Mackar på landsbygden

Svar på interpellationer

Fru talman! Helena Lindahl har frågat mig om jag och regeringen avser att medverka till att ge mindre bensinmackar anstånd, det vill säga skjuta fram tidsgränsen för när kraven på fuktisolerade rörledningar i mark ska vara genomförda samt om regeringen tänker vidta några ekonomiska åtgärder för att stödja bensinmackarna i att ställa om till de miljöåtgärder som krävs och hur detta i så fall skulle kunna se ut.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor ett bemyndigande att meddela föreskrifter när det gäller miljöregler för drivmedelsstationer. Det är följaktligen MSB som ansvarar för innehållet i föreskriften om cisterner och rörledningar för brandfarliga vätskor.

Enligt MSB:s föreskrift får befintliga varmförzinkade rörledningar i mark som inte är fuktisolerade användas som längst fram till den 1 juli 2022 utan korrossionsskydd. Kravet har funnits med i myndighetens föreskrift sedan 2014.

Jag är medveten om de utmaningar som mindre drivmedelsstationer på landsbygden har, och regeringen ger därför stöd till dem för att de ska kunna genomföra nödvändiga investeringar. Stödet består bland annat i nationella medel och stöd som går att söka inom landsbygdsprogrammet.

Det ska vara attraktivt att bo, verka och leva i hela Sverige, och en god tillgång till kommersiell service är en förutsättning för det. År 2020 satsade regeringen därför drygt 152 miljoner kronor på olika insatser för att öka tillgängligheten till drivmedel och dagligvaror på landsbygden.

Fru talman! Stort tack för svaret, Mikael Damberg, och för möjligheten att debattera utmaningen för de små mackarna på landsbygden!

Tyvärr är ministerns svar inte någon tröst för enskilda mackägare eller för alla hundratusentals landsbygdsboende som faktiskt är beroende av den service som mackarna tillhandahåller. Jag är fullt medveten om att mackarna kan få stöd för de investeringar som regeringen via MSB har beslutat att man ska genomföra. Men det är klart att det är betydligt lättare för stora drivmedelskedjor, för de har ju pengar och en helt annan buffert. De har råd att göra en investering på hundratusentals kronor och ibland miljoner.

Fru talman! Det är dock inte för deras skull vi står här i dag. Vi står här för att stödet ska sökas retroaktivt. Som ordet antyder innebär det att man kan få tillbaka pengar i form av stöd efter det att man har gjort investeringen. Det är där vi har pudelns kärna. Det hjälper egentligen inte de här många hundra små privata mackarna runt om i landet, som inte sitter på de här pengarna. De får inte heller låna från banken; det är också ett faktum. Det är många gånger inte någon lukrativ verksamhet att bedriva mack på landsbygden.

Det här tror jag att ministern känner till, och jag blir lite bekymrad när jag hör Mikael Damberg trots detta antyda att mackarna har god tillgång till stöd. Det är många gånger inte sant - inte i praktiken. Det stöd som ministern gömmer sig bakom stänger helt enkelt ute de minsta, som har störst behov av stödpengarna.

Fru talman! Om inte ministern ser det orimliga i att påstå att det här ska leda till att det blir mer attraktivt att bo, verka och leva på landsbygden och åtnjuta kommersiell service finns det starka skäl att oroa sig.

Det är inte skarpt läge än. Som ministern sa är det ett år kvar tills de här reglerna träder i kraft. Då finns det också en möjlighet att hitta en lösning som gör att de minsta landsbygdsmackarna faktiskt kan göra den här investeringen.

Fru talman! En mack på landsbygden tillhandahåller ofta inte bara drivmedel. Som ministern säkert också vet är en mack ofta hjärtat på en mindre ort, ett nav där man kan handla livsmedel och som har postservice, paketutlämning och utlämning av varor från Systembolaget. Många gånger kan man också ge turistinformation. Men vad händer om allt det här försvinner?

Och dessutom: Vad betyder det för civilförsvaret om det inte finns drivmedel? Tänk, fru talman, om det blir allvarliga skogsbränder. Då behöver den lokala brandkåren tillgång till drivmedel, och det väldigt snabbt.

