Insatser för att stimulera till arbete upp i åldrarna

Herr talman! Hans Rothenberg har frågat Magdalena Andersson vilka konkreta insatser hon och regeringen avser att göra för att stimulera fler människor att arbeta vidare och få företag att vilja engagera äldre arbetskraft.

Ansvaret inom regeringen är så fördelat att jag besvarar interpellationen.

Jag har tidigare besvarat liknande interpellationer från Katarina Brännström, Elisabeth Svantesson och Lotta Finstorp, och mina svar på dessa frågor gäller fortsatt.

Äldre i arbetslivet är en resurs som bör tas till vara. Jag kan konstatera att arbetskraftsdeltagandet bland personer i åldern 55-64 år är högre i Sverige än i nästan något annat EU-land. Vi har alltså ett bra utgångsläge. Trots detta är det regeringens bedömning att det är viktigt att fokusera på de utmaningar den demografiska utvecklingen innebär för framtidens arbetsliv.

Den faktiska utträdesåldern är i många yrken lägre än 65 år. Detta beror inte i första hand på att det saknas ekonomiska incitament att arbeta längre, utan det handlar för en stor del om att arbetstagare slits ut i förtid. Om människor ska orka jobba ett helt arbetsliv krävs bättre arbetsmiljöförhållanden i psykiskt och fysiskt slitsamma arbeten.

Arbetsmiljö är därför ett fokusområde för regeringen. Nu tar regeringen fram en ny strategi för arbetsmiljöpolitiken i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Några av fokusområdena i strategin kommer att vara åtgärder för att skapa ett hållbart arbetsliv och bättre psykosocial arbetsmiljö.

Det är också nödvändigt att arbetstagare i alla åldrar är rustade att kunna byta jobb eller ändra inriktning inom befintligt yrke genom utbildningsinsatser och livslångt lärande.

Vi måste även arbeta med attityder och arbetsplatskultur. Då jag träffar äldre arbetstagare får jag ofta höra att de känner en dold diskriminering genom att det till exempel förväntas att man ska träda åt sidan och ge plats åt yngre kollegor eller att man inte får delta på samma utbildningar som yngre eller att arbetsgivaren inte tar till vara den kompetens man besitter.

Slutligen vill jag nämna att det sedan några år tillbaka pågår en bred översyn av pensionssystemet. Detta görs inom ramen för Pensionsgruppens arbete och den blocköverskridande pensionsöverenskommelsen. Den långsiktigt stora frågan är här den om ett längre arbetsliv - för att trygga tillräckliga pensioner, pensionssystemets finanser och välfärden. Det arbetet kommer att fortgå under lång tid med det övergripande syftet att uppnå fler arbetade timmar under livet.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Den här frågan har debatterats i kammaren många gånger, och den kommer nog att debatteras många gånger ytterligare. Det är nämligen en viktig fråga. Det är en viktig fråga för många människor som i dag har både viljan och förmågan att jobba vidare efter fyllda 65 år. Vi vet att medellivslängden ökar, och människor är i dag också friskare långt upp i åldrarna.

Jag ställde en fråga i våras till finansminister Magdalena Andersson om arbetsgivaravgifter för personer över 65 år. Eftersom det är finansministern som sitter på kassakistan och är den som har yttersta ansvaret för att reglera densamma var det naturligt att jag ställde frågan till henne. Jag frågade om Magdalena Andersson ansåg att en höjning av arbetsgivaravgifterna för personer fyllda 65 år kommer att bidra till att fler kommer att arbeta efter att den formella pensionsåldern uppnåtts.

Jag fick ett svar av finansministern. Det var mer fokuserat på arbetsmiljö än ett svar på min fråga. Det var därför jag gick vidare till ansvarig arbetsmarknadsminister med den här interpellationen.

Det finns många fördelar med att människor arbetar längre upp i åldrarna. Det är på många sätt vitaliserande, och man har möjlighet att påverka sin egen ekonomi. Det är faktiskt så att man i de flesta fall tjänar mer om man arbetar än om man uppbär pension. Det är så systemet fungerar.

