Nationellt avhopparprogram

Herr talman! Tobias Andersson har frågat mig vilka åtgärder som jag och regeringen avser att vidta för att väga upp för det uteblivna nationella avhopparprogrammet.

Regeringens arbete mot brottsligheten och otryggheten i samhället sker på flera fronter samtidigt. Utbyggnaden av Polismyndigheten fortsätter, och 2021 fanns fler poliser i landet än något tidigare år. De brottsbekämpande myndigheterna har fått, och kommer att få fler, nya och effektiva verktyg. En lång rad straffrättsliga åtgärder har vidtagits, och fler är på gång.

För att bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen och förhindra att fler barn och unga involveras i kriminalitet måste samhället även bedriva ett brett och utvecklat förebyggande arbete. Det handlar om insatser vars resultat inte alltid kan ses omedelbart men som är avgörande för utvecklingen på sikt. Regeringen fortsätter därför att förstärka det brottsförebyggande arbetet i landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En viktig del i det brottsförebyggande arbetet är att förhindra återfall i brott. Inte minst behöver samhället ge stöd till de individer som vill lämna kriminaliteten bakom sig och behöver hjälp för att kunna genomföra det. Polismyndigheten, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen fick därför, inom ramen för regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminaliteten, i uppdrag att föreslå hur stödet till avhoppare kan förbättras. Myndigheterna redovisade uppdraget den 1 mars 2021 och konstaterar, liksom regeringen, att många av insatserna till avhoppare finns i den kommunala verktygslådan. Det kan handla om boende, arbete, utbildning eller hjälp med missbruk och psykisk ohälsa. I de fall en hotbild finns mot individen har givetvis även Polismyndigheten en central roll.

Utifrån de behov som beskrivs i redovisningen har regeringen gett myndigheterna ett konkret uppdrag om att vidta åtgärder för att förstärka och utveckla arbetet med stöd till avhoppare i landet. Inte minst handlar det om att förbättra stödet till den lokala nivån, där de flesta stödinsatserna i praktiken sker. För att myndigheterna snabbt ska komma igång med uppdraget ska en utredare inledningsvis stötta och koordinera deras arbete.

Det är alltså inte tal om någon utebliven satsning på avhoppare. Tvärtom tas nu nästa steg för att fler individer ska få möjlighet att lämna kriminella gäng och andra destruktiva miljöer. Varje person som lämnar kriminaliteten bakom sig är en vinst för samhället.

Herr talman! I december 2019 fattade regeringen beslut om ett uppdrag till Kriminalvården, Polismyndigheten, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen att ta fram ett gemensamt nationellt avhopparprogram. Det skulle, som regeringen uttryckte det, "bidra till att förstärka samhällets stöd till individer som vill lämna kriminella eller våldsbejakande extremistiska miljöer och grupperingar".

Trots detta tydliga uppdrag kommunicerade Morgan Johansson under hösten, nästan två år efter att uppdraget gavs, att det inte blir tal om något nationellt avhopparprogram, detta trots att förslaget återfanns som punkt 33 i regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminalitet.

34-punktsprogrammet har återkommande lyfts fram av regeringsföreträdare som lösningen på den gängrelaterade brottslighet som vi i dag ser runt om i landet. När regeringen nu valde att stryka punkt 33 kom det därför som något av en chock för såväl oppositionen i riksdagen som berörda kommuner, vilka hade hoppats på ett större statligt ansvar för avhopparverksamheten.

Kommunerna, som hade sett fram emot en förändring, blev knappast mer positiva över beskedet när de fick höra Morgan Johansson säga: "Staten kan inte lösa alla problem åt kommunerna. Det måste finnas ett eget driv från de kommuner och de kommunpolitiker som styr i kommunerna." Han menade även att det finns ett stort budgetöverskott i landets kommuner som kan finansiera avhopparverksamheten.

