Kostnadsökningarnas effekter för svenska barnfamiljer

Fru talman! Mikael Damberg har frågat mig om jag har genomfört en analys av vad som blivit bättre för de barnfamiljer som har det tufft och om jag kan redogöra för resultatet av analysen. Mikael Damberg frågar också på vilka grunder jag och regeringen har fattat beslutet att svensk ekonomi gynnas mer av sänkta skatter för höginkomsttagare än av att pengar riktas till vanliga hushåll, bland annat genom att säkerställa att det särskilda bostadstillägget för utsatta barnfamiljer permanentas.

Regeringens politik har främst gynnat dem med låga och medelhöga inkomster under mandatperioden; det visar analysen i höstens budgetproposition. Vi har som mål att bygga ett rikare och tryggare Sverige för alla i samhället. Därför behövs tillväxtreformer och reformer som stärker hushållens köpkraft, vilket också är regeringens prioriteringar i 2025 års budget. Det är endast en växande ekonomi som kan bära framtidens välfärd och högre löner.

Vi sänker skatterna på arbete och pension för främst låg- och medelinkomsttagare och tar bort de högsta marginalskatterna för att öka drivkrafterna till arbete, utbildning och ansträngning på jobbet. Bland andra Riksrevisionen bedömer att den sänkta marginalskatten ökar skatteintäkterna. Detta är reformer som gynnar den långsiktiga tillväxten, som leder till att fler kommer i arbete och som stärker människors möjligheter till egen försörjning.

Sänkta skatter på arbete och pension innebär samtidigt att vi stärker hushållens köpkraft - en viktig åtgärd för att kompensera löntagare som fått se sina reallöner minska till följd av den höga inflationen. En familj med en polis och en sjuksköterska får exempelvis 9 000 kronor mer i plånboken 2025 jämfört med 2024. Samtidigt har sjukersättning och många andra ersättningar räknats upp med inflationen, till skillnad från lönerna. Regeringen gör även ytterligare satsningar för att stärka de mest utsatta hushållen genom att förlänga det tillfälliga tilläggsbidraget till barnfamiljer med bostadsbidrag och höja sjuk- eller rehabiliteringspenningen i särskilda fall samt boendetillägget.

Samtidigt genomförs stora satsningar på infrastruktur. Vi har lagt fram den största forsknings- och innovationspropositionen någonsin, och vi genomför skatteförändringar som gör det enklare att driva företag. Politik handlar om prioriteringar, och regeringen prioriterar att bygga ett rikare och tryggare Sverige för alla grupper i samhället.

Fru talman! Tack, finansministern, för svaret! Jag tror att vi kan vara överens om att lågkonjunkturen och kostnadskrisen har slagit väldigt hårt mot vanliga hushåll. Tio års reallöneökningar försvann, och de börjar nu långsamt byggas upp igen.

En vanlig familj med två barn betalar nästan 30 000 kronor mer för matkassarna i dag än för några år sedan. Det blev mycket dyrare att bo oavsett hur man bor. De höga kostnaderna uppstod direkt för dem som har lånat till sitt boende i form av en villa eller bostadsrätt, och nu kommer fortsatta hyreshöjningar för dem som bor i hyresrätt åren framöver.

Allt det här påverkar hushållsekonomin direkt. Man hade kunnat föra en allmän diskussion om det, och finansministern för ett resonemang om detta och om sina principer för skattepolitiken. Hon talar också om hur en barnfamilj med en polis och en sjuksköterska påverkas av regeringens förslag.

Jag skulle kunna gå in i en stor diskussion och konstatera att en sjuksköterska och en polis med två barn skulle få mer pengar i plånboken med vårt budgetalternativ än med regeringens politik. Men det är ändå inte riktigt där interpellationen landar.

Den fråga jag ville ställa gäller de grupper som har de absolut minsta marginalerna och som också påverkas av kostnadskrisen - kanske mycket mer brutalt än hur vi påverkas. Det är ganska brutala siffror. Nästan varannan ensamstående förälder med lägre inkomst har svårt att ställa näringsrik mat på bordet, och det är alltså Sverige vi talar om här. I samband med det senaste julfirandet angav nästan hälften av de ensamstående föräldrarna med lite lägre inkomster att de funderade på eller tvingades låna för att handla julklappar till sina barn.

