Kärnvapenförbud och svensk försvarsförmåga

Herr talman! Mikael Oscarsson har frågat mig hur jag anser att Sveriges samarbete med Nato och dess medlemsländer påverkas om vi ratificerar konventionen om kärnvapenförbud, hur jag anser att Sveriges samarbete med Finland påverkas, huruvida jag delar min finske kollegas uppfattning att en ratifikation tar bort Natooptionen och undergräver NPT, vilka konsekvenser jag anser att detta får för vår relation med Nato samt, slutligen, huruvida jag anser att kärnvapenländer som USA och Frankrike, som deltar i Aurora 17, kommer att kunna delta även i framtida övningar på svensk mark.

Daniel Bäckström har frågat mig om jag anser att sådana länder som USA, Storbritannien och Frankrike kommer att kunna delta i övningar som exempelvis Aurora med exempelvis flyg och fartyg på svenskt territorium efter att Sverige undertecknat avtalet, om jag anser att det finns något som indikerar att dessa länders vilja att öva och samarbeta med Sverige i samma utsträckning som tidigare kommer att minska om Sverige skriver under avtalet och huruvida jag bedömer att Sveriges andra bilaterala och multilaterala försvarssamarbeten, exempelvis vårt fördjupade samarbete med Finland och partnerskap med Nato, inte kommer att påverkas av att Sverige undertecknar avtalet och vad som ligger till grund för den bedömningen.

Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Sverige har en lång tradition av brett och djupt engagemang på nedrustnings- och icke-spridningsområdet. Därför var det naturligt att medverka i den FN-mandaterade process som ledde fram till antagandet av en konvention mot kärnvapen. Nu föreligger ett förhandlingsresultat. I den röstförklaring som Sverige avgav i samband med omröstningen den 7 juli uttrycktes från svensk sida övergripande stöd för förbudsprocessen och dess målsättningar. Samtidigt framhölls att konventionstexten i flera avseenden inte levde upp till de svenska förväntningarna.

Regeringen kommer nu att tillsätta en utredning som ska belysa konsekvenserna av konventionen bland annat för icke-spridningsavtalet, provstoppsavtalet samt våra säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Direktiven och formerna för denna utredning presenteras i närtid. Efter att utredningen är klar kommer regeringen att ta ställning till ett undertecknande. Det kommer också att behöva föras en nära dialog med våra samarbetsländer. Det närmare innehållet i dessa kontakter omfattas dock av sekretess, varför jag är förhindrad att redogöra för dem i detalj.

Ett eventuellt beslut att i ett senare skede ratificera konventionen förutsätter riksdagens godkännande.

Jag vill understryka vikten av de säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten som Sverige ingått för den samlade säkerhetspolitiken. Det är väl känt att vår säkerhet byggs i samarbete med andra. EU-samarbetet, vårt partnerskap med Nato, samarbetet med de nordiska länderna - där Finland intar en särställning - samt relationen till USA, Storbritannien och Tyskland är centrala delar i svensk säkerhetspolitik.

Jag vill understryka att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl. Den nationella försvarsförmågan ska stärkas parallellt med att våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten fortsätter att utvecklas. Vår utrikes- och säkerhetspolitik verkar genom diplomati, medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande åtgärder. Så ökar Sveriges möjligheter att verka för avspänning och stabilitet såväl i vårt närområde som globalt.

Herr talman! Den 25 augusti hade Margot Wallström en debattartikel i Svenska Dagbladet. Där talade hon om att Sverige röstade för den här texten den 7 juli, och hon skrev: "Vår första analys visar att våra bi- och multilaterala försvarssamarbeten, inklusive partnerskapet med Nato samt samarbete med USA, Frankrike och Storbritannien kan fortsätta." Hon fortsatte som om det finns ett underlag som gör gällande att det inte skulle vara några problem. Min fråga är: Är det så att artikeln verkligen uttrycker sanningen?

Enligt medieuppgifter fanns det redan samma vecka ett underlag hos försvarsministern som gjorde gällande, mycket tydligt och klart, att detta kommer att få konsekvenser. Det är också offentligt att USA:s högste företrädare i Sverige, landets chargé-d´affaires, var uppe hos utrikesministern veckan därpå - den 30 augusti - och tydligt uttryckte att detta får starka konsekvenser. Även det brev som skickades från USA:s försvarsminister har kommit ut, och enligt uppgift uttrycks där samma linje. Då är min fråga: Är det verkligen så att det inte finns underlag för vad grannländerna säger?

