Kemikalieskatten

Herr talman! har frågat mig vilket värde regeringen ser i att höja och utvidga kemikalieskatten samt om regeringen kan redogöra för om skatten nått sitt syfte gällande minskad användning av flamskyddsmedel i elektronikprodukter, alternativt minskad konsumtion av desamma.

Först och främst vill jag poängtera att den skatteintäkt på 2,4 miljarder som Tobias Andersson refererar till inte överensstämmer med de av regeringen uppskattade skatteintäkterna. Siffran presenterades i Kemikalieskatteutredningens betänkande, som överlämnades i mars 2015, och baseras på det förslag som presenterades där. Utformningen av skatten ändrades delvis inför införandet, och regeringens uppskattning av skatteintäkterna var lägre.

Syftet med skatten är att minska tillförseln av farliga ämnen i människors hemmiljö och därigenom skydda människors hälsa. Regeringen bedömer att en väl avvägd höjning av kemikalieskatten kan ge den inledningsvis lågt satta skatten ökad styrning i den riktningen.

Skattens syfte är inte att användningen av flamskyddsmedel i elektronik ska upphöra utan att användningen ska drivas mot mer miljö- och hälsovänliga alternativ.

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!

Jag vill börja med att uppmärksamma finansministern på att jag är helt på det klara med syftet bakom skatten. Jag står även bakom syftet som sådant. Det säger sig självt att vi måste skydda människors hälsa från farliga ämnen. Här råder mig veterligen ingen oenighet bland Sveriges alla partier.

Däremot råder det stor oenighet kring kemikalieskattens effektivitet och konsekvenser, detta sett till två separata aspekter: dels de rent ekonomiska aspekterna, dels miljö- och hälsoaspekterna. Det är min och olika berörda aktörers bestämda uppfattning att kemikalieskatten som den är utformad i dag begränsar svensk konkurrenskraft och är ineffektiv sett till potentiella positiva miljö- och hälsoaspekter.

Detta är på intet sätt ny kritik utan kritik som lyfts vid förarbetet, vid införandet och nu åter i samband med regeringens annonsering av höjning och utökning i januariöverenskommelsen.

Handelns utredningsinstitut har tidigare beräknat att mellan 600 och 1 400 arbetstillfällen redan har gått förlorade i Sverige som en konsekvens av den kemikalieskatt som Magdalena Andersson nu höjer, en direkt konsekvens av att denna skatt slår ensidigt mot svenska handlare samtidigt som de utländska undantas.

Den svenska marknaden är, för att uttrycka det milt, för marginell för att någon av de stora elektronikjättarna ska låta sin produktion påverkas av regler som Magdalena Andersson inför här. Då det samtidigt råder global konkurrens sett till prissättning blir det naturligt att konsumenterna väljer att importera sin elektronik i stället för att vända sig till sin lokala elektronikhandel, varpå jobb och momsintäkter går förlorade i Sverige. Detta är ett faktum som finansministern självklart är mycket väl medveten om.

Det är därför direkt märkligt att man från regeringens sida inte försökte omarbeta skattens utformning i samband med den annonserade höjningen. Efter annonseringen genomförde dock Handelns utredningsinstitut åter en beräkning som pekar på att en höjd kemikalieskatt skulle leda till ett försäljningsbortfall på uppemot 6 miljarder kronor och därmed ännu fler förlorade arbetstillfällen inom svensk handel.

Men även om vi ponerar att konsekvenserna inte alls blir så drastiska är och förblir skatten direkt skadlig för vårt näringsliv. Jag skulle vilja fråga finansministern, herr talman, om hon delar bilden av att kemikalieskatten ensidigt slår mot det svenska näringslivet. Om finansministern inte delar den bilden ber jag henne förtydliga sig.

Med den frågan ställd konstaterar jag att statsrådet även är svaret skyldig rörande vilket ekonomiskt värde hon ser att skatten genererar.

Min avslutande fråga i detta inlägg, herr talman, blir därutöver huruvida statsrådet ämnar försöka vidta åtgärder på EU-nivå för att inte ensidigt försämra svenska företags konkurrensförmåga på det sätt man gör nu.

Herr talman! Jag är väl medveten om de studier som Handelns utredningsinstitut har gjort. Det är viktigt att påpeka att det inte är så att de har studerat effekterna av skatten, utan de har gjort en teoretisk beräkning med ett annat elasticitetsantagande än vad utredningen gjorde. De antaganden utredningen har gjort gäller inte för handeln. Regeringen gjorde en annan bedömning i samband med propositionen och när skatten infördes.

Det kan också vara viktigt att påpeka att Handelns utredningsinstitut är betalat av de handlare som kan påverkas av skatten. Det är viktigt att ha med sig när man refererar till det.