Detta är en grupp i samhället som varken är särskilt omdiskuterad eller synlig, men vi vet att de ensamstående med barn är de som drabbas hårdast av kostnadskrisen på flera olika sätt. Deras marginaler är mycket små.

På slutet säger finansministern, lite provokativt enligt min mening, att politik handlar om prioriteringar. Det är exakt det min interpellation handlar om. Vi kan koka ned detta till den fråga jag ställer: Vad har blivit bättre för de barnfamiljer som har det tufft? Då menar jag till exempel en ensamstående undersköterska med barn, som får ta del av bostadstillägget. Vi införde ju ett tillfälligt bostadstillägg, och det höjdes i någon omgång. Nu valde regeringen att ganska kraftigt skära ned på det. Det påverkar den här undersköterskan med barn direkt i hennes vardag.

Då är analysen att vissa stöd ska dras bort för att verkligheten har förändrats. Man har fått högre löner, man har fått minskade kostnader för hyra och matpriserna har fallit tillbaka. Vad har blivit bättre för den ensamstående mamman med svag ekonomi som får ta del av bostadstillägget? Vad har blivit bättre i hennes ekonomi som motiverar att regeringen nu drar ned på det stödet?

Man talar om att man inte hade pengar, att man inte hade råd med det. Men regeringen hade ju råd att sänka skatten för dem med höga inkomster med tusentals kronor i månaden. Uppenbarligen var det inte en ekonomisk fråga. Det var inte det att man inte hade pengar; man ville göra den här förändringen i bostadstillägget för dem som är mest sårbara.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det inte är undersköterskan som påverkas mest av detta utan hennes barn, som redan i dag lever i en helt annan situation än de flesta barn runt om i Sverige.

Min fråga kvarstår: Vad har egentligen blivit bättre för de mest utsatta barnfamiljerna som motiverar regeringens neddragning i den senaste budgeten?

Fru talman! Svaret är att det under denna tid med hög inflation egentligen inte har blivit bättre för någon. Låt oss börja där. Hög inflation har gröpt ur sparkapital och löneutveckling och gjort alla fattigare. Naturligtvis har särskilt de som redan innan hade små marginaler fått det ännu tuffare.

Därför är det ganska enkelt för mig att förklara vad regeringen gör. Vi ärvde en inflation på 9-10 procent och har gjort allt vi kan för att bekämpa den. Eftersom vi såg att hushållen drabbades väldigt hårt har vi stöttat dem under tiden. Vi fortsätter nu att stärka köpkraften för hushåll, egentligen oavsett hur hushållen ser ut.

I grund och botten har den som jobbar förlorat mest, vilket också Mikael Damberg var inne på. Vi har indexeringar för många av våra bidragssystem och ersättningar, från försörjningsstöd till garantipension och mycket annat, medan de som har låga inkomster inte har fått någon kompensation. Det är därför vi nu har sänkt skatten två år i rad, och jag hoppas att vi ska kunna göra det fler gånger. Det är också därför vi har sänkt drivmedelspriserna genom både reduktionsplikt och skatt. Detta är viktigt, liksom att vi förlängde tillägget i bostadsbidraget.

Mikael Dambergs fråga är dock väldigt relevant. Det finns många grupper som har kämpat och fortfarande kämpar. Jag vill särskilt lyfta en grupp som kanske är en av de allra mest utsatta. Den är inte störst, men den är väldigt utsatt. Det är de som haft det jag nämnde tidigare, nämligen sjukpenning i särskilda fall. Där har man inte haft någon höjning på väldigt många år. Nu har vi gjort en höjning med ungefär 40 procent, om jag inte minns fel. Detta är en grupp där inga ersättningar har indexerats men där man nu får en stor skillnad mot tidigare. Det tyckte jag var väldigt viktigt att göra, just därför att detta är en grupp, ofta med barn, som har det väldigt tufft.

