Herr talman! Jag håller med finansministern om att vårdnadsbidraget inte skapar några arbetstillfällen utan tvärtom bidrar till att dämpa sysselsättningen. Det är bra att vårdnadsbidraget har avskaffats. Det berömmer jag gärna finansministern för.
Det hjälper dock inte att man gör en positiv justering när man gör många förändringar som är till det sämre.
Finansministern frågade hur vi resonerade kring olika skatteåtgärder under alliansregeringens tid. Vi hade ett tydligt mål: full sysselsättning. Alla människor som vill och kan arbeta ska också ha ett jobb att gå till. Det är samma målsättning som alltjämt dominerar vår politik. När vi gjorde förändringar i skattesystemet var det just för att nå detta mål. Det betyder inte att varje enskild förändring visade sig vara den bästa, men det var målet för varje förändring. Sedan kan man ompröva, ändra och göra nytt under resans gång. Det är självklart för ett reformistiskt parti som Moderaterna att man kastar ut det som visar sig fungera sämre, gör mer av det som visar sig fungera bra och är beredd att testa nya saker.
Den stora skillnaden mellan den här regeringen och den regering som Moderaterna vill leda är att den regering som Moderaterna vill leda vill göra skatteförändringar som ger fler jobb. Den här regeringen gör tvärtom. Man höjer skatter som kostar jobb genom att till exempel halvera RUT-avdraget. Sedan inför man skattelättnader som man inte bedömer ger några jobb, till exempel olika krångliga avdrag för reparation av textilier och andra saker som krånglar till skattesystemet, försvagar legitimiteten och driver ned intäkterna men inte har starka positiva sysselsättningseffekter.
Jobbskatteavdraget ger ungefär 130 000 fler arbetstillfällen. Det försämrar finansministern. RUT-avdraget ger ungefär 20 000 arbetstillfällen. Det försämrar finansministern. Här går det bra att höja skatten. I stället sänker man skatten på sådant som inte bedöms ha positiva sysselsättningseffekter.
Herr talman! Det är just för denna paradox - att ministern är beredd att sänka skatter som inte ger jobb men samtidigt, för att betala för det och annat, vill höja skatter som kostar arbetstillfällen - som den här regeringen och Magdalena Andersson måste ställas till svars. De måste svara på hur de faktiskt vårdar skattesystemet och vilka skattereformer de föreslår.
Och, herr talman, är det rimligt att Miljöpartiet får sitta inne i kärnan på Finansdepartementet och diktera den här typen av villkor? Ska egna hemkokta förslag utan evidens eller teoretiskt stöd för att de ökar arbetsutbudet få dominera skattepolitiken över åtgärder som faktiskt skulle kunna öka arbetsutbudet?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Vilken reform, eller vilka reformer över huvud taget, har Magdalena Andersson presenterat som förväntas öka arbetsutbudet i samhället? Nästan ingen - eller kanske till och med inga alls. Det är väldigt allvarligt, för de flesta som slår upp en valfri bok om arbetsmarknadsekonomi kommer på ena eller andra sidan att hitta att det som långsiktigt styr sysselsättningen är arbetsutbudet.
Finansministern väljer att presentera skatteåtgärd på skatteåtgärd som minskar arbetsutbudet i samhället i stället för att öka det. Är det en rimlig avvägning av hur skattepolitiken ska se ut? Eller, herr talman, är det så att Miljöpartiet har kopplat ett sådant starkt grepp här att det inte spelar någon roll? Det är inte sysselsättningen utan sammanhållningen med Miljöpartiet som är ankaret för politiken.