allt väsentligt om ett land som har misskötts och vanskötts under väldigt lång tid. Man har haft en regim som har missbrukat makten och också misskött frågor om mänskliga rättigheter och utvecklingsfrågor.

Man har också en ekonomi i Zimbabwe där man i grunden har väldigt positiva och starka möjligheter. Man har stora naturtillgångar och en befolkning med relativt god utbildning i många fall. Men man har misskött ekonomin och har en omfattande korruption som gör att landet är i ett väldigt dåligt skick.

Det är en utförsbacke som bara tycks fortsätta. Vi hade ett visst hopp efter kuppen som ändrade regimen i fjol. Men det har hittills inte inneburit en positiv förändring i linje med vad många hade hoppats på. Om det är en övergång får man se efteråt.

Vårt arbete från svensk sida handlar fortfarande om att stödja genom humanitär hjälp och stödja civilorganisationer och civilsamhället i Zimbabwe. Det gör vi inte direkt genom ett samarbete med den svenska regeringen, Sida eller så. Vi gör det genom svenska civilsamhällets organisationer och FN-organisationer som vi stöder.

Hälften av det svenska biståndet går till att stärka civilsamhället och att försöka bidra till att rättssamhället upprätthålls. Det handlar om att stärka människors möjligheter att använda rättssystemet när de är anklagade eller har blivit fängslade. Det är den typen av åtgärder.

Här är mycket bekymmersamt. Men vi har från svensk sida till skillnad från en del andra länder som har övergivit Zimbabwe tyckt att det är viktigt att se befolkningen i Zimbabwe och stödja den.

Vi har också erfarenheter från en rad andra länder där man har jobbat med civilsamhället under en väldigt jobbig och tuff period. Det har varit viktigt när man till slut får en förändring.

Jag besökte nyligen Armenien som har fått en ny regering. Där bidrar civilsamhällets organisationer och människor därifrån till den nya regimen. Genom att de har kunnat fungera bland annat med hjälp av bistånd har de kompetens och möjlighet att klara av den förändringen.

Det är väldigt viktigt att vi fortsätter att stödja och göra vad vi kan. Det gäller särskilt nu när Zimbabwe är i en sådan humanitär kris som det är. Livsmedel saknas, och det är väldigt dyrt att över huvud taget köpa mat. Bensinköerna är långa och ringlar längs gatorna. Landet har dessutom drabbats av både torka och sedan cyklonen som bidrar till att förvärra situationen.

Fru talman! Tack, statsrådet Eriksson!

Jag fick inget svar om Gukurahundi. Det skulle vara intressant att höra hur ni ser på det, om ni tror att de ansvariga någonsin kommer att ställas till svars och vad regeringen från Sveriges sida gör för att det ska ske.

Jag vill passa på att gå vidare med det som är fördelen med det svenska biståndet och långsiktigheten i det, precis som statsrådet lyfte fram. I mitt förra inlägg lyfte jag fram de enorma klyftorna mellan makteliten och folket. Ett land som har mycket naturresurser och bra odlingsbar mark borde inte ha så stor arbetslöshet och fattigdom. Men i stället för att bygga upp ett stabilt land har makteliten passat på att sko sig själv.

Jordbruksreformen, som kunde ha varit en framgångsrik saga med tanke på den bördiga mark som finns i Zimbabwe, blev ett fiasko då lantegendomarna inte gavs till den kunniga lokalbefolkningen utan i stället till män inom både regeringen och det militära.

Markerna som tidigare producerade så mycket att landet exporterade jordbruksprodukter odlas knappt i dag. Om jag hade rest mellan Harare och Bulawayo för 30 år sedan hade jag fått se fullt av odlad mark. Men för en dryg månad sedan såg jag bara sly och någon enstaka mager boskap som gick där och betade.

I detta läge, när yttrandefriheten och mötesfriheten inskränks, när oppositionella fängslas, torteras och dödas och när aktivister i civilsamhällets organisationer tystas, har tyvärr vissa länder valt att dra tillbaka sitt bistånd. De hänvisar till den auktoritära regimen och det krympande demokratiska utrymmet. Detta trots att det drabbar folket.

