Nationella minoritetsspråk och neddragningar av anslag

Interpellationsdebatt 16 januari 2025

Protokoll från debatten

Anföranden: 11

Anf. 28 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig på vilka grunder beslut om att dra in resurser till språkcentrumen för de nationella minoritetsspråken och till Sámi Giellagáldu fattades samt vilka konsekvenser jag bedömer att dessa neddragningar kommer att få.

Regeringen anser att de nationella minoritetsspråken fortsatt aktivt behöver synliggöras och stödjas. Det är angeläget att den verksamhet som Institutet för språk och folkminnen har byggt upp gällande språkcentrum kan fortsätta och att Sametingets språkcentrum också får en fortsatt förstärkning. Regeringen har därför beslutat att tilldela språkcentrumverksamheten totalt 28 miljoner i regleringsbrevet för 2025. I denna summa ingår den tillfälliga förstärkningen om 8 ½ miljoner kronor som aviserades i budgetpropositionen.

När det gäller Sámi Giellagáldu har Sametinget möjlighet att, inom ramarna för den medelstilldelning som regeringen beslutar i regleringsbrev, självt fatta beslut om eventuell fortsatt finansiering.

Regeringen har behövt göra prioriteringar i en tid då vi befinner oss i en lågkonjunktur. Verksamheten vid språkcentrumen behöver som alltid anpassas efter den aktuella anslagsnivån, men regeringen bedömer att myndigheterna med denna finansiering har goda förutsättningar att genomföra sina uppdrag.


Anf. 29 Eva Lindh (S)

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

För snart tre år sedan införde den S-ledda regeringen en satsning om 90 miljoner årligen på språkcentrum för minoritetsspråken. Samtidigt förstärkte man också Samiskt språkcentrum. Satsningen har varit oerhört viktig för att bevara och även vitalisera språken som funnits i de nordiska länderna under väldigt lång tid.

Efter att ha läst budgeten skulle man kunna tänka sig att också den här regeringen instämmer i det. Det står att alla ska ha rätt att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket. Men i samma budget kan man se att det som skrivs i text inte riktigt stämmer överens med det som står i siffror och som realiseras i handling.

Anledningen till att jag engagerar mig i denna fråga är att jag sitter i välfärdsutskottet i Nordiska rådet, och vi har ansvar för de samiska frågorna ur ett mer övergripande perspektiv. De här frågorna rör nämligen inte bara Sverige utan också Finland och Norge. Vi försöker samarbeta. Samiskt språk och samisk kultur känner inga gränser. Därför kan vi inte heller tänka gränser när det handlar om att satsa på språket och kulturen.

Man ingick tidigare ett avtal. Våra tre nordiska länder sa: Nu gör vi den här satsningen gemensamt. Avtalet innebär att man förbinder sig. Om ett land inte längre finansierar innebär det alltså konsekvenser också för avtalet i stort.

När den samnordiska språkliga organisationen nu hotades i denna budget spelade det roll på många olika sätt: för det samiska språket, för den samiska kulturen och för de samarbetsavtal som har ingåtts. Jag tänker att avtal ska hedras.

När detta blev tydligt, när vi fick se siffrorna i budgeten och inte bara texten, gav det upphov till mycket stor oro för de nationella minoritetsspråken men också för verksamheten på Sámi Giellagáldu, som jag framför allt har nämnt här. Det finns nämligen en oro. Det har under lång tid känts som att de nationella minoritetsspråken men också den samiska kulturen har varit hotade. De har också varit hotade.

Det som nu krävs av oss är att vi visar att det finns långsiktighet, respekt och en tanke om att vi ska stödja, stå fast vid och stå bakom det som är viktigt, det vill säga att man kan känna sig trygg i sitt språk och sin kultur.

Det är därför jag har ställt den här frågan. Jag undrar över grunderna till att man tog detta beslut, som oroar och hotar. Det oroar naturligtvis även mig. Vilka var grunderna till att man tog det här beslutet, trots att det låter så fint i en del av den text som också finns med i budgeten?