I likhet med många andra företrädare i många olika kommuner blev även Liberalerna i Stockholm besvikna över beskedet att regeringen skrotade planen på ett nationellt avhopparprogram. Stockholms stad är en av de kommuner som drabbats hårdast av den gängkriminalitet som Morgan Johansson misslyckats med att stävja.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Liberalerna skrev följande i Svenska Dagbladet den 28 oktober: "I takt med att gängkonflikten har eskalerat vill allt fler kriminella lämna den brottsliga banan. I Stockholm har antalet gängkriminella som vill hoppa av fyrdubblats på bara ett år, men samma trend finns också i andra städer. Trots det saknas både tydliga direktiv i socialtjänstlagen om kommunernas ansvar för avhopparverksamhet, men också ett statligt ansvar för att se till att fler lämnar de kriminella gängen. Hur länge till ska regeringen skjuta ifrån sig ansvaret i denna fråga?"

Frågan har varken de eller politiker i andra drabbade kommuner fått svar på. Vi är helt enkelt många som inte delar Morgan Johanssons uppfattning om att ett nationellt avhopparprogram inte behövs.

Herr talman! Jag vill därför fråga Morgan Johansson vad som är problemet med ett nationellt avhopparprogram. Vilka motargument finns, och varför blir det inte verklighet?

Herr talman! Tobias Andersson pratar ju i nattmössan. Han söker en konflikt som faktiskt inte finns. Vi har inte strukit någon punkt i 34-punktsprogrammet - vad är det för ett påstående? Jag tror att Tobias Andersson söker en konflikt baserat på ett medvetet missförstånd.

Det är klart att avhopparverksamheten ska utvecklas. Det är en viktig del av vårt program mot den organiserade kriminaliteten. Något annat har vi faktiskt aldrig sagt, vad än Tobias Andersson inbillar sig. Det arbetet går nu vidare. Det är ett pionjärarbete, ska jag säga. Det finns ingen regering som har gjort något liknande och tagit ett sådant statligt grepp som vi nu tar när det gäller avhopparverksamhet.

Vi gav, som sagt, ett uppdrag till fyra myndigheter. Vi har rapporten från de fyra myndigheterna i botten, och den rapporten var ganska avslöjande. Den visade ju just hur olika förutsättningar som finns över landet.

Tobias Andersson nämner Stockholm. Jämförelsen mellan just Malmö och Stockholm i den rapporten var rätt anslående. I Malmö hade man 80 avhopparärenden under 2020, men i Stockholm hade man 30, trots att Stockholm är en mycket större kriminell miljö än Malmö är. Man har dessutom mycket större problem med skjutningar i Stockholm.

Detta talar för att det behövs ett ökat nationellt stöd och samordning, inte minst för att kommuner som Stockholm ska kunna göra det bättre. Baserat på rapporten utsåg vi därför en särskild samordnare, Stefan Strömberg, som ska lämna sin rapport till mig i maj. Då ska vi se hur det ska se ut framöver, vilken myndighet som ska ha huvudansvaret, hur mycket pengar det kan kosta och hur vi ska gå vidare med hela frågan.

Nu finns det dessutom särskilt avsatta pengar i den budget som gäller för 2022. Det är 75 miljoner kronor som anslås till det här arbetet. Det är ett pågående arbete; det är ingenting annat.

Det finns positiva exempel. Jag nämnde Malmö. Där har man kraftigt fått upp antalet som vill hoppa av på senare år. Det är en följd dels av den press på de kriminella som Malmöpolisen har utövat under ett antal år, dels, påstår jag, av det sätt man har valt att arbeta på, alltså det man kallar för Sluta skjut-modellen. Den har visat sig väldigt framgångsrik.

Sluta skjut innebär ju att polisen och kommunen med jämna mellanrum tar in de mest kriminella individerna och ställer dem inför ett val: Om ni fortsätter med den kriminella verksamheten kommer vi att jaga er med samhällets alla till buds stående medel, men det finns en annan väg ni kan gå. Vi har ett avhopparprogram som ni kan ansluta er till, och då står vi redo att hjälpa er. Vi kommer att hjälpa till, men det är inte kravlöst, utan det mesta jobbet måste ni göra själva som individer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det där fungerar. Vi har kraftigt ökat antalet som vill hoppa av, och mycket pekar på att en av de viktigaste insatser som vi nu gör när det gäller avhopparverksamheten är att vi rullar ut Sluta skjut-programmet till fler och fler kommuner, för då kommer vi att få ett bättre och mer strukturerat arbete.