Det var väldigt många ord i försvarsministerns svar, men jag får inget svar. Hur påverkas Sveriges samarbete med Nato och dess medlemsländer, till exempel Tyskland, USA, Frankrike och Storbritannien, om vi ratificerar konventionen?

Är det inte så att statsrådet redan har läst det här svaret i underlag? Är det inte ett ganska högt spel att säga att ni ska utreda detta när ni redan vet att det har tydliggjorts från Amerika? Jag vet att försvarsministern har ett väldigt engagemang för att vi ska knyta band till Amerika - ibland verkar det i debatten nästan som om försvarsministern hoppar bock över Nato rätt i Amerikas famn.

Men är det då inte väldigt märkligt att den ena handen - utrikesministern - under lång tid i somras drev tanken att vi skulle kunna vara med som en av de första undertecknande den 20 september? Det har ju framkommit att hon gjorde det.

Sedan har det blivit mittåt i artiklar, men min fråga är: Finns det inte redan underlag där det är tydligt att såväl USA som Tyskland, Frankrike och Storbritannien har varit väldigt tydliga med att det är oförenligt?

Och när det gäller Finland: Är det inte så att det redan är klart? De säger att de inte har undertecknat eftersom detta tar bort Natooptionen, undergräver de befintliga icke-spridningsavtalen och är kontraproduktivt.

Är det tecken i skyn som försvarsministern vill ha? Vilka andra tydliga signaler krävs för att man ska inse att detta - precis som Finland säger - är någonting som går emot viljan att minska mängden kärnvapen? Det undergräver befintliga avtal.

Herr talman! Tack, försvarsministern, för svaret!

Svaret är avgränsat och hänvisar till stor del till sekretess. Men när man läser och tar del av artiklar som har publicerats - vilket har nämnts tidigare här i debatten - har åtminstone en minister i den svenska regeringen dragit slutsatser utifrån hur detta påverkar de pågående bilaterala och multilaterala samarbetena. Försvarsministern har framgångsrikt varit - och är - engagerad för att detta ska utvecklas. Sverige behöver ett nära samarbete och stöd i olika situationer.

Läget i vår värld är oroligt, och upprustning sker på många håll. Ryssland förnyar sina kärnvapen, placerar ut ballistiska robotar i Kaliningrad och ökar antalet övningar, och man har de senaste åren använt en allt hårdare retorik. Man signalerar till omvärlden att man är beredd att använda sina kärnvapen.

Nu pågår storövningen Aurora. I dag påbörjar också Ryssland sin storövning. I Sverige har vi många inbjudna gäster utöver våra svenska deltagande militärer, och vi vet att detta är gäster som involveras i bilaterala och multilaterala samarbeten.

Det meddelades att Sverige, ensamt i Norden, stödde den ambition som FN och många länder har förhandlat fram i denna konvention om ett kärnvapenförbud.

Jag skulle vilja veta hur försvarsministern ser på att Finland, liksom övriga länder i Norden och de flesta EU-länder, valt att stå helt utanför. Det rör sig i alla fall om länder som är långt ifrån vår säkerhetspolitiska situation. Dessa är länder som värderar samarbete inom Nato, inom EU och inom det nordisk-baltiska samarbetet. De ser vad ett sådant här avtal skulle leda till när det handlar om konsekvenser för våra praktiska förutsättningar i militära samarbeten.

Hur påverkar det, herr försvarsminister, om vi skriver under? Utrikesministern har redan dragit slutsatsen att det inte skulle påverka, men varför behövs det då en utredning? När avses denna utredning vara klar? Och när planerar regeringen att kunna vara färdig för ett ställningstagande i den här viktiga frågan?

Vi har under sommaren kunnat ta del av att utrikesministern har sett till att utrikesutskottet har varit involverat och informerat i denna fråga samt haft chans att följa utvecklingen.

Försvarsutskottet har å andra sidan, vad jag kan minnas, inte haft denna information utifrån ett totalförsvarsperspektiv och ett försvarspolitiskt samarbetsperspektiv. Vi skulle ha kunnat få en redovisning av hur det här, enligt regeringen, påverkar de försvarspolitiska samarbetena. Dessa samarbeten har manifesterats både när försvarsministern, tidigt i somras, tillsammans med sin kollega i USA har gjort tydliga avtryck och när han inom EU-samarbetet poängterat vikten av att vi går vidare.

Jag anser att detta riskerar att bli högst kontraproduktivt i det rådande säkerhetspolitiska läget. Det riskerar att slå mot såväl Sveriges som Europas säkerhet.