Anf. 30 Jan Riise (MP)

Fru talman! Jag vill tacka ministern för att hon kommer hit och pratar med oss om detta. Jag vill också tacka ledamoten Eva Lindh för att hon har tagit upp frågan om finansiering och fortsatt utveckling av Sámi Giellagáldu och tagit initiativ till detta tillfälle för att diskutera det.

Eva Lindh har tagit upp ett par av de frågor som speglar den oro som finns och som möjligen kan skönjas i de svar vi fick i den första vändan här. Men det känns ärligt talat inte helt upplyftande att man hänvisar till lågkonjunktur och möjligheter till omfördelning inom Sametingets redan rätt blygsamma budgetramar.

Jag tänker därför börja med en internationell utblick. Lite före jul hade jag nöjet att träffa FN:s särskilda rapportör för minoritetsfrågor, en professor vid namn Nicolas Levrat.

FN har för övrigt också en särskild rapportör för urfolksfrågor, vid namn Fabián Salvioli, som besökte Sverige och Sápmi i mars förra året. Hans slutsatser av besöket kan sammanfattas med att Sverige behöver göra mer för att utveckla och säkerställa rättigheter för samerna. Han nämnde också specifikt tornedalingarna och deras situation. De räknas inte som urfolk i dag, men diskussion om ett sådant erkännande är levande. Vi som parti är positiva till det.

Att Sverige inte har ratificerat urfolkskonventionen ILO 169 såg han som utomordentligt anmärkningsvärt och rådde staten att omgående se till att det sker. Konventionen är ett viktigt instrument för urfolkens rättigheter. Jag har av framstående svenska jurister förstått att man till och med kan argumentera för att vi sannolikt är folkrättsligt bundna av konventionen även om vi inte har ratificerat den. Den är så pass stark internationellt sett att den är viktig även i Sverige. Detta är ett medskick till statsrådet.

Jag går tillbaka till Nicolas Levrat, FN:s särskilda rapportör för minoritetsfrågor. Han har inte besökt specifikt Sverige men däremot en lång rad andra länder. Som rapportör till FN lyfter han särskilt fram utformningen av administrationen eller med andra ord hur ändamålsenligt myndigheter och annan statlig struktur är designad för att gynna minoriteternas deltagande - a minority friendly administrative design, som han kallar det. Här skulle vi kanske enkelt och smidigt uttrycka det som en minoritetsvänlig administrativ ordning.

Jag tänker att det är rimligt att inkludera även den finansiella stödstrukturen i en sådan analys eller beskrivning. Den förrförra regeringen, med ledamöterna Lindhs, Riises och Räihäs partier, initierade ett sådant stöd för utveckling av minoritetsspråken och av konsultationsordningen och dessutom ett inte jättestort men avgörande stöd till det samnordiskt finansierade språkcentrumet Sámi Giellagáldu. De utformades som treåriga tillskott för perioden 2022-2024.

Sámi Giellagáldu är som vi har hört finansierat av Norge, Finland och Sverige. Det har ett dussintal anställda, och man har ett angeläget uppdrag: att normera och utveckla de samiska språken. Jag ska be att få återkomma till detta i nästa inlägg.

Inledningsvis vill jag fråga statsrådet om hon instämmer i bilden av ett internationellt för att inte säga globalt ramverk för hur till exempel FN:s medlemsstater, därmed även Sverige, bör förhålla sig till nationella minoriteter och urfolk. Det kan vara bra att ha med sig inför det globala urfolksmötet i FN i slutet av april. Riksdagen har utsett en liten men naggande god delegation som ska åka dit och delta i de diskussionerna och förhandlingarna.


Anf. 31 Mirja Räihä (S)

Fru talman! Interpellationen handlar om Sámi Giellagáldu, men jag anser att det måste sättas in i samma sammanhang som regeringens minoritetspolitik just nu.