Mitt mål är självklart att stärka alla hushåll, att göra Sverige och svenskarna rikare, att se till att vi får bättre tillväxt och att se till att vi fortsätter stötta hushållen och stärka deras köpkraft. Det arbetet har inte slutat; det har bara börjat.

Fru talman! Det är väl bra att vi är överens om att Sverige ska bli rikare. Vi kan bråka en del om huruvida ni stöttar vanliga hushåll tillräckligt mycket. Jag kan bara konstatera att den exempelfamilj som finansministern själv lyfter i interpellationssvaret hade fått mer pengar i plånboken med vår politik än med regeringens politik.

Men det handlar inte om det. Det som nu händer i svensk ekonomi när inflationen faller och räntekostnaderna sjunker är att ganska många familjer påverkas positivt. Jag har själv bostadslån; det är klart att kostnaderna för mitt bostadslån minskar. Det är ganska stora grupper i samhället som märker: Oj, nu händer det någonting i samhällsekonomin. Nu får vi lite mer pengar i plånboken. Vi har lite större marginaler. Med regeringens skattesänkning och skattebonus för dem som har väldigt höga inkomster därtill får man väldigt mycket pengar i plånboken.

Men det är något som bryter trenden här, nämligen att regeringen i denna budget går fram med en sänkning av bostadstillägget för de fattigaste barnfamiljerna i vårt land. Ni hade inte behövt göra det, finansministern, men ni gör det medvetet. Då är min fråga: Vad har ändrats i deras vardag? De har inga bostadslån, det kan jag garantera. De behöver handla, och matpriserna har inte sjunkit. Deras hyror kommer nu att stiga i de kommande hyresförhandlingarna eftersom räntekostnaderna liksom går in i hyrorna, fast med viss fördröjning. Deras marginaler kommer att fortsätta krympa.

Alla utvärderingar av fördelningspolitik i Sverige visar att ensamstående med barn är en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Då väljer ni att sänka ersättningen för den gruppen. Detta väljer finansministern med precision att undvika att tala om.

Vad är det som motiverar en sänkning av ersättningen till de barnfamiljer som är mest sårbara i vårt land? Är inte risken väldigt stor att de som får betala det högsta priset för detta är de fattigaste barnen i vårt land? Är det verkligen en rimlig budgetpolitik i det här läget?

Fru talman! Så fort vi tillträdde höjde vi tillägget i bostadsbidraget, just för att stärka dem som har det allra tuffast. Det är viktigt att påpeka. Det undviker jag inte alls att tala om. Men jag ser också att det finns ett stort behov av att kompensera och sänka skatten för dem som jobbar, särskilt låg- och medelinkomsttagare. Det har vi nu gjort i två år, för att deras ekonomi ska stärkas. Den ska inte stärkas först och främst genom bidrag utan genom att de får behålla mer av sin lön. Här vet jag att vi delvis inte delar bild alla gånger.

Jag har varit med här i kammaren och sänkt skatten väldigt många gånger för både undersköterskor och sjuksköterskor och för alla andra som jobbar. Det hoppas jag kunna fortsätta göra också åren framöver.

Jag vill ändå bara påminna om - jag har inte hört någon socialdemokrat nämna detta - att den grupp jag nämnde, de som har sjuk- eller rehabiliteringspenning i särskilda fall, är en extremt utsatt grupp. Också deras barn är väldigt utsatta. Här gör vi nu stora höjningar. De tar tappat enormt mycket under åren med inflation.

Med det sagt: Först och främst ska fler ha ett jobb att gå till och vara egenförsörjda. Man ska inte heller betala högre skatt än vad man måste. Det är därför vi ser att vi kan sänka skatten. Till skillnad från många andra partier kan vi prioritera att göra många saker samtidigt - öka tillväxten och stärka försvar och polis och samtidigt sänka skatten för den som arbetar.

Många av våra ersättningar har under de här åren räknats upp. Man har kompenserats. I Sverige har vi ett starkt system. Det är bra. Det gör att klyftorna inte drar iväg som de gör i många andra länder som inte gör på detta sätt.