Människor som arbetar betalar också skatt och får ökad köpkraft. Det genererar i sin tur momsintäkter till staten. Därmed bidrar det till mervärden för såväl individen som samhället i stort. Därför är det angeläget att bryta den rådande åldersdiskrimineringen gentemot äldre arbetskraft.

Höjningen av arbetsgivaravgifter för äldre motverkar incitamenten att anställa och behålla äldre personal. Om en arbetsgivare ser att det är någon som kommer att sluta när vederbörande fyller 65 år är motiven för att anställa en person som kanske är 61 år ganska svaga. Men om det finns en mer långsiktig potential kommer med nödvändighet åldersdiskrimineringen att behöva förändras.

Det har i dagarna blivit klart att regeringen lägger fram ett skarpt förslag om att höja avgifterna för anställda över 65 år. Den särskilda löneskatten återinförs på löner, arvoden, förmåner och andra ersättningar för personer som fyllt 65 år. Det är någonting som går tvärt emot vad en riktig och sund arbetslinje borde vara.

Det är ganska logiskt: Om man sänker priset på någonting blir det mer attraktivt och mer tillgängligt att köpa. Det är därför det finns en julrea, till exempel. Det är inte så att folk stannar hemma när det blir billigare. Med den logiken borde det också vara mer attraktivt att anställa människor om det blir billigare att göra det.

Nu finns det ett annat resonemang hos regeringen: Nej, det där fungerar inte. Men om man gör det dyrare borde det helt plötsligt vara mer attraktivt att anställa.

Jag undrar, arbetsmarknadsministern: Varför blir det mer attraktivt att anställa om man gör det dyrare att anställa?

Herr talman! Arbetsmarknadsministern säger att äldre är en resurs som bör tas till vara. Det är bra; där är vi överens. Men det är en sak att säga det. En annan sak är att mena det. En tredje sak är att agera utifrån det.

Arbetsmarknadsministern pratar också om det höga arbetskraftsdeltagandet i Sverige i åldern 55-64 år. Jag skulle vilja tala om seniorerna i åldersgruppen 65-74 år. 100 000 fler seniorer är yrkesverksamma än 2006. Så är det mycket på grund av alliansregeringens politik för att få fler över 65 att stanna kvar i arbetslivet.

Flera har valt att stanna kvar i sitt arbete, kanske på deltid. En del har startat företag. Andra arbetar i företag som Veteranpoolen eller liknande. Man kan om man trivs med att jobba. För vissa handlar det om att bibehålla arbetsgemenskapen. För andra handlar det om att dryga ut pensionen, och det gäller kanske främst kvinnor.

Regeringen vill nu återinföra den särskilda löneskatten, som kommer att slå hårt mot arbetande seniorer. Detta går helt emot och motverkar att fler behöver uppmuntras att arbeta längre.

Jag undrar: Varför väljer regeringen att öka beskattningen för de seniorer som väljer att arbeta längre och att göra det mindre lönsamt för egenföretagare att fortsätta arbeta efter 65 års ålder?

Herr talman! Jag är säker på att jag, Maria Plass och Hans Rothenberg är överens om både ambitionen och målet. Jag tvivlar inte på att det finns ett genuint engagemang hos mina debattörer i fråga om att få fler människor att kunna och vilja arbeta längre. Vi har ett stort behov av det i samhället, men det är också viktigt för individen att kunna göra det.

Vi har haft och har nu en stadig ökning av sysselsättningsgraden både i gruppen 55-64 och, ännu starkare, i gruppen 65-74. Det är en trend som jag bedömer kommer att fortsätta, och det är mycket glädjande. Här går utvecklingen verkligen åt rätt håll.

Men jag vill också säga, herr talman, att det som är lite beklämmande med Moderaterna är att det enda verktyg som man använder är skattesänkningar. Det man vill göra för att fler ska arbeta längre är då att sänka arbetsgivaravgiften för arbetsgivaren. Och man förutspår att det, om den återställs till normal nivå, kommer att få förödande konsekvenser.