Jag har haft flera interpellationsdebatter med kulturministern om regeringens politik för de nationella minoriteterna och har fått till svar antingen att den här regeringen prioriterar minoritetsfrågor eller att ledamoten kommer att bli glad när regleringsbrevet kommer. Det senare har handlat om just finansieringen av språkcentrumet.

Men låt oss titta på vad som hänt hittills. Budgetramen för minoritetsfrågor har minskats med sammanlagt 50 miljoner, från 207 miljoner till 157 miljoner. Det kan låta som lite pengar, som kaffepengar, i statens stora budget. Men i just de här verksamheterna kommer minskningen på 50 miljoner att få otroligt stora konsekvenser.

Anslaget till språkcentrumen drogs ned från sammanlagt 38 miljoner förra året till 8,5 miljoner. All personal varslades i juni på grund av arbetsbrist, och i december började man verkställa uppsägningarna på språkcentrumen. Chefen för språkcentrumen för finska, meänkieli, jiddisch och romani chib har redan gått vidare till nya utmaningar. Det är inte så konstigt; är verksamheten så svajig går man.

Men, fru talman, nu görs det i regleringsbrevet, som skulle göra mig så glad, en omfördelning av medel till minoritetsfrågor. Omfördelningen innebär att kulturministern tar med ena handen och ger med den andra. De som nu drabbas är länsstyrelserna, som måste ge av sina medel för att språkcentrumen ska fungera åtminstone drägligt. Detta innebär i sin tur att stödet till förvaltningskommunerna minskar. Och, fru talman, den operativa minoritetspolitiken bedrivs just i kommuner och regioner. Regleringsbrevet gör mig i så fall absolut inte glad.

När det gäller den operativa minoritetspolitiken i förvaltningskommunerna kommer det att vara svårt för länsstyrelserna att stötta upp, i synnerhet i småkommunerna. Jag kan nämna att i SKR:s tidning Dagens Samhälle vänder sig till och med kulturministerns egen partikamrat mot dessa minskningar i statens budget. Man menar att de påverkar kommunens möjlighet till minoritetsarbete på ett väldigt menligt sätt.

Om man sammanfattar den förda politiken, fru talman, är den krassa verkligheten att regeringen nog har rätt svårt att få ihop detta. Språkcentrumen får fortfarande 10 miljoner mindre per år än de föregående åren. Man kan nämna att Sametinget fick 11 miljoner förra året för att driva språkcentrum. Förvaltningskommunerna får mindre pengar för att arbeta med de operativa åtgärderna och försäkra sig om att förskolan och äldreomsorgen på minoritetsspråk kan utvecklas. Detta är ett kommunalt uppdrag som man måste ta sig an i varje kommun.

Denna interpellation handlar om det gemensamma språkcentrumet för samiska. Men ministern resonerar i sitt svar även kring annat än just det samiska språkcentrumet, och jag anser att även de frågorna måste sättas i sitt sammanhang, nämligen minoritetspolitik. En minskning med 50 miljoner kronor kommer inte att gå obemärkt förbi.

Jag har två frågor till kulturministern som jag tänkte ta upp nu. Kommer kulturministern att göra en utvärdering av konsekvenserna för de nationella minoriteterna i ett kommande samråd med minoritetsgrupperna? Och är kulturministern beredd att prioritera nationella minoriteter på riktigt och inte bara på papperet?


Anf. 32 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)

Fru talman! För att anknyta till ledamoten Räihäs sista inlägg och frågan om jag på riktigt kommer att prioritera minoritetspolitiken: Svaret är ja. Men jag kommer inte att prioritera som Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller den förra regeringen har gjort. Jag tror nämligen inte att allt bara blir bättre av att man erbjuder mer pengar. Jag tror att det också måste komma till andra insatser. Jag återkommer till detta.

Innan jag kommer till de andra insatserna vill jag säga att jag tycker att det är lite magstarkt av ledamoten Riise att säga att lågkonjunktur och budgetutrymme inte är tillräckligt som förklaring till varför vi har gjort de budgetprioriteringar vi har gjort. Här blir det väl väldigt tydligt dels att vi hör till olika partier, dels att vi har väldigt olika syn på hur det i den ekonomiska politiken ska gå ihop på sista raden.

