Reformutrymmet

Interpellationsdebatt 28 januari 2025

Protokoll från debatten

Anföranden: 8

Anf. 25 Finansminister Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Jag tackar alla socialdemokrater för debatten. Jag uppskattar dessa debatter, och nu är det dags för en debatt om reformutrymmet.

Fru talman! Samuel Gonzalez Westling har frågat mig om jag delar hans beskrivning av hur reformutrymmet uppstår och om jag kan redogöra för bakgrunden till varför begreppet började användas. Han har också frågat mig om jag är beredd att i de ekonomiska propositionerna redovisa offentligfinansiella effekter av ett bibehållet offentligt åtagande.

Reformutrymmet är en central del i den budgetprocess och det viktiga finanspolitiska ramverk som grundlades i slutet av 1990-talet. Det finanspolitiska ramverket och budgetprocessen utgår från ett uppifrån-och-ned-perspektiv där utgifter ställs mot varandra och utgiftsökningar prövas utifrån ett på förhand fastställt ekonomiskt utrymme - reformutrymmet. Processen säkerställer kontroll över statliga utgifter samtidigt som den möjliggör för regeringen att bedriva aktiv konjunkturpolitik där ofinansierade utgifter kan öka i tider av sämre ekonomisk utveckling.

Det finanspolitiska ramverket har tjänat Sverige väl. Det är en grundbult i Sveriges stabila statsfinanser. Sedan det infördes har både statsskulden som andel av bnp och statens räntebetalningar minskat avsevärt. Med lägre räntebetalningar har vi haft möjligheten att spendera mer pengar på annat, till exempel investeringar. I tider där flera europeiska länder behöver höja skatten för att finansiera sina räntebetalningar kan Sverige i stället sänka skatten samtidigt som vi har en låg statsskuld. Det är en styrka.

Det finanspolitiska ramverket är därmed en grundbult i att bygga ett rikare och tryggare Sverige. Det är viktigt att eventuella förändringar i det finanspolitiska ramverket, beräkningsmetoder av reformutrymmet eller vad exakt som redovisas i budgetpropositionerna föregås av analyser som på djupet granskar förändringarnas effekter.

Behoven i offentlig sektor ser olika ut för varje år. Därför är det också viktigt att regeringen har möjlighet att prioritera efter behov, exempelvis under åren med hög inflation där en betydande del av reformutrymmet användes för att stötta välfärden.


Anf. 26 Tredje vice talman Kerstin Lundgren

Jag kan konstatera att det inte riktigt var samma svar som var inlämnat till riksdagen som vi här hörde.


Anf. 27 Samuel Gonzalez Westling (V)

Fru talman! Jag får konstatera att jag blev lite förbryllad när jag lyssnade och läste samtidigt. Det var inte mycket som stämde överens med det svar jag hade fått.

Grundtanken är väl ändå densamma. I det svar jag hade fått av finansministern konstateras det bland annat att finansministern inte tycker att det är en bra idé att redovisa offentligfinansiella effekter av bibehållet offentligt åtagande i de ekonomiska propositionerna.

Jag tror ändå att finansministern försöker göra det här till en krångligare fråga än den faktiskt är. När reformutrymmet uppstår, som finansministern mycket riktigt konstaterar, ökar intäkterna samtidigt som man lämnar utrymme för att göra andra saker, det vill säga man räknar inte upp de utgifter som staten har. Till exempel finns ersättningen till kommuner och regioner med. Det som regeringen har valt att göra i år är att inte skjuta till någonting för att kommuner och regioner ska bibehålla den nivå av service de ska tillhandahålla till befolkningen i Sveriges 290 kommuner.

En annan sak som är beklaglig är att i svaret som jag har fått säger finansministern att det för henne är naturligt att offentliga verksamheter kan förbättra sina arbetssätt kontinuerligt. Ett bibehållet åtagande kan således uppnås med en mindre mängd resurser. Det handlar ofta om att använda skattepengarna effektivare.

Finansministern menar att hon som finansminister och regeringen har en bättre överblick över hur regioner och kommuner kan fördela och använda sina resurser än vad kommunerna och regionerna själva kan göra. Det är så jag ändå måste tolka svaret.

Men det finns andra delar i reformutrymmet som uppstår på grund av andra saker. Till exempel finns en hel del transfereringar som staten har åtagit sig att göra. Ett sådant är till exempel bostadsbidraget. Den bidragsgrundande nivån har inte höjts sedan 1997, och det är snart 30 år sedan. Inkomstgränsen har höjts marginellt, och det var den senaste regeringen som gjorde det - först efter 20 år. Den nuvarande regeringen har valt att inte räkna upp inkomstgränsen alls. Om man jämför med 1996, när man slutade att räkna upp inkomstgränsen i takt med löneutvecklingen, kan man konstatera att bidraget baseras på en betydligt lägre gräns.