Om macken läggs ned måste mackägaren sedan ändå betala saneringskostnaden. Är det så att man går i konkurs faller det hela på kommunen. Målet kan knappast vara att servicen på landsbygden försvinner och att kostnaderna till slut dumpas på små och många gånger väldigt fattiga kommuner.

Fru talman! Tack, Helena Lindahl, för en interpellation om en viktig fråga som egentligen handlar om hur vi skapar bra livsmiljöer men också livskraftiga förutsättningar för att driva företag och leva och bo i hela landet. Där fyller kommersiell service som små butiker men också mackar en väldigt stor och viktig roll. Det är därför regeringen i samarbete med bland annat Centerpartiet under ett antal år har diskuterat hur vi kan öka stödet till kommersiella aktörer på landsbygden.

Jag har valt att vara ganska kort i mitt svar eftersom jag tolkar interpellationen som att de frågor som riktas till mig framför allt handlar om MSB, om tillståndsprocessen och om de föreskrifter och krav som finns. Sedan är det en interpellationsdebatt till på gång med landsbygdsministern, tror jag, som kanske mer handlar om hur olika stöd ska vara utformade och exakt vilket regelverk som ska gälla kring det. Jag antar att vi i diskussionen kan återkomma till det, men ansvarsfördelningen i regeringen är ändå sådan att jag mer ansvarar för MSB och den diskussionen.

Jag kan då glädja ledamoten med att det i föreskrifterna finns en möjlighet att bevilja undantag från tidsgränsen. Det är dock inte något som regeringen fattar beslut om; det är MSB som kan fatta beslut i enskilda fall. Det fanns ju ett resonemang när föreskrifterna infördes 2014 om att man gärna fick göra dessa investeringar i samband med att andra undersökningsåtgärder gjordes så att man inte behövde göra exempelvis två upphandlingar, detta för att göra det här mer möjligt ekonomiskt. Det innebär ju stora kostnader, inte minst för en liten mackägare, att göra detta.

Jag vill alltså informera om att föreskrifterna innehåller en möjlighet till undantag - inte ett permanent undantag utan ett undantag i tid, om det finns skäl som att man planerar att göra en sådan här undersökning lite längre fram och därmed har behov av det. Den möjligheten kan enskilda mackägare alltid pröva. Men jag som ledamot i regeringen kan inte påverka MSB i deras beslut i enskilda fall, och det är deras föreskrifter.

Jag uppfattar ändå att Helena Lindahl inte har någonting emot grundförutsättningen: att även mackar på landsbygden ska vara säkra så att vi inte får vare sig miljöproblem eller säkerhetsproblem vid bränder eller vad det nu kan vara kopplat till detta. Det är bra att det finns en bred enighet om grundfundamenten kring orsaken till föreskriften, som beslutades första gången redan 2014.

Det här är en reell fråga. Vi hoppas att fler mackägare kan ta del av de offentliga stöd som finns för att ställa om. Det är viktigt att de här verksamheterna fortsätter framöver.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

För några veckor sedan kom Tillväxtverket med en rapport om mackarnas och lanthandlarnas stora betydelse för Sveriges landsbygder. Myndigheten skrev att det verkligen behövs en ökad kunskap om den kommersiella servicens stora betydelse. Redan i dag är den kommersiella servicen på många håll på en miniminivå, inte minst när det gäller landsbygden. Det är klart att ytterligare en minskning, om många av landsbygdsmackarna skulle tvingas lägga ned, skulle få stora konsekvenser för möjligheten att bo och leva där.

För mig känns det lite märkligt att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap när man tog detta beslut inte gjorde en konsekvensbeskrivning av hur det kunde påverka samhällsservicen på landsbygden i Sverige. Det är många mackar som omfattas, över 500 över hela landet.