För mig är det alldeles självklart. Vi har legat på en inflation på 11 procent, som vi ärvde när vi klev in i regeringen, och har just nu ett ekonomiskt läge med lågkonjunktur och inflation som har gjort att allting blivit dyrare och som påverkar såväl privatpersoner som offentliga institutioner. Det är väl alldeles uppenbart att detta får konsekvenser för budgeten.

Vi har nog alltså väldigt olika syn på hur ekonomisk politik ska förklaras. Jag försöker vara ärlig och säga att man måste kunna göra prioriteringar utifrån det budgetutrymme som finns, och det har vi gjort.

Ledamoten Räihä lyfte också att det sker en omfördelning och beklagar att det tog sådan tid att få det beskedet. Det är alldeles rätt - det tog tid. Men det beror på att även regeringen måste respektera den här kammaren och att den här kammaren måste fatta ett beslut om budgeten innan vi kan börja arbeta med fördelningar och omfördelningar i regleringsbreven. Så fort kammaren hade fattat sitt beslut om budgeten började vi titta på hur fördelningarna och även omfördelningarna skulle se ut, eftersom språkcentrums verksamhet är något som regeringen vill värna och prioritera och därför ser vikten av att kunna finansiera.

Det är alltid dyrare att starta en verksamhet än att bibehålla den. Det är alltså alldeles riktigt att det med de tillfälliga anslagen på 90 miljoner, som den förra regeringen införde mellan 2022 och 2024, fanns en möjlighet att bygga upp språkcentrumens verksamhet. Jag är övertygad om att Isof, med de riktade medlen i den här regeringens budget, kommer att kunna bibehålla kvaliteten i språkcentrumens verksamhet på ett bra och ändamålsenligt sätt även om ramen naturligtvis är något mindre än tidigare.

Slutligen tror jag, som jag inledde med att säga, att även andra insatser inom ramen för minoritetspolitiken är viktiga för att få till stånd språkfrämjande åtgärder. Dem hoppas jag kunna återkomma till i mitt nästa inlägg.


Anf. 33 Eva Lindh (S)

Fru talman! Låt oss tala ekonomi! Statsrådet verkar ju väldigt gärna vilja berätta för oss hur det går till. Jag tycker att det är näst intill raljant att prata om en satsning på 50 miljoner och säga att den på något sätt skulle förvärra den totala inflationen, när man samtidigt har nästan 30 miljarder i skattesänkningar till dem som redan har. Det är ganska magstarkt.

Vi pratar alltså om 50 miljoner i satsningar på något som verkligen gör skillnad för människor när det handlar om språk och kultur. Det är därför vi pratar om prioriteringar. På vilket sätt tycker statsrådet att den här regeringen prioriterar verksamheten på de nationella minoritetscentrumen och Sámi Giellagáldu när man tar bort pengar?

Jag har dessutom få gånger varit med om att man tar bort pengar i budgeten och sedan puttar in pengar på ett annat sätt, i ett regleringsbrev. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att man upptäckte det här eller ändrade sig, och så hittade man pengar någonstans som man kunde föra över till något annat. Jag undrar verkligen om det var så. Att i en budget visa att man tar bort resurser för att sedan några månader senare ta pengar från något annat och putta in i ett regleringsbrev är ett märkligt sätt att hantera en budget och resurser till verksamheter. Detta väcker naturligtvis också väldigt mycket oro.

Nu tillförs lite pengar, och det är klart att oron minskar lite grann. Jag tror dock inte att de människor som berörs känner sig lugna eller trygga, när man har visat att detta faktiskt inte är något man tänker långsiktigt kring och som det finns respekt för och en satsning på från regeringen.