Sedan finns barnbidraget. Man kan säga att barnbidraget är en av de viktigaste intäkterna för barnfamiljer, särskilt för ensamstående mammor. Det som en barnfamilj får behålla av barnbidraget i dag, jämfört med den senaste höjningen som Vänsterpartiet drev igenom till 2018, innebär att värdet av barnbidraget i dag är 21 procent lägre än när det höjdes senast. Samtidigt har livsmedelspriserna ökat med närmare 25 procent.

Tycker finansministern att det är rimligt att man ska hålla ned kostnaderna för staten i de system som borde räknas upp med inflation, kostnadsutveckling och lönenivå?


Anf. 28 Finansminister Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Det som interpellanten lyfter upp är en viktig diskussion. Det har också blivit tydligt under de här åren med hög inflation. Alla hade kanske inte funderat på indexeringar, men indexering har helt plötsligt blivit något väldigt viktigt. Många av våra ersättningssystem indexeras på olika sätt utifrån inflationen. Det kan gälla ersättningar men också en del skatter. Det har det blivit en debatt om, och det tycker jag är bra.

När det gäller detta och de frågor som jag har fått av ledamoten om hur ett reformutrymme uppstår delar jag den bilden. Det är nummer ett. Nummer två gäller hur det kom till en gång i tiden. Jag var inte med här på 90-talet och diskuterade ramverket, men det är i grund och botten precis som interpellanten säger: Skatteintäkter växer, men vissa utgifter växer inte på samma sätt.

Varför tycker jag inte att det ska ändras? Min uppfattning är att det ändå är en i grunden god ordning. I olika tider kan en stat behöva prioritera olika saker. Ett exempel är att kommuner och regioner under perioden med hög inflation drabbades enormt av höga pensionskostnader. I år är de kostnaderna 50 miljarder lägre än förra året på grund av att inflationen har kommit ned. Det visar att det behövdes att vi där och då lade 40 procent av reformutrymmet på att hjälpa kommunerna och regionerna. Det hade inte kunnat göras om allt hade varit intecknat på olika sätt, oavsett vilken variant man hade valt.

Det finns perioder då vi måste lägga mer pengar på kriminalvård och försvar än i andra perioder. Nu är det dessvärre en sådan period. Jag önskar att det inte vore så.

Självklart kan man ha olika ingångar i detta. Man kan alltid diskutera vad som behöver indexeras och inte. Men jag tycker ändå att det är en god ordning att vi från statens sida ser till att skjuta till resurserna där de bäst behövs under den period som man lever och befinner sig i.


Anf. 29 Samuel Gonzalez Westling (V)

Fru talman! Jag håller helt och hållet med om att man kan göra olika typer av prioriteringar i samhället utifrån det dagsaktuella läget. Frågan här är om det inte är rimligt att man i sådana fall också redovisar vad det är som man inte tänker göra, till exempel att inte räkna upp bostadsbidraget och framför allt barnbidraget, som jag hade som exempel.

Så som det ser ut i Sverige i dag har familjerna med allra lägst inkomster det otroligt tufft. Jag vet att finansministern brukar skryta om att man nu har sänkt skatten för alla. Man hävdar framför allt att man har sänkt skatten för dem som har låga inkomster och så vidare.

Det som händer är att en undersköterska får ungefär 200 kronor i månaden i sänkt skatt i dag. Samtidigt fick finansministern själv så sent som i fredags en löneutbetalning där jag tror att skattesänkningen uppgår till 3 000 kronor i månaden. Så blir det när man väljer att prioritera skattesänkningar snarare än att förstärka de finansiella system som finns för att vi ska ha en grundtrygghet i samhället.

Mångmiljardsatsningen för att sänka skatterna ger undersköterskan ungefär 2 400 kronor om året. Ponera att undersköterskan har två barn, samma antal som i finansministerns exempel med en sjuksköterska och en polis i en tidigare debatt. Med Vänsterpartiets förslag om höjt barnbidrag med 400 kronor i månaden skulle undersköterskan i stället få 9 600 kronor extra om året. Och det hade varit billigare för hela statens finanser än regeringens förslag om sänkta skatter.

Det här blir inte tydligt för människor i samhället i dag. Man låtsas som att det här är något otroligt komplicerat och krångligt, att det är saker som bara händer av sig själva. Barnbidraget finns där; men det är ju ett aktivt beslut, även om det är ett aktivt passivt beslut, från regeringen att inte höja barnbidraget i takt med den ekonomiska utvecklingen.