Inflationen är bekämpad. Hushållen har stöttats under de här åren. Nu är det dags att fortsätta stärka köpkraften. Det, kan jag lova, är min prioritering. Samtidigt vill jag se att den svenska ekonomin växer så att vi lämnar ifrån oss en ekonomi som är starkare om 10, 15 och 20 år än vad den är i dag, så att både Sverige och svenskarna kan bli rikare och så att vi kan finansiera alla de stora behov vi har åren framöver.

Fru talman! Efter dessa år med en väldigt låg tillväxt i Europas bottenskikt behöver Sverige bli rikare för att möjliggöra både reallöneökningar och välfärdssatsningar. Vi behöver också ha en bra politik som ger människor pengar i plånboken för att komma ur den här lågkonjunkturen. Det är väl bra så. Problemet är väl att regeringens idé om detta inte har fungerat som det var tänkt.

Men jag biter mig fast: Den här interpellationen handlar om de fattigaste barnfamiljerna. Nu talar finansministern om att köpkraften ska förbättras. Kommer köpkraften 2025 att förbättras för de fattigaste barnfamiljerna i Sverige? Du får räkna med skattesänkningen, finansministern. Vi gör ju i vår budget samma skattesänkning för lågavlönade, så det gör ingen skillnad. Men det ni gör är att ni sänker köpkraften för de fattigaste barnfamiljerna 2025. Eller har ni någon annan beräkning på detta än den jag kan göra?

Barnfamiljerna kommer att få mindre pengar i plånboken nästa år, och det är ett medvetet val ni gör. Vad har förändrats i deras vardag 2024 som möjliggör att vi kan minska bidraget till de fattiga framöver? Finansministern har inte på något sätt beskrivit att någon kostnad har minskat för den gruppen som gör att det skulle motivera neddragningen.

Det bästa motivet som finansministern har haft är att en annan grupp, som också är oerhört utsatt, med den här budgeten får en ökad ersättning. Men jag har inte uppfattat att något riksdagsparti - jag kan ha fel - tycker att det är dumt att faktiskt justera upp ersättningen efter så många år utan att ersättningen har indexerats. Men det hjälper inte de fattigaste barnfamiljerna. De ska ju fortfarande köpa mat. De ska fortfarande se till att barnen kan vara med på en fritidsaktivitet och att de får en vinterjacka när det är kallt ute.

Kommer köpkraften för den här gruppen att öka eller minska 2025? Varför vill ni sänka köpkraften för den mest utsatta gruppen av barnfamiljer?

Fru talman! Vi vill alltså stärka köpkraften för alla. Det är hela poängen. Vi jobbar på olika sätt och med olika metoder. Nu har Mikael Damberg använt sin tid till att prata om det bostadsbidrag som vi faktiskt höjde och som nu är högre än under hans tid. Det bidraget kommer att se annorlunda ut åren framöver. Men vi är inte klara med nästa års budget. Låt oss återkomma och se hur utvecklingen blir. Min bild är att jag varje dag vill stärka svenska hushålls köpkraft, särskilt dem som går till jobbet och är med och bidrar varje dag.

Fru talman! Vi ärvde hög inflation, låg tillväxt och hög arbetslöshet. Vi jobbar bit för bit med att förändra detta, och jag har gott hopp om att det ska bli fallet. Men precis som vi sa tidigare är det stora osäkerheter i vår omvärld. Vi tar en dag i taget, men Sverige är väl förberett ekonomiskt och politiskt på att möta också svårare tider om det skulle vara fallet.

Låt mig avslutningsvis komma tillbaka till de vanliga människorna. Tonläget är högt om dem som kämpar mest. De som bor och arbetar i Stockholm - och de är många - har två år i rad fått höjd skatt. Inkomstskatten och kommunalskatten har höjts. Det gör mycket för de personer som Mikael Damberg pratar om. Dessutom har skatten höjts i regionen, och det blir en hel del för dem som har små marginaler. Det är obegripligt att man prioriterar att höja skatten i den tid vi nu befinner oss i. Sedan kan vi absolut dividera om exakta nivåer på olika bidrag, men att se till att människor får behålla lite mer av sin egen lön är en bra investering.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.