Precis som Mikael Damberg sa är det inget fel på åtgärden. Problemet är förståelsen för mackarnas utsatthet, för att de kanske inte har så stora marginaler. Det är det som är bekymmersamt. De vill göra åtgärden, men de kan inte. Den är väldigt dyr. I vissa fall handlar det om hundratusentals kronor, och i värsta fall kan det faktiskt handla om miljoner kronor. Jag har blivit uppringd av mackägare som säger att banken säger nej till kortfristiga lån, och då kan man ju inte heller göra denna investering. Det är ju inte så att man bara trollar upp de här miljonerna eller hundratusentals kronorna ur fickorna. Man kan inte heller ligga ute med de här pengarna som krävs för att man sedan ska kunna rekvirera till exempel stöd från landsbygdsprogrammet. Dessa mackar vänder på varenda krona redan som det är i dag.

Staten tjänar väldigt mycket på drivmedel i dag. Ungefär 60 procent av priset vid pumpen går till staten i form av skatt; resterande 40 procent utgör produktionskostnaden, mackens bruttomarginal. Rent krasst kan man säga att mackägarna måste göra rena rama fantasiinvesteringarna för deras del för att tjäna några korvören per liter, samtidigt som staten fortsatt kan ta ut mer än hälften av försäljningsintäkten utan att investera en enda krona.

Jag tycker inte att det är okej. Jag hoppas att Mikael Damberg inte ser detta som något slags modern socialdemokratisk solidaritet, det vill säga att någon annan ska göra investeringarna, göra allt arbete och ta hela risken medan staten ska skörda frukterna av arbetet. Det är klart att det är helt orimligt.

Det finns starka skäl att säkra mackarnas rör mot rost- och fuktangrepp. Det innebär dock inte automatiskt att det är en kostnad som mackägarna ska bära på egen hand. Staten har faktiskt år ut och år in håvat in nästan alla pengar från försäljningen, och ingenting talar i dagsläget för att de förhållandena skulle förändras. Då borde det vara rimligt att staten också bär hela eller delar av kostnaden för att investera i sin egen inkomstkälla.

Jag hoppas att Mikael Damberg håller med mig där, men jag vet inte. Jag skickar över lite god energi och hoppas på ett positivt genmäle.

Fru talman! Exakt vilka konsekvensanalyser som gjordes när lagstiftningen tillkom har jag lite svårt att kommentera eftersom jag inte satt i regeringen. Det var en tidigare borgerlig regering som fattade beslut om den här lagstiftningen och som gav MSB föreskriftsrätten i dessa frågor. Dessutom beslutades föreskriften innan den socialdemokratiska regeringen tillträdde.

Återigen uppfattar jag dock i sak att dessa krav bör ställas men att man måste diskutera hur vi uppfyller möjligheterna reellt och för en levande landsbygd. Det tror jag är bra.

Jag är inte expert på stödsystemen, men jag har läst på inför den här debatten. Om vi tittar tillbaka på bara den senaste programperioden kan vi se att det mellan 2015 och 2020 satsades drygt 1 miljard kronor på insatser som syftar till att på olika sätt stödja drivmedelsstationer och dagligvarubutiker i landsbygder. Det gäller åtgärder som finansieras dels av landsbygdsprogrammet, dels av nationella medel inom utgiftsområde 19. Då är den stora delen, tror jag, dagligvarubutiker. Av den totala summan på över 1 miljard har nära 572 miljoner kronor satsats på kommersiell service inom landsbygdsprogrammet den senaste programperioden.

Regeringen har nyligen beslutat att medel ska finnas även under landsbygdsprogrammets så kallade övergångsperiod 2021 och 2022. Det handlar bland annat om investeringsstöd till dagligvarubutiker och drivmedelsstationer. Stödet hanteras av länsstyrelserna.

Dessutom har Tillväxtverket ett uppdrag att utlysa medel till projekt som exempelvis kan handla om att utveckla och stärka den roll som drivmedelsstationer har på landsbygden. Här finns en annan väg framåt när man tittar på just det ekosystem som kanske skapas kring en drivmedelsstation. Även till det här har regeringen beslutat om ytterligare medel under övergångsperioden.

Jag är inte riktigt expert på alla de här stödsystemen. Jag har full förståelse för att det är en annan finansieringsdiskussion på landsbygden än i de större städerna utifrån befolkningsunderlag och den kommersiella marknaden som i någon mening inte alltid räcker till. Därför tror jag att staten och samhället har ett behov av att också hjälpa till i de här situationerna.