För övrigt ser vi att skjutningarna just i Malmö har minskat med nästan två tredjedelar sedan 2017, och det är ett tecken på att det faktiskt går att vända.

Staten ska göra sitt. Vi går in med mycket pengar till rättsväsendet nu, men kommunerna måste också göra sitt. Jag kommer inte att vika från den uppfattningen. Kommunsektorn gick under 2020 med ett överskott på 50 miljarder kronor. Stockholms kommun hade väl ett överskott på nästan 4 miljarder kronor. Det är klart att man måste vara beredd att sätta av de resurser som behövs till förebyggande insatser, skola, fritidsverksamhet och socialtjänst men också till avhopparverksamhet för att hjälpa till i det här arbetet.

Herr talman! Morgan Johansson uttrycker att det skulle finnas ett missförstånd här. Men det jag citerar är ju hans egna ord och ord från drabbade kommunpolitiker i Stockholm. Om det finns något missförstånd mellan oss och jag helt har missat vad vi i dag debatterar är det något märkligt. Då grundas ju missförståndet i Morgan Johanssons egna utspel och de utspel som kommit från drabbade kommunpolitiker som väntat och längtat efter att staten skulle kliva in och få på plats ett nationellt avhopparprogram. Detta finns inte.

Morgan Johansson nämner den satsning som tillkommer under det här året, men det är ju tack vare den budget som jag, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna står bakom. Det är ju anledningen till att vi nu ser 75 miljoner riktas till just avhopparverksamhet. Det är en satsning som Morgan Johansson knappast kan ta åt sig äran för eller använda som argument för att min interpellation inte skulle vara relevant.

Det som är sant är att Morgan Johansson och regeringen har ändrat sig någonstans utmed vägen. Man har ändrat sig från att ha varit av den uppfattning som jag är av i dag, alltså att det vore bra med ett nationellt avhopparprogram, till att inte förespråka detsamma. I stället vill man genom andra verktyg försöka uppnå något likartat. Men man har alltså inte strikt gått vidare med det förslag som återfanns i 34-punktslistan. Det är detta som är kontentan i denna debatt.

Då får man fråga sig vad det var som skedde. Var det att regeringen inte ville skjuta till pengarna men nu fick dem levererade av riksdagen och därför kan fortsätta att kika på frågan? Eller var det Morgan Johansson själv som drastiskt ändrade sig? Eller bedömde regeringen att behovet av insatsen försvann? Jag vet inte riktigt, herr talman.

Det jag däremot vet är hur man uttryckte det i det uppdrag som man gav hösten 2019, då man efterfrågade det man sedan inte ville ha. Då uttryckte man bland annat att "ett gemensamt nationellt avhopparprogram . ska bidra till att förstärka samhällets stöd till individer som vill lämna kriminella eller våldsbejakande extremistiska miljöer och grupperingar". Det gick även att läsa att det ofta är en lång och svår process där de individuella behoven är många och skiftande, vilket kräver samordnande och skyndsamma insatser från flera samhällsaktörer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag instämmer i det som regeringen tyckte hösten eller vintern 2019, men någonstans utmed vägen ändrade man sig, även om man nu som en konsekvens av vår budget får medel att faktiskt jobba med frågan ändå.

Det är min uppfattning att man inte kan lasta kommunerna i så hög utsträckning som Morgan Johansson och regeringen vill göra. Alla kommuner i Sverige har inte de resurser och den kompetens som krävs för att jobba aktivt med avhopparverksamhet. Vi kan inte ha ett läge där en individ som, kanske något impulsivt, vill lämna sitt kriminella leverne, göra bot och bättring och söka samhällsgemenskap inte direkt möts med det stöd och de resurser som krävs för att också fullfölja det infallet. Detta riskerar vi att misslyckas med om kommunerna tvingas dra ett så stort lass som Morgan Johansson önskar.

