Ökade resurser och kompetens för att elever med NPF ska få en likvärdig utbildning

Fru talman! Nadja Awad har frågat om jag och regeringen avser att verka för att staten tar ett större finansieringsansvar gentemot kommunerna så att alla elever oavsett behov kan få det stöd de behöver när skolorna nu enligt flera undersökningar saknar resurser för att kunna ge elever med NPF det stöd de har rätt till.

Svar på interpellationer

Alla elever som behöver stödinsatser i utbildningen ska få det. Elever som till följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som gäller ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Detta framgår i 3 kap. 2 § skollagen (2010:800).

För att utbildningen ska fungera bra för alla elever behöver skolan få goda förutsättningar att möta elever med olika typer av funktionsnedsättningar och erbjuda alla elever en utbildning med hög kvalitet.

Regeringen har beslutat om flera åtgärder för att stärka skolan. Det har tillförts drygt 2,9 miljarder kronor till skolan för 2025. I detta ingår bland annat ett samlat statsbidrag som kan användas till personalförstärkningar för att öka tryggheten och studieron i skolan, avlasta lärare, förbättra elevhälsan och bättre kunna möta elevernas behov av stöd. Under de kommande två åren innebär det en omfattande satsning på bland annat fler speciallärare i skolan. Därutöver föreslår regeringen i vårändringsbudgeten (prop. 2024/25:99 utgiftsområde 16), som nyligen lämnats till riksdagen, bland annat en förstärkning av satsningen på skolsociala team och på att öka förutsättningarna för en säker och trygg utbildnings- och arbetsmiljö för barn, elever, lärare och annan personal.

För att åtgärda problemen med skolans arbete med stödinsatser tillsatte regeringen Utredningen om en förbättrad elevhälsa (U 2024:01), som nyligen redovisade sina förslag i delbetänkandet Förbättrat stöd i skolan (SOU 2025:44). Utredningen föreslår bland annat att skollagens bestämmelser om stöd i form av extra anpassningar ska avskaffas. Betänkandet är på remiss till den 27 juni 2025.

Regeringen förbättrar också huvudmännens möjligheter att stärka samverkan mellan skola och socialtjänst och öka närvaron för eleverna genom satsningen på skolsociala team.

Staten bidrar till skolans finansiering, men det är viktigt att komma ihåg att det är kommunerna som har huvudansvaret för att finansiera förskola och skola. Det finns i dag stora skillnader mellan hur mycket olika kommuner satsar på skolan. Därför har regeringen tillsatt Utredningen om en nationell skolpengsnorm för ökad likvärdighet (U 2023:05), som ska föreslå ett system för resursfördelning som utgår från en nationellt bindande skolpengsnorm. Syftet är att genom statlig styrning av finansieringen öka likvärdigheten i den svenska skolan i hela landet. Utredningen ska redovisa denna del av uppdraget senast den 16 juni 2025.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Vänsterpartiet tycker att regeringen ska ta ett större finansieringsansvar gentemot kommunerna så att alla elever, oavsett förutsättningar eller behov, kan få en likvärdig undervisning överallt i landet.

På grund av att regeringen och Sverigedemokraterna prioriterar bort svensk välfärd är nedskärningarna inom svensk skola de största på 30 år, enligt Sveriges Lärare – 30 år!

Själv kom jag direkt från skolvärlden in i riksdagen 2022. Redan då var det väldigt tufft att jobba som lärare, men i dag är det på en helt annan nivå. Jag lider med mina lärarkollegor ute i landet, och jag tänker ofta på mina gamla elever och undrar hur det går för dem i skolan.