Jag tror inte alls att det får förödande konsekvenser. Jag tror att vi trendmässigt kommer att fortsätta se en ökning av antalet personer och andelen personer i de här åldersgrupperna, både från 55 och uppåt och från 65 och uppåt, som kommer att arbeta.

Jag möter, ska jag säga, i princip aldrig en arbetsgivare som säger att man har en duktig medarbetare som är 65 år som man tänker avskeda för att man tycker att personen är för dyr att ha anställd. Tvärtom vill man ofta att personen ska vara kvar, och den gör ett gott jobb.

Däremot gjorde den tidigare regeringen en brutal nedskärning av arbetsmiljöarbetet genom att helt och hållet lägga ned Arbetslivsinstitutet, strypa eller kraftigt begränsa arbetsmiljöforskningen och göra stora nedskärningar i Arbetsmiljöverket och i inspektionsarbetet. Det är klart att man kan misstänka att det finns ett samband mellan de nedskärningarna och ökningen av arbetsskadorna, inte minst när det gäller kvinnor, och de dramatiskt ökande sjuktalen sedan 2010 - de stiger på ett mycket allvarligt sätt.

Även om de som blir sjuka i dag ganska sällan är över 55 utan, tyvärr, ofta är yngre är det en utveckling i precis fel riktning på arbetsmarknaden, om vi vill att fler ska kunna arbeta längre.

Här har utvecklingen de senaste åren gått åt fel håll, och vi måste vända den trenden. Det är bland annat det som regeringen använder resurserna till, det vill säga för att stärka utbildningsmöjligheter, omställningsmöjligheter och aktiv arbetsmarknadspolitik men kanske framför allt ett bra och systematiskt arbetsmiljöarbete, inte minst i de kvinnodominerade sektorer där vi ser att vi har en särskilt allvarlig utveckling av sjuktalen.

Herr talman! Att vara delaktig, att ha kollegor och att känna sig behövd är några värden som kommer med ett jobb. Det är värden som för många är långt viktigare än lön och förmåner.

Många som vill ta del av dessa värden nekas dock detta i dag på den svenska arbetsmarknaden. Exempelvis finns det erfaren kompetens som inget hellre vill än att fortsätta komma till sin rätt efter fyllda 65 år, men av olika skäl väljs de bort när tjänster ska tillsättas.

Sverige står inför demografiska utmaningar med en arbetsför befolkning vars andel minskar. En mindre andel som arbetar ska försörja en större andel som inte gör det. I en tid då vi är allt friskare allt längre upp i åldrarna blir det också naturligt och viktigt att bland annat möjliggöra ett längre arbetsliv. Det är bara genom fler arbetade timmar i ekonomin som vi säkrar framtidens välfärd och pensioner.

Herr talman! Erfarna medarbetare som vill jobba längre ska inte straffas. De ska uppmuntras! Stärkta drivkrafter för arbete högre upp i åldrarna, en anpassad arbetsmiljö och en väl fungerande arbetsmarknadspolitik är en kombination som stärker förutsättningarna för ett längre arbetsliv, och därför vill vi moderater att arbete för erfaren arbetskraft ska löna sig ännu mer.

Vi har också föreslagit att jobbskatteavdraget ska gälla redan från 64 års ålder i stället för från dagens 65 år. Ja, jag sa "skatt". Skatt är nämligen ett viktigt och effektivt instrument som en regering ska använda sig av. Det är därför vi har en regering. Förslaget skulle innebära att 70 000 64-åringar får sänkt skatt, och sysselsättningen beräknas öka med 1 000-4 000 personer.

För att underlätta omställningen och göra det enklare att byta karriärspår längre upp i åren har vi också föreslagit att åldersgränsen för studiemedel ska höjas till 60 år. Det är inte bara symbolpolitik utan signalvärden som kan innebära att man faktiskt uppmuntrar människor som har ambitionen och kapaciteten att också få viljan att se bortom det stigma som pensionsåldern på 65 år ibland innebär.