Det här har gått fort, och det hade kunnat gå ännu fortare, men jag utgår från att Sverige nu besinnar sig och att regeringen tar detta på största allvar och värderar på vilket sätt detta kan få långtgående konsekvenser.

Vi kan inte stå ensamma i ett läge där utvecklingen går åt fel håll. Vi måste värna de samarbeten som vi nu försöker bygga upp.

Herr talman! Låt oss inledningsvis reflektera kring just detta med kärnvapen och kärnvapenhotet. Där tror jag att det är väldigt lite som skiljer oss åt här i kammaren. Vi delar insikten om att det är ett djävulskt vapen, herr talman, som får fruktansvärda konsekvenser.

Utmaningen för oss i Sverige är att man räknar med att det finns ungefär 20 000 kärnstridsspetsar i hela världen och att hälften av dessa innehas av Ryska federationen. Precis som vännen och kollegan Daniel Bäckström påpekade finns en del av robotsystemen i Kaliningrad.

Dessutom vet vi att Ryska federationen i förhållande till alla andra länder i världen, möjligtvis med undantag för Nordkorea, har ett väldigt lättsinnigt förhållningssätt. Man använder detta i retoriken och hotar andra länder - om de gör på det ena eller andra sättet kan man inte utesluta att kärnvapen skulle kunna användas.

Man har också en teknisk utveckling där man tar fram nya typer och där man kan använda dem som artillerigranater eller minor. Man har på ett helt annat sätt ett mycket lättsinnigt förhållningssätt.

Då måste vi fråga oss på vilket sätt den typ av avtal som regeringen funderar på att ånga in i skulle kunna hjälpa till. Problemet är, herr talman, att ingen kärnvapennation - allra minst Ryska federationen - på något sätt är delaktig i denna process.

Min och Moderaternas utgångspunkt är att vi måste diskutera vad som är verkligheten och vad som är plakat. För mig är verkligheten att det finns 10 000 ryska kärnstridsspetsar. Det finns ingenting som tyder på att ett sådant här avtal på något sätt skulle göra dem färre eller mindre hotande.

Herr talman! För ungefär trekvarts år sedan hade jag en interpellationsdebatt med utrikesminister Margot Wallström inför att man skulle starta dessa förhandlingar. Till den debatten tror jag att det var åtminstone tre eller fyra socialdemokrater och åtminstone en miljöpartist som anmälde sig.

Kuriöst nog var det ingen som vid den tidpunkten nämnde att man tänkte göra en sådan här utredning. Jag skulle vilja ställa frågan till försvarsministern: När fick man den i och för sig rätt intressanta och goda idén att tillsätta en utredning för att undersöka huruvida detta avtal är bra eller dåligt? En sådan utredning kunde ha tillsatts redan när förhandlingsomgången påbörjades och kunde ha följt det arbetet parallellt.

Jag tror, herr talman, att skälet till att man nu tillsätter denna utredning är att det nu förs en aktiv diskussion för första gången sedan interpellationsdebatten för trekvarts år sedan. Det är genom att oppositionsföreträdare har svarat på Margot Wallströms debattartikel i Svenska Dagbladet - vilket Centern, Kristdemokraterna och Moderaterna har gjort - som det har blivit en sådan diskussion att man plötsligt inser att det är allvar.

Till det kommer uppenbarligen också korrespondens från andra länder. Det har hänvisats till ett brev från den amerikanska försvarsministern. Det har hänvisats till depescher från vår Natorepresentation nere i Bryssel.

Utöver att rikta frågan om när man fick den i och för sig goda idén till denna utredning vill jag därför fråga varför man inte tillsatte den tidigare.

Och om man nu tillsätter en sådan utredning är det oerhört centralt att den är trovärdig, inte bara i försvarsministerns och utrikesministerns ögon utan i hela riksdagens och kammarens ögon. Därför skulle jag vilja rekommendera att man till exempel kopplar den till Försvarsberedningen på något sätt. Precis som har varnats för i debatten kan detta nämligen få försvars- och säkerhetspolitiska konsekvenser. Det kan få konsekvenser för försvarsmaterielsamarbetet, och då är det oerhört centralt och viktigt att den sittande försvarsberedningen också hålls informerad.

Som sagts tidigare: Det är inget Natoland som står bakom detta. Det är inga EU-länder, med undantag för Malta, Österrike, Irland och Finland, som har valt en annan väg.

Herr talman! Med stigande ålder blir jag alltmer flegmatisk. De som står nära mig säger: Du blir ju aldrig arg. Men nu är ett undantag.