Sverige har i stället valt att fortsätta sitt bistånd via framför allt civilsamhällets organisationer och FN för att bland annat bygga upp demokrati från grunden, stärka kvinnor och ge dem stöd samt se till att kåkstädernas barn får hjälp att klara skolan och har fritidsaktiviteter.

Nyligen drabbades Zimbabwe av en cyklon, något som vi båda har lyft fram. Den förstörde både hem och mark för hundratusentals zimbabwier. Om alla länder hade lämnat sitt biståndsarbete i Zimbabwe hade det varit en oerhört lång process att få igång något slags nödhjälp över huvud taget. Tack vare de länder som finns kvar och stöttar civilsamhället kunde ändå nödhjälpen komma igång relativt snabbt, trots att det återstår mycket att göra.

Det är även bra, fru talman, att Sverige i sin strategi för Zimbabwe är beredd på att snabbt ändra inriktning i biståndet om dialogen med Zimbabwe och folkets önskan om ett öppnare, friare samhälle fritt från korruption skulle hörsammas av den nya presidenten. Det uppskattar vi.

Även om det är oerhört viktigt att i dessa tider med krympande utrymme stötta civila organisationer kan inte de ensamma förändra situationen i landet. Myndigheterna behöver stöd i att förändra sitt arbete så att landet blir mer transparent och rättssäkert.

Svenska myndigheter som arbetat i olika länder för att tillsammans med myndigheterna där få till good governance har ett väldigt gott rykte. Då är det bra om vi snabbt kan agera och ställa upp med det stödet igen när det är aktuellt.

Fru talman! Det behövs många fler länder som är lika agila och intresserade av den typen av bistånd. Det vore intressant att få höra statsrådet Erikssons synpunkter på hur regeringen arbetar för att få fler länder att se värdet i det långsiktiga biståndet och stanna kvar i mottagarländer som går åt fel håll för att i första hand stötta folket och civilsamhället och för att sedan snabbt kunna ändra inriktning när vi ser en politisk vilja i mottagarlandet att bli mer transparent och rättssäkert. Hur förs samtalen kring dessa frågor i EU-samarbetet?

Fru talman! Egentligen är det ett ämne för en annan interpellationsdebatt. Det handlar om hur vi ska organisera hela biståndssamfundet och finansiera det. Den svenska strategin bygger på att vi ger mycket av kärnstöd till FN-organisationerna. På så sätt skapar vi möjligheter från svensk sida för FN att fungera långsiktigt och flexibelt så att man kan göra insatser snabbt när det behövs.

Man kan också arbeta långsiktigt, inte bara i samband med vissa utpekade projekt. Tyvärr är det väldigt många andra länder som inte vill göra det. De riktar in biståndet bara mot enskilda projekt och saker som kortsiktigt kanske är lättare att uppmärksamma i medierna. Det är ett stort bekymmer.

Det är bland annat de frågorna som hela den reformering av FN-systemet som nu diskuteras i New York handlar om. Vi hoppas att det ska kunna leda till ett mer långsiktigt hållbart system.

Men det är många som inte vill ställa upp i ett system där till exempel alla enas om att vara med som finansiärer i kärnverksamheten för FN. Det är en fråga.

En annan fråga är vad man som enskilt land ska göra när ett land går bakåt i utvecklingen. Vi har ett antal sådana exempel. Vi har situationen i Kongo, DRK, som ligger nära och som ibland kan kännas svår eller hopplös eftersom den inte tycks bli bättre. Vi har ett land som Tanzania, som vi jobbar med nu, som Sverige har gett bistånd till under lång tid men där situationen för demokrati och mänskliga rättigheter nu går bakåt.

Hur ska vi jobba med detta? Vi har lite olika idéer, men den svenska grunden handlar om att vi lägger upp en strategi för varje land som vi har ett bilateralt samarbete med. Där tar vi under en femårsperiod ställning till hur vi ska finansiera verksamheten. Hur mycket ska vi samarbeta, och på vilket sätt ska vi samarbeta? Sedan kan vi växla upp om det går i rätt riktning.