Tror vi att jättarnas produktion kommer att påverkas av att Sverige har en sådan skatt? Nej, det tror jag inte. Däremot kan den påverka svenska konsumenters val av produkter. Syftet med skatten är att styra valen från de produkter som innehåller mycket farliga kemikalier till att i stället välja de produkter som innehåller en mindre mängd skadliga kemikalier och där det finns sådana alternativ på marknaden.

Skulle skatten styra den globala produktionen av kylskåp? Nej, det tror jag inte. Däremot kan vi styra vilka kylskåp som säljs i Sverige.

Att skatten inte kan tas ut av utländska företag är, precis som Tobias Andersson påpekar, inte helt optimalt. Det hade varit bättre om man hade kunnat göra det. Jag är öppen för att titta på olika alternativa möjligheter. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det handlar om att en privatperson köper ett kylskåp direkt från ett annat företag, till exempel från Danmark, och då står privatpersonen för kostnaden för transport, som rimligen är betydligt högre än den för transport av varor till en affär i Sverige. Det är inte orimligt att anta att transportkostnaden för enskilda personer kan vara så pass mycket högre att den överväger den ökade kostnaden av skatten.

Herr talman! Tack, återigen, för svaret från finansministern!

Nu är det inte bara fråga om Handelns utredningsinstitut, utan i princip samtliga remissinstanser avstyrkte förslaget. Det är trots finansministerns svar för mig lika uppenbart att kemikalieskatten, så som den är utformad, begränsar konkurrenskraften för svenskt näringsliv. Det är något som inte vägs upp av de potentiella skatteintäkter som skatten genererar åt Magdalena Andersson att förbruka.

Givet detta tänker jag i detta anförande därför lämna den ekonomiska aspekten och i stället gå över till vad regeringen påstår är syftet med skatten och dess utformning. Det ligger självklart i regeringens intresse att försöka marknadsföra kemikalieskatten som en livsviktig miljöskatt som ska rädda Sveriges invånare från en ond bråd kemikaliedöd. Det är dock en bild jag ämnar nyansera något, herr talman.

Varken Magdalena Andersson eller någon annan företrädare för regeringen har enligt min uppfattning kunnat uppvisa någon form av seriöst bevis på att kemikalieskatten har minskat användningen av de kemikalier den påstås bekämpa. Magdalena Andersson beskriver detta i rent hypotetiska termer.

De ämnen regeringen önskar minska spridningen av är nämligen redan kontrollerade och reglerade genom olika förordningar, inte minst EU:s Reachförordning, som omfattar i princip alla kemiska ämnen. Enligt förordningen ska de som producerar eller importerar produkter som innehåller kemiska ämnen registrera dessa hos Europeiska kemikaliemyndigheten. Ämnen som inte registreras där får inte heller släppas ut inom EU.

En ytterligare viktig aspekt i denna redan existerande förordning på området är att den lägger bevisbördan på producenten och på importören. De måste med andra ord bevisa att kemikalierna inte är skadliga - inte tvärtom. Utöver detta kan EU förbjuda kemikalier, alternativt kräva särskilda tillstånd för dem. Varför denna EU-förordning inte är tillräcklig och vilken potentiell ytterligare nytta regeringens kemikalieskatt gör på området har Magdalena Andersson ännu inte kunnat ge svar på, herr talman.

Oavsett detta råder stora brister i kemikalieskattens utformning, vilket flertalet aktörer belyst före mig. Skatten är baserad på varans vikt och inte på mängden skadliga kemikalier. Man gör inte heller någon uppdelning utifrån miljö- och hälsorisken i ett ämne, utan skatten är lika oavsett faran i den berörda kemikalien. Därutöver drabbas även produkter som helt saknar berörda kemikalier av skatten. Som tidigare nämnts kan en konsument kringgå skatten genom e-handel från utlandet.

Med andra ord, i motsättning till vad Magdalena Andersson påstår, finns inga för mig tydliga incitament för svenska konsumenter att köpa kemikaliefri elektronik - i den utsträckning det ens är möjligt. Med detta i åtanke vill jag åter ge finansministern möjligheten att svara på om skatten nått sitt syfte gällande minskad användning av flamskyddsmedel i elektronikprodukter alternativt minskad konsumtion av desamma. Kan finansministern ge något exempel på en produkt, en produktgrupp eller för den delen ett företag som ändrat sin produktsammansättning utifrån regeringens önskemål? Jag tror inte det, men jag hör gärna ett sådant exempel. Alternativet är att ge tydliga konkreta exempel på varför konsumtionen skulle bli annorlunda för svenska konsumenter när man enkelt kan kringgå skatten så som den är utformad.