Vad är det då vi pratar om? Jo, det handlar om resurser för att stödja en viktig verksamhet. De samiska språken är och har varit hotade. Det är inte vi som säger det, utan det är en bedömning som görs. Det har dock de senaste åren funnits lite hopp - det finns en växande medvetenhet, och fler människor använder språken. Och staten, samhället, har också stött en verksamhet för att inte bara bevara utan också vitalisera språken. Ett språk är en väldigt viktig del i vår kultur och vår identitet. Men detta handlar också om att visa respekt.

Precis som min kollega Mirja Räihä var inne på handlar det också om att se det som en helhet. Jag tror att vi måste vara ganska försiktiga och också noggranna när det gäller vilka beslut vi tar och vilka signaler vi sänder. Det är viktigt att bevara en urbefolknings språk och kultur och också de nationella minoritetsspråken.

Jag vill gärna ha svar på de frågor jag har ställt i detta anförande och i mitt förra anförande.


Anf. 34 Jan Riise (MP)

Fru talman! Jag släpper detta med "magstarkt" just nu, för jag har inte riktigt tid. Jag ska ägna mina två minuter åt något annat, nämligen Sámi Giellagáldu.

Giellagáldu är alltså ett gemensamt organ för det samiska folket och samtidigt det högsta nordiska expertorganet för de samiska språken. Giellagáldu har ansvar för språkbevarande och skriftspråksnormering för de samiska språk som talas i Norden, det vill säga att samordna, stärka och utveckla samiskt språksamarbete och också bevara, skydda och utveckla det kulturarv som de samiska språken utgör. De talas över landsgränserna i Norge, Finland och Sverige, och enligt Unesco är alla samiska språk hotade eller till och med allvarligt hotade språk.

Forskningen visar att många samer har förlorat sitt språk, och de samiska språkens situation är mycket skör i Sverige, bland annat på grund av den hårda assimileringspolitik som bedrevs för ett antal decennier sedan liksom en del annat. Vi får lämna detta därhän, men situationen är allvarlig. Det är det viktiga här.

Rapport efter rapport visar att revitalisering, utveckling och bevarande av de samiska språken kräver snabba och permanenta insatser. Där har Sámi Giellagáldu en central roll. Det handlar om normering av språken, så att de kan läras ut på ett rimligt sätt.

Nordiska rådets nya deklaration om nordisk språkpolitik från maj 2024, som kulturministern själv har undertecknat, understryker de nordiska språkens samhällsbärande roller. Som statsrådet själv uttryckte det enligt Nordiska rådets hemsida: "Tillgång till språk är ju ytterst en fråga om frihet, demokrati och jämlikhet."

Jag föreställer mig att Sámi Giellagáldu har en mycket viktig roll att spela när det gäller språken och de fördelar det nordiska samarbetet innebär. Att man bara några månader efter deklarationen väljer att inte förlänga anslaget till Sámi Giellagáldu känns med förlov sagt som en föga konstruktiv och inte särskilt värdig markering.

Min fråga är alltså om statsrådet kan lova att göra vad som behövs för att återställa detta till 2026.


Anf. 35 Mirja Räihä (S)

Fru talman! Jag beklagade inte att regleringsbrevet kom så sent - jag har full förståelse för kammarens arbete och att budgeten måste vara klar först. Men jag beklagar att kulturministern tar pengar från länsstyrelsernas arbete i förvaltningskommunerna med förskola, äldreomsorg och kommunal information på minoritetsspråk. Man tar de pengarna för att förstärka språkcentrumen. Det är detta jag beklagar. Man tar med ena handen för att ge med den andra.

Då får vi ju problem på annat håll i stället. Det blir väldigt svårt att arbeta med minoritetsspråk i förskolan och att ge äldreomsorg på minoritetsspråk i kommunerna, något som faktiskt är ett måste i förvaltningskommuner. Det är precis detta som kulturministerns partikamrat i Skellefteå påpekar i en debattartikel i Dagens Arbete i dag. Jag rekommenderar att kulturministern läser den. Jag tyckte att den var väldigt bra.