Jag måste säga att jag nästan baxnar när jag hör argumentationen från allianspartierna. USA ryter till, och genast springer ni deras ärenden - en annan makts ärenden! Det brukar användas en särskild terminologi för det i säkerhetssammanhang. Mikael Oscarsson undrar om vi inte måste göra som USA säger. Vad säger det om möjligheten att bedriva en självständig utrikes- och säkerhetspolitik som Natomedlem?

Borde ni inte besinna er? Ni skjuter er själva inte bara i foten utan också i knäna. USA säger: Ni ska inte. Nej, det ska vi absolut inte, säger ni. Jag tycker att det är skrämmande.

Daniel Bäckström är orolig för att USA, Storbritannien och Frankrike inte kommer att kunna delta i övningar som exempelvis Aurora. Låt mig bara säga att just detta gör inte mig så orolig, men jag förstår att Daniel Bäckström utifrån sina utgångspunkter är orolig. Men vad betyder detta? Menar du verkligen på fullaste allvar att du ens kan tänka dig att välkomna kärnvapenbestyckade ubåtar, flygplan etcetera på svenskt territorium, över eller under vatten? Menar du verkligen att det är Centerpartiets politik vad gäller kärnvapen och Sverige? Om vi, precis som Finland, hade en otvetydig lag som förbjöd kärnvapen att införas, produceras etcetera i landet, vilket vi inte har i dag, tyvärr, skulle det vara ett problem i samarbetet med USA? Då är det bara av det enkla skälet att man vill hålla dörren öppen för att vi ska ha kärnvapen i Sverige. Vart är vi på väg?

Till slut vad gäller den finländska Natooptionen tycker jag att en rimlig auktoritet på området är utrikesminister Timo Soini. Han säger att det beslutet inte har någon koppling till Natooptionen. Finland ville hellre att också kärnvapenstaterna skulle vara med i avtalet, och det kan vi ju alla önska.

Läs Dagens Nyheter i dag! Där argumenterar ett antal Nobelpristagare utifrån vetenskapliga ståndpunkter för ett kärnvapenförbud. Men ni vill springa USA:s ärenden i en för mänskligheten bokstavligen livsviktig fråga. Skämmes!

Herr talman! Vi måste någon gång orka konfrontera kärnvapnen i världen. Det är det enda massförstörelsevapen som inte är förbjudet ännu.

Vi ser det som händer i Nordkorea, vilken turbulens det ställer till med, vilken spets det ställer spänningarna i världen på, och det måste på något vis lösas. Jag tror inte att man löser det genom en spiral av ökad kärnvapenretorik.

På samma sätt reagerar vi på när man från den ryska sidan från tid till annan släpper fram någon general eller positionerad militär som säger: Vi har kärnvapen. Vi vill bara upplysa om det.

Jag är väl informerad om hur man flyttar Iskanderrobotar, hur man övar kärnvapenförband, hur man investerar i kärnvapen på den ryska sidan. Det är en mycket negativ utveckling och det som har den största bäringen på vårt närområde när det gäller kärnvapen. Det är viktigt att det blir sagt.

Vi måste också som politiker orka konfrontera detta med kärnvapen och hitta olika typer av metoder för att det ska hända något i positiv riktning, men på den fronten verkar idétorkan vara monumental på olika håll. Så kommer då den här resolutionen upp till ytan, och då plötsligt låser man in sig i ett hörn och har inte någon offensiv tanke kring hur man ska hantera kärnvapnen över huvud taget. Där tycker jag nog att ni herrar från oppositionen borde tänka till lite grann över vad ni har för åsikt om hur vi egentligen ska komma åt kärnvapnen. På vilket sätt vill ni bidra i den processen och den utvecklingen? Med hänvisning till det som vi har direkt över Östersjön är ni välkomna med både idéer och tankar om detta.

Den 7 juli 2017 gjorde vi följande röstförklaring till den här konventionen: Vårt ställningstagande i dag föregriper inte resultatet av den här processen. För Sveriges del, och jag antar att det gäller för många andra också, kommer regeringen att överväga konsekvenserna av konventionen för den civila kärntekniska industrin, handel, forskning inklusive skyddsforskning för fredliga ändamål liksom vidare försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Ett beslut om ratifikation och anslutning till konventionen kommer att behöva tas i riksdagen.