Tycker inte finansministern att det vore rimligt att regeringen redovisade att man väljer att inte höja barnbidraget i takt med den ekonomiska utvecklingen för att man väljer att prioritera andra saker? I dag låter det som att det har uppstått en massa pengar och att man väljer att lägga dem på de här olika typerna av satsningar i stället. Jag känner bara att man kanske skulle välja att redovisa det här.

Jag tror att vi skulle kunna komma överens om ett sätt att redovisa det på. Det är inte särskilt svårt egentligen. Finansdepartementets definition av den ekonomiska utvecklingen är nämligen snarlik Konjunkturinstitutets definition. Man kanske skulle kunna börja där.


Anf. 30 Finansminister Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Jag vill tacka för frågorna och för den här viktiga diskussionen.

Jag försöker aldrig göra sken av att det här skulle vara extremt komplicerat. Men det är kanske inte lätt för alla att gå in ramverket och fördjupa sig i detta. Men det uppstår ett utrymme, precis som ledamoten sa, och man använder det på olika sätt.

Jag har varit väldigt transparent med att vi har prioriterat om bland utgifterna. Jag tror faktiskt också att den svenska budgetpropositionen, oavsett vem som styr, måste vara en av de mest transparenta i Europa. Men jag vet inte. Någon får gärna motbevisa mig.

Dessutom har vi varit väldigt transparenta med att vi har gjort omprioriteringar. Vi har till exempel tagit bort enprocentsmålet för biståndet och i stället lagt de pengarna på både välfärd och försvar, som har behövt resurser, därför att vi har tyckt att det är en rimlig prioritering.

Men jag tror att det vore en dålig idé att alla utgifter bara skulle öka av sig själva på något sätt. Då skulle man inte i svåra tider kunna styra resurserna dit där de behövs allra mest. Nu är det till exempel försvaret, och förra året var det speciellt välfärden som behövde väldigt mycket mer pengar.

Man kan ha olika åsikter om detta. Jag vill definitivt inte få det att låta krångligare än det är, utan jag står för de prioriteringar vi gör. Staten har många utgifter, mycket mer än bara ersättningar och det som kommuner och regioner tar del av. Jag vet inte om det vore görbart att inom alla områden redovisa det som interpellanten nu ger uttryck för att vi ska göra, men det kan man kanske göra. Jag tycker att processen fungerar ganska bra som den är.


Anf. 31 Samuel Gonzalez Westling (V)

Fru talman! Jag förstår att finansministern tycker att systemet är ganska bra som det är i dag. Det innebär nämligen i praktiken att man inte behöver redovisa de faktiska nedskärningar som man gör i och med att man inte fattar beslut om att höja de här olika transfereringarna. Till exempel ligger barnbidraget i år på samma nivå som det gjort sedan 2018. Det betyder att de 1 250 kronorna man får per barn i dag är värda under 1 000 kronor med dagens mått om man jämför med 2018. Så förhåller det sig. Om man skulle följa den kostnadsutveckling som varit borde barnbidraget snarare ligga över 1 500 kronor i dag. Det måste man ta med i beräkningen.

Jag ser inte att det skulle vara ett problem för regeringen att redovisa den prioritering som man har valt att göra. Man kan faktiskt redovisa och säga: Nej, vi ser att det behöver läggas pengar på försvaret, och därför tänker vi skära ned på barnbidraget till undersköterskan med två barn. Det är nämligen det man gör när man väljer att inte årligen höja den ersättningen, att inte indexera den kostnaden för statens utgifter. Det är där vi landar.

Vi tycker att det rimliga är att regeringen är tydlig med vilka prioriteringar man tänker göra. Det kan vara helt okej och rimligt att man gör den prioriteringen och att man tycker att det är den man ska göra. Men det är inte tydligt för svenska folket och för undersköterskan med två barn att det är hon som ska stå för kostnaden för ett utbyggt försvar samtidigt som finansministern väljer att sänka skatten för sig själv med närmare 40 000 om året.


Anf. 32 Finansminister Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Jag måste erkänna att jag har lite svårt att hänga med i resonemangen. Jag tror att de allra flesta vet om att barnbidraget inte indexeras. Det ser de flesta föräldrarna på sina konton. Det är ingenting som döljs av något parti här i riksdagen. Visst var det flera år sedan det höjdes. Det kommer säkert att höjas under några år framöver - jag vet inte. Men min poäng är att det här inte är någonting som döljs. Som jag sa från början är det så att många av våra ersättningar höjs med inflationen medan många andra inte gör det, till exempel akassa och barnbidrag.