Jag kan konstatera att jag inte har fått svar på mina frågor, framför allt när det gäller detta med att utvärdera konsekvenserna. Jag är facklig företrädare och har jobbar fackligt hela mitt liv. Det första jag alltid kräver är en konsekvensbeskrivning och en riskanalys. Båda två fattas i regeringens politik när det handlar om minoriteter.

Jag vädjar till kulturministern. Ta upp frågan om konsekvenserna i de samråd som kulturministern ändå har med samtliga minoritetsgrupper.

(forts. § 8)


Anf. 78 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)

Herr talman! Jag ska försöka dra mig till minnes vilka frågor vi debatterade precis före ajourneringen.

En fråga som jag fick från interpellanten handlade om hur vi hittade pengarna, det vill säga om vi hittade dem eller om vi ångrade oss och gjorde något annat för att få tag i dem. Där vill jag förtydliga att jag redan i budgetpresentationen, när jag presenterade att vi hade avsatt 8 miljoner kronor för språkcentrumens verksamhet, sa att vi kommer att återkomma med besked om hur hela ramen kommer att se ut.

Redan där fanns alltså en tanke om att vi behöver förstärka språkcentrumens verksamhet med mer medel men att vi kommer att behöva titta på omfördelningar inom ramen för regleringsbrevsprocesserna. Detta går dock inte att säga något om innan riksdagen har fattat beslut om budgeten. Det var därför jag försökte informera så tydligt jag kunde om att ramen kommer att bli större men att vi får återkomma till det senare.

När riksdagen väl hade fattat beslut om budgeten fanns det skäl för oss att titta på hur utfallet blir och hur vi ska stärka en verksamhet som vi tycker är väl fungerande och som på ett bra sätt arbetar med språkvitalisering för minoritetsspråken.

Precis som ledamoten Räihä påpekade i ett tidigare inlägg landade vi då i att vi skulle göra en omfördelning. Vi har omfördelat en del av de pengar - alltså statsbidraget - som har gått till förvaltningskommuner och använt dem till språkcentrumens verksamhet.

Detta kan man naturligtvis ifrågasätta. Det ligger inom ramen för politiken att göra så. Det är en prioritering som vi har gjort, och den gjorde vi mot bakgrund av att det statsbidrag som gick till förvaltningskommunerna inte användes fullt ut under flera år.

Det finns lite olika anledningar till detta som det också finns diskussioner om, men av olika skäl har det funnits pengar i det statsbidrag som årligen har gått ut till förvaltningskommunerna, som de inte har gjort av med och som därför har återgått till statskassan vid årets slut.

Så har det sett ut återkommande under flera år. Av det skälet tycker vi att det är bättre att dessa pengar får göra nytta någonstans där vi vet att de behövs snarare än att vi hela tiden ska betala ut dem i form av ett statsbidrag där hela summan inte används.

En del av pengarna från statsbidraget och anslaget använder vi för att täcka språkcentrumens verksamhet. Det är så den totala ramen ser ut, alltså de 28 miljoner som vi talar om. Det var därför vi aviserade 8 ½ av dem i budgeten och fick återkomma senare med hur resterande del skulle se ut.

Det är så vi har gjort prioriteringen, för vi såg att vi skulle behöva prioritera. Vi kunde inte göra på något annat vis, utan vi behövde titta på var vi kunde hitta pengar till det som vi ändå tycker är en väl fungerande verksamhet. Då valde vi att göra omfördelningen och omprioriteringen av medel.


Anf. 79 Eva Lindh (S)

Herr talman! Jag tackar för svaret, även om jag tycker att det är ett lite märkligt sätt att hantera en budgetprocess. Det skapar oro.

Det blir också svårare demokratiskt för oppositionen att diskutera något som man inte ser, det vill säga det som ligger på bordet, som ett regleringsbrev. Det hade visat tydligare hur regeringen tänker hantera budgeten och posterna i den. Det görs redan tidigt, när budgeten för 2025 antas. Det här är ändå ett något märkligt sätt att hantera det på.