Herr talman! Kemikalieskatten, liksom många andra skatter, är alltid en balans mellan att ha en exakt precision i beskattningen och att den ska vara administrativt hanterbar. Så är det naturligtvis också med den här skatten. Vi har försökt skapa en skatt som är administrativt hanterbar för både handlare och Skatteverket. Det innebär att det finns en del förenklingar i skatten som gör att den får mindre precision än den annars skulle ha haft. Det är en balans man alltid måste ha. Vår bedömning är att skatten så som den är utformad har hamnat på rätt balans. Jag är naturligtvis beredd att lyssna på andra förslag på en mer krånglig men mer preciserad skatt.

Skatten har funnits i ungefär ett och ett halvt år. Vår bedömning är att det är för tidigt att utvärdera skatten, men det ska naturligtvis göras när skatten har verkat under lite längre tid. Det som är viktigt att påpeka är att syftet med skatten är att förändra konsumentens val. När Tobias Andersson eller jag väljer mellan olika kylskåp är tanken att skatten ska ge ett incitament att välja ett kylskåp som innehåller en mindre andel farliga kemikalier än ett med större andel farliga kemikalier.

Vi vet att kemikalier i vår hemmiljö är skadliga, inte minst för barn. Där har vi politiker ett ansvar att försöka styra valen till mindre farliga produkter. Det blir också ett slags konsumentupplysning till människor att produkten kan vara bättre för din närmiljö. Det är av omsorg om våra barn och ungdomar som vi vill ha skatten så att andelen farliga ämnen i hemmiljön ska minska.

Herr talman! Trots att finansministern hävdar att syftet är att ta hand om de barn som riskerar att utsättas för dessa kemikalier kan hon inte ge ett enda exempel på en produktgrupp, en produkt eller ett företag som har ställt om sin produktserie som en konsekvens av skatten. Inte heller kan hon visa att konsumtionen de facto har justerats till mer kemikaliefria produkter, vilket inte är konstigt eftersom skatten inte är utformad på det sättet. Den är utformad utifrån vikt, inte utifrån volymen eller mängden kemikalier. Vad Magdalena Andersson hoppas på kommer självklart aldrig att bli fallet så länge man inte gör en justering.

Vad jag också tycker är direkt anmärkningsvärt är att finansministern påstår att hon inte kan ge konkreta exempel som en konsekvens av att skatten funnits i endast ett och ett halvt år. Då är det väl direkt ansvarslöst, herr talman, att trots att man inte kan utvärdera skatten vill höja densamma. Att man kan vilja höja en skatt, och därmed riskera en försämring av något som man ännu inte utvärderat, är för mig helt huvudlöst.

Jag har full förståelse för om Magdalena Andersson väljer att inte lyssna på mig i denna fråga. Vad jag tycker är märkligare är dock att regeringen inte heller lyssnar på Svenskt Näringsliv, Näringslivets Regelnämnd, Teknikföretagen, Företagarna, Almega, Småföretagarnas Riksförbund, Elektronikbranschen, Dataspelsbranschen, Telekomföretagen och alla andra remissinstanser som avstyrkt förslaget.

Herr talman! Jag vill åter be finansministern ge ett exempel på en produkt, en produktgrupp eller för den delen ett företag som ändrat sin produktsammansättning utifrån regeringens önskemål. Om finansministern inte kan göra det tycker jag att hon åtminstone måste ge exempel på eller argument för varför vi konsumenter ska förändra vår konsumtion. De argumenten finns dock inte givet skattens utformning. Det är det jag vill få finansministern att förstå.

Herr talman! Nu är det ju den enskilda konsumentens val vi är ute efter. Det är när man står och väljer mellan de olika mobiltelefonerna, kylskåpen eller tv-apparaterna. Det är det vi är ute efter med denna skatt - det val som du som individ gör. Det är det vi vill förändra så att den som väljer att köpa en produkt ska välja den som har lägre skatt och därmed också mindre mängd farliga kemikalier. Det är det som är syftet.

Jag ser fram emot att vi när skatten har funnits lite längre kommer att kunna utvärdera vilka val de enskilda individerna har gjort och i vilken utsträckning skatten har styrt tillräckligt mycket bort från farliga ämnen.

Tobias Andersson menar att vi borde lyssna mer på de näringslivsorganisationer som finns i Sverige. Det gör vi ofta. Men det är viktigt att också lyssna på dem som inte har kapitalstarka intressen bakom sig, till exempel barn och ungdomar och deras närmiljö. Det är viktigt att värna om. När man träffar dessa organisationer är det också viktigt att tänka på att de naturligtvis arbetar för sina syften och att vi som politiker har ett större allmänsyfte att bry oss om, nämligen närmiljön och hemmiljön för barn och ungdomar. För mig är det viktigt att ta det ansvaret.

Sverigedemokraterna tycks ha en annan syn. Näringslivsintressena får en allt större tyngd i Sverigedemokraternas politik och argumentation. Det är en tydlig resa Sverigedemokraterna har gjort under de senaste åren - man går mer och mer i riktning mot att vara företrädare för de människor i Sverige som har mycket höga inkomster och stort kapital.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.