Fru talman! Vi ser helt förödande konsekvenser av att staten inte ger kommunerna tillräckliga resurser i förhållande till dagens utmaningar. Skolpersonal sägs upp; det gäller alltifrån lärare och specialpedagoger till elevassistenter. Personaltätheten minskar. Lärare upplever hög arbetsbelastning och att deras arbete är fysiskt och psykiskt påfrestande, vilket leder till ökade sjukskrivningar. Skillnaden mellan skolors elevhälsa varierar, och de får mer att göra. Det är trångt och svårt att anpassa befintliga lokaler, eller så saknas det ekonomiska resurser för att göra anpassningar.

Klasserna och elevgrupperna blir bara större och större. Elever som har det tufft i skolan har hög skolfrånvaro. De når inte kunskapsmålen och lämnar därför grundskolan med ofullständiga betyg. Insatser ges inte i tid eller ges kanske inte över huvud taget. Möjligheterna att ge elever särskilt stöd har helt enkelt minskat.

Vad blir resultatet av det här? Jo, barns och ungas psykiska ohälsa har kraftigt försämrats under de senaste åren. Allt fler unga dras in i kriminalitet när förskolan och skolan inte längre är en skyddsfaktor för dem.

Fru talman! Uppemot 2 500 demonstranter samlades den 6 maj 2023 vid Stockholms stadshus och gick sedan i parad till Mynttorget för att där, ett stenkast från Sveriges riksdag, fortsätta protestera. Sedan följde fler manifestationer mot nedskärningarna som hotar förskolor och skolor till följd av en hårt pressad ekonomi på många håll runt om i landet: Arvika, Gävle, Göteborg, Sjöbo, Umeå, min hemkommun Örebro, Malmö och Västervik. Och det visade sig bara vara början.

Nu står vi här, den 25 april 2025, och regeringen och Sverigedemokraterna har konsekvent i sina statsbudgetar vägrat ge de statsbidrag kommunerna har efterfrågat i förhållande till kostnadsutvecklingen. Min fråga till skolminister Lotta Edholm är om staten och regeringen kommer att ta ett större finansieringsansvar gentemot kommunerna.

Fru talman! Jag delar helt Nadja Awads synpunkter när det gäller statens ansvar för skolan. Jag jobbar varje dag för att öka den statliga regleringen av svensk skola. Vi har ett orimligt system i dag där kommunerna är ansvariga både för finansieringen och för att tolka det regelverk vi har, som i många fall är väldigt otydligt. Det gäller inte minst elevers rätt till stöd när de behöver det i svensk skola i dag.

I dag är Sverige ett av de länder i världen som sätter in särskilt stöd absolut senast. Sanningen är att det mesta av det särskilda stöd som sätts in sätts in i årskurs 9 när det för många elever redan är för sent. Det här beror naturligtvis, precis som Nadja Awad sa, delvis på ekonomiska förutsättningar. En del kommuner satsar väldigt lite på sin skola. Det skiljer 70 000 kronor mellan den kommun som satsar mest och den som satsar minst per elev och år, och det är väldigt mycket pengar. Ungefär hälften av de 70 000 kronorna kan härledas till objektiva faktorer. Men vi vet faktiskt inte vad resten av skillnaden beror på. Vissa kommuner väljer att satsa mindre pengar på sin skola. Det gör att vi har väldigt stora skillnader i Sverige.

Vi arbetar hårt från regeringens sida med att försöka reglera detta så att elever får rätt till särskilt stöd och så att inte de behov som finns, till exempel när det gäller att lära sig läsa, drunknar i extra anpassningar på det sätt som sker i dag. I stället för att få särskilt stöd att lära sig läsa ordentligt får elever ägna sig åt lyssneläsning, vilket är en sådan extra anpassning som används i dag i rätt hög utsträckning och som de facto leder till att 20–25 procent av eleverna faktiskt inte kan läsa ordentligt när de går ut årskurs 9.

Jag delar också uppfattningen att det behövs ett ökat statligt stöd. Det är därför regeringen satsar mycket pengar på till exempel personalförstärkningar. Men det handlar även om hur de pengarna används. Vi behöver till exempel få fler speciallärare i svensk skola, alltså lärare som jobbar direkt med elever som behöver särskilt stöd. Vi behöver också regelförändringar. Det är därför alla de här utredningarna nu jobbar och har börjat leverera förslag på området.