Det som vi prioriterar och har prioriterat är att få ned inflationen och stärka hushållen och deras köpkraft. Vi har prioriterat välfärden när det varit extra tufft. Vi ser också till att lägga resurser på det som ökar tillväxten på kort sikt och på lång sikt. Min målbild är alltid att hushållen ska stärkas.

Jag har haft glädjen att sitta här i riksdagen sedan 2006. Vi började sänka skatten på låg- och medelinkomster vid 2007. Fram till i dag har en sjuksköterska bara på grund av våra skattesänkningar fått 4 000 mer i månaden. Vi har sänkt skatten för människor som arbetar. Detta tycker man olika om. Vänsterpartiet vill hellre höja skatter. Man gör det här i Stockholm och på många andra ställen - nej, inte i Stockholm, men i budgeten höjs det skatter, kan man säga, så jag är inte helt fel ute.

Jag vill gärna fortsätta att sänka skatter för hårt arbetande människor. Det vi har pratat om nu är inte självklart, men jag tror i grund och botten att det är en bra inriktning att inte allt skrivs upp med inflationen. I så fall skulle det inte finnas möjlighet att prioritera reformutrymmet, som inte uppstår i hokuspokus utan uppstår för att ekonomin växer.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2024/25:256 Reformutrymmet

av Samuel Gonzalez Westling (V)

till Finansminister Elisabeth Svantesson (M)

 

Inför varje budgetproposition följer en ritual där finansministern på en presskonferens på Harpsund delger regeringens bedömning av det så kallade reformutrymmet. Reformutrymmet kan definieras som det budgetutrymme av ofinansierade reformer som gör att den offentliga sektorns finansiella sparande ligger i linje med aktuellt saldomål (för närvarande ett överskottsmål på 0,3 procent av BNP över en konjunkturcykel). 

Begreppet reformutrymme är dock ett vilseledande begrepp. En grundläggande otydlighet handlar om hur delar av det så kallade reformutrymmet uppstår. De offentliga finanserna stärks normalt sett över tid om ingen ny finanspolitik beslutas av riksdagen. Det beror på att skatteintäkterna på sikt växer i takt med ekono­min medan regelverken som styr de statliga utgifterna är utformade så att exempelvis vissa utgifter är nominellt oförändrade vid gällande regler – detta gäller till exempel för stats­bidragen till kommunsektorn – samt att transfereringar och bidrag inte följer den all­männa löneutvecklingen i samhället. Detta innebär att statsbidragen till kommuner och regioner urholkas i takt med stigande priser och löner och med den demografiska utveck­lingen (det vill säga att befolkningen ökar och blir äldre).

Om inga aktiva beslut fattas medför detta att budget­processen i regel leder till att det offentliga åtagandet minskar. Ekonomistyrningsverket (ESV) har i en studie beräknat att den automatiska budgetförstärkningen uppgår till 0,37 procent av BNP. Baserat på dagens BNP innebär det att cirka 25 miljarder kronor av reformutrymmet måste användas varje år för att det offentliga åtagandet ska bibehållas. Detta förhållande har resulterat i att regeringar, oavsett partifärg, ofta presenterar till exempel pengar till välfärden som satsningar när det i själva verket är besparingar eller medel som bara räcker till för att värdesäkra bidragen.

Detta är bakgrunden till att Vänsterpartiet har föreslagit att regeringen i sina ekonomiska propositioner ska redovisa offentligfinansiella effekter av ett bibehållet offentligt åtagande. Kopplat till detta föreslår vi att regeringen gör en bedömning av vilken skattenivå över en konjunkturcykel som krävs för att upprätthålla ett konstant offentligt åtagande. Om en regering föreslår en skattepolitik som lägger sig under denna nivå blir det tydligt för väljarna vilka politiska prioriteringar som har gjorts. Förslagen, om de blir verklighet, kommer därmed att öka transparensen i budgetpolitiken, och det blir lättare för väljarna att väga olika politiska vägval mot varandra.

Mot denna bakgrund vill jag fråga finansminister Elisabeth Svantesson:

 

  1. Delar ministern den beskrivning som jag här har redovisat för hur det så kallade reformutrymmet uppstår?
  2. Är ministern beredd att i de ekonomiska propositionerna, det vill säga budgetpropositionen och den ekonomiska vårpropositionen, redovisa offentligfinansiella effekter av ett bibehållet offentligt åtagande?
  3. Kan ministern redogöra för bakgrunden till varför begreppet reformutrymme började användas?