Bankerna är inte heller alltid lika närvarande lokalt och har kanske inte den kännedom som man kan behöva ha för att korrekt bedöma de investeringar som kan behöva göras och den säkerhet som finns i verksamheten. Jag har sedan min tid som näringsminister i Sverige stor kännedom om att de problemen finns.

I grunden vill jag i den här interpellationsdebatten säga att det här regelverket har funnits en ganska lång tid men att enskilda mackägare de facto kan ansöka om anstånd från tidsgränsen om man har goda skäl till varför man vill skjuta investeringen något framåt i tid.

Sedan tror jag att det är bättre om den lite mer sakinriktade debatten om hur stödsystem, landsbygdsprogram och sådant ska utvecklas i Sverige förs av interpellanten med landsbygdsministern.

Fru talman! Det är inte så enkelt alla gånger när man ska ställa frågor som löper över flera olika områden. Jag var faktiskt tvungen att ringa till kammarkansliet och fråga vilken minister jag skulle ställa frågan till, och då blev det i det här fallet minister Damberg.

Orsakerna till att de här över 500 mackarna inte har gjort sin investering är olika. En del har faktiskt inte ens känt till detta. Jag har själv sökt på nätet, och det är inte lätt att hitta den här informationen. De flesta har inte pengar att lägga ut för att sedan retroaktivt kunna söka tillbaka dem. Det är det som är den stora utmaningen som vi behöver göra någonting åt. Annars kommer vi att få se nedläggningar, vilket i sin tur kommer att bli katastrof för de här samhällena.

Mackägaren i Harads i Norrbotten fick inte lån från banken. Till slut var kommunalrådet tvungen att tåga in på banken, och så småningom lyckades man övertala banken om att man skulle få ett kortfristigt lån för att få pengar till landsbygdsprogrammet. Annars hade hemtjänsten fått köra sex mil enkel resa för att tanka bilen. Så ser det ut på många håll i Sverige.

Därför skulle jag jättegärna, om ministern vill och tillåter och om landsbygdsminstern också vill vara med - jag vet att ni har mycket att göra - boka in ett möte där vi kanske skulle kunna titta på situationen och se på vad vi skulle kunna göra i steg ett och steg två. Det ena är anstånd och det andra ett slags finansieringslösning. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man avsätter till kommersiell service om de här små verksamheterna inte kan ta del av dem när det gäller den här problematiken.

Läget är akut, och det här måste lösas om tanken är att vi ska ha någon landsbygd kvar. Jag räcker ut en hand till ministern, och jag hoppas att han tar den.

Fru talman! Vi är helt överens om att vi ska ha en levande landsbygd och om att vi ska göra insatser för att hålla ihop Sverige. Jag tror att samhället och staten har en viktig roll när det gäller att jämna ut en del av de förutsättningar som finns över landet. Det kan också innebära att vi behöver rikta stöd till dagligvarubutiker och mackar för att hålla Sverige igång.

Vi har ett budgetsamarbete med både Centerpartiet och Liberalerna där vi också har utökat stödet till landsbygden för att just kunna göra den här typen av stödinsatser. Mitt besked nu har varit att det i föreskrifterna finns möjlighet att få undantag från tidsgränsen, men det bygger fortfarande på att man möter de krav som gäller och har gällt sedan 2014. Det är alltså inte ett undantag från att genomföra de här miljö- och säkerhetsåtgärderna, men däremot kan man, i enskilda fall som myndigheten prövar, få en annan tidsgräns om det är motiverat för att till exempel ordna med finansieringen eller omställningsperioden på ett klokt sätt när man genomför de investeringar som ska göras.

Jag är helt säker på att landsbygdsministern är minst lika engagerad som interpellanten i denna fråga, så jag tror att det kan bli ett bra utbyte också i kommande interpellationsdebatter som handlar lite mer om exakt hur stöd och villkor ser ut för dessa frågor.

(HELENA LINDAHL (C): Ministern svarade inte på om vi skulle träffas!)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.