Fru talman! I de debatter jag har haft med skolminister Lotta Edholm har jag upplevt att vi har samma bild av problemen inom svensk skola och av vilka åtgärder som behöver vidtas. Men sedan har vi olika åsikter och prioriterar olika. Det handlar om vad Vänsterpartiet skulle göra om vi hade haft makten och om hur regeringen fortsätter att göra vad gäller finansieringen av den svenska skolan.

Det är väldigt bra att regeringen vill titta över skolpengssystemet. Det är något som Vänsterpartiet välkomnar. Men det kommer att ta tid. Vi behöver också titta på hur statsbidragen fördelas i dag. De statsbidrag som har fördelats över tid i den här regeringens budgetar har faktiskt inte gått till skolan i den grad som behövs sett till dagens samhällsutmaningar.

Två av tre rektorer i grundskolan uppger att de inte tilldelas tillräckliga ekonomiska resurser för att möta stödbehoven hos elever med NPF-diagnoser och liknande utmaningar. Det saknas resurser, säger rektorerna, för både generella anpassningar och individuella stödinsatser och för att till exempel anpassa skolans lokaler, anställa personal eller köpa in hjälpmedel. Det är vad skolorna larmar om, och det är akut. De kräver ekonomiska resurser för att mäkta med.

Fru talman! Jag blir mörkrädd över den utveckling vi ser inom svensk skola. Nedskärningarna är de största på 30 år. Lärare varslas. Sjukskrivningarna bland lärare ökar. Våldet på skolorna eskalerar. Elevers psykiska ohälsa förvärras något enormt. Men regeringen och Sverigedemokraterna tar de pengar skolorna behöver och lägger dem på annat, som skattesänkningar för miljonärer och miljardärer. Det handlar om miljardtals kronor i rut- och rotbidrag, som i praktiken gynnar de allra rikaste.

Hundratals inom svensk skola sägs upp medan andra får statliga bidrag för sina nyrenoverade kök på Östermalm. De elever som har det allra tuffast slås ut i det svenska utbildningssystemet medan andra får sin hemstädning subventionerad av staten. Hur är det en ansvarsfull prioritering av regeringen? Det är ju skolorna som behöver dessa ekonomiska resurser. Det räcker inte med kommunernas egen finansiering. Det räcker inte med det regeringen skickar i statsbidrag till kommunerna.

På vilket sätt ska det här öka tryggheten och studieron i skolan, avlasta lärarna, minska sjukskrivningarna, förbättra elevhälsans arbete och göra att man kan anställa fler speciallärare och bättre möta elevernas behov? Det är en ekvation som är fullständigt omöjlig att få ihop. Det är också därför jag har efterfrågat den här debatten med skolminister Lotta Edholm. Jag vill veta om regeringen vill ta ett ökat finansieringsansvar gentemot kommunerna genom att i nuläget öka statsbidragen till dem. Jag vill jättegärna veta om statsrådet Lotta Edholm och regeringen kommer att öka de statsbidrag som behövs till kommunerna för att skolan ska stoppa besparingarna.

Fru talman! Regeringen ser naturligtvis att det finns ett problem med skolans finansiering i Sverige, just för att kommunerna inte klarar av att ta detta ansvar.

Ibland är det en medveten politik att man inte prioriterar skolan. Ibland är det för att man har för små ekonomiska resurser att göra detta. Det är därför regeringen år för år har ökat de statliga bidragen till skolan och också ökat de direkta bidragen till skolan. De ska inte gå till att bygga nya simhallar eller någonting sådant utan faktiskt direkt till skolan. Men jag menar att det inte kommer att räcka. Skolan är ett nationellt ansvar. Det är viktigt att staten tar stort ansvar för både finansieringen och regelverket. Man ska inte kunna använda pengarna lite som man vill, utan de ska gå till skolan.