Det är bland annat dessa punkter som är grunden för att detta ska utredas ordentligt, att man går till botten med alla tänkbara konsekvenser i hela dess vidd för Sverige och också vårt närområde, för det här är ingen fråga som bara har med Sverige och vår interna balans att göra. Det vi gör på det här området är att rusta upp den nationella förmågan och fördjupa våra samarbeten. Det är viktigt för balansen i hela vår del av Europa. Då ska hela detta perspektiv också lyftas in i det här sammanhanget.

Vår röstförklaring följs nu upp och utredningsdirektiv och formerna för en utredning bearbetas. Sedan är det självklart så som Wallmark säger att om man ska genomföra utredningen ska det ske på ett trovärdigt sätt. Dessutom ska man ta den tid på sig som det kräver. Förmodligen ska det sedan genomföras remissomgångar. Så småningom ska en regering ta ställning till den, och slutligen är det riksdagen som ska fatta beslut. Jag vill bara upplysa om hela processen.

Slutligen: De samarbeten som vi har byggt militärt ska utvecklas, inte avvecklas.

Herr talman! Att kämpa för en värld fri från kärnvapen är naturligtvis, som har sagts här förut, något som vi alla vill och som är jätteviktigt. Men då får vi arbeta på ett sådant sätt att det inte blir ett slag i luften. Det här initiativet undergräver ett befintligt icke-spridningsavtal, vilket har påpekats från olika håll.

Sedan blir det ganska speciellt när försvarsministern på slutet talar sig varm för att här ska vi utveckla samarbetena. Men var det inte så, herr försvarsminister, att det faktiskt fanns underlag, till exempel från Amerika, som visade tydligt att det här får stora konsekvenser och att det finns frågetecken kring vår speciella relation? Vi kristdemokrater tycker att vi ska vara med i Nato, men vi är nu en nära partner. När det gäller det så kallade guldkortet undrar jag om det här får konsekvenser. Finns det inte underlag som visar att man har påpekat sådana saker? Precis som förut påpekades får detta konsekvenser för försvarssamarbeten, exempelvis övningen Aurora som nu pågår, Baltops och liknande. Är det inte precis det som har framförts av de här länderna? Det vore intressant att höra försvarsministerns syn på detta. Är det verkligen så att du är så förvånad och säger att det här måste utredas? Har inte detta talats om väldigt tydligt? Och var det inte därför, herr talman, som Nederländerna - de var med ett tag i diskussionen - sa att detta inte är förenligt med ett Natomedlemskap?

Natos generalsekreterare har sagt att man vill avskaffa kärnvapen men att man inte kan göra det ensidigt. Är inte det som vi kommer tillbaka till att vi ska kämpa mot kärnvapen? Det är något som vi delar med exempelvis Norge. Men vi kan samtidigt inte, som det uttrycktes, skjuta oss själva i foten och göra något som gör att vi kommer längre ifrån visionen och de samarbeten som är helt nödvändiga för Sverige. Vi skapar säkerhet gemensamt, och samarbetena med våra grannländer är av yttersta vikt.

Då blir det märkligt att säga att detta måste utredas. Vi vet ju enligt uppgift att dessa länder har varit tydliga. När det gäller Amerika vet vi med säkerhet, och det finns också uppgifter från Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Det fungerar inte att underteckna detta och tro att det inte får stora konsekvenser.

Frågan återkommer: Har inte försvarsministern något mer konkret svar att ge med utgångspunkt i den information han har?

Hur påverkas Sveriges samarbete med Nato, med Tyskland, USA, Frankrike och Storbritannien? Hur blir det med vår speciella relation med Nato, det så kallade guldkortet?

Hur påverkas Sveriges samarbete med Finland om vi ratificerar konventionen? Är inte försvarsministern av en annan åsikt och förstod i likhet med Finland att detta inte fungerar ihop, att det tar bort Natooptionen och undergräver de befintliga icke-spridningsavtalen?

Herr talman! För Centerpartiet är det givetvis angeläget att det globala arbetet med nedrustning fortsätter och att de rustningskontrollsåtgärder och förtroendeskapande arrangemang som finns upprätthålls och utvecklas. Vi kommer att fortsätta att agera för en minskning och nedrustning av kärnvapen i världen. Vi kommer också att arbeta för stabilitet och utvecklad säkerhet i vårt närområde och för vårt land.

När en samlad regering följer de förhandlingar som pågår inom ramen för FN under fyra veckors tid förutsätter jag att försvarsministern, Försvarsdepartementet och övriga regeringen har en mycket god insyn i vad som förhandlas och diskuteras, att man väger av olika konsekvenser för vad ett sådant här avtal så småningom kan leda till och att man ser de praktiska konsekvensanalyser som värderas.