Herr talman! När man debatterar med Tobias Andersson kommer man ofta att tänka på ett citat av Ingemar Stenmark: Det är inte lönt att förklara för den som inte begriper.

För den som inte vill begripa spelar det liksom ingen roll vad man säger. Då går allt som man säger in genom det ena örat och sedan ut genom det andra. Jag har ju förklarat att denna punkt på intet sätt är struken. Det är ett pågående arbete, som vi dessutom intensifierar, med att lyfta avhopparverksamheten.

Vi har särskilda uppdrag till dessa fyra myndigheter. Det är förnyade uppdrag som handlar om att konkretisera hur arbetet ska gå till. Vi har utsett en särskild samordnare, Stefan Strömberg, som lite senare ska leverera en rapport till mig. Det finns särskilt avsatta pengar för detta - 75 miljoner kronor. Det fanns från början pengar avsatta också i vår budget. Det blev visserligen mer när reservationen gick igenom, men det var inte så att det inte fanns några pengar avsatta.

Stefan Strömberg kommer, som sagt, med en rapport till mig i maj, och efter det kan vi ta nästa steg. Den handlar bland annat om hur detta arbete ska läggas upp framöver. Vilken myndighet ska ha huvudansvar för detta? Hur mycket ska det kosta? Hur ska arbetet struktureras och se ut?

Glöm inte, återigen, att detta är ett pionjärarbete! Det finns ingen regering som har gjort någonting sådant tidigare. Men vi tror på detta. Det är väldigt viktigt att kunna få bort de mest brottsaktiva individerna från gatorna, för är det en sak vi vet så är det att det är en liten grupp individer som begår de många brotten. I Malmö tror jag att man talar om ett par hundra individer, i en befolkning på flera hundra tusen. Man säger att vi kommer att se en omedelbar effekt vad gäller antalet anmälda brott bara vi tar bort en del av dessa individer.

Södertälje är ytterligare ett exempel. Där gjorde man en stor insats för ungefär tio år sedan. Man lyckades få undan en hel del av de mest brottsaktiva individerna. Antingen hoppade de av eller så hamnade de i fängelse. Då fick man en omedelbar effekt på hela den kriminella miljön.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta tror vi alltså väldigt mycket på, och därför jobbar vi aktivt med det. Det är totalt fel att påstå att vi har lagt ned projektet. Vad jag säger är att både stat och kommun måste vara med och bidra. Då talar Tobias Andersson om de drabbade kommunpolitikerna. Ja, det är många som jag känner sympati för och kan känna med. Men kommunpolitiker ska inte sitta och känna sig drabbade. Kommunpolitiker ska se till att jobba med de problem som finns i kommunen, med de resurser som de har till sitt förfogande.

Jag har själv varit kommunpolitiker. Politiker i kommunerna som gör detta på ett bra sätt kommer att kunna nå fantastiskt fina resultat. Återigen: Malmö är ett sådant exempel. Där satt man inte och väntade på staten och på att någon annan skulle göra någonting, utan man jobbade väldigt aktivt själv i kommunen. Södertälje är ett annat exempel.

Stockholm står för nästan hälften av alla skjutningar och är vårt stora problemområde just nu. Stockholm har mångmiljardöverskott i sin budget. Det är pengar som de har fått av staten. Sedan har vi dessutom en fin ekonomisk tillväxt. När jag nu ser att de har mångmiljardöverskott tycker jag att vi från statens sida ska kunna säga: Gå nu in och satsa på det förebyggande, på skola, på socialtjänst och på fritidsverksamhet så att ni bryter nyrekryteringen till de kriminella gängen! Var också med och finansiera avhopparverksamheten! Det är väl bra för Stockholms kommun och alla andra ställen där detta är ett problem.

Om detta ska kunna lösa sig och om vi ska kunna ordna upp situationen och flytta fram positionerna måste både stat och kommun hjälpas åt. Det duger inte att någon sitter och väntar på att någon annan ska agera, utan det gäller faktiskt att själv agera med de resurser man har. Sedan ska vi hjälpa till så mycket vi kan från statens sida och öka stödet, och det gör vi också.