Jag är naturligtvis medveten om att vi har en ekonomiskt pressad situation. Skolan är ett kommunalt ansvar. Kommunerna vill ta detta ansvar men förmår inte att göra det fullt ut, eftersom de inte förmår att prioritera skolan på det sätt som man borde göra.

Jag menar dock att det också behövs regelförändringar. Vi måste se till att få bort de extra anpassningarna som leder till att elever inte får det stöd som de behöver.

Det behövs fler speciallärare i Sverige som jobbar direkt med eleverna. Det behövs en elevhälsa som jobbar direkt med eleverna och inte på det som många gånger sker i dag, det vill säga att de fungerar mer som konsulter till redan hårt pressade lärare.

Vi behöver också regelförändringar när det gäller trygghet och studiero. I dag har vi en situation med alldeles för mycket stök, trakasserier och våld. Inte minst är lärare väldigt utsatta. Det leder i sin tur till att det blir svårt att rekrytera lärare. Det är svårt att få fler unga människor att vilja bli lärare.

Allt hänger ihop. Finansieringen är en viktig del i det hela, men det är inte det enda. Regeringen gör dock mycket stora satsningar på svensk skola just nu.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för debatten om kommunernas ökade finansieringsansvar för att möjliggöra en likvärdig svensk skola.

Jag står här som riksdagsledamot och pratar om de politiska lösningarna, men jag har också en bakgrund av arbete i svensk skola i närmare åtta år innan jag blev riksdagsledamot. Den kunskapen och erfarenheten tar jag med mig in i riksdagen till mitt arbete i utbildningsutskottet och i parlamentet.

Det är därför jag också vädjar till regeringen: När jag och andra vänsterpartister eller andra från oppositionen lyfter upp sådant som vi upplever som felaktiga prioriteringar, till exempel skattesänkningar och rut- och rotbidrag till de allra rikaste, gör vi inte det för att plocka politiska poäng eller bedriva symbolpolitik. För min del handlar det om att visa att lärare och elever har det väldigt tufft just nu.

Jag stöter på många av mina gamla elever i kollektivtrafiken och i matbutiken. Jag stöter även på deras vårdnadshavare, som jag haft mycket kontakt med. Jag stöter på mina gamla lärarkollegor. Det har blivit mycket värre inom svensk skola. Nedskärningarna är de största på 30 år.

Det är därför som jag så många gånger tar upp frågan för debatt med skolministern och vädjar till regeringen att göra någonting. Gör något som verkligen skapar en systemförändring för svensk skola! Det ska inte ske för någon annans skull än för elevernas, för att de ska få en bra framtid och bra förutsättningar för fortsatt utbildning och arbete.

Fru talman! Jag tackar för den viktiga debatten.

Jag instämmer i mycket av det som Nadja Awad säger om detta. Staten måste ta ett större ansvar för både regelverk och finansiering. Ett skolsystem är en nationell angelägenhet. Det handlar inte bara om de enskilda elever som går i skolan här och nu, utan även om Sverige som välståndsland. Vi kan inte acceptera att 20–25 procent av eleverna inte kan läsa ordentligt. Vi måste ha ett nationellt skolsystem. Där är den statliga finansieringen viktig, och därför har regeringen nu ökat den år för år.

I grund och botten är den kommunalisering av svensk skola som skedde för 30 år sedan en del av problemet. Kommunpolitiker kan välja om de vill satsa mycket pengar på skolan eller på annat. De kan också ha väldigt dåliga finanser. Det här är orimligt för såväl elever som lärare och annan personal.

Jag välkomnar verkligen den här diskussionen. Det är ändå intressant att det finns en ganska stor samstämmighet i dessa viktiga frågor på ett sätt som inte har funnits tidigare. Det är något jag verkligen välkomnar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.