Jag förutsätter att Försvarsdepartementet har gjort det även under denna förhandling och att man har vägt av och givit sin bild till dem som har förhandlat för Sveriges räkning av vad detta får för praktiska konsekvenser.

När det beskrivs så tydligt av utrikesministern att detta inte påverkar vare sig bilaterala eller multilaterala samarbeten blir det en tvär kontrast att läsa de uttalanden och brevväxlingar som ägt rum mellan den amerikanske försvarsministern och Sveriges försvarsdepartement och Sveriges försvarsminister. De visar upp en helt annan bild, vinkling och tolkning av vad detta skulle innebära för vårt bilaterala samarbete med USA på försvarsområdet.

Att ställa dessa frågor är varken att gå USA:s eller någon annan stats ärenden. Det handlar om att verka för Sveriges säkerhet och att ta vara på de möjligheter som ligger i utvecklade, stärkta och långsiktiga bilaterala och multilaterala samarbeten.

Det handlar också om att på allvar ge akt på vad som händer i Ryssland och värdera vad vi behöver ha för att detta med att bygga säkerhet tillsammans med andra ska ha en verklig grund och inte bara vara en retorik som faller när det prövas i skarpt läge.

Jag utgår från att försvarsministern har en klar bild av de praktiska konsekvenserna. Det vore önskvärt att få veta mer i debatten om hur man värderar att driva denna utredning. När planeras den att vara klar? På vilket sätt ska resultaten av utredningen presenteras för kammaren och enskilda utskott så att vi kan fortsätta att värdera de steg som ska tas i de enskilda samarbetena?

Och än en gång: Varför kommer Sverige till en helt annan slutsats än vad våra finska bröder gör? Det är ett land som vi särskilt prioriterar och som försvarsministern ägnar mycket tid och arbete på att utveckla samarbete med inom det militära området. Hur kan vi dra så helt olika slutsatser om detta avtals konsekvenser?

Herr talman! Jag är djupt bekymrad över kärnvapenhotet. Vi har sett vad som har skett de senaste veckorna i Nordkorea, och ungefär hälften av världens samlade kärnvapenstridsspetsar finns i Ryska federationen.

Det försvarsministern tillika utrikesministern totalt har misslyckats att förklara är hur detta kärnvapenavtal på något sätt skulle hjälpa att förhindra Nordkorea att fortsätta att utveckla sina bomber och på något sätt försöka förhindra Ryssland att ha hälften av världens samlade kärnvapenstridsspetsar. Inget av de kärnvapenbärande länderna står ju bakom detta avtal.

Den kritik som också har förts fram mot det är att det inte går att verifiera. Dessutom finns det de som menar att det är ett rent hot mot icke-spridningsavtalet, som är en hörnsten.

Det centrala är att man nu öppnar för denna utredning. Det kunde man ha gjort redan för trekvarts år sedan, men nu gör man det.

Då måste jag ställa en ärlig fråga till försvarsministern: En trovärdig utredning kan ju komma fram till slutsatsen att det inte är i Sveriges intresse - för svenskt försvar, för svensk säkerhet och svenskt försvarsmateriel - att underteckna avtalet. Är försvarsministern då beredd att avstå?

Det är intressant att försvarsministern har en stark vän i Vänsterpartiets Stig Henriksson som i talarstolen dundrar på likt han skulle attackera vad han kallar krigsövningen Aurora. Han utgår från att regeringen tänker underteckna avtalet.

Om utredningen är ärligt menad borde försvarsministern öppna för att den kan komma till sådana slutsatser och rekommendationer att regeringen kommer att vilja avstå från undertecknandet. I annat fall har man redan bestämt sig och behöver inte genomföra utredningen.

Frågan klingar kvar: Varför väljer Sverige att göra något helt annat än Finland när vi traditionellt brukar vara så nära varandra?

Herr talman! I mitt förra inlägg hann jag inte med Hans Wallmark, men nu är det dags.

Det finns skäl att vara väldigt kritisk till en del uttalanden från Ryssland vad gäller användandet och innehavet av kärnvapen och vad det betyder. Hans Wallmark säger att de är de enda som gör så. Nej, så sent som för någon vecka sedan hörde jag USA:s president i princip i klara verba hota med kärnvapenkrig. Vad har man kärnvapen till om man inte ska använda dem? som han sa i valkampanjen.

Hans Wallmark har inte ens siffrorna rätt. Enligt Sipri har Nato 7 625 kärnstridsspetsar och Ryssland 7 700. Det intressanta är dock inte de som är i lager utan de som är utplacerade. Där har Nato 2 330 och Ryssland 1 790. Som om det var så viktigt. Tyvärr är det alldeles för många på bägge sidor.