Herr talman! Jag ska på ett väldigt pedagogiskt sätt försöka förklara vad debatten handlar om. Jag upplever nämligen att när jag hittills har försökt har Morgan Johansson endast fastnat i att påstå diverse saker om mig. Det jag har talat om, det som Morgan Johansson påstår skulle vara ett missförstånd, är hans egna ord. Och det är ord från kommunpolitiker som har vänt sig mot det agerande som Morgan Johansson påstår inte har ägt rum.

Man fortsätter att arbeta med avhopparverksamhet - absolut. Det är tack vare den budget som Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna fick igenom som man kan göra det på ett intensifierat sätt. Men det ändrar inte den saken att Morgan Johansson kommunicerade ut att man där och då inte gick fram med ett nationellt avhopparprogram. Jag uppskattar att man utvärderar frågan kring avhopparverksamhet. Jag ser också fram emot rapporten, och jag hoppas att regeringen därefter agerar. Men det ändrar inte sakfrågan.

Herr talman! Jag måste, även om vi nu kanske glider bort lite från temat i debatten, kommentera den försköning av Malmö som Morgan Johansson ständigt ägnar sig åt. Morgan Johansson tycks vara av uppfattningen att socialdemokratiska Malmö är Sveriges praktexempel på en fantastisk kommun medan moderata Stockholm är den värsta avarten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag delar inte den uppfattningen. Jag delar absolut inte det påstående som kom från Morgan Johansson om att Malmö minsann inte väntade med att ta tag i sina problem. Då hade Malmö aldrig fått sådana problem. Malmö väntade alldeles för länge. Malmö var ju i en europeisk och internationell kontext känd som en stad drabbad av kriminalitet. Och det överskott som Stockholm har är åtminstone bättre än det underskott som i många år har funnits i Malmö. Stockholm och andra kommuner har tvingats täcka upp för socialdemokratiska misslyckanden i Malmö.

Herr talman! Nej, jag skryter inte om Malmö. I Skåne säger vi: Vi skryter inte. Vi säger bara som det är.

Så är det också. Jag varken skryter eller svartmålar någonting. Jag kan bara konstatera att vi i Malmö har haft en väldigt positiv utveckling när det gäller skjutningar och sprängningar de senaste åren.

Vi kan gå tillbaka till 2016 och 2017. Då lyftes Malmö ofta fram, inte minst av Sverigedemokrater, som ett varnande exempel. Sedan dess har skjutningarna minskat med två tredjedelar. Jag bor i Skåne och känner till hur man har jobbat både hos polisen och i kommunen i Malmö. Jag känner till det sedan många år tillbaka. Därför vet jag vilka insatser man har gjort. Det handlar om repressiva insatser, om att se till att komma åt de mest brottsaktiva individerna, men också om de förebyggande insatserna, satsningar för att försöka bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen.

Jag ser också andra positiva exempel i landet. Södertälje är ett sådant exempel. De hade jättestora problem för bara tio år sedan.

Jag lyfter fram detta för att peka på att man faktiskt kan vända en utveckling. Innebär det att detta en gång för alla är gjort? Nej, det kan mycket väl vara så att vi får ett bakslag i Malmö eller i Södertälje eller i någon annan kommun. Det vågar jag inte sia om. Det krävs förstås långsiktighet och uthållighet. Men jag tycker att det är värt att peka på att om man jobbar tillsammans, stat och kommun, med att förebygga och bekämpa brott kan man faktiskt nå resultat.

Vi fortsätter jobbet med avhopparverksamheten. Det är ett pågående arbete. Vi har gett särskilda uppdrag till de fyra myndigheterna. Vi har utsett en särskild samordnare, Stefan Strömberg. Vi har pengar avsatta för detta - 75 miljoner. Den rapport som lämnas till mig i maj av utredaren kommer att bilda ett underlag för hur vi ska gå vidare. Vi ser fram emot att kunna jobba vidare med detta precis på det sätt som vi sa, med den inriktning som var i 34-punktsprogrammet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.