Nåväl, i en statsbudget är 50 miljoner ganska lite pengar, men för den verksamhet som pengarna ger gör det avsevärd skillnad. Det är bra att man har hittat pengar, men precis som min kollega sa: När man omfördelar tar man ju från något annat, och det är problematiskt när man gör det.

Vad handlar då denna fråga om? Jo, den handlar om att vi behöver ha resurser för de nationella minoritetsspråken för att språkbärare i hela landet ska kunna behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Det är viktigt.

När det gäller Sámi Giellagáldu i synnerhet är det ett problem att man inte har tagit hänsyn till samarbetsavtalet. Jag hoppas verkligen att man gör det, inte bara för den nordiska samverkans skull utan för att det är viktigt vad verksamheten leder till. Det handlar om respekt men också om att tillvarata språket och kulturen. Det är viktigt att vi visar respekt för dem som talar språket.


Anf. 80 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)

Herr talman! Jag håller helt med ledamoten Lindh om att språk är en alldeles vital del av oss människor och av att kunna upprätthålla både oss själva, vårt arv och vår kultur.

Det vi är oense om det är hur man behöver prioritera och hur man kan välja att investera i språkvitalisering. På bordet låg ett anslag som tillfälligt var 90 miljoner kronor, som den tidigare regeringen anslog under 2022-2024.

Vi har haft ett tufft budgetläge att förhålla oss till. Vi har försökt titta på hur vi på bästa sätt kan hantera budgeten och samtidigt stärka upp där vi ser att språkvitaliseringen gör nytta. Språkcentrumen är en fantastisk verksamhet som infördes under den tidigare regeringen och som vi väljer att värna genom att rikta medel till den på det sätt som jag tidigare har beskrivit.

Vi gör också andra saker. Jag tror på långsiktighet när det kommer till språkvitalisering. Det är en nyckel för att lyckas.

Språkfrämjande insatser måste kunna göras på flera vis. Regeringen gör detta bland annat genom att förbättra förutsättningarna för modersmålsundervisning och ta bort hinder såsom förkunskapskrav på till exempel samiska för att man ska kunna få läsa sitt språk. Det handlar om att man tidigare behövde kunna språket innan man fick läsa det på gymnasiet. Det ändrar vi på nu.

Vi ser till att man inom ramen för Äldreomsorgslyftet på betald arbetstid kan få lära sig samiska för att kunna hantera vård och äldreomsorg.

Vi ser även till att förändra lärarutbildningen för att stärka kompetensförsörjningen på sikt. Så kan man också jobba med språkvitalisering.

Jag tror att allt detta sammantaget kommer att göra att vi kan värna både samiskan och de övriga minoritetsspråken framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2024/25:252 Nationella minoritetsspråk och neddragningar av anslag

av Eva Lindh (S)

till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)

 

Sámi Giellagáldu är en samnordisk språklig organisation som bland annat arbetar med språkforskning och standardisering av det samiska språket. Sámi Giellagáldu finansieras av sametingen i Norge, Finland och Sverige. Samarbetsavtalet bygger på att sametingen betalar en tredjedel var, och därmed är bidraget villkorat med ett gemensamt ansvarstagande.

Den SD-styrda regeringens budget innebär neddragningar av anslagen till Sámi Giellagáldu. Det ger en signal om att samisk kultur inte har något värde. Det innebär konkret också att det viktiga arbetet med att stärka och utveckla det samiska språket nu inte kan leva vidare.

Samma budget innebär att språkcentrumen för de nationella minoritetsspråken finska, meänkieli, romani och jiddisch riskerar att läggas ned. Språkcentrumen ger stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Nu hotas även denna verksamhet.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till kulturminister Parisa Liljestrand:

 

  1. På vilka grunder fattades beslut om att dra in resurser till språkcentrumen för de nationella minoritetsspråken samt till Sámi Giellagáldu?
  2. Vilka konsekvenser bedömer ministern att dessa neddragningar kommer att få?