Vad värre är satsar man stora summor på att modernisera sina kärnvapen. Rysslands belopp är okänt för mig, men USA beslutade redan under Obama att lägga 250 miljarder dollar på att utveckla kärnvapnen. Storbritannien går i samma riktning. Man utvecklar det för att använda det i taktiska slag.

Mikael Oscarsson tycker att det är ett slag i luften. Hellre det än en kärnvapenstridsspets i luften. Av de tre massförstörelsevapen som finns är två förbjudna. Det har haft effekt, även om den inte är hundraprocentig. Det farligaste ska vi dock låta vara kvar.

Hollands regering ville inte vara med på denna konferens, men parlamentet tvingade dem. De åkte dit och röstade nej, som enda land av 123.

Det land som du hela tiden underkastar dig, Mikael Oscarsson, heter USA. Amerika är något mycket större.

När USA ropar till Alliansen "Hoppa!" verkar den enda frågan vara "Hur högt?", och det tycker jag är bedrövligt. Nej, ta och tänk om i denna fråga!

Herr talman! I den röstförklaring som vi gjorde i FN gjorde vi en markering om att icke-spridningsavtalet NPT för oss är grundvalen för kärnvapennedrustning och icke-spridning. Det är något som markerades i röstförklaringen. Jag räknade också upp alla de andra punkter som vi gjorde markering om - att vi ville överväga konsekvenserna och så vidare. Utgående från det har vi sedan kommit fram till att vi ska göra en utredning. Vi kommer att presentera utredningsdirektiv inom en nära framtid, och då kommer också tidsaspekterna när det gäller denna utrednings genomförande att presenteras. Jag vill då återkomma till riksdagen och berörda utskott. Vi kommer att hantera denna fråga.

Låt mig sedan upprepa det jag sade tidigare. Det blir en remisstid, sedan ska regeringen ta ställning och sedan, om det ska ratificeras, är det riksdagen som fattar beslut om det. Så ser gången ut. Ska man genomföra en utredning med alla de parametrar som jag har redovisat - det är ju inte bara en grej utan många - måste man göra det på ett grundligt och seriöst sätt. Det är ingen riggad utredning som nu ska genomföras, utan vi får avvakta och se hur den faller ut. Sedan får man väl ta ställning till hur man går vidare i frågan.

När jag lyssnar på er i oppositionen hör jag inte att ni har en enda tanke på hur man ska hantera kärnvapenfrågan. Det är bara retorik. Det finns inte ett enda initiativ. När ni satt i regeringsställning under åtta år tog ni i stort sett aldrig upp den här frågan i någon konstruktiv mening eller tog några initiativ rörande detta.

Gå hem och titta på om ni har några egna idéer om hur vi ska komma åt detta med kärnvapen! Jag är fullt medveten om att man måste involvera kärnvapenmakterna i en dialog om man ska åstadkomma något. Det är ju de som har kärnvapnen. Man måste ju ha med helheten. Det är precis som när vi bedömer vårt eget närområde. Vi kan inte bara titta på Sverige.

Det vi nu har byggt är en balans med Baltikum, Finland och ned mot Polen, Tyskland och Danmark. Övningsverksamheten hör ihop med detta. Det som både Margot Wallström och jag har understrukit och som, som jag sa i min inledning, är skarpt allvar från vår sida, är att den nationella försvarsförmågan ska stärkas parallellt med att våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten fortsätter att utvecklas. Detta är den officiella politik vi har, och detta ska vi följa.

Men vi måste också orka med att titta på kärnvapenfrågan på något sätt, så att vi kommer framåt. Ni har ju själva delvis beskrivit problematiken här i dag. Jag har ingen annan uppfattning än Wallmark om de ryska kärnvapnen. Det skulle förvåna mig om någon har någon annan uppfattning om det som händer i Nordkorea. Det skulle vara synnerligen märkligt. Det är ju ett centralproblem för mänskligheten.

Kärnvapen är de enda massförstörelsevapen som ännu inte är förbjudna. Här måste vi tänka till: Hur kommer vi framåt? Har ni några idéer som är något annat än att bara säga nej? I den här debatten spårar jag inget mer än att man tycker att det här är dåligt, men man har inte så mycket att komma med själv.

Herr talman! I den här kammaren delar säkert varenda riksdagsledamot uppfattningen att kärnvapen är det förfärligaste man kan tänka sig. Det är förfärligt när Ryssland hotar med dem. Det är förfärligt när det sker i Nordkorea, och det är förfärligt när det sker i Iran.