Det här handlar väldigt mycket om attityder till vem som är en resurs och vem som är en belastning. Ministern sa att det finns en trend att människor mellan 65 och 74 år arbetar mer. Det kanske hänger ihop med den politik som har förts de senaste åtta åren. Varför då göra det svårare? Varför lägga aska på elden? Varför göra det dyrare för och ge färre stimulanser till människor som vill arbeta upp i åldrarna?

Det är ju så att den höjning som man signalerade i förra budgetpropositionen, som inte gick igenom i december, har man nu kommit tillbaka med, och man har även lagt på lite extra. Det är detta som är så underligt. Varför ser vi inte fler stimulanser till att få människor att arbeta längre? Var finns dessa stimulanser?

Ministern talar om att det krävs en bra arbetsmiljö. Absolut, det är vi helt överens om. Arbetsmiljön ska fungera och vara helt okej. Men det är inte det enda instrumentet. Vi måste också stimulera på andra sätt. En stimulans är att göra det mer lönsamt för den enskilde att jobba vidare. En annan är att göra det mer lönsamt för företagen att anställa. Det är det som är en effektiv arbetsmarknadspolitik.

Herr talman! Regeringen talar gärna om sin jämställda och feministiska politik. Sysselsättningsgraden för kvinnor har ökat i Sverige under senare år, precis som Ylva Johansson var inne på tidigare. Även för gruppen 65-74 år har sysselsättningsgraden ökat, och särskilt stark har utvecklingen varit för kvinnor.

Detta är bra både för den enskilda personen och för samhället. Vi vet ju att fler i arbetskraften ska försörja en växande befolkning.

Men kommer verkligen denna positiva utveckling att fortsätta så som arbetsmarknadsministern beskriver? Jag tvivlar på det. Jag tvivlar på att en ökad beskattning gör att fler jobbar. Jag skulle vilja säga att det motverkar att fler jobbar.

Trots sin feministiska och jämställda politik väljer regeringen att i sin budget lägga fram förslag som slår extra hårt mot kvinnor, till exempel genom en neddragning av RUT-avdraget men också genom den särskilda löneskatten på seniorer som väljer att arbeta längre.

Varför väljer regeringen att lägga fram förslag som helt motverkar den ökande sysselsättningsgraden bland kvinnor, till exempel för dem som har lägre inkomst från sin pension och som har en önskan om att få fortsätta arbeta?

Herr talman! Vi måste kanske klargöra några saker. Det regeringen gör är att återställa en del av den sänkning av arbetsgivaravgiften som den gamla regeringen införde. Det kommer alltså fortsatt att vara billigare för arbetsgivaren att anställa en person över 65 år än en person under 65 år. Men skillnaden kommer inte att bli riktigt lika stor som den varit tidigare. Skattenivån för individen påverkas inte. Detta ska vi ha klart för oss.

Hans Rothenberg sa att man måste möjliggöra ett längre arbetsliv, och det är precis det som är regeringens fokus. Det är också därför vi fokuserar våra insatser på det som ska göra det möjligt att jobba längre.

Då får vi se vilka hinder som finns i dag för att jobba så länge som man själv skulle vilja och kunna. Ett hinder är att man inte kan, det vill säga man är utsliten, skadad eller sjuk och tvingas därmed bort från arbetslivet i förtid. Det här är ett viktigt hinder som behöver undanröjas för att fler ska kunna jobba längre.

Ett annat hinder, som är svårare att mäta men som jag möter i många samtal, är en dold diskriminering. Det är många som får uppleva att de liksom är satta lite på undantag. Det upplever man kanske som en obehaglig känsla. Man får höra av kollegor i fikarummet att när du går i pension får ju Maria här fast tjänst. Så börjar man känna att man kanske borde flytta på sig. Detta behöver inte alls vara någon uttryckt önskan från arbetsgivaren, utan det kan vara en dold diskriminering som man möter på olika sätt.