I Etiopien tillförde vi nyligen 200 miljoner kronor för att vi ser att utvecklingen går i rätt riktning och att landet får en regering som vill reformera och skapa ett öppnare och bättre samhälle för medborgarna. I Tanzania för vi i stället nu en diskussion om att eventuellt dra ned på biståndet på grund av den negativa utvecklingen. Här får man försöka få gehör från regimerna och spela med de resurser man har för att visa på att man stöder en positiv inriktning i båda fallen.

Jag fick också en fråga om huruvida jag tror att det kommer att bli någon form av rättegång eller dom för dem som har missbrukat mänskliga rättigheter eller åstadkommit saker som är mycket allvarliga. Det kan man än så länge bara hoppas. Det är viktigt att i de här situationerna samla bevis och kunskaper om vad som har hänt för att i ett annat läge kunna använda det i en rättsprocess.

Fru talman och statsrådet Eriksson! Jag vill avsluta med att säga något om de växande skulderna. IMF varnar för att 15 afrikanska länder, bland andra Zimbabwe, ligger i högriskzonen för att drabbas av en skuldkris.

Under fem år har länderna söder om Sahara i genomsnitt ökat sin skuld från 30 till 50 procent av bnp. Till skillnad från tidigare skuldkriser, då lånen framför allt låg hos IMF och Världsbanken, har dessa 15 länder i hög grad vänt sig till privata långivare. Eftersom dessa lån i regel är dyrare, svårare att överblicka och löper över kortare tid är de särskilt riskabla.

Vänsterpartiet har återkommande motionerat om att Sverige bör agera mer kraftfullt för att möta den växande skuldkrisen och ta fram en strategi för att förhindra nya skuldkriser. Vi välkomnar därför regeringens engagemang i frågan, men vi efterfrågar ännu fler konkreta förslag.

Internationella institutioner och länder i den rika delen av världen har ett stort ansvar för flera länders skuldkris. En stor del av lånen har gått till diktaturer trots att långivarna har varit medvetna om att lånen inte skulle komma befolkningen till del. I dessa fall är det tydligt att långivarna har ett medansvar för skuldsättningen, och skulderna är då att betrakta som illegitima.

I Norge har regeringen tillsatt en skuldrevision för att undersöka hur stor del av landets fordringar på fattiga länder som är legitima respektive illegitima. Sverige bör följa det norska exemplet och driva på för en global skuldrevision.

För att förhindra att skuldsituationen förvärras och att nya skuldkriser uppstår krävs förändringar i den globala ekonomin. Nätverket Eurodad föreslår bland annat en princip som alltid sätter efterlevnaden av mänskliga rättigheter framför återbetalning av skulder. Det ska exempelvis inte vara tillåtet att skära ned på sjukvård och utbildning för att betala av skulder.

Hur ser statsrådet Eriksson på dessa förslag? Kan statsrådet utveckla och konkretisera regeringens politik för att möta skuldkrisen hos just de fattigaste länderna?

Fru talman! Vi ser att det finns en växande oro när det gäller skuldfrågorna. Jag var nyligen i Washington på Världsbankens vårmöte, och där diskuterades detta. Det är uppenbart att detta är frågor som har blivit alltmer aktuella både i Internationella valutafonden och i Världsbanken under de allra senaste åren.

Det positiva i sammanhanget är att vi än så länge har låga räntor i världsekonomin. Men de länder som nu börjar få en skuldsättning som ligger på en hög nivå, som Zimbabwe, och som börjar falla ur greppet för vad man klarar av hamnar ofta i en ännu besvärligare situation när de vänder sig till Kina eller till andra, privata, rådgivare som kräver betydligt högre räntor.

Därför är detta en allvarlig och viktig fråga att fortsätta att arbeta med. Det är intressant att vi i morgon har en högnivåkonferens i Paris om dessa frågor. Sverige är pådrivande men kräver att både låntagar- och långivarländer tar sitt ansvar i sammanhanget. Man kan inte bara ställa krav på givarna, utan man måste ställa tuffa krav även på dem som tar lånen. Det har kanske inte gjorts i tillräckligt hög grad tidigare när det gäller Zimbabwe, men i dag ställer Världsbanken tuffa krav på landet. Vi måste också se till att vi skapar system för hur man kan komma ur situationen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.