Men när vi agerar måste vi göra det genomtänkt. Det blir väldigt konstigt när vi ser att Sverige röstade för texten den 7 juli, och sedan skrev man artikeln. Är det verkligen så att vår första analys visade att våra bi- och multilaterala försvarssamarbeten, inklusive partnerskapet med Nato och samarbetet med USA, Frankrike och Storbritannien, kan fortsätta? Jag vill gärna att försvarsministern talar om detta i sitt sista inlägg.

Har du ingen aning om vad dessa länder tycker eller vad detta kan få för konsekvenser? Var brevet från Amerika en överraskning? Var det en överraskning med uppvaktningen från USA:s högste företrädare i Sverige, som sa att detta inte var förenligt?

Finland säger att detta undergräver de icke-spridningsavtal som finns och fungerar och att det också tar bort Natooptionen. Ni i regeringen brukar säga att ni är en samarbetsregering. Men detta är kanske det största beslutet sedan 1948, då man beslöt att inte gå med i Nato. Det här är ju inget som man bara kan slå av och på. Om vi skulle underteckna detta skulle det, enligt uppgifter från Amerika, ta tre år att återställa det igen. Den som skulle gnugga händerna om Sverige skulle gå vidare och underteckna detta är ju Putin. Det skulle ju ändra förhållandena på ett radikalt sätt och ta bort Natooptionen. Det är därför som Finland har tagit klar ställning.

Herr talman! Många frågor har ställts under den här debatten. Alla har inte blivit berörda eller besvarade av försvarsministern. Det finns all anledning att i det kommande arbetet under hösten följa upp såväl frågorna som utvecklingen inom området, liksom hur det kommer att bli om Sverige som ensamt nordiskt land väljer att skriva under detta - om Sverige väljer en helt annan väg än Finland - och vilka praktiska konsekvenser det får för våra militära samarbeten med olika länder.

Jag upplever att försvarsministern har lite olika bilder om regeringens och riksdagens roll. Det är ju ändå regeringen som nu har möjlighet att skriva under avtalet, och sedan ska olika delar ratificeras av riksdagen. Men ett avtal underskrivet av regeringen är, i alla fall som jag har uppfattat det, bindande. Detta är ändå viktigt.

Jag utgår från och hoppas att den utredning som nu kommer att tillsättas också har ett högt mått av transparens, att det finns en parlamentarisk insyn och koppling och att det också finns militär och säkerhetspolitisk kompetens som tar stor del i arbetet och också följer de olika konsekvenserna.

När signalerna från de viktiga samarbetsländer vi har visar att detta skulle begränsa vår möjlighet att bygga säkerhet tillsammans med andra i vårt närområde måste vi ta det på allvar.

Jag vill tacka försvarsministern och övriga för den här debatten och kommer att återkomma i ärendet.

Herr talman! Jag vill på nytt markera att vi redan den 7 juli i FN sa att vi skulle överväga konsekvenserna på en rad områden - civil kärnteknisk industri, handel, forskning, skyddsforskning och så vidare liksom försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Vi markerade också att NPT är grundvalen för kärnvapennedrustning och icke-spridning.

Detta sas redan i anslutning till att detta hanterades i FN. Det sas också att ett beslut om ratifikation och anslutning till konventionen kommer att behöva tas av riksdagen. Detta är alltså klargjort för omgivningen. Därför menar jag att det ligger en logik i att markera detta den 7 juli, tillsätta en utredning, gå igenom allt detta seriöst och sedan återkomma.

Detta är ett grannlaga arbete med många balanser och parametrar. Detta med att ta reda på vad partner tycker och tänker handlar också om att föra en dialog. I dialogen kan man också ta upp vad vi är villiga att göra tillsammans för att komma åt kärnvapenfrågan. Det är en möjlighet i det här sammanhanget.

När jag säger att kärnvapenmakterna också bör konfronteras och tas med i den här typen av dialog så menar jag det. Här måste vi klara av att driva båda linjerna också under utredningstiden.

Vad andra stater har sagt till oss i olika sammanhang handlar om mellanstatliga relationer. Av sekretesskäl kan jag inte stå här i kammaren och redovisa det. Det är helt omöjligt. Jag kan inte heller redovisa eventuell brevskrivning mellan olika länder.

Vi ska återkomma med utredningsdirektiv, tider för utredningen och hur detta ska arrangeras. Det ska bli en seriös utredning som ligger till grund för ett bra beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.