Här behöver vi göra väldigt mycket mer för att ändra synen på senior arbetskraft, och där tror jag att vi alla har ett stort ansvar i hur vi diskuterar och deltar i många olika sammanhang.

Det är inte min bedömning, herr talman, att det saknas incitament vare sig för arbetsgivaren att behålla sin arbetskraft eller för den enskilde att arbeta. Jag ser inte att det är där vi har de stora utmaningarna, och jag gör också bedömningen att en viss höjning av arbetsgivaravgiften - dock blir det fortfarande billigare att anställa personer över 65 år än under 65 år - inte kommer att få en negativ effekt på sysselsättningen för den här gruppen.

Herr talman! Jag tycker också att det är värt att nämna att studiemöjligheter under hela yrkeslivet är ett bra och viktigt förslag att diskutera. Jag kan bara konstatera att när Moderaterna själva hade chansen i regeringsställning var detta inte någon reform man prioriterade, utan då var man kvar i sin övertro på skattesänkningarnas allena saliggörande effekt. Men den typen av insatser som möjliggör för människor att arbeta längre tycker jag absolut är värda att diskutera.

Herr talman! Vi är helt överens om att det behövs en förändrad attityd till arbete för äldre i samhället. Det finns inte bara en dold diskriminering utan den är i många fall också öppen och tydlig. Det är en diskriminering som börjar kanske redan vid 50-årsdagen; man börjar räkna ned och se horisonten.

Vi vet båda att det inte går att lagstifta om attityder. Vi kan inte lagstifta bort dåligt uppförande. Om det hade varit möjligt skulle inte riksdagen behöva 349 ledamöter utan många av oss kunde ägna oss åt annat. Det går tyvärr inte att lagstifta bort attityder.

Då måste man komma fram till konkreta åtgärder och ha en ambition som heter duga. Regeringen måste framför allt skicka tydliga signaler att det är problem som man vill göra något åt. Då måste man tala om att stimulera till arbete längre upp i åldrarna. Den signal som regeringen skickar nu, att höja priset på arbetskraft, är ingen bra signal. Det är ungefär som att när mellandagsrean ska genomföras höjs priserna i stället för att sänkas. Med den logiken borde det vara precis samma sak när det gäller priset på arbetskraft.

Den demografiska utmaning som världen står inför, och som ett industrialiserat land som Sverige står inför, behöver mötas med många fler åtgärder än bara arbetsmiljöinsatser. Den behöver mötas med en attityd och ett paket med många stimulanser.

Tack för den här debatten! Jag tror att vi återkommer.

Herr talman! Det finns allvarliga utmaningar på arbetsmarknaden. Regeringen har ärvt en situation där arbetsskadorna har ökat under den senaste fyraårsperioden, framför allt inom kvinnodominerade sektorer. Vi har ärvt en situation med stigande, nästan skenande, sjuktal. En majoritet av dem gäller kvinnor - tyvärr inte alltid så gamla kvinnor.

Låt oss titta på vad forskningen säger. Varför går människor i pension eller varför lämnar de arbetslivet i förtid - tidigare än de annars skulle vilja? Forskningen visar att den absolut vanligaste orsaken till att de slutar arbeta är den egna hälsan eller funktionsnedsättning. Det finns en tydlig skillnad mellan tjänstemän och arbetare. I arbetaryrken råder kortast arbetslivslängd och det är också där det finns större utmaningar i arbetsmiljön. Att lämna arbetslivet i förtid kan direkt kopplas till arbetsmiljön. Därför är det så viktigt att göra rätt insatser för att faktiskt förbättra det systematiska arbetsmiljöarbetet och möjligheten att vara frisk och fortsätta att arbeta. Jag hoppas att det kommer att påverka mängden arbetsskador, sjuktalen och antalet arbetade timmar under arbetslivet.

Överläggningen